Mannen är norm i historieskrivningen, varnar bland andra statsfeministen Ebba Witt-Brattström.
Till grund för detta uttalande ligger en granskning av fyra (4!) läroböcker i historia. Vad vet jag, kanske är dessa fyra läroböcker representativa för alla läroböcker. Men det känns lite som att de presterat en halvtaskig B-uppsats... Att räkna antalet omnämnda män och kvinnor i historieböckerna måste vara ett av de mest tafatta försöken att bedriva feministisk kamp på sedan någon upprördes över Herr Gårman-skylten.
Ska även historieskrivningen genuscertifieras nu? Ska vi inte få diskutera historien wie es eigentlich gewesen, som den egentligen var? Världens historia är ju först och främst en manlig historia. Det är så det ser ut, till följd av olika sorters patriarkala och odemokratiska samhällen genom historien är kvinnors framträdande roller begränsade i antal. De finns givetvis, men i en lärobok är det inte möjligt att ta med allt. Att lyfta fram perifera händelser och fenomen bara för att få en jämnare könsbalans är inte seriöst.
Jag var dock själv med om just detta när jag läste historia vid Uppsala universitet. Som från ingenstans kastades det in en bok om kvinnohistoria på 1500-talet. Genusperspektivet kallades av somliga på institutionen för "och"-perspektivet. Tidsandan påbjöd att kvinnoperspektivet skulle med, oavsett om det passade eller ej (det kan nämnas att Åsa Linderborg var en av lärarna på institutionen då, men det var knappast hennes fel att det såg ut som det gjorde).
Det är sant att historieundervisningen i skolan skulle behöva utvecklas. När jag gick på högstadiet fick vi läsa en hel del om nazismen och andra världskriget. Vilket jag var förtjust över. Men jag minns också att jag tyckte att det var konstigt att det bara stod en halvsida om Sovjetunionen i historieboken och att kommunismens brott aldrig diskuterades. Det verkar inte ha förändrats särskilt mycket. Vår historieskrivning är fortfarande oerhört västcentrerad. Det finns som bekant en värld utanför Europa och USA också. Det går inte att få med hela världen utan att tappa alltför mycket i substans. Men det går åtminstone att göra ett försök att bredda perspektivet lite. Om det sedan är män eller kvinnor som omnämns bör faktiskt avgöras av personernas historiska relevans och inget annat.
söndag 21 februari 2010
Hier kommt die Weltpolizei?
"Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål."
Bo Ekman vill förändra världen. Med avstamp i det misslyckade (eller lyckade, beroende på hur man ser det) klimatmötet i Köpenhamn tycker Ekman att det behövs en högre makt i världen som dikterar villkoren och smäller olydiga nationer på fingrarna.
Bo Ekman förefaller vara en fullkomlig klimatalarmist. För honom finns inget "kanske" eller "vet ej". Han har sovit sig igenom de senaste månadernas kritik mot det politiserade internationella klimatarbetet. Efter att världens länder misslyckats med att genomdriva en global klimatalarmistisk politik, vill Bo Ekman inrätta något slags organ som fattar besluten och tvingar länder med avvikande åsikter att rätta in sig i ledet.
Detta visar på ett oerhört förakt för både människors och kulturers olikheter. Ekman vill alltså tvinga länder till underkastelse för att nå en global konsensus i för honom reella problem. Och skippa de demokratiska processerna längs vägen. Ja, demokratin är seg och många gånger oförutsägbar. Men det är samtidigt dess styrka, dess försvar mot tyranni.
Hur ska då denna högre makt bli till? Vem ska bestämma? Påven? Dalai lama? Ekman ger inga konkreta svar. Vilket gör det hela ännu tossigare. Det blir bara luddigt uttalade mål i avsaknad av konkretion. Lite som klassisk vänsterpolitik i allmänhet.
Indirekt framför Ekman en mycket tydlig kritik mot hela FN-systemet. FN har gång på gång misslyckats med att gå till handling när stora kriser uppkommit, när mänskliga värden stått på spel. Världssamvetet producerar bombastiska och vackra skrivningar som inte går att efterleva. Sveket i Rwanda är symptomatiskt för hur FN-systemet fungerar. I stället för att ingripa och förhindra ett pågående folkmord, ägnar sig FN åt att dribbla med begreppet folkmord. Detsamma har skett om Darfur. I andra fall blockeras demokratiska staters goda intentioner av FN-systemets diktaturer.
FN behöver reformeras alternativt ersättas med något nytt. Men att sträva efter ett slags världsregering som på Führer-manér tvingar länder till underkastelse är en både farlig och oacceptabel väg att nå resultat på.
En minnesvärd natt
Det blev en minst sagt minnesvärd kväll framför TV:n när två svenska OS-medaljer lades till kontot efter stor spänning och oerhörd dramatik i det manliga skiathlonloppet. För en gångs skull fick vi se en svensk laginsats som ledde hela vägen till guld. Och brons.
Efter att kaxiga norrmän med spurtspecialisten och glappkäften Petter Northug i spetsen hånat de svenska längdåkarna inför OS var det särskilt skönt att se en svensk vinna guld, en annan vinna brons och en tredje komma in på tionde plats när bäste norrman samtidigt blev elva. Det bådar väldigt gott inför herrstafetten.
Det är också lite underhållande att läsa de norska reaktionerna på det inträffade. Artikeln i Verdens Gang och folks kommentarer visar att de minsann tar längdskidåkning på allvar i det där landet. Northug skyller på att Hellner bröt av staven för honom, något som gjorde att han kom på efterkälken med några sekunder när slutet närmade sig. Men Northug var hela 41 sekunder efter i mål.
Några norska kommentarer under och efter den svenska triumfen:
Våkne da for svarte faen!
Biter negler som jeg aldri har gjort! Fy fader!
Fyttegrisen, dette er fryktelig spennende.
VI BLIR KNUST
Dette er utrolig håpløst. Helt elendig.
Bra løp av "klassisk-eksperten" Eldar Rønning og "satser på topp 6" Martin Johnsrud Sundby. Amatører.
Vi har tydeligvis blitt blasert på langrenn.
Faen meg helt forferdelig.
Rønning seks minutter bak. Gratulerer med dagen!
Helvetes svensker...
lördag 20 februari 2010
Trevlig klimatkväll!
Har årets vinter påverkat din syn på klimathotet?
Ställningen just nu (50 359 röstande):
| Ja, tror inte på det längre (14.3 %) |  | |
| Ja, har börjat tvivla (16.5 %) |  | |
| Nej, tror fortfarande på det (29.4 %) |  | |
| Har aldrig trott på klimathotet (39.8 %) |  | |
| |  | |
Mindre än var tredje svensk, om vi får tro Aftonbladets webbomröstning, tror på det av FN:s proklamerade klimathotet. Var sjunde har påverkats av det kalla vädret, men fyra av tio säger sig aldrig ha trott på det.
Trevlig kväll!
Vinter. Åååh, vad roligt.Konsumentmakt
"Mannen hade enligt Skånskan rökt hasch i över tio år men han var inte nöjd med sitt senaste inköp. Efter att han rökt det hade han upplevt att hans tv hade börjat prata med honom och att hans flickvän hade förvandlats till en delfin."Delfiner är förvisso söta...
Så vad göra? Klaga hos polisen, förstås! Vad ska man annars göra när haschet inte omfattas av konsumentköplagarna?
Denna historia påminner mig lite om den man som kom in på färgaffären och skällde ut personalen för att de bytt ut den thinner som han brukade sniffa mot en annan sort, som han blev sjuk av. Jäkla sätt, liksom.
Laman på plats i Vita huset
Dalai laman Tenzin Gyatso har besökt Barack Obama i Vita huset. Kina har protesterat. Som nyvalda amerikansk president såg emellertid Obama till att först träffa Kinas president Hu Jintao. När nu mötet med dalai laman slutligen blev av, lär det ha hållits i kartrummet i stället för i Ovala rummet för att markera mötets informella karaktär. Och dalai laman släpptes sedan ut bakvägen, kryssandes mellan sopor och snödrivor.
Det verkar finnas två extrempositioner. En som menar att dalai lama är en antidemokrat med orimliga territoriella krav på Kina och en som hävdar att Barack Obama kryper för den kinesiska diktaturen när han inte tar emot dalai laman med öppna armar och att allt var så mycket bättre på George W Bushs tid eftersom han minsann "stod på frihetens sida" (det vill säga bland annat Pervez Musharrafs militärdiktatur Pakistans och mönsterdemokratin Saudiarabiens sida).
Till skillnad från Bush är Obama realist. USA befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge och så lär det förbli under de kommande åren. Samtidigt växer sig Kina starkare och har även under brinnande finanskris visat goda tillväxttal. Obama har inte krupit för regeringen i Beijing. Han har träffat dalai laman. Men det finns ingen anledning att med en stormakts arrogans försämra relationerna mellan länderna i onödan. De behöver varandra och Kinas lättkränkthet lär inte tillåtas få några långtgående konsekvenser.
Den västliga vurmen för dalai laman är lite svårförståelig. Han är ingen Gandhi eller Nelson Mandela men utmålas just så. Som en fredens budbärare, närmast en frihetens man mot den kommunistiska diktaturen. Trots att han är uttalad marxist. Dalai lama är således ingen demokrat av västerländskt snitt. Det är därför rimligt att Barack Obamas möte med honom blev av informell karaktär, om det nu ens var nödvändigt. Att dalai laman nu fått motta ett pris i USA för "sitt stöd för demokratin" säger hur förvirrad västvärldens syn på honom är. Vem vet, kanske får han det omdiskuterade Leninpriset nästa år?
IPCC ska "granskas"
IPCC ska tillsätta en kommission för att syna klimatpanelens arbetsrutiner och komma fram till hur arbetet kan förbättras.
Någon fler som känner sig lite skeptisk till denna kommissions oberoende? En panel för politiserad forskning ska granskas av en kommission som tillsatts av de politiserade forskarna. Efter uppmärksamheten kring såväl Climategate som debaclet om Himalayas smältande glaciärer, lär IPCC vara föga intresserat av allt för kritiska röster i den där kommissionen.
Någon fler som känner sig lite skeptisk till denna kommissions oberoende? En panel för politiserad forskning ska granskas av en kommission som tillsatts av de politiserade forskarna. Efter uppmärksamheten kring såväl Climategate som debaclet om Himalayas smältande glaciärer, lär IPCC vara föga intresserat av allt för kritiska röster i den där kommissionen.
torsdag 18 februari 2010
Allt fler skeptiker
"FN:s klimatpanel har dragit ett löjets skimmer över sig. Det finns därför förslag om att en parallell panel upprättas i vilken även skeptikerna får göra sig hörda. Till den panelen nominerar jag Mark Twain som sa: Klimat är det vi förväntar oss. Väder är det vi får."
Staffan Heimerson läser lusen av klimatalarmismens livmoder, FN:s klimatpanel.
Allt fler verkar komma ut ur garderoben som sunda skeptiker. Men ännu saknas samma tendens i de politiska lägren i Sverige. Vem vågar bli först?
One by one...
FN:s chefsförhandlare om klimatet, Yvo de Boer, avgår. Han lämnar sin post den 1 juli. Bakgrunden är det misslyckade mötet i Köpenhamn i december.
Nu är frågan om även chefen för FN:s klimatpanel IPCC, Rajendra Pachauri, ska lämna sin post. Det har inget med klimatmötet att göra, men desto mer med den bristande trovärdighet som IPCC skaffat sig efter upprepade avslöjanden om oegentligheter, överdrifter och rena lögner i klimatpanelens arbete.
Pachauri har redan släppt sin första roman och kan således fortsätta med att skriva fiktion för egen räkning i stället för i FN:s regi.
Till detta ska läggas att Phil Jones, chef för Climate Research Unit, CRU, (vars email blev offentliggjorda) har i en intervju erkänt att världen inte alls har blivit varmare de senaste 15 åren. Och när han får frågan om det inte kan förhålla sig så, att den uppvärmning vi såg under perioden 1975-1998 delvis kan bero på naturliga orsaker, svarar Jones att "det ligger lite utanför mitt kompetensområde". Kompetensområdet är således att endast leta efter mänsklig påverkan, punkt.
Trovärdighet, var ordet för dagen...
Nu är frågan om även chefen för FN:s klimatpanel IPCC, Rajendra Pachauri, ska lämna sin post. Det har inget med klimatmötet att göra, men desto mer med den bristande trovärdighet som IPCC skaffat sig efter upprepade avslöjanden om oegentligheter, överdrifter och rena lögner i klimatpanelens arbete.
Pachauri har redan släppt sin första roman och kan således fortsätta med att skriva fiktion för egen räkning i stället för i FN:s regi.
Till detta ska läggas att Phil Jones, chef för Climate Research Unit, CRU, (vars email blev offentliggjorda) har i en intervju erkänt att världen inte alls har blivit varmare de senaste 15 åren. Och när han får frågan om det inte kan förhålla sig så, att den uppvärmning vi såg under perioden 1975-1998 delvis kan bero på naturliga orsaker, svarar Jones att "det ligger lite utanför mitt kompetensområde". Kompetensområdet är således att endast leta efter mänsklig påverkan, punkt.
Trovärdighet, var ordet för dagen...
Jämställdhetsdiktatur, katter och hundar
Jag har tidigare skrivit om oss som söker eller har sökt kärleken i öster. Det förekommer nämligen en diskussion i svenska medier om svenska mäns "import" av fruar och flickvänner som ett exempel på ett slags människohandel. Detta har väckt ont blod hos många svenska män som inte alls känner igen sig i denna exploaterande beskrivning av hur de fann kärleken.
Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).
Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).
Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).
Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.
Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.
Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).
Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).
Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).
Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.
Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.
onsdag 17 februari 2010
Kulturparasiterna
Är det rätt att slopa inkomstgarantin för konstnärer?
Regeringen har beslutat att avskaffa den inkomstgaranti som i dag gäller 157 konstnärer i Sverige. Det är ett mycket vettigt beslut som borde ha fattats för länge sedan. Nu ersätts bidraget visserligen med pensionsgrundande kulturstipendier för framtida kandidater. Ett steg framåt, således.
Kultursverige rasar, förstås. Roy Andersson tycker att inkomstgarantin - som alltså gäller oavsett om personen i fråga presterar något - har varit bra. Ibland kommer ju dåliga tider. Janne Schaffer tycker att det handlar om "ett slags erkännande" (som inte vanligt folk utan endast kulturarbetare är värda, tydligen). Olyckan Jan Myrdal, som bland annat åkt till Indien för pengarna, tycker att det är strålande att skattepengar hamnar i hans privata fickor. Då kan man nämligen "göra ett helt olönsamt arbete". Och det måste man förstås ha rätt till...! Tänk dig den kommentaren i vilken annan bransch som helst och den skulle bli fullständigt absurd. Men inte för kulturmänniskorna. Deras arbete än nämligen så viktigt för dem att alla vi andra måste vara med och försörja dem.
Den fina kultursfären är livrädd att utsättas för verklighetens kallblåst, att tvingas bära sina egna kostnader. Den är van vid att skattebetalarna står för notan. Det måste bli ett slut på detta. Även konstnärer måste anpassa sig till den verklighet alla vi andra lever i. Den verklighet som säger att plus och minus måste gå ihop, att verksamheter inte kan göra stora förluster år efter år utan att det får konsekvenser. Att man inte kan producera vilken skit som helst och vänta sig betalt. Av någon anledning har kulturen (och då talar vi förstås om rätt kultur) tillåtits leva i en parallellvärld där den politiska majoritetens kulturpolitik sätter de ramarna och stänger ute marknadsmekanismerna.
Detta handlar inte om ekonomi. Det är en principiell fråga. Ett utvalt antal människor ska inte tillåtas leva på skattebetalarnas bekostnad av godtyckliga skäl. Det är ett slags medborgarlön som är fullständigt oacceptabel.
Regeringen borde gå vidare och helt avskaffa kulturpolitiken. Den har knappast några röster att förlora. Kultursfären är som bekant redan genomruttet röd. Våga vara radikal! Det är nämligen dags för Kultursveriges alla arbetare att snyta sig, växa upp och träda in i den värld alla vi andra lever i. Ge dem chansen. Släpp kulturen fri!
Kultureliten har dragit svenska skattebetalare vid näsan alldeles för länge.
Ställningen just nu (62 594 röstande):
| Ja (82.0 %) | | |
| Nej (13.1 %) | | |
| Bryr mig inte (4.9 %) | | |
| | | |
Regeringen har beslutat att avskaffa den inkomstgaranti som i dag gäller 157 konstnärer i Sverige. Det är ett mycket vettigt beslut som borde ha fattats för länge sedan. Nu ersätts bidraget visserligen med pensionsgrundande kulturstipendier för framtida kandidater. Ett steg framåt, således.
Kultursverige rasar, förstås. Roy Andersson tycker att inkomstgarantin - som alltså gäller oavsett om personen i fråga presterar något - har varit bra. Ibland kommer ju dåliga tider. Janne Schaffer tycker att det handlar om "ett slags erkännande" (som inte vanligt folk utan endast kulturarbetare är värda, tydligen). Olyckan Jan Myrdal, som bland annat åkt till Indien för pengarna, tycker att det är strålande att skattepengar hamnar i hans privata fickor. Då kan man nämligen "göra ett helt olönsamt arbete". Och det måste man förstås ha rätt till...! Tänk dig den kommentaren i vilken annan bransch som helst och den skulle bli fullständigt absurd. Men inte för kulturmänniskorna. Deras arbete än nämligen så viktigt för dem att alla vi andra måste vara med och försörja dem.
Den fina kultursfären är livrädd att utsättas för verklighetens kallblåst, att tvingas bära sina egna kostnader. Den är van vid att skattebetalarna står för notan. Det måste bli ett slut på detta. Även konstnärer måste anpassa sig till den verklighet alla vi andra lever i. Den verklighet som säger att plus och minus måste gå ihop, att verksamheter inte kan göra stora förluster år efter år utan att det får konsekvenser. Att man inte kan producera vilken skit som helst och vänta sig betalt. Av någon anledning har kulturen (och då talar vi förstås om rätt kultur) tillåtits leva i en parallellvärld där den politiska majoritetens kulturpolitik sätter de ramarna och stänger ute marknadsmekanismerna.
Detta handlar inte om ekonomi. Det är en principiell fråga. Ett utvalt antal människor ska inte tillåtas leva på skattebetalarnas bekostnad av godtyckliga skäl. Det är ett slags medborgarlön som är fullständigt oacceptabel.
Regeringen borde gå vidare och helt avskaffa kulturpolitiken. Den har knappast några röster att förlora. Kultursfären är som bekant redan genomruttet röd. Våga vara radikal! Det är nämligen dags för Kultursveriges alla arbetare att snyta sig, växa upp och träda in i den värld alla vi andra lever i. Ge dem chansen. Släpp kulturen fri!
Kultureliten har dragit svenska skattebetalare vid näsan alldeles för länge.Slopad fastighetsskatt - andra ronden
Alliansen vill avskaffa fastighetsskatten. Igen.
Göran Persson och Pär Nuder gjorde båda bedömningen att fastighetsskatten var en fråga som skadade Socialdemokraterna i valrörelsen 2006 och bidrog till valförlusten. Sannolikt bidrog den, även om Göran Persson själv troligen var en än större orsak till att statsministern hette Fredrik Reinfeldt efter valnatten.
Men trots att Alliansen vann valet blev det ingen avskaffad fastighetsskatt. Den gjorde om till en kommunal avgift. Vilket hjälpte vissa villaägare, men långt ifrån alla. Regeringen misslyckades alltså med att genomföra det av väljarna hett efterlängtade vallöftet. Besvikelsen lät inte vänta på sig.
Nu föreslår Alliansen att även den kommunala avgiften ska avskaffas. Detta har regeringen kommit fram till efter en utredning. Alliansen hoppas säkerligen att det ska bli en valfråga - de rödgröna vill ju återinföra den gamla fastighetsskatten. Frågan väljarna bör ställa sig är emellertid: kommer Alliansen att hålla löftet denna gång? Eller kommer vi att åter få se en ny boendeavgift ersätta den gamla?
Göran Persson och Pär Nuder gjorde båda bedömningen att fastighetsskatten var en fråga som skadade Socialdemokraterna i valrörelsen 2006 och bidrog till valförlusten. Sannolikt bidrog den, även om Göran Persson själv troligen var en än större orsak till att statsministern hette Fredrik Reinfeldt efter valnatten.
Men trots att Alliansen vann valet blev det ingen avskaffad fastighetsskatt. Den gjorde om till en kommunal avgift. Vilket hjälpte vissa villaägare, men långt ifrån alla. Regeringen misslyckades alltså med att genomföra det av väljarna hett efterlängtade vallöftet. Besvikelsen lät inte vänta på sig.
Nu föreslår Alliansen att även den kommunala avgiften ska avskaffas. Detta har regeringen kommit fram till efter en utredning. Alliansen hoppas säkerligen att det ska bli en valfråga - de rödgröna vill ju återinföra den gamla fastighetsskatten. Frågan väljarna bör ställa sig är emellertid: kommer Alliansen att hålla löftet denna gång? Eller kommer vi att åter få se en ny boendeavgift ersätta den gamla?
tisdag 16 februari 2010
Talaren Hitler
Hitler kallas ofta för en strålande talare. Men det är inte alltid lätt att se. Det vi brukar få se i dokumentärer från Hitlertiden är nämligen en, till synes okontrollerbart, skrikande Hitler utan retorisk förmåga. Hur kunde denne man, med sin hesa röst och vitplufsiga ansikte , fånga massorna? Förklaringen är inte bara engagemanget i talen utan också att det fanns en annan Hitler än den skrikande galning som vi lärt känna från den berömda bunkerscenen i Undergången. En man med humor, retorisk förmåga och känsla.
Hitler var en man helt utan moral. Joachim Fest skriver, helt korrekt, att han inte ägde en enda civiliserad idé. Kanske var det just frånvaron av moral som gjorde att Hitler samtidigt var en strålande manipulatör. Det fanns inga gränser för vad han kunde häva ur sig bara för att situationen krävde det där och då. Riksdagstalen inräknade, givetvis.
Att Hitler dessutom hade en (förvisso rätt torr) humor är kanske inte heller så känt. När han fyllde 50 fick han av utrikesminister von Ribbentrop ett etui som innehöll alla de internationella avtal som de slutit. De flesta av dem hade brutits. Führern skrattade så att han fick tårar i ögonen.
Talet i vilket han förklarar krig mot USA den 11 december 1941 är på flera sätt briljant. Det innehåller en lång rad ursäkter, överdrifter och påhitt för att legitimera beslutet. Men Hitler briljerar också med humor (att höra honom prata om internationell rätt är lite komiskt i sig och visar på diktatorns fullständigt skamlösa sida). 4.27 in i klipp 1 samt 9.18 in i klipp 2 är exempel på de små lättsamma instick som Hitler ofta gjorde och som visar en annan bild av hans talarkonst (att klippen lagts upp av en pappskalle får vi leva med). Det är dessutom ovanligt att höra honom tala i normal samtalston (det i hemlighet inspelade samtalet med Hitler i mötet med Mannerheim i Finland 1942 är förmodligen den inspelning som bäst visar hur Hitler faktiskt talade när han inte höll skrikande tal).
Personen Adolf Hitler upphör inte att fascinera. Kanske just på grund av de egenskaper som Fest beskriver.
Del 1:
Del 2
Del 3
Hitler var en man helt utan moral. Joachim Fest skriver, helt korrekt, att han inte ägde en enda civiliserad idé. Kanske var det just frånvaron av moral som gjorde att Hitler samtidigt var en strålande manipulatör. Det fanns inga gränser för vad han kunde häva ur sig bara för att situationen krävde det där och då. Riksdagstalen inräknade, givetvis.
Att Hitler dessutom hade en (förvisso rätt torr) humor är kanske inte heller så känt. När han fyllde 50 fick han av utrikesminister von Ribbentrop ett etui som innehöll alla de internationella avtal som de slutit. De flesta av dem hade brutits. Führern skrattade så att han fick tårar i ögonen.
Talet i vilket han förklarar krig mot USA den 11 december 1941 är på flera sätt briljant. Det innehåller en lång rad ursäkter, överdrifter och påhitt för att legitimera beslutet. Men Hitler briljerar också med humor (att höra honom prata om internationell rätt är lite komiskt i sig och visar på diktatorns fullständigt skamlösa sida). 4.27 in i klipp 1 samt 9.18 in i klipp 2 är exempel på de små lättsamma instick som Hitler ofta gjorde och som visar en annan bild av hans talarkonst (att klippen lagts upp av en pappskalle får vi leva med). Det är dessutom ovanligt att höra honom tala i normal samtalston (det i hemlighet inspelade samtalet med Hitler i mötet med Mannerheim i Finland 1942 är förmodligen den inspelning som bäst visar hur Hitler faktiskt talade när han inte höll skrikande tal).
Personen Adolf Hitler upphör inte att fascinera. Kanske just på grund av de egenskaper som Fest beskriver.
Del 1:
Del 2
Del 3
Sopkaos
Av ett Rapportinslag att döma skulle sopåkarna i Stockholm vägra att hämta sopor där de tvingas bära på ett sätt som bryter mot arbetsmiljölagarna (dessutom är de tydligen inte nöjda med ett nytt lönesystem som innebär en lägre månadslön). Jag trodde dock inte att mitt hushåll skulle drabbas eftersom sophämtningen sker vid markplan. Soporna ligger i stora hjulförsedda plastcontainrar. Det finns knappt ens en tröskel. Huset ligger vid en stor och välskottad gata.
Men av situationen i soprummet att döma vägrar de tydligen ändå. I vanlig ordning är det tredje person som drabbas. Lika var det under sjuksköterskestrejken. Det finns ett antal samhällsfunktioner som är så pass viktiga att de bara inte får störas. Sophämtningen är visserligen inte på liv och död, men den sanitära situationen blir synnerligen oangenäm på kort tid. Det är ett både barnsligt och själviskt sätt att förhandla på. Att ge fan i att göra sitt jobb borde leda till avsked.
Men av situationen i soprummet att döma vägrar de tydligen ändå. I vanlig ordning är det tredje person som drabbas. Lika var det under sjuksköterskestrejken. Det finns ett antal samhällsfunktioner som är så pass viktiga att de bara inte får störas. Sophämtningen är visserligen inte på liv och död, men den sanitära situationen blir synnerligen oangenäm på kort tid. Det är ett både barnsligt och själviskt sätt att förhandla på. Att ge fan i att göra sitt jobb borde leda till avsked.
Det goda samhället
Min syn på internet är rätt enkel. Det som händer IRL händer även på nätet, just eftersom alla sorters människor använder internet. Om vi tror att vi kan skapa en ren zon, fri från allt elände som finns i övriga samhället, misstar vi oss. Det går säkert - men det kräver en omfattande statlig kontroll. I slutändan skulle frågan ställas: är det inte bättre med ett intranät som politikerna kan ha full "demokratisk" kontroll över?
Jag vet inte om det är ett sådant samhälle Per Strömbäck eftersträvar. Men frågan måste ställas. Strömbäck är redaktör för idéforumet Netopia, som stöttas av bland andra Svenska Förläggareföreningen, Ifpi, Sveriges Videodistributörers Förening och Film & TV-Producenterna. Det är således ingen tvekan om vem han företräder. Strömbäck talar om internet anno 2010 närmast som ett slags laglöst land, en anarkistisk frizon där människor kan göra vad de vill. Det är inte sant. Och det är direkt felaktigt att antyda att de flesta av de som protesterar mot FRA- och IPRED-lagar vill ha ett internet som står fritt från svensk lagstiftning. Att teleoperatörer har mage att tjänar pengar tycks Strömbäck inte gilla heller...
Svaret på frågan om vad som är ett "gott" samhälle, online eller offline, varierar beroende på vem du talar med. Det är inte alls säkert att det bara handlar om att skydda våra kreditkortsuppgifter och sätta dit fula gubbar. Många kommer vilja gå längre än så. Många vill gå betydligt längre än så.
Vi har en rad demokratiska länder - där Australien börjar bli rent fascistoida - som bedriver en helig kamp mot informations- och yttrandefriheten på internet. Motiveringen? För barnens bästa, förstås. Så lyder även den officiella förklaringen till att Kinas nätcensur har hårdnat den senaste tiden. Regimen eftersträvar det "harmoniska samhället" i vilket pornografi givetvis inte har någon plats (en och annan radikalfeminist tindrar säkert med ögonen). I samma svepande rörelse ryker emellertid även Facebook, YouTube och stora delar av bloggosfären eftersom både snusk och oppositionellt material kan dyka upp där.
Låter det som att det aldrig skulle kunna hända i Sverige? Vi har ju trots allt en utrikesminister som minsann vågar kritisera Kina för att bryta mot friheten på internet. Var inte så säker. Vi befinner oss redan på ett sluttande plan. Svenska politiker har sedan tidigare motionerat om att förbjuda sajter som innehåller "drogliberal propaganda" (gissa för vems skull?). Det införs sannolikt ett tittförbud av barnporr. Det kan alltså bli förbjudet att se saker nu också. Därutöver är vi medlemmar i en union där det finns gott om politiker som både vill införa bloggregistrering och kontrollera YouTube-användare. Allt börjar med barnporren, det är murbräckan. Sedan kan politikerna kliva vidare på en delvis upptrampad stig genom att lära av länder som Kina och Australien.
I värsta fall kan rätten att få vara anonym när man surfar på nätet i framtiden ses som en historisk parentes. Något att berätta om för barnbarnen.
Jag vet inte om det är ett sådant samhälle Per Strömbäck eftersträvar. Men frågan måste ställas. Strömbäck är redaktör för idéforumet Netopia, som stöttas av bland andra Svenska Förläggareföreningen, Ifpi, Sveriges Videodistributörers Förening och Film & TV-Producenterna. Det är således ingen tvekan om vem han företräder. Strömbäck talar om internet anno 2010 närmast som ett slags laglöst land, en anarkistisk frizon där människor kan göra vad de vill. Det är inte sant. Och det är direkt felaktigt att antyda att de flesta av de som protesterar mot FRA- och IPRED-lagar vill ha ett internet som står fritt från svensk lagstiftning. Att teleoperatörer har mage att tjänar pengar tycks Strömbäck inte gilla heller...
Svaret på frågan om vad som är ett "gott" samhälle, online eller offline, varierar beroende på vem du talar med. Det är inte alls säkert att det bara handlar om att skydda våra kreditkortsuppgifter och sätta dit fula gubbar. Många kommer vilja gå längre än så. Många vill gå betydligt längre än så.
Vi har en rad demokratiska länder - där Australien börjar bli rent fascistoida - som bedriver en helig kamp mot informations- och yttrandefriheten på internet. Motiveringen? För barnens bästa, förstås. Så lyder även den officiella förklaringen till att Kinas nätcensur har hårdnat den senaste tiden. Regimen eftersträvar det "harmoniska samhället" i vilket pornografi givetvis inte har någon plats (en och annan radikalfeminist tindrar säkert med ögonen). I samma svepande rörelse ryker emellertid även Facebook, YouTube och stora delar av bloggosfären eftersom både snusk och oppositionellt material kan dyka upp där.
Låter det som att det aldrig skulle kunna hända i Sverige? Vi har ju trots allt en utrikesminister som minsann vågar kritisera Kina för att bryta mot friheten på internet. Var inte så säker. Vi befinner oss redan på ett sluttande plan. Svenska politiker har sedan tidigare motionerat om att förbjuda sajter som innehåller "drogliberal propaganda" (gissa för vems skull?). Det införs sannolikt ett tittförbud av barnporr. Det kan alltså bli förbjudet att se saker nu också. Därutöver är vi medlemmar i en union där det finns gott om politiker som både vill införa bloggregistrering och kontrollera YouTube-användare. Allt börjar med barnporren, det är murbräckan. Sedan kan politikerna kliva vidare på en delvis upptrampad stig genom att lära av länder som Kina och Australien.
I värsta fall kan rätten att få vara anonym när man surfar på nätet i framtiden ses som en historisk parentes. Något att berätta om för barnbarnen.
måndag 15 februari 2010
Jan Guillou har inte förstått
Jan Guillou skriver en "Sverige ut ur Afghanistan"-krönika av exakt samma sort som Åsa Linderborg skrev för en tid sedan. Vi har läst dem ända sedan invasionen och ingenting har egentligen förändrats. Argumenten är lika tomma i dag. Skillnaden är att Guillou faktiskt erkänner att ett tillbakadragande kommer att få förfärliga konsekvenser.
Jag tillhör inte bombhögern. Jag har ända sedan 2003 kritiserat invasionen av Irak, som jag anser var fel och katastrofal på flera sätt. Men till skillnad från plakatpolitikerna på vänsterkanten, kräver jag ingen omedelbar truppreträtt från Irak eftersom det endast skulle förvärra läget. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är dock svårt om man är generisk USA-hatare och lika svårt om man ser allt i svart och vitt, vilket både personer på vänsterkanten och folk inom bombhögern tenderar att göra.
Invasionen av talibanernas Afghanistan 2001 var rätt. Anfallet skedde mot bakgrund av attackerna den 11 september samma år. Kopplingarna mellan talibanerna och al-Qaida var tydliga. Målet var att slå till mot al-Qaidas baser och fånga bin Ladin. Som en naturlig bieffekt av störtandet av talibanregimen, kom möjligheten att upprätta ett demokratiskt styrelseskick. Ingen kan säga att det har misslyckats helt. Det har faktiskt hållits val i Afghanistan. Men i ett land som har plågats av krig och misär i decennier, och tvingats tillbaka till stenåldern under skäggmurvlar som vill förbjuda allt från musik till flickors skolgång, är det inte förvånande att den demokratiska processen har varit allt annat än friktionsfri. Det är i dag ett starkt argument för att inte överge afghanerna.
Samtidigt som Guillou kritiserar "bombliberalerna" för att använda sorg och patriotism som argument för Sveriges krigföring i Afghanistan, drar han sig själv inte för att exploatera föräldrars sorg efter ett dödat barn. Guillou använder "tänk på föräldern till ett dödat barn"-argumentet, vilket är oerhört lågt. Som om motståndet mot krigföringen i Afghanistan någonsin handlat om empati. Det handlar - som alltid för vänstern - om USA. Trots att Sverige är på plats på ett FN-mandat. Trots att det är en FN-sanktionerad insats - det FN som folk på vänsterkanten närmast står i givakt för närhelst världssamvetet kallar - kallas insatsen i Afghanistan för "USA:s krig". Ja, USA har den största insatsen på plats. Vilket inte är så konstigt eftersom anfallet på talibanernas regim i Afghanistan var ett svar på 11 septemberattackerna och USA råkar ha världens främsta militära styrka. Vilket var Guillous alternativ 2001? Att fortsätta låta Afghanistan vara en samlingsplats för terrorister och invänta nästa attack? Guillous alternativ 2010 är att dra sig ur och skapa något som "under alla omständigheter [blir] en förfärlig historia". Bra där.
Varje utländsk soldat på plats bidrar till att hålla talibanerna borta från makten. Självfallet måste den militära insatsen ackompanjeras av en humanitär insats. Men så länge säkerhetsläget är sådant att transporter med humanitärt bistånd och även flickskolor beskjuts av talibaner, har vi inget annat val än att stanna och försvara Afghanistan.
Ty den religiösa ideologi talibanerna företräder och vill återinföra är ondska, Jan Guillou. Ondskan i sin renaste form.
Jag tillhör inte bombhögern. Jag har ända sedan 2003 kritiserat invasionen av Irak, som jag anser var fel och katastrofal på flera sätt. Men till skillnad från plakatpolitikerna på vänsterkanten, kräver jag ingen omedelbar truppreträtt från Irak eftersom det endast skulle förvärra läget. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är dock svårt om man är generisk USA-hatare och lika svårt om man ser allt i svart och vitt, vilket både personer på vänsterkanten och folk inom bombhögern tenderar att göra.
Invasionen av talibanernas Afghanistan 2001 var rätt. Anfallet skedde mot bakgrund av attackerna den 11 september samma år. Kopplingarna mellan talibanerna och al-Qaida var tydliga. Målet var att slå till mot al-Qaidas baser och fånga bin Ladin. Som en naturlig bieffekt av störtandet av talibanregimen, kom möjligheten att upprätta ett demokratiskt styrelseskick. Ingen kan säga att det har misslyckats helt. Det har faktiskt hållits val i Afghanistan. Men i ett land som har plågats av krig och misär i decennier, och tvingats tillbaka till stenåldern under skäggmurvlar som vill förbjuda allt från musik till flickors skolgång, är det inte förvånande att den demokratiska processen har varit allt annat än friktionsfri. Det är i dag ett starkt argument för att inte överge afghanerna.
Samtidigt som Guillou kritiserar "bombliberalerna" för att använda sorg och patriotism som argument för Sveriges krigföring i Afghanistan, drar han sig själv inte för att exploatera föräldrars sorg efter ett dödat barn. Guillou använder "tänk på föräldern till ett dödat barn"-argumentet, vilket är oerhört lågt. Som om motståndet mot krigföringen i Afghanistan någonsin handlat om empati. Det handlar - som alltid för vänstern - om USA. Trots att Sverige är på plats på ett FN-mandat. Trots att det är en FN-sanktionerad insats - det FN som folk på vänsterkanten närmast står i givakt för närhelst världssamvetet kallar - kallas insatsen i Afghanistan för "USA:s krig". Ja, USA har den största insatsen på plats. Vilket inte är så konstigt eftersom anfallet på talibanernas regim i Afghanistan var ett svar på 11 septemberattackerna och USA råkar ha världens främsta militära styrka. Vilket var Guillous alternativ 2001? Att fortsätta låta Afghanistan vara en samlingsplats för terrorister och invänta nästa attack? Guillous alternativ 2010 är att dra sig ur och skapa något som "under alla omständigheter [blir] en förfärlig historia". Bra där.
Varje utländsk soldat på plats bidrar till att hålla talibanerna borta från makten. Självfallet måste den militära insatsen ackompanjeras av en humanitär insats. Men så länge säkerhetsläget är sådant att transporter med humanitärt bistånd och även flickskolor beskjuts av talibaner, har vi inget annat val än att stanna och försvara Afghanistan.
Ty den religiösa ideologi talibanerna företräder och vill återinföra är ondska, Jan Guillou. Ondskan i sin renaste form.
söndag 14 februari 2010
Opinionsvindar
Fler mätningar visar nu samstämmigt att gapet mellan blocken minskar. Det mesta tyder på ett väldigt jämnt val. Små händelser kan avgöra.
Det uppdagade fusket inom Moderaterna tror jag inte är en sådan händelse. Den kommer att vara glömd om en vecka. Däremot kommer båda sidor behöva akta sig för liknande händelser just närmare valet vi kommer. Varje företeelse som kan sätta igång mediedrev och skapa momentum för motståndaren är livsfarlig.
Tendensen är att ju mer de rödgröna berättar om sin politik, desto bättre går det för Alliansen i opinionen. Den så kallade "superveckan" med ett flertal debatter i både radio och TV ger avtryck i Sifos mätning. Moderaterna stärks, Socialdemokraterna tappar. Detta måste kännas lite motigt för Mona Sahlin, vars parti var som störst innan det hade formerat någon politik över huvud taget under sin nya partiledare.
Alliansen har lyckats undanröja några potentiella rotvältor inför valrörelsen. Saabaffären är i princip i hamn och någon ny "FRA-debatt" på grund av datalagringsdirektivet kommer vi inte att få se innan valet. Sjukförsäkringsdebatten kan dock fortfarande bli en huvudvärk för regeringen under sommaren och hösten. Just nu består oppositionens försprång av Miljöpartiets framgångar. Jag vidhåller att Alliansen behöver rikta sitt krut mot Maria Wetterstrands parti. Ty varken Socialdemokraterna eller Vänstern kommer att sjunka lägre i opinionen.
De senaste mätningarna tyder också på ett avtagande intresse för Sverigedemokraterna. Även här märks hur påverkbara väljarna är. En debattartikel i Aftonbladet satte partiet på kartan och placerade partiledaren i TV-soffor. Vilket märktes direkt i opinionen. Nu har debatten lagt sig, Sverigedemokraterna omnämns inte lika ofta och plötsligt är intresset svalare. Bara sådär.
"Massan är dum och blind", var det någon som sade en gång i tiden...
Det uppdagade fusket inom Moderaterna tror jag inte är en sådan händelse. Den kommer att vara glömd om en vecka. Däremot kommer båda sidor behöva akta sig för liknande händelser just närmare valet vi kommer. Varje företeelse som kan sätta igång mediedrev och skapa momentum för motståndaren är livsfarlig.
Tendensen är att ju mer de rödgröna berättar om sin politik, desto bättre går det för Alliansen i opinionen. Den så kallade "superveckan" med ett flertal debatter i både radio och TV ger avtryck i Sifos mätning. Moderaterna stärks, Socialdemokraterna tappar. Detta måste kännas lite motigt för Mona Sahlin, vars parti var som störst innan det hade formerat någon politik över huvud taget under sin nya partiledare.
Alliansen har lyckats undanröja några potentiella rotvältor inför valrörelsen. Saabaffären är i princip i hamn och någon ny "FRA-debatt" på grund av datalagringsdirektivet kommer vi inte att få se innan valet. Sjukförsäkringsdebatten kan dock fortfarande bli en huvudvärk för regeringen under sommaren och hösten. Just nu består oppositionens försprång av Miljöpartiets framgångar. Jag vidhåller att Alliansen behöver rikta sitt krut mot Maria Wetterstrands parti. Ty varken Socialdemokraterna eller Vänstern kommer att sjunka lägre i opinionen.
De senaste mätningarna tyder också på ett avtagande intresse för Sverigedemokraterna. Även här märks hur påverkbara väljarna är. En debattartikel i Aftonbladet satte partiet på kartan och placerade partiledaren i TV-soffor. Vilket märktes direkt i opinionen. Nu har debatten lagt sig, Sverigedemokraterna omnämns inte lika ofta och plötsligt är intresset svalare. Bara sådär.
"Massan är dum och blind", var det någon som sade en gång i tiden...
lördag 13 februari 2010
Att lösa problem i Kina
Jonna Wibelius skriver på Radio 86 om hur man "löser" problem i Kina. Hur hanterar personalen på ett gym ett återkommande problem med ett gymkort? Nedanstående illustration är för perfekt för att inte användas.
Väst VS Kina när det gäller att tackla problem.
"När historien upprepade sig en tredje gång började jag dock bli irriterad. Varenda gång bad jag dem kolla upp vad det var för problem med mitt kort, men varenda gång viftade de bort problemet och valde att bara släppa in mig ändå. Jag hade inte lust att stå och förklara mig själv varenda gång jag ville träna. Jag hade ju förnyat mitt medlemskap, kunde de inte bara lösa problemet med mitt kort för att få det hela ur världen?
Tydligen inte. Efter femte gången tog jag med mig kvittot jag fått när jag förnyade mitt medlemskap. Flickan bakom receptionen nickade beslutsamt och skulle just vifta förbi mig när jag sa:
-Nej, nu får det räcka. Nu får du lösa problemet med mitt nya kort. Jag tänker inte ha detta samtal varenda gång jag kommer för att träna.
-Men jag kan berätta för alla andra receptionstjejer att det är problem med ditt kort! Svarade tjejen.
-Kan du inte bara LÖSA problemet istället för att gå runt det? Sa jag ilsket.
-Jag ska berätta för alla. Jag lovar att det inte kommer att inträffa igen!
Denna historia är ett typexempel på hur man hanterar problem i Kina. Osäker på hur man ska ta itu med problemet väljer man hellre att sopa det under mattan än att gå till grunden med det."
Väst VS Kina när det gäller att tackla problem.Kvinnopartiet
Moderaterna ska inte bara vara ett arbetarparti utan också attrahera kvinnor. Således vill det nya kvinnopartiet Moderaterna ha genusvetenskap i skolan och genusarbete i förskolan, jämställdhetsmärkta skolor, jämställdhetsranking av arbetsgivare och kan, till skillnad från jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, tänka sig kvotering för att jämna ut könsskillnader i börsbolagsstyrelser. Är det verkligen sådant svenska kvinnor attraheras av när de går och röstar?
Det går fort utför inom Moderaterna. Det är ganska talande att finansminister Anders Borg är feminist och med behållning läser feministbibeln Det andra könet av Simone de Beauvoir. Det är som om Lars Ohly med glädje skulle läsa Timbroskrifter på sin fritid.
Vore jag moderat skulle jag skämmas över det som nu sker i partiet.
"I riksdagsgruppen är vi övertygade om att vi kommer att vinna valet, men ute i landet märker jag av mer negativa stämningar", hävdar riksdagsledamoten Eva Bengtson Skogsberg. Den moderata ledningen förblir alltså övertygad om der Endsieg. Vägen till valseger är uppenbarligen att anamma ännu mer av sådant vi trodde var klassisk vänsterpolitik - strukturella förklaringsmodeller och kollektivistiska lösningar.
Vad är egentligen poängen med att ha makten om man inte vill göra något annorlunda med den än det röda laget...?
Det går fort utför inom Moderaterna. Det är ganska talande att finansminister Anders Borg är feminist och med behållning läser feministbibeln Det andra könet av Simone de Beauvoir. Det är som om Lars Ohly med glädje skulle läsa Timbroskrifter på sin fritid.
Vore jag moderat skulle jag skämmas över det som nu sker i partiet.
"I riksdagsgruppen är vi övertygade om att vi kommer att vinna valet, men ute i landet märker jag av mer negativa stämningar", hävdar riksdagsledamoten Eva Bengtson Skogsberg. Den moderata ledningen förblir alltså övertygad om der Endsieg. Vägen till valseger är uppenbarligen att anamma ännu mer av sådant vi trodde var klassisk vänsterpolitik - strukturella förklaringsmodeller och kollektivistiska lösningar.
Vad är egentligen poängen med att ha makten om man inte vill göra något annorlunda med den än det röda laget...?
fredag 12 februari 2010
Svensk lag är inte internationell lag
Sverige var länge ensamt om att ha en sexköpslag som förbjuder köp av sexuella tjänster (men inte försäljning av desamma) och där brottet som sådant följs av starkast möjliga sociala avståndstagande (möjligen frånsett barnpornografibrott). Norge följde efter och valde att göra lagen ännu värre. Norrmän kan fällas för sexköp även om "brottet" begåtts utomlands där det inte alls är kriminaliserat.
Ecpat-fjanten Pierre Schori vill att de svenska soldaterna som köpte sex i Tyskland ska straffas. Han anser det "obegripligt" att Försvarsmakten inte kan straffa soldaterna för att ha begått en i Sverige olaglig handling.
Men soldaterna begick inget brott i Tyskland. De var inte ens klädda i kronans kläder. De köpte sex som civilister i ett land som inte kapitulerat för den radikalfeministiska idén om sexköp som ett övergrepp och sexsäljare som viljelösa offer utan tvärtom satsat på en linje som ger sexsäljare rättigheter och inte moraliserar över människors sexualitet.
Som om inte detta vore nog, gör Schori precis som Ecpat-företrädare brukar göra: blandar in barnprostitution i bilden för att få hela situationen att verka mycket värre.
Detta är ett fruktansvärt ohederligt sätt att föra en argumentation på. Eftersom Ecpat (kända för sina överdrifter och rena lögner) anser att Tyskland är känt för att ha "minderåriga flickor på sina bordeller" (källa: Internet?) är det alltså fullt möjligt att svenska soldater köpt sex av barn. Det blir den före detta kabinettssekreteraren, europaparlamentarikern och FN-tjänstemannen Pierre Schoris slutsats. Man häpnar.
Själva knäckfrågan är dock större än Ecpats argumentationsmässiga lågstadienivå. Om svensk lag ska gälla i andra länder, ska då inte andra länders lagar gälla i Sverige? Svenska politiker och debattörer brukar vara noga med att påpeka att i Sverige ska minsann svenska lagar och regler gälla. Ingen ifrågasätter detta. Inte minst facken är noga med denna hållning när det gäller arbetslivslagstiftning. Så var finns logiken i Schoris krav? Ingenstans, givetvis. Jag har tidigare förbluffats över Pierre Schoris infantila bild av världen och verkligheten (läs hans bok Draksåddens år och du förstår varför), så detta är inget missförstånd. Han är så här knäpp. Det är en gammal man med en 12-årings intellekt.
Ecpat-fjanten Pierre Schori vill att de svenska soldaterna som köpte sex i Tyskland ska straffas. Han anser det "obegripligt" att Försvarsmakten inte kan straffa soldaterna för att ha begått en i Sverige olaglig handling.
Men soldaterna begick inget brott i Tyskland. De var inte ens klädda i kronans kläder. De köpte sex som civilister i ett land som inte kapitulerat för den radikalfeministiska idén om sexköp som ett övergrepp och sexsäljare som viljelösa offer utan tvärtom satsat på en linje som ger sexsäljare rättigheter och inte moraliserar över människors sexualitet.
Som om inte detta vore nog, gör Schori precis som Ecpat-företrädare brukar göra: blandar in barnprostitution i bilden för att få hela situationen att verka mycket värre.
"Som ordförande i svenska Ecpat, som bekämpar barnsexhandel, har jag tagit del av Ecpat internationals landrapporter. Tyskland utpekas däri som känt för att ha minderåriga flickor på sina bordeller. Många av dessa barn, som utges för att vara över 18 år, är insmugglade mot sin vilja av gränsöverskridande, kriminella ligor som också sysslar med illegal handel med droger, blodsdiamanter och vapen samt kidnappningar och pengatvätt."
Detta är ett fruktansvärt ohederligt sätt att föra en argumentation på. Eftersom Ecpat (kända för sina överdrifter och rena lögner) anser att Tyskland är känt för att ha "minderåriga flickor på sina bordeller" (källa: Internet?) är det alltså fullt möjligt att svenska soldater köpt sex av barn. Det blir den före detta kabinettssekreteraren, europaparlamentarikern och FN-tjänstemannen Pierre Schoris slutsats. Man häpnar.
Själva knäckfrågan är dock större än Ecpats argumentationsmässiga lågstadienivå. Om svensk lag ska gälla i andra länder, ska då inte andra länders lagar gälla i Sverige? Svenska politiker och debattörer brukar vara noga med att påpeka att i Sverige ska minsann svenska lagar och regler gälla. Ingen ifrågasätter detta. Inte minst facken är noga med denna hållning när det gäller arbetslivslagstiftning. Så var finns logiken i Schoris krav? Ingenstans, givetvis. Jag har tidigare förbluffats över Pierre Schoris infantila bild av världen och verkligheten (läs hans bok Draksåddens år och du förstår varför), så detta är inget missförstånd. Han är så här knäpp. Det är en gammal man med en 12-årings intellekt.
Post-order landshövding
I går bloggade jag om svenska mäns så kallade "import" av utländska kvinnor till Sverige. Många har hört av sig via mail, andra har skrivit kommentarer, och berättat om egna erfarenheter. Det är tydligt att det finns många svenska män där ute som får utstå fördomar från omgivningen bara för att de valt att leva tillsammans med en kvinna med utländskt ursprung. Det är helt enkelt för jävligt. Det "toleranta Sverige" är frånvarande.
I dag går Värmlands landshövding Eva Eriksson ut och kräver insatser mot "fruimporten". Landshövdingen bygger sin artikel på uppgifter från ROKS, en avskyvärd organisation bestående av radikalfeminister av allra värsta slag. Trovärdigheten är således inte på topp.
Problemet med den här sortens debattartiklar är att de ger sken av att det finns ett generellt problem med att kvinnor från andra länder kommer till Sverige och lever med svenska män. Alla, även den stora majoriteten som lever i helt normala förhållanden, blir misstänkliggjorda. Samma tendens finns när det gäller kvinnomisshandel, där män som grupp pekas ut. Det talas om "mäns våld mot kvinnor", som vore det en allmän företeelse kopplad till manligheten som sådan. Skillnaden är förstås att den betydligt mindre grupp män som lever med kvinnor med utländsk bakgrund är mer utsatt för omgivningens skvaller, blickar och gliringar.
Jag anar en misstro mot företeelsen som sådan. Landshövdingen påpekar pliktskyldigast och i förbifarten att "[f]öreteelsen omfattar [även] människor som söker kärlek", men läser man mellan raderna är det tydligt att det är något skumt med att "importera" en utländsk kvinna till Sverige. Det ska man egentligen inte göra. Alls. När hon dessutom använder begreppet "människohandel" (och även blandar in kvinnomisshandel i ekvationen) är måttet rågat. Inte nog med att begreppet "människohandel" systematiskt används om vanliga sexsäljare, nu ska det även omfatta kvinnor som kommer till Sverige för att leva med svenska män. Det finns ingen handel inbyggd i detta, även om mannen skulle visa sig vara en slusk. Till följd av dess inflationsmässiga användning betyder begreppet "människohandel" snart ingenting.
Avslutningsvis kan landshövdingens påstående om "45 miljoner träffar" på begreppet "post-order wife" ifrågasättas. Det låter väldigt mycket. Så jag googlade och fick svaret: 10 träffar. Ta bort citationstecknen och det är en annan sak, men då inkluderas även vanlig postorderhantering och en och annan filmrecension i sökresultatet...
I dag går Värmlands landshövding Eva Eriksson ut och kräver insatser mot "fruimporten". Landshövdingen bygger sin artikel på uppgifter från ROKS, en avskyvärd organisation bestående av radikalfeminister av allra värsta slag. Trovärdigheten är således inte på topp.
Problemet med den här sortens debattartiklar är att de ger sken av att det finns ett generellt problem med att kvinnor från andra länder kommer till Sverige och lever med svenska män. Alla, även den stora majoriteten som lever i helt normala förhållanden, blir misstänkliggjorda. Samma tendens finns när det gäller kvinnomisshandel, där män som grupp pekas ut. Det talas om "mäns våld mot kvinnor", som vore det en allmän företeelse kopplad till manligheten som sådan. Skillnaden är förstås att den betydligt mindre grupp män som lever med kvinnor med utländsk bakgrund är mer utsatt för omgivningens skvaller, blickar och gliringar.
Jag anar en misstro mot företeelsen som sådan. Landshövdingen påpekar pliktskyldigast och i förbifarten att "[f]öreteelsen omfattar [även] människor som söker kärlek", men läser man mellan raderna är det tydligt att det är något skumt med att "importera" en utländsk kvinna till Sverige. Det ska man egentligen inte göra. Alls. När hon dessutom använder begreppet "människohandel" (och även blandar in kvinnomisshandel i ekvationen) är måttet rågat. Inte nog med att begreppet "människohandel" systematiskt används om vanliga sexsäljare, nu ska det även omfatta kvinnor som kommer till Sverige för att leva med svenska män. Det finns ingen handel inbyggd i detta, även om mannen skulle visa sig vara en slusk. Till följd av dess inflationsmässiga användning betyder begreppet "människohandel" snart ingenting.
Avslutningsvis kan landshövdingens påstående om "45 miljoner träffar" på begreppet "post-order wife" ifrågasättas. Det låter väldigt mycket. Så jag googlade och fick svaret: 10 träffar. Ta bort citationstecknen och det är en annan sak, men då inkluderas även vanlig postorderhantering och en och annan filmrecension i sökresultatet...
torsdag 11 februari 2010
Vi som söker i österled
Det blir allt vanligare att thailändska kvinnor får uppehållstillstånd i Sverige efter att de inlett en relation med en svensk man. I fjol var antalet knappt 2 000, vilket om det slås ut på hela den vuxna manliga befolkningen inte direkt är någon invasion. Men kvinnojourer varnar för att allt fler thailändska kvinnor söker sig till dem efter att ha blivit dumpade av sina svenska män efter en tid i Sverige.
Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.
Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.
Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.
Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.
Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.
Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.
Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.
Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.
Linderborg har inga svar
Sverige måste lämna Afghanistan, kräver kommunisten Åsa Linderborg. Sådant är lätt att kräva. Och det gör vänstern ofta. Men i vanlig ordning erbjuds inget som helst alternativ till den utländska militära närvaron. Vilka ska garantera säkerheten i landet innan den afghanska armén är utbildad och tillräckligt stark för att kunna stå emot talibanerna på egen hand? Inget svar. Vilka ska försvara biståndsarbetarna, flickskolorna, alla som hjälper till att bygga upp landet igen? Talibanerna skjuter nämligen på allt. Inget svar.
Din tystnad är ekande, Åsa Linderborg. Innan du och dina åsiktsfränder inom den extrema vänstern har några som helst svar på hur säkerhetsläget i Afghanistan ska kunna förbättras för att möjliggöra en fortsatt biståndsinsats, har dina krav på ett svenskt utträde ingen som helst trovärdighet. Slagorden ekar tomma.
Din tystnad är ekande, Åsa Linderborg. Innan du och dina åsiktsfränder inom den extrema vänstern har några som helst svar på hur säkerhetsläget i Afghanistan ska kunna förbättras för att möjliggöra en fortsatt biståndsinsats, har dina krav på ett svenskt utträde ingen som helst trovärdighet. Slagorden ekar tomma.
Det som kan missbrukas, missbrukas
Nakenskanning på flygplatser är inte bara obehagligt och kränkande. Det är som upplagt för att missbrukas.
Så har således skett. En indisk kändis har fått skannade nakenbilder på sig själv spridda bland flygplatsens personal. Det är precis detta som vi blev lovade inte skulle hända. Men precis som att statliga register läcker och att poliser pratar bredvid mun, kommer nakenbilder vara alldeles för attraktiva för oss nyfikna människor för att vi ska förmå motstå frestelsen att behålla för eget bruk eller sprida dem. Människor är av naturen barnsligt nyfikna skvallerkärringar.
Men det är inte bara kändisar som har något att frukta när de går genom nakenskannern. Vilken resenär som helst torde uppleva detta som obehagligt. Frågan är hur långt det egentligen kan få gå innan argumentet "Jag har ingenting att dölja" ekar pinsamt ihåligt?
Nakenskanningens försvarare kommer att vifta med bilder på bin Ladin och hävda att det som har skett endast är ett litet tillfälligt snedsteg. Det kommer inte att ske igen. Men det kommer det. Frågan vi måste ställa oss är: vad är anständigt?
Så har således skett. En indisk kändis har fått skannade nakenbilder på sig själv spridda bland flygplatsens personal. Det är precis detta som vi blev lovade inte skulle hända. Men precis som att statliga register läcker och att poliser pratar bredvid mun, kommer nakenbilder vara alldeles för attraktiva för oss nyfikna människor för att vi ska förmå motstå frestelsen att behålla för eget bruk eller sprida dem. Människor är av naturen barnsligt nyfikna skvallerkärringar.
Men det är inte bara kändisar som har något att frukta när de går genom nakenskannern. Vilken resenär som helst torde uppleva detta som obehagligt. Frågan är hur långt det egentligen kan få gå innan argumentet "Jag har ingenting att dölja" ekar pinsamt ihåligt?
Nakenskanningens försvarare kommer att vifta med bilder på bin Ladin och hävda att det som har skett endast är ett litet tillfälligt snedsteg. Det kommer inte att ske igen. Men det kommer det. Frågan vi måste ställa oss är: vad är anständigt?
onsdag 10 februari 2010
Eller inte...
"Fram till för några månader sedan stod Pachauri och FN:s klimatpanel, IPCC höjd över alla misstankar. Deras slutsatser om jordens klimat ansågs opartiska och oantastliga."
Aftonbladet ignorerar skickligt åratal av kritiska utspel mot FN:s klimatalarmistiska panel IPCC.
"Sund skepsis är grunden till all vetenskaplig framgång", konstaterar tidningen nu. Detta efter att i flera år helt oreserverat ha köpt den blinda klimatalarmismen rakt av. Var fanns den sunda skepsisen före nyår, Wolfgang?
Kolla även det strålande inslaget i BBC om hur trovärdigt IPCC är...
tisdag 9 februari 2010
Nu svamlar du, Eva-Britt Svensson
Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson försvarar kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Hon erkänner att den är ett ingrepp som påverkar människors vanliga liv, men tillägger torrt: "Men vad inom politiken är inte det?"
Med en sådan argumentation går det att legitimera i stort sett vilka galenskaper som helst. Svensson avslöjar sin perversa och människofientliga syn på politiken. Den finns inte för människorna, människorna finns för politiken. Men det visste vi ju redan.
Och så var det det här med "nyliberalismen"... Eftersom Göran Hägglund är motståndare till kvotering, måste han vara libertarian resonerar Svensson. Hon förtydligar: "Libertarianism är synonymt med nyliberalism och är en liberal ideologi som tror på ett samhälle utan stat."
Det är inte ovanligt att vänsterpolitiker inte vet vad nyliberalism är. Det är snarast ett normaltillstånd. Vi ser dem beskylla de borgerliga för att vilja driva igenom ett "nyliberalt systemskifte", sålunda har även alliansregeringen anklagats för att bedriva "nyliberal politik". Socialdemokratisk politik fast med något lägre skatter är alltså nyliberalism. Och Eva-Britt Svensson själv menar att Grekland är satt under "nyliberalt tvångsstyre". Ja, begreppet tycks som synes kunna ges i stort sett vilken betydelse som helst. Mycket praktiskt.
Nej, nyliberaler vill inte avskaffa staten, Eva-Britt. Vi vill minska dess omfattning. Det är en väsentlig skillnad. Slå en signal till Hax. Han kan säkert ge dig en snabblektion om du bjuder på en öl...
Med en sådan argumentation går det att legitimera i stort sett vilka galenskaper som helst. Svensson avslöjar sin perversa och människofientliga syn på politiken. Den finns inte för människorna, människorna finns för politiken. Men det visste vi ju redan.
Och så var det det här med "nyliberalismen"... Eftersom Göran Hägglund är motståndare till kvotering, måste han vara libertarian resonerar Svensson. Hon förtydligar: "Libertarianism är synonymt med nyliberalism och är en liberal ideologi som tror på ett samhälle utan stat."
Det är inte ovanligt att vänsterpolitiker inte vet vad nyliberalism är. Det är snarast ett normaltillstånd. Vi ser dem beskylla de borgerliga för att vilja driva igenom ett "nyliberalt systemskifte", sålunda har även alliansregeringen anklagats för att bedriva "nyliberal politik". Socialdemokratisk politik fast med något lägre skatter är alltså nyliberalism. Och Eva-Britt Svensson själv menar att Grekland är satt under "nyliberalt tvångsstyre". Ja, begreppet tycks som synes kunna ges i stort sett vilken betydelse som helst. Mycket praktiskt.
Nej, nyliberaler vill inte avskaffa staten, Eva-Britt. Vi vill minska dess omfattning. Det är en väsentlig skillnad. Slå en signal till Hax. Han kan säkert ge dig en snabblektion om du bjuder på en öl...
Vad gör staten till bra flygbolagsägare?
SAS blöder. Och det har företaget gjort länge. Nu ska ytterligare 650 personer sägas upp. Vid varje nytt varsel undrar jag om det finns några anställda kvar alls snart? Det gör det förstås. SAS har en betydligt större personaltäthet än Ryanair - som gör vinst. Do the math.
Svenska staten äger ungefär en femtedel av SAS och ska skjuta till ytterligare en miljard till det förlusttyngda företaget. Som ägare gör staten bara vad som krävs. Det är inte frågan om det. Frågan är varför svenska skattebetalare över huvud taget ska äga ett flygbolag.
Näringsminister Maud Olofsson var föredömligt tydlig under hela Saab-cirkusen: svenska staten ska inte äga bilföretag. Det finns det andra som sköter bättre. När det gäller SAS är argumentationen den motsatta. Det statliga ägandet ska bevaras för att SAS "är en tillgång för industrin och jobben i Sverige". Jag undrar vad som gör svenska staten till bra ägare av flygbolag?
Jag har inget emot SAS. Jag har flugit en del med dem både inrikes och utrikes. Till Kina var de helt OK, bättre än Air China. Även om flygvärdinnorna härstammar från kritaperioden och även om de inte kommer upp i samma standard som fantastiska Thai Air (men vilka gör det?), erbjuder SAS gedigen service. Men de är helt enkelt för dyra. När jag letar flygbiljetter tittar jag på prislappen, och jag vågar hävda att jag är långt ifrån ensam om detta.
Så, Maud Olofsson. Leta efter en ny ägare. Svenska staten ska varken äga bilföretag eller flygbolag.
Svenska staten äger ungefär en femtedel av SAS och ska skjuta till ytterligare en miljard till det förlusttyngda företaget. Som ägare gör staten bara vad som krävs. Det är inte frågan om det. Frågan är varför svenska skattebetalare över huvud taget ska äga ett flygbolag.
Näringsminister Maud Olofsson var föredömligt tydlig under hela Saab-cirkusen: svenska staten ska inte äga bilföretag. Det finns det andra som sköter bättre. När det gäller SAS är argumentationen den motsatta. Det statliga ägandet ska bevaras för att SAS "är en tillgång för industrin och jobben i Sverige". Jag undrar vad som gör svenska staten till bra ägare av flygbolag?
Jag har inget emot SAS. Jag har flugit en del med dem både inrikes och utrikes. Till Kina var de helt OK, bättre än Air China. Även om flygvärdinnorna härstammar från kritaperioden och även om de inte kommer upp i samma standard som fantastiska Thai Air (men vilka gör det?), erbjuder SAS gedigen service. Men de är helt enkelt för dyra. När jag letar flygbiljetter tittar jag på prislappen, och jag vågar hävda att jag är långt ifrån ensam om detta.
Så, Maud Olofsson. Leta efter en ny ägare. Svenska staten ska varken äga bilföretag eller flygbolag.
Eliten som inget förstått
Nätverket Pappor för individuell föräldraförsäkring argumenterar mot Göran Hägglunds angrepp på kvoteringsivern. Det är en något besynnerlig argumentation. Eftersom vi redan har statliga ingrepp i vår individuella frihet, ska vi tillåta fler. Varför inte löpa linan ut, liksom? De jämför med a-kassan och semestern och raljerar: "Visst vore det praktiskt om man kunde utnyttja sin frus semesterdagar, eller få ersättning från sin mans a-kassa."
Nätverkspappornas argumentation håller emellertid inte. Medan arbetet är ett individuellt åtagande som resulterar i en individuell lön, en individuell arbetslöshetsersättning och en individuell semesterersättning, är man två om att skaffa barn - och förhoppningsvis två om att fostra dem. Ska vi över huvud taget ha den synnerligen generösa föräldraförsäkringen, vilket det finns skäl att ifrågasätta, är det självklart att varje enskilt föräldrapar måste få chansen att lösa sitt livspussel efter vad som passar dem bäst.
Det finns i dag inget som säger att man inte kan dela lika om man så önskar. Så det handlar ingalunda om någon bristande valfrihet. Men det räcker tydligen inte. Det nätverkspapporna, och alla kvoteringskramare, vill göra är att tvinga alla som "väljer fel" att rätta in sig i ledet för att agera byggsten i det feministiska jämställdhetsbygge de vill skapa. Beter man sig på det sättet, sätter man sig på höga hästar för att domdera den blinda massan. Då får man faktiskt finna sig i att betraktas som självutnämnd elit.
Barnfamiljer är en oerhört bortskämd grupp i Sverige. Medan låginkomsttagare i ensamhushåll egentligen bara kan hoppas på ett litet bostadsbidrag varje månad (vilket delas ut enligt ett synnerligen föråldrat system), sköljer bidragen och förmånerna över barnfamiljerna. Det är ett märkligt system. Men jag är inte långsint. Ge barnfamiljerna det de förtjänar: valfrihet.
Nätverkspappornas argumentation håller emellertid inte. Medan arbetet är ett individuellt åtagande som resulterar i en individuell lön, en individuell arbetslöshetsersättning och en individuell semesterersättning, är man två om att skaffa barn - och förhoppningsvis två om att fostra dem. Ska vi över huvud taget ha den synnerligen generösa föräldraförsäkringen, vilket det finns skäl att ifrågasätta, är det självklart att varje enskilt föräldrapar måste få chansen att lösa sitt livspussel efter vad som passar dem bäst.
Det finns i dag inget som säger att man inte kan dela lika om man så önskar. Så det handlar ingalunda om någon bristande valfrihet. Men det räcker tydligen inte. Det nätverkspapporna, och alla kvoteringskramare, vill göra är att tvinga alla som "väljer fel" att rätta in sig i ledet för att agera byggsten i det feministiska jämställdhetsbygge de vill skapa. Beter man sig på det sättet, sätter man sig på höga hästar för att domdera den blinda massan. Då får man faktiskt finna sig i att betraktas som självutnämnd elit.
Barnfamiljer är en oerhört bortskämd grupp i Sverige. Medan låginkomsttagare i ensamhushåll egentligen bara kan hoppas på ett litet bostadsbidrag varje månad (vilket delas ut enligt ett synnerligen föråldrat system), sköljer bidragen och förmånerna över barnfamiljerna. Det är ett märkligt system. Men jag är inte långsint. Ge barnfamiljerna det de förtjänar: valfrihet.
söndag 7 februari 2010
Uppvaknandet?
Vad tror du om klimathotet?
Ställningen just nu (46 875 röstande):
| Det är mycket allvarligt (23.1 %) | | |
| Det är för tidigt att säga (18.2 %) | | |
| Det är överdrivet (35.4 %) | | |
| Det är en bluff (23.4 %) | | |
| | | |
Har svenska medier äntligen vaknat? Frågan känns faktiskt lite relevant när en av våra trognaste klimatalarmistiska svenska tidningar kör nyheten "Klimathotet kan vara överdrivet" som en av dagens huvudnyheter. Tidigare har våra morgontidningar gjort detsamma. Nu har Aftonbladet inte direkt ansträngt sig, de har bara kopierat och klistrat in TT:s text. Men artikeln är likväl bra.
Bakgrunden till att även svenska medier, åtminstone tillfälligt, är lite mindre alarmistiska är IPCC:s stora fadäs om issmältningen på Himalaya. Även om jag inte ger mycket för webbomröstningar är det uppmuntrande att se att 6 av 10 anser att klimathotet antingen är överdrivet eller en bluff. Kan vi äntligen fokusera på de viktiga miljöfrågorna nu, tro?
För visst finns det massor att göra på miljöområdet. Jag är inte emot utveckling av miljövänlig energi. Jag är inte motståndare till nya drivmedel. Jag anser att det är utmärkt om vi kan rädda djurarter som i dag hotas till följd av mänsklig fåfänga och/eller kulturella avarter. Låt oss således fokusera på de viktiga miljöfrågorna framöver. Vi behöver inget "klimathot" för att arbeta för en bättre och renare miljö för både människor och djur.
Moderaterna behåller batongpolitiken
Moderaterna i Stockholm säger fortsatt nej till ett sprututbytesprogram. Ingen är förvånad.
Harm reduction är bra eftersom det i detta fall bryter upp en fossil till narkotikapolitik och tvingar politiker att ompröva gamla ställningstaganden och därmed även börja ifrågasätta sin egen moral. Det är lättare sagt än gjort när det gäller moderater, förstås. I narkotikafrågan verkar partiet förbli ett batongparti vars högsta önskan är att alla narkomaner ska skickas till ett "pound you in the ass"-fängelse. Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.
Moderaterna vill i stället bygga vidare på "redan fungerande metoder". Vilka fungerande metoder? undrar vi andra. Svensk narkotikapolitik har inte fungerat de senaste 30 åren. Behovet av nytänkande är skriande. Men egentligen är det bara Vänsterpartiet i riksdagen som har några som helst tankar om alternativ till dagens repressiva nolltoleranslinje. Så medan moderater drömmer vidare om det narkotikafria samhället, byggt på Bejerotska villfarelser, får missbrukare fortsätta att skörda frukterna av en misslyckad politik.
Jag kan ge dem en poäng. Skattebetalarnas pengar borde inte gå till att assistera människor att använda droger. I det perfekta samhället betalar alla för sig själva. Men nu lever vi i en generell välfärdsstat, vars uppgift på en rad områden är att minimera risken för skador hos befolkningen. Att detta inte gäller narkotikapolitiken, där en hjälpande hand i stället förvandlas till en batong, är besynnerligt, cyniskt och obegripligt.
Sedan är det visserligen lite intressant att de moderata företrädarna använder ordet "narkotikabruk" i stället för det i Sverige annars vedertagna "narkotikamissbruk" om allt illegalt bruk av droger. Men det var väl mest ett olycksfall i arbetet?
När det gäller narkotikapolitiken är Nya Moderaterna synnerligen gamla...
Harm reduction är bra eftersom det i detta fall bryter upp en fossil till narkotikapolitik och tvingar politiker att ompröva gamla ställningstaganden och därmed även börja ifrågasätta sin egen moral. Det är lättare sagt än gjort när det gäller moderater, förstås. I narkotikafrågan verkar partiet förbli ett batongparti vars högsta önskan är att alla narkomaner ska skickas till ett "pound you in the ass"-fängelse. Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.
Moderaterna vill i stället bygga vidare på "redan fungerande metoder". Vilka fungerande metoder? undrar vi andra. Svensk narkotikapolitik har inte fungerat de senaste 30 åren. Behovet av nytänkande är skriande. Men egentligen är det bara Vänsterpartiet i riksdagen som har några som helst tankar om alternativ till dagens repressiva nolltoleranslinje. Så medan moderater drömmer vidare om det narkotikafria samhället, byggt på Bejerotska villfarelser, får missbrukare fortsätta att skörda frukterna av en misslyckad politik.
Jag kan ge dem en poäng. Skattebetalarnas pengar borde inte gå till att assistera människor att använda droger. I det perfekta samhället betalar alla för sig själva. Men nu lever vi i en generell välfärdsstat, vars uppgift på en rad områden är att minimera risken för skador hos befolkningen. Att detta inte gäller narkotikapolitiken, där en hjälpande hand i stället förvandlas till en batong, är besynnerligt, cyniskt och obegripligt.
Sedan är det visserligen lite intressant att de moderata företrädarna använder ordet "narkotikabruk" i stället för det i Sverige annars vedertagna "narkotikamissbruk" om allt illegalt bruk av droger. Men det var väl mest ett olycksfall i arbetet?
När det gäller narkotikapolitiken är Nya Moderaterna synnerligen gamla...Hägglund tar strid mot pekpinneadeln
"Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier."
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund levererar i dag en strålande debattartikel i DN på temat kvotering. Argumentationen är tvivelsutan liberal. Tänk om det gick att tro på det.
Hägglund varnar för en kvoteringsoffensiv om de rödgröna vinner valet i höst och påpekar, helt riktigt, att Kristdemokraterna är det enda parti som på allvar tar strid mot den kvoteringsiver som finns just nu. Problemet är att vänstern har problemformuleringsinitiativet. Medierna hakar på och, tragiskt nog, gäller det även större delen av borgerligheten. Det Alliansen behöver göra är att, som Kristdemokraterna, motsätta den sig verklighetsbeskrivning som de rödgröna presenterar. Där alla skillnader mellan människor är fall av olika sorters diskriminering. Där staten måste gripa in och ställa saker till rätta för att inte bilden av det perfekta samhället med de perfekta människorna ska störas av folks ofullkomlighet.
Kvotering till bolagsstyrelser och "positiv särbehandling" till högskolor kan ses som marginella frågor om de ställs sida vid sida med stora välfärdsfrågor. Men de måste ses i sin helhet. De rödgröna ser människor som verktyg i statens verktygslåda. Enskilda människor betyder inget. Ditt liv, din situation, är inte viktig. Det är helheten som är väsentlig. Därför måste staten gripa in. I slutändan är det för ditt eget bästa, hävdas det. Så resonerar statsfeminister när de vill tvinga människor att leva jämställt i sin vardag. Ty de är övertygade om att mäns och kvinnors könsroller "begränsar oss som människor". Jämställdhetsarbetet måste därför bedrivas osentimentalt och utan hänsyn till vad enskilda människor tycker. Vi kommer alla att nå ett feministiskt uppvaknande när reformerna väl är genomförda, drömmer de.
Det är denna överhetsmentalitet som har drivit och driver statsfeminister som Margareta Winberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson. Det är en syn som är ovärdig en borgerlig regering. Reinfeldt, Olofsson och Björklund - slå Hägglund en signal och gör gemensam sak. Mot statsfeminismen och pekpinneadeln.
lördag 6 februari 2010
Ett gott parti?
Folkpartiet kallar sig "liberalerna". Centerpartiet ser på sig självt som ett liberalt alternativ som eftersträvar ett "värderingsskifte". Kristdemokraterna talar om att förbjuda förbuden. Moderaterna försöker inte ens längre. Kort uttryckt: det finns inget liberalt parti i riksdagen.
Det är problematiskt att den borgerliga kritiken mot statens makt på individens bekostnad upphörde så fort Alliansen hamnade i regeringsställning. Det är inte minst avslöjande. Det var således inte statens makt i sig som de borgerliga politikerna ifrågasatte, det var det socialdemokratiska utövandet av makten. Det var avundsjuka. Om bara borgerliga företrädare sitter vid rodret, har vi inget att frukta, är budskapet från Alliansen. Så lyder uppenbarligen slutsatsen. Vilket betyder att Alliansen är lika maktfullkomlig och tror lika mycket på staten som någonsin Socialdemokraterna.
Vi behöver ett liberalt alternativ som bland annat...
...river upp integritetskränkande övervakningslagstiftning och står pall mot den våg av övervakningsmani som sköljer över hela världen just nu. Det behövs ett framtidsperspektiv som ställer frågan: vart leder detta oss om tio, femton år? Och som inser att staten inte alltid är god.
...säger nej till förmynderi genom att lägga ned Folkhälsoinstitutet, slopa straffskatter på "onyttigheter", avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken och bana väg för en ny, human och frihetlig narkotikapolitik.
...bekämpar sexmoralismen och tar strid mot sexköpslag, kopplerilag och moraliserande normbildning kring människors sexualitet, inte minst ungas. Människor ska inte förväntas följa sexetiska riktlinjer från regering och riksdag, riktlinjer som alltid handlar om händerna på täcket. Tvärtom ska politikerna hålla sina händer i styr i sina egna fickor.
...tror på lika rättigheter för människor och därmed säger nej till all sorts särbehandling.
...erbjuder en trovärdig och sansad syn på miljö- och energifrågor och sätter människors väl och ve framför kortsiktig populistisk alarmism.
...begraver det förruttnade lik som kallas kungahuset och inför republik.
...kräver ett utträde ur den odemokratiska och sönderreglerade korruptionsunionen EU.
...inte skäms för att tala om rättssäkerhet.
...för en enveten kamp mot vänsterfeminismen (i vilken avståndstagandet från förmynderi och moralism samt tron på lika rättigheter ingår).
Kort och gott, ett liberalt sinnat parti som behandlar oss som vuxna, tänkande människor. Jag är inte den som är den, jag kan acceptera vissa snedsteg. Det finns exempelvis liberaler som tror att EU kan bli något bra, även om det är en hopplöst naiv inställning. Men det finns samtidigt ingen som helst liberal grund för att försvara moralism och förmynderi. Liberaler ska bekämpa alla sådana företeelser, inte propagera för dem.
Jag är dock samtidigt skeptisk till möjligheten för ett liberalt parti att förbli liberalt i längden. Att inte börja tumma på vissa principer för att nå större framgångar. Byråkrati och politik är två företeelser som har tydliga tendenser att svälla. Och själva uppgiften för ett politiskt parti är faktiskt att växa. I ett land där principlösheten har blivit den enda bärande idén inom borgerligheten, synes framtiden ännu dystrare. Men man måste ju få drömma.
Det är problematiskt att den borgerliga kritiken mot statens makt på individens bekostnad upphörde så fort Alliansen hamnade i regeringsställning. Det är inte minst avslöjande. Det var således inte statens makt i sig som de borgerliga politikerna ifrågasatte, det var det socialdemokratiska utövandet av makten. Det var avundsjuka. Om bara borgerliga företrädare sitter vid rodret, har vi inget att frukta, är budskapet från Alliansen. Så lyder uppenbarligen slutsatsen. Vilket betyder att Alliansen är lika maktfullkomlig och tror lika mycket på staten som någonsin Socialdemokraterna.
Vi behöver ett liberalt alternativ som bland annat...
...river upp integritetskränkande övervakningslagstiftning och står pall mot den våg av övervakningsmani som sköljer över hela världen just nu. Det behövs ett framtidsperspektiv som ställer frågan: vart leder detta oss om tio, femton år? Och som inser att staten inte alltid är god.
...säger nej till förmynderi genom att lägga ned Folkhälsoinstitutet, slopa straffskatter på "onyttigheter", avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken och bana väg för en ny, human och frihetlig narkotikapolitik.
...bekämpar sexmoralismen och tar strid mot sexköpslag, kopplerilag och moraliserande normbildning kring människors sexualitet, inte minst ungas. Människor ska inte förväntas följa sexetiska riktlinjer från regering och riksdag, riktlinjer som alltid handlar om händerna på täcket. Tvärtom ska politikerna hålla sina händer i styr i sina egna fickor.
...tror på lika rättigheter för människor och därmed säger nej till all sorts särbehandling.
...erbjuder en trovärdig och sansad syn på miljö- och energifrågor och sätter människors väl och ve framför kortsiktig populistisk alarmism.
...begraver det förruttnade lik som kallas kungahuset och inför republik.
...kräver ett utträde ur den odemokratiska och sönderreglerade korruptionsunionen EU.
...inte skäms för att tala om rättssäkerhet.
...för en enveten kamp mot vänsterfeminismen (i vilken avståndstagandet från förmynderi och moralism samt tron på lika rättigheter ingår).
Kort och gott, ett liberalt sinnat parti som behandlar oss som vuxna, tänkande människor. Jag är inte den som är den, jag kan acceptera vissa snedsteg. Det finns exempelvis liberaler som tror att EU kan bli något bra, även om det är en hopplöst naiv inställning. Men det finns samtidigt ingen som helst liberal grund för att försvara moralism och förmynderi. Liberaler ska bekämpa alla sådana företeelser, inte propagera för dem.
Jag är dock samtidigt skeptisk till möjligheten för ett liberalt parti att förbli liberalt i längden. Att inte börja tumma på vissa principer för att nå större framgångar. Byråkrati och politik är två företeelser som har tydliga tendenser att svälla. Och själva uppgiften för ett politiskt parti är faktiskt att växa. I ett land där principlösheten har blivit den enda bärande idén inom borgerligheten, synes framtiden ännu dystrare. Men man måste ju få drömma.
fredag 5 februari 2010
Swartz om internet och manlig sexualitet
Det blev en bra fredag. Först en bra dag på jobbet, sedan en trevlig föreställning med kinesisk dans, sång och akrobatik på Kulturhuset - med deltagare från Beijing Sport University, anordnad av bland annat Konfuciusinstitutet. Och sedan en formidabel artikel av sexliberalen Oscar Swartz om kampen mot den manliga sexualiteten och unga människors sexuella nyfikenhet.
Det är en både modig och viktig artikel Swartz skriver. Räkna med en hel del ilskna svar från feministiska virrpannor vad det lider.
Alla måste läsa.
Det är en både modig och viktig artikel Swartz skriver. Räkna med en hel del ilskna svar från feministiska virrpannor vad det lider.
Alla måste läsa.
"I stället för att intervjua forskare hetsar dock P1 upp stämningen och kräver hårdare tag. Vi måste fråga varför.
Ett delsvar finns i inslaget med Tess. Hennes dotter "Sofia" var tolv när hon sexchattade. En 24-årig kille plockade upp henne med bil. Två gånger. Senare träffade hon en 20-årig kille. Det är typiska fall, driven av ungdomlig sexualitet men där mamman gör polissak av det hela: "Rör inte min dotter!". 24-åringen sitter i fängelse och Tess är upprörd för att hon inte lyckats spärra in 20-åringen.
Avsmaken för ungdomars sexdrift är alltså en faktor.
Den andra förklaringen är det generella avståndstagandet från Mannen som sexuell varelse som pågått de senaste 20 åren. Han skall inte få titta på porr, inte betala för sex, aldrig ha sex utan känslor och relationer, inte ragga på nätet etc."
torsdag 4 februari 2010
Mjukissamhället
I ett inlägg om skolan berättade Folkpartiets Jan Björklund om när han besökte ett föräldramöte på en internationell skola i Shanghai. Föräldrar till amerikanska och svenska barn klagade över att deras älsklingar fick alldeles för många läxor. De blev ju trötta, stackarna. Kinesiska föräldrar hävdade att deras barn borde få fler läxor. De hade mer att ge, tyckte föräldrarna.
Denna lilla anekdot tror jag belyser en tydlig skillnad mellan öst och väst och i synnerhet mellan Sverige och många andra länder. I Sverige är det fult att tävla. "Vi vill inte ha en sorteringsskola", dundrar vänsterpolitiker när de borgerliga lägger förslag om fler betygssteg och höjda krav i skolan. Det är sant att betyg oundvikligen sorterar människor. Men vänsterns jämlikhetsideal är förödande i utbildningsväsendet. Det har inte bara inneburit att svensk utbildning halkat efter andra länders utan även att valmöjligheterna för högstadie- och gymnasielever kraftigt har beskurits i decennier eftersom valfrihet också innebär ett slags sortering. Socialdemokraternas skolpolitik har således satt djupa spår. Betygsinflationen började redan under min tid på gymnasiet vid 2000-talets början. Den har efter vad jag har förstått bara fortsatt. Inflationen kan avslöjas genom att titta på elevernas betyg och jämföra med resultaten på de nationella proven (som vänstern också var emot), som är sjunkande.
Den utbredda rädslan för att skapa "ett sorteringssamhälle" blev uppenbar även tack vare ett svenskproducerat TV-program 1997. Den första dokusåpan, Expedition: Robinson, sändes då i SVT. Direkt efter första programmet blev det mediastorm (som skildras i Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet). Underhållningschefen på public service-bolaget, Pia Marquard, fick bombhot och avgick. Programledaren Harald Treutiger kallades fascist. Programmet "fascist-TV". Det var ytterst nära att Expedition: Robinson lades ned. Allehanda kulturfjantar var förskräckta. Orsaken till drevet var örådsmomentet, när en deltagare skulle röstas ut. Mig veterligen har programformen inte väckt en sådan debatt i något annat land som den gjorde i Sverige. Även detta är således ett bevis för rädslan för öppen konkurrens, att välja bort någon.
Trygghetsnarkomanin. Den definierar verkligen Sverige. Svensken vill ha trygghet, inte frihet. Fredrik Reinfeldt lade om kursen för sitt parti. Nu skulle Moderaterna inte längre prata om individens frihet, ty den upplevs som ett hot i Sverige. Nä, nu ska det talas trygghet. Således har vi inget etablerat parti som på allvar vill befria svensken från den generella välfärdsstatens bojor. Bara boja oss på lite olika sätt.
I ett land som har gjort upp med de värsta sociala problemen hittas ständigt nya "problem" att lösa. Företeelser som människor i andra länder skulle skaka av sig eller knappt ens lägga märke till, blir till enorma motgångar och övergrepp i det trygga mjukislandet Sverige. Landet där vi har tid att verkligen känna efter. Tänk om någon kallar dig ett fult ord i skolan? Tänk om någon skriver något elakt om dig på nätet? Är det en kränkning att inte få sjukpenning när man vill? Lars Ohly pratar ogenerat om rätten att vara sjuk.
Vilka sorts människor skapar vi genom att etikettera varje liten motgång som ett övergrepp, en kränkning eller som ren diskriminering? Jo, människor som är förbaskat duktiga på att leta yttre orsaker till sina personliga misslyckanden. Både diskrimineringsombudsmän och den förträffliga kvällspressen står på kö för att låta dig gråta ut. Samhället ställde inte upp. Politikerna svek. När dessa människor sedan går ut skolan och ska ut i arbetslivet blir det en chock. Oj, konkurrens! Jobbigt. Jag är övertygad om att den vadderade tillvaron under uppväxtåren bidrar till den psykiska ohälsa många upplever när de sätts på prov senare i livet.
Många kinesiska föräldrar ställer enorma krav på sina barn och det är inte alltid positivt det heller. Jag har talat med ganska många unga kvinnor som berättar om sin utbildning. Snart framkommer det att det är deras föräldrar som har valt den åt dem. I all välmening, måhända, men att själv få välja sin utbildning borde vara grundläggande. Emellertid drillas barnen att kämpa, jobba och slita för att nå någonstans i livet.
Vänsterns mjukissamhälle gör att Sverige är på väg att bli omsprunget, frånåkt och bortdribblat av nationer vars befolkningar fått lära sig att ta för sig. Att ta en snyting för att ge kunna två. Vart detta leder i längden vet ingen. Men inte är det framåt.
Denna lilla anekdot tror jag belyser en tydlig skillnad mellan öst och väst och i synnerhet mellan Sverige och många andra länder. I Sverige är det fult att tävla. "Vi vill inte ha en sorteringsskola", dundrar vänsterpolitiker när de borgerliga lägger förslag om fler betygssteg och höjda krav i skolan. Det är sant att betyg oundvikligen sorterar människor. Men vänsterns jämlikhetsideal är förödande i utbildningsväsendet. Det har inte bara inneburit att svensk utbildning halkat efter andra länders utan även att valmöjligheterna för högstadie- och gymnasielever kraftigt har beskurits i decennier eftersom valfrihet också innebär ett slags sortering. Socialdemokraternas skolpolitik har således satt djupa spår. Betygsinflationen började redan under min tid på gymnasiet vid 2000-talets början. Den har efter vad jag har förstått bara fortsatt. Inflationen kan avslöjas genom att titta på elevernas betyg och jämföra med resultaten på de nationella proven (som vänstern också var emot), som är sjunkande.
Den utbredda rädslan för att skapa "ett sorteringssamhälle" blev uppenbar även tack vare ett svenskproducerat TV-program 1997. Den första dokusåpan, Expedition: Robinson, sändes då i SVT. Direkt efter första programmet blev det mediastorm (som skildras i Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet). Underhållningschefen på public service-bolaget, Pia Marquard, fick bombhot och avgick. Programledaren Harald Treutiger kallades fascist. Programmet "fascist-TV". Det var ytterst nära att Expedition: Robinson lades ned. Allehanda kulturfjantar var förskräckta. Orsaken till drevet var örådsmomentet, när en deltagare skulle röstas ut. Mig veterligen har programformen inte väckt en sådan debatt i något annat land som den gjorde i Sverige. Även detta är således ett bevis för rädslan för öppen konkurrens, att välja bort någon.
Trygghetsnarkomanin. Den definierar verkligen Sverige. Svensken vill ha trygghet, inte frihet. Fredrik Reinfeldt lade om kursen för sitt parti. Nu skulle Moderaterna inte längre prata om individens frihet, ty den upplevs som ett hot i Sverige. Nä, nu ska det talas trygghet. Således har vi inget etablerat parti som på allvar vill befria svensken från den generella välfärdsstatens bojor. Bara boja oss på lite olika sätt.
I ett land som har gjort upp med de värsta sociala problemen hittas ständigt nya "problem" att lösa. Företeelser som människor i andra länder skulle skaka av sig eller knappt ens lägga märke till, blir till enorma motgångar och övergrepp i det trygga mjukislandet Sverige. Landet där vi har tid att verkligen känna efter. Tänk om någon kallar dig ett fult ord i skolan? Tänk om någon skriver något elakt om dig på nätet? Är det en kränkning att inte få sjukpenning när man vill? Lars Ohly pratar ogenerat om rätten att vara sjuk.
Vilka sorts människor skapar vi genom att etikettera varje liten motgång som ett övergrepp, en kränkning eller som ren diskriminering? Jo, människor som är förbaskat duktiga på att leta yttre orsaker till sina personliga misslyckanden. Både diskrimineringsombudsmän och den förträffliga kvällspressen står på kö för att låta dig gråta ut. Samhället ställde inte upp. Politikerna svek. När dessa människor sedan går ut skolan och ska ut i arbetslivet blir det en chock. Oj, konkurrens! Jobbigt. Jag är övertygad om att den vadderade tillvaron under uppväxtåren bidrar till den psykiska ohälsa många upplever när de sätts på prov senare i livet.
Många kinesiska föräldrar ställer enorma krav på sina barn och det är inte alltid positivt det heller. Jag har talat med ganska många unga kvinnor som berättar om sin utbildning. Snart framkommer det att det är deras föräldrar som har valt den åt dem. I all välmening, måhända, men att själv få välja sin utbildning borde vara grundläggande. Emellertid drillas barnen att kämpa, jobba och slita för att nå någonstans i livet.
Vänsterns mjukissamhälle gör att Sverige är på väg att bli omsprunget, frånåkt och bortdribblat av nationer vars befolkningar fått lära sig att ta för sig. Att ta en snyting för att ge kunna två. Vart detta leder i längden vet ingen. Men inte är det framåt.
Nej till kvotering, säger Sabuni
Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger i ett svar på en skriftlig fråga från Miljöpartiets Esabelle Dingizian att regeringen inte vill genomföra någon könskvotering till bolagsstyrelserna. Sabuni säger att det "inte är en lämplig metod".
"Regeringens hårda konservatism i den här frågan är ganska märklig. Jämställdhet är ju en fråga som alla, oavsett partitillhörighet, borde kunna vara överens i", tycker Gunvor G Eriksson, som är ansvarig för jämställdhetsfrågor hos Miljöpartiet.
Menar människan detta på allvar eller är hon bara dum? "Jämställdhet" är ett ytterst (och medvetet) luddigt begrepp som kan betyda i stort sett vad som helst när det kommer till inskränkningar i privatlivet i form av moralistisk lagstiftning och politiska pekpinnar.
Det finns ingen anledning för en borgerlig regering att vara överens med knäppfeminister på vänsterkanten, vare sig de kallar sig miljöpartister eller vänsterpartister. Denna sorts feminism ska bekämpas. Att regeringen, eller snarare Moderaterna, över huvud taget har lyft frågan om könskvotering är en skam. Må förslaget förbli en retorisk pappersprodukt. Det är illa nog.
"Regeringens hårda konservatism i den här frågan är ganska märklig. Jämställdhet är ju en fråga som alla, oavsett partitillhörighet, borde kunna vara överens i", tycker Gunvor G Eriksson, som är ansvarig för jämställdhetsfrågor hos Miljöpartiet.
Menar människan detta på allvar eller är hon bara dum? "Jämställdhet" är ett ytterst (och medvetet) luddigt begrepp som kan betyda i stort sett vad som helst när det kommer till inskränkningar i privatlivet i form av moralistisk lagstiftning och politiska pekpinnar.
Det finns ingen anledning för en borgerlig regering att vara överens med knäppfeminister på vänsterkanten, vare sig de kallar sig miljöpartister eller vänsterpartister. Denna sorts feminism ska bekämpas. Att regeringen, eller snarare Moderaterna, över huvud taget har lyft frågan om könskvotering är en skam. Må förslaget förbli en retorisk pappersprodukt. Det är illa nog.
onsdag 3 februari 2010
Kina - kärlek som förblindar?
Det är farligt att vara kär. Att kärleken sätter förnuftet ur spel är en gammal sanning som är lika sann i dag som för tusen år sedan. Det behöver emellertid inte endast handla om kärlek till en annan människa. Det kan också handla om kärlek till något mer abstrakt. Som ett land, en kultur. Även den kärleken kan vara farlig.
Hemulen på Kinabevakning berör ett mycket intressant och relevant ämne när han skriver om "den totalitära smittan" som drabbar många Kinasvenskar. Den yttrar sig i att dessa människor, till följd av sin känslomässiga anknytning till den kinesiska kulturen, försvarar den kinesiska regimen i vått och torrt. Förminskar brister. Förnekar övergrepp. Fenomenet är ingalunda unikt. På en marknad för konsumtion (i allt från spelkonsoler till bilar) kallas de fanboys, de som bara ser ett märke och bestämt förnekar bristerna med det. Det finns inget gott i ett sådant perspektiv, särskilt inte när det gäller något så komplext som hela nationer och kulturer, som aldrig någonsin kan vara ofelbara.
Jag har varken arbetat eller bott i Kina, i alla fall inte än. Men jag har varit där fyra gånger och min flickvän är kinesiska och bor i södra Kina. Jag älskar kulturen och sedan mitt första besök har jag alltid fått en känsla av att "komma hem" när jag kliver på kinesisk mark, en känsla som är lite svår att förklara. Jag är ju uppväxt och fostrad i en helt annan kultur. Jag vågar ändå påstå att detta inte gör mig till någon trogen anhängare av KKP, ej heller kommer jag någonsin att ursäkta brott mot mänskliga rättigheter i Kina. Däremot måste vi i väst börja inse, att Kina (och många andra länder i världen) kanske inte har som högsta önskan att bli precis som vi - det är om inte annat en insikt som Sverige och svenskarna borde ta till sig.
Att vissa människor blivit "Kinafrälsta" när de kommer hem tror jag delvis kan bero på de felaktiga föreställningarna vi har om landet. Vi bär, medvetet och omedvetet, med oss många fördomar när vi besöker Kina. Jag vet att jag fick många av mina fördomar raserade under mitt första korta besök. Svenska sportjournalister genomgick en liknande resa när de till sist besökte det land de skrivit så illa om. Därför uppmanar jag alla att åka dit. Se landet med egna ögon (och inte bara Beijing, även om staden är en utmärkt början) och fäll sedan era omdömen.
Jag finner av ovan nämnda skäl behovet att ibland ge ett alternativt perspektiv när Kina kritiseras ur våra västerländska ögon eller när fördomar sprids. Kineser ser inte världen på samma sätt som vi, det är något vi måste acceptera. De perspektiv som sprids i väst är inte allenarådande.
Kinas ökande inflytande i världen gör att ingen kan ignorera landet längre. Allra minst USA, vars ekonomiska situation gör dem beroende av Kina. Beroendet är emellertid ömsesidigt. Ingen av parterna tjänar på att relationerna försämras långsiktigt. Det inser nog både Obama och Hu. Så även om Kina, närmast reflexmässigt, ryter till när en amerikansk president planerar att träffa Dalai lama eller när USA säljer vapen till Taiwan, ska vi inte ta det för allvarligt.
USA ska inte rätta sig efter vad den kinesiska regeringen tycker om landets vapenexport. Barack Obama ska inte rådfråga Hu Jintao om vem han får träffa. Kina måste acceptera att andra länder fattar andra beslut än vad som nödvändigtvis alltid gillas i Beijing.
Men man ska heller inte välja konfrontationens väg. Detta är inte en kamp mellan gott och ont mellan frihet och tyranni. Detta är en kamp mellan två stormakter. Och stormakter kommer alltid att ryta åt varandra.
Hemulen på Kinabevakning berör ett mycket intressant och relevant ämne när han skriver om "den totalitära smittan" som drabbar många Kinasvenskar. Den yttrar sig i att dessa människor, till följd av sin känslomässiga anknytning till den kinesiska kulturen, försvarar den kinesiska regimen i vått och torrt. Förminskar brister. Förnekar övergrepp. Fenomenet är ingalunda unikt. På en marknad för konsumtion (i allt från spelkonsoler till bilar) kallas de fanboys, de som bara ser ett märke och bestämt förnekar bristerna med det. Det finns inget gott i ett sådant perspektiv, särskilt inte när det gäller något så komplext som hela nationer och kulturer, som aldrig någonsin kan vara ofelbara.
Jag har varken arbetat eller bott i Kina, i alla fall inte än. Men jag har varit där fyra gånger och min flickvän är kinesiska och bor i södra Kina. Jag älskar kulturen och sedan mitt första besök har jag alltid fått en känsla av att "komma hem" när jag kliver på kinesisk mark, en känsla som är lite svår att förklara. Jag är ju uppväxt och fostrad i en helt annan kultur. Jag vågar ändå påstå att detta inte gör mig till någon trogen anhängare av KKP, ej heller kommer jag någonsin att ursäkta brott mot mänskliga rättigheter i Kina. Däremot måste vi i väst börja inse, att Kina (och många andra länder i världen) kanske inte har som högsta önskan att bli precis som vi - det är om inte annat en insikt som Sverige och svenskarna borde ta till sig.
Att vissa människor blivit "Kinafrälsta" när de kommer hem tror jag delvis kan bero på de felaktiga föreställningarna vi har om landet. Vi bär, medvetet och omedvetet, med oss många fördomar när vi besöker Kina. Jag vet att jag fick många av mina fördomar raserade under mitt första korta besök. Svenska sportjournalister genomgick en liknande resa när de till sist besökte det land de skrivit så illa om. Därför uppmanar jag alla att åka dit. Se landet med egna ögon (och inte bara Beijing, även om staden är en utmärkt början) och fäll sedan era omdömen.
Jag finner av ovan nämnda skäl behovet att ibland ge ett alternativt perspektiv när Kina kritiseras ur våra västerländska ögon eller när fördomar sprids. Kineser ser inte världen på samma sätt som vi, det är något vi måste acceptera. De perspektiv som sprids i väst är inte allenarådande.
Kinas ökande inflytande i världen gör att ingen kan ignorera landet längre. Allra minst USA, vars ekonomiska situation gör dem beroende av Kina. Beroendet är emellertid ömsesidigt. Ingen av parterna tjänar på att relationerna försämras långsiktigt. Det inser nog både Obama och Hu. Så även om Kina, närmast reflexmässigt, ryter till när en amerikansk president planerar att träffa Dalai lama eller när USA säljer vapen till Taiwan, ska vi inte ta det för allvarligt.
USA ska inte rätta sig efter vad den kinesiska regeringen tycker om landets vapenexport. Barack Obama ska inte rådfråga Hu Jintao om vem han får träffa. Kina måste acceptera att andra länder fattar andra beslut än vad som nödvändigtvis alltid gillas i Beijing.
Men man ska heller inte välja konfrontationens väg. Detta är inte en kamp mellan gott och ont mellan frihet och tyranni. Detta är en kamp mellan två stormakter. Och stormakter kommer alltid att ryta åt varandra.
Det är allt fler som intresserar sig för den kinesiska kulturen, 中国文化.
Och kanske ännu fler som skulle behöva lära sig mer om den.
Mot en sansad klimatdiskussion?
Klimatalarmismen har varit kompakt i svenska medier under lång tid. Forskare och debattörer med avvikande åsikter i frågan, alla som på något vis har velat ifrågasätta eller bara diskutera hur det ligger till med prognoserna för jordens framtida klimat, har fått epitetet "klimatförnekare", en illa dold blinkning till Förintelseförnekarna. De har, kort sagt, utpekats som galningar. Debatten är ju över!
Men något verkar vara på väg att hända. Visserligen har Climategate inte blivit lika omdiskuterad i Sverige som i exempelvis USA, där frågan diskuterats och debatterats öppet i ett flertal medier. Men avvikande röster börjar få plats även i svenska medier. I Svenska Dagbladet har kritiska röster fått debattplats. Och till och med klimatalarmistdrottningen Karin Bojs i DN har tvingats krypa lite till korset och erkänna att de där påståendena om Himalayas glaciärer kanske inte var de mest trovärdiga som yttrats (även om hon tillsammans med många andra vägra se allt detta i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s legitimitet och trovärdighet).
Nu berättas att de värsta klimatprognoserna börjar tonas ned. Nya studier, gjorda av tyska och schweiziska forskare (som tyvärr inte namnges närmare i artikeln), ska enligt TT-reportern tyda på att den forskning som tidigare visat på en påtagligt höjd medeltemperatur är kraftigt överdriven.
Den viktigaste lärdomen torde vara, att vi helt enkelt vet väldigt lite om framtidens klimat. Klimatet är oförutsägbart, svårbegripligt och ytterst komplicerat. Att söka spå 50 år framåt i tiden när felmarginalen i en vanlig femdygnsprognos borde avskräcka vem som helst, är ett omöjligt uppdrag. Vi kan uppskatta, gissa, spekulera. Men aldrig veta. Därför är det också galet att, som klimatalarmisterna vill, börja ställa om hela samhällen efter ett worst case-scenario som bygger helt och hållet på spekulation och, i många fall, vilda fantasier. Att detta oansvariga beteende av politiker förkläds till en önskan att ta ansvar för våra barn och barnbarn är minst sagt ironiskt.
Ja, tänk om vi kunde ha en rakryggad borgerlighet som tog strid mot dessa dumheter. Pendeln kan komma att svänga och då kommer Sveriges hela politikerelit att stå där med dumstrut.
Men något verkar vara på väg att hända. Visserligen har Climategate inte blivit lika omdiskuterad i Sverige som i exempelvis USA, där frågan diskuterats och debatterats öppet i ett flertal medier. Men avvikande röster börjar få plats även i svenska medier. I Svenska Dagbladet har kritiska röster fått debattplats. Och till och med klimatalarmistdrottningen Karin Bojs i DN har tvingats krypa lite till korset och erkänna att de där påståendena om Himalayas glaciärer kanske inte var de mest trovärdiga som yttrats (även om hon tillsammans med många andra vägra se allt detta i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s legitimitet och trovärdighet).
Nu berättas att de värsta klimatprognoserna börjar tonas ned. Nya studier, gjorda av tyska och schweiziska forskare (som tyvärr inte namnges närmare i artikeln), ska enligt TT-reportern tyda på att den forskning som tidigare visat på en påtagligt höjd medeltemperatur är kraftigt överdriven.
Den viktigaste lärdomen torde vara, att vi helt enkelt vet väldigt lite om framtidens klimat. Klimatet är oförutsägbart, svårbegripligt och ytterst komplicerat. Att söka spå 50 år framåt i tiden när felmarginalen i en vanlig femdygnsprognos borde avskräcka vem som helst, är ett omöjligt uppdrag. Vi kan uppskatta, gissa, spekulera. Men aldrig veta. Därför är det också galet att, som klimatalarmisterna vill, börja ställa om hela samhällen efter ett worst case-scenario som bygger helt och hållet på spekulation och, i många fall, vilda fantasier. Att detta oansvariga beteende av politiker förkläds till en önskan att ta ansvar för våra barn och barnbarn är minst sagt ironiskt.
Ja, tänk om vi kunde ha en rakryggad borgerlighet som tog strid mot dessa dumheter. Pendeln kan komma att svänga och då kommer Sveriges hela politikerelit att stå där med dumstrut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)