Invandringen

Att väljarstödet för Socialdemokraterna håller på att halveras sedan valet 2002 och att Kristdemokraterna är på väg att utraderas är vardagsmat när opinionsmätningarna publicerar sina resultat. I United Minds senaste mätning går dock både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna framåt, V hamnar strax under och SD strax över åtta procent. De är tydligt större än både FP och C.

SD:s framgångar har analyserats till leda. Ett faktum vi måste förhålla oss till är dock att partiet inte vuxit på grund av att sex procent av befolkningen plötsligt blivit rasister. Det finns en oro för att samhället håller på att förändras i så snabb takt att många inte längre känner sig bekväma. Det finns verkliga problem relaterade till det faktum att vi blandar kulturer, seder och bruk. Jag ser som liberal inga hinder i att leva i samma stad eller land med personer som ber till olika gudar, firar olika högtider eller klär sig annorlunda än jag. Men vi ska inte underskatta betydelsen av att känna sig som en främling i det land man växte upp i och vilka konsekvenser den känslan kan få - inte minst på valdagen.

Att det ska ställas krav på den som kommer till Sverige är en självklarhet. Här uppstår genast många hinder för den som är ny i Sverige. Trots att Sverige på några decennier gått från tämligen monokulturellt till att bli multikulturellt har hela samhället, i form av exempelvis värderingar, inte hängt med. Det är fortfarande lättare att få ett jobb om du heter Lars i stället för Mohamed. Att hitta bostad i Stockholm är svårt nog för en person med god inkomst och flera års kötid vid bostadsförmedlingen. Föreställ dig utmaningen om du saknar kontaktnät, har fel namn och dessutom saknar en fast inkomst. Här framstår Sverige plötsligt som stelbent och otillgängligt.

Jag drar ofta paralleller till hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag flyttade till ett annat land, vilka rättigheter jag skulle våga kräva och vad jag skulle ställa för krav på mig själv. Kina är den självklara parallellen för min egen del, men den kantrar ganska snabbt eftersom du som västerlänning snarast kan bli positivt särbehandlad. Att ta ett kinesiskt namn och lära sig språket blir en självklarhet (i min kinesiska familj kallas jag redan 汉伟). Sedan vore det upp till mig själv att både hitta bostad och jobb, föreställer jag mig.

Det finns de facto stora problem kopplade till personer som invandrat, problem som SD tyvärr bara har en enda lösning på, nämligen att låta dem utvandra och inte släppa in några fler. Tanken är lika enkel som dum: vi ska "ta hand om" dem som finns i Sverige först innan fler kan tillåtas komma hit. Men den tanken bygger ju på att politiken i övrigt förblir densamma, nämligen att det fortsätter att vara lika svårt för personer med utländsk bakgrund att hitta jobb och bostad. Snittiden för att etablera sig på arbetsmarknaden är sju hemska år.

Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade hos Socialtjänsten i frågor som rör bostadslöshet och avsaknad av egen försörjning. Vissa väljer att se detta som ett tecken på lathet, att de utnyttjar systemet. Sådana fall finns givetvis. Men exemplen på personer som verkligen vill jobba och som mår dåligt av att ligga andra till last är desto fler. Och för dem blir utanförskapet förfärligt.

Om Sverige ska vara ett någorlunda funktionellt multikulturellt samhälle måste även andra än Sverigedemokraterna våga ta i dessa frågor. Att vägra sitta i samma sminkloge som SD eller använda dem som en hundlort man kastar på motståndarsidan gör inte livet för alla nysvenskar ett dugg bättre.

Det som inte ryms i en godispåse

Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.

Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.

Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.

Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).

Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.

Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Frivillig sexhandel

På dagens Insidan i DN berättas om en företagsledare som under sin verksamma tid i Thailand "fick upp ögonen" för människohandeln och prostitutionen i landet. Han har nu skildrat detta i romanen Under floden.

Företagsledaren berättar historier om föräldrar som säljer sina unga flickor till prostitution därför att de inte har råd att försörja dem. Risken är uppenbar att han skapat ett slags Lilja 4-ever i bokform. Om så är fallet kommer den att användas flitigt av organisationer som ECPAT, som inte är så nogräknade när det gäller fakta. I sin film tog Lukas Moodysson ett extremt exempel - en ung tjej som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och slutligen valde att ta sitt liv - och gjorde det till spegelbild för hela sexarbetsbranschen. "Titta, så här är det!"

Filmen har på så sätt gjort stor skada - när sexköpslagar och prostitution diskuteras dyker den ständigt upp som exempel för sexhandelns grymhet. Som om berättelsen var representativ för alla sexarbetares liv. Det är smart att appellera till människors känslor i stället för till rationalitet och förnuft. Det gör dock att vi andra måste försöka argumentera med hjälp av det senare.

Det ska inte förnekas att sexhandelsbranschen världen över har avigsidor, att personer utnyttjas och far illa. Men unga tjejer som säljs av sina föräldrar är faktiskt inte norm, inte heller i Thailand. Det är en synnerligen heterogen bransch vi talar om. Alla som ger sig in i den har sina egna orsaker.
I Thailand ser vi både frilansare som sätter sin egen agenda, bartjejer (där kunden betalar en "bar fee" för en timme, en natt eller mer) och go go-klubbar där inkomsterna för tjejerna är ännu högre. Vissa tjejer jobbar under några månader för att få ihop pengar till något särskilt, andra gör det av spänning och med förhoppningen att träffa en västerländsk man. Sedan finns det säkerligen vissa som gör det av desperation. Många har också så kallade sponsorer, utländska (naiva) män som skickar dem stora summor pengar varje månad, vilket gör att de kan tjäna med thailändska mått grova pengar på kort tid.

Bland frekventa sexköpare, exempelvis sådana som är aktiva på forum som Pattaya Addicts, finns dessutom ett slags hederskodex om att behandla sexsäljarna väl och att aldrig köpa sex av någon som kan misstänkas vara minderårig. Därtill skänker dessa med jämna mellanrum pengar, exempelvis till projekt som ska förhindra att minderåriga dras in i sexhandeln. Det är inga kåta monster vi talar om utan vanliga västerländska (och asiatiska) män.

Mannen som skrivit boken bedömer fenomenet sexhandel i Thailand utifrån sin egen svenska medelklassmoral i stället för att se saker och ting som de faktiskt är. Kvinnor, och män för den delen, väljer att sälja sexuella tjänster av en mängd olika orsaker. Jag skulle vilja påstå att det är få som är direkt tvingade till det. Det finns andra jobb att få, men de väljer snabba lättförtjänta pengar i stället för att jobba för lite och inget på en restaurang eller genom att sälja småsnacks vid en bargata på natten. Det är ett aktivt val och det ska respekteras, inte fördömas eller likställas med sexuell slavhandel.

Se några tidigare bloggposter i ämnet:
Kvinnor som köper sex
Varför köpa sex?
Respektera sexsäljarna!
Sexualpolitikens u-land

Varför köpa sex?

I Sverige har vi sedan länge gett upp att fundera över varför somliga säljer sexuella tjänster. Den officiella ståndpunkten är att de är tvingade därtill. Punkt. Därmed går frågan vidare till sexköparen. Nu kan det psykologiseras fritt.

Hanne Kjöller förstår inte varför män köper sex i Asien. Särskilt inte när männen ser bra ut och skulle kunna få sexet gratis någon annanstans. Funderingen är inte ovanlig, men den vittnar om okunskap. Kjöller anser att männen som står och väntar på sitt Thailandsflyg på Arlanda tycks stå och skämmas lite. I Sverige är ju sexköp inte bara tabu utan förbjudet (och det finns röster som vill förbjuda svenskar att köpa sex även utomlands). Och självaste justitieministern anser som bekant att den som har köpt sex, eller misstänks för det, borde skämmas offentligt. Arlanda är ju en rätt offentlig plats. Passa på att skämmas nu, för till Thailand når denna skam aldrig.

Att skämta om och driva med sexköpare är populärt. Oftast handlar skämten om utseende - de ser så eländiga ut att ingen vill ha dem, därför tvingas de vända sig till sexsäljare. Sådant vet man ju. Kjöller hakar på och skämtar om männens utseende ("breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar"), men påpekar samtidigt att hon sett män som ser bra ut. Vilken chock: "De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?"

Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett "vanligt" förhållande eller på en "vanlig" dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom många thailändska sexsäljare letar efter en man som ska hjälpa henne till en bättre framtid samtidigt som många sexköpare blir förälskade i de vackra thailändska kvinnorna. Men i princip är dessa ovanstående punkter argument som många sexköpare har. Det är inte konstigt, det är rationellt.

En väldigt stor andel av sexköparna i Sverige är gifta eller har stadiga förhållanden, om vi ska tro sexsäljarna själva. Sexsäljare berättar om hur deras kunder klämmer in ett sexköp mellan jobbet och hämtningen på dagis. Småbarnslivet är känt för att inte direkt sporra sexlivet - att många söker andra vägar för sin drift är inte alls konstigt (om än oärligt mot frun). Det handlar således, som Kjöller noterade i fallet med de "snygga" killarna, inte om sexnöd (även om de exemplen säkert också finns).

Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något "vanligt" jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. Jag har pratat med sexköpare som har en tyst överenskommelse med frun om att åka en kortis till Thailand för lite kul medan hon har en liknande rätt någon annan gång på året. Därtill ska läggas att många sexsäljare i Thailand har så kallade sponsorer som från hemlandet skickar dem pengar (naivt övertygade om att tjejen inte träffar andra män under tiden). Det finns således många sätt på vilka en driftig sexsäljare kan tjäna pengar.

I Sverige talas det alltid om "utnyttjande av prostituerade". Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade "utvärderingen" av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som "plantageägare" som "köper människor". Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt "ägande". Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.

När fördomar blir lag

"Om Littorin när han låg i skilsmässa hade raggat upp en tjej ute någonstans och förlustat sig med henne gratis, skulle det inte skrivits något alls. Det hade varit fullständigt okej, normalt och accepterat. Nu valde han att lite mer diskret kontakta en sexsäljare (om han nu verkligen gjorde det) och vips blir det ett schoop [sic] för en skittidning."

Sexsäljaren och bloggaren "Greta Garbo" säger det uppenbara om den så kallade "Littorinaffären" och visar på vilken inskränkt sexualsyn som upphöjts till lag i Sverige. Det "toleranta" och "sexliberala" landet i norr finns icke mer.

Vi är lydiga i Sverige. När lagar stiftas böjer vi oss med mössan i hand. Vi drar ned byxorna, vänder bakdelen mot politikerna och låter dem köra loss. Innan förbudet mot köp av sexuella tjänster blev verklighet i Sverige var det många som tvivlade på lagens effektivitet. Även övertygade motståndare till prostitution som samhällsföreteelse, som Leif GW Persson, tvekade. Hur skulle lagen efterlevas? I dag, drygt tio år senare, finns ett stort stöd för lagen. Jag vågar påstå att orsaken är effektiv propaganda från det politiska etablissemanget. Den radikalfeministiska diskursen har segrat. Tyvärr har även något så trivialt som en film, Lilja 4-ever, fått ett enormt genomslag då den i högsta grad har påverkat människors uppfattning om vad prostitution är.

Bilden är förstås skev. Men om du själv inte har kommit i kontakt med någon sexsäljare, om du inte själv är sexköpare och inte känner någon som köper sex utan endast har att tillgå allt som skrivs i politiska korrekta TT-telegram och rapporteras av feministiska reportrar i statstelevisionen, är det inte så lätt att få en nyanserad bild av fenomenet. Vi ser exakt samma problematik på det narkotikapolitiska området. Människor vägleds av sina förutfattade meningar, av sådant de har sett på TV, av överdrifter och direkta felaktigheter som förmedlas av lobbyistorganisationer och batongpolitiker.

Psykologer försöker utröna vem som egentligen köper sex och varför. En psykoanalytiker har hävdat att "när en människa har sex utan kärlek, ser jag det som en allvarlig psykisk skada" (se Sandell, Göran (red), Könsköparna, s 164f). I Aftonbladet, denna sanningsbibel, hävdas att sexköpare kan vara "allt ifrån ensamma män som har ett desperat behov av sex, till de sjukligt beroende" (vem har förresten inte ett desperat behov av sex då och då?). Psykologen Martin Grann säger att sexköparen inte är någon genomsnittsman utan att det tvärtom rör sig om "missbrukare och socialt belastade personer". Detta torde frikänna Sven Otto Littorin från alla anklagelser, inte sant?

Jag undrar varifrån Grann får sin verklighetsbild. Det är konstigt att alla sexsäljare jag har pratat med (och detta har styrks tidigare i många studier, se exempelvis Petra Östergrens Porr, horor och feminister) säger att det är just Medelsvenssons som köper sex av dem. En sexsäljare beskrev sin genomsnittskund som medelålders och "lite menlös", en annan som "helt vanliga män, som "mannen på banken".

Bilden av sexköparen som udda, marginaliserad och därmed förmodligen även lite farlig är dock viktig för att upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett offer. Vänsterpartiets Josefin Brink hävdade 2006 i riksdagsmotionen Prostitution och trafficking (2006/07:U262) att sexsäljare utsätts för "kraftigt våld från köpare i form av våldtäkt, fysisk misshandel och/eller rån minst en gång i veckan" (men att det förmodligen sker oftare eftersom kvinnorna enligt Brink har en så hög tröskel för vad som definieras som våld, det finns alltså ett bevingat mörkertal). Sexsäljare har emellertid i undersökningar hävdat att inslagen av våld och våldtäkt är få till antalet (se Kännedom om prostitution 2007, s 46f). Det är inte svårt att förstå att sexsäljares egna åsikter inte är önskvärda när prostitution ska diskuteras på politisk nivå.

Det är bisarrt att läsa om sexköpare som allvarligt kriminella personer, som missbrukare och socialt missanpassade (något som Don Kulick har kallat patologiseringen av sexköparen). Det är lite samma känsla som att läsa om cannabis som rena dödsknarket. Vi vet ju att det inte är så. Varför ska vi spela ett spel i stället för att förhålla oss till verkligheten?

För försvararna av sexköpslagen är det för sent att börja förhålla sig till verkligheten. Därför skapas i desperation fantasibilder i statlig regi för att upprätthålla den rätta bilden. Vi bör inte låta dem sprida den fantasin i fred.

Sex, droger och fördomar

Alexander Bard gör ett tappert försök att klargöra skillnaden mellan bruk och missbruk av narkotika i en debattartikel i Aftonbladet. Debatten är viktig. Men risken är stor att Bard kommer att mötas av ett kombinerat folkhälso- och "tänk på barnen"-perspektiv. Om det sker utan direkt personpåhopp är det visserligen ett litet framsteg, trots allt.

Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).

För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.

Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.

Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?

Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.

Jämställdhetsdiktatur, katter och hundar

Jag har tidigare skrivit om oss som söker eller har sökt kärleken i öster. Det förekommer nämligen en diskussion i svenska medier om svenska mäns "import" av fruar och flickvänner som ett exempel på ett slags människohandel. Detta har väckt ont blod hos många svenska män som inte alls känner igen sig i denna exploaterande beskrivning av hur de fann kärleken.

Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).

Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).

Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).

Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.

Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.

Post-order landshövding

I går bloggade jag om svenska mäns så kallade "import" av utländska kvinnor till Sverige. Många har hört av sig via mail, andra har skrivit kommentarer, och berättat om egna erfarenheter. Det är tydligt att det finns många svenska män där ute som får utstå fördomar från omgivningen bara för att de valt att leva tillsammans med en kvinna med utländskt ursprung. Det är helt enkelt för jävligt. Det "toleranta Sverige" är frånvarande.

I dag går Värmlands landshövding Eva Eriksson ut och kräver insatser mot "fruimporten". Landshövdingen bygger sin artikel på uppgifter från ROKS, en avskyvärd organisation bestående av radikalfeminister av allra värsta slag. Trovärdigheten är således inte på topp.

Problemet med den här sortens debattartiklar är att de ger sken av att det finns ett generellt problem med att kvinnor från andra länder kommer till Sverige och lever med svenska män. Alla, även den stora majoriteten som lever i helt normala förhållanden, blir misstänkliggjorda. Samma tendens finns när det gäller kvinnomisshandel, där män som grupp pekas ut. Det talas om "mäns våld mot kvinnor", som vore det en allmän företeelse kopplad till manligheten som sådan. Skillnaden är förstås att den betydligt mindre grupp män som lever med kvinnor med utländsk bakgrund är mer utsatt för omgivningens skvaller, blickar och gliringar.

Jag anar en misstro mot företeelsen som sådan. Landshövdingen påpekar pliktskyldigast och i förbifarten att "[f]öreteelsen omfattar [även] människor som söker kärlek", men läser man mellan raderna är det tydligt att det är något skumt med att "importera" en utländsk kvinna till Sverige. Det ska man egentligen inte göra. Alls. När hon dessutom använder begreppet "människohandel" (och även blandar in kvinnomisshandel i ekvationen) är måttet rågat. Inte nog med att begreppet "människohandel" systematiskt används om vanliga sexsäljare, nu ska det även omfatta kvinnor som kommer till Sverige för att leva med svenska män. Det finns ingen handel inbyggd i detta, även om mannen skulle visa sig vara en slusk. Till följd av dess inflationsmässiga användning betyder begreppet "människohandel" snart ingenting.

Avslutningsvis kan landshövdingens påstående om "45 miljoner träffar" på begreppet "post-order wife" ifrågasättas. Det låter väldigt mycket. Så jag googlade och fick svaret: 10 träffar. Ta bort citationstecknen och det är en annan sak, men då inkluderas även vanlig postorderhantering och en och annan filmrecension i sökresultatet...

Vi som söker i österled

Det blir allt vanligare att thailändska kvinnor får uppehållstillstånd i Sverige efter att de inlett en relation med en svensk man. I fjol var antalet knappt 2 000, vilket om det slås ut på hela den vuxna manliga befolkningen inte direkt är någon invasion. Men kvinnojourer varnar för att allt fler thailändska kvinnor söker sig till dem efter att ha blivit dumpade av sina svenska män efter en tid i Sverige.

Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.

Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.

Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.

Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.

Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk

Maciej Zarembas strålande artikelserie om Sverige och integrationen fortsatte i dagens DN Kultur och handlade om Jimmie Åkessons och sverigedemokraternas syn på svenskhet. Vad är egentligen svenskt? När och hur blir man en riktig svensk?

Jimmie Åkesson avslöjar sig genom att utgå från just sina upplevelser och sin egen uppväxt när han försöker svara på frågorna. Det smutsgrå landstingshuset är mer svenskt än en moské eftersom Åkesson själv har växt upp med att landstingshus i Sverige ser ut på det sättet. Inga minareter så långt ögat kan nå. Mest betong, plåt och smuts. Och för all del, besök gärna sajten Det sanna Sverige för att se att Sverige är mer än bara röda hus med vita knutar. Det är en hel del betong och smuts också. Så nog är det svenskt alltid. Frågan är bara hur Åkesson lider av ”osvenska” hus?

Jimmie Åkesson har ingen genomtänkt analys för vad som definierar svenskhet. Är det då månne vad Åkesson växte upp med som definierar vad som är svenskt? Så kan det rimligen inte vara och då återstår frågan: är det inte då vi själva som avgör vad som är svenskt för oss? Om det är så, öppnar sig plötsligt stora möjligheter.

Okej, midsommarstången är väl rätt svensk. Den kan spåras väldigt långt tillbaka i tiden. Julgranen är tysk men har använts under väldigt lång tid i Sverige och anses nog svensk även av den mest rättrogna sverigedemokrat. De flesta tycker nog att pizza och hamburgare är integrerade i den svenska matkulturen i dag. Men så har det inte alltid varit. Våra matvanor förändras ständigt i takt med att utländska influenser når våra matbord. Vad vill sverigedemokraterna göra åt detta? Ska vi kanske sätta en tidsgräns för när saker kan anses ha blivit svenska av tidens tand? Eller gäller något särskilt år? Att allt som importerats från andra kulturer efter nådens år 1950 är att betrakta som intrång i den svenska kulturen? Vem avgör det? Och hur?

Jimmie Åkesson skulle inte ha något bra svar om du ställde dessa frågor till honom. Han går förmodligen helt och hållet på sin magkänsla, som är en blandning av paltbröd, kärnmjölk och stuvade fördomar från det skånska inlandet. Därför kan han inte riktigt förklara varför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i hans ögon inte är svensk. Det bara känns fel i magen på honom.

Om man skulle vilja göra en väldigt välvillig tolkning av sverigedemokraternas syn på Sverige och det ”svenska”, vore det att den innebär att man ska ta seden dit man kommer. Den som flyttar till Sverige måste alltså lära sig språket och svenska seder och bruk. Jag kan instämma i den tanken. Inte för att vi är bättre i Sverige än i Thailand, Tyskland eller Irak utan för att det lätt blir missförstånd i det sociala livet om du vägrar att hälsa på andra, om du fäktar mycket med armarna när du pratar med folk, om du tränger dig i bankomatkön eller om du berömmer en kvinnlig arbetskamrat med att hon blivit så tjock. De där små osynliga ”reglerna” för hur man inte ska göra i Sverige kan man bara lära sig genom att studera hur andra gör. För detta krävs tid att bo och leva bland andra svenskar och även att man gör fel ibland för att inse sitt misstag.

Självklart ska den som kommer till Sverige för att bo och arbeta följa svenska lagar, det är det nog ingen som ifrågasätter. Men religionsfrihet, som sverigedemokraterna säger sig stödja, betyder att även muslimer har rätt att utöva sin tro i Sverige. Och det bör rimligen innebära att de måste få bygga moskéer. De ska givetvis söka svenska bygglov som alla andra, men i övrigt bör det inte finnas några hinder. Det ställer inte Jimmie Åkesson upp på eftersom en moské per definition inte är svensk. Och plötsligt faller logiken ihop ännu en gång bara på grund av den där känslan i magen.

Precis som Zaremba påpekar exploaterar sverigedemokraterna en latent oro hos somliga och en känsla av att ”det riktiga” Sverige är borta. För de heter syndabocken ”mångkulturen”. För folk på den politiska vänsterkanten är det ”globaliseringen” och ”den nyliberala världsordningen” som bär skulden för att Sverige inte kunna förbli oförändrat de senaste 30 åren. Det socialdemokratiska folkhemmet där alla var likadana, där varken negrer eller höghus smutsade ned den svenska idyllen och där alla barn kunde pinka i det fria utan att hemska pedofiler smög i buskarna finns inte längre. Men så har Sverige också blivit rikare och mer öppet mot omvärlden samt med möjligheter som våra föräldrar och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Därmed är det är det i dag med all säkerhet ett roligare land att leva i.

Svensk.

Gamla fördomar i kriminalpolitiksdebatten

Tre doktorander och lärare i kriminologi vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet svarar i dag på Curt Norstedts artikel om att brottsligheten har skjutit i taket i Sverige. Norstedt menar att orsakerna finns att finna i slapphet i kriminalvården, färre synliga poliser och att medierna törs inte säga "sanningen" om brottsutvecklingen.

Det finns mycket tyckande i kriminalpolitiksdebatten. Ofta bygger idéer och förslag på fördomar och inte fakta. En vanlig myt är att längre straff minskar brottsligheten, att det "sänder signaler" (argumentet som tas till när argumentlådan i övrigt är tom) om att brott inte accepteras och att ökad strafflängd har en avskräckande effekt. Som om varje brott föregicks av en straffvärdeskalkyl.

USA är känt för en väldigt repressiv hållning och vi ser ofta drakoniska straff utdömas. Följden är att en procent av befolkningen sitter i fängelse. Var hundrade amerikan är alltså inspärrad. Det är ingen framkomlig väg att bara låsa in människor och tro att det löser några problem. Fängelser är som bekant inte särskilt effektiva vad gäller rehabilitering av kriminella. Det är en mycket destruktiv värld, inte minst i amerikanska fängelser men inte heller svenska fängelser fyller någon annan funktion än ren förvaring.

Jag är inte emot fängelser som företeelse men anser att dess rehabiliterande funktion är grovt överskattad och att den som släpps ut inte nödvändigtvis har några bättre möjligheter att klara sig som hederlig Svensson än när celldörren låstes. Dessutom döms människor till fängelse, såväl i Sverige som i andra länder, utan att de utgör något hot mot omgivningen.

När det gäller höjda straff förs det, som påpekas i Brännpunktartikeln, ofta fram som förslag för att göra allmänheten (läs väljarna) nöjd. Det sänder signalen att politikerna "gör något", tar brottsligheten "på allvar". En politiker som inte gör något anses inte ta ansvar och en sådan politiker vill inte människor ha. Höjda straffsatser, fler poliser (vilket varit ett både borgerligt och socialdemokratiskt mantra de senaste 10 åren) och ökade polisiära befogenheter är enkla sätt att ta detta så kallade ansvar och visa handlingskraft.

Det Curt Norstedt och även många borgerliga skribenter och bloggare vill göra är att utmåla Sverige som ett land i moraliskt förfall med hot både inifrån och utifrån ("den organiserade brottsligheten"), kort sagt ett samhälle där vi inte längre kan känna oss trygga. Att risken att bli nedslagen, våldtagen eller i värsta fall mördad fortfarande är tämligen liten även i Stockholms innerstad hjälper inte. Det dessa människor vill göra är att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Rädda människor ger gärna bort lite av sin frihet för att vinna lite trygghet, bäst tillhandahållen av staten i form av strängare lagar och mer övervakning. För allas vårt bästa, förstås. Att säkerhetsbranschen har blomstrande tider tyder på en hos människor ökande osäkerhet och rädsla, som ofta är helt omotiverad.

Det är i upptrissade och extrema lägen, som efter (det synnerligen ovanliga) mordet på Engla, som de dummaste förslagen föds. Det finns därför all anledning att visa sans och eftertänksamhet i denna debatt. Men det är inte alla som klarar det.

Fåtaliga kufar eller pöbel - hur ska ni ha det?

Svenska Dagbladet har tydligen fått en del arga läsarreaktioner beträffande det stora motståndet mot piratjägarlagen IPRED inom bloggosfären. "Lyssna inte på pöbeln", har en uppretad läsare skrivit. 

Det råder tydligen vitt skilda uppfattningar om vad bloggosfären är och består av för människor. Folk i och kring regeringen anser att bloggosfären, bland annat i fallet med FRA, består av en liten klick kufiga män utan verklighetskontakt som inte har något bättre för sig än att läsa och såga lagförslag. Nu plötsligt blir vi kallade för pöbel (pöbel: nedsättande benämning på en folkmassa, oftast ur de lägre samhällsskikten). 

Pöbel för mig är en stor grupp människor som mer instinktivt/känslomässigt än analytiskt går till angrepp mot något. Det är pöbeln vi brukar se när människor frias i våldtäktsmål och folk "rasar" och kräver högre straff, hårdare batonger och ärtsoppa på torsdagar. 

Att bloggosfären till viss del består av briljanta skribenter och människor med stora kunskaper inom just ämnen som fildelning och immaterialrätt blundas det för. Bloggosfären för mig är inte Blondinbella. Men folk ser ju själva vad de vill se. Det blir allt svårare att förstå hur världen utanför uppfattar bloggosfären...