Faran i att njuta

Det är långt ifrån bara Folkhälsoinstitutet som lägger sig i vad vi stoppar i oss. Även Livsmedelsverket är högeligen intresserat av våra kostvanor.

Verket redovisar en studie som visar att svenska folket visserligen förbättrat sina matvanor under de senaste två decennierna men att vi stoppar i oss för mycket socker.

Och så kan vi ju inte ha det. Någon måste göra något! Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson varnar för att matvanorna "hotar folkhälsan" och efterlyser en nationell strategi för mat och hälsa. Såklart. Politiker måste förmå oss sämre vetande att äta rätt. Kanske kommer de berömda socker- och fettskatterna snart upp på bordet igen.

Vad vi stoppar i oss fortsätter att vara av nationellt intresse. Om inte annat kan det alltid motiveras med att den som lever ohälsosamt kostar samhället pengar. I välfärdsstaten är vi ju alla utgiftsposter.

Det egna ansvaret

Det har den senaste tiden rapporterats en hel del om hur beroendeframkallande socker är. Personer som missbrukat socker och tryckt i sig både glass och chokladkakor till frukost, lunch och middag har fått uppmärksamhet i pressen och varnat för det hemska sockret. "Fall inte i fällan du också!" varnar kvällspressen.

Allt kan missbrukas under rätt förutsättningar. Det gäller sex, spel, shopping - ja, allt som kan ge något slags välbehag tenderar vi att vilja ha mer av. Det är tämligen logiskt. En minoritet har svårt att sätta gränserna, ytterligare en minoritet av dessa blir beroende. Att det sedan inte är så hälsosamt att trycka i sig mängder med glass, godis och andra sötsaker på daglig basis krävs det endast ett uns sunt förnuft för att begripa.

Men de som äter lite för mycket godsaker behöver för den sakens skull inte vara missbrukare. Förslag som handlar om extra skatter på fett och socker är därför missriktade. Den stora majoriteten har inga problem att hantera sitt sockersug. Det är personerna med en missbruks- eller beroendeproblematik som bör uppmärksammas och erbjudas hjälp. Missbrukspersonligheten är likartad oavsett drog.

Ofta tenderar personer som själva har erfarenhet av ett missbruk att vilja slå till med storsläggan. Nyktra alkoholister vill begränsa tillgången till, eller rent av förbjuda, alkohol. Personer som har spelat bort både fru och hem skyller på att Jack Vegas-maskinerna var så lättillgängliga. Och sockermissbrukare tycker förstås att godis är både för billigt och lätt att få tag i. Det vore intressant att se ett åtgärdsförslag mot sexmissbruk utifrån samma logik...

I slutändan måste faktiskt det egna ansvaret väga tyngst. Litar vi inte på människors egen förmåga har vi i praktiken tappat tron på att det över huvud taget går att ta sig ur ett missbruk. Bevisen för att det med egen motivation går alldeles utmärkt att bli kvitt ett missbruk borde vara tillräckligt övertygande för den som inte söker populistiska lösningar på komplicerade problem.

Det som inte ryms i en godispåse

Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.

Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.

Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.

Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).

Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.

Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Till fredagsmysets försvar

Det går knappast en dag utan att vi påminns om hur otroligt relevant Mattias Svenssons bok Glädjedödarna är i ett land som Sverige. Denna bok om förmynderiets historia visar tyvärr att det egentligen inte har hänt någonting i sak - det är bara samma folkhälsoargument mot nya "faror".

I går fick vi nämligen veta att "fredagsmyset tär på hälsan". Föräldrar köper alldeles för mycket godis och chips till sina barn, sägs det. Som vanligt är det läkare och forskare som vill lägga våra liv tillrätta.

"Det är dumt av föräldrarna att köpa hem sådant. Det är bättre med plockmat som nötter, oliver och ostar och att lära barnen att dricka vatten", tycker Andreas Eenfeld. Vatten och nötter till fredagsunderhållningen - jo, man tackar! Näringsfysiologen Agneta Sjöberg menar att det viktiga med fredagsmyset är umgänget, "inte att man sitter stilla framför tv:n och äter onyttigheter". Hon föreslår grönsaker med dipp.

På dagens DN Debatt går två läkare och Gunnar Ågren, av alla olyckor, till storms mot förslaget med hemleverans av varor från Systembolaget. Det handlar om de gamla vanliga folkhälsoargumenten som vi har sett i 100 år, om inte mer. Förmynderiet börjar bli ganska tröttsamt.

Visst är det sant att många barn i dag får för mycket godis av sina föräldrar, och då inte bara på fredagskvällarna utan under hela veckan. Men jag vill inte att vare sig läkare, alkoholforskare eller näringsfysiologer ska komma med pekpinnar om vad våra barn ska och inte ska äta. Det måste trots allt vara upp till föräldrarna själva att avgöra vad som ska stå på vardagsrumsbordet varje fredag.

Alla läkare, näringsfysiologer, dietister, alkoholforskare och andra pekpinneidealister: ät ni er gurka med dipp, drick ert vatten, tryck i er de där oliverna på fredagskvällen. Vi andra kommer fortsätta att äta chips, dricka vår öl och äta vårt lösgodis.

Rosa musen

Usch och fy! Någon har tillverkat godis som ser ut som könsorgan. Och så har intet ont anande mamma upptäckt dessa livsfarliga små godsaker i lösgodishyllan. Vad händer med ba-aarnen om de äter sådant? Blir de sexskadade? Får de snuskiga tankar? Tandtroll mellan benen?

"Det hette Rosa musen och Gomlulle och sånt. Barn ska verkligen inte behöva äta detta", säger mamman, både vän av ordning och allmänt inskränkt. Nej, barnen är inte tvungna att äta någonting. Du kan som förälder säga åt dina barn att det där godiset äter vi inte i vår familj. Ni får nöja er med roliga skumsvampar i stället. Pantade människa! Värt att notera är att det i vanlig ordning inte var någon som frågade vad barnen tyckte...

Hur kan någon bli så upprörd över att det finns godis som liknar könsorgan att man ringer Aftonbladet? Är det samma människor som med jämna mellanrum skriver insändare om att hundägare inte plockar upp bajs efter sina hundar, tro?

Dessutom: porrgodis. Vad är det för jäkla uttryck? Sedan när blev våra könsorgan och bröst lika med porr? Ibland förefaller skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien hårfin.