Nu åker jag till Kina igen. Det blir Guangdong (Guangzhou, Foshan) och Yunnan (Kunming) den här gången. Senast jag var där blev det inget bloggat. Den här gången har jag tänkt att blogga i princip dagligen under vistelsen. Förutsatt att jag får det att fungera med proxy som planerat. Förhoppningsvis på återseende redan i morgon!
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
tisdag 15 juni 2010
Ynkligt
De rödgröna presenterar sin "politik för jobben" på DN Debatt. Det är en minst sagt ynklig läsning. De berättar vad de vill göra - men inte hur det ska finansieras (läs hur mycket skatten ska höjas för oss alla).
Och oppositionens övertro på att fler utbildningsplatser löser framtida konkurrensproblem bara fortsätter. Om inte kvaliteten på utbildningarna samtidigt höjs, spelar det ingen roll hur många som vidareutbildar sig.
Problemet är att varken Alliansen eller oppositionen vill göra något åt de stora grundläggande problemen på arbetsmarknaden. Moderaterna försvarar den svenska modellen, endast Centerpartiet och Folkpartiet vill ha förändringar som märks. Och de lär få svårt att välta Moderaterna i den frågan efter en eventuell valseger. Oppositionen, å sin sida, vill göra det ännu mer riskabelt att anställa.
De rödgröna har låtit Novus opinion fråga svenska folket om en skattesänkning gör att de arbetar mer, mindre eller lika mycket. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle arbeta lika mycket. Detta tycker alltså oppositionen är ett argument mot att människor ska få sänkt skatt. De har över huvud taget inte begripit att skattesänkningar är bra därför att det är en frihetsfråga, en fråga om frihet från politiken. Visserligen har regeringen bäddat för detta genom att endast argumentera för skattesänkningar utifrån ett jobbperspektiv. Värderingarna bakom, skälen till att det alltid är rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar, kommer bort längs vägen om allt bara handlar om sysselsättningsskapande åtgärder och inte relationen individ-stat. För detta bär firma Reinfeldt & Borg ett stort ansvar. Det kan bli en märklig skattedebatt i valrörelsen. I princip värderingsfri. Men det är väl så Reinfeldt vill ha den.
Och oppositionens övertro på att fler utbildningsplatser löser framtida konkurrensproblem bara fortsätter. Om inte kvaliteten på utbildningarna samtidigt höjs, spelar det ingen roll hur många som vidareutbildar sig.
Problemet är att varken Alliansen eller oppositionen vill göra något åt de stora grundläggande problemen på arbetsmarknaden. Moderaterna försvarar den svenska modellen, endast Centerpartiet och Folkpartiet vill ha förändringar som märks. Och de lär få svårt att välta Moderaterna i den frågan efter en eventuell valseger. Oppositionen, å sin sida, vill göra det ännu mer riskabelt att anställa.
De rödgröna har låtit Novus opinion fråga svenska folket om en skattesänkning gör att de arbetar mer, mindre eller lika mycket. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle arbeta lika mycket. Detta tycker alltså oppositionen är ett argument mot att människor ska få sänkt skatt. De har över huvud taget inte begripit att skattesänkningar är bra därför att det är en frihetsfråga, en fråga om frihet från politiken. Visserligen har regeringen bäddat för detta genom att endast argumentera för skattesänkningar utifrån ett jobbperspektiv. Värderingarna bakom, skälen till att det alltid är rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar, kommer bort längs vägen om allt bara handlar om sysselsättningsskapande åtgärder och inte relationen individ-stat. För detta bär firma Reinfeldt & Borg ett stort ansvar. Det kan bli en märklig skattedebatt i valrörelsen. I princip värderingsfri. Men det är väl så Reinfeldt vill ha den.
Har du sett något ofrivilligt i dag, lilla vän?
Nu betraktas det som ett problem när någon får se något ofrivilligt på nätet. Jag ser ofrivilliga saker varje gång Mona Sahlin är på TV. Men det får man ta som en man och försöka gå vidare.
Barn "utsätts" alltså för att råka se porr på nätet. Kanske bäst att blunda då?
Barn "utsätts" alltså för att råka se porr på nätet. Kanske bäst att blunda då?
måndag 14 juni 2010
Nämen, vad har vi här då?
Jämlikhetsvisionen - och verkligheten
I jämlikhetens näste, Sverige, ska vägskyltar vara genusneutrala, folk kvoteras in på utbildningar för att inte könsrepresentationen ska bli ojämn och helst ska vi inte kalla varandra hon eller han längre utan det mer neutrala hen.
Sverige har kommit långt. Men nu är undergången nära. Centerpartiets riksdagslistor består bara till fem procent av personer med utländsk bakgrund, trots att Sveriges befolkning till 16 procent består av utlandsfödda. Hur ska det här gå? Maud måste kalla till omedelbart krismöte.
Men Centerpartiet är i gott sällskap. Moderaterna har underrepresentation av personer med gomspalt, Kristdemokraterna lider brist på vänsterhänta och hos Socialdemokraterna finns det nästan ingen pizzabagare alls.
Det är svårt att leva jämlikt.
Sverige har kommit långt. Men nu är undergången nära. Centerpartiets riksdagslistor består bara till fem procent av personer med utländsk bakgrund, trots att Sveriges befolkning till 16 procent består av utlandsfödda. Hur ska det här gå? Maud måste kalla till omedelbart krismöte.
Men Centerpartiet är i gott sällskap. Moderaterna har underrepresentation av personer med gomspalt, Kristdemokraterna lider brist på vänsterhänta och hos Socialdemokraterna finns det nästan ingen pizzabagare alls.
Det är svårt att leva jämlikt.
söndag 13 juni 2010
Puckade facket
I Kommunalarbetaren berättas att ett kommande avtal kan innebära runt två hundra kronor extra i månaden för Kommunals låginkomsttagare. Detta ska jämföras med de runt 1 500 kronor som en låginkomsttagare har fått behålla efter Alliansens jobbskatteavdrag.
Ändå är Kommunal, i likhet med fackföreningsrörelsen som helhet, stenhårt vänster. Jobbskatteavdragets betydelse för medlemmarnas ekonomi ignoreras. Det har nämligen inte tillkommit genom någon facklig kamp och "gills" inte. Det handlar alltså i första hand om ideologi, inte om medlemmarnas bästa.
LO pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraternas valkampanj vart fjärde år. Detta trots att bara runt varannan LO-medlem röstar på dem. Jag förstår över huvud taget inte varför fackförbund alls ska behöva vara politiska. De ska verka för sina medlemmars bästa, inte hjälpa till med politisk plakatpolitik. Att läsa Kommunalarbetaren är som att läsa ett socialdemokratiskt partiorgan. Genompolitiserat och polemiskt.
Det finns fördelar med att vara med i facket. Men så länge de är så fruktansvärt politiska och skiter fullständigt i sina medlemmars bästa, kommer jag att stå utanför.
Ändå är Kommunal, i likhet med fackföreningsrörelsen som helhet, stenhårt vänster. Jobbskatteavdragets betydelse för medlemmarnas ekonomi ignoreras. Det har nämligen inte tillkommit genom någon facklig kamp och "gills" inte. Det handlar alltså i första hand om ideologi, inte om medlemmarnas bästa.
LO pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraternas valkampanj vart fjärde år. Detta trots att bara runt varannan LO-medlem röstar på dem. Jag förstår över huvud taget inte varför fackförbund alls ska behöva vara politiska. De ska verka för sina medlemmars bästa, inte hjälpa till med politisk plakatpolitik. Att läsa Kommunalarbetaren är som att läsa ett socialdemokratiskt partiorgan. Genompolitiserat och polemiskt.
Det finns fördelar med att vara med i facket. Men så länge de är så fruktansvärt politiska och skiter fullständigt i sina medlemmars bästa, kommer jag att stå utanför.
Etiketter:
facket,
LO,
socialdemokraterna,
val 2010
Ansiktslyft
Som synes har bloggen fått ett lite nytt utseende. Den har sett likadan ut sedan 2007 och behövde därför ett litet ansiktslyft. Det kan komma att bli lite småändringar framöver i takt med att jag hittar saker jag anser behöver förändras.
fredag 11 juni 2010
Fisliberala Expressen
Expressen tycker att vi ska vara "stolta men inte nöjda" över vårt land. Ledarredaktionen gör ett "valmanifest" i vilket de listar 16 punkter för ett bättre Sverige. Det är ömsom avmätt, ömsom sossigt. Vissa självklarheter, andra fånigheter. Det handlar om vänsterpolitik på jämställdhetsområdet, borgerlig på försvarsområdet och mer satsningar på polisen.
Hur medlemskapet i regleringssällskapet EU har tjänat Sverige väl får vi inte veta. Expressen slänger även in ett inträde i eurosamarbetet som ett krav. Man måste beundra deras humor i alla fall.
Var är visionerna? Vågar ingen ledarsida sticka ut hakan längre? Och, som Markus Berglund frågar, var är integritetsfrågorna? Den slutsats vi kan dra av blaskans "valmanifest" är att Sveriges så kallade liberala kvällstidning i princip tycker att Sverige är bra som det är. Föregångslandet, sa någon...
Hur medlemskapet i regleringssällskapet EU har tjänat Sverige väl får vi inte veta. Expressen slänger även in ett inträde i eurosamarbetet som ett krav. Man måste beundra deras humor i alla fall.
Var är visionerna? Vågar ingen ledarsida sticka ut hakan längre? Och, som Markus Berglund frågar, var är integritetsfrågorna? Den slutsats vi kan dra av blaskans "valmanifest" är att Sveriges så kallade liberala kvällstidning i princip tycker att Sverige är bra som det är. Föregångslandet, sa någon...
torsdag 10 juni 2010
Borgerligt rättshaveri
Det borgerliga haveriet i rättsfrågor bara fortsätter. Det är beklämmande att se. Beatrice Ask kommer att gå till historien som en av de värsta justitieministrar vi har sett i Sverige. De gredelina kuverten till misstänkta sexköpare var inget tillfälligt snedsteg, inget plötsligt hjärnsläpp. Hon talar bara ur hjärtat.
Nu vill regeringen att tull och polis ska få beslagta droger som ännu inte har narkotikaklassats. Fullt lagliga produkter ska alltså få tas i beslag bara för att de eventuellt kan bli olagliga i framtiden! Vad är det för fel på er? Vad sysslar ni med? Jo, ni försvarar med näbbar och klor det svenska kriget mot drogerna och gör er redo att gå över alla de gränser som krävs.
Detta förslag illustrerar hur desperata politikerna börjar bli. Den repressiva narkotikapolitiken ska försvaras till varje pris. Även om det innebär att oskyldiga drabbas, viktiga principer åsidosätts och unga trakasseras med kisslagar. Denna desperation riskerar att få värre och värre konsekvenser.
Tullen och Rikskriminalen jublar givetvis åt regeringens senaste förslag. Folkhälsominister Maria Larsson erkänner de juridiska problem som förslaget medför, men anser att "det är värt det". Så talar en principlös minister av traditionellt Allianssnitt. Inget annat att vänta när själva principlöshetens överbefälhavare är regeringschef.
Frågan är alltså vad som är att föredra i höstens val: en borgerlig justitieminister som är omedvetet ond eller en socialdemokratisk som är är fullt medveten om sin ondska?
Nu vill regeringen att tull och polis ska få beslagta droger som ännu inte har narkotikaklassats. Fullt lagliga produkter ska alltså få tas i beslag bara för att de eventuellt kan bli olagliga i framtiden! Vad är det för fel på er? Vad sysslar ni med? Jo, ni försvarar med näbbar och klor det svenska kriget mot drogerna och gör er redo att gå över alla de gränser som krävs.
Detta förslag illustrerar hur desperata politikerna börjar bli. Den repressiva narkotikapolitiken ska försvaras till varje pris. Även om det innebär att oskyldiga drabbas, viktiga principer åsidosätts och unga trakasseras med kisslagar. Denna desperation riskerar att få värre och värre konsekvenser.
Tullen och Rikskriminalen jublar givetvis åt regeringens senaste förslag. Folkhälsominister Maria Larsson erkänner de juridiska problem som förslaget medför, men anser att "det är värt det". Så talar en principlös minister av traditionellt Allianssnitt. Inget annat att vänta när själva principlöshetens överbefälhavare är regeringschef.
Frågan är alltså vad som är att föredra i höstens val: en borgerlig justitieminister som är omedvetet ond eller en socialdemokratisk som är är fullt medveten om sin ondska?
Första trovärdiga mätningen i år?
Opinionsmätningarna duggar tätt och ges, trots att de ofta inte ens är statistiskt säkerställda, oerhört stor uppmärksamhet. Det är valår och både politiker och allehanda tyckare tar första bästa chans att leta trender i väljaropinionen.
SCB:s stora valundersökning brukar till skillnad från Skop, Demoskop och allsköns tramsmätningar peka i rätt riktning. Där har den rödgröna oppositionen ett lika stabilt övertag på regeringen som den haft tidigare under mandatperioden. Den ger inte Moderaterna osannolika 34 procent och Socialdemokraterna 29. Sådana siffror kommer helt enkelt inte bli verklighet, det är därför fånigt att utgå från dem bara för att lyckas fantisera ihop en alliansseger. Det finns vissa tveksamheter även kring SCB:s mätning, som ett ovanligt stort bortfall, men i mina ögon bekräftar den bilden av Moderaterna som en dopad opinionsballong i de tidigare mätningarna där Reinfeldts parti seglat förbi Socialdemokraterna.
Sverige är det land som har klarat den ekonomiska krisen bäst av alla EU-länder. Vanliga löntagare har fått 1 500 kronor mer att röra sig med varje månad, vilket är historiskt. Sådant borde gynna den sittande regeringen. Oppositionen går dessutom till val på skattehöjningar i ett läge där sådana, till skillnad från i övriga EU, inte alls är nödvändiga. Men väljarna är inte logiska. Riksdagsval handlar om känslor, inte fakta. Många bestämmer sig först på valdagen, vilket gör att även dagsformen avgör. "Svenska folket gillar inte regeringens politik som gett utslagning och ökade klyftor", analyserar Ibrahim Baylan (S) SCB:s mätning. Märkligt att svenska folket gillade denna politik förra veckan... Dock ska denna mätning inte underskattas då den kan ge oppositionen vind i seglen in i valrörelsen.
Jag har sagt hela tiden att utgångsläget är att oppositionen vinner valet i höst. Om Alliansen sitter kvar bör det betraktas som en överraskning, en liten skräll. Hur en eventuell borgerlig valförlust ska analyseras är förstås alldeles för tidigt att säga något om. Men jag tror absolut inte att Reinfeldt & Schlingmann kommer att anse att en förlust för Alliansen berodde på att de inte bedrev tillräckligt borgerlig politik, att de svikit sitt liberala arv. Inte när den regering som folket vill se i stället består av sossar, miljömuppar och kommunister. Då riskerar analysen snarare bli att Alliansen inte var tillräckligt vänster för att väljas om. Det enda som kan förhindra en sådan analys är att Folkpartiet och Centerpartiet börjar vinna väljare. Då kanske Reinfeldt rent av kan sitta kvar som statsminister.
SCB:s stora valundersökning brukar till skillnad från Skop, Demoskop och allsköns tramsmätningar peka i rätt riktning. Där har den rödgröna oppositionen ett lika stabilt övertag på regeringen som den haft tidigare under mandatperioden. Den ger inte Moderaterna osannolika 34 procent och Socialdemokraterna 29. Sådana siffror kommer helt enkelt inte bli verklighet, det är därför fånigt att utgå från dem bara för att lyckas fantisera ihop en alliansseger. Det finns vissa tveksamheter även kring SCB:s mätning, som ett ovanligt stort bortfall, men i mina ögon bekräftar den bilden av Moderaterna som en dopad opinionsballong i de tidigare mätningarna där Reinfeldts parti seglat förbi Socialdemokraterna.
Sverige är det land som har klarat den ekonomiska krisen bäst av alla EU-länder. Vanliga löntagare har fått 1 500 kronor mer att röra sig med varje månad, vilket är historiskt. Sådant borde gynna den sittande regeringen. Oppositionen går dessutom till val på skattehöjningar i ett läge där sådana, till skillnad från i övriga EU, inte alls är nödvändiga. Men väljarna är inte logiska. Riksdagsval handlar om känslor, inte fakta. Många bestämmer sig först på valdagen, vilket gör att även dagsformen avgör. "Svenska folket gillar inte regeringens politik som gett utslagning och ökade klyftor", analyserar Ibrahim Baylan (S) SCB:s mätning. Märkligt att svenska folket gillade denna politik förra veckan... Dock ska denna mätning inte underskattas då den kan ge oppositionen vind i seglen in i valrörelsen.
Jag har sagt hela tiden att utgångsläget är att oppositionen vinner valet i höst. Om Alliansen sitter kvar bör det betraktas som en överraskning, en liten skräll. Hur en eventuell borgerlig valförlust ska analyseras är förstås alldeles för tidigt att säga något om. Men jag tror absolut inte att Reinfeldt & Schlingmann kommer att anse att en förlust för Alliansen berodde på att de inte bedrev tillräckligt borgerlig politik, att de svikit sitt liberala arv. Inte när den regering som folket vill se i stället består av sossar, miljömuppar och kommunister. Då riskerar analysen snarare bli att Alliansen inte var tillräckligt vänster för att väljas om. Det enda som kan förhindra en sådan analys är att Folkpartiet och Centerpartiet börjar vinna väljare. Då kanske Reinfeldt rent av kan sitta kvar som statsminister.
Etiketter:
alliansen,
de rödgröna,
opinion,
val 2010
Sagan är över
Så var sagan slut. Philadelphia Flyers fantastiska slutspelsrunda är över. Chicago Blackhawks vann match 6 på bortais, klubbens första seger i Philadelphia på över 13 år, och tog därmed hem matchserien med totalt 4-2. Det är ofta småsaker som avgör i slutspelet och sättet som årets finalserie avgjordes på var verkligen snöpligt.
En finalförlust är förmodligen det bittraste en spelare i NHL kan råka ut för. Över 100 matcher spelade och sedan... ingenting. Men Flyers har inget att skämmas för. Match 1-4 var fyra jämna bataljer som kunde ha slutat hur som helst. Match 5-6 var Chicagos. Blackhawks vann således rättvist och det känns inte på något sätt oväntat att det slutade så här. Philadelphia hade inte mycket bränsle kvar att spela på i natt och kunde, om inte Michael Leighton varit bra i målet, ha hamnat i ett omöjligt underläge redan efter första perioden. Att laget kom tillbaka, kvitterade sent i den tredje perioden och sedan hade flera lägen att avgöra i förlängningen, säger mycket om inställningen. De som trodde att Chicago skulle svepa Philadelphia i fyra raka övertygande segrar fick tänka om. Storfavoriterna fick verkligen slåss får segern. Ändå är det bittert, oerhört bittert. Vem vet när chansen att spela en final ges igen?
Det har varit en osannolikt resa. Philadelphia Flyers tippades som Stanley Cup mästare av hockeybibeln Hockey News inför säsongen. Anledningen var inte minst Chris Pronger. Men hösten var en besvikelse och coachen John Stevens fick sparken i början av december (vilket borde ha skett redan efter förra årets slutspel om du frågar många fans). In kom Peter Laviolette, en Stanley Cup-coach. Som sämst låg laget 29 i hela ligan och 14 i Eastern Conference. Klubbens slutspelsöde avgjordes i en straffläggning i den 82 och sista grundserieomgången. Därtill kämpade sig laget igenom en sällan skådad målvaktscirkus med totalt fyra skadade målvakter som avlöste varandra till höger och vänster innan de tvingades utgå på grund av skada. I slutändan bar både tänkta andremålvakten Brian Boucher och tredjemålvakten Michael Leighton fram laget till en slutspelsplats och sedan en finalplats. Vad som händer i sommar blir därför intressant att se. Rykten hävdar nämligen att succémålvakten Leighton inte kommer att få stanna. Även Gagne och Hartnell kan hamna i andra klubbar.
Jag har inte följt en Stanley Cup-final med något intresse sedan 1997. Det var senast Philadelphia hade chansen att vinna. Då föll laget platt mot ett stekhett Detroit Red Wings. Årets upplaga av Flyers var något helt annat och kommer att bli hågkommet för evigt i klubbens historia för sin förmåga att aldrig ge upp, att alltid komma tillbaka. Störst är givetvis den historiska vändningen i kvartsfinalen mot Boston då 0-3 i matcher blev 4-3. Trots att staden Philadelphia får fortsätta att vänta på Stanley Cup kommer många se tillbaka på detta års slutspel som det när klubbens ära återställdes efter alla fiaskon. Frågan är bara om det kommer att dröja ytterligare 13 år innan klubben kommer två segrar från att vinna bucklan igen.
"Jag är stolt över grabbarna, vet att jag kommer att minnas de här grabbarna länge", sa lagets bäste målskytt och poängplockare Daniel Briere.
"Jag är stolt över att grabbarna gav sig själva en chans att tävla om the Cup", säger Peter Laviolette.
onsdag 9 juni 2010
En knarkare är en knarkare är en knarkare
Borgerliga politiker i Stockholm har kämpat med näbbar och klor i åratal för att staden inte ska införa sprutbyten för människor med ett injektionsmissbruk. När det nu äntligen är på gång sätter sig Moderaterna på tvären i sista stund. Det är en fånig demonstration. Nya Moderaterna förblir gamla - men på helt fel områden.
När till och med den tidigare så hårdföra sprutbytesmotståndaren Birgitta Rydberg (FP) hade kapitulerat fanns det skäl att tro att helvetet frusit till is. Men Moderaterna gör nu alltså allt för att skjuta upp och sabotera beslutet om sprutbyte i Stockholm. Partiet förefaller fullständigt omöjligt att tala till rätta.
Den bejerotska synen på narkotika har skapat en förvriden bild av orsakerna till narkotikamissbruk och drogernas effekter. I svensk narkotikapolitisk diskurs finns dessutom inget bruk av narkotika, bara missbruk. Detta skapar problem eftersom det de facto finns gott om människor som brukar olika droger rekreationsmässigt. Perspektivet är på ett strikt samhälleligt plan, narkotikan anses förgifta samhällskroppen och måste därför med kraft bekämpas. Att spärra in människor bara för att de använder en av staten icke sanktionerad drog anses därför nödvändigt. Men kriget mot narkotikan är dömt att förloras eftersom det är ett krig mot människan själv.
Att Sverige har en tydlig harm reduction-policy när det gäller alkohol men slår fullständigt bakut så fort narkotika kommer på tal, är minst sagt märkligt. Någon riktig logik finns rimligen inte. Jag får känslan av att det på detta stadium, efter så många år av repressiv narkotikapolitik och skräckpropaganda, handlar om två saker: prestige och ren dumhet.
Mer hos Liberati.
När till och med den tidigare så hårdföra sprutbytesmotståndaren Birgitta Rydberg (FP) hade kapitulerat fanns det skäl att tro att helvetet frusit till is. Men Moderaterna gör nu alltså allt för att skjuta upp och sabotera beslutet om sprutbyte i Stockholm. Partiet förefaller fullständigt omöjligt att tala till rätta.
Den bejerotska synen på narkotika har skapat en förvriden bild av orsakerna till narkotikamissbruk och drogernas effekter. I svensk narkotikapolitisk diskurs finns dessutom inget bruk av narkotika, bara missbruk. Detta skapar problem eftersom det de facto finns gott om människor som brukar olika droger rekreationsmässigt. Perspektivet är på ett strikt samhälleligt plan, narkotikan anses förgifta samhällskroppen och måste därför med kraft bekämpas. Att spärra in människor bara för att de använder en av staten icke sanktionerad drog anses därför nödvändigt. Men kriget mot narkotikan är dömt att förloras eftersom det är ett krig mot människan själv.
Att Sverige har en tydlig harm reduction-policy när det gäller alkohol men slår fullständigt bakut så fort narkotika kommer på tal, är minst sagt märkligt. Någon riktig logik finns rimligen inte. Jag får känslan av att det på detta stadium, efter så många år av repressiv narkotikapolitik och skräckpropaganda, handlar om två saker: prestige och ren dumhet.
Mer hos Liberati.
tisdag 8 juni 2010
Med fattigdom som målsättning
Vänsterpartiet älskar höga skatter, så mycket har vi nog alla fattat. Men varför det är bra med ett högt skatteuttag är ofta höljt i dunkel. Det brukar heta att dessa höga skatter är nödvändiga för att upprätthålla en god kvalitet i välfärden. Vänsterextremisten Ali Esbati har emellertid talat ur (det välodlade) skägget och hävdat att höga skatter är eftersträvansvärda för att "vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar". Människor ska inte betros att hantera sina intjänade pengar själva eftersom vår konsumtion inte är produktiv för samhället som helhet (vilket är ett häpnadsväckande påstående då konsumtionen som sådan driver samhällsmotorn).
Ung vänsters Ida Gabrielsson hävdade nyligen att det är för lätt att bli rik i Sverige. Lars Ohly håller med och vill därför höja marginalskatterna radikalt. Han vill inte att människor sparar för mycket pengar (har man en buffert är man ju inte i behov av statliga bidrag och då finns ingen anledning att rösta vänster) och föreslår därför en högre skatt på aktiesparande (utöver den 30-procentiga skatt som redan finns på avkastningen). I vanlig ordning benämns beskattningen "en skatt på förmögna" (2,2 miljoner svenska aktiesparare är alltså rika i Ohlys värld).
Det är märkligt att Ohly i intervjuer aldrig får frågan om vad som är så eftersträvansvärt i att människor har mindre pengar att röra sig med varje månad. Bottnar det i den vanliga missuppfattningen att om någon tjänar mer sker det automatiskt på grannens bekostnad? Eller handlar det bara om insikten att människor med makt över sin ekonomi och sina liv inte i lika hög grad är intresserade av bidrag och stöd från staten, det vill säga det som hela Vänsterpartiets politik bygger på?
Ohly eftersträvar ett samhälle med ökad fattigdom för enskilda människor, utvidgad politisk makt och, givetvis, ökad jämlikhet. Ty det är sant att det kommer att bli ett mer jämlikt samhälle för flertalet om Vänsterpartiet får bestämma. Skillnader mellan att jobba och inte jobba kommer utraderas, skillnaden mellan välutbildade och outbildade minskas, gapet mellan ansträngning och slöhet kapas. Fler kommer att få det lika dåligt och på toppen i denna tämligen platta pyramid ska Lars Ohly och andra politiker sitta och dela ut allmosor (bidrag) till det folk som inte längre klarar sig på sina inkomster eftersom staten tar tar mer än hälften i skatt. Jämlikt, ja. Anständigt, fritt eller rimligt? Nej. Vänsterpartiets extrema skattepolitik måste belysas i valrörelsen.
Ung vänsters Ida Gabrielsson hävdade nyligen att det är för lätt att bli rik i Sverige. Lars Ohly håller med och vill därför höja marginalskatterna radikalt. Han vill inte att människor sparar för mycket pengar (har man en buffert är man ju inte i behov av statliga bidrag och då finns ingen anledning att rösta vänster) och föreslår därför en högre skatt på aktiesparande (utöver den 30-procentiga skatt som redan finns på avkastningen). I vanlig ordning benämns beskattningen "en skatt på förmögna" (2,2 miljoner svenska aktiesparare är alltså rika i Ohlys värld).
Det är märkligt att Ohly i intervjuer aldrig får frågan om vad som är så eftersträvansvärt i att människor har mindre pengar att röra sig med varje månad. Bottnar det i den vanliga missuppfattningen att om någon tjänar mer sker det automatiskt på grannens bekostnad? Eller handlar det bara om insikten att människor med makt över sin ekonomi och sina liv inte i lika hög grad är intresserade av bidrag och stöd från staten, det vill säga det som hela Vänsterpartiets politik bygger på?
Ohly eftersträvar ett samhälle med ökad fattigdom för enskilda människor, utvidgad politisk makt och, givetvis, ökad jämlikhet. Ty det är sant att det kommer att bli ett mer jämlikt samhälle för flertalet om Vänsterpartiet får bestämma. Skillnader mellan att jobba och inte jobba kommer utraderas, skillnaden mellan välutbildade och outbildade minskas, gapet mellan ansträngning och slöhet kapas. Fler kommer att få det lika dåligt och på toppen i denna tämligen platta pyramid ska Lars Ohly och andra politiker sitta och dela ut allmosor (bidrag) till det folk som inte längre klarar sig på sina inkomster eftersom staten tar tar mer än hälften i skatt. Jämlikt, ja. Anständigt, fritt eller rimligt? Nej. Vänsterpartiets extrema skattepolitik måste belysas i valrörelsen.
Etiketter:
ohly,
skattefnatt,
socialism,
val 2010,
vänsterpartiet
Hägglund har mycket att bevisa
Göran Hägglund har i över ett års tid pratat om "verklighetens folk" och vikten av att få leva sitt liv oberoende av politikers tyckande. Det har låtit så bra, Hägglund har ibland närmast låtit som en liberal. Jag gillar att en borgerlig partiledare pratar om människors rätt att bestämma mer själva när den moderate statsministern har som strävan att framstå som en socialdemokrat i allt han säger och gör.
Men vad har hänt i konkret politik? Vilka kristdemokratiska förslag signalerar denna hägglundska frihetstörst? Partiets ställningstagande i kvoteringsfrågan är inte ny. Och mer då? Kristdemokraterna har inte bytt politisk väg sakpolitiskt. Innan det sker, har Hägglund liten trovärdighet när han pratar om människors rätt att bestämma över sina egna liv - och väljarna all anledning att känna sig förvirrade.
Men vad har hänt i konkret politik? Vilka kristdemokratiska förslag signalerar denna hägglundska frihetstörst? Partiets ställningstagande i kvoteringsfrågan är inte ny. Och mer då? Kristdemokraterna har inte bytt politisk väg sakpolitiskt. Innan det sker, har Hägglund liten trovärdighet när han pratar om människors rätt att bestämma över sina egna liv - och väljarna all anledning att känna sig förvirrade.
måndag 7 juni 2010
Platt fall
Efter fyra jämna matcher och ett till synes allt mer frustrerat Chicago var det proppen ur för favoriterna i match 5. Chicago avgjorde matchen redan i första perioden med två skitmål och Kris Vertsteegs 3-0. Philadelphia kom tillbaka, reducerade fyra gånger men kunde inte komma närmare än ett tvåmålsunderläge. Det var ett pånyttfött Chicago som vann med 7-4 och tog ledningen med 3-2 i matcher.
Ville Leino sa att laget var nervöst i första perioden. "Nervositet eller nerver, något var det i alla fall," konstaterar Flyers-coachen Peter Laviolette och hävdade att Chicago hade mer energi. Dustin Bufyglien, som varit mållös i fyra finalmatcher, gjorde sin bästa match hittills. Han var utan tvekan ute efter Pronger i natt och fällde backjätten mer än en gång till publikens stora förtjusning. Dessutom satte han två mål, spelade fram till två och blev en av matchens lirare. Chicago-coachen Joel Quennevilles beslut att blanda om i kedjorna gav resultat.
Hittills har det varit hemmalagens finalspel. Samtliga fem matcher har slutat med hemmaseger. Chicago tog kommandot med två raka segrar, Philadelphia återtog initiativet med detsamma. Och nu har Chicago alltså åter greppat styrstocken i Stanley Cup-finalen. Vid varje "momentum swing" har vi letat tendenser. Varje gång har vi haft fel - det andra laget har kommit tillbaka. Jag tror att det kommer att bli samma utfall den här gången.
Det var väntat att Chicago skulle komma ut som ett nytt gäng efter två raka bortaförluster. Nu väntar match 6 i ett kokande Wachovia center och det blir en annan historia än nattens hemmakross. "En match är bara en match", konstaterade Flyers coach Laviolette efter förlusten. Det är en klyscha, men i slutspelet stämmer den ofta. Det är sällan en seger leder till en annan, särskilt när fördelen av hemmais skiftar.
Man kan tycka att Laviolette borde vara lite oroad över målvaktsspelet. Men det finns förstås ingen tid, eller poäng i, att oroa sig med max två matcher kvar av säsongen. Faktum är dock att Michael Leighton gjorde en slät figur på söndagsnatten och ersättaren från period 2, Brian Boucher, var medelmåttig. Samtidigt gjorde Antti Niemi de räddningar som krävdes, en del svettiga sådana. Jag har sagt hela tiden att Flyers målvakt, oavsett vem det är, måste göra fantastiska räddningar om laget ska ha en chans att vinna. Det är sällan bara en målvakts fel när ett lag förlorar och visst var Flyers-försvaret inte alls lika bra som tidigare. Pronger var inne på sex baklängesmål och satt utvisad vid ett sjunde. Chicago gjorde faktiskt två powerplay-mål samtidigt som Philadelphia misslyckades på tre försök. Det var således många saker som spelade in i natt. Mest av allt verkade dock Chicago ha bestämt sig för att vinna.
Det är märkligt det här med hemmais i slutspel. I de två matcherna i Philadelphia klagade Blackhawks-fansen över hur Chris Pronger kom undan med i stort sett vad som helst och att pucken studsade Flyers väg. I natt rånades Philadelphia på en trolig straff och ett givet fyra minuters powerplay när Danny Briere fick en Chicago-klubba i ögat.
"Det här laget ger inte upp", konstaterade Chris Pronger efter matchen. Vi tror honom. Det bör åtminstone kunna räcka till en sjunde match, Chicago har inte vunnit i Philadelphia sedan 1996 och Flyers har 9-1 på hemmais i slutspelet.
söndag 6 juni 2010
Sverige, Sverige fosterland
"Det bästa med Sverige är friheten. Jag kan göra vad jag vill och gå vart jag vill", säger Berit, 74. Vilket ju inte är sant.
"Vi får tänka vad vi vill, vi får säga vad vi vill", konstaterar Martin Timell stolt inför kungafamiljen och tillresta nationaldagsfirare på Skansen. Vilket inte heller är sant.
Sanning att säga är det mycket vi inte får tycka, tänka och göra i Sverige. Men de riktigt "konstiga" sakerna, de som av allmänheten anses udda, räknas väl inte. I Sverige kallas det yttrandefrihet när socialdemokrater och moderater får käbbla om a-kassan på DN Debatt eller när Sverigedemokraterna får en artikel publicerad i Aftonbladet (med efterföljande kritikstorm). Konstvärlden tycks ha övergett uppdraget att provocera.
I Sverige kallas det fri sexualitet när människor ur samma generation får ha vaniljsex utan att någon konstapel knackar på och undrar hur det var här då. Pridefestivalen är det närmaste vi kommer hyllandet av det avvikande i samhället. Tänk om Pride kunde växa och bli större än att "bara" hylla homo-, bi- och transkärleken? Här finns potential att hylla all möjlig avvikande sexualitet, att vidga vyer och spränga gränser. Kanske även att provocera lite mer.
Sanningen är att normavvikare bestraffas i Sverige. Både socialt och juridiskt. Vi är inte alls det toleranta mellanmjölkssamhälle vi ofta vill framställa oss som. Den som bryter sig ur den svenska jämställdhetsdiskursen gör det sällan ostraffat. Det radikalfeministiska tänkandet genomsyrar tyvärr hela den politiska sfären. Många problem beskrivs i genustermer och analyseras med hjälp av feministiska maktanalyser. Genomgående är det kollektivistiska tänkandet och fokuseringen på strukturella förklaringar. Detta resulterar oundvikligen i intolerans gentemot individuella avvikelser. Individen får inte plats.
Det finns mycket som är väldigt bra med Sverige. Men det när det gäller att släppa alla moralistiska pekpinnar och låta folk bestämma mer över sina egna liv, har vi fortfarande en väldigt lång vandring kvar att göra. Och ingen politisk kraft verkar i dagsläget vara villig att leda den.
"Vi får tänka vad vi vill, vi får säga vad vi vill", konstaterar Martin Timell stolt inför kungafamiljen och tillresta nationaldagsfirare på Skansen. Vilket inte heller är sant.
Sanning att säga är det mycket vi inte får tycka, tänka och göra i Sverige. Men de riktigt "konstiga" sakerna, de som av allmänheten anses udda, räknas väl inte. I Sverige kallas det yttrandefrihet när socialdemokrater och moderater får käbbla om a-kassan på DN Debatt eller när Sverigedemokraterna får en artikel publicerad i Aftonbladet (med efterföljande kritikstorm). Konstvärlden tycks ha övergett uppdraget att provocera.
I Sverige kallas det fri sexualitet när människor ur samma generation får ha vaniljsex utan att någon konstapel knackar på och undrar hur det var här då. Pridefestivalen är det närmaste vi kommer hyllandet av det avvikande i samhället. Tänk om Pride kunde växa och bli större än att "bara" hylla homo-, bi- och transkärleken? Här finns potential att hylla all möjlig avvikande sexualitet, att vidga vyer och spränga gränser. Kanske även att provocera lite mer.
Sanningen är att normavvikare bestraffas i Sverige. Både socialt och juridiskt. Vi är inte alls det toleranta mellanmjölkssamhälle vi ofta vill framställa oss som. Den som bryter sig ur den svenska jämställdhetsdiskursen gör det sällan ostraffat. Det radikalfeministiska tänkandet genomsyrar tyvärr hela den politiska sfären. Många problem beskrivs i genustermer och analyseras med hjälp av feministiska maktanalyser. Genomgående är det kollektivistiska tänkandet och fokuseringen på strukturella förklaringar. Detta resulterar oundvikligen i intolerans gentemot individuella avvikelser. Individen får inte plats.
Det finns mycket som är väldigt bra med Sverige. Men det när det gäller att släppa alla moralistiska pekpinnar och låta folk bestämma mer över sina egna liv, har vi fortfarande en väldigt lång vandring kvar att göra. Och ingen politisk kraft verkar i dagsläget vara villig att leda den.
Nationaldagen
Jag har inte direkt något emot att människor firar nationaldagen. Det är helt OK att den har blivit helgdag och folk får givetvis vifta med flaggor om de vill. Men jag har alltid funnit mig dåligt motiverad till sådan verksamhet. Därför blir min nationaldagssöndag som en helt vanlig helgdag. Och jag är tydligen inte ensam.
Sossemoderaterna
Visserligen är det en given del i medias dramaturgi. Men nog blir det löjligt när minsta lilla politiska åsiktsskillnad mellan två partier inom samma block utmålas som ett "gräl" eller "krig".
Det är den svenska konflikträdslan upphöjd i kvadrat.
Centerpartiet vill reformera "arbetsrätten" (läs arbetsmarknadsregleringarna) medan Moderaterna slickar Socialdemokraternas skosulor och lägger sig platt för de rödgrönas politik på området. Här står faktiskt Reinfeldts parti ensamt i Alliansen. Såväl Kristdemokraterna som Folkpartiet vill också förändra lagen om anställningsskydd, även om de inte vill gå lika långt som Centerpartiet.
Reinfeldt inte bara tycker som Socialdemokraterna, han argumenterar också som dem. "Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet", säger statsministern. Las är måhända en trygghet för sedan länge fast anställda som arbetar heltid. Men lagen utgör samtidigt ett hinder för många som bara arbetar deltid och som arbetsgivaren tvingas göra till fast anställda efter en tid. I osäkra tider är fasta anställningar inget eftersträvansvärt för en arbetsgivare. Följden blir således ofta att personen i fråga får gå i stället, vilket nog både jag och många andra sett exempel på.
Las stänger därtill, precis som Centerpartiet har påpekat, ute människor från arbetsmarknaden. Efter en eventuell valseger bör de tre allianspartier som tycker rätt i den här frågan ta hård strid med Moderaterna. Rimligen bör de finnas gott om moderater som faktiskt, innerst inne, inser att det de nu sysslar med är gammal sossepolitik. Ett borgerligt maktinnehav är bara något värt om det samtidigt resulterar i borgerlig politik. Annars kan de rödgröna lika gärna ta över.
Det är den svenska konflikträdslan upphöjd i kvadrat.
Centerpartiet vill reformera "arbetsrätten" (läs arbetsmarknadsregleringarna) medan Moderaterna slickar Socialdemokraternas skosulor och lägger sig platt för de rödgrönas politik på området. Här står faktiskt Reinfeldts parti ensamt i Alliansen. Såväl Kristdemokraterna som Folkpartiet vill också förändra lagen om anställningsskydd, även om de inte vill gå lika långt som Centerpartiet.
Reinfeldt inte bara tycker som Socialdemokraterna, han argumenterar också som dem. "Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet", säger statsministern. Las är måhända en trygghet för sedan länge fast anställda som arbetar heltid. Men lagen utgör samtidigt ett hinder för många som bara arbetar deltid och som arbetsgivaren tvingas göra till fast anställda efter en tid. I osäkra tider är fasta anställningar inget eftersträvansvärt för en arbetsgivare. Följden blir således ofta att personen i fråga får gå i stället, vilket nog både jag och många andra sett exempel på.
Las stänger därtill, precis som Centerpartiet har påpekat, ute människor från arbetsmarknaden. Efter en eventuell valseger bör de tre allianspartier som tycker rätt i den här frågan ta hård strid med Moderaterna. Rimligen bör de finnas gott om moderater som faktiskt, innerst inne, inser att det de nu sysslar med är gammal sossepolitik. Ett borgerligt maktinnehav är bara något värt om det samtidigt resulterar i borgerlig politik. Annars kan de rödgröna lika gärna ta över.
lördag 5 juni 2010
I fablernas värld
Israel agerade rätt. Det kunde ju finnas vapen ombord. Förmodligen fanns det vapen ombord. Soldaterna sköt i självförsvar. Tomten finns på riktigt.
Hittills har ingen lyckats bevisa att fartygen som bordades av Israel hade vapen i lasten (om nu inte köksknivar och rakhyvlar räknas som dödliga vapen som hotar tungt beväpnade soldater och hela det israeliska folket).
I dagar har vi nu väntat på att Israel i direktsändning ska lasta av den vapenarsenal de ansåg var på väg till Gaza och Hamas. Vilken propagandaseger det skulle bli för Israel och dess militär. Men jakten efter dessa vapen ser ut att bli lika resultatlös som jakten efter Saddam Husseins massförstörelsevapen 2003. Och omvärldens dom lika hård.
Hittills har ingen lyckats bevisa att fartygen som bordades av Israel hade vapen i lasten (om nu inte köksknivar och rakhyvlar räknas som dödliga vapen som hotar tungt beväpnade soldater och hela det israeliska folket).
I dagar har vi nu väntat på att Israel i direktsändning ska lasta av den vapenarsenal de ansåg var på väg till Gaza och Hamas. Vilken propagandaseger det skulle bli för Israel och dess militär. Men jakten efter dessa vapen ser ut att bli lika resultatlös som jakten efter Saddam Husseins massförstörelsevapen 2003. Och omvärldens dom lika hård.
Utjämnat
Det sliter att sitta uppe varannan natt och slitas mellan hopp och förtvivlan. Men det är värt det när det slutar som det har gjort de två senaste matcherna. Philadelphia har hämtat in 0-2 till 2-2 i finalserien mot Chicago. Nu gäller bäst av tre och det kan mycket väl gå till en sjunde och helt avgörande match.
Nattens match var annorlunda på så sätt att Philadelphia för första gången fick spela med en ledning från början till slut. Lagen har tidigare följts åt med max ett måls överläge åt endera håll under 96 procent av tiden (om man får tro de statistikstinna ESPN-kommentatorerna). Nu ryckte Flyers åt sig en tvåmålsledning och lät inte Chicago komma ikapp. Vid 4-1 kändes matchen avgjord, men ett 5-3-överläge och ett skitmål senare var Chicago ett mål från att kvittera.
Finländaren Ville Leino fortsätter att prestera. Nattens mål, som betydde 4-1, var hans sjunde och totalt 16:e poäng i slutspelet. Många höll nog andan när han lämnade isen efter en hård tackling och försvann ut i omklädningsrummet. Men Leino återvände senare. Danny Briere, som med sitt feta lönekuvert har varit ifrågasatt under grundserien, har visat sitt värde under hela slutspelet. Och backklipporna Pronger, Timonen, Carle och Coburn fortsätter att spela strålande.
Inför finalserien var Chicago stora favoriter. Väldigt få tippade att Philadelphia skulle kunna rubba Blackhawks. De flesta tycks ha tippat 4-1 i matcher till Chicago. Nu står det 2-2 och alla fyra matcher hade kunnat sluta annorlunda om pucken studsat rätt för det andra laget. Dock var detta Philadelphias bästa match på flera sätt. De utnyttjade sina lägen på ett sätt vi inte har sett tidigare, Michael Leighton gjorde sin bästa match i serien i Flyers-målet genom att se mycket tryggare ut och släppa betydligt färre returer. Chicago har fortsatt att ta offensiva utvisningar och låtit sig retas av retstickan Pronger.
Efter underläge 0-2 i matcher såg det mörkt ut för Philadelphia. Trots två väldigt jämna matcher såg Chicago ut att ha det lilla flyt som krävs för att vinna, plus en het målvakt. Det verkade kunna bli som semifinalserien mot San José där Sharks var minst lika bra i tre av fyra matcher men förlorade alla. Men med Niemi avmystifierad, Chicagos tidigare glödheta förstakedja nedplockad på jorden (Bufyglien är -13 hittills i matchserien!) och en målvakt som ser ut att bli allt bekvämare i sin roll känns det nu som att Philadelphia plötsligt har goda möjligheter att vinna detta. Det krävs dock minst en vinst i Chicago för att nå hela vägen.
Hela slutspelet har varit som en saga för laget som representerar en klubb som inte vunnit Stanley Cup sedan Broad Street Bullies lyckades två år i rad 1974-75. Nu är det allt fler som tror att det kan ske igen. Som om det är förutbestämt efter allt laget har kämpat sig igenom den här säsongen.
fredag 4 juni 2010
Sex, droger och fördomar
Alexander Bard gör ett tappert försök att klargöra skillnaden mellan bruk och missbruk av narkotika i en debattartikel i Aftonbladet. Debatten är viktig. Men risken är stor att Bard kommer att mötas av ett kombinerat folkhälso- och "tänk på barnen"-perspektiv. Om det sker utan direkt personpåhopp är det visserligen ett litet framsteg, trots allt.
Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).
För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.
Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.
Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?
Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.
Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).
För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.
Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.
Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?
Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.
torsdag 3 juni 2010
Men hallå...
USA:s vicepresident Joe Biden hävdar att Israel hade rätt att borda fartygen på internationellt vatten eftersom de har "rätt att ta hand om sina säkerhetsintressen" och "vi [inte] vet vad som fanns ombord" (är Henning Mankells rakhyvel ett hot mot det israeliska folket?). När ska USA vakna upp ur sin kärlekssaga med Israel? Antingen är Biden dum eller blind eller både och.
Det känns verkligen som att Israel kan göra precis vad som helst och nog tusan finns det en säkerhetspolitisk ursäkt för det, som övriga världen skakar på huvudet åt men som accepteras av USA. Även fosforbomber på civila är säkert ett krav för att värna staten Israels säkerhet.
Det känns verkligen som att Israel kan göra precis vad som helst och nog tusan finns det en säkerhetspolitisk ursäkt för det, som övriga världen skakar på huvudet åt men som accepteras av USA. Även fosforbomber på civila är säkert ett krav för att värna staten Israels säkerhet.
Etiketter:
brott,
dumheter,
Israel,
mänskliga rättigheter,
USA
Match igen
Nattens drabbning blev den bästa hittills. Det var tre perioder intensiv hockey från två spelskickliga och fysiska lag. Spel som böljar fram och tillbaka. Och så en förlängning på det. Flyers fick genomgå två videogranskningar, varav en i förlängning. Det är så här en final ska se ut, även om det sliter på nerverna.
"[Underläge] 0-2 är lugnt för vår del", säger Flyers coach Peter Laviolette. Han vet vad laget kan och är "100 procent säker" på att de kan vinna trots underläge. I natt vann de äntligen. Det kändes som en rättvis seger och var också ett bevis för att hemmaplan faktiskt gör skillnad i slutspelet. Vi har nu tre matcher med uddamålssegrar, varav en avgjord i förlängning.
Det var många som var riktigt bra i natt. Emellertid fortsätter lagens stora offensiva stjärnor att ha det svårt. I natt gjorde Kane och Briere mål, men i övrigt var det lagens lite mindre namnkunniga grabbar som klev fram. Ville Leino, som plockades upp från Detroit för en spottstyver, har växt till en verklig gigant i slutspelet. Philadelphias Jeff Carter, som gjorde 46 mål i fjol och 33 i år, såg däremot otajmad ut i natt, stod för många felpass och farliga turn overs och hade svårt att hålla sig på fötterna. Signifikant är väl att hans klubba styrde in ett av Chicagos mål. Bägge lagens förstakedjor har varit långt ifrån bra. Det är då det spelar roll vilket djup truppen har.
Det nattens seger framför allt gör är förstås att hålla liv i finalserien. 0-3 i matcher och detta hade varit över. Nu är det match igen. Dock ska sägas att Chicago, som varit strålande på bortais hela slutspelet, var bra i natt. Riktigt bra. Målvakten Antti Niemi vann målvaktskampen åter igen. Att Philadelphia ändå lyckades göra fyra mål (och ett bortdömt) på honom är uppmuntrande. Känslan är dock att Flyers får kämpa mycket hårdare för varje mål medan Blackhawks i princip ser ut att kunna göra mål lite när de vill/behöver, inte sällan på långskott. Efter att Philadelphia legat på som mest för 2-0, med en jättemiss av Mike Richards i numerärt överläge, sköt Chicago plötsligt 1-1. Även 3-2 kändes i början av tredje som ett enda stort "inte nu igen...". Det gick vägen ändå den här gången.
Räkna med en minst lika tuff batalj på fredag. Även det är en must win för Flyers.
"[Underläge] 0-2 är lugnt för vår del", säger Flyers coach Peter Laviolette. Han vet vad laget kan och är "100 procent säker" på att de kan vinna trots underläge. I natt vann de äntligen. Det kändes som en rättvis seger och var också ett bevis för att hemmaplan faktiskt gör skillnad i slutspelet. Vi har nu tre matcher med uddamålssegrar, varav en avgjord i förlängning.
Det var många som var riktigt bra i natt. Emellertid fortsätter lagens stora offensiva stjärnor att ha det svårt. I natt gjorde Kane och Briere mål, men i övrigt var det lagens lite mindre namnkunniga grabbar som klev fram. Ville Leino, som plockades upp från Detroit för en spottstyver, har växt till en verklig gigant i slutspelet. Philadelphias Jeff Carter, som gjorde 46 mål i fjol och 33 i år, såg däremot otajmad ut i natt, stod för många felpass och farliga turn overs och hade svårt att hålla sig på fötterna. Signifikant är väl att hans klubba styrde in ett av Chicagos mål. Bägge lagens förstakedjor har varit långt ifrån bra. Det är då det spelar roll vilket djup truppen har.
Det nattens seger framför allt gör är förstås att hålla liv i finalserien. 0-3 i matcher och detta hade varit över. Nu är det match igen. Dock ska sägas att Chicago, som varit strålande på bortais hela slutspelet, var bra i natt. Riktigt bra. Målvakten Antti Niemi vann målvaktskampen åter igen. Att Philadelphia ändå lyckades göra fyra mål (och ett bortdömt) på honom är uppmuntrande. Känslan är dock att Flyers får kämpa mycket hårdare för varje mål medan Blackhawks i princip ser ut att kunna göra mål lite när de vill/behöver, inte sällan på långskott. Efter att Philadelphia legat på som mest för 2-0, med en jättemiss av Mike Richards i numerärt överläge, sköt Chicago plötsligt 1-1. Även 3-2 kändes i början av tredje som ett enda stort "inte nu igen...". Det gick vägen ändå den här gången.
Räkna med en minst lika tuff batalj på fredag. Även det är en must win för Flyers.
Sexköpsvoodoo
"De är till synes frivilligt prostituerade. Men det har visat sig att de ofta styrs av voodoo. Det låter mycket märkligt i våra öron, men det är så sjukt. Människohandlarna lägger en förbannelse över anhöriga i hemlandet och om inte kvinnorna gör som de säger kommer det att gå illa."
Argumenten för sexköpslagen blir bara märkligare och märkligare. Kanske behöver Sverige helt enkelt ett tillägg i lagen för att stävja voodoo...?
onsdag 2 juni 2010
Bojkotter och den starkes rätt
Efter Israels flagranta övertramp häromdagen ropas på det på bojkott från alla möjliga håll. Såväl Metrokrönikörer som ledarskribenter kräver bojkott av israeliska varor och isolering av staten Israel. På Aftonbladet Kultur görs en lista på varor att bojkotta som innehåller allt från juice till skolkritor.
Jag är i princip alltid emot bojkotter. De är ett mycket trubbigt verktyg och drabbar vanligtvis människor som inte har det minsta att göra med det som varit orsaken till bojkotten. Ibland är förstås bojkotter mer korkade än i andra fall. Som när det pratades om bojkott av fotbolls-VM 2006 på grund av de (av feminister påhittade) "sexbås" som påstods skulle sättas upp för att tillfredsställa kåta turister (och alla tusentals traffickingoffer som skulle folkvandra till Tyskland...). Eller som när somliga ville bojkotta OS i Beijing 2008.
Vad hjälper det att se till att vanliga israeler får svårare att sälja sina varor? Får det den israeliska militären att omvärdera sina rutiner? Nej, det som snarare händer är att det sluter det drabbade folket samman. Polariseringen riskerar således att ytterligare öka. Enskilda ledar- och kulturskribenter i Sverige sover kanske bättre om natten, men i den aktuella konflikten är det ingen som vinner på bojkotter.
Det finns en tendens bland oss vanliga medborgare att tro att alla som begår brott kan gripas, ställas inför domstol och dömas. Som om det fanns ett världssamvete som likt en naturkraft kunde skapa rättvisa när orätter begåtts. Så är det givetvis inte. Att ropa efter att de ansvariga för pirathandlingen och morden på fartyget till Gaza ska skickas till krigsförbrytardomstolen i Haag är således naivt och bara en form av meningslös plakatretorik. Vissa stater kan begå övergrepp, slakta civila, förneka allt och komma undan med det. Ett exempel av mång är massakern på civila vietnameser i Son My som begicks av amerikanska trupper men förnekades av militären, trots soldaters vittnesmål. Vem ska ställa den amerikanska militären inför rätta om USA självt inte är berett att göra det?
Detta är det jävliga verkligheten. I världspolitiken är det den starke som segrar.
Jag är i princip alltid emot bojkotter. De är ett mycket trubbigt verktyg och drabbar vanligtvis människor som inte har det minsta att göra med det som varit orsaken till bojkotten. Ibland är förstås bojkotter mer korkade än i andra fall. Som när det pratades om bojkott av fotbolls-VM 2006 på grund av de (av feminister påhittade) "sexbås" som påstods skulle sättas upp för att tillfredsställa kåta turister (och alla tusentals traffickingoffer som skulle folkvandra till Tyskland...). Eller som när somliga ville bojkotta OS i Beijing 2008.
Vad hjälper det att se till att vanliga israeler får svårare att sälja sina varor? Får det den israeliska militären att omvärdera sina rutiner? Nej, det som snarare händer är att det sluter det drabbade folket samman. Polariseringen riskerar således att ytterligare öka. Enskilda ledar- och kulturskribenter i Sverige sover kanske bättre om natten, men i den aktuella konflikten är det ingen som vinner på bojkotter.
Det finns en tendens bland oss vanliga medborgare att tro att alla som begår brott kan gripas, ställas inför domstol och dömas. Som om det fanns ett världssamvete som likt en naturkraft kunde skapa rättvisa när orätter begåtts. Så är det givetvis inte. Att ropa efter att de ansvariga för pirathandlingen och morden på fartyget till Gaza ska skickas till krigsförbrytardomstolen i Haag är således naivt och bara en form av meningslös plakatretorik. Vissa stater kan begå övergrepp, slakta civila, förneka allt och komma undan med det. Ett exempel av mång är massakern på civila vietnameser i Son My som begicks av amerikanska trupper men förnekades av militären, trots soldaters vittnesmål. Vem ska ställa den amerikanska militären inför rätta om USA självt inte är berett att göra det?
Detta är det jävliga verkligheten. I världspolitiken är det den starke som segrar.
tisdag 1 juni 2010
Du är bara så fri som snaran runt din hals medger...
Europaparlamentets så kallade "skriftlig förklaring 29" innebär att alla sökningar vi gör på sökmotorer som Google ska sparas i upp till två år. Datalagringsdirektivet ska alltså även gälla sökmotorer på Internet och allt du och jag söker på, ska sparas. Boven i dramat är som vanligt den förbannade barnpornografin.
Det är inte fråga om lagstiftning. Än. Men det behövs ingen vild fantasi för att inse vart detta kan leda oss. Åter igen handlar det om att kratta gången för statlig kontroll över Internet. I dag för att bekämpa barnpornografi. I morgon för att skydda oss från terrorism (förslag på att censurera sökmotorer på ord som "terror" och "bomb" har funnits länge). I övermorgon... vad? Det är så urbota dumt och förfärligt att det är svårt att veta var man ska börja.
Självfallet vill även svenska politiker bidra. De som har skrivit under förklaringen kommer med häpnadsväckande förklaringar som vittnar om hur illa ställt det är med många människor i Europaparlamentet.
Anna Maria Corazza Bildt:
"Exakt vad det står i detalj är inte så viktigt, det är en uppmaning att vi fokuserar på de här frågorna."
Alf Svensson:
"Man kan alltid överväga om man ska skriva på sådana här förklaringar eller inte. Men på inget vis i världen skulle jag vilja framstå som att jag inte gör allt för att motverka barnpornografi. [...] Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas."
Vissa är uppenbarligen beredda att leva i en fasciststat bara för att visa att man göööör något. Det viktiga är att framstå på ett bra sätt. Allt som har ett "gott syfte" hoppar de på. Aningslöst, som småbarn. Vet hut! Ett övervakningssamhälle håller på att skapas för att bekämpa ett synnerligen marginellt fenomen som barnpornografi och skydda oss från något så osannolikt som terrorhot. Det historiska ansvaret vilar tungt på de politiker som med berått mod strävar efter att slå sönder personlig integritet och frihet. Alf Svensson vågar inte stå emot eftersom han tror att det kan tolkas om att han gillar barnporr. Anna Maria Corazza Bildt tycker inte att innehållet i skrivelser hon sätter sitt namn på är så viktigt.
Jag blir rädd på riktigt. Och jag blir ännu mer rädd när i princip alla svenska medier och sex av sju riksdagspartier stöder detta EU-monster, lika aningslöst som politikerna som sitter på sina fetlagda arslen och beslutar i det. I stället för att ordna debatter och intervjua Europaparlamentariker bevakar TV4 och SVT förberedelserna inför ett kungabröllop. Och i Agenda analyseras Göran Hägglunds musiksmak. Driver de med oss? Det känns som en enda stor ondskefull konspiration. Ingen ser något, ingen hör något. Förslag på allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter blir inte ens notiser på nyheterna.
Det finns lyckligtvis de som kämpar emot. Men det är en mycket, mycket dyster utveckling.
Med handen på hjärtat: när kom det senast något positivt från EU?
Det är inte fråga om lagstiftning. Än. Men det behövs ingen vild fantasi för att inse vart detta kan leda oss. Åter igen handlar det om att kratta gången för statlig kontroll över Internet. I dag för att bekämpa barnpornografi. I morgon för att skydda oss från terrorism (förslag på att censurera sökmotorer på ord som "terror" och "bomb" har funnits länge). I övermorgon... vad? Det är så urbota dumt och förfärligt att det är svårt att veta var man ska börja.
Självfallet vill även svenska politiker bidra. De som har skrivit under förklaringen kommer med häpnadsväckande förklaringar som vittnar om hur illa ställt det är med många människor i Europaparlamentet.
Anna Maria Corazza Bildt:
"Exakt vad det står i detalj är inte så viktigt, det är en uppmaning att vi fokuserar på de här frågorna."
Alf Svensson:
"Man kan alltid överväga om man ska skriva på sådana här förklaringar eller inte. Men på inget vis i världen skulle jag vilja framstå som att jag inte gör allt för att motverka barnpornografi. [...] Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas."
Vissa är uppenbarligen beredda att leva i en fasciststat bara för att visa att man göööör något. Det viktiga är att framstå på ett bra sätt. Allt som har ett "gott syfte" hoppar de på. Aningslöst, som småbarn. Vet hut! Ett övervakningssamhälle håller på att skapas för att bekämpa ett synnerligen marginellt fenomen som barnpornografi och skydda oss från något så osannolikt som terrorhot. Det historiska ansvaret vilar tungt på de politiker som med berått mod strävar efter att slå sönder personlig integritet och frihet. Alf Svensson vågar inte stå emot eftersom han tror att det kan tolkas om att han gillar barnporr. Anna Maria Corazza Bildt tycker inte att innehållet i skrivelser hon sätter sitt namn på är så viktigt.
Jag blir rädd på riktigt. Och jag blir ännu mer rädd när i princip alla svenska medier och sex av sju riksdagspartier stöder detta EU-monster, lika aningslöst som politikerna som sitter på sina fetlagda arslen och beslutar i det. I stället för att ordna debatter och intervjua Europaparlamentariker bevakar TV4 och SVT förberedelserna inför ett kungabröllop. Och i Agenda analyseras Göran Hägglunds musiksmak. Driver de med oss? Det känns som en enda stor ondskefull konspiration. Ingen ser något, ingen hör något. Förslag på allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter blir inte ens notiser på nyheterna.
Det finns lyckligtvis de som kämpar emot. Men det är en mycket, mycket dyster utveckling.
Med handen på hjärtat: när kom det senast något positivt från EU?
Idioter
Att kämpa för principen om alla människors lika värde. Så brukar motiveringen lyda till att Sverigedemokraterna måste bekämpas. När vänsteraktivister hindrar Sverigedemokraterna från att utöva sin grundlagsskyddade yttrandefrihet bryter de själva mot just denna princip. Frågan är om de ens begriper det själva. Gör de inte det, förstår de sig över huvud taget inte på vad yttrandefrihet är.
Vi har sett detta beteende många gånger nu. Det är alltid personer på vänsterkanten - socialister, syndikalister, kommunister och allsköns folk inom bokstavskombinationsvänstern - som bråkar och förhindrar Sverigedemokraterna och andra partier vars åsikter de inte gillar från att hålla sina möten i fred. Dessa människor får varje år nazisterna i Salem att framstå som hyggliga och sansade människor.
Aktivisterna brukar kalla det civilkurage. Jag kallar det fascistfasoner. Alla partier har rätt att hålla möten. Alla människor har rätt att göra sina röster hörda. Det är vad yttrandefrihet handlar om. Gillar ni det inte, är ni inte för yttrandefrihet. Och då bör ni snarast sluta kalla er demokrater.
Vi har sett detta beteende många gånger nu. Det är alltid personer på vänsterkanten - socialister, syndikalister, kommunister och allsköns folk inom bokstavskombinationsvänstern - som bråkar och förhindrar Sverigedemokraterna och andra partier vars åsikter de inte gillar från att hålla sina möten i fred. Dessa människor får varje år nazisterna i Salem att framstå som hyggliga och sansade människor.
Aktivisterna brukar kalla det civilkurage. Jag kallar det fascistfasoner. Alla partier har rätt att hålla möten. Alla människor har rätt att göra sina röster hörda. Det är vad yttrandefrihet handlar om. Gillar ni det inte, är ni inte för yttrandefrihet. Och då bör ni snarast sluta kalla er demokrater.
Uppförsbacke
Nattens final mellan Chicago och Philadelphia var en helt annan affär än den första målfesten (6-5). Det är synnerligen ovanligt att se elva mål i en Stanley Cup-final. I natt fick vi se betydligt mer återhållsamt och tuffare spel.
I den första perioden skapade Chicago lite och Philadelphia ingenting. Det var tajt, tillknäppt, tufft. Precis som en final ska vara. Sannolikt var det tillknäppta spelet ett direkt resultat av den första rallarmatchen. Lagen ville verkligen inte bjuda motståndaren på någonting. Efter den andra periodens första fem minuter tog Philadelphia över mer och mer av spelet, kontrollerade pucken och skapade målchanser. Tanken hann flyga genom huvudet: varför gör Flyers alltid bra andraperioder? Mot bakgrund av detta kändes Chicagos 1-0 som en kalldusch. Och värre skulle det bli. Bara 28 sekunder senare dundrade Ben Eager in 2-0 bakom Michael Leighton i Flyersmålet.
Inget av målen kunde skyllas på Leighton, men Hawks-urladdningen gjorde ändå att varje målchans kändes livsfarlig minuterna efteråt. Och Flyers behöver en strålande Leighton för att kunna vinna. Philadelphia redde ut stormen och kom tillbaka spelmässigt, men lyckades inte göra mål på något av sina numerära överlägen. 30 minuter återstod.
Den tredje perioden blev en enda lång Flyers-press. Tänk om laget hade kunnat spela så här under matchens första hälft! Efter drygt fem minuters spel, med en sekund kvar på ett power play, sköt Simon Gagne 1-2. Därefter följde en vild press (15-4 i skott) och jakt på en kvittering som aldrig skulle komma. Chicago höll undan, målvakten Antti Niemi vann målvaktskampen och Blackhawks leder nu finalserien med 2-0 i matcher. Det ger dem 94 procents chans att vinna bucklan, om vi får tro NHL:s statistikexperter. Det är lite märkligt ändå hur finalserien har artat sig. Chicagos glödheta förstakedja har inte lyckats göra någonting rätt. Ändå leder laget matchserien med 2-0.
Philadelphia har inte gett upp. Minns att de vände 0-3 i matcher i kvartsfinalen mot Boston Bruins. Men Chicago är ett lag av en helt annan kvalitet än de lag Flyers har besegrat hittills i slutspelet. Detta ska inte gå att vända. Flyers kan mycket väl vinna en match på hemmais, och det är säkrast att de gör det redan i morgon natt, men experttipsen ser ut att få rätt. Allt tyder på att Chicago kommer att vinna denna finalserie och få höja bucklan för första gången sedan 1961. Men det är kanske inte läge att ge upp riktigt än...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)