Ingen vann

Dagen efter den stora dagen är känslorna blandade. Det är både lättnad och viss besvikelse. Lättnad för att vi de kommande fyra åren kommer att slippa se kommunister i den svenska regeringen. Slippa se Mona Sahlin företräda Sverige utomlands. Slippa se Claes Borgström som jämställdhetsminister. Det gladde att se en vresig Lars Ohly i går. Besvikelse därför att Alliansen inte lyckades få en majoritet. För att de frihetliga krafterna inom Alliansen backade och Camilla Lindberg förlorar sin riksdagsplats. För att Sverigedemokraterna blir vågmästare.

Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.

Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.

Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.

Ett parti i ideologisk utarmning

Kent Persson (m) undrar vad vi tycker om Nya Moderaterna. Tja, var ska vi börja...? Jo, vi kan börja med det som trots allt är positivt.

Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.

Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska "fixa" jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.

Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.

Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.

På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är "en idéburen organisation" samt att målet är att "hela tiden vara ett parti i förändring". Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.

Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.

Sagan är över

Så var sagan slut. Philadelphia Flyers fantastiska slutspelsrunda är över. Chicago Blackhawks vann match 6 på bortais, klubbens första seger i Philadelphia på över 13 år, och tog därmed hem matchserien med totalt 4-2. Det är ofta småsaker som avgör i slutspelet och sättet som årets finalserie avgjordes på var verkligen snöpligt.

En finalförlust är förmodligen det bittraste en spelare i NHL kan råka ut för. Över 100 matcher spelade och sedan... ingenting. Men Flyers har inget att skämmas för. Match 1-4 var fyra jämna bataljer som kunde ha slutat hur som helst. Match 5-6 var Chicagos. Blackhawks vann således rättvist och det känns inte på något sätt oväntat att det slutade så här. Philadelphia hade inte mycket bränsle kvar att spela på i natt och kunde, om inte Michael Leighton varit bra i målet, ha hamnat i ett omöjligt underläge redan efter första perioden. Att laget kom tillbaka, kvitterade sent i den tredje perioden och sedan hade flera lägen att avgöra i förlängningen, säger mycket om inställningen. De som trodde att Chicago skulle svepa Philadelphia i fyra raka övertygande segrar fick tänka om. Storfavoriterna fick verkligen slåss får segern. Ändå är det bittert, oerhört bittert. Vem vet när chansen att spela en final ges igen?

Det har varit en osannolikt resa. Philadelphia Flyers tippades som Stanley Cup mästare av hockeybibeln Hockey News inför säsongen. Anledningen var inte minst Chris Pronger. Men hösten var en besvikelse och coachen John Stevens fick sparken i början av december (vilket borde ha skett redan efter förra årets slutspel om du frågar många fans). In kom Peter Laviolette, en Stanley Cup-coach. Som sämst låg laget 29 i hela ligan och 14 i Eastern Conference. Klubbens slutspelsöde avgjordes i en straffläggning i den 82 och sista grundserieomgången. Därtill kämpade sig laget igenom en sällan skådad målvaktscirkus med totalt fyra skadade målvakter som avlöste varandra till höger och vänster innan de tvingades utgå på grund av skada. I slutändan bar både tänkta andremålvakten Brian Boucher och tredjemålvakten Michael Leighton fram laget till en slutspelsplats och sedan en finalplats. Vad som händer i sommar blir därför intressant att se. Rykten hävdar nämligen att succémålvakten Leighton inte kommer att få stanna. Även Gagne och Hartnell kan hamna i andra klubbar.

Jag har inte följt en Stanley Cup-final med något intresse sedan 1997. Det var senast Philadelphia hade chansen att vinna. Då föll laget platt mot ett stekhett Detroit Red Wings. Årets upplaga av Flyers var något helt annat och kommer att bli hågkommet för evigt i klubbens historia för sin förmåga att aldrig ge upp, att alltid komma tillbaka. Störst är givetvis den historiska vändningen i kvartsfinalen mot Boston då 0-3 i matcher blev 4-3. Trots att staden Philadelphia får fortsätta att vänta på Stanley Cup kommer många se tillbaka på detta års slutspel som det när klubbens ära återställdes efter alla fiaskon. Frågan är bara om det kommer att dröja ytterligare 13 år innan klubben kommer två segrar från att vinna bucklan igen.

"Jag är stolt över grabbarna, vet att jag kommer att minnas de här grabbarna länge", sa lagets bäste målskytt och poängplockare Daniel Briere.

"Jag är stolt över att grabbarna gav sig själva en chans att tävla om the Cup", säger Peter Laviolette.

Platt fall

Efter fyra jämna matcher och ett till synes allt mer frustrerat Chicago var det proppen ur för favoriterna i match 5. Chicago avgjorde matchen redan i första perioden med två skitmål och Kris Vertsteegs 3-0. Philadelphia kom tillbaka, reducerade fyra gånger men kunde inte komma närmare än ett tvåmålsunderläge. Det var ett pånyttfött Chicago som vann med 7-4 och tog ledningen med 3-2 i matcher.

Ville Leino sa att laget var nervöst i första perioden. "Nervositet eller nerver, något var det i alla fall," konstaterar Flyers-coachen Peter Laviolette och hävdade att Chicago hade mer energi. Dustin Bufyglien, som varit mållös i fyra finalmatcher, gjorde sin bästa match hittills. Han var utan tvekan ute efter Pronger i natt och fällde backjätten mer än en gång till publikens stora förtjusning. Dessutom satte han två mål, spelade fram till två och blev en av matchens lirare. Chicago-coachen Joel Quennevilles beslut att blanda om i kedjorna gav resultat.

Hittills har det varit hemmalagens finalspel. Samtliga fem matcher har slutat med hemmaseger. Chicago tog kommandot med två raka segrar, Philadelphia återtog initiativet med detsamma. Och nu har Chicago alltså åter greppat styrstocken i Stanley Cup-finalen. Vid varje "momentum swing" har vi letat tendenser. Varje gång har vi haft fel - det andra laget har kommit tillbaka. Jag tror att det kommer att bli samma utfall den här gången.

Det var väntat att Chicago skulle komma ut som ett nytt gäng efter två raka bortaförluster. Nu väntar match 6 i ett kokande Wachovia center och det blir en annan historia än nattens hemmakross. "En match är bara en match", konstaterade Flyers coach Laviolette efter förlusten. Det är en klyscha, men i slutspelet stämmer den ofta. Det är sällan en seger leder till en annan, särskilt när fördelen av hemmais skiftar.

Man kan tycka att Laviolette borde vara lite oroad över målvaktsspelet. Men det finns förstås ingen tid, eller poäng i, att oroa sig med max två matcher kvar av säsongen. Faktum är dock att Michael Leighton gjorde en slät figur på söndagsnatten och ersättaren från period 2, Brian Boucher, var medelmåttig. Samtidigt gjorde Antti Niemi de räddningar som krävdes, en del svettiga sådana. Jag har sagt hela tiden att Flyers målvakt, oavsett vem det är, måste göra fantastiska räddningar om laget ska ha en chans att vinna. Det är sällan bara en målvakts fel när ett lag förlorar och visst var Flyers-försvaret inte alls lika bra som tidigare. Pronger var inne på sex baklängesmål och satt utvisad vid ett sjunde. Chicago gjorde faktiskt två powerplay-mål samtidigt som Philadelphia misslyckades på tre försök. Det var således många saker som spelade in i natt. Mest av allt verkade dock Chicago ha bestämt sig för att vinna.

Det är märkligt det här med hemmais i slutspel. I de två matcherna i Philadelphia klagade Blackhawks-fansen över hur Chris Pronger kom undan med i stort sett vad som helst och att pucken studsade Flyers väg. I natt rånades Philadelphia på en trolig straff och ett givet fyra minuters powerplay när Danny Briere fick en Chicago-klubba i ögat.

"Det här laget ger inte upp", konstaterade Chris Pronger efter matchen. Vi tror honom. Det bör åtminstone kunna räcka till en sjunde match, Chicago har inte vunnit i Philadelphia sedan 1996 och Flyers har 9-1 på hemmais i slutspelet.

Uppförsbacke

Nattens final mellan Chicago och Philadelphia var en helt annan affär än den första målfesten (6-5). Det är synnerligen ovanligt att se elva mål i en Stanley Cup-final. I natt fick vi se betydligt mer återhållsamt och tuffare spel.

I den första perioden skapade Chicago lite och Philadelphia ingenting. Det var tajt, tillknäppt, tufft. Precis som en final ska vara. Sannolikt var det tillknäppta spelet ett direkt resultat av den första rallarmatchen. Lagen ville verkligen inte bjuda motståndaren på någonting. Efter den andra periodens första fem minuter tog Philadelphia över mer och mer av spelet, kontrollerade pucken och skapade målchanser. Tanken hann flyga genom huvudet: varför gör Flyers alltid bra andraperioder? Mot bakgrund av detta kändes Chicagos 1-0 som en kalldusch. Och värre skulle det bli. Bara 28 sekunder senare dundrade Ben Eager in 2-0 bakom Michael Leighton i Flyersmålet.

Inget av målen kunde skyllas på Leighton, men Hawks-urladdningen gjorde ändå att varje målchans kändes livsfarlig minuterna efteråt. Och Flyers behöver en strålande Leighton för att kunna vinna. Philadelphia redde ut stormen och kom tillbaka spelmässigt, men lyckades inte göra mål på något av sina numerära överlägen. 30 minuter återstod.

Den tredje perioden blev en enda lång Flyers-press. Tänk om laget hade kunnat spela så här under matchens första hälft! Efter drygt fem minuters spel, med en sekund kvar på ett power play, sköt Simon Gagne 1-2. Därefter följde en vild press (15-4 i skott) och jakt på en kvittering som aldrig skulle komma. Chicago höll undan, målvakten Antti Niemi vann målvaktskampen och Blackhawks leder nu finalserien med 2-0 i matcher. Det ger dem 94 procents chans att vinna bucklan, om vi får tro NHL:s statistikexperter. Det är lite märkligt ändå hur finalserien har artat sig. Chicagos glödheta förstakedja har inte lyckats göra någonting rätt. Ändå leder laget matchserien med 2-0.

Philadelphia har inte gett upp. Minns att de vände 0-3 i matcher i kvartsfinalen mot Boston Bruins. Men Chicago är ett lag av en helt annan kvalitet än de lag Flyers har besegrat hittills i slutspelet. Detta ska inte gå att vända. Flyers kan mycket väl vinna en match på hemmais, och det är säkrast att de gör det redan i morgon natt, men experttipsen ser ut att få rätt. Allt tyder på att Chicago kommer att vinna denna finalserie och få höja bucklan för första gången sedan 1961. Men det är kanske inte läge att ge upp riktigt än...

Sopkaos

Av ett Rapportinslag att döma skulle sopåkarna i Stockholm vägra att hämta sopor där de tvingas bära på ett sätt som bryter mot arbetsmiljölagarna (dessutom är de tydligen inte nöjda med ett nytt lönesystem som innebär en lägre månadslön). Jag trodde dock inte att mitt hushåll skulle drabbas eftersom sophämtningen sker vid markplan. Soporna ligger i stora hjulförsedda plastcontainrar. Det finns knappt ens en tröskel. Huset ligger vid en stor och välskottad gata.

Men av situationen i soprummet att döma vägrar de tydligen ändå. I vanlig ordning är det tredje person som drabbas. Lika var det under sjuksköterskestrejken. Det finns ett antal samhällsfunktioner som är så pass viktiga att de bara inte får störas. Sophämtningen är visserligen inte på liv och död, men den sanitära situationen blir synnerligen oangenäm på kort tid. Det är ett både barnsligt och själviskt sätt att förhandla på. Att ge fan i att göra sitt jobb borde leda till avsked.

Rättsstaten USA...

Barack Obama har haft ett lite motigt första år som president. Alla är besvikna - men av helt olika orsaker. Nu kommer ett nytt bakslag för alla som hoppats på en ny väg för USA efter katastrofpresidenten George W Bush.

Obama lovade mycket under sin storslagna valkampanj. Det var rätt uppenbart att det var upplagt för storskalig besvikelse. Nu förstärker Obama USA:s militära närvaro i Afghanistan (nödvändigt), men det olagliga Guantánamolägret på Kuba kommer inte att stängas som utlovat.

Merparten av de internerade kommer att överföras till amerikansk mark, men 47 väntas bli kvar. Orsaken: de anses för farliga för att släppas fria och omöjliga att ställas inför rätta eftersom bevisen mot dem kommit till genom olagliga metoder. Eftersom de inte kan hållas internerade på dessa kriterier i USA, hålls de kvar på Kuba.

Rättsstaten USA har talat...

Därför röstar jag inte på Alliansen nästa år

Det är ingen tvekan om att FRA-frågan har rört upp väldigt stark känslor hos många borgerliga väljare. I dag kopplas kablarna in, i dag träder den kritiserade lagen i kraft. Borgerligheten har svikit.

FRA-lagen kommer inte att påverka ditt eller mitt vardagsliv märkbart. I alla fall inte så här till en början. Vi kommer fortsätta att gå till jobbet eller plugget, fortsätta blogga, maila, ringa, tycka och tänka. Men vi känner alla till begreppet ändamålsglidning och FRA är inte förskonat från denna företeelse. Det är därför lagstiftning av den här typen är farlig. Det är därför vi alltid måste diskutera vad lagar kan leda till i framtiden, vilka dörrar de öppnar och stänger. Det görs alldeles för sällan och de som gör det pekas ut som knäppskallar som tror att Sverige ska bli en fascistisk enpartistat under nästa mandatperiod. Så kan kritik enkelt avfärdas som okunnighet och överdrifter, precis som i klimatdebatten.

De borgerliga har svikit i en vital fråga: personlig integritet. Men det handlar inte bara om FRA. Problemen är större än så. Den svenska borgerligheten har ingen frihetsvision längre. Moderaterna har på rekordkort tid förvandlats från starkt oppositionsparti till ett arrogant maktparti där principer är satta ur spel och liberal idéutveckling har ersatts av en opinionskänslig vindflöjelpolitik. Partiet försvarar starka fackförbund och en sönderreglerad arbetsmarknad, skattesänkningar görs endast utifrån vad som är ekonomiskt relevant för staten och inte principiellt rätt för skattebetalande medborgare. Därtill är Moderaterna i dag lika moralistiska som någonsin Socialdemokraterna.

Därför kommer Alliansen inte att få min röst i nästa val. Den som röstar på Alliansen ska vara förbaskat medveten om vad det är för politik den där valsedeln legitimerar. Även om alternativet är urdåligt står min övertygelse fast: En regering ska väljas om på sina egna meriter, inte för att oppositionen råkar vara ännu sämre.

Regeringen bryter mot FRA-kompromissen

Ja, vi blev blåsta.

FRA 2.0-kompromissen var inte bra, men det gick nog inte att gå längre. Tyckte många. Nu visar det sig att regeringen, precis som många har misstänkt, kissar alla kritiker som slutligen accepterade kompromissen i ansiktet. Under ledning av den förre Säpochefen Anders Eriksson förbereds nu ett förslag som innebär att även Säpo ska få använda sig av FRA:s avlyssning. Säpo var inte nöjda med FRA 2.0-uppgörelsen och får nu alltså sin vilja igenom. Signalspaning ska få bedrivas även mot svenska medborgare (trots att det under hela FRA-debatten tydligt betonades att FRA-lagen bara gällde utrikes förhållanden och inte inhemska sådana).

Utredningsförslaget ska lämnas till regeringen i juni, alltså ungefär ett år efter den omdiskuterade omröstningen i riksdagen när svenska folkets integritet såldes ut. Tja, man kan ju inte anklaga regeringen för att vara konflikträdd efter det här. Den måste inse konsekvenserna.

Dags för nya demonstrationer? You betcha!

Mer finns att läsa här och här.

Dags att tänka om

Det är många som är besvikna på den sittande regeringen. Den ersatte en trött och visionslös socialdemokratisk regering. Den unge, fräsche (hrm) moderatledaren ersatte en trött statsminister som ägnade mer tanke åt sitt husbygge än åt politiken. Det kunde ha blivit så bra. Om det inte vore för att regeringen valde att inte bedriva en annan politik än den som bedrevs av den samling flottsuggor som avgick 2006. I stort och i smått har det gått fel. FRA. IPRED. Datalagringsdirektivet. Jämställdhetsbonus. Skärpt sexköpslag. Skål för facket. Kram på er, LO. Käften, liberaler.

Det mesta är faktiskt de nya moderaternas fel. Att kristdemokraterna skulle vara tokiga visste vi när alliansen vann valet. Men de är små och går att hantera. Detsamma gäller folkpartisterna. Att folkpartiet skulle komma att blanda vettig skolpolitik med feministisk mumbojumbo och vara fullkomligt opålitliga i största allmänhet var väntat. Men detta hade gått att leva med om vi samtidigt hade haft ett starkt frihetligt moderatparti. Det har vi inte längre.

Moderaterna har valt en helt annan väg genom i stället för att putta på i frihetlig riktning bromsa alla chanser till en sådan utveckling. Lilla centerpartiet har inte fått minsta gehör för nödvändiga förändringar av den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern har fått i uppdrag att försvara den socialdemokratiska ("den svenska") modellen i vått och torrt. Mot EU. Mot alla som vill ha fri rörlighet och flexibilitet. Moderaternas mest radikala åtgärd under mandatperioden är den ökade egenfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, något man nu har börjat backa ifrån i både retorik och praktik för att inte skrämma bort potentiella sosseväljare.

Vad finns kvar? Varför ska den som inte gillar socialdemokraterna rösta på moderaterna? Det ska du inte, menar Reinfeldt. Det är socialdemokraternas väljare moderaterna vill åt. Reinfeldt vill inte ha något värderingsskifte. Han vill inte förändra Sverige. Han vill putsa lite försiktigt på den fasad som sossarna byggt på i 70 år. Och då är det fanimej egalt om statsministern kallar sig moderat eller socialdemokrat.

Som konstaterats gör sig de borgerliga bäst i opposition. Då kan de skälla på socialdemokratins brister och måla upp ett bättre, frihetligare alternativ. Väcka hopp om en ljusare morgondag. De kommer aldrig att, när de väl får chansen att regera, infria ens en bråkdel av de vackra tal och löften som givits under lång tid i opposition. Det spelar mindre roll, ty folk hinner glömma hur mycket borgerligheten pissade på dem förra gången det begav sig. Människor lider av konstant taskigt politiskt närminne, något som politiker världen över lärt sig att utnyttja till fulländning.

Det är med växande lättnad jag kan konstatera att jag inte är partipolitiskt aktiv. Jag ser hur frihetligt sinnade människor vänder och vrider på sig med sina partiböcker när alliansen klampar fram som en elefant i integritetens känsliga glashus.

Jag vet inte om det bara är en instinkt att söka sig till något bättre i tider av besvikelse och politiskt resignation. Kanske är det vintern, kylan och mörkret som spökar. Eller så är det helt enkelt en längtan efter något helt annat. Paradiset Shangri-La finns inte, landet med fullkomlig frihet och lycka är en ouppnåelig utopi. Men efter att ha sett Sverige i över 26 år är det kanske på sin plats att se sig om efter något annat. Världen är större än både Stockholm och Sverige.

Flyg mig till något annat.

Borgerligheten bäst i opposition

Regeringen får både ris och ros av landets företagare, visar Företagarnas nya rapport Alliansregeringen i halvtid. 6 av 10 företagare har förtroende för regeringen men bara 2 av 10 av småföretagarna anser att det har blivit lättare att anställa.

Siffrorna visar på problematiken för borgerligheten när den väl lyckas komma till makten. Förväntningarna är då så uppskruvade, efter oftast långt socialdemokratiskt styre, att det är snudd på omöjligt att leva upp till dem. Viss regeringsovana bidrar till att försena nödvändiga reformer. De flesta företagare tycks tänka att alliansen är ett bättre, eller mindre dåligt, alternativ än de rödgröna men att det i praktisk politik inte har hänt så mycket som de hade hoppats på eller väntat sig.

Det är nog betydligt fler än landets företagare som känner så här. De borgerliga gör sig egentligen bäst i opposition. Då kan företagare och frihetligt sinnade människor i de borgerligas kritik av socialdemokratin läsa in de förändringar som anses nödvändiga. Vi kan leva på hoppet om ett lite bättre samhälle. Det var det hoppet många levde på inför valet 2006 och det är det hoppet som har grusats efter halva mandatperioden där alliansen inte bara har befäst den socialdemokratiska modellen utan tvärtom förvärrat den.

Viktigast i förra valet var att få bort Persson, och en och annan glädjetår kom nog under valnatten, men det var även mycket som skulle förändras i politiken. Det talades om ett värderingsskifte i Sverige. Det skulle bli slut med politiseringen inom utbildningen. Regeringen skulle bryta det socialdemokratiska systemet med kompisutnämningar och öppna upp för alla att söka statliga topptjänster. Det skulle kapas och gallras i myndighetsdjungeln. Monopol skulle falla. Vi skulle få färre moralistiska lagar. Mindre bidrag, mer jobbpolitik.

Det är egentligen bara på den sistnämnda punkten som regeringen har levererat. Den satte direkt igång med att driva igenom den ökade egenfinansieringen av a-kassan - en insats som finansministern nu säger sig ångra eftersom människor valde att gå ur. Så egentligen har regeringen inte gjort något alls med högburet huvud. Vi fick en kristdemokratisk folkhälsominister som är lika moralistisk och fascistoid som någonsin sina socialdemokratiska föregångare. Vi fick en centerpartistisk miljöminister som, pådriven av en pånyttfödd klimatalarmist till statsminister, driver klimatideologin med full gas. Vi fick en moderat justitieminister som intresserar sig betydligt mer för högre straff och moralism än för rättssäkerhet. Det blev inte alls som vi hade hoppats och detta helt enkelt eftersom förhoppningarna var naiva.

Så, tillbaka till oppositionsarbetet, bästa allians. Då kan vi åtminstone må lite bättre av att drömma om en bättre morgondag i stället för att, som i dag, inse att det inte blir bättre än så här.

Halvhjärtat

Den borgerliga regeringen kan kritiseras av många olika skäl. Dels för saker den gjort eller tänker göra (FRA, jämställdhetsbonus, skärpt sexköpslag, Ipred), dels för nödvändiga reformer och förändringar den inte genomfört (LAS, avskaffande av Systembolagets monopol, en redig rensning i myndighetsträsket).

Men även när regeringen de facto gör bra saker blir det fel. Tanken är god men i själva genomförandet sjabblas allting eller i alla fall hälften bort. Fastighetsskatten är ett tydligt exempel på detta.

Att avskaffa Apoteksmonopolet är en mycket välkommen åtgärd. Det är något som borde ha genomförts för länge, länge sedan. Men socialdemokraterna har vägrat (och partiets socialpolitiska talesperson Ylva Johansson bekräftar att någon förändring i synsätt inte har skett). Allt borde alltså vara frid och fröjd - marknaden öppnas upp för privata inslag, äntligen får vi konkurrens vilket kommer att betyda bättre tillgänglighet.

Men. Nu gör regeringen något sådär halvhjärtat igen. Staten kommer nämligen att stå kvar som ägare av Apoteket AB och endast sälja ut en minoritet av apoteken till privata intressenter. Någon fri konkurrens kommer det således inte att bli tal om, staten behåller greppet. Privata aktörer som köper apotek kommer dessutom tvingas driva verksamhet även i glesbygden - detta trots att socialministern konstaterar i sin debattartikel att lönsamheten inte är sämre på landsbygden än i tätorterna. Om lönsamheten är god finns det väl all anledning att släppa marknaden fri? Där det finns pengar att tjäna kommer företagare att vilja satsa. Det behövs ingen statlig styrning för det. Men regeringen vågar alltså inte.

Vi ska inte klaga alltför mycket, det är trots allt ett steg i rätt riktning. Men det är symptomatiskt för den här regeringen att den är livrädd att bli betraktad som radikal eller frihetlig. Därför måste även de positiva reformerna lindas in i sossigt omslagspapper. Man blir bara så trött.

Så jävla lurade

Inte nog med att den första usla FRA-lagen träder i kraft den 1 januari i väntan på att riksdagen orkar ta itu med tilläggen, en av den nya FRA-lagens integritetsbrandväggar - den s.k. domstolsliknande nämnden - kommer bara att användas om det inte är så bråttom.

FRA:s Ingvar Åkesson menar att när FRA behöver arbeta snabbt, ska signalspaning tillåtas och prövningen göras i efterhand. Om FRA kan signalspana som de vill innan en granskare får möjlighet att godkänna det hela, faller lite av själva poängen med denna domstolsliknande nämnd.

Just nu förstärks känslan av att alla har blivit så jävla lurade.

Miljöpartiet och makten

Miljöpartiet klättrar allt längre upp i socialdemokraternas öppna famn och de två partierna kommer allt närmare en uppgörelse om att tillsammans bilda regering efter nästa val. Så kan man sammanfatta dagens två nyheter: miljöpartiet släpper kravet på EU-utträde och (s) och (mp) skriver en gemensam FRA-motion utan vänsterpartiet.

Partistyrelsen har drivit frågan om ett slopat krav på EU-utträde en tid, men det var oklart hur gräsrötterna skulle reagera. När Max Andersson (mp) besökte Frihetsfronten i februari i år lät han synnerligen säker på att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson inte skulle lyckas driva igenom en ny EU-vänligare linje där kravet på ett utträde ur unionen tagits bort.

Nu kommer alltså miljöpartiet att sälla sig till övriga fem riksdagspartier som vill vara kvar i unionen för att, som det brukar heta, "vara med och påverka". För det är ju så lätt. Hur är det det brukar heta när entusiastiska svenska EU-politiker får frågan om deras vision för EU... "smalare men vassare"? Och det har ju gått bra...

Inte en tår

Läsaren av denna blogg kanske tycker att det har blivit lite väl mycket bloggande om den elake Reinfeldt och hans nya moderater, men orsaken är enkel: jag försöker dels reda ut vad omsvängningen i Sveriges största borgerliga parti kommer att betyda för politiken på sikt, dels förstå hur tusan de resonerar. En bärande tes tycks vara att folk är idioter.

Jag får intrycket av att alliansregeringen i allmänhet och Reinfeldts nya moderater i synnerhet inte bryr sig särskilt mycket om sina kärnväljare. De tar för givet att de kommer att rösta på dem i nästa val igen eftersom de helt enkelt inte kan rösta på sossarna. Jag skulle inte kalla mig själv kärnväljare, som frihetlig är man i grunden partilös, men jag har aldrig någonsin funderat över att rösta på (s), (v) eller (mp). Egentligen har det bara funnits ett parti tidigare och det är moderaterna. Där fanns i alla fall lite visioner om framtiden i en positiv anda, där fanns kritiken mot den stora staten, där fanns hoppet om ett annat samhälle än socialdemokraternas. Sedan kom Reinfeldt och kastade begreppen över ända. Därför valde jag centerpartiet i förra valet. Inte för att partiet i sig är särskilt liberalt utan för att det verkade vara på väg i rätt riktning. Nu har vi sett att partiet gjort halt. Inget av allianspartierna är något trovärdigt alternativ för liberaler längre.

Reinfeldt med rådgivare tror att sänkta skatter för vanliga löntagare kommer att vinna valet åt alliansen 2010. Problemet för alliansen är dels att svenska folket aldrig varit särskilt betuttat i skattesänkningar till att börja med, dels att skattesänkningen för många äts upp av andra utgifter. Och människor som bevisligen har fått mer pengar över i plånboken varje månad upplever det inte så. Skattesänkningar är viktiga, men de vinner definitivt inga val i Sverige. Det krävs mycket mer än så. Det lär dessutom bli svårt att entusiasmera de egna väljarna med en förväntad stigande arbetslöshet och allmän oro för framtiden ju närmare valet vi kommer.

Ett problem för borgerligheten är att den regerar så sällan att när den väl efter lång tid i opposition kommer till makten, är förväntningarna skyhöga hos de egna och i princip omöjliga att leva upp till. Det är vad som har skett nu. Alliansen brukar försvara sig med sitt "höga reformtempo". Mycket riktigt har regeringen hunnit göra väldigt mycket av det som utlovades inför förra valet och innan nästa val kommer förmodligen de flesta punkterna vara avbockade. Ändå är väljarna besvikna och det gäller inte minst människor som alltid röstat borgerligt. Det beror på en rad svek i för borgerliga väljare viktiga frågor - och då handlar det inte främst om FRA.

Ur mitt perspektiv har regeringen sig själv att skylla eftersom den frångått borgerliga värderingar på viktiga områden och lagt sig i famnen på socialdemokraterna i frågor som försvaret och arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avskaffar runt 60 myndigheter/nämnder men startar 14 nya (och listan på myndigheter som avskaffas är inte överdrivet imponerande, där finns bland annat stängselnämnden som haft typ två arbetstimmar per år att redovisa), regeringen fortsätter att omfamna gamla monopol som moderaterna tidigare ville avskaffa och vill precis som de rödgröna lägga sig i våra mat- och levnadsvanor. Det är mycket som inte alls rimmar med borgerlig politik. Regeringen tror att väljarna inte ska bry sig eftersom det hade varit ännu värre om Mona Sahlin fick bestämma, vilket är underförstått just det Reinfeldt kommer att säga i valrörelsen om knappt två år. Det är, tror jag, att överskatta väljarnas partilojalitet på valdagen. Trogna väljare kommer inte att byta block, men om regeringen misslyckas med att entusiasmera dem för sitt eget alternativ blir soffan ett lockande alternativ.

Allt detta gör att jag inte kommer att fälla en tår när denna regering avgår efter valet 2010. Ibland mår man bäst av en tid i opposition där det ges tid att begrunda vad som gick fel. Och det är mycket som har gått fel. I opposition får alliansen tid att läka, att fundera och förhoppningsvis att börja bygga från början igen på ett riktigt alternativ till dagens socialdemokratiska politik. Om gudarna vill oss väl får vi en ny borgerlighet som går till val 2014 ledd av en person som tror på idéer mer än han tror på makten och sin egen förträfflighet.

Nej, det blev inte så bra det här...

FRA: Besvikelse och förvirring

Jag känner fortfarande viss förvirring kring den kompromiss som uppnåtts i FRA-frågan. Fredrik Reinfeldt stod och myste framför TV-kamerorna tillsammans med Sten Tolgfors (som för övrigt var iförd decenniets fulaste slips) när han sa att alliansens samtliga ledamöter nu enats om FRA-lagen. Men vad är det man har enats om? Vad betyder skillnaderna mellan lagen som godkändes den 18 juni och detta nya kompromissförslag i praktiken?

Hax fick i kväll följande uppgift, det ska vara osagt från vem:
"Enligt moderata tjänstemän på försvarsdepartementet, så är frågan om huruvida det är FRA, någon annan statlig myndighet eller ISP:erna som skall filtrera trafiken inte avgjord i och med dagens uppgörelse. I stället skall den beredas av försvarsdepartementet."

Vi pendlar alltså mellan två olika tolkningar här. Antingen är det precis som Camilla Lindberg säger en "helt ny lag" eller så har kritikerna blivit blåsta på fiffiga omskrivningar. Förvisso finns där bra tillägg, men har grundfrågan verkligen ändrats...? Lagen går fortfarande ut på spaning av allas vår kommunikation.

Fredrick Federley är "supernöjd" och slår sig (fantastiskt nog) för bröstet för sitt och Annie Johanssons agerande i hela FRA-cirkusen. Cecilia Wikström (fp), en av de kvinnor som stod på Sergels torg och lovade att arbeta för att lagen rivs upp och en parlamentarisk kommitté tillsätts, säger att överenskommelsen är något som "de flesta medborgare inte bara kan acceptera utan även uppskatta". Jag har ännu inte hört ett ord från den som kanske haft högst svansföring av alla kritiker de senaste veckorna, Birgitta Ohlsson, vilket förvånar lite. Har hon ens varit med på tåget? Har hon tvingats tiga? Är hon nöjd? Klart är i alla fall att Mark Klamberg inte är det. Och han är inte ensam.

Några kritiska bloggare:
Kulturbloggen, PromeMorian, Rick Falkvinge

Lucas, alliansen och The Phantom Menace

"Omvärlden förfasades när George Lucas 1999 återkom med den nya Star Wars-filmen Phantom Menace. Den briljante filmskaparen hade skapat fjantiga karaktärer och platta animationer utan någon vettig intrig som höll ihop dem. Men det värsta med Phantom Menace var inte filmen i sig, utan att den fick oss fans att omvärdera den gamla Star Wars-trilogin. Om Lucas gjorde en så dålig film så kanske han var usel hela tiden. Så vi såg om de gamla filmerna och hittade svagheterna redan där. Med FRA-lagen har alliansen gjort en Lucas. Lagen i sig är dålig, men än värre är att vi tvingas omvärdera de borgerliga partierna. Om de kan göra detta kanske de har varit dåliga hela tiden? Därför kommer denna fråga inte att då så som alliansen hoppas. Få kommer ihåg Phantom Menace, men bilden av George Lucas är förändrad för all framtid."

Johan Norberg briljerar på Expressen Kultur. Det känns naturligt att lyfta in nedanstående klipp från den strålande brittiska serien Spaced, just apropå hur hårt somliga tog Phantom Menace. Se det som en liten parallell till hur hårt människor med principer har tagit alliansens FRA-lag.

Sigfrid om FRA-trycket

Karl Sigfrid "talar ut" i Expressen om grupptrycket och partipiskan som ven i moderaterna inför FRA-omröstningen den 18 juni. "Det blev mer än vad jag orkade stå emot", säger han och tillägger att han kände "hård psykisk press".

Jag misstror honom inte. Men oavsett pressen från partikamraterna kan man kräva mer av någon som många haft mycket stora förhoppningar på i integritetsfrågor. Sigfrid ska ha kritiserats öppet av andra riksdagsledamöter och således inte pallat för trycket. Att kritiseras och kunna ta kritiken borde vara en del av vardagen för en riksdagsledamot, kan man tycka.

Att lägga ned sin röst var i det här fallet detsamma som att godkänna lagen eftersom varje borgerlig röst behövdes så desperat på nej-sidan. Karl Sigfrid valde en ganska feg utväg. Att rösta ja och stå för det är en sak. Men att som presumtiv nej-röstare inte ens rösta är inte särskilt rakryggat.

Det duger inte, Federley

Fredrick Federley, som gav sitt medgivande till den nya avlyssningslagen (FRA-lagen), gör i dag sitt bästa för att släta över sitt och sina kollegors agerande genom att hävda att det inte var möjligt att dra sig ur när samtalen väl börjat om (de kosmetiska) forändringarna i lagen.

För en utomstående är det ganska svårt att tro pa. Vad är ideal och åsikter egentligen värda när det kommer till kritan? Det väcker frågor om vad enskilda riksdagsledamöter alls gör i riksdagen på personliga mandat när de uppenbarligen ändå inte kan anvanda en egen vilja när det ska röstas. Vi kanske ska skippa enskilda riksdagsmän helt och hållet och låta partistyrelserna bestämma?

(Beijing, kl. 18.19)

En ny borgerlighet?

"De borgerliga partierna har ingen aning om vad de ställt till med. Eller, jo... De börjar kanske ana. Det är därför de desperat försöker tysta kritiska bloggare och sätta munkavle på sin egen personal. Men det är så dags nu. Skadan är redan skedd. Alla vettiga människor håller på att gå i livbåtarna."

Henrik Alexandersson sammanfattar vad som haller på att hända inom alliansen och kanske främst moderaterna. MUF-ordföranden Niklas Wykman går till öppet angrepp mot sitt eget moderparti - och lita på att det finns gott om politiker runt om i landet som river sitt hår just nu och funderar över sitt partimedlemskap.

Öppnar detta upp för en utbrytning ur moderaterna? Det vore ingen omöjlighet. Vettigt folk finns det ju att tillgå, personer som är bättre än sitt parti. Kandidater som är förbannade och besvikna på det nya parti som Reinfeldt skapat borde ta sig en funderare. Klavertramp ska kosta även i politiken och det bästa svaret i detta läge är att lämna skeppet, inte att tyst falla på knä för en politik man skulle ha kritiserat högljutt om regeringen varit socialdemokratisk. Alternativen behöver inte heta kristdemokraterna, centern eller folkpartiet. Det bästa alternativet kan vara ett helt nytt parti som såväl moderata företrädare som kärnvaljare kan lita på. Allt som behövs ar att någon tar initiativet.

(Beijing, kl. 15.58)