Regeringens "kraftfulla åtgärder"

Den som hoppades att inrikesminister Anders Ygemans möte med Dan Eliasson skulle resultera i beslutet att tillsätta en ny rikspolischef hoppades förgäves. Eliasson sitter kvar, och det var väntat.

På en presskonferens redogjordes för hur polisens fallande utredningsresultat ska kunna vändas.

Åklagarmyndigheten ska förstärkas med ett tiotal åklagare, ett nytt resultatredovisningssystem ska inrättas och ett anställningsstopp införas i de nationella avdelningarna för att få ut poliser lokalt. Detta är alltså inrikesministerns "kraftfulla åtgärder". Det blir mest semantik av det här, ty särskilt kraftfullt är det inte. Polisförbundet i Storgöteborg beskriver träffande åtgärderna som "takdropp".

Mötet med rikspolischefen hölls enligt Anders Ygeman i "en uppriktig och allvarlig anda" (inklusive kaffe och bulle). I fjol fastslog inrikesministern att Dan Eliasson hade året ut på sig att vända utvecklingen. I dag hävdade Ygeman att han inte kommer sätta upp några nya tidsgränser för när rikspolischefen måste ha lyckats vända utvecklingen. En indikation är kanske inrikesministerns exempel att det i andra länder har tagit fem år att få ordning på en stor polisomorganisation. Eliasson sitter kort sagt tryggt fram till nästa val. Han "känner" att det går åt rätt håll.

Om det ska sägas något positivt är det möjligen att Anders Ygeman inte vill fokusera på statistiken eller återgå till forna tiders "pinnjakt". Det är ju egentligen ganska enkelt att förbättra statistiken om endast detta är huvudfokus: utred lätta narkotikabrott och fortkörningar i stället för skjutningar och gängkriminalitet så skulle det se ut som förbättringar i uppklarningsprocenten. Men så ska givetvis polisen inte arbeta.

Ygemans och Eliassons lugn under dagen till trots befinner sig svensk polis fortfarande i kris. Inte ens 15 procent av de anmälda brotten klaras upp. Allmänhetens förtroende sjunker och otryggheten växer. Polisen är inte i närheten av att komma tillrätta med gängkriminaliteten, står handfallen inför de brott som begås av personer som uppger att de är minderåriga och tvingas fortfarande prioritera bland mordutredningarna.

Att rikspolischefen i detta läge känner att det går åt rätt håll väger inte särskilt tungt. Men det räcker uppenbarligen för regeringen.

Tidigare bloggat:
Polisen och sifferexercisen

Läs även:
Paulina Neuding

Förslappningens land

Nyårsfirandet är alltid stökigt. Våldtäkter, fylleslagsmål och olyckor i samband med fyrverkerihantering hör tyvärr till. På senare tid har emellertid problemen eskalerat och blivit grövre.

På nyåret 2016 rapporterades om gruppövergrepp på kvinnor och tjejer, bland annat på Larmtorget i Kalmar. I år sägs det ha gått lugnare till, men ett skäl som anges av polis på plats är att det helt enkelt vistades färre kvinnor ute denna gång. Kvinnor verkar alltså ha gjort som de brukar - anpassa sig efter rådande hotsituation för att undgå att utsättas för obehagligheter.

Om situationen för ett år sedan beskrevs med "ökad anmälningsbenägenhet", vad ska vi använda för ord för att beskriva den i år? Kapitulation är ett. Om färre går ut av rädsla för att bli utsatta för brott har samhället kapitulerat för de kriminella. Konsekvensen för vanligt folk blir ofrihet, för de kriminella straffrihet.

Därtill har vi den nya traditionen att skjuta raketer och kasta smällare på folk. I tisdagens Aktuellt stod Malmös polismästare Stefan Sintéus och sade att polisen inte kunde ingripa mot de ungdomar som under nyårsnatten sköt raketer mot människor på Möllvångstorget i staden. Han angav följande som skäl:

Att ingripa när vi har fyrverkerier och raketer i luften är en fara för både poliserna och för de som poliserna ska skydda. Man bedömde att man i så fall kan arbeta med de här filmerna.

I stället för att ingripa på plats mot de som skapade kaos och fara för annan valde polisen alltså att avvakta granskning av de filmer som tagits på platsen. Hur lätt det är att i efterhand identifiera personer på långt håll som i mörker skjuter raketer på ett torg fullt av fyrverkerier och explosioner kan nog de flesta räkna ut. Det kommer inte bli några som helst resultat av den granskningen.

Polisen fegade ur, helt enkelt. Ville inte eller vågade inte ingripa. Det är inte ett dugg konstigt att problemen fortsätter och dessutom eskalerar när alla med egna ögon kan se att polisen inte ingriper. Vilka incitament har ligisterna att sluta med dumheterna när de ser att polisen inte agerar mot dem? När det inte får några som helst konsekvenser av att skjuta raketer mot andra människor?

Förflackningen i det svenska rättssamhället tar tyvärr inte slut där. Inte ens när en kriminell tagits i förvar lyckas våra myndigheter sköta jobbet. Den beryktade gängledaren i Ronneby undgick en beslutad utvisning i ett helt decennium, fortsatte att trakassera ortsbefolkningen och togs slutligen i förvar efter att media uppmärksammat situationen. Då rymmer (!) han från förvaret. Två gånger.

Seriöst, så här kan det inte fortsätta. Människor kommer helt förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. Vi är redan på god väg. Både myndigheter och lagstiftare behöver skickas på snabbutbildning för att lära sig begreppet "incitament". Det har varit helt frånvarande i det politiska samtalet under alldeles för lång tid och det med katastrofala konsekvenser. Det är som om de helt enkelt inte begriper att även allt som inte görs, alla icke-ingripanden, får konsekvenser.

Varför kastar ungdomar sten på blåljuspersonal? Därför att de kan. Varför skjuter ligister raketer på förbipasserande och poliser? Därför att ingen ingriper. Varför används skjutvapen och handgranater i så stor omfattning? Därför att riskerna med det är så små.

Detta är inte jättekomplicerad materia. Det måste kort sagt bli ett slut på relativiserandet och gullandet med personer som med berått mod våldför sig på andra människor och annans egendom. Det finns sätt att komma åt kriminalitet om man bara vill.

Polisen måste vinna tillbaka kontrollen. Domstolarna måste lära sig att använda hela straffskalan. Och lagstiftarna måste börja tänka mer på brottsoffren än på gärningsmännen. Det vore en bra början på en vändning som måste komma väldigt snart.

Tidigare bloggat:
Postmodernismen och faktaresistensen

Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

Fallen stad

Det brukar sägas att i en mordutredning är de första 48 timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. 

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutet att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta fallet. Det säger sig självt att en sådan utredning är dömd att misslyckas, om så den skyldige själv anmälde sig på polisstationen med en påse med DNA-bevis.

Föreställ dig känslan som anhörig att få veta att polisen i praktiken helt prioriterar bort mordet på din älskade. Av resursbrist. 

Tänk dig sedan hur de poliser som tvingas göra dessa prioriteringar mår. Poliser som redan tvingats nedprioritera ärenden som rör våld i nära relationer, rån och sexualbrott mot barn. Det är inte konstigt att svensk polis förlorar tre anställda varje dag. Poliser känner hopplöshet över situationen. Eller som en bittert uttrycker saken i Polistidningen: "Låt korthuset rasa."

Stefan Sintéus är chef för Polisområde Malmö. Han konstaterar något som visar hur lågt svensk polis har sjunkit: "Vi tvingas prioritera bland redan prioriterade ärenden, däribland färska mord."

Polisbristen river sår i det svenska samhället. Den skapar en förtroendekris för polisen, men det är värre än så. Den urholkar förtroendet för hela rättskedjan eftersom åklagarna inte kan gå iland med åtal de aldrig får chansen att väcka.

Varför polisanmäla när ingen ändå har tid att utreda brottet? Varför lita till statens våldsmonopol när du vet att det inte kan leverera? Varför inte hellre ta saken i egna händer? Läget är inte lika illa i alla delar av landet. Men det vi ser ske nu i Malmö är en varning för vad som kan hända i hela Sverige om inte vår lagstiftande församling omedelbart får ordning på sina prioriteringar.

Malmö liknar alltmer en stad som kapitulerat. En fallen stad.

Läs även:

I otakt

Skydda dig själv

Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet "eller strax därefter" men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.

Låt oss vara ärliga med en sak: Dan Eliasson är en s-märkt byråkrat utan polisiär erfarenhet och med ett dåligt track record som chef för andra stora myndigheter. Han är sålunda ett sällsynt dåligt val som rikspolischef, i synnerhet under den största omorganisationen på decennier. Men det var inte Eliasson som beslutade om själva omorganisationen - det var riksdagen. Det var heller inte Eliasson som lade planeringen för hur den skulle genomföras.

Dan Eliasson är illa omtyckt av många polisanställda. Han gör plumpa uttalanden, verkar tondöv mot polisen på gatan och hans mjäkiga syn på brott riskerar att smitta av sig på hela kåren. Men att sparka honom, vilket jag gärna ser, kommer inte att lösa de grundläggande problem som polisen nu dras med. Svensk polis dras nämligen med enorma bekymmer på en rad fronter och dess måste tas itu med oavsett vem som är högste chefen.

Den mest uppenbara konsekvensen av en poliskår i förfall är att brott inte utreds. Att en chefsåklagare måste skicka en formell begäran för att polisen ska påbörja en mordutredning säger en del om hur krisartad situationen är.

I Malmö tvingas polisen numera inte bara prioritera bort mindre allvarlig brottslighet - den prioriterar bland morden. Vem som helst kan räkna ut hur långt upp på priolistan som ett villainbrott eller våld i nära relation hamnar i ett sådant läge. Utredningsverksamheten i Malmö har klappat ihop.

Tyvärr ser vi liknande tendenser i andra delar av landet. Norrlands inland har under många år varit extremt glesbemannat. Polisstationer har lagts ned och i dag har enstaka poliser enorma områden att täcka, vilket oundvikligen leder till hårda prioriteringar (man kunde ju önska att svensk polis generellt kunde prioritera bort moralbrott som sexköp, men så är tydligen inte fallet). Även i Stockholm och Göteborg är polisen hårt pressad.

På nationell nivå klarar svensk polis upp 3,5 procent av alla inbrott och 2 procent av all skadegörelse. Det är i praktiken riskfritt att vandalisera eller stjäla annans egendom. Och i vissa delar av landet prioriterar den alltså bort vissa mordutredningar för andra.

Samtidigt som våldsmonopolet uppvisar tydliga tecken på att krackelera fortsätter politikerna gå hårt åt legala vapenägare. För Sveriges invånare innebär detta en sorts rävsax. Vi har till skillnad från amerikanerna inget tillägg i vår grundlag som ger oss rätten att bära vapen och freda oss. Tanken i Sverige är att det statliga våldsmonopolet, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, ska sköta detta. Men nu har vi börjat närma oss en situation då det blir uppenbart för alltfler att våldsmonopolet inte klarar sin uppgift. I valda delar av landet har rättsstaten i praktiken kapitulerat för gängkriminaliteten.

Det finns förutbestämda konsekvenser av en sådan utveckling: färre som polisanmäler brott, fler som tar saken i egna händer, ökad otrygghet i hela samhället. Sannolikt kommer vi framöver få se mer av trygghetsvandring, spontana medborgargarden och (Sveriges kultur till trots) fler människor med vapen. Så här har det alltid fungerat, det är så att säga själva urtillståndet. Om det inte finns någon som kan skydda mig, får jag skydda mig själv.

Vem ska skydda dig när du eller din partner överfalls på gatan? Vem ska freda ditt hem från inbrott? Svaret är enkelt: Du. Ingen annan.

Tidigare bloggat:
När polisen inte längre kommer
Efter rättsstaten

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

Se upp för "snälla" organisationer

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som "snälla". Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

Det finns en rad exempel på organisationer som "vill väl", som arbetar för en god sak men som med tiden har blivit alltmer politiska. Eller kanske alltid har varit det. Att gå emot dem, att argumentera mot deras legitimitet, är riskfyllt. Hur taktlös framstår man inte om man går i clinch med en organisation som säger sig arbeta mot barnsexhandel?

Den feministiska organisationen Fatta ska utbilda nämndemän om hur brottsoffer upplever sexuella övergrepp. Det låter väl bra? Okunskapen är säkert omfattande, och i likhet med Gudrun Schyman och hennes parti ägnar sig Fatta naturligtvis bara åt folkbildning. Nå, om det vore så väl.

Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson är kritisk:

Det är ingen objektiv utbildning när det är en intresseorganisation som ordnar den. "Fatta" ser allt ur brottsoffers synvinkel, nämndemän ska ha en objektiv utbildning.

Nämndemännen är satta för att spegla  en vanlig människas insyn i rättsprocessen, ett slags "sunt förnuft" om man så vill. Systemet med nämndemän har uppenbara brister, inte minst stinker det att dessa plockas från de politiska partierna. Men när vi nu har det system vi har ska vi inte göra det ännu värre genom att släppa in en feministisk intresseorganisation i svenskt domstolsväsende. Föga förvånande bemöts kritiken med oförstående blickar. "Det handlar ju om kunskap!"

Rädda Barnen heter en annan organisation som låter snäll redan till namnet men som har blivit en politisk kamporganisation. Det politiker och debattörer gärna glömmer bort är att RB är en intresseorganisation med en enda fråga på agendan. Man kan inte låta en enfrågeorganisation stå oemotsagd eller ens låta den bli till mer än en röst bland många i debatten.

Hur bekymmersam en enfrågeorganisation med stor politisk makt kan bli har vi fått prov på i debatten om åldersbestämning av ensamkommande. RB har hävdat att det är en "råtta i pizzan" att påstå att ensamkommande ljuger om sin ålder. Detta påstående från organisationens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har vederlagts gång efter annan, inte minst i Sveriges Radios granskning. Kommunanställda på boenden för barn och unga har med egna ögon sett åldersskillnaden mellan de ensamkommande och därför öppnat nya boenden för "vuxna barn" så att de inte blandas.

Konsekvenserna av den politik som Rädda Barnen drev på, som bland annat innebar att inga åldersbestämningar gjordes, har resulterat i en våldtäkt på en minderårig pojke och ett mord på en HVB-anställd kvinna. En snäll organisation hade inte bidragit till något dylikt, och framför allt: den hade reservationslöst bett om ursäkt efteråt.

RFSU är ett tredje exempel. Jag är sexliberal och absolut ingen händerna på täcket-förespråkare. Däremot anser jag att det måste finnas motbilder till vad en enda intresseorganisation hävdar, och det blir alltid farligt när en enskild organisation får frikort hos kommuner, myndigheter och etablissemang. Bakom både RFSU och RFSL finns naturligtvis en politisk agenda, och det måste vi vara medvetna om oavsett om vi gillar den eller ej.

Återstår Ecpat (Expo har jag skrivit mer om här så de utelämnar jag denna gång), en organisation som kändisar gärna förknippas med eftersom den arbetar för något så gott som att minska barnsexhandel. Någon emot? Nej. Men även Ecpat är en organisation som har en annan agenda, en moralistisk sådan. De slirar på sanningen om minderåriga i sexhandel, de utpekar vuxna kvinnor som "flickor" och de driver på för nätcensur.

Argumentationen är ohederlig och inte alls särskilt trovärdig. Men Ecpat kommer undan eftersom ingen vill hamna på den motsatta sidan i en debatt med en organisation som arbetar mot barnsexhandel.

Organisationer som bara säger sig vilja väl bör man se upp med på samma sätt som när någon ringer och vill erbjuda dig något "gratis". Det finns alltid en agenda, alltid ett syfte, med alla organisationers verksamhet. Och det är sällan bara att vara snäll.

När feminister demonstrerar för misstänkta våldtäktsmän

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Det som har hänt i Visby har åter fört upp frågan om rättssäkerhet och lynchjustis på dagordningen. Bakgrunden är att en rullstolsburen kvinna anmälde till polisen att hon blivit våldtagen av flera män. Fem män som uppges vara asylsökande är skäligen misstänkta men släpptes efter förhör. Åklagaren ansåg inte att det fanns bevis nog för att häkta dem. Detta skapade en oerhörd upprördhet bland många gotlänningar. En demonstration hölls och sedermera fick ansvarig åklagare påhälsning i sin bostad.

Det sistnämnda är att gå över gränsen och ska fördömas. Åklagaren har sedan dess bytts ut och ärendet utreds fortfarande. Men det är egentligen inte detta som är det mest anmärkningsvärda i denna historia, utan hur medier och politiker reagerar.

I det inslag om händelserna på Gotland som sändes i Sveriges Radio kallades de fem misstänkta männen för "syndabockar". Jag trodde att jag måste ha hört fel. Men nej, precis så beskrev SR:s medarbetare Jenny Pettersson de misstänkta. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande i den svenska statsradion (lyssna på klippet här). Hon sade ordagrant så här:

Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag... i hennes ställning... då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.

Det är viktigt att poängtera att dessa misstänkta inte är dömda än. Men de är under utredning för ett särdeles avskyvärt brott - att ha våldtagit en mer eller mindre försvarslös kvinna i rullstol. Det är inte en lynchmobb som har pekat ut dem utan kvinnan som har anmält. Om vi ska tro landets feminister ljuger kvinnor inte om sexuella övergrepp, så vi får med den logiken utgå från att övergreppet verkligen har inträffat.

I detta läge blir reaktionen från medier och politiska partier ytterst märklig. Att kalla misstänkta för "syndabockar" antyder att de skulle vara oskyldiga. Detta ska en domstol avgöra, inte Sveriges Radio.

För att göra det hela ännu mer skruvat har Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på Gotland beslutat anordna en demonstration mot rasism och sexism. Företrädare för Svenska kyrkan deltar givetvis.

De partier som kallar sig feministiska anordnar alltså ett slags informell stöddemonstration för de misstänkta våldtäktsmännen. Inte heller detta har jag någonsin hört talas om tidigare. Det är så skruvat att det nästan blir komiskt.

Sverige blir i sanning allt märkligare för var dag som går.

Läs även:
I allmänhetens tjänst - granskning av public service

Dags att berömma regeringen lite

Även om jag är kritisk till mycket av regeringens politik, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatter och feminism, är jag inte partist. Det betyder att jag har förmåga att se när även en socialdemokratisk regering ibland gör något bra.

Den rödgröna regeringen har faktiskt genomfört ett antal skärpningar som förtjänar beröm. Den har förbjudit så kallade terrorresor, skärpt hanteringen av svenska pass, förstås lagt om migrationspolitiken men även börjat göra det svårare att vistas illegalt i Sverige genom att dra tillbaka dagersättning och boende för den med lagakraftvunnet avslagsbeslut.

Nu kommer steg två i den sistnämnda processen, vilket Anders Ygeman och Morgan Johansson presenterade på en pressträff under torsdagen. Migrationsverket blir skyldigt att informera polisen om en person med utvisningsbeslut hör av sig till dem.

Polisen får å sin sida nu rätt att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll, att omhänderta pass och id-handlingar och vid misstanke göra tillslag mot arbetsplatser i jakt på illegala migranter som arbetar svart. Skolor och kyrkor verkar fortfarande vara fredade zoner, men det kanske blir ändring på det också vad det lider. Svensk lag måste rimligen gälla överallt.

Det kan tyckas märkligt att en liberal ställer upp på polisens jakt på svartarbetare, men detta handlar i grunden om att få ut människor ur landet som inte har asylskäl och heller inte har för avsikt att bli en del av det svenska samhället. Så länge du och jag förväntas bidra med en stor del av vår intjänade inkomst i skatt varje månad förväntar jag mig att alla andra ska omfattas av samma tvång. Även hitresta migranter.

Regeringen försöker visserligen beskriva utvisningsarbetet som en sorts omtanke om personer som utnyttjas i svartarbete för låga löner. Alla förstår emellertid att det inte är detta som är det primära skälet till att Stefan Löfvens regering nu trappar upp arbetet för att utvisa personer som fått avslag. Det handlar först och främst om att upprätthålla legitimiteten för asylsystemet och att förhindra framväxten av ett parallellsamhälle.

Så länge vi har en asylprövning måste ja betyda ja och nej betyda nej. Så har det inte varit under ganska många år nu då den som fått avslag kunnat hålla sig gömd i väntan på att få ansöka igen. Just nu är runt 12 000 personer med avslagsbeslut efterlysta av polis, och ingen vet hur många personer som bara försvunnit under de senaste sju, åtta åren.

Det ska bli intressant att se hur nyvänstern reagerar mot dessa nya regler och polisiära befogenheter. Vi minns den oerhört starka kritiken mot Reva. Att det är en rödgrön regering som genomför dessa skärpningar kommer sannolikt begränsa den kritikstorm som hade uppstått om en alliansregering drivit igenom samma politik. Nu kommer det gnällas lite på enstaka röda ledarsidor, men förmodligen inte så mycket mer.

Däremot kan det säkert bubbla en del bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Enligt en undersökning gjord av SVT vill 7 av 10 S-kommunalråd återgå till den gamla migrationspolitiken när den treåriga lagen löper ut.

En rimlig invändning som framkommit under dagen från moderat håll är att polisen nog inte har resurser att klara av det som regeringen förväntar sig. Det är sannolikt helt korrekt, vilket gör att regeringen får hoppas att antalet som återvänder frivilligt ökar.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är dock föga förvånande kritiska mot alla sorters skärpningar. Något annat var knappast att vänta från riksdagens mest populistiska partier.

Läs även:
Denna bloggpost finns även att läsa i redigerad form hos Dagens Samhälle.

Missriktad solidaritet

I tisdags sände Sveriges Radio ett inslag i Studio Ett som berörde byggandet av modulhus. Denna skönskrivning för baracker har blivit många kommuners sätt att kortsiktigt lösa boendefrågan för de nya invånare som staten tilldelar dem och som lagen kräver att de ordnar.

Problemet med modulhusen är att ingen gillar dem. De är en dyr och kortsiktig lösning, de förfular stadsbilden något oerhört och de är heller inte särskilt trevliga att bo i. Dessutom byggs det in en segregation i själva boendet eftersom det är enbart nyanlända som placeras i modulhusen och de byggs lite vid sidan om, vilket en boende i det länkade inslaget påpekade. De är således ur integrationssyfte en dålig lösning.

Skälet till att modulhusen över huvud taget finns är att kommunerna inte anser sig ha något annat val. Att bygga reguljära fastigheter tar uppemot ett decennium från planering till inflyttning. När en kommun ombeds skaka fram hundratals bostäder med kort varsel är alternativen väldigt få.

Bostadsproblematiken är ett belysande exempel på hur den förda migrationspolitiken ignorerade alla praktiska hinder och hur den upplevda godhet som svenska politiker kände i själva verket var missriktad och feltänkt i grunden.

Tesen var enkel: Sveriges godhet och solidaritet mäts i hur många som tas emot, inte hur de tas emot.

Effekten av detta tänkande har vi fått skrämmande exempel på under de senaste åren med trångboddhet, plågsamt långa väntetider på asylbesked, långtidsarbetslöshet och så vidare.

När det i höstas kom uppemot tvåtusen asylsökande om dagen beslöt Migrationsverket att förtäta existerande boenden för att få plats med alla. Asylsökande tvingades då tränga ihop sig på en yta mindre än vad som är rekommenderat för vissa djur. Detta var enligt den rådande dogmen höjden av solidaritet. Ju fler, desto bättre!

Ett annat exempel är farsen runt de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige under fjolåret. Sverige tog emot två femtedelar av alla asylärenden i EU från personer som uppgav sig vara minderåriga ensamkommande (2012 tog Sverige emot en fjärdedel, men då var siffrorna en tiondel så höga).

Skälen till att en så stor andel av de ensamkommande valde att söka sig till just Sverige, vårt geografiska läge till trots, är enkla: här var det lättast att få permanent uppehållstillstånd, här gjordes i princip inga ålderstester och här ges gratis boende och utbildning till dig om du uppger att du är under 18. Den som kommer har således alla incitament i världen att ljuga om sin ålder.

Som Uppdrag Granskning visade i onsdagens reportage får detta ytterst allvarliga konsekvenser. Den politiska debatten har framför allt handlat om att minimera kostnaderna för mottagandet - en ensamkommande minderårig kostar nämligen mångfalt mer än en vuxen. Den har inte i så hög grad berört andra följder som politiken har fått. Som att vuxna män, som uppger sig vara under 18, placeras på boenden tillsammans med 12- och 13-åringar.

I ett fall har det fått den kanske yttersta konsekvensen - en 12-årig pojke våldtogs av män boende på samma HVB-hem. Detta hade kunnat undvikas om åldersbedömningar varit kutym direkt vid ankomst.

Flyktingaktivister har tillåtits diktera villkoren för hur Sverige ska se på åldersbedömningar av såväl asylsökande som brottsmisstänkta. Med fullkomligt förfärande resultat.

Slapphet, naivitet och godtrogenhet har präglat migrationspolitiken under alldeles för lång tid. Det gör ont att se konsekvenserna av den påstådda solidariteten. Dessa konsekvenser drabbar inte bara svenska skattebetalare utan även asylsökande barn och våldtagna kvinnor.

Sverige kan knappast kalla sig en humanitär stormakt.

Läs även:
Patrik Kronqvist

Lyssna även till:
Sveriges Radio: Sveket mot barnen - De ensamkommande vuxna

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Ett land på tillbakagång

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.

Verklighet eller fiktion?

Ibland kommer verkligheten lite väl nära filmens värld...

När staten tar parti för den kriminelle

I en statlig utredning föreslås att det ska bli enklare att avhysa personer som vistas olovligen på annans mark (presskonferens). Utredaren menar att markägaren inte ska behöva identifiera samtliga ockupanter. Det ska räcka att denne har gjort ett försök.

Denna förenkling sker i så fall inte en minut för tidigt. Markägare har i praktiken stått helt rättslösa när tiggarläger upprättats. Notan för saneringar av nedskräpad mark har efter genomförd avhysning hamnat på markägaren och skattebetalarna, en helt orimlig ordning.

Utredaren föreslår emellertid även att det vid avhysning ska tas hänsyn till ockupantens hälsa och huruvida denne har någonstans att ta vägen, vilket föga förvånande gladde ordföranden för Kommissionen mot antiziganism Thomas Hammarberg i Sveriges Radios Studio ett.

Det är ett märkligt resonemang (som inte ska belastas utredaren eftersom hon fick de direktiv hon fick). Kronfogdemyndigheten ska ha som uppgift att freda en fastighets- eller markägares egendom från intrång, inte göra sociala eller medicinska bedömningar.

Utan att ha läst hela utredningen kan konstateras att det inte tas så stor hänsyn till markägarens perspektiv. Det är fortfarande denne som sitter med Svarte Petter när någon annan, enskild person eller hela sällskap med husvagnar, slår läger och vägrar ge sig av. Och denne får dessutom betala för det. Markägaren ska belägga en avgift på 5000 kr till KFM för att de ska ta upp ärendet (en normal ansökningsavgift vid en avhysning av en hyresgäst är ungefär en tiondel av den summan). Därefter ska KFM i maklig takt ta sig an uppgiften att försöka vräka ockupanterna.

Det är direkt oanständigt att en markägares rättigheter är så kringskurna i dag. Äganderätten måste stärkas avsevärt, och det kan bara ske om politikerna utan ursäkter ställer sig helhjärtat på offrets sida.

Jag är emellertid inte förvånad över utredarens approach. Det är så här Sverige behandlar alla brottsoffer. Vi har en rikspolischef som tänker mer på mördare än på de mördade. Vi har en diskurs där gärningsmannens upplevelser och erfarenheter i livet är mer intressanta än själva gärningen. Där "vi har inget att göra" tas som en acceptabel ursäkt för att kasta sten på polisen och bränna bilar. Där det är viktigare att tillgodose gärningsmannens rättigheter än att se till att brottsoffret och dennes anhöriga får upprättelse.

Med ett sådant politiskt klimat är det inte ett dugg överraskande att markägare runt om i landet nu får en spann vatten i ansiktet av en statlig utredare. Tilltron till det svenska rättsväsendet kommer att sjunka. Medborgargarden öka i antal. Och politikerna lär inte ens begripa varför.

Vad ska en samtyckeslag lösa?

Frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har länge varit ett krav från feministiskt håll. Efter några uppmärksammade domar föll alliansregeringen för trycket och tillsatte (ännu en) utredning. Den senaste presenterade sitt resultat så sent som 2010. Nu skulle utredare se över varför andelen fällande domar är så låg men även titta på en så kallad samtyckeslag.

Utredaren och lagmannen Mari Heidenborg ska presentera sina resultat i höst, men redan nu är en rekommendation offentlig: hon säger ja till en samtyckeslag. Heidenborg säger:

I dag krävs det att gärningsmannen använt hot, våld eller utnyttjat en person som exempelvis varit berusad. Nu ska det räcka med att man säger nej, alltså att en person anser att den inte deltagit frivilligt.

Eftersom våld enligt det nya förslaget inte ska krävas för att brottet ska klassas som våldtäkt, föreslår utredaren att begreppet "våldtäkt" ersätts av "sexuellt övergrepp". Beviskraven, intygar hon, ska fortfarande vara desamma.

Frågan är då vad detta ska tänkas lösa. Bevisläget i de flesta sexualbrottmål kommer fortfarande vara lika knepigt. Ofta saknas vittnen. Teknisk bevisning är svårtydd. Jag ställer mig därtill frågande att omtolka våldtäkt. Vi har redan i dag distinktioner mellan exempelvis sexuellt utnyttjande och övergrepp som inbegriper hot och våld. Denna distinktion är givetvis av stor vikt och får inte tappas bort.

Tanken är att samtyckesrekvisitet ska bli normerande, precis som lagen mot barnaga. Vi får se vad effekten av lagändringen blir. Risken är stor för att många kommer bli besvikna, för i den allmänna debatten har argumenten för ett samtyckesrekvisit ofta handlat om att få fler tilltalade fällda.

Mänsklig sexualitet är komplicerad, mångfasetterad och full av svårtolkade nyanser. Sexuell interaktion bygger på vår förmåga att båda sända ut och läsa av kroppsspråk och subtila signaler. Det är därför vanskligt att i domstol fastslå exakt i vilken situation som någon gjorde något oönskat mot en annan. Detta kommer vi alltid få leva med.

Alternativet är ett absurt kontrollsamhälle där politiker lägger sig i exakt allt och bestämmer vad som är den rätta sexualiteten i varje givet sammanhang. Det finns det i och för sig många som vill dithän och i viss mån är vi redan där.

Sexualiteten måste tillåtas vara så fri som det bara är möjligt. Staten har inget i våra sovrum att göra, ej heller lagar och regleringar görs i jämställdhetens tecken.

I vårt nymoralistiska samhälle finns det alltid skäl att vara på sin vakt när politiker vill se över något så viktigt som sexualbrottslagstiftningen. Djävulen finns som bekant i detaljerna. 

När polisen inte längre kommer

Polisen är i fritt fall. Det är kontentan av Aftonbladets granskning och de senaste månadernas rop på hjälp från många enskilda poliser. Tusentals poliser har skrivit brev och öppet vädrat sitt missnöje.

Polisförbundet har mätt missnöjet, och resultatet är skrämmande tydligt.  Åtta av tio poliser överväger att säga upp sig. Noll procent av poliserna tycker att omorganisationen har gjort situationen bättre.

Ovan ser ni utvecklingen för antalet uppsägningar (normala pensionsavgångar borträknade). 2015 var ett katastrofalt år för svensk polis med närmare 600 uppsägningar, nästan en femdubbling på fem år.

Det är inte osannolikt att det extrema migrationstrycket under fjolåret är en viktig orsak till att så många poliser fick nog och sade upp sig. Men även omorganisationen och det kaos som många beskriver i dess spår lär ha spelat in. 121 poliser som sade upp sig var under 40 år. Det är personer med minst 20 år kvar i yrket som nu försvinner.

I rollen som rikspolischef har vi Dan Eliasson, en betonghäck helt utan kvalifikationer eller kunskaper om det polisiära arbetet. Det råder upprorsstämning mot Eliasson bland landets poliser, och rikspolischefens oacceptabla sätt att släta över ett mord på ett HVB-hem har fått redan besvikna poliser att bli fly förbannade.

Det är många grundläggande delar av ett fungerande samhälle som krackelerar just nu. Det var länge sedan Sverige hade ett potent försvar. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har nedmonterat svensk försvarsförmåga i takt med att omvärlden blivit mer fredlig och i stället lagt pengarna på fluffiga välfärdssatsningar som ger pluspoäng på valdagen.

Om en försvarsmakt är att likna vid en livförsäkring, i betydelsen att det egentligen redan är för sent om det väl inträffar något, är en välfungerande polis att likna vid en hemförsäkring. När det väl händer något, oavsett om det är ett inbrott, en misshandel, våldtäkt eller ett mord, vill du att polisen ska finnas där. De ska komma när du ringer, de ska utreda brottet och sedan göra sitt yttersta för att hitta den skyldige.

Så fungerar det inte i dag. Enligt poliserna själva läggs ärenden ned rutinmässigt eftersom det varken finns personal eller resurser att utreda. Endast 5 procent av alla inbrott klaras upp (sannolikt sådana fall där inbrottstjuvarna tappat sina identitetshandlingar på hallmattan).

Att skrika efter fler poliser räcker inte. Det har politikerna gjort i flera decennier. När lönen är usel, arbetsförhållandena ohållbara och ledningen inte lyssnar på de anställda, blir det oerhört svårt att attrahera motiverade och kompetenta personer till yrket. Det säger sig självt.

Detta hotar i förlängningen hela rättssamhället. Om polisen inte kommer när du ringer, om din anmälan läggs ned trots att det finns spaningsuppslag, förlorar medborgarna förtroendet för rättsstaten. Då vänder de sig till de alternativ som erbjuds.

Medborgargarden, eller natt- och trygghetsvandrare, växer fram. Detta är ett uttryck för det Per Gudmundson träffsäkert har kallat "nattvandrarstaten". Alltså själva motsatsen till en nattväktarstat med fokus på en fungerande polis och ett stabilt rättsväsende men inte så mycket annat runt omkring. I Sverige har vi snart mest allt runt omkring men varken en fungerande polis eller rättsstat.

När sprickorna blir för djupa går de inte att laga längre. Det är möjligt att vi börjar närma oss det stadiet nu. Ett stadium där medborgargarden blir ett permanent inslag, där korruption växer fram och där människor slutar höra av sig till och lita på rättsvårdande myndigheter.

Detta minskar tilliten mellan människor. Det skadar tilltron till staten som helhet. Och det hotar i förlängningen hela det demokratiska samhället.

"Hot mot demokratin" har blivit en utsliten floskel. Men i det här fallet är det berättigat att tala i dessa termer. När polisen riskerar att rasa ihop står hela vårt demokratiska rättssamhälle på spel. Det mest oroväckande är kanske att politikerna inte tycks ha insett det.

Tidigare bloggat:
Efter rättsstaten

Apple tar en viktig strid

Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.

USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.

Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:

The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable. 

Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.

Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.

Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.

Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.

Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.

Apple måste vinna denna fajt.

Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.

Om befogad och obefogad oro

Det brukade vara vänstern som skrek om jordens undergång, om att allt håller på att gå åt skogen. Men sedan nyvänstern insåg att kampen mot SD var överordnad allt, låter det annorlunda. Väldigt annorlunda.

Nu går det knappast en dag utan att vi i Aftonbladet, DN, Metro eller någon av public service-medierna kan läsa krönikor eller nyheter med ett tydligt budskap: din oro är obefogad. Allt blir i själva verket bättre. Brottsligheten sjunker. Tryggheten ökar. Att påstå annat är att gå extremhögerns ärenden.

Ändå är många människor oroliga. När en nära anhörig säger att hon inte vill vistas i "vissa" områden kvällstid, när hon tackar nej till extrajobb ibland bara för att jobbet ligger på en plats som gör att hon måste passera "vissa" områden kvällstid, vad ska jag säga? Att hon inte behöver vara rädd? Att det är trams? Att Aftonbladet vet att hennes rädsla är obefogad? Det kan jag inte gärna göra. Hennes upplevelse är en känsla av otrygghet, och den är inte unik.

Jag kan inte påstå att den är helt obefogad heller. Sanningen är att Sverige är tryggt. Generellt sett. Men tryggheten är väldigt ojämnt fördelad. I "vissa" områden är det inte tryggt längre. Och framför allt: om du drabbas av ett brott kan du inte räkna med någon uppbackning från rättsväsendet. Polisen är nu så ansträngd att den till och med nedprioriterar mordförsök på vissa håll i landet. Var fjärde rättegång ställs in för att den tilltalade inte dyker upp till förhandlingen. Och om en person väl blir dömd för misshandel eller våldtäkt, kan den se fram emot ett lindrigt straff.

Det sistnämnda är rättssamhällets tydliga besked till brottsoffret: du är inte värd mer. I det här landet tänker vi mer på gärningsmannens väl och ve än på dig om brottsoffer.

När en person som deltagit i en oerhört grov gruppvåldtäkt får nio månaders ungdomsvård som straff och illa kvickt är på rymmen, finns det faktiskt sakliga skäl att vara på sin vakt. Jag förstår dem som tappat förtroendet för polis och rättsväsende. Jag förstår dem som är oroliga.

Denna förståelse finns inte hos nyvänstern och grönhögern. Dessa grupper menar att oro är ett sätt att svartmåla Sverige, att den som ringer i varningsklockor är okunnig.

De bortser från att oro är en känsla. En upplevelse. Den kan vara mer eller mindre befogad ur ett statistiskt perspektiv. Men vi människor lever vanligtvis inte våra liv efter statistik. Om grannen drabbas av inbrott är sannolikheten att jag skaffar bättre lås ganska stor. Om fruns väninna blir våldtagen är risken stor att hon börjar känna oro. Om den som begår en grov våldtäkt dessutom kommer undan straff genom att påstå att den är minderårig, betyder det att rättssamhället har misslyckats med det mest grundläggande. Vilket också föder oro.

I grunden är allt detta förstås inte enskilda polisers eller nämndemäns fel utan politikernas. Det är i riksdagen lagarna stiftas. Det är regering och riksdag som bär det fulla ansvaret. Det inkluderar tidigare alliansregeringar.

Något håller på att gå sönder i Sverige, förklarade Stefan Löfven inför valet 2014. Han har fortfarande ingen aning om hur detta odefinierade trasiga ska lagas. Och nog är det konstigt att regeringen vill ha fler poliser om tryggheten i samhället faktiskt ökar?

Efter rättsstaten

Maskerade män som går till angrepp mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm efter en invandringskritisk demonstration. Målet var ensamkommande flyktingbarn. Eller de marockanska gatuungdomarna.

Vad som egentligen hände råder det stora oklarheter om. SVT berättar att det enligt polisens rapport var ensamkommande som var målet för angriparna. Enligt SvD har polisen inte bekräftat att en viss grupp var måltavla för våldsamheterna.

Den bild som har spridits i gamla och nya medier är emellertid ganska samstämmig, och den utgår sannolikt från det flygblad som delades ut och som beskriver en situation av rättslöshet där gatuungdomar kan trakassera kvinnor, stjäla, råna och våldta utan att dömas för det eftersom de uppger sig vara minderåriga. Detta är ett problem som polisen har beskrivit för SVT.

Författaren och sexualupplysaren Katerina Janouch har varit tydlig på Twitter med vad hon anser om denna situation. Hon kallade de ungdomar som begår dessa sexbrott för "slödder". För detta fick hon epitetet "nazist" av Lars Ohly och kritiserades även från annat håll. På Facebook utvecklar Janouch sina tankar. Ett urklipp:

Jag tror att Katerina Janouch sätter ord på vad många känner just nu. Jag har väntat på en våldsam reaktion. En enskild incident är ingen "oroande samhällsutveckling". Men utvecklingen med en polis som medborgarna i allt mindre utsträckning kan lita på och räkna med när det verkligen kniper har pågått länge och accelererat under de senaste åren. Så här har det varit på landsbygden så länge jag kan minnas, men nu när polisens otillräcklighet märks även i den stökiga huvudstaden får det mer uppmärksamhet.

Av just detta skäl får angreppet på Sergels torg betraktas som väldigt välplanerat. Kanske inte i sitt utförande, ty om detta vet vi så lite, men väl i sin timing. Det finns sannolikt ett växande stöd för den här sortens aktioner nu. När polisen står handfallen kommer många betrakta extremisters motangrepp som ett legitimt försvar. Risken finns att nya gäng tar över. Gäng som tar på sig att "försvara" våra gator.

Jag avskyr pöbelvälde och lynchstämning. Det är polisen och ingen annan som ska säkra tryggheten i samhället. Men när denna polis inte längre förmår detta, är det naturligt att alternativ dyker upp.

Reaktionen från politiskt håll är intressant. Inrikesminister Anders Ygeman beskriver händelsen i centrala Stockholm så här: "Rasistiska grupper sprider hot och hat på våra gator. Det måste mötas med kraft." Det är lätt för Ygeman att säga så när det handlar om extremister på den yttersta högerkanten, som verkar vara fallet den här gången. Lika tydlig har han och regeringen inte varit när det gäller de marockanska gatuungdomarnas systematiska brottslighet och polisens oförmåga att hantera situationen.

Det är kanske detta som gör bland andra Katerina Janouch så upprörd. Att regeringen bara tar ställning när våldet drabbar vissa grupper. Att den trivialiserar den oro som unga kvinnor känner. Det är tydligt att den migrationspolitiska omsvängningen inte har lyckats släppa ut socialdemokratin ur dess kulturrelativistiska och identitetspolitiska fängelsehåla.

Ty Janouch har ju rätt. Både hon och alla andra kvinnor och flickor har rätt att kunna gå på ett badhus utan att bli sexuellt antastade. Vi borde alla ha rätt att gå på stan utan att känna obehag eller rädsla för att bli rånad av gäng som polisen griper och sedan släpper lika snabbt igen.

Om denna utveckling accelererar får vi i förlängningen ett samhälle där förtroendet för polis och rättsväsende sjunker och där sympatin för dem som tar saken i egna nävar växer.

Då hamnar vi i ett post-rättssamhälle. Då är det för sent för gröna hjärtan och fina paroller. 

Tidigare bloggat:
Flathetens rike

Flathetens rike

Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de "går på knäna". De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:

De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.

Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting