Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

Om ansvaret för migrationshaveriet

Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

Andrummets år

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal - det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Aftonbladet gör trots detta sitt bästa för att förstärka intrycket av 2016 som ett lugnt år när de sätter rubriken att det väntas komma "130 000 färre flyktingar" under 2016 jämfört med rekordåret 2015. Som om 163 000 var något slags normalläge att jämföra med.  Migrationsverket räknar med 36 700 asylsökande under nästa år. Var dessa människor ska bo vet ingen.

Lena Mellin upprepar samma misstag som många begått före henne när hon hävdar att ingen kunde förutse det som hände förra hösten när så många asylsökande kom på så kort tid. Hon tänker på Migrationsverkets sommarprognos och glömmer att myndigheten lade en annan prognos inför 2015 som tog höjd mot över 100 000 asylsökande.

Myndigheten väntade sig alltså ett rekordår. Detta glömde både media och politiker bort i villervallan efter valet. Men siffrorna fanns där.

I oktober 2014 spådde Migrationsverket att 2015 skulle bli ett rekordår för svenskt asylmottagande, betydligt högre än 1992. Och detta efter att verkets egna boenden tagit slut och med ett riktigt tufft 2014 med över 80 000 asylsökande i bagaget. Varningsklockorna borde ha ringt, både på dåvarande generaldirektören Anders Danielssons kontor och på den nye statsministerns. En krisplan borde ha tagits fram där och då. Men icke.

2012 var året då Migrationsverket fick slut platser på sina egna anläggningsboenden och började upphandla privata akutlösningar. Det var då Bert Karlsson och många andra såg chansen att tjäna riktigt mycket pengar. Dessa boenden avvecklas nu i rask takt. Alla som fått sin asylansökan beviljad ska nämligen kommunplaceras enligt den nya anvisningslagen, vilket ställer exceptionella krav på kommunerna i bostadskrisens Sverige. Integrationen kommer att försämras när akuta och dåliga boendelösningar blir långvariga.

Det är om detta och ett förmodat växande bidragsberoende bland utrikes födda som samhällsdiskussionen kommer handla under de kommande åren. Hittills har vi sett väldigt lite av krismedvetenhet hos regering och riksdag.

Sverige kommer få betala en dyr nota under lång tid för en politik som spårade ur.

Läs även:
Ivar Arpi

Krig, kampanjer och journalistik

För ett år sedan drev DN en kampanj för att svenskarna skulle öppna sina hjärtan. På uppslag efter uppslag efter uppslag skrev de om migranter på väg till Europa och Sverige. Personliga öden. Ingen analys. Jag fick nog och sade upp prenumerationen.

Sedan kom den 24 november, den stora Vändningen och i dag ser debatten annorlunda ut. Till och med DN:s ledarsida har skärpt tonen något.

I en kort text berättar Peter Wolodarski om nya reportage som DN publicerar så här ett år senare. Det återstår att se om de blir lika kampanjartade som fjolårets flyktingserie eller om tidningen nöjer sig med att visa vidriga bilder på lemlästade barn den här gången. Skälet till att jag undrar är att Wolodarski avslutar sin text så här:

I dag berättar vi vad som pågår i Syrien. Vi gör det genom att visa många, mycket starka bilder. Nästa gång flyktingfrågan kommer på tal, tänk på dessa bilder. Det är inte några arkivfoton från 1900-talet.

Wolodarski vill uppenbarligen att vi ska tänka på sönderslitna barn när vi funderar över migrantkrisen, bostadsbristen, mottagningskapaciteten, segregationen och krisen i välfärdssektorn. Jag tror inte att det är med känslor och ömkan som vi fattar de mest rationella och långsiktigt hållbara besluten. Det krävs mer hjärna och mindre hjärta i svensk politik, för att uttrycka det lite krasst.

Tidningar och TV ska självfallet visa bilder från verkligheten. När det rapporteras från krig betyder det bilder på döda och skadade, även barn. Ty det är så verkligheten ser ut i krig. Det helvete som människor, såväl stridande som civila, genomgår i en krigssituation som den i Syrien går inte att förstå på djupet för den som inte haft samma erfarenhet. Hur många bilder som än visas.

Efter att ha läst ett otal ögonvittnesskildringar och böcker skrivna av stridande från andra världskriget, där det omänskliga helvetet beskrivs en del av vardagen, har jag åtminstone kommit så långt att jag förstår att jag inte förstår.

Däremot får rapporteringen inte bli sensationell eller kampanjartad. Det är här jag befarar att DN har fel syfte med sin rapportering.

Fjolårshöstens kampanj visade DN från sin sämsta sida. Tiden får utvisa hur det går den här gången.

Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Välfärdspessimism

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:

Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.

Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:

- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  

- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 

- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 

- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 

- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 

- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år

Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Utmaningen™

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här.

Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. Jag har säkert själv använt uppgiften någon gång eftersom den varit så etablerad. Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Det senaste året har alltfler börjat se att situationen egentligen är betydligt värre. När centerpartisten Staffan Danielsson bad riksdagens utredningstjänst ta bort subventionerade anställningar ur beräkningen när de räknade på förvärvsfrekvensen hos de som kom till Sverige som asylsökande blev resultatet förfärande.

Nu har till och med DN yrvaket börjat intressera sig för frågan. Detta är en vändning av den tidning som skrev om den så kallade Sandvikenrapporten (som visade att invandring är en massiv vinst för samhället, i detta fall Sandviken) Men även DN anar förmodligen att arbetslösheten bland utrikes födda i allmänhet och asylinvandrare i synnerhet kommer bli en mycket stor fråga i kommande valrörelser. Här dräneras nämligen kommunernas resurser.

Enligt DN är arbetslösheten bland utrikes födda i 108 av landets 290 kommuner över 30 procent. Men i vissa ser det ännu värre ut:

Den högst noterade arbetslösheten bland utrikes födda i en kommun har sedan 2011 stigit från 48,7 procent till 58,7 procent 2016. Så sent som 2012 hade ingen kommun en arbetslöshet bland utrikes födda över 50 procent. Nu handlar det om 12 kommuner. 

Högst ligger flera kommuner som tagit emot många asylinvandrare tidigare, som Norberg. Men fjolårets asylsökande räknas inte in i statistiken än. De som får uppehållstillstånd kommer slussas in i systemet under kommande år och då kommer läget i kommuner som Norberg och Bollnäs att bli ännu dystrare.

Denna utveckling har det varnats för länge, men föreställningen att Sverige behöver en hög asylinvandring för att klara framtidens pensioner och en upprätthållen välfärd har effektivt tystat alla invändningar. Så asylinvandringen från länder som Irak, Syrien, Afghanistan och Somalia har fortsatt.

Nu ser diskussionen helt annorlunda ut. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för att det kommer krävas rejäla skattehöjningar ute i landets kommuner för att klara försörjningen av alla nya invånare. Moderaterna har varnat för att hela välfärdsstaten hotas. Till och med Socialdemokraterna tvingades dra i nödbromsen i höstas för att "försvara svensk välfärd".

Det är just allt det här som gör att Stefan Löfvens retoriska fråga till oppositionen - "Är ni inte glada för att det går bra för Sverige?" - är så världsfrånvänd. En hög tillväxt just nu räddar månne finansministern från att tvingas till större skattehöjningar och nedskärningar i år. Men regeringens egen prognos visar på stigande arbetslöshet under de kommande åren, och Arbetsförmedlingens egna experter har länge sett hur utrikes födda är en växande del av de som står allra längst från arbetsmarknaden.

Snabbspår och beredskapsjobb i all ära - den utmaning som väntar Sverige under de kommande tio åren är sannolikt större än vad både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, eller för all del Annie Lööf, har velat begripa. Detta just för att deras analys hela tiden har varit fel.

Frågan är egentligen vad dessa politiker trodde skulle ske med en hög asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till en högspecialiserad arbetsmarknad med starka fackföreningar. Är de förvånade över resultatet?

Klicka för större bild.

Ovärdigt

Fjolårets extrema inflöde av asylsökande fick en rad konsekvenser. Det ledde dels till en kollaps i det akuta mottagningssystemet, dels till att boenden av undermålig kvalitet upphandlades i panik. Existerande boenden förtätades. Fler asylsökande skulle alltså dela på samma sovsalar, samma toaletter och duschar.

En annan konsekvens som nu är tydlig är de mycket längre handläggningstiderna. Trots att Migrationsverket anställt många nya handläggare (på två år har myndigheten vuxit från 5000 till 7000 anställda) och flyttat personal till asylhanteringen, har väntetiderna oundvikligen skjutit i taket.

Att gå och vänta på ett för många livsavgörande besked om asyl är tufft nog. Att vänta i ett halvår innan någon ens börjar titta på ens ansökan är nedbrytande. Människor passiviseras ute på de svenska asylboendena, och detta redan innan socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen har hunnit göra det. De "investeringar" som Stefan Löfven & c/o pratat om slösas just nu bort.

Svensk migrationspolitik har skapat små krutdurkar runt om i landet. Föreställ dig själv: människor med konflikter i bagaget tätt hoppackade i små rum. De har ingen sysselsättning och får gå i månad efter månad och bara vänta. Inte jobba, inte plugga. Bara äta och sova. Ingen vet om beskedet kommer dröja ytterligare en månad eller sex månader. Eller ett år. Jag är faktiskt förvånad över att det inte bråkas ännu mer.

Därtill vittnar kvinnor om rädsla för att bli utsatta för sexuellt våld på asylboendena de delar med främmande män. En kvinna beskriver:

Männen är inte särskilt utvecklade i sin syn på kvinnor. De är inte så fria i tanken och ser inte kvinnan som sin jämlike. De förstås inte jämställdhet och ser saker på annat sätt.

Jag hör nästan Jan Björklunds ord om värderingskonflikter från söndagens partiledardebatt eka. Att asylsökande kvinnor inte upplever trygghet, och i praktiken inte har något annat val än att stanna kvar på boendet, är direkt ovärdigt.

Människor som passiviseras. Kvinnor som känner rädsla. Livsgnistor som slocknar. Detta är de verkliga effekterna av den migrationspolitik som Alliansen och de rödgröna partierna stod bakom fram till i höstas.

Denna politik bygger inte på humanism. Snarare motsatsen. Jag vill hävda att det är fråga om en cynisk snällhetspolitik som ända från början handlat mer om att posera än att faktiskt hjälpa människor.

I detta läge är allt de ansvariga politikerna har att komma med ett pinsamt "tänkte inte på det."

Oviljan att förstå

Planerna på ett boende för ensamkommande i Saltsjö-Boo resulterade i protester från många grannar. Oro över kriminalitet, fallande pris på den egna bostaden och andra farhågor har kommit upp i ljuset.

Denna oro har hånats av såväl Aftonbladet som liberala tyckare. "Okunskap! Hur kan de vara så ogina?" tycks vare en vida spridd fråga. En som har funderat är det kristdemokratiska kommunalrådet i Nacka Jan-Eric Jansson. Han undrar varifrån rädslan för att bli granne med ensamkommande flyktingbarn kommer.

"Uppriktigt sagt förstår jag inte vad man är rädd för. Vi vågar ju resa utomlands och möta dessa pojkar på gatorna i främmande städer", skriver Jansson. Jämförelsen är bisarr och illustrerar tämligen väl gapet mellan politikerna och medborgarna i dessa frågor.

Kommunalrådet likställer alltså att se någon på en resa utomlands med att bo granne med personen i fråga. Häpp. Många tycker att det är spännande att besöka de brasilianska favelorna på semestern, men ingen skulle vilja ha dem i sitt eget bostadsområde. Detta förstår alla utom vissa politiker.

Jag hade för några år sedan tillsammans med dåvarande stadsdelsdirektören ett möte med ett par i ett välmående övre medelklassområde. Detta par hade begärt mötet för att diskutera det boende för missbrukare och socialt utsatta som stadsdelen hade i en villa. Denna villa råkade ligga på granntomten.

Störningar förekom ibland, även om vi agerade snabbt och slängde ut personer som inte skötte sig. Den främsta invändningen från grannparet var emellertid att boendet i fråga riskerade att sänka värdet på deras villa. Vilket var en invändning som varken jag eller stadsdelsdirektören kunde ta någon hänsyn till i stadsdelens sociala arbete.

Så här i efterhand, boende i bostadsrätt på en galen bostadsmarknad och med ansvar för föreningen i egenskap av ordförande, har jag desto större förståelse för grannarnas synpunkter. Det egna boendet är trots allt grundfundamentet i den vardagliga tryggheten. Rucka på detta och du kommer oundvikligen att få se reaktioner.

Denna situation, kollisionen mellan folket och folkvalda, är i själva verket politikernas eget verk. Jag tror att oron hade varit mindre om Sverige inte haft en så vettlös politik under så lång tid. Om vi kunnat lita på att människor som asylinvandrar är den de säger att de är, att minderåriga verkligen är under 18 och inte över 30 och att den som missköter sig åker ut med huvudet före från både asylboende och land, skulle acceptansen högst sannolikt vara mycket större. Detta skulle underlätta interaktionen mellan nyanlända och svenskar och därmed även integrationen.

Nu har vi i stället en situation med asylboenden som är överfulla av människor, med upprepade bråk som tar polisiära resurser från vardagsbrottsligheten, gruppvåldtäkter både mot svenska kvinnor och minderåriga på boendena och till och med mord.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att allt detta väcker oro och rädsla hos vanligt folk. Ändå finns det politiker som Jan-Eric Jansson som inte ens vill försöka förstå. Detta kommer bara ytterligare att bredda gapet mellan medborgare och folkvalda. 

Tidigare bloggat:

Anders Lindberg och okunskapen

Läs även:
Viktor Barth-Kron

Anders Lindberg och okunskapen

Den blivande chefredaktören för Aftonbladets ledarsida Anders Lindberg går till ett ryggmärgsmässigt angrepp (länk via Unvisit) mot boende i Saltsjö-Boo då de har protesterat mot att en villa som i dag hyrs av MC-klubben Hells Angels, HA, kanske ska bli boende för ensamkommande flyktingungdomar.

Det har nämligen visat sig att grannarna räds en växande otrygghet i området. HA skrämde bort småbuset och störde inte de kringboende, hävdar ett antal personer som vill vara anonyma.

Lindberg kallar reaktionerna för ett utslag av okunskap. Och visst är det delvis så. Alla unga män som bor på asylboenden eller HVB-hem antastar inte kvinnor och flickor. Självfallet är det en minoritet som gör detta. Men det betyder inte att människors rädsla och oro inte är på riktigt. Vårt hem ska vara vår trygghet, och upplever vi oro för att den tryggheten raseras - vilket har skett under lång tid i utsatta förorter - reagerar vi kraftfullt.

Det är väldigt bekvämt att skylla på välbärgade kommuner och stadsdelar. Osökt uppstår då frågan hur många asylboenden som Anders Lindberg själv bor granne med? Hur många boenden för ensamkommande flyktingungdomar har han i kvarteret? Egentligen delar Lindberg samma syn som grannarna i Saltsjö-Boo: de röstade för en politik vars konsekvenser de inte är villiga att ta personligen. Andra får betala.

Aftonbladets välbetalda ledarredaktion tillhör just den privilegierade grupp människor som den angriper. En grupp som inte påverkas särskilt mycket, eller alls, av den rekordstora asylinvandring som Sverige haft under lång tid och i synnerhet under de senaste fem åren. De sätter inte sina barn i skolor där var tredje elev är asylinvandrare.

Anders Lindberg har gett ryggradslösheten och kappvändandet ett ansikte under sin tid på ledarredaktionen genom att tvärsäkert hävda saker för att sedan byta åsikt och inte låtsas om att det alls har skett (se ett av många exempel nedan). Han är verkligen inte rätt person att fälla omdömen om andras okunskap. Tvärtom är Lindberg en sällsynt dåligt insatt tyckare i det offentliga samtalet.

Men Anders Lindberg har i alla fall en egen Flashbacktråd. Det är det inte alla som har.

Läs även:
Fnordspotting

Den ena dagen... är inte den andra lik.

På olika planeter i alliansgalaxen

I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD.

Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

Efter det senaste valet har Moderaterna lagt om sin migrationspolitik. Det är en remarkabel omsvängning från "öppna era hjärtan" till "avvisa vid gränsen". Centerpartiet håller tvärtom fast vid den reinfeldtska linjen och har varit kritiskt mot såväl id- som gränskontroller. Tillsammans med Vänsterpartiet är Centern det enda parti som säger nej till att täppa till sommarens två veckor långa uppehåll i gränskontrollerna.

I onsdagens Aktuellt i SVT debatterade migrationsminister Morgan Johansson med M:s migrationspolitiske talesperson Johan Forssell. Johansson konstaterade att "M och C är på olika planeter. Ni har inget regeringsalternativ så länge ni inte har en gemensam migrationspolitik."

Problemet är att Morgan Johansson har helt rätt. Alliansledarna brukar vifta bort påståenden om åsiktsskillnader med att de minsann kommit överens i tidigare alliansregeringar. Den förklaringen håller inte riktigt. Dels går det inte att leva på gamla meriter. Dels är migrationsfrågan så pass stor och avgörande nu att det inte går att ha ett regeringsalternativ som inte ens är överens om huruvida Sverige ska ha ett stopp för asylsökande eller om gränskontrollerna ska avskaffas.

Frågan alla väljare med hopp om en alliansregering 2018 måste ställa sig är vad Alliansen egentligen representerar i dag. Vad förenar dessa fyra partier? En överdriven tilltro till RUT?

Faktum är att den som vill se fortsatta skärpningar av migrationspolitiken och mer ordning och reda i kriminalpolitiken kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället för något av de opålitliga allianspartierna.

Betänk att det är en S-ledd regering som infört gräns- och ID-kontroller. Det är en S-ledd regering som förbjuder s.k. terrorresor, som skärper hanteringen av svenska pass och som är på väg att införa riktiga ålderskontroller av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga. Två alliansregeringar satt på händerna i åtta år.

Att Socialdemokraterna dessutom gör allt detta i koalition med Miljöpartiet måste få den politiska kompassen hos allmänborgerliga väljare att snurra ännu mer.

Valrörelsen 2018 kan bli intressant...

När pendeln svänger

TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

Kosmetiskt - men virrigt

Regeringen har tagit till sig av den kritik som en rad remissinstanser lämnat på förslaget till ny asyl- och migrationspolitik. Den vill därför införa lättnader i den nya asyllagstiftning som den kommit överens med allianspartierna om. I  går presenterades ett något reviderat förslag med en del kosmetiska förändringar.

Grunden ligger visserligen fast: temporära uppehållstillstånd som huvudregel och skärpt anhöriginvandring gäller. Men Socialdemokraterna ville sannolikt blidka både sin regeringspartner Miljöpartiet och de kritiker som i fräna ordalag fördömt den nya asylpolitiken. Och riktningen på några av ändringarna är intressant.

Temporära uppehållstillstånd ska ges i 13 månader i stället för 12 (3 år för flyktingar), och för särskilt ömmande fall ges TUT i 13 månader med möjlighet till förlängning med 2 år om skyddsbehov anses kvarstå.

Förändringen görs lite överraskande på Försäkringskassans begäran. Genom att förlänga från 12 till 13 månader omfattas de nyanlända nämligen av socialförsäkringssystemet (det vill säga föräldrapenning och barnbidrag). Regeringen ökar således bidragsutbetalningarna och därigenom kostnaderna för asylinvandringen, och detta för personer med väldigt kort uppehållstillstånd. Sverige har 180 000 människor inne i asylsystemet just nu. I detta prekära läge vill regeringen alltså möjliggöra fortsatt stora bidragsutbetalningar.

Åldersgräns för permanent uppehållstillstånd vid egen försörjning sätts till 25 år för att undvika att minderåriga utan gymnasieutbildning hoppar av skolan för att söka jobb och få PUT. I ett sådant läge, menar regeringen, skulle det nämligen skapas ett incitament för utbildning. Morgan Johansson sade på presskonferensen att han ville undvika att ungdomar hoppar av gymnasiet då det kan "driva fram barnarbete". Ett mycket märkligt uttalande. Johansson kanske borde rådgöra med LO, som informerar på sin hemsida att alla från 16 års ålder (gymnasieålder) i princip får ta vilket jobb som helst. Förespråkar landsorganisationen barnarbete?

En annan anmärkningsvärd detalj i regeringens nya giv är att uppemot hälften av platserna som är vikta till kvotflyktingar i stället ska användas för syriska asylsökandes anhöriga (som krydda på detta kan tilläggas att Sverige fortsätter att vara Sveriges största biståndsmottagare).

Den som letar logik, förnuft och resonlighet i svensk migrations-, bistånds- och utrikespolitik just nu får leta förgäves.

Läs även:
PM Nilsson, Fnordspotting

Rätt ska vara rätt

En känsla av förvirring infinner sig när det inte är en borgerlig alliansregering utan en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skärper asylpolitiken, förbjuder terrorresor och ser över två tredjedelsprincipen vid frigivning.

Lite märkligt känns det. Trots att den sittande regeringen förmodligen är unik i sin inkompetens tar den ändå vissa steg i rätt riktning. Steg som Alliansen under Reinfeldts ledning inte tog under sina åtta år. Den rensar upp en del galenskaper som funnits alltför länge.

Diskussionen om det orimliga i tvåtredjedelsprincipen tog fart när den så kallade Hagamannen släpptes ut efter att ha avtjänat 9 av de 14 år han dömts till. Trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som hög.

Nu tillsätts äntligen en utredning för att se över regelverket. Detta erkännande måste vi ge Löfvens regering. Den har faktiskt gjort en del som Alliansen aldrig tog tag i.

När man bara får nog

Ibland känner jag: nu orkar jag inte längre. Hjälp mig härifrån. Nu får det fanimej vara nog.

Dumheterna i landet vi kallar Sverige står som spön i backen. Har det alltid varit så här? Eller är jag bara mer perceptiv nuförtiden? Jag vet inte.

Men jag kan konstatera att vi nu kan lägga ännu en dumhet till samlingen. TV4 rapporterar om "oförutsedda kostnader för ensamkommande barn" i pensionssystemet.

I Sverige har det barn som förlorat en eller bägge föräldrarna rätt till efterlevandestöd fram till det fyller 20. Detta omfattar även ensamkommande flyktingbarn. Nu skjuter kostnaderna i höjden, ty Högsta förvaltningsdomstolen har kraftigt sänkt beviskraven.

Allt som krävs, slår domstolen fast, är ett intygande "på heder och samvete". Detta betyder att 90 procent av ansökningarna nu beviljas, en ökning från 20 procent tidigare.

Minderåriga som kommer som asylsökande till Sverige kan alltså inkassera pengar från svenska skattebetalare bara genom att påstå att en eller båda föräldrarna är döda. Inga intyg krävs. Dessutom beviljas retroaktivt stöd på upp till två år.

Pensionsmyndigheten tror inte att det finns incitament att missbruka systemet. Naiviteten vet verkligen inga gränser. I en situation när vi vet att många ljuger om sin ålder för att mångdubbla chanserna till beviljad asyl menar alltså en svensk myndighet att pengar utan motprestation eller intyg inte skapar incitament att fara med osanning.

Vilken verklighet lever dessa människor i? Och framför allt: finns det verkligen ingen som helst respekt för våra inbetalade skattekronor längre?

Läs även:
Fnordspotting

Så sant som det är sagt.

Opinionsvindar

Socialdemokraterna befinner sig i kris. Så har rubrikerna sett ut under lång tid. Särskilt sedan partiet tog tillbaka regeringsmakten 2014 då S krälat ned mot 23 procent i mätningarna. Nu tycks raset ha bromsats.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är definitivt bruten. Nu återvänder många väljare till de partier de en gång kom ifrån, S och M. Gapet ned till SD är nu över 10 procentenheter, och S får faktiskt 28,9 procent i DN/Ipsos marsmätning. Det är en rejäl ökning och inte så långt från valresultatet.

Förklaringen är sannolikt ganska enkel: en ny migrationspolitik. Asyltrycket mot Sverige har minskat med 95 procent sedan toppen under senhösten. Tack vare en uppgörelse med Turkiet kan migranttrycket mot EU nu komma att minska. Osäkerhetsfaktorerna är dock många. I vilket fall ligger Stefan Löfvens öde i hög grad i andras händer.

Utvecklingen är ganska väntad, och Jimmie Åkesson verkade inte alltför uppjagad när han intervjuades i Aftonbladets webb-TV häromdagen. Även om SD-ledaren inte försuttit ett enda tillfälle att skryta om partiets rekordsiffror i opinionen har han nog innerst inne begripit att det kan svänga fort. Särskilt i mellanvalstider.

Noterbart är att styrkeförhållandena mellan blocken inte förändrats. SD är fortfarande absolut vågmästare. Varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra skulle få lätt att bilda en handlingskraftig regering om det var val i dag.

Därtill bör konstateras att även om asyltrycket mot Sverige skulle förbli lågt fram till valet, finns en rad andra frågor som kan sänka förtroendet för regeringen. Få tror exempelvis att Löfven ska lyckas vända skolresultaten. Eller lösa krisen inom polisen. Eller hejda utvecklingen med ett växande antal utanförskapsområden, växande gängkriminalitet och ökad radikalisering. För allt detta saknar regeringen politik.

2018 händer dessutom något att hålla ögonen på: det statliga etableringsstödet till alla som fick uppehållstillstånd två år tidigare löper ut. Då blir de nyanlända helt och hållet kommunens försörjningsansvar. Detta kommer svida i många kommunala plånböcker (även om de i realiteten redan i dag kompletterar mångas etableringsersättning med försörjningsstöd eftersom etableringspengarna helt enkelt inte räcker för att täcka dyra andrahandshyror).

Missnöjet kan komma att växa runt om i landet och fler statliga stödmiljarder bli nödvändiga. Och då är det då bara en föraning om vad som väntar när 2015 års asylsökande helt och hållet blir kommunernas ansvar någon gång efter nästa val.

Frågan är om någon vill regera efter 2018...