Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
måndag 31 december 2012
Gott Nytt År!
År 2012 är snart till ända. Det har varit ett händelserikt år, dels för mig personligen med både flytt och giftermål men också i världen i stort.
Vi har sett eurokris, amerikanskt presidentval, ledarskifte i Kina, fortsatt ekonomisk stagnation i USA, inbördeskrig i Syrien, Håkan Juholts avgång, Nobelpris till Mo Yan, ja till teledatalagringen, fredspris till EU, hundraårsminnet av Titanics undergång, invandringsdebatt och fortsatt terrornoja. Bland mycket annat.
Själv har jag fortsatt att blogga om rättssäkerhet, integritetsfrågor, moralism och lite Kina. Nästa års bloggande kommer sannolikt att handla om ungefär samma frågor. Men lite nya perspektiv kan tillkomma.
Gott Nytt År till alla läsare!
söndag 30 december 2012
Nu ska vi snacka språk
Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.
Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.
Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.
Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.
En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.
Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.
Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.
Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!
lördag 29 december 2012
Rimligt försörjningskrav
Moderaterna vill skärpa kraven för anhöriginvandring. Skärpningen gäller försörjningskravet. Det betyder att fler som anhöriginvandrar måste har en försörjning ordnad i Sverige.
Det är fullt rimligt att den som invandrat först måste ha en stabil ekonomisk situation och ett ordnat boende innan personen tar hit sina anhöriga. Annars hamnar allesamman i Socialtjänstens knä.
Detta är inget radikalt förslag på något sätt eftersom de allra flesta, som barnfamiljer, undantas från kravet. Ändå lär det bli en het diskussion i Alliansen. Och anklagelserna om att flirta med Sverigedemokraterna kommer hagla.
Det är fullt rimligt att den som invandrat först måste ha en stabil ekonomisk situation och ett ordnat boende innan personen tar hit sina anhöriga. Annars hamnar allesamman i Socialtjänstens knä.
Detta är inget radikalt förslag på något sätt eftersom de allra flesta, som barnfamiljer, undantas från kravet. Ändå lär det bli en het diskussion i Alliansen. Och anklagelserna om att flirta med Sverigedemokraterna kommer hagla.
fredag 28 december 2012
USA inför stupet
USA står inför det omtalade finansiella stupet. Innan nyår måste en uppgörelse till stånd, annars höjs skatten för miljoner amerikaner.
Nå, om man ska vara krass är det kanske det som behövs. USA har fortfarande en galopperande statsskuld. Landet tros inte få en budget i balans förrän om något decennium. De sitter helt enkelt i skiten på riktigt. Pengarna måste in.
Förutom skattehöjningar behövs besparingar. USA har världens överlägset största försvarsbudget. Republikanerna gjorde i presidentvalskampanjen en stor grej av att Mitt Romney ville satsa mer på försvaret, inte mindre. Det är precis den sortens satsningar som landet inte har råd med just nu. Otroligt nog är det är som om insikten om tillståndet i ekonomin helt saknas.
Kanske blir det en överenskommelse mellan republikaner och demokrater i sista stund. Men det blir i så fall en sista minutenuppgörelse som räddar situationen här och nu men som inte löser någonting långsiktigt. För som sagt, pengarna måste in.
Samtidigt fortsätter förtroendet för amerikanska politiker att sjunka. Inför presidentvalet hade mindre än 10 procent av amerikanerna förtroende för Kongressen. Oförmågan att kompromissa och nå viktiga uppgörelser om landets framtid lär inte öka de siffrorna.
torsdag 27 december 2012
Svenskarna och världen
Det är illa ställt med svenskars kunskap om övriga världen, konstaterar professor Hans Rosling.
Han driver närmast en kampanj mot pessimismen, den gode Rosling. Men framför allt tror jag att han upprörs över att vi låter gamla sanningar forma vår bild av världen i dag.
Världen har förändrats de senaste decennierna - och det drastiskt. Tyvärr har många av våra föreställningar om den så kallade u-världen inte det.
Okunskapen formar vår bild av tillståndet i världen. Den skapar en pessimism som inte är förankrad i verkligheten och som riskerar att leda till att vi tar fel beslut. Världen har blivit bättre de senaste 30 åren, inte sämre. Det är den första sanningen vi behöver ta till oss.
Den andra är att även om skillnaden mellan de rikaste länderna och de allra fattigaste har ökat (eftersom de rika blivit rikare medan fattigaste fortfarande är lika fattiga), har mellanskiktet vuxit. Det är alltså fler människor som lever i en dräglig tillvaro nu, även om de inte kan klassas som rika. Dit hör flera av de länder som vi ofta har så fel om vad gäller medellivslängd och familjeplanering (Bangladesh, Vietnam).
Antalet demokratier i världen har vuxit stadigt sedan Berlinmurens fall. Men det är inte främst demokrati utan frihandel som utrotar fattigdom. Bland personer på vänsterkanten görs således ett dubbel- eller snarare trippelfel: De tror att världen blir sämre, de motsätter sig frihandel och de lovsjunger biståndet.
Fast det är klart, om världen följde socialisternas recept skulle världen verkligen bli sämre. Då vore deras framtidspessimism åtminstone befogad.
Tidigare bloggat:
En bättre värld
Han driver närmast en kampanj mot pessimismen, den gode Rosling. Men framför allt tror jag att han upprörs över att vi låter gamla sanningar forma vår bild av världen i dag.
Världen har förändrats de senaste decennierna - och det drastiskt. Tyvärr har många av våra föreställningar om den så kallade u-världen inte det.
Okunskapen formar vår bild av tillståndet i världen. Den skapar en pessimism som inte är förankrad i verkligheten och som riskerar att leda till att vi tar fel beslut. Världen har blivit bättre de senaste 30 åren, inte sämre. Det är den första sanningen vi behöver ta till oss.
Den andra är att även om skillnaden mellan de rikaste länderna och de allra fattigaste har ökat (eftersom de rika blivit rikare medan fattigaste fortfarande är lika fattiga), har mellanskiktet vuxit. Det är alltså fler människor som lever i en dräglig tillvaro nu, även om de inte kan klassas som rika. Dit hör flera av de länder som vi ofta har så fel om vad gäller medellivslängd och familjeplanering (Bangladesh, Vietnam).
Antalet demokratier i världen har vuxit stadigt sedan Berlinmurens fall. Men det är inte främst demokrati utan frihandel som utrotar fattigdom. Bland personer på vänsterkanten görs således ett dubbel- eller snarare trippelfel: De tror att världen blir sämre, de motsätter sig frihandel och de lovsjunger biståndet.
Fast det är klart, om världen följde socialisternas recept skulle världen verkligen bli sämre. Då vore deras framtidspessimism åtminstone befogad.
Tidigare bloggat:
En bättre värld
Etiketter:
bistånd,
fattigdom,
okunskap,
utveckling
onsdag 26 december 2012
Beijing - Guangzhou på åtta timmar
I dag på annandagen invigdes världens längsta snabbjärnvägssträcka. Självfallet ligger den i Kina.
Sträckan mellan Beijing och Guangzhou (京广高铁) kommer att ta åtta timmar mot tidigare 22. Den långa resan på 2 298 kilometer går genom 35 stationer.
Kina börjar få ett formidabelt järnvägs- och tunnelbanenät i och mellan de större städerna. Men det är statligt subventionerat. Bara Beijings tunnelbana, som har vuxit avsevärt de senaste sju åren men fortfarande är imponerande billig att resa med, subventioneras med miljardbelopp årligen.
När man åker snabbtåg i Kina är det lätt att bli fartblind och drömma om liknande trafiklösningar i Sverige. Men vårt avlånga land är för glest befolkat för att riktig snabbjärnväg ska vara ekonomiskt försvarbar.
Drömmen om en svensk snabbjärnväg kommer därför att förbli en dröm. En rimligare målsättning tycks vara att få tågen att över huvud taget gå.
Höghastighetståg, 高铁. Här i Tianjin.
Sexhandeln och moralismen
Aftonbladet håller tydligen på med något slags kampanj mot sexarbete. Tidigare var det sexhandel på svenskhotell i Thailand som vi förväntades bli upprörda över. Nu gäller det prostitutionen i den populära turistorten Playa del Inglés på Gran Canaria.
Aftonbladet är förstås inte ute efter några djupare insikter. Redan i rubriksättningen blir det tydligt vad tidningen vill ha sagt: "Sexslavar i charterparadiset". Det vi får är föga förvånande en moralistisk överton om att sexhandel är en fråga om utnyttjande.
Visst förekommer det tvång och utnyttjande, i synnerhet bland utländska sexarbetare i många länder. Människohandel ska bekämpas var den än finns (men det är värt att fråga sig varför endast den sexuella intresserar medierna). Om detta råder inget tvivel.
Men att ständigt lyfta fram de värsta exemplen för att visa på prostitutionens natur färgar vår uppfattning om vad sexhandel är. Självfallet ska slavliknande förhållanden uppmärksammas och bekämpas, men vi behöver ta till oss hela bilden, inte bara avarterna. När människohandel blir den bestående bilden på näthinnan är det inte konstigt att folk applåderar en sexköpslag.
Det finns en annan väg än att förbjuda sexköp: Nya Zeelands. Stärk sexarbetarnas rättigheter. Avkriminalisera sexköp och koppleri men lägg makten och rätten hos sexarbetaren. Rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Rätten att kräva kondom vid samlag.
Utvärderingar av avkriminaliseringen i Nya Zeeland har visat att effekterna är positiva. Sexsäljarnas hälsa har förbättras. Våldet har minskat och förtroendet mellan sexarbetare och myndigheter blivit bättre. Däremot består stigmatiseringen, vilket indikerar att den ligger på en annan nivå än den rent rättsliga (även om ett sexköpsförbud förvärrar det hela).
Det finns sätt att göra livet bättre för sexarbetarna utan att moralisera över deras arbete. Men det är inte så prostitutionsenheterna arbetar. Det är inte så vänsterfeministerna resonerar. Individperspektivet är för dem främmande.
Kvar återstår det samhälleliga, strukturella synsättet där politiken ska putta oss in på den rätta vägen och där de människor som det egentligen handlar om - sexarbetarna - lämnas därhän. Det är en människofientlig linje som ingen liberal kan ställa upp på och som varje person med någon sorts anständighet har ett ansvar att bekämpa.
Utvärderingar av avkriminaliseringen i Nya Zeeland har visat att effekterna är positiva. Sexsäljarnas hälsa har förbättras. Våldet har minskat och förtroendet mellan sexarbetare och myndigheter blivit bättre. Däremot består stigmatiseringen, vilket indikerar att den ligger på en annan nivå än den rent rättsliga (även om ett sexköpsförbud förvärrar det hela).
Det finns sätt att göra livet bättre för sexarbetarna utan att moralisera över deras arbete. Men det är inte så prostitutionsenheterna arbetar. Det är inte så vänsterfeministerna resonerar. Individperspektivet är för dem främmande.
Kvar återstår det samhälleliga, strukturella synsättet där politiken ska putta oss in på den rätta vägen och där de människor som det egentligen handlar om - sexarbetarna - lämnas därhän. Det är en människofientlig linje som ingen liberal kan ställa upp på och som varje person med någon sorts anständighet har ett ansvar att bekämpa.
måndag 24 december 2012
God Jul med några tankar
Så är julen åter här. Fridens högtid? Snarare köphetsens.
Det är svårt att helt frigöra sig från kravet på julklappar och i år måste jag tillstå att jag drabbades av ett återfall. Efter några år med lite mer blygsam konsumtion blev det i år desto mer. Jag har således bidragit till det där årliga rekordet som Handelns utredningsinstitut alltid spår ska komma.
Julen har för mig, liksom för de flesta svenskar, ingen religiös innebörd. Men jag kan likväl lyssna till julkonsert med religiösa sånger och tycka att de kristna symbolerna har sin plats mitt i allting. Gissningsvis har det med mysiga barndomsminnen från julfirande i skolan att göra, inget annat. Allt får den betydelse man ger det och i fallet med religion är jag ändå bortom frälsning.
Viktigast på julen är inte klapparna utan kalkonen, prinskorvarna, myset i soffan och en varm kram. Det vet ju alla (utom barnen). Att vi ändå tömmer plånböckerna inför varje jul är en liten tankeställare.
Jag behöver inte vänta ett år på att fira en stor högtid igen. Redan i februari bär det av till Kina. Då ska jag tampas med några hundra miljoner kineser i kollektivtrafiken inför det kinesiska nyåret. Förhoppningen är att jag anländer lite innan den värsta ruschen...
God Jul till alla läsare!
söndag 23 december 2012
Säg som det är
"Om man skapar ett samhälle med ökade klyftor och större social otrygghet, då lägger man grunden för den här typen av partier. De allra flesta människor som säger sig sympatisera med SD är inte främlingsfientliga i grunden, men många av dem är rädda och oroliga för jobben."Socialdemokraternas Stefan Löfven försöker förklara Sverigedemokraternas framgångar i väljaropinionen. I vanlig ordning ska SD:s växande väljarstöd förklaras med stigande arbetslöshet och växande utanförskap. Den ängsliga migrationsdebatten märks således även när stödet för SD ska analyseras.
Löfven kan inte kalla SD:s väljare för rasister, ty en stor del av dem kommer från hans eget parti. Men särskilt fruktbar blir knappast hans analys.
Säg som det är i stället. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det främst därför att de inte gillar regeringens och de rödgrönas invandringspolitik.
Inte en gång till...
Det blir kungligt bröllop nästa år. Än en gång kommer vi att översköljas av en rojalistisk yra. TV-sändningarna kommer att fyllas med ytligt meningslösa reportage, tidningarna likaså. Och vi som arbetar betalar förstås kalaset.
Den 8 juni gifter sig prinsessan Madeleine. Kanske dags att redan nu börja leta efter en lämplig utlandsresa...
lördag 22 december 2012
Centerns kris också en möjlighet
Det skrivs och pratas mycket om krisen i Centerpartiet just nu. Sedan förslaget till nytt partiprogram blev offentligt har medierna fyllts av svarta rubriker. Att Aftonbladets skribenter retar sig på det de betraktar som "nyliberala idéer" är i sig bara positivt. Värre för partiledningen är det beskrivna upproret bland partiaktiva ute i landet.
Per Ankersjö, som lett arbetet, menar att Centern måste våga göra resan. Det hade förstås varit väldigt enkelt (och bekvämt) att gå motsatt väg. Att gå i socialistisk eller konservativ riktning för att fiska röster. Det skulle sannolikt vinna väljare kortsiktigt och ute i landet hade det sannolikt, åtminstone initialt, inte mött samma högljudda motstånd. Men det hade varit fel väg.
De nuvarande låga opinionssiffrorna har inget med Centerns föreslagna partiprogram att göra. Partiet har legat risigt till ända sedan Annie Lööf blev vald. Om det ska letas enkla förklaringar till det usla opinionsläget, är det snarare valet av partiledare. Men inte heller det vore sant, även om Lööf sannerligen inte varit något lyft. Centern har haft det kämpigt i flera decennier.
Om partiet alls ska ha något existensberättigande måste det utvecklas, ta ställning och få något slags identitet. I dag vet väldigt få vad Centerpartiet står för. Det är förstås ohållbart. Opinionssiffrorna ljuger inte. Mittfältet i svensk politik är knökfullt. Enda sättet att bli relevant är att lämna det.
Ett problem är att även om Centerpartiets föreslagna idéprogram gillas av frihetligt sinnade väljare, som undertecknad, gör valet av partiledare att vi är ytterst tveksamma till att lägga en röst på partiet. Centerns svek i integritetsfrågorna, där just Lööf var en av huvudfigurerna, hjälper inte heller till. Å andra sidan är vi i dag ganska få. Om Centern kan förmå fler att inse värdet av större frihet för individen har de gjort oss alla en tjänst.
Jag välkomnar förstås de frihetliga inslagen i det föreslagna partiprogrammet. Men jag förhåller mig fortsatt skeptisk till möjligheterna att verkligen driva dessa frågor med framgång i partiet. Och framför allt finner jag skäl att betvivla att det alls kommer att ske. Allt annat är en positiv överraskning.
Per Ankersjö, som lett arbetet, menar att Centern måste våga göra resan. Det hade förstås varit väldigt enkelt (och bekvämt) att gå motsatt väg. Att gå i socialistisk eller konservativ riktning för att fiska röster. Det skulle sannolikt vinna väljare kortsiktigt och ute i landet hade det sannolikt, åtminstone initialt, inte mött samma högljudda motstånd. Men det hade varit fel väg.
De nuvarande låga opinionssiffrorna har inget med Centerns föreslagna partiprogram att göra. Partiet har legat risigt till ända sedan Annie Lööf blev vald. Om det ska letas enkla förklaringar till det usla opinionsläget, är det snarare valet av partiledare. Men inte heller det vore sant, även om Lööf sannerligen inte varit något lyft. Centern har haft det kämpigt i flera decennier.
Om partiet alls ska ha något existensberättigande måste det utvecklas, ta ställning och få något slags identitet. I dag vet väldigt få vad Centerpartiet står för. Det är förstås ohållbart. Opinionssiffrorna ljuger inte. Mittfältet i svensk politik är knökfullt. Enda sättet att bli relevant är att lämna det.
Ett problem är att även om Centerpartiets föreslagna idéprogram gillas av frihetligt sinnade väljare, som undertecknad, gör valet av partiledare att vi är ytterst tveksamma till att lägga en röst på partiet. Centerns svek i integritetsfrågorna, där just Lööf var en av huvudfigurerna, hjälper inte heller till. Å andra sidan är vi i dag ganska få. Om Centern kan förmå fler att inse värdet av större frihet för individen har de gjort oss alla en tjänst.
Jag välkomnar förstås de frihetliga inslagen i det föreslagna partiprogrammet. Men jag förhåller mig fortsatt skeptisk till möjligheterna att verkligen driva dessa frågor med framgång i partiet. Och framför allt finner jag skäl att betvivla att det alls kommer att ske. Allt annat är en positiv överraskning.
Kollektivt kaos
Att resa i juletid är alltid lika prövande. Det är skrikande småbarn, sönderstressade föräldrar och babblande tonåringar. Att resa bekvämt går således alltsomoftast bort.
Högsta prioritet blir i stället att över huvud taget komma fram i rimlig tid. Flyget är lite för dyrt för de ringa minuter jag behöver tillbringa i luften. Sedan kaoset på Stockholms central julen 2009 har jag valt bort tåg. SJ går helt enkelt inte att lita på.
Slutsatsen blir att jag hellre tar en försening på en obekväm och fullproppad buss än att lämnas strandad på en gudsförgäten plats i ett tåg som inte kommer vidare på grund av växelfel eller någon nedriven kontaktledning.
Jag är inte ensam. Enligt en Sifomätning väljer var tredje pendlare bort tåget av rädsla för att bli försenade. Att döma av alla extrainsatta bussar i jultrafiken resonerar många likadant nu när de ska lämna staden för att fira jul ute i landet. Trots olyckor och vädrets makter är faktiskt busstrafiken förbluffande punktlig.
En skumtomte på det.
fredag 21 december 2012
Det behövs en Kinastrategi
Jan Björklund har bestämt att kinesiska är framtidsspråket som svenska barn och ungdomar bör lära sig. Själv har jag rest vissa tvivel kring hur pass stort språket kan bli i en högstadie- och gymnasieskola där allt handlar om att maximera snittbetyget, inte att lära sig saker.
Ett antal Kinakännare tycker att det är otillräckligt att satsa på kinesiska i skolan. Det anser att det behövs en bredare strategi för att förstå Kina, för att tillvarata svenskars kompetens och för att kunna konkurrera.
Till de minst sagt namnkunniga undertecknarna återfinns dels Frédéric Cho men också två av mina gamla lärare vid Konfuciusinstitutet, Joakim Enwall och Fredrik Fällman. De pekar bland annat på en rad frågetecken kring vilka som egentligen ska utbilda alla de som väntas intressera sig för kinesiska framgent.
"Inom universitetsvärlden råder det förvirring över hur många terminers nybörjarstudier som egentligen krävs för lärarbehörighet i kinesiska, och det kan vara så att det räcker med endast tre. Det är alldeles för lite för att tillnärmelsevis behärska språket. Samtidigt har flera lärosäten fått sin examinationsrätt på lärarutbildningen indragen på grund av bristande kvalitet. Skolorna har redan nu svårt att hitta skickliga och behöriga lärare. Utan en förbättrad och utökad utbildning av lärare i kinesiska är Björklunds vision tyvärr en omöjlighet."Det finns således en hel del att fundera över för utbildningsministern. Själv har han sagt att det kommer att ta 10-15 år att implementera kinesiskan i den svenska skolan. Det ger en fingervisning om att detta är inget som går att göra snabbt.
För att bli den kunskapsnation som Sverige gärna berömmer sig för att vara, behöver vi redan i skolan få tillgång till bredare kunskaper om världen utanför vår egen. Utanför Europa. Utanför väst. Kina och Indien är två naturliga studieområden givet deras växande betydelse i världen. Det är inte bara naturligt att vidga vyerna utanför vår västerländska sfär utan också en nödvändighet för att kunna ligga i framkant ekonomiskt.
Kan svenskar någonsin få samma känslor och förståelse för Kina som för USA och Storbritannien (eller för den delen Thailand)? Högst sannolikt inte. För att förstå Kina och det kinesiska folkets attityder och tankesätt räcker det inte med att lära sig språket (även om det är en grundförutsättning). Vi behöver ta del av den kinesiska populärkulturen, förstå referensramarna. Och då behöver man helst besöka landet under längre perioder och umgås med kineser.
Kinesiskan kommer inte på något sätt att ersätta engelskan, men kunskaper i 普通话 underlättar förstås i alla kontakter med jättelandet i öst och även vår förståelse av det. Framför allt leder det dig garanterat in på en spännande och utvecklande resa.
I media:
Kinesiska i skolan är en kejsare utan kläder
Tidigare bloggat:
Familjen Fredrik
你会说汉语吗?
Kinesiskans ställning i svenska skolan
torsdag 20 december 2012
En sjuk hyresmarknad
Det är många som har liknande historier om hur de på 70-, 80- eller rent av 90-talet erbjöds en lägenhet i Stockholms innerstad men tackade nej. De säger det med ett uppgivet skratt. "Tänk om man bara hade vetat...!".
I takt med att Stockholm växer men antalet lägenheter inte gör det i tillnärmelsevis samma takt, ökar kötiderna hos bostadsförmedlingen. I dag är förstahandskontrakt så eftertraktade att den som väl har fått ett inte släpper det. Det blir därför ingen omsättning i lägenhetsbeståndet. Folk hyr i stället ut sina lägenheter i andra hand till ockerhyra. Särskilt omöjligt att etablera sig blir det för invandrare utan kötid eller hög inkomst. De hamnar i stället i Socialtjänstens försorg (som i sin tur sliter med att få tag i lägenheter att hyra ut).
I dag är det hopplöst att få en lägenhet via bostadsförmedlingen i innerstan. Du behöver antingen några miljoner för att köpa en eller fixa svartkontakt med pengar under bordet. Annars får du vänta i några decennier i kön. Man kan tycka att en så attraktiv plats borde vara svindyr att bo på. Men för de som bor i innerstan behöver det inte alls synas på hyresavin.
Och så ska det förbli, om Hyresgästföreningen får bestämma. De vill behålla bruksvärdesprincipen. Hyresregleringen var tänkt att bli tillfällig men kom som så mycket annat att permanentas efter andra världskriget. Den har satt prismekanismen ur spel. Hyresgästföreningen såg vid förra förhandlingen till att hyrorna höjdes lika mycket över hela staden i stället för, som fastighetsvärdarna föreslog, med mer i innerstan och mindre ju längre ut man bor.
Hyresbostadsutredningen vill gå mot mer marknadsanpassade hyror. Det är en absolut nödvändighet. Det är därför så förbaskat typiskt att regeringens talesperson, bostadsminister Stefan Attefall (KD), fastslår att regeringen inte har några ambitioner att införa marknadshyror.
Det tycks inte spela någon roll om regeringen är röd eller blå. De vill alla att hyresregleringen ska bestå. Och därmed även en hyresmarknad som ingen är nöjd med.
onsdag 19 december 2012
En bättre värld
Vi lever i den bästa av världar. Trots allt elände är det faktiskt så.
Den enorma medieexponeringen i dag gör att vi lätt får uppfattningen att världen är en värre plats att leva på än någonsin tidigare. Våldsbrotten är fler, otryggheten breder ut sig, välfärden nedmonteras och allt är is och mörker. Det är dock en myt.
Inte minst inom konservativa och socialistiska kretsar finns det en föreställning att det var bättre förr (men det är oklart exakt när "förr" infann sig). Ofta yttras denna tanke i något slags desperat suck över att samhället inte har utvecklats i den riktning man helst hade önskat.
Men aldrig har det satsats så mycket på välfärd i Sverige som just nu. Vi har vårdval och vårdgivare som faktiskt bryr sig om vad vi som patienter tycker. Vi har en konsumentmakt som inte riktigt fanns förr. Vi är friskare och lever längre än någonsin tidigare.
Sedan 1989 har världen förändrats dramatiskt. Hela Europa har demokratiserats. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och Kina har blivit världens andra största ekonomi. Sydkorea, Thailand, Filippinerna och Indonesien har demokratiserats. Latinamerika har gått samma väg. Antalet demokratier i världen har enligt Freedom House ökat från 69 till 117, vilket betyder att en majoritet av världens länder nu räknas som demokratiska.
Det betyder inte att kampen för mänskliga rättigheter varir lyckosam överallt. Ryssland är ett tråkigare exempel, även om Sovjetunionens fall var fantastiskt. Men precis som Johan Norberg skriver i Sveriges Radios OBS har utvecklingen de senaste 20 åren visat att demokratiska idéer kan slå rot i alla samhällen, i alla kulturer.
Detta är en lärdom att bära i minnet när islamofoba krafter hävdar att islam hotar västvärlden med sharialagar och kvinnoförtryck. Även muslimer vill ha frihet. Den arabiska våren lär bara ha börjat.
Den enorma medieexponeringen i dag gör att vi lätt får uppfattningen att världen är en värre plats att leva på än någonsin tidigare. Våldsbrotten är fler, otryggheten breder ut sig, välfärden nedmonteras och allt är is och mörker. Det är dock en myt.
Inte minst inom konservativa och socialistiska kretsar finns det en föreställning att det var bättre förr (men det är oklart exakt när "förr" infann sig). Ofta yttras denna tanke i något slags desperat suck över att samhället inte har utvecklats i den riktning man helst hade önskat.
Men aldrig har det satsats så mycket på välfärd i Sverige som just nu. Vi har vårdval och vårdgivare som faktiskt bryr sig om vad vi som patienter tycker. Vi har en konsumentmakt som inte riktigt fanns förr. Vi är friskare och lever längre än någonsin tidigare.
Sedan 1989 har världen förändrats dramatiskt. Hela Europa har demokratiserats. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och Kina har blivit världens andra största ekonomi. Sydkorea, Thailand, Filippinerna och Indonesien har demokratiserats. Latinamerika har gått samma väg. Antalet demokratier i världen har enligt Freedom House ökat från 69 till 117, vilket betyder att en majoritet av världens länder nu räknas som demokratiska.
Det betyder inte att kampen för mänskliga rättigheter varir lyckosam överallt. Ryssland är ett tråkigare exempel, även om Sovjetunionens fall var fantastiskt. Men precis som Johan Norberg skriver i Sveriges Radios OBS har utvecklingen de senaste 20 åren visat att demokratiska idéer kan slå rot i alla samhällen, i alla kulturer.
Detta är en lärdom att bära i minnet när islamofoba krafter hävdar att islam hotar västvärlden med sharialagar och kvinnoförtryck. Även muslimer vill ha frihet. Den arabiska våren lär bara ha börjat.
Demokrati är inte lätt. Men alla vill ha det.
Ett frihetligt centerparti?
Centerpartiets nya partiprogram ser ut att bli det mest liberala av alla riksdagspartiers (förslaget finns som PDF här). Konkurrensen är visserligen inte särskilt hård, men Centerns vandring i liberal riktning är ändå värd att nämna.
Däri finns visionen om fri invandring, kritiken mot centralism (inklusive maktförskjutningen till EU) och insikten att det digitala samhället kräver en ny syn på upphovsrätt. I förslaget är Centerpartiets ståndpunkt att staten "ska vara så liten som möjligt", en i svenska förhållanden rätt radikal hållning. Att partiet också tar ställning för månggifte är ännu mer radikalt (återstår att se hur den raden mottas på stämman i mars).
För en som lärt sig att vara misstänksam mot sådant som låter lite för bra för att vara sant finns anledning att inte bli alldeles till sig i trasorna riktigt än. Centerpartiets tidigare försök att gå i bräschen - det så kallade integritetsmanifestet - betydde inte ett jota när det väl kom till votering i riksdagen. Partiet struntade då i egna stämmobeslut.
Förslaget till nytt partiprogram är faktiskt riktigt bra. Till och med smått fantastiskt för att komma från ett parti som redan sitter i riksdagen. Om detta blir Centerpartiets politik, om den drivs aktivit och om C menar allvar med att bli Sveriges mest liberala parti, kan jag överväga en röst på Centern igen. Men då krävs att partiet först visar att det menar allvar och går från ord till handling.
Sjabbla inte bort det här nu.
Etiketter:
centerpartiet,
ideologi,
liberalism,
partier
tisdag 18 december 2012
En japansk hök återvänder
Japans nye premiärminister heter Abe Shinzo. Nygamle, kanske ska tilläggas. Han har suttit där förr och är nu alltså tillbaka. Nu väntar japanerna på att få se effekterna av regeringens abekonomi.
Med Abe vid makten väntas Japans linje mot Kina hårdna. Någon lösning på konflikten om ögruppen i Östkinesiska havet syns ej. Abe har själv sagt att Japan äger öarna enligt internationell lag och att all förhandling i frågan är utesluten.
Därmed lär konflikten fortgå och kanske också förvärras. Nationalistiska stämningar i både Kina och Japan kan tända gnistor i krutdurken. Vilket vore förstås både onödigt och idiotiskt.
Minnena av japanska krigsbrott, som de Nanjing 1937, är fortfarande färska i det kinesiska minnet och regeringen försöker inte direkt dämpa stämningarna. Samtidigt vill Japan å sin sida tona ned eller helst glömma bort det som skedde.
Man kunde ju önska att de gamla kombattanterna skulle kunna sätta sig ned över lite sake och en Tsingtao och diskutera saken i stället för att flexa de militära musklerna.
Med Abe vid makten väntas Japans linje mot Kina hårdna. Någon lösning på konflikten om ögruppen i Östkinesiska havet syns ej. Abe har själv sagt att Japan äger öarna enligt internationell lag och att all förhandling i frågan är utesluten.
Därmed lär konflikten fortgå och kanske också förvärras. Nationalistiska stämningar i både Kina och Japan kan tända gnistor i krutdurken. Vilket vore förstås både onödigt och idiotiskt.
Minnena av japanska krigsbrott, som de Nanjing 1937, är fortfarande färska i det kinesiska minnet och regeringen försöker inte direkt dämpa stämningarna. Samtidigt vill Japan å sin sida tona ned eller helst glömma bort det som skedde.
Man kunde ju önska att de gamla kombattanterna skulle kunna sätta sig ned över lite sake och en Tsingtao och diskutera saken i stället för att flexa de militära musklerna.
Senkaku på japanska eller diaoyudao, 钓鱼岛, fiskaröarna på kinesiska.
Föräldraansvar...?
Inga barn ska vräkas, råkade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) häva ur sig 2007. En nollvision upprättades. Den kritiseras nu av Kronofogden som orealistisk.
Larsson hävdar att det är innebär en "mycket stark otrygghet i ett barns liv att mycket hastigt behöva flytta". Den med erfarenhet av såväl Socialtjänstens som Kronofogdens arbete vad beträffar vräkningar vet att det inte sker hastigt. Det tar månader och är ingen process som sker lättvindigt. Ingen vill förstås vräka en barnfamilj.
Bakgrunden är vanligtvis en hyresskuld (eller snarare flera). I fall där Socialtjänsten är inblandad finns i bästa fall rutiner kring hur hyresskulder ska hanteras, i annat fall ska hyresvärden varsko nämnden när en barnfamilj riskerar att hamna på gatan. Då hamnar ansvaret åter hos Socialtjänsten.
Det sker emellertid även att familjers hyreskontrakt sägs upp på grund av misskötsel. Bråk, fylla, allvarliga störningar, allt sådant som ingen hyresvärd eller granne ska behöva acceptera. Att sätta en nollvision för vräkningar är således bara politiskt fåneri.
Självfallet kan sociala myndigheter arbeta preventivt med kända problemfamiljer - och det görs också - men om hyran i slutändan inte betalas för att pengarna går till annat eller om störningarna blir för omfattande, kan familjen inte bo kvar. Den logiken borde även barn- och äldreministern förstå.
Det talas ofta om samhällets ansvar men sällan eller aldrig om föräldraansvaret. Ja, Socialtjänsten får gripa in när föräldrarna brister och barn far illa. Ingen hamnar på gatan, men det är, särskilt i Stockholmsområdet, inte lätt att bara hitta en bostad åt bostadslösa familjer. Det blir därför ofta fråga om dyra hotelljourplaceringar som kostar 25 000 kronor i månaden.
Gärna en diskussion om hur vi förhindrar att barnfamiljer vräks från sina hem, men då bör vi också söka lyfta in föräldrars eget ansvar för sin situation.
Larsson hävdar att det är innebär en "mycket stark otrygghet i ett barns liv att mycket hastigt behöva flytta". Den med erfarenhet av såväl Socialtjänstens som Kronofogdens arbete vad beträffar vräkningar vet att det inte sker hastigt. Det tar månader och är ingen process som sker lättvindigt. Ingen vill förstås vräka en barnfamilj.
Bakgrunden är vanligtvis en hyresskuld (eller snarare flera). I fall där Socialtjänsten är inblandad finns i bästa fall rutiner kring hur hyresskulder ska hanteras, i annat fall ska hyresvärden varsko nämnden när en barnfamilj riskerar att hamna på gatan. Då hamnar ansvaret åter hos Socialtjänsten.
Det sker emellertid även att familjers hyreskontrakt sägs upp på grund av misskötsel. Bråk, fylla, allvarliga störningar, allt sådant som ingen hyresvärd eller granne ska behöva acceptera. Att sätta en nollvision för vräkningar är således bara politiskt fåneri.
Självfallet kan sociala myndigheter arbeta preventivt med kända problemfamiljer - och det görs också - men om hyran i slutändan inte betalas för att pengarna går till annat eller om störningarna blir för omfattande, kan familjen inte bo kvar. Den logiken borde även barn- och äldreministern förstå.
Det talas ofta om samhällets ansvar men sällan eller aldrig om föräldraansvaret. Ja, Socialtjänsten får gripa in när föräldrarna brister och barn far illa. Ingen hamnar på gatan, men det är, särskilt i Stockholmsområdet, inte lätt att bara hitta en bostad åt bostadslösa familjer. Det blir därför ofta fråga om dyra hotelljourplaceringar som kostar 25 000 kronor i månaden.
Gärna en diskussion om hur vi förhindrar att barnfamiljer vräks från sina hem, men då bör vi också söka lyfta in föräldrars eget ansvar för sin situation.
Håll grytan kokande
Londons borgmästare Boris Johnson är den senaste i raden av brittiska toppolitiker som stämmer in i den EU-kritiska kören.
I en intervju i BBC hävdar Johnson att det inte vore hela världen om Storbritannien lämnade EU. Alternativet är att medlemskapet omförhandlas.
Det är ingen hemlighet att britterna är kritiska till EU:s växande makt. Frågan om en folkomröstning har lyfts tidigare och även Boris Johnson tycker att det vore en bra idé. Han tror emellertid inte att den lär bli av. Det är ändå positivt att den brittiska EU-kritiken hålls levande av så pass profilstarka personer.
Att koalitionen mellan EU-kritiska Tories och EU-glada Liberaldemokraterna fortfarande inte har spruckit får betraktas som ett smärre under.
I en intervju i BBC hävdar Johnson att det inte vore hela världen om Storbritannien lämnade EU. Alternativet är att medlemskapet omförhandlas.
Det är ingen hemlighet att britterna är kritiska till EU:s växande makt. Frågan om en folkomröstning har lyfts tidigare och även Boris Johnson tycker att det vore en bra idé. Han tror emellertid inte att den lär bli av. Det är ändå positivt att den brittiska EU-kritiken hålls levande av så pass profilstarka personer.
Att koalitionen mellan EU-kritiska Tories och EU-glada Liberaldemokraterna fortfarande inte har spruckit får betraktas som ett smärre under.
måndag 17 december 2012
Visioner och verklighet
Det är lätt att vara radikal när man är nykläckt 18-åring. Senare i livet har man förhoppningsvis hunnit skaffa sig så pass mycket kunskap och livserfarenhet att "hur?" blir mer intressant än "vad?".
Det finns ett antal liberala symbolfrågor som är viktiga att hålla levande och som det vore önskvärt om även etablerade politiker och partier vågade röra.
Öppna gränser, avkriminalisering av all narkotika och avkriminaliserad sexhandel är tre viktiga liberala frågor som dels avslöjar människosyn, dels visar på förmågan att föreställa sig ett annat och bättre samhälle.
Att ha visioner är viktigt. De saknas ofta i den slätstrukna och ideologilösa svenska politiska debatten där RUT-avdrag, a-kassa och höjningar av barnbidraget kan bli tunga frågor i en valrörelse. Vi behöver politiker som vågar stå för visionära ideal, som vågar utmana invanda tankemönster, som vågar vända upp och ned på perspektiv.
Men samtidigt bör visioner ha något slags förankring i verkligheten. Den som presenterar en vision för något slags förändring måste, om målet är att vara trovärdig, kunna visa hur denna förändring ska komma till stånd.
Centerpartiet har utannonserat att man i det kommande idéprogrammet ska kämpa för fri invandring. Det finns förstås en rad utmaningar behäftade med denna vision - arbetsmarknadslagstiftning, bostadsbrist, sociallagstiftning, EU-medlemskap bland mycket annat - och Centerpartiet kommer i förlängningen att bli bedömt utifrån vilka svar det har på just dessa.
Därefter hoppas jag att Centern också vågar ta i drog- och sexhandelsfrågorna, även om det är en smula naiv förhoppning. I integritetsfrågorna har de i vilket fall redan förstört det förtroende, eller snarare de förhoppningar, de byggde upp.
Det finns ett antal liberala symbolfrågor som är viktiga att hålla levande och som det vore önskvärt om även etablerade politiker och partier vågade röra.
Öppna gränser, avkriminalisering av all narkotika och avkriminaliserad sexhandel är tre viktiga liberala frågor som dels avslöjar människosyn, dels visar på förmågan att föreställa sig ett annat och bättre samhälle.
Att ha visioner är viktigt. De saknas ofta i den slätstrukna och ideologilösa svenska politiska debatten där RUT-avdrag, a-kassa och höjningar av barnbidraget kan bli tunga frågor i en valrörelse. Vi behöver politiker som vågar stå för visionära ideal, som vågar utmana invanda tankemönster, som vågar vända upp och ned på perspektiv.
Men samtidigt bör visioner ha något slags förankring i verkligheten. Den som presenterar en vision för något slags förändring måste, om målet är att vara trovärdig, kunna visa hur denna förändring ska komma till stånd.
Centerpartiet har utannonserat att man i det kommande idéprogrammet ska kämpa för fri invandring. Det finns förstås en rad utmaningar behäftade med denna vision - arbetsmarknadslagstiftning, bostadsbrist, sociallagstiftning, EU-medlemskap bland mycket annat - och Centerpartiet kommer i förlängningen att bli bedömt utifrån vilka svar det har på just dessa.
Därefter hoppas jag att Centern också vågar ta i drog- och sexhandelsfrågorna, även om det är en smula naiv förhoppning. I integritetsfrågorna har de i vilket fall redan förstört det förtroende, eller snarare de förhoppningar, de byggde upp.
söndag 16 december 2012
Modigt eller dumdristigt?
Centerpartiet kommer att driva frågan om fri invandring till Sverige. Frågan är om det med tanke på partiets prekära läge är modigt eller dumdristigt.
Utgångspunkten är ett annat samhälle än det vi har i dag, med en mer flexibel arbetsmarknad där rörligheten mellan jobb ökat och det inte är en fullständig katastrof att bli av med jobbet då det finns nya att hitta.
Detta är det viktigaste i Centerpartiets förslag. Arbetsmarknadspolitiken går i dag ut på att låta människor som redan har jobb att behålla dem, inte att underlätta för arbetslösa att hitta ett. Den måste liberaliseras. Och för att idén med fri invandring ska fungera är det ett minimikrav.
Fri rörlighet och fri invandring ställer även andra krav. Alla som kommer till Sverige kommer ändå inte att hitta jobb eller kanske inte ens vara intresserade av det. Den gruppen måste i så fall också bemötas på något sätt.
För den som arbetar i Socialtjänsten uppstår också frågan hur i hela friden den ska kunna tillgodose bostäder åt alla som kommer hit om vi har fri invandring. Det krävs således även förändringar i sociallagstiftningen och ett större egenansvar. I dag betalar Socialtjänsten (det vill säga skattebetalarna) för hotelljourplaceringar som kan kostar runt 25 000 kronor i månaden för en liten familj.
Frågan är således väldigt stor och för att tas på allvar i den politiska debatten måste Centern vara mycket tydliga med vilka förändringar som krävs. Men det är roligt att ett riksdagsparti nu vågar ta i den. Och Per Ankersjö har förstås rätt i att personer som inte intresseras av idén med fri invandring helt enkelt får hitta ett annat parti än Centern att rösta på. Det bör inte innebära några problem. Riksdagen är i övrigt helt befolkad av partier som vill se en begränsad invandring till Sverige.
Mycket kan man kalla detta centerpartistiska utspel, men givet hur opinionsvindarna blåser är det i alla fall inte populistiskt.
lördag 15 december 2012
Amerikansk vapenfetischism
Skolskjutning.
Ordet borde inte finnas men har kommit att beskriva ett i huvudsak amerikanskt fenomen: personer beväpnar sig och löper amok på skolor i ett så kallat utvidgat självmord.
Den beryktade skolskjutningen på Columbine High i Littleton i Colorado 1999, då Eric Harris och Dylan Klebold tog livet av 13 elever och lärare innan de avslutade sina egna liv, har kommit att överskuggas av än värre dåd på senare år. Harris och Klebold planerade visserligen ett attentat som om det lyckats hade blivit det värsta på amerikansk mark sedan Pearl Harbor. Men det var nog många som trodde att deras massaker skulle bli hågkommen som den värsta av dem alla.
Massakern i Newtown, Connecticut, är förfärligare, och inte bara sett till antalet offer. Denna gång drabbades ett lågstadium. Sexåringar slaktades. Det gör dådet så obegripligt, så avskyvärt.
Politiska kommentatorer verkar dock tämligen överens om att inte heller denna händelse kommer att få några konsekvenser för lagstiftningen och stödet för rätten att bära vapen. Andra säger att om det inte blir några förändringar nu när småbarn på ett lågstadium har skjutits till döds, kommer det aldrig att hända. Barack Obama nämnde i sitt tal "meaningful action", vilket inte behöver betyda någonting konkret.
Från både liberalt och konservativt håll hänvisas till den konstitutionella rätten, det andra tillägget i den amerikanska konstitutionen, att bära vapen. Efter massakrer som den i Newtown brukar dessa grupper hävda att det inte skulle ha hänt, eller åtminstone inte fått samma omfattning, om rätten att bära vapen bara var absolut. Då kunde ju lärarna själva ha skjutit gärningsmännen. Konsekvensen är ett samhälle där alla går omkring med vapen hela tiden.
Personligen skulle jag inte vilja skicka barn till en skola som har beväpnade lärare. Lika lite skulle jag vilja gå på bio med beväpnade stolsgrannar eller känna att jag för säkerhets skull måste ta med en Glock när jag går ut på stan.
Denna vilda västernmentalitet känns för oss svenskar tämligen främmande. Men den amerikanska vapenfetischismen är utbredd och finns även inom svenska kretsar av liberaler och konservativa.
USA har ett gigantiskt problem här och det är ganska naturligt att rätten att bära vapen och synen på vapen i samhället kommer upp till diskussion. Ty någonstans tror jag även att amerikaner önskar en framtid där begreppet skolskjutning tillhör historien.
Nordkorea borde göra som Kina
Illustration av Tim Brinton.
Förhoppningarna om försiktiga marknadsreformer och upptinade relationer till omvärlden har kommit på skam i Nordkorea.
Ett år efter att Kim Jong-Un tog över som Nordkoreas ledare efter sin far skjuter regimen upp en raket och trotsar därmed USA, EU och FN men även sin närmaste bundsförvant Kina. Inte heller Ryssland lär vara överdrivet nöjt med Pyongyangs beslut.
I den stalinistiska diktaturen är en teknisk landvinning som denna, och den propagandaseger den innebär, viktigare än att förhindra att befolkningen svälter. Kim lär också ha stärkt sitt stöd hos militären.
Den väg som den nordkoreanska regimen borde ta är förstås den kinesiska. Att öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låt människor börja tjäna sitt eget uppehälle. Det skulle vara en väg ut ur landets extrema försörjningsproblem och ett sätt för regimen att bryta isoleringen. Problemet är förstås att den ideologi på vilken landet är byggt förespråkar just isolering (eller snarare "självständighet"). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså ett avsteg från statsideologin.
Tyvärr finns det i nuläget väldigt lite som tyder på några större förändringar under den tredje Kims styre. Förtrycket är lika omfattande som någonsin tidigare, undernäring fortsätter att vara omfattande och landets system av grymma koncentrationsläger ska vi bara inte tala om.
Allt detta är nordkoreanernas egna problem. Men frågan är om USA och resten av världen stillasittande kan se på när Nordkorea i framtiden utvecklar kärnvapen.
Mycket av nordkoreanernas öde avgörs i praktiken i Beijing. Så länge Kim har stöd från den kinesiska regeringen - livrädd för en regimkollaps - kan han i princip företa sig vad som helst och visa omvärlden sitt långfinger. Men när kinesernas tålamod tar slut...?
torsdag 13 december 2012
Fel att hänga ut sexbrottslingar
I USA finns ett nationellt sexförbrytarregister som vem som helst kan komma åt via nätet. Det går att se var dessa dömda personer bor och vilka de är.
Systemet är förstås avskyvärt av flera anledningar, men det försvaras vanligtvis med att det skyddar barn från övergrepp. "Folk har rätt att veta", är en vanlig kommentar.
Niklas Långström, professor vid Kriminalvården, sexualbrottsforskare och tidvis även aktiv i media i diskussioner som rör sexbrott, menar att det inte finns något vetenskapligt stöd för att dylika register gör barn tryggare. Effekten uteblir eller blir i värsta fall negativ.
Om förövare hängs ut och får utstå ett starkt socialt stigma, isoleras och inte släpps in i samhället igen har den egentligen inget att förlora på att begå nya brott. Det är inte särskilt märkligt.
Sverige är hittills förskonat från dylika register. Men vi är knappast immuna mot tankegångarna. Nyligen tog en privatperson saken i egna händer och delade ut information om en sexbrottsdömd som sedan länge avtjänat sitt straff.
Vi måste minnas att upplevd trygghet inte alltid är detsamma som verklig trygghet. Tvärtom tror jag att sådan information skapar rädsla helt i onödan. Den som avtjänat sitt straff måste anses ha sonat sitt brott och få rätten att leva ett normalt liv tillbaka. Då har personen åtminstone ett gott skäl att hålla sig på rätt sida om lagen i fortsättningen.
Se gärna: Långström, Niklas: Sexualbrottsförövare: Psykiatriska aspekter och återfallsrisk (2002).
Se inte gärna: Patrik Sjöberg tycker att "människor har rätt att få veta".
Systemet är förstås avskyvärt av flera anledningar, men det försvaras vanligtvis med att det skyddar barn från övergrepp. "Folk har rätt att veta", är en vanlig kommentar.
Niklas Långström, professor vid Kriminalvården, sexualbrottsforskare och tidvis även aktiv i media i diskussioner som rör sexbrott, menar att det inte finns något vetenskapligt stöd för att dylika register gör barn tryggare. Effekten uteblir eller blir i värsta fall negativ.
Om förövare hängs ut och får utstå ett starkt socialt stigma, isoleras och inte släpps in i samhället igen har den egentligen inget att förlora på att begå nya brott. Det är inte särskilt märkligt.
Sverige är hittills förskonat från dylika register. Men vi är knappast immuna mot tankegångarna. Nyligen tog en privatperson saken i egna händer och delade ut information om en sexbrottsdömd som sedan länge avtjänat sitt straff.
Vi måste minnas att upplevd trygghet inte alltid är detsamma som verklig trygghet. Tvärtom tror jag att sådan information skapar rädsla helt i onödan. Den som avtjänat sitt straff måste anses ha sonat sitt brott och få rätten att leva ett normalt liv tillbaka. Då har personen åtminstone ett gott skäl att hålla sig på rätt sida om lagen i fortsättningen.
Se gärna: Långström, Niklas: Sexualbrottsförövare: Psykiatriska aspekter och återfallsrisk (2002).
Se inte gärna: Patrik Sjöberg tycker att "människor har rätt att få veta".
Abortfrågan ingen EU-angelägenhet
"Vi ska gemensamt ta kampen för att abortfrågan ska förbli en nationell angelägenhet. Medborgarinitiativet får inte användas till att kidnappa EU för att inskränka kvinnors rättigheter att bestämma över sina kroppar."Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver om abortfrågan tillsammans med Frankrikes "minister för kvinnors rättigheter" Najat Vallaud-Belkacem på Aftonbladet Debatt. Medborgarinitiativet från EU har använts för att lyfta abortfrågan till EU-nivå och ministrarna räds resultatet.
Åsikterna går isär mellan olika EU-länder. Det visar på vanskligheten i att låta EU diktera villkoren i frågor som borde vara upp till varje medlemsland att besluta om. Det kan ju faktiskt bli en åsiktsmotståndare som vinner...
Ty om nu Nyamko Sabuni anser att abortfrågan ska avgöras på EU-nivå borde hon rimligen också anse att det är upp till varje medlemsland att självt besluta om inställning till och lagstiftning rörande sexhandel. Annars brukar ju sexköpslagens försvarare ivrigt vilja just "kidnappa EU" för att låta sin åsikt gälla för alla.
Avskaffa politikerfrälset!
KDU-ordföranden Aron Modig och Grön ungdoms språkrör Björn Lindgren föreslår att en riksdagsledamot bara ska kunna sitta tre mandatperioder i rad. Detta för att råda bot på att riksdagsuppdraget blir ett livslångt uppdrag för vissa.
Förslaget är bra. Både Modig och Lindgren kritiserar utvecklingen med elitpolitiker som aldrig haft ett vanligt arbete och som kan lita på att bli försörjda livet ut om de bara suttit av några mandatperioder i riksdagen.
Inkomstgarantin har granskats av de stora medierna under året. Det som var tänkt att fungera som ett omställningsstöd har blivit en permanent försörjning för avdankade politiker som inte vill omfattas av arbetslinjen och tycker sig ha rätt att försörjas av skattebetalarna utan att göra något.
Politikerna har blivit ett frälse. Nästa fyra av tio av de riksdagsledamöter som slutade efter valet 2010 lever fortfarande på inkomstgarantin. Förslag på förändringar finns - ett sådant är att inkomstgarantin "bara" ska gälla i upp till två år. En klar förbättring, men det går fortfarande att fråga sig varför en före detta riksdagspolitiker ska bli försörjd av skattebetalarna i två år utan motprestation.
I förlängningen ökar sådana här ersättnings- och pensionssystem glappet mellan politiker och vanliga medborgare. Och därmed även de sistnämndas förakt för de förstnämnda. Att två ungdomsförbundsordföranden tar till orda mot systemet är uppmuntrande.
När de mest oacceptabla förmånerna har tagits bort kan vi börja diskutera en bantning av antalet riksdagsledamöter.
onsdag 12 december 2012
Rekordlågt stöd för euron
Eurokrisen har satt spår i stödet för fredsvalutan. I Sverige skulle 82 procent rösta nej i dag. Bara var tionde skulle rösta ja.
Även stödet för EU minskar, från 47 till 45 procent.
Så, Jan Björklund - när ska vi hålla den nya euroomröstningen?
Även stödet för EU minskar, från 47 till 45 procent.
Så, Jan Björklund - när ska vi hålla den nya euroomröstningen?
Nya Slussen hotas
Planerna för Nya Slussen går i stöpet. Men det är inte all opposition mot förslaget som vunnit. Det är Mark- och miljödomstolen som kommit fram till att ägarna till Glashuset lider ekonomisk skada om byggplanerna förverkligas.
Suck!
Nu kommer staden att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Om den går på samma linje måste planeringen börja från början igen.
Risken är att hela rasket hinner rasa innan nybyggnationerna hinner komma igång. Att genomföra större byggprojekt i Stockholm måste vara en mardröm.
Suck!
Nu kommer staden att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Om den går på samma linje måste planeringen börja från början igen.
Risken är att hela rasket hinner rasa innan nybyggnationerna hinner komma igång. Att genomföra större byggprojekt i Stockholm måste vara en mardröm.
tisdag 11 december 2012
Platta idéer
Det ligger mycket i drömmen om "ett modernt och frihetligt samhälle". Jag kan tänka mig en rad genomgripande reformer som skulle kunna bana vägen för ett sådant. Men hos Moderata ungdomsförbundet inskränker det sig framför allt till sänkta skatter.
Visst är platt skatt en bra idé, en given utveckling för varje liberal. Men om det är det mest radikala MUF har att komma med i syfte att skapa det där moderna och frihetliga samhället, är det dåligt ställt med fantasin.
Vart tog de stora idéerna vägen?
Visst är platt skatt en bra idé, en given utveckling för varje liberal. Men om det är det mest radikala MUF har att komma med i syfte att skapa det där moderna och frihetliga samhället, är det dåligt ställt med fantasin.
Vart tog de stora idéerna vägen?
måndag 10 december 2012
Om jag bara fick
Fredsunionen rustar upp
Nobels fredspris har sedan länge haft ett löjets skimmer över sig. Med vinnare som Henry Kissinger (1974), Yasser Arafat (1994), FN:s klimatpanel IPCC (2007) och Barack Obama (2009) har den norska Nobelkommittén visat att priset är ett skämt och inte har något som helst med fred att göra.
Att EU blev årets pristagare har föga förvånande väckt både förvåning och protester. Timingen kan tyckas sällsynt illa vald med galopperande eurokris och en närmast existentiell kris i unionen.
Och visst blir det lite komiskt att Sveriges Radio samma dag som Herman van Rompuy, José Manuel Barroso och Martin Schulz tar emot priset rapporterar att EU planerar ett utökat militärt samarbete.
Fredspris, pyttsan!
Tipstack: Markus B
Att EU blev årets pristagare har föga förvånande väckt både förvåning och protester. Timingen kan tyckas sällsynt illa vald med galopperande eurokris och en närmast existentiell kris i unionen.
Och visst blir det lite komiskt att Sveriges Radio samma dag som Herman van Rompuy, José Manuel Barroso och Martin Schulz tar emot priset rapporterar att EU planerar ett utökat militärt samarbete.
Fredspris, pyttsan!
Tipstack: Markus B
"Om vi bara ler och låtsas som ingenting kommer nog ingen att
fundera över hur idiotiskt allt det här är."
söndag 9 december 2012
Svensk moral(ism)
Moralistblaskan Aftonbladet förnekar sig inte. Nu driver tidningen en kampanj mot svenska resebolag i fjärran land.
Det har nämligen visat sig att det förekommer prostitution på familjehotell i Thailand. Inte så förvånande, kan tyckas. Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand, men myndigheterna ser mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att ta med en en sexsäljare upp på rummet.
Enligt Aftonbladets granskning tillåter fyra av fem hotell som svenska resebyråer samarbetar med att sexsäljaren följer med till rummet. Kvällstidningen försöker förstås skapa moralpanik kring detta.
Men hur höga moraliska hästar svenska researrangörer än vill sätta sig på kan de inte påverka thailändsk lagstiftning eller moral. De ska ta seden dit de kommer, punkt slut.
Apollo och Ving överväger att säga upp kontrakten med de mer tillåtande hotellen. Lyckligtvis är presstalesmannen Jim Hovferberg på Fritidsresor av en annan åsikt:
"Vi är en researrangör som arrangerar resan och ett boende. Vad människor sedan gör på sin semesterresa är upp till var och en. Vi är ingen polismyndighet."
Precis så är det. Men som bekant anser somliga att den svenska moralen ska vara global.
Det har nämligen visat sig att det förekommer prostitution på familjehotell i Thailand. Inte så förvånande, kan tyckas. Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand, men myndigheterna ser mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att ta med en en sexsäljare upp på rummet.
Enligt Aftonbladets granskning tillåter fyra av fem hotell som svenska resebyråer samarbetar med att sexsäljaren följer med till rummet. Kvällstidningen försöker förstås skapa moralpanik kring detta.
Men hur höga moraliska hästar svenska researrangörer än vill sätta sig på kan de inte påverka thailändsk lagstiftning eller moral. De ska ta seden dit de kommer, punkt slut.
Apollo och Ving överväger att säga upp kontrakten med de mer tillåtande hotellen. Lyckligtvis är presstalesmannen Jim Hovferberg på Fritidsresor av en annan åsikt:
"Vi är en researrangör som arrangerar resan och ett boende. Vad människor sedan gör på sin semesterresa är upp till var och en. Vi är ingen polismyndighet."
Precis så är det. Men som bekant anser somliga att den svenska moralen ska vara global.
Chávez stiger tillbaka?
I oktober återvaldes Venezuelas vänsterextremistiske president Hugo Chávez för ännu en mandatperiod. Nu pratar han för första gången om att han kanske inte återvänder till makten.
Cancern har kommit tillbaka och Chávez nämner vicepresident Nicolás Maduro som sin eventuella efterträdare. Maduro kommer därefter behöva ställa upp i och vinna ett omval för att bli landets president.
Tidigare har den socialistiske USA-hataren bedyrat att kampen mot cancern var vunnen. Att Chávez öppnar för att inte ha inte kommer tillbaka är något nytt.
Vad skulle detta att betyda för Venezuela? Chávez blev återvald med klart mindre marginal senast än tidigare. Med Maduro som kandidat i ett nyval har oppositionen förmodligen en ännu bättre chans att vinna. Chansen till ett maktskifte kan plötsligt finnas inom räckhåll trots oppositionens valförlust i oktober.
lördag 8 december 2012
Ängslig migrationsdebatt
Migrationsdebatten i Sverige går väl så där. Staffan Danielssons (C) försök att få igång en diskussion slogs ned som "märklig och främmande" av partivännerna Johan Hedin och Hans Dahlgren. Så här brukar det se ut. Varje gång någon vill diskutera, vrida och vända på perspektiven kommer ett stenhårt mothugg.
Nu senast är det SvD:s Thomas Gür som skrivit ett sansat inlägg om migrationsminister Tobias Billströms förslag om färre undantag från försörjningskrav för anhöriginvandring. Även Gür har reagerat över att de högljudda protesterna inte riktigt står i proportion till förslaget. Så här fungerar det i den svenska migrationsdebatten. Den är oerhört ängslig.
Integrationsminister Erik Ullenhag skriver på debattplats i Aftonbladet att "Sverige tjänar på mångfald". Tydligen vänder sig Ullenhag direkt till Sverigedemokraterna, ty de flesta som är kritiska mot den alltför generösa migrationspolitiken har inte sagt annat heller. Självklart ska Sverige vara ett land som människor kan fly till, kärleksinvandra till eller bara välja att bosätta sig i. Men låt oss inte blunda för alla problem som finns behäftade med framför allt den förstnämnda gruppen.
Ett etniskt homogent samhälle vore oerhört trist. Men det är inte riktigt om det debatten borde handla. Stängda gränser är ingen fråga som finns på agendan. Diskussionen borde handla om varför Sverige till skillnad från större delen av Europa ska ta emot flest flyktingar. Varför bördan (ty det är en ekonomisk börda under överskådlig tid) inte kan fördelas jämnare över hela EU.
När kommunerna har problem att ens ordna tak över huvudet till alla som väntas komma hit om bara några månader är det verklighetsfrämmande att säga att Sverige ska ta emot ännu fler. Låt oss fokusera på de utmaningar vi har här och nu i stället.
Erik Ullenhag skriver att regeringen vidtar åtgärder för att göra invandrare anställningsbara. Problemet är bara att det största regeringspartiet tycker att allt är bra som det är. Reinfeldts nymoderater har avvisat varje försök att reformera svensk arbetsmarknad med bland annat avskaffade turordningsregler.
Centerpartiet och Folkpartiets förslag får således nobben. Och det är inte sannolikt att de kommer att drivas särskilt hårt i nästa valrörelse då båda partiernas fokus blir att klara sig kvar i riksdagen. Givet Sverigedemokraternas framgångar finns all anledning att tro att migrationsdebatten kommer att bli ännu mer ängslig framgent. Särskilt när det står riksdagsplatser på spel.
Nu senast är det SvD:s Thomas Gür som skrivit ett sansat inlägg om migrationsminister Tobias Billströms förslag om färre undantag från försörjningskrav för anhöriginvandring. Även Gür har reagerat över att de högljudda protesterna inte riktigt står i proportion till förslaget. Så här fungerar det i den svenska migrationsdebatten. Den är oerhört ängslig.
Integrationsminister Erik Ullenhag skriver på debattplats i Aftonbladet att "Sverige tjänar på mångfald". Tydligen vänder sig Ullenhag direkt till Sverigedemokraterna, ty de flesta som är kritiska mot den alltför generösa migrationspolitiken har inte sagt annat heller. Självklart ska Sverige vara ett land som människor kan fly till, kärleksinvandra till eller bara välja att bosätta sig i. Men låt oss inte blunda för alla problem som finns behäftade med framför allt den förstnämnda gruppen.
Ett etniskt homogent samhälle vore oerhört trist. Men det är inte riktigt om det debatten borde handla. Stängda gränser är ingen fråga som finns på agendan. Diskussionen borde handla om varför Sverige till skillnad från större delen av Europa ska ta emot flest flyktingar. Varför bördan (ty det är en ekonomisk börda under överskådlig tid) inte kan fördelas jämnare över hela EU.
När kommunerna har problem att ens ordna tak över huvudet till alla som väntas komma hit om bara några månader är det verklighetsfrämmande att säga att Sverige ska ta emot ännu fler. Låt oss fokusera på de utmaningar vi har här och nu i stället.
Erik Ullenhag skriver att regeringen vidtar åtgärder för att göra invandrare anställningsbara. Problemet är bara att det största regeringspartiet tycker att allt är bra som det är. Reinfeldts nymoderater har avvisat varje försök att reformera svensk arbetsmarknad med bland annat avskaffade turordningsregler.
Centerpartiet och Folkpartiets förslag får således nobben. Och det är inte sannolikt att de kommer att drivas särskilt hårt i nästa valrörelse då båda partiernas fokus blir att klara sig kvar i riksdagen. Givet Sverigedemokraternas framgångar finns all anledning att tro att migrationsdebatten kommer att bli ännu mer ängslig framgent. Särskilt när det står riksdagsplatser på spel.
fredag 7 december 2012
Mo Yan och censuren
Sedan Mo Yan (莫言) fick Nobelpriset i litteratur har västvärlden varit mer intresserad av vilken inställning han har till den kinesiska regeringen än av hans böcker.
Det blir lite märkligt att just en kinesisk författare ska ställas till ansvar, frågas ut och förväntas ta ställning i politiska frågor. Vad tycker han om den kinesiska censuren? Om demokrati och yttrandefrihet? Om Liu Xiaobo? Frågorna har varit många. Nyfikenhet är en sak, men detta har gått utöver det.
Mo Yan fick litteraturpriset för det han åstadkommit litterärt, inget annat. Överlag har han svarat rimligt på alla frågor som rör den kinesiska censuren. Att censur existerar överallt, bara i olika grad, är sant om vi i begreppet även räknar in sådant som inte får sägas, skrivas, fotograferas och så vidare i vår del av världen.
Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.
Det blir lite märkligt att just en kinesisk författare ska ställas till ansvar, frågas ut och förväntas ta ställning i politiska frågor. Vad tycker han om den kinesiska censuren? Om demokrati och yttrandefrihet? Om Liu Xiaobo? Frågorna har varit många. Nyfikenhet är en sak, men detta har gått utöver det.
Mo Yan fick litteraturpriset för det han åstadkommit litterärt, inget annat. Överlag har han svarat rimligt på alla frågor som rör den kinesiska censuren. Att censur existerar överallt, bara i olika grad, är sant om vi i begreppet även räknar in sådant som inte får sägas, skrivas, fotograferas och så vidare i vår del av världen.
Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.
Kampen om Egypten
Egyptens president Mohammed Mursi hann inte sitta länge på tronen innan makten steg honom åt huvudet och han förvandlades till en kejsare. I alla fall är det så omvärlden tolkar det som har skett den senaste tiden med ett dekret som gör honom näst intill oantastlig.
Det är illavarslande att Mursi kallar demonstrationerna för "konspirationer". Det är så vi vant oss att mördare som Bashar al-Assad och Alexandr Lukasjenko pratar om oppositionella.
Frågan är bara hur Mursi tänker. Om demonstranter på Tahrirtorget fällde Mubaraks seglivade regim, hur tror sig Mursi kunna sitta kvar med mer än halva landet emot sig? Han sitter på ett svagt mandat.
Risken är uppenbar att detta urartar i våld och död ännu en gång. I värsta fall kommer demokratin av sig innan den ens fått en ärlig chans i Egypten. Det är bara ännu en påminnelse om att demokrati inte vinns på en eftermiddag.
Det är illavarslande att Mursi kallar demonstrationerna för "konspirationer". Det är så vi vant oss att mördare som Bashar al-Assad och Alexandr Lukasjenko pratar om oppositionella.
Frågan är bara hur Mursi tänker. Om demonstranter på Tahrirtorget fällde Mubaraks seglivade regim, hur tror sig Mursi kunna sitta kvar med mer än halva landet emot sig? Han sitter på ett svagt mandat.
Risken är uppenbar att detta urartar i våld och död ännu en gång. I värsta fall kommer demokratin av sig innan den ens fått en ärlig chans i Egypten. Det är bara ännu en påminnelse om att demokrati inte vinns på en eftermiddag.
onsdag 5 december 2012
Det här blir problematiskt...
Ett förslag till ny våldtäktslagstiftning uppges vara inne i slutskedet på Justitiedepartementet. En kontroversiell del är att det ska krävas ett muntligt (eller skriftligt, får man anta) godkännande för att en sexuell handling inte ska betraktas som ett övergrepp i lagens mening. Lagförslaget har på förhand kommit att kallas för samlagskontraktet.
Flera remissinstanser är kritiska. Advokatsamfundet varnar för att den nya lagen kan leda till omvänd bevisbörda. Det kan bli upp till den tilltalade att bevisa att den sexuella handlingen skedde under ömsesidigt samtycke. Detta är även min oro. Att beviskraven genom så kallat samtyckesrekvisit kommer att sänkas.
Det är ett vanskligt ämne. Från feministhåll framförs ofta oro över att så få våldtäktsmål resulterar i fällande domar. Det är förstås ett problem, men det är lätt hänt att det blir ett väldigt ensidigt synsätt.
Viktigast, såväl för individen som för hela rättssamhället, måste vara rättssäkerheten, inte att öka andelen fällande domar för en specifik åtalspunkt. Just sexualbrott uppmärksammas mycket i media och ges en helt annan betydelse än exempelvis grova rån eller misshandel. Varför kan vi spekulera i - det finns element av skuld och skam som få andra brott kan mäta sig med - men i vårt samhälle anses sexbrott särskiltbfruktansvärda och därmed också särskilt intressanta att rapportera om.
Det är mycket möjligt att en ändring eller korrigering är nödvändig. Jag är emellertid mycket tveksam till ett samtyckesrekvisit och är orolig för att det i förlängningen kan få negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Det är verkligen inte vad vi behöver på sexualbrottsområdet (eller något annat område heller, för den delen). Men det känns väl rätt logiskt att det är under Beatrice Asks tid som justititeminister det ska ske, i så fall.
Flera remissinstanser är kritiska. Advokatsamfundet varnar för att den nya lagen kan leda till omvänd bevisbörda. Det kan bli upp till den tilltalade att bevisa att den sexuella handlingen skedde under ömsesidigt samtycke. Detta är även min oro. Att beviskraven genom så kallat samtyckesrekvisit kommer att sänkas.
Det är ett vanskligt ämne. Från feministhåll framförs ofta oro över att så få våldtäktsmål resulterar i fällande domar. Det är förstås ett problem, men det är lätt hänt att det blir ett väldigt ensidigt synsätt.
Viktigast, såväl för individen som för hela rättssamhället, måste vara rättssäkerheten, inte att öka andelen fällande domar för en specifik åtalspunkt. Just sexualbrott uppmärksammas mycket i media och ges en helt annan betydelse än exempelvis grova rån eller misshandel. Varför kan vi spekulera i - det finns element av skuld och skam som få andra brott kan mäta sig med - men i vårt samhälle anses sexbrott särskiltbfruktansvärda och därmed också särskilt intressanta att rapportera om.
Det är mycket möjligt att en ändring eller korrigering är nödvändig. Jag är emellertid mycket tveksam till ett samtyckesrekvisit och är orolig för att det i förlängningen kan få negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Det är verkligen inte vad vi behöver på sexualbrottsområdet (eller något annat område heller, för den delen). Men det känns väl rätt logiskt att det är under Beatrice Asks tid som justititeminister det ska ske, i så fall.
Sista chansen att rädda NHL-säsongen
Det har varit en tung tid för alla hockeyfans. NHL-lockouten suger, kort sagt. Ägare och spelarfack har misslyckats med att nå en uppgörelse och efter två månader har vi fortfarande inte fått se någon NHL-hockey.
Nu görs ett sista försök att nå en uppgörelse för att rädda åtminstone delar av säsongen. Själv har jag i princip gett upp hoppet eftersom inga tecken på samförstånd har funnits hittills.
Men nu sägs förhandlarna ha haft det bästa maratonmötet hittills och hoppet om att ligan kan starta före jul finns. Hoppet är ju som bekant det sista som överger en.
Vinter! Kaos!
Så slog vintern till igen. Och precis som varje år har det blivit kaos i trafiken. Snörörjningen hinner inte med. Bilar blir stående eller tar sig inte fram. Och kollektivtrafiken kollapsar.
Själv gick jag till jobbet i dag. Tunnelbanan är opålitlig. Gröna linjen står still. Pendeltågstrafiken likaså. En snabb titt på SL.se visar att i stort sett ingenting fungerar.
Varför måste det vara så här varje år? I flera dagar har vi vetat hur mycket snö som väntade natten mot onsdag. Om det är en resursfråga kanske Stockholms stad borde satsa några extra miljoner på snöröjning. Det finns gott om säsongsarbetare som mer än gärna jobbar övertid.
Härom kvällen blev vi varse hur sårbart samhället är när strömmen går. Över 80 000 Fortumkunder, mig själv inkluderad, blev strömlösa. Tyvärr är det moderna samhället lika sårbart för snöfall. Och det är inte ens kallt.
tisdag 4 december 2012
Ökad terrorism efter USA:s krig
I dag berättar Ekot om den minst överraskande nyheten sedan Barbadossångaren Magnus Carlsson kom ut som homosexuell. Sedan USA förklarade krig mot terrorn efter 11 septemberattackerna 2001 har antalet terrorattacker i världen ökat.
George W Bush skröt när han avrundade sitt presidentskap med att världen blivit säkrare. Säkrare utan Saddam Hussein, säkrare med ett försvagat al-Qaida. Men det viktigaste var trots allt att några nya terrorattacker inte hade inträffat på amerikansk mark. Ty världen som helhet har, som Ekot i dag rapporterar, inte alls blivit säkrare.
Siffrorna över en tioårsperiod blir visserligen höga på grund av de mycket blodiga åren 2003-2007 i Irak och Afghanistan. Under 2011 ser vi en utplaning av antalet döda i terrorattacker. Men i siffrorna ryms inte uppgifter om statlig terrorism.
Ett förslag i den rapport i vilken siffrorna framställts, Global Terrorism Index, är att länder som överväger militär intervention bör tänka en gång till. Jo, det hade man kanske inte behövt skriva en rapport för att komma fram till. Krig är ibland oundvikligt, men det ska inte användas lite efter behag.
Effekterna av kriget mot terrorismen är större än antalet döda och skadade i terrorattentat. I spåren av USA:s krig har regeringar världen över lyckats bygga upp en terrornoja hos människor. En rädsla för nya attacker har gjort att vi godkänner intrång i den personliga integriteten i form av övervakning och registrering. Och rädslan står inte alls i proportion till risken att drabbas.
Tillvänjningen har gått väldigt snabbt och i dag accepterar vi statliga intrång på ett sätt vi inte hade gjort före den 11 september. I stället för att visa på en alternativ väg har resten av världen beslutat följa i USA:s fotspår.
George W Bush skröt när han avrundade sitt presidentskap med att världen blivit säkrare. Säkrare utan Saddam Hussein, säkrare med ett försvagat al-Qaida. Men det viktigaste var trots allt att några nya terrorattacker inte hade inträffat på amerikansk mark. Ty världen som helhet har, som Ekot i dag rapporterar, inte alls blivit säkrare.
Siffrorna över en tioårsperiod blir visserligen höga på grund av de mycket blodiga åren 2003-2007 i Irak och Afghanistan. Under 2011 ser vi en utplaning av antalet döda i terrorattacker. Men i siffrorna ryms inte uppgifter om statlig terrorism.
Ett förslag i den rapport i vilken siffrorna framställts, Global Terrorism Index, är att länder som överväger militär intervention bör tänka en gång till. Jo, det hade man kanske inte behövt skriva en rapport för att komma fram till. Krig är ibland oundvikligt, men det ska inte användas lite efter behag.
Effekterna av kriget mot terrorismen är större än antalet döda och skadade i terrorattentat. I spåren av USA:s krig har regeringar världen över lyckats bygga upp en terrornoja hos människor. En rädsla för nya attacker har gjort att vi godkänner intrång i den personliga integriteten i form av övervakning och registrering. Och rädslan står inte alls i proportion till risken att drabbas.
Tillvänjningen har gått väldigt snabbt och i dag accepterar vi statliga intrång på ett sätt vi inte hade gjort före den 11 september. I stället för att visa på en alternativ väg har resten av världen beslutat följa i USA:s fotspår.
Vägen mot folkhälsostaten
Vårt samhälle blir alltmer utseendefixerat. Att vara överviktig har blivit en negativ klassmarkör. Att inte sköta om sin kropp vittnar om slapphet och gör oss oattraktiva i andras ögon. Att vara vanlig är inte så vanligt längre.
Det finns flera vinklar på detta. En är att det skapar stress och ångest hos människor att leva upp till ett skönhets- och hälsoideal. Sådana har funnits i alla tider, men i dagens digitala värld har träning och fysisk skönhet blivit en statusmarkör på de globala sociala nätverken. Visa upp din nya superkropp och få så många som möjligt att klicka på "gilla".
En annan vinkel är att våra universella välfärdsmodeller kräver att staten lägger sig i våra mat- och träningsvanor och hur vi mår. I ett samhälle där sjukvården är skattefinansierad ligger det i statens intresse att medborgarna lever hälsosamt för att inte belasta sjukvårdssystemet. Staten behöver kontroll. Ur detta perspektiv blir det fullt legitimt för politiker att lägga sig i vad vi äter och dricker genom att beskatta det som anses onyttigt för kroppen och komma med allehanda pekpinnar. Detta kan i princip dras hur långt som helst. Förslag på nya åtgärder saknas knappast.
Vi kan vara på väg mot ett folkhälsofascistiskt samhälle där tjocka och otränade sorteras ut. Vissa skulle säga att vi redan är där och att det bara blir fråga om mer sofistikerad kontroll i framtiden. Det är redan klarlagt att överviktiga anses mindre attraktiva på arbetsmarknaden, oavsett utbildning och kompetens.
I anställningsintervjuer framgår att arbetsgivare är alltmer intresserade av vårt privatliv och våra fritidsaktiviteter. Att säga att man är filmintresserad är inte alls lika attraktivt som att hävda att man tränar regelbundet och kanske har sprungit ett och annat maraton.
Jag raljerar inte över människors träningsvanor. Den som gillar att träna har naturligtvis all rätt att göra det. Men det blir ett problem när tränings- och hälsohysterin blir något slags överordnad diskurs i samhället. Det driver oss mot ett selektionssystem som utesluter människor utifrån utseende, vikt och fritidsvanor. ökar. Såväl politiker som företag ökar sin makt över vår fritid.
Ofrånkomligen kommer det framtida samhället att bli ett övervakningssamhälle. Alla bitar för att möjliggöra detta finns redan på plats: tekniken, logiken (ur ett skatteperspektiv) och kontrollglada makthavare. Vi kan komma att få en folkhälsostat som använder hälsoargument för att övervaka oss.
måndag 3 december 2012
Vi har det monopol vi förtjänar
I Svenskt Kvalitetsindex mätningar är det vissa företag som alltid får bra betyg. Dit hör IKEA, ICA och de gamla monopolisterna Apoteket och Systembolaget.
Numera är Apoteket som bekant inte ensam gigant på apoteksmarknaden utan har fått konkurrens. Apoteket får dock högre betyg än de privata aktörerna, även om skillnaden är mindre nu än kort efter avregleringen. Kalla det tillvänjningsprocess.
Det vi vet är att antalet apotek har ökat markant sedan regeringen avreglerade marknaden, vilket både betyder bättre tillgänglighet och att Apoteket inte kan behandla sina kunder hur som helst längre. Apoteksdöden på landsbygden har uteblivit, även om nyetableringen går långsammare där.
Systembolaget har fortfarande ett detaljhandelsmonopol. Och svenskarna är så nöjda så. En majoritet i undersökningen stöder monopolet och anser att både service och produktkvalitet håller en hög nivå. För mig är det svårt att begripa.
Myten om att Systembolaget, och endast Systembolaget, kan tillhandahålla ett bra utbud borde ha avlivats för länge sedan med tanke på att vi svenskar reser så mycket och rimligen har sett att utbudet av vin, öl och sprit är utmärkt även i länder som inte har något statligt monopol. Senast i höstas var jag i Berlin och handlade tysk schnapps i en liten butik fylld av spritsorter från golv till tak. Liknande butiker finns givetvis för vin och öl - och inte bara i Tyskland.
Det går givetvis att stödja detaljhandelsmonopolet av politiska skäl. Det kan jag förstå även om jag är av en annan uppfattning. Men att hävda att Systembolaget måste vara kvar därför att det tillhandahåller både bättre service och ett rikare utbud än vad som skulle finnas på en avreglerad marknad är rena dumheterna.
Etiketter:
apoteket,
monopol,
opinion,
Systembolaget
Låt oss prata flyktingpolitik
Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsledamot, skriver på Brännpunkt att Sverige behöver se över flyktinginvandringen. Den nuvarande politiken håller nämligen på att få konsekvenser.
Senast i går rapporterades att endast hälften av de 10 400 flyktingplatser som behövs inför nästa år har säkrats av landets kommuner. Alltfler kommuner säger nu nej till att ta emot fler flyktingar. Det är nog inget fel på viljan, men att ta emot flyktingar kostar pengar.
Även om staten går in med pengar över en tvåårsperiod vet vi att kommunernas försörjningsansvar varar längre än så. Budgeten för försörjningsstöd kommer att öka, vilket oundvikligen gör att det måste sparas på annat om inte politikerna höjer skatten.
Detta måste vi som inte är främlingsfientliga prata om. Människor gör det redan. Håller vi käften återstår bara ett parti att rösta på. Det är vår feghet, inte Sverigedemokraternas förträfflighet, som gör att SD går som tåget i opinionen.
När kommunerna tvingas välja mellan att prioritera boenden för flyktingar och att förbättra kvaliteten i skolan och vården, har vi hamnat i ett farligt läge. Det är att ge öppet mål till Sverigedemokraterna.
Staffan Danielsson säger det obekväma, men jag tror att det är precis vad som behövs. Utmaningar har aldrig mötts framgångsrikt med tystnad.
Senast i går rapporterades att endast hälften av de 10 400 flyktingplatser som behövs inför nästa år har säkrats av landets kommuner. Alltfler kommuner säger nu nej till att ta emot fler flyktingar. Det är nog inget fel på viljan, men att ta emot flyktingar kostar pengar.
Även om staten går in med pengar över en tvåårsperiod vet vi att kommunernas försörjningsansvar varar längre än så. Budgeten för försörjningsstöd kommer att öka, vilket oundvikligen gör att det måste sparas på annat om inte politikerna höjer skatten.
Detta måste vi som inte är främlingsfientliga prata om. Människor gör det redan. Håller vi käften återstår bara ett parti att rösta på. Det är vår feghet, inte Sverigedemokraternas förträfflighet, som gör att SD går som tåget i opinionen.
När kommunerna tvingas välja mellan att prioritera boenden för flyktingar och att förbättra kvaliteten i skolan och vården, har vi hamnat i ett farligt läge. Det är att ge öppet mål till Sverigedemokraterna.
Staffan Danielsson säger det obekväma, men jag tror att det är precis vad som behövs. Utmaningar har aldrig mötts framgångsrikt med tystnad.
söndag 2 december 2012
En framgångsrik politik
I Portugal avkriminaliserades bruk och mindre innehav av narkotika 2001. Det är förbjudet men inte en kriminell handling. Missbrukare behöver inte ett fängelsestraff utan vård, är tanken. Kritiker varnade då för ett drogparadis och narkotikaepidemier men det går inte att avläsa i statistiken. I stället tycks färre unga börja använda cannabis, färre dras in i heroinmissbruk och färre insjuknar i hiv. Från att ha varit Portugals största sociala problem anses det nu komma först på 13:e plats.SvD skriver om den växande globala narkotikamarknaden, med stora sociala konsekvenser, men pekar ut Portugal som ett positivt undantag.
Det mesta tyder på att avkriminaliseringen av narkotika i Portugal har varit en stor framgång. Men försök övertyga Maria Larsson om detta. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att de som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken fullständigt struntar i de sociala konsekvenserna av den.
Den sista sovjetstaten
Vore jag norrman skulle jag vara fly förbannad. Men sannolikt finns en stark opinion för denna sorts protektionism i syfte att bevara den inhemska produktionen (jämförelsen med EU:s gigantiska jordbruksstöd är given).
För de stackars norrmännen i väst som inte kan åka över gränsen till Sverige för att handla kommer det att bli dyrt. Riktigt dyrt. Och det lär kosta svenska mejerijobb, menar handelsminister Ewa Björling.
Att svara med samma mynt är förstås bara dumt. Ett handelskrig gynnar ingen och är bara kontraproduktivt för den som egentligen vill ha frihandel.
Men något svar är kanske ändå på sin plats. Sverige och EU får fundera lite över julhelgen. Vi kan ju inte räkna med att våra svenska skidåkare ska slå de norska på beställning, även om det förmodligen skulle svida mest för Norge.
fredag 30 november 2012
Fred?
FN:s generalförsamling godkände att Palestina uppgraderas till observatörsstat. Optimismen bland palestinierna verkar stor, men det är svårt att se hur detta ska förändra situationen särskilt mycket. Trots allt var det dock helt rätt beslut och alls inget att ifrågasätta.
Men hos Israel, som tillsammans med USA röstade emot, var det sura miner. Benjamin Netanyahu svarar nu med att godkänna byggandet av 3 000 nya bostäder på ockuperad mark.
Var det fred Israel ville ha?
Men hos Israel, som tillsammans med USA röstade emot, var det sura miner. Benjamin Netanyahu svarar nu med att godkänna byggandet av 3 000 nya bostäder på ockuperad mark.
Var det fred Israel ville ha?
Slutkapitlet om Saab
Efter flera förseningar kommer Saabs konkursförvaltare i dag äntligen in med sin förvaltarberättelse. I den uppges de rikta hård kritik mot Saabledningen. Bland annat förefaller de ha dragit slutsatsen att bolaget borde ha försatts i konkurs tidigare eftersom alla räddningsförsök var dömda att misslyckas.
Det är en märklig hållning. Victor Muller hade visserligen aldrig någon seriös affärsplan. Långsiktig finansiering saknades. Följden blev att Muller under hela sin tid som ägare och senare VD fick hoppa från tuva till tuva för att hålla bolaget vid liv. Anställda blev lidande. Kunder blev tveksamma.
Intressanter fanns. Kinesiska lastbilstillverkarna Youngman och återförsäljaren Pang Da hade varit drömkombinationen. Men när GM blockerade alla försök att sälja till ett kinesiskt bolag föll dessa planer. Det saknades dock varken vilja eller beslutsamhet och ingen kan hävda att Muller inte slogs in i det sista för att rädda Saab.
Att sitta med facit i hand och hävda att ledningen borde ha ansökt om konkurs redan i början av 2011 blir bara fånigt. Det är varje företagslednings ansvar att uttömma alla möjligheter innan någon konkursansökan görs. Fabriken stannade i april 2011 och därefter började jakten på en ny ägare. En jakt som tyvärr misslyckades på grund av att GM vägrade låta intressenter få tillgång till deras teknik.
Om Saab hade hunnit färdigutveckla Phoenixplattformen och haft flera modeller klara för lansering, hade företaget haft egen teknik att locka köpare med. Då hade Saab levt i dag.
Lite sorgligt är det, förstås, att veta vilka bilmodeller från Saab som aldrig blev verklighet eller hann börja tillverkas men aldrig säljas. Dit hör 9-5 SportCombi, suven 9-4X och Phoenixbaserade 9-3 samt storsuven 9-6X (se skissen ovan). Till skillnad från Volvo kunde Saabs ingenjörer det här med design.
Ett 70-tal bilar säljs nu på auktion.
Det är en märklig hållning. Victor Muller hade visserligen aldrig någon seriös affärsplan. Långsiktig finansiering saknades. Följden blev att Muller under hela sin tid som ägare och senare VD fick hoppa från tuva till tuva för att hålla bolaget vid liv. Anställda blev lidande. Kunder blev tveksamma.
Intressanter fanns. Kinesiska lastbilstillverkarna Youngman och återförsäljaren Pang Da hade varit drömkombinationen. Men när GM blockerade alla försök att sälja till ett kinesiskt bolag föll dessa planer. Det saknades dock varken vilja eller beslutsamhet och ingen kan hävda att Muller inte slogs in i det sista för att rädda Saab.
Att sitta med facit i hand och hävda att ledningen borde ha ansökt om konkurs redan i början av 2011 blir bara fånigt. Det är varje företagslednings ansvar att uttömma alla möjligheter innan någon konkursansökan görs. Fabriken stannade i april 2011 och därefter började jakten på en ny ägare. En jakt som tyvärr misslyckades på grund av att GM vägrade låta intressenter få tillgång till deras teknik.
Om Saab hade hunnit färdigutveckla Phoenixplattformen och haft flera modeller klara för lansering, hade företaget haft egen teknik att locka köpare med. Då hade Saab levt i dag.
Lite sorgligt är det, förstås, att veta vilka bilmodeller från Saab som aldrig blev verklighet eller hann börja tillverkas men aldrig säljas. Dit hör 9-5 SportCombi, suven 9-4X och Phoenixbaserade 9-3 samt storsuven 9-6X (se skissen ovan). Till skillnad från Volvo kunde Saabs ingenjörer det här med design.
Ett 70-tal bilar säljs nu på auktion.
Suven 9-4X tillverkades i Mexiko främst för den amerikanska marknaden.
Jag provsatt den på Saabs mässa i Nacka våren 2011. Den är läcker.
Etiketter:
arbetsmarknad,
bilism,
ekonomi,
Sverige
torsdag 29 november 2012
SD växer
Den som trodde att Sverigedemokraterna skulle förlora på alla skandaler bland förtroendevalda som uppdagats på sistone får tänka om.
I TV4/Novus senaste mätning når SD 8,6 procent, en statistiskt säkerställd uppgång med 2,1 procentenheter jämfört med oktobermätningen. Detta överensstämmer väl med DN/Ipsos mätning (8,5 procent) från förra månaden.
Novus tolkar resultatet som att SD ses som det enda oppositionspartiet. De plockar väljare från både Moderaterna och Socialdemokraterna och växer nu även i storstadsområdena.
Det är precis i denna situation partiet vill vara. Som utmanare. Den enda kritiska rösten. Det kan bli en svettig valrörelse för etablissemanget 2014.
I TV4/Novus senaste mätning når SD 8,6 procent, en statistiskt säkerställd uppgång med 2,1 procentenheter jämfört med oktobermätningen. Detta överensstämmer väl med DN/Ipsos mätning (8,5 procent) från förra månaden.
Novus tolkar resultatet som att SD ses som det enda oppositionspartiet. De plockar väljare från både Moderaterna och Socialdemokraterna och växer nu även i storstadsområdena.
Det är precis i denna situation partiet vill vara. Som utmanare. Den enda kritiska rösten. Det kan bli en svettig valrörelse för etablissemanget 2014.
Lägg ned RUT!
Jag tillhörde dem som ifrågasatte RUT-avdraget utifrån ståndpunkten att staten inte ska subventionera vissa branscher. Då gällde det framför allt städning, det som vänstern gillar att kalla "pigjobb". Sedan dess har avdraget vuxit i omfång.
Senaste tänkbara avdragsgilla områden är läxhjälp och bartenderjobb. Efter grönt ljus från Skatteverket ger sig även festfixarföretag in i RUT-karusellen. En tanke med RUT var att göra svarta städjobb vita. Frågan är dock hur stor den svarta läxhjälps- och festfixarverksamheten är. När kommer i så fall RUT-avdraget för sexuella tjänster?
Är det inte bra att det finns hjälp att få för föräldrar som inte har tid eller kunskap att hjälpa sina barn med läxorna? Absolut. Men varför ska övriga skattebetalare stå för notan? Är det något slags mänsklig rättighet att slippa hjälpa barnen med skolan och i stället lägga ut det på en extern aktör? Nej. Jag har alls ingen lust att sponsra detta. Staten ska se till att förutsättningarna för att starta och driva företag är de bästa möjliga - inte skattesubventionera vissa branscher i syfte att underlätta det så kallade livspusslet för vissa.
Från liberalt håll brukar det hävdas att företag som inte bär sig av egen kraft ska gå i konkurs. Skattebetalarna ska absolut inte bli lidande. Så argumenterades det för att skattepengar inte skulle ösas över Saab Automobile. Kan man inte på samma sätt argumentera för att branscher som inte bär sig utan stora skattesubventioner också borde se över sin verksamhet och existensberättigande?
Regeringen har hela tiden försvarat RUT och ROT med att det skapar jobb. Tja, några miljarder till bilindustrin hade säkert räddat jobb. Men hade det varit rätt?
Senaste tänkbara avdragsgilla områden är läxhjälp och bartenderjobb. Efter grönt ljus från Skatteverket ger sig även festfixarföretag in i RUT-karusellen. En tanke med RUT var att göra svarta städjobb vita. Frågan är dock hur stor den svarta läxhjälps- och festfixarverksamheten är. När kommer i så fall RUT-avdraget för sexuella tjänster?
Är det inte bra att det finns hjälp att få för föräldrar som inte har tid eller kunskap att hjälpa sina barn med läxorna? Absolut. Men varför ska övriga skattebetalare stå för notan? Är det något slags mänsklig rättighet att slippa hjälpa barnen med skolan och i stället lägga ut det på en extern aktör? Nej. Jag har alls ingen lust att sponsra detta. Staten ska se till att förutsättningarna för att starta och driva företag är de bästa möjliga - inte skattesubventionera vissa branscher i syfte att underlätta det så kallade livspusslet för vissa.
Från liberalt håll brukar det hävdas att företag som inte bär sig av egen kraft ska gå i konkurs. Skattebetalarna ska absolut inte bli lidande. Så argumenterades det för att skattepengar inte skulle ösas över Saab Automobile. Kan man inte på samma sätt argumentera för att branscher som inte bär sig utan stora skattesubventioner också borde se över sin verksamhet och existensberättigande?
Regeringen har hela tiden försvarat RUT och ROT med att det skapar jobb. Tja, några miljarder till bilindustrin hade säkert räddat jobb. Men hade det varit rätt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)