KD gjorde sig plötsligt ännu mer irrelevanta

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon "har en plan". Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

KD har nämligen plockat upp den gamla frågan om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Idén har lagts fram av kvinnosaksgrupper, av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och nu av regeringspartierna. KD öppnar alltså upp för att stödja denna rent ut sagt puckade idé.

Jag har argumenterat emot lagförslaget förut och kan göra det igen. Idén med att stifta en lag som förbjuder svenskar att köpa sex i länder som tillåter det är idiotisk eftersom det betyder att svensk lag skulle trumfa lagen i det land där sexhandeln sker. Till och med Beatrice Ask, knappast en vän av vare sig rättssäkerhet eller fri sexhandel, begriper varför detta är problematiskt.

Rimligen måste andra länder kunna göra likadant, vilket skulle öppna upp för ett förbud mot aborter för polska turister i Sverige, dödsstraff på homosexualitet för iranska hbtq-personer som vistas på svensk mark och så vidare. Månne skulle den iranska regimen, för att tala på Kristdemokraternas språk, hävda att en sådan lag kan få "en avskräckande effekt" mot att ägna sig åt homosexuella aktiviteter på semestern.

Det andra motargumentet är att lagen förstås skulle bli helt verkningslös. Lagstiftare ska inte sitta och stifta lagar mot sådant som inte går att beivra. Och partier ska inte ägna sig åt sådant här meningslöst trams - i synnerhet inte när de borde slåss för att överleva.

Eller som en god vän sade angående en annan korkad lag (den så kallade "gravfriden" över Estonias vrak): "Man kunde lika gärna förbjuda svenskar att äta blockchoklad i Kongo."

Kristdemokraterna har just påmint oss om varför det inte går att rösta på dem. Jag antar att jag borde vara tacksam.

Tidigare bloggposter i ämnet:
Om sexköpslagen

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

En onödig avgång

Toleransen för misstag inom politiken är minst sagt splittrad.

Å ena sidan kan statsråd vansköta sina uppgifter politiskt utan minsta åtgärd. Vi har haft djupt opassande justitieministrar som suttit i åtta år, katastrofala skolministrar och empatistörda kommunikationsministrar som alla fått behålla sina jobb. Detta eftersom inga "formella fel" har begåtts. Att vara allmänt usel och bedrövlig är inte olagligt.

Å andra sidan kan minsta misstag - en obetald TV-avgift eller svart städhjälp - leda till avsked på dagen. Den socialdemokratiska gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic drabbades i dag av det senare.

Hon har åkt fast i en nykterhetskontroll i vilken hon blåste 0,2 promille, precis på fel sida om den gräns som är tillåten enligt svensk lag. Därmed gjorde hon sig skyldig till rattonykterhet och kommer få dagsböter. Hadzialic begick ett misstag. Hon gjorde en felbedömning.

Det finns inget som framkommit som säger att hon skulle ha alkoholproblem av den typ som miljöpartisten Per Gahrton uppvisat upprepade gånger (som jämförelse blåste han vid sin senaste snedsegling i automobil 1,89 promille, vilket är en omskrivning för "stupfull").

Hon gör något rakryggat när hon tar konsekvenserna av sina handlingar, kallar till presskonferens och erkänner utan omsvep i stället för att smita ut bakvägen. Detta kan ha räddat hennes politiska karriär.

Men Hadzialic avgång känns förhastad - och onödig. Bättre hade varit att Stefan Löfven vägrat ta emot hennes avskedsansökan och själv kallat till presskonferens där han förklarat vad som inträffat, sagt att han tagit sin minister i örat och påtalat hur allvarligt detta är men kommit fram till att han vill behålla henne i regeringen eftersom han tror på henne. Alla kan göra misstag.

Nu blev det inte så. Vilket jag beklagar. Aida Hadzialic har en flummig portfölj (bara begreppet "kunskapslyftsminister" ger mig kalla kårar) på ett splittrat departement, men hon har på sistone varit en av få inom det rödgröna blocket som rakryggat tagit avstånd från identitetspolitiken. På så vis har Hadzialic varit ett friskt tillskott i en i övrigt sunkig ministär. Nu är risken stor att hon ersätts av en identitetspolitiker från nyvänstern.

Identitetspolitikens tillskyndare kan just ha vunnit ännu en rond.

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting

Feministerna vill förändra mannen

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på.

Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe. Denna tanke är alltså omvänd; kvinnorna rusar ut för att rädda männen undan patriarkatet och allt elände det sägs föra med sig.

Det kan ju låta vänligt och sympatiskt, men tittar vi på såväl tonläge som förslag inser vi snart att välvilligheten inte är allvarligt menad. Detta handlar om moralism, paternalism och samma gamla vanliga feministiska floskler.

I en omdiskuterad debattartikel i Aftonbladet skriver bland andra Gudrun Schyman att männen behöver feministernas hjälp. De konstaterar en rad saker: män är överrepresenterade i allt från hemlöshet och missbruk till upplevd ensamhet.

Felet de gör är att härleda allt detta till en enda orsak: könsrollerna i ett patriarkalt samhälle. Manligheten, tycker skribenterna, är en "trång bur". Det är ett starkt påstående och föga förvånande har de inget stöd för att män själva upplever sin manlighet som ett slags fängelse. Detta är ett utifrån-perspektiv som är framknådat i feministiska makt- och genusteorier. Vilket gör det till en åsikt, inte ett faktum.

Feministerna "erbjuder" sig att hjälpa män att må bättre och få ett rikare liv. Hur ska då detta gå till? Jo, genom att anamma de feministiska perspektiven, förstås! Män måste omstöpas för att bli helade från ondska.

Här ingår att sluta titta på porr (som anses vara en form av våld mot kvinnor), börja prata om känslor och inte minst att "söka hjälp". Det är ett ganska äckligt von oben-perspektiv som feministerna uppvisar när de påstår sig sitta inne på lösningen för hur män som grupp ska må bättre. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite åt det goda självförtroende som dessa rosa doktorer uppenbarligen har.

SheForHe är ingen solidaritetsrörelse. Det är en paternalistisk maktrörelse som utifrån feministiska teorier vill förändra mannen. Tack men nej tack. Jag är övertygad om att de flesta män klarar sig alldeles utmärkt utan er spelade omtanke.

Aftonbladets hycklande moralister

Med jämna mellanrum dyker den upp - debatten om den förment skadliga reklamen. Vi måste skydda våra barn och unga från "orealistiska kroppsideal". Detta slutar alltid med samma förslag: förbud.

Senast ut i denna tröttsamma debatt är Aftonbladets ledarsida (de måste väl vila från Löfven-hyllningarna i några dagar) som kräver, ja just precis, ett förbud mot "sexistisk reklam" (Unvisit krånglar så det är en direktlänk).

Somar Al Naher upprörs över att det knappt går att "åka Stockholms tunnelbana utan att dränkas i annonser för tandkräm, bilar och Gud vet vad".

Ja, det är för bedrövligt. Kala väggar á la Nordkoreas tunnelbana, eller obegriplig konst, vore förstås lämpligare. Eller kanske bilder av en vinkande Stefan Löfven i stället? Somar Al Naher ignorerar här helt att SL får in hundratals miljoner årligen på reklamintäkter (2012 var siffran 249 miljoner, sedan dess har SL ökat intäkterna betänkligt och i år har den borgerliga majoriteten gjort en upphandling som ger SL 70 procent av intäkterna från bland andra Clear Channel).

Somar Al Naher ogillar alltså all reklam. Men mest hatar hon reklamen för kvinnliga bikinidelar, i synnerhet om de råkar sitta på någon utan bilringar. Sådan reklam har kallats för ett "folkhälsoproblem" av den socialdemokratiska stjärnan Veronica Palm. En facebookare har kallat det "ett svek mot våra barn". Inga ord är uppenbarligen för stora här. Barn far uppenbarligen direkt illa av att se kvinnor i bikini i tunnelbanan.

Jag tycker att detta är ett storartat nyckleri. För varken Veronica Palm, Somar Al Naher eller den uppmärksammade facebookaren har förstås något som helst emot att deltagare i det årliga Pridetåget visar brösten eller går med snoppen i vädret samtidigt som barnfamiljerna står vid sidan om och tittar på. Det har inte jag heller, inte ett dugg. Men då tycker jag heller inte att bikinireklam, eller annan reklam som använder vackra kvinnor och män, ska regleras eller förbjudas. Tvärtom! Jag ser gärna mer av den.

En omättlig moralism och ett utstuderat hyckleri. Det är vad Aftonbladets ledarsida presterar vecka ut och vecka in.

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.

Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Leka doktor

Panik! Folket rasar! SVT-programmet Fråga doktorn har visat nakna bröst i TV!

Det kan ju förefalla ganska naturligt att en kroppsdel, även ett kvinnobröst, dyker upp i ett program som handlar om sjukdomar. Men inte i det nya Sverige. Där är nakna kvinnor bara acceptabla under vissa politiskt förutbestämda sammanhang. Allt annat är sexism.

Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. Pussy Riot som visar brösten i en ryskortodox kyrka är bra. Nakna kvinnobröst i en film är däremot objektifierande.

Jag måste säga att jag inte får ihop logiken. Å ena sidan är det förfärligt att kvinnor inte får bada topless på alla kommunala badhus. Kvinnor är upprörda över att Facebook plockar bort bilder med nakna kvinnobröst men tillåter manliga (go figure).

Å andra sidan är det alltså alldeles oerhört upprörande att det i ett mysprogram tidigt på kvällen, till vilket människor skickar in frågor om kropp och hälsa, i några ögonblick visas en datoranimerad bild av en naken kvinna.

En anmälare menar att SVT har "ett ansvar" att "visa en kropp som ser ut som en kropp". Jag tittar på bilden igen. Är detta inte en kvinnokropp? Jag förstår inte kritiken. Jag har sett många nakna kvinnokroppar som ser ut ungefär som denna bild. Alla ser faktiskt inte ut som Kakan Hermansson.

Vissa människor, inte minst vänsterfeminister, har alldeles för mycket tid över till att anmärka på allt i sin omgivning. Tyvärr blir de även lyssnade på i alldeles för stor utsträckning.

Skärp er. Skaffa er en vettig sysselsättning på fritiden. Börja sy. Hoppa hopprep. Kasta lasso. Vad som helst. Gör något annat än att anmärka på en datoranimerad kvinnokropp i Fråga doktorn. 

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Om medlemskap i Amnesty

I kommentarsfältet till en bloggpost om Amnesty Internationals ställningstagande för en avkriminalisering av sexhandel, och svenska Amnestys motstånd mot detta, diskuterades frågan om det skulle vara möjligt att bli medlem i Amnesty utan att tillhöra den moralistiska svenska delen av organisationen.

Svaret var inte uppenbart ens för svenska Amnesty när jag frågade dem. En läsare kollade dock upp saken med Amnesty International och fick efter några turer äntligen besked. Tyvärr är svaret nej. Ett internationellt medlemskap är endast möjligt för dem i länder som saknar en egen nationell gren av organisationen.

Detta betyder att jag avstår från att bli medlem. Den som vill kan förstås ändå donera pengar till Amnesty utan att de kommer svenska moralister till del.

Logik i kubik

Svensk bitterhet över Amnestys beslut

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet "sorgligt". Kvinnolobbyn kallar det "bisarrt". Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att "köpa andras kroppar".

Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter. Plötsligt går det upp för dem att den svenska hållningen är i minoritet och att en av världens främsta människorättsorganisationer förkastar den. Det är ett nyttigt uppvaknande, men ack så bittert.

Elsa Kugelberg skriver på ledarplats i DN  att det svenska sexköpsförbudet visserligen gör att prostitutionen sopas under mattan men också att "den som ber polisen om hjälp kan få den utan att oro sig för att bli häktad". Det är förstås sant, men beskrivningen ger sken av att sexköpslagen inte bidrar med några negativa konsekvenser för säljaren. Det är däremot inte sant.

Tvärtom finns det många skäl för en sexarbetare i Sverige att inte vända sig till polisen. Konsekvenserna av att bli avslöjad som sexsäljare kan bli allt från att förlora sin bostad till att förlora vårdnaden om sitt barn. Som vi har sett flera förfärande exempel på, tenderar socialtjänsten att ta ställning mot den som säljer sex i ärenden där barn är inblandade. Därtill kommer förstås det sociala stigmat som sexköpslagen i stället för att bekämpa har förvärrat.

Risken finns att sexköpslagens envisa försvarare kommer använda en klassisk halmgubbe och inom något år komma med påståendet att sexarbetarnas situation i världen inte alls har blivit rena himmelriket. Som om någon hävdat att det var möjligt.

Den som tar denna marginaliserade och diskriminerade grupps rättigheter på allvar måste inse att förändring tar tid, att alla länder ser olika ut i fråga om lagstiftning, social acceptans och fungerande institutioner och att Amnestys ställningstagande inte är en mirakelmedicin. Det finns ingen sådan. Och för länder som ger blanka tusan i Amnesty i andra frågor kommer förstås detta ställningstagande inte spela någon roll i fortsättningen heller.

Själva utgångspunkten - skademinimering - är emellertid oerhört viktig. Om fler myndigheter och frivilligorganisationer världen över börjar arbeta utifrån den kommer fler sexarbetare att bli lyssnade på och sannolikt också må bättre. Stöd till dem som vill sluta, ett lyssnande öra för dem som vill fortsätta men önskar förbättringar i fråga om sociala rättigheter. Det är enkelt, humant och - rätt.

För den som vill att sexhandeln ska försvinna från jordens yta, vilket är en vanlig hållning i den moraliska stormakten Sverige, kommer inte ens stora hälsovinster för en utsatt grupp att duga. De är emot själva fenomenet sexköp. Detta är ett ställningstagande som fråntar män och kvinnor rätten att bestämma över den egna kroppen. Jag är glad att Amnesty inte valde den vägen.

Fotnot: Jag har frågat svenska Amnesty om det är möjligt att bli medlem i Amnesty International utan att samtidigt stödja den svenska grenen. De visste inte utan hänvisade till amnesty.org för svar.

Läs även:
Sandra Sasvári (SVT Opinion)

Kvinnor gillar hardcore-porr mer än män

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet "klippa kuken", beteckningen "porrfritt" i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi.

ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att "kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer." Det är ett absurt argument av flera skäl. Dels räcker det att fråga vilken sexolog eller sexualrådgivare som helst för att komma fram till att porr berikar, inte begränsar, sexlivet.

Dels verkar ROKS och Kvinnolobbyn utgå från att det bara är män som konsumerar porr. Det stämmer inte heller. Och inte heller är det så att den kommersiella mainstreamporren endast uppskattas av män.

Nätets största porrsajt Pornhub har släppt data som visar att kvinnor inte bara gillar hardcoreporr lika mycket som män utan till och med lite mer. Enligt sajtens uppgifter uppskattar kvinnor "hardcore" 113 procent mer än män. Det är också statistiskt troligare att de söker efter kategorier som "gangbang", "rough sex" och "double penetration". Vips blev både du och jag av med några fördomar. Suget efter "feministisk porr" verkar inte överdrivet stort bland kvinnor.

Men för de moralistiska feministerna spelar fakta ingen roll. De fortsätter oförtrutet sitt korståg mot porren och den fria sexualiteten. Nå, låt dem göra det då. Låt dem leva vidare i sin bubbla. Nätporren rår de ändå inte på.

Tidigare bloggat:
Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Läs även:
Fredrik Strage, Naomi Abramowicz

Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor

Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en "konservativ påve". Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då?

Likadant verkar det fungera hos ROKS. En sexualkonservativ ersätter en annan sexualkonservativ. Den nya ordföranden heter Zozan Inci. De hjärtefrågor som Inci vill lyfta är "pornografi, våld i hederns namn, människohandel, surrogatmödraskap, fruimport och barnäktenskap".

Pornografi, alltså. Nog för att porren är en hjärtefråga för många, inte minst för mig såsom intresserad av kvinnobaksfrågor, men jag misstänker att Zozan Inci har ett lite annat perspektiv på saken.

Mycket riktigt. I en debattartikel i Expressen lägger hon ut texten om varför Sverige måste bli ett "porrfritt" samhälle. Angreppet på den fria sexualiteten ger mig bilder av auktoritära stater på näthinnan. Till och med feministen Katerina Janouch blir förbannad och ryter ifrån.

Redan i debattartikelns inledning sätts tonen, nämligen med en lögn: "Porren finns överallt." Nej, porren finns inte överallt. Den har aldrig funnits överallt. Men förr om åren kunde man faktiskt råka se porr i vad som populärt kallas det offentliga rummet, i mataffärer och på bensinstationer. Jag minns hur porrblaskorna när jag var liten fanns på den översta hyllan på ICA. Den hyllan jag inte nådde. Jag minns hur jag betraktade kassörskan i medelåldern när hon packade upp dem, troligen i väntan på någon sorts reaktion. Som aldrig kom. Kanske läste hon själv porrtidningar hemma, vad vet jag.

I dag är porrtidningarna ett minne blott i matvaruhandeln. Jag ser dem inte ens längre på bensinmackarna. Nu finns porren tillgänglig på nätet. Detta faktum är en självklarhet för de flesta av oss, men det är viktigt att ändå påpeka eftersom ROKS under sin nya ordförande driver idén om ett "porrfritt" samhälle. De hade ett seminarium på temat i Almedalen.

ROKS vill inte bara tillämpa kopplerilagen på produktionen av porr utan också "strypa distributionen". Eftersom i princip all världen porr inte spelas in i Sverige och all producerad porr numera finns på nätet, blir den naturliga frågan hur ROKS tänker strypa distributionen. Det enda sättet att rent praktiskt göra detta är att tillämpa en form av nätcensur efter kinesisk modell. Det skulle innebära en fruktansvärt kringskuren yttrandefrihet, en enorm kontrollapparat och sannolikt att folk porrsurfar i alla fall.

En massa sidofrågor uppstår självfallet också, som hur ROKS ser på homosexuell pornografi samt på porr som spelas in av amatörer framför webbkameran och sedan säljs. Oavsett hur dessa extremmoralister ställer sig till de praktiska frågorna kan redan nu konstateras att nätcensuren inte kommer fungera. Även kineser porrsurfar självfallet, trots den kinesiska statens idoga försök att rensa nätet från "omoraliskt" material.

ROKS företräder en extrem uppfattning som går ut på att porr är en form av sexualiserat våld och att den är direkt kopplad till sexhandel och mäns våld mot kvinnor. Uppfattningen är inte unik. Som tidigare konstaterat bygger hela sexköpslagstiftningen i Sverige på just denna villfarelse.

Föreningar och organisationer som arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer gör ett jätteviktigt arbete. Det är inte sällan förfärliga erfarenheter som dessa kvinnor bär med sig. Just därför är det särskilt allvarligt att ROKS är en extremistorganisation som skuldbelägger den fria sexualiteten och utmålar män som grupp som maktgalen och farlig.

Jag ryser lite av tanken på att vad utsatta kvinnor matas med för världsbild när de tas emot av ROKS kvinnojourer. 

Tidigare bloggat:
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Om man följer de feministiska utspelen under den årliga Prideveckan, eller för all del under resten av året, är det lätt att tro att feministerna står upp för en fri sexualitet för alla människor. De pratar ju så mycket om rättigheter, om rätten att vara annorlunda, om normer som begränsar oss.

Men detta är en falsk bild. Ty när de konkreta politiska förslagen läggs från feminister i riksdag och regering, i kvinnojourer och aktivistgrupper, handlar det i själva verket om det rakt motsatta: det handlar om att begränsa sexualiteten ännu mer och att anpassa den efter nya begränsande normer.

Socialdemokraten Veronica Palms förslag att blockera vuxenporr precis som barnporr på nätet kan tyckas världsfrånvänt och bisarrt. Att hon över huvud taget likställer övergrepp på barn med samtyckande vuxna människors sexuella aktiviteter är häpnadsväckande - om än inte förvånande. Palm har inte direkt gjort sig känd för sansade och eftertänksamma utspel.

Men Veronica Palm är tyvärr inte ensam i sitt porrmotstånd. Långt därifrån. Under Almedalsveckan lanserar Sveriges kvinnolobby hashtaggen "porrfritt" och kräver porrfria miljöer, ett förbud mot strippklubbar och en utredning om ett totalt porrförbud. Palm och kvinnolobbyn har samma utgångspunkt: pornografi är våld mot kvinnor.

Om detta låter bisarrt ska vi komma ihåg upprinnelsen till sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen 1998. Sexköpsförbudet kom ur en kvinnofridsproposition, och i utgångspunkterna för lagen argumenterade den dåvarande regeringen att ett sexköpsförbud skulle "minska våldet i samhället". Uppfattningen att kommersiellt sex, oavsett om det är i form av sexhandel eller pornografi, är ett uttryck för ett förtryck mot kvinnor och våld mot kvinnor, är således inte ny eller unik. Den finns där som en grund för sexköpslagen.

De flesta inser att ett förbud mot vuxenporr är lönlöst. Blockeringar fungerar inte heller eftersom det räcker att skaffa exempelvis Tor för att komma runt problemet (och ja, även hårt hållna kineser porrsurfar).

Men det är likafullt upprörande hur feministiska företrädare och organisationer kan komma så lindrigt undan med att föreslå allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och människors sexuella frihet. De borde kallas för vad de är: moralister och halvfascister.

Det är dessa människor, inte "patriarkatet", som utgör det största hotet mot människors rätt till sin sexualitet i dagens Sverige.

Att köpa sex är helt naturligt

I Sverige har lagstiftaren en patologisk syn på sexköp. Den statliga moralpolisen går i bräschen för denna syn genom att i sociala medier skryta om hur den sätter dit och förstör livet för sexköpare.

En studie i Storbritannien visar att kvinnliga sexköpare ökar i antal. Det är inte så konstigt. Blir man förvånad över detta har man köpt den stereotypa bilden av kvinnor som säljare och män som köpare i förhållandet offer-förövare.

I studien Women Who Buy Sexual Services in the UK framkommer att köparna är i alla åldrar och kommer från olika bakgrund. Den främsta anledningen till att dessa kvinnor köper sex är att de saknar tid för ett förhållande. Detta är också vad manliga sexsäljare i Sverige har uppgett som sina kunders skäl.

Män är fortfarande överrepresenterade bland sexköpare i Sverige och i andra länder. Men i takt med att allt fler kvinnor gör karriär och får en bättre ekonomi, lär vi får se alltfler som också köper sexuella tjänster. Det vore en naturlig utveckling, och den skulle ställa feministiska maktanalyser på ända.

Argumenten för sexköp är flera. Dels fyller det ett behov för alla sexuellt aktiva människor, kvinnor som män. Men framför allt riskerar det inte att komplicera vardagen. Om du går ut på krogen för ett ligg riskerar du alltid att det leder till någonting du inte önskar. Genom att träffa en professionell har du själv kontroll över skeendet och behöver inte oroa dig för att det ska trilla in SMS eller att du gör någon besviken och ledsen för att du inte vill ha en relation.

Sett ur detta perspektiv är köp av sex lika naturligt som köp av vilken vara som helst. Köparen har ett behov och betalar för att få det behovet tillgodosett. För andra grupper kan sexköp dock vara enda möjligheten att få sex. Funktionshindrade är en grupp det aldrig pratas om i Sverige men som i Tyskland och Danmark erbjuds sexuell vägledning.

I Sverige vore detta otänkbart. Här förväntas personer med funktionshinder leva utan sex. Om en sexualvägledare skulle hjälpa personen som inte kan kan tillfredsställa sig själv eller inte har någon realistisk chans att få sex med en annan person, skulle det enligt lagstiftaren betyda att den funktionshindrade utnyttjar sexualvägledaren. Så bisarr är den svenska lagen.

Sverige har aldrig varit det där sexliberala paradiset som det en gång hade rykte om att vara. Men det har i flera avseenden varit friare än vad det är i dag. Det moderna Sverige har drabbats av en besvärande form av nymoralism.

Sexköpslagen lägger en våt filt över allt som har med sex och pengar att göra, och generaliserar den komplexa mänskliga sexualiteten till en simpel fråga om makt.  Lagen måste bort.

Ge fan i sexarbetarna!

"Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat", brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående.

Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller - det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder.

I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ. Sexsäljaren är alltså inte målsägare.

Kritik från sexarbetares organisationer om att arbetssituationen har blivit otryggare viftas bort med att det snarare är positivt om sexsäljare far illa eftersom det då kan få dem att sluta sälja sex (så skrev Anna Skarhed i regeringens utvärdering av lagen 2010).

Trots sexköpsförbudet frodas sexhandeln i Sverige. Gatusexhandeln, som är enklast att mäta och därför ofta blir skyltfönster för all sexhandel, har minskat tack vare förbudet. Men den utgör en minoritet (hur liten vet vi inte). Det mesta sker inte på kända sexsäljarstråk utan göras upp hemma hos köparen eller säljaren, på hotell och i massagesalonger. De sistnämnda är perfekt förtäckta verksamheter eftersom de på ytan är helt lagliga men erbjuder lite extra till de kunder som önskar.

Polisen och Socialtjänsten pratar alltid om den problematiska sexhandeln. Den som inbegriper människohandel och hallickar. Men detta är förstås inte hela sanningen av vad sexhandel är. Det finns studenter som säljer sex för att finansiera sina studier, kontorister som säljer sex på deltid för att sätta en guldkant på vardagen och så vidare. Fenomenet är oerhört brett.

Att sälja sex är per definition ett socialt problem i Sverige. Därför föreslås ofta ökat stöd till sexsäljarna och hårdare tag mot köparna. Men tänk om flertalet inte vill ha något stöd? Och tänk om straff inte hjälper? Har någon tänkt den tanken? Tänk om det enda de flesta sexköpare och -säljare mest av allt önskar, är att alla obehöriga (i synnerhet politikerna) lämnar dem i fred?

Det är förmodligen en alldeles för komplicerad tanke för landets politiker.


Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå

RFSU:s kritik välkommen men otillräcklig

RFSU har låtit göra en genomgång av kunskapsläget om sexköpslagen och funnit att det inte finns något stöd för de effekter som regering och riksdag påstår att den haft. Effekterna av lagen är kort sagt överdrivna. Däremot finns negativa effekter som inte har beaktats, skriver RFSU.

Nu är detta givetvis inget nytt. Många, däribland Petra Östergren, har i över tio år kritiserat lagen för att just försämra sexarbetarnas situation och politikerna för att måla en falsk bild.

Jag bloggade en del om den så kallade utvärderingen av lagen 2010. Den var ett beställningsjobb av en av direktiv bakbunden utredare, Anna Skarhed. Skarhed, som inte fick ifrågasätta lagen utan endast föreslå skärpningar av den, yttrade dessa famösa ord i utredningen apropå den kritik mot lagen som framförts av sexarbetarna själva (s. 130):

"När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen."

Att påstå att lagstiftaren högaktningsfullt struntat i sexarbetarna hela tiden är närmast en underdrift. Regeringens tillsatte utredare hävdade alltså att negativa effekter för sexarbetarna är positiva eftersom det kan få vissa att sluta sälja sex. (Och så kallar de lagens kritiker cyniska.)

Det har inom RFSU funnits en kritik mot sexköpslagen under lång tid. Men den har inte varit så här konkret tidigare. Samtidigt är det viktigt att påpeka att förbundet inte är motståndare till ett förbud mot sexköp.

RFSU:s förbundsstyrelse fastslår att "sex mot ersättning är problematiskt på samhälls- och individnivå", att det aldrig är en rättighet att "köpa någon annans kropp", nämner "strukturella orsaker" till prostitution samt hävdar att "ett normkritiskt arbete för att ... minska efterfrågan av sex mot ersättning är grundläggande". Så, inte särskilt liberalt.

Det positiva med att just RFSU ändå framför kritik mot sexköpslagen är att avsändaren av vänstern inte kan avfärdas med att vara "tokliberal" eller "extrem" (även om vissa konservativa säkerligen skulle beskriva dem just så). Därför kan den kanske ha en viss effekt.

Som kritik mot en dålig lag betraktad, är den däremot inte särskilt vass.

Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2