Aftonbladets hycklande moralister

Med jämna mellanrum dyker den upp - debatten om den förment skadliga reklamen. Vi måste skydda våra barn och unga från "orealistiska kroppsideal". Detta slutar alltid med samma förslag: förbud.

Senast ut i denna tröttsamma debatt är Aftonbladets ledarsida (de måste väl vila från Löfven-hyllningarna i några dagar) som kräver, ja just precis, ett förbud mot "sexistisk reklam" (Unvisit krånglar så det är en direktlänk).

Somar Al Naher upprörs över att det knappt går att "åka Stockholms tunnelbana utan att dränkas i annonser för tandkräm, bilar och Gud vet vad".

Ja, det är för bedrövligt. Kala väggar á la Nordkoreas tunnelbana, eller obegriplig konst, vore förstås lämpligare. Eller kanske bilder av en vinkande Stefan Löfven i stället? Somar Al Naher ignorerar här helt att SL får in hundratals miljoner årligen på reklamintäkter (2012 var siffran 249 miljoner, sedan dess har SL ökat intäkterna betänkligt och i år har den borgerliga majoriteten gjort en upphandling som ger SL 70 procent av intäkterna från bland andra Clear Channel).

Somar Al Naher ogillar alltså all reklam. Men mest hatar hon reklamen för kvinnliga bikinidelar, i synnerhet om de råkar sitta på någon utan bilringar. Sådan reklam har kallats för ett "folkhälsoproblem" av den socialdemokratiska stjärnan Veronica Palm. En facebookare har kallat det "ett svek mot våra barn". Inga ord är uppenbarligen för stora här. Barn far uppenbarligen direkt illa av att se kvinnor i bikini i tunnelbanan.

Jag tycker att detta är ett storartat nyckleri. För varken Veronica Palm, Somar Al Naher eller den uppmärksammade facebookaren har förstås något som helst emot att deltagare i det årliga Pridetåget visar brösten eller går med snoppen i vädret samtidigt som barnfamiljerna står vid sidan om och tittar på. Det har inte jag heller, inte ett dugg. Men då tycker jag heller inte att bikinireklam, eller annan reklam som använder vackra kvinnor och män, ska regleras eller förbjudas. Tvärtom! Jag ser gärna mer av den.

En omättlig moralism och ett utstuderat hyckleri. Det är vad Aftonbladets ledarsida presterar vecka ut och vecka in.

Reklam ska vara vacker

I åratal har feminister och moralister tittat på reklamaffischer för underkläder och känt avsky. Smala, attraktiva kvinnor har utgjort basen för bland andra H&M:s underklädeskampanjer. De visar inte riktiga kvinnor, har det klagats.

Och visst stämmer det att det vi får se är en retuscherad bild, precis som valaffischer med våra politiker är retuscherade. Någon kanske minns hur Mona Sahlin och Marita Ulvskog såg ut.

Poängen är att detta är reklamens själva syfte. Att locka, förföra och försköna. Inte att visa verkligheten som den är. I vanlig ordning missförstår feministerna och normkritikerna. Så när Dressmann nu har en reklamkampanj som visar "vanliga" män - taniga, otränade, lönnfeta - applåderas det. Nu utmanas mansidealet, jublar Metro.

Jag är man. Heterosexuell dessutom. Om man ska tro reklamforskare som Nina Åkestam på Metro borde jag bli både påverkad och upprörd över Tommy Hilfigers samtida reklamkampanj. Men sorry, den är mer tilltalande än Dressmanns. Att se Dressmanns politiskt korrekta kampanj får mig att vända blicken någon annanstans när jag står och väntar på tunnelbanan.

Jag funderar på hur det hade sett ut om biltillverkare gjorde reklam för sina produkter på detta sätt. Kom igen, köp en Mini! Eller varför inte en sönderrostad Volvo? Rost är ju helt naturligt!

Nej, fram med snygga och attraktiva människor i reklamen, tack. Oavsett kön.

Snart i en Volvo-kampanj nära dig?

Mediegenier

Det dök upp en bild på Facebook. Spontant trodde jag att den var photoshoppad. Men sedan dök fler upp och snart rapporterades det även i landets större medier. Sverigedemokraterna har en kampanj mot tiggeriet, på engelska, i Stockholms tunnelbana. Det rör sig om en ytterst begränsad kampanj (en enda eller någon enstaka station, som det verkar).

Men det räcker. Twitter exploderar. Soran Ismail vill börja planka. Andra hävdar att reklamen är hets mot folkgrupp (är tiggare en folkgrupp nu?). Aftonbladet rasar.

Nu planerar nyvänstern en demonstration. Mot en reklamkampanj. SD tackar för uppmärksamheten. Det här går precis som planerat, gissar jag.

Sällan har ett parti behövt göra så lite för att uppnå så mycket på så kort tid.

Läs även:
Peter Kadhammar

I censurens tidevarv

Nalle Puh portas i en lekpark i Polen. Skälet enligt den lokala stadsdelsförvaltningen är att nallen inte är "komplett klädd".

Vi kan skratta år religiösa polackers inskränkthet. Men faktum är att vi "upplysta" svenskar inte är så mycket bättre. Och det är inte bara knäppa väljare utan också personer i landets lagstiftande församling som beter sig. Som den tidigare vicetalmannen Susanne Eberstein (S) som "fick nog" av en tavla med bara bröst i riksdagens gästmatsal och lät plocka ned den. Hennes märkliga motivering var att man måste tänka på de utländska gästerna, "speciellt från muslimska länder". Jag betvivlar att Saudiarabiens eller Egyptens respektive ledning anpassar sin inredning när utländska dignitärer kommer på besök.

Vi fnyser åt amerikanernas "bleepande" över svordomar och fult språk i TV. Men i Sverige upprörs skribenter av en reklamskylt med tre lättklädda flickor ("flickporr!"). Här klär politiker på nakna statyer.

Den hbtq-certifierade hockeyklubben Kiruna IF (som spelar med sådana här matchtröjor) ville plocka ned ett konstverk i ishallen. Skälet? Det visade en naken kvinna. Och i Sverige sätter vi som bekant provokativa konstnärer i fängelse.

Nypuritanism. Radikalfeminism. "Antirasism". Kalla det vad du vill. Ett tecken på ett fritt och moget samhälle är det i vilket fall inte, och det är illavarslande för demokratin.

SVT skriver:

Frågan är hur man ska se på offentlig konst när det finns persomer som tycker att den är kränkande eller opassande.

Om vi ska tillmötesgå alla som känner sig kränkta av konstverk, reklamaffischer eller symboler kommer vi få en synnerligen steril gatubild. Allt måste i princip rensas bort, för något retar alltid någon. Resultatet skulle bli ett offentligt rum som liknar det nordkoreanska. Vissa skulle säkert uppskatta detta.

Men det är inget levande samhälle vi får. Det är ett räddhågset samhälle. Ett samhälle som tystnat. Som tassar på tå. Som inte vågar sticka ut längre. Fråga dig vad det gör med människorna som lever i det.

Tidigare bloggat:
Jakten på det rena samhället

Det puritana Sverige

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Det sistnämnda aktualiserades nyligen när Millesgården på Lidingö skulle marknadsföra utställningen "Pompeji". Reklamen förbjöds i tunnelbanan eftersom den avbildade nakna kroppar och därför ansågs bidra till just "sexualiseringen av det offentliga rummet".

Sedan dess har små affischer kommit upp i tunnelbanan. Om det var dessa synnerligen ofarliga bilder som ledde till ett stopp tidigare är vi illa ute. Sverige har blivit ett land där burka är mindre kontroversiellt än nakna bröst.

I Frankrike har man inte dessa betänkligheter kring naket. Där gjordes reklam för utställningen "Sade. Attaquer le soleil" på impressionistmuseet Musée d'Orsay med nedanstående video.

Om den visats i Sverige skulle Kvinnolobbyn motta massor av anmälningar från kvinnor som är så förbannade och arga över att denna film över huvud taget får visas.

Det är en sorglig utveckling.

Kvinnor som offer

Sveriges Kvinnolobby är en otäck feministisk organisation. Ni minns väl tweeten om att "Klippa kuken"?

Just nu bedriver Kvinnolobbyn en kampanj mot den så kallade sexistiska reklamen i samhället. På stora affischer uppmanas vi att anmäla reklamen genom att fotografera och skicka in.

Kvinnolobbyn påstår i sin kampanj att "sexistisk reklam får kvinnor att må dåligt och att vilja förändra sina kroppar". Det är ett väldigt generellt påstående om halva befolkningen. Mår alla kvinnor dåligt av lättklädd reklam? Mår ens majoriteten dåligt? Jag ger faktiskt inte särskilt mycket för Kvinnolobbyns egen undersökning i detta fall.

Därför tvivlar jag på att detta är ett problem för fler än den minoritet som letar maktstrukturer i varje vrå och som söker efter saker att bli upprörd och kränkt över. För det är just detta som Kvinnolobbyn uppmanar till: Känn efter. Är du inte kränkt ändå? Känner du inte hur dåligt du mår av den här reklamen?

Kvinnolobbyn vill att du som kvinna ska må dåligt. De förminskar på detta sätt kvinnor, berättar hur de ska förväntas känna och gör dem till åskådare i sina egna liv. Det är ovärdigt. Jag kan bara hoppas att vissa ryter ifrån. Vilken rätt har Sveriges Kvinnolobby, denna extremistorganisation, att tala för Sveriges alla kvinnor?

Att påstå att några reklamfilmer eller affischer skulle vara "ett hinder för jämställdhet" i samhället är absurt. Och i likhet med många andra som säger sig strida för jämställdhet är Sveriges Kvinnolobby inte ett dugg intresserad av mäns situation. Det framgår visserligen redan av förbundets namn.

Socialister och feminister hävdar inte sällan att liberaler är egoister som bara tänker på sig själva. Men de största egoisterna är faktiskt inte liberalerna utan alla som vill att just deras värderingar, i allt från sex till kultur och allt däremellan, måste gälla för alla. Sveriges Kvinnolobby hör till den gruppen, och de förkläder sin intolerans i en jämställdhetskamp.

Egentligen är alltsammans väldigt enkelt: gillar du inte H&M:s underklädesreklam - köp inte underkläder från H&M. Vi underskattar ständigt den makt som våra plånböcker ger oss.

Läs även:
HAX

Sexism!

Fåntratt!

Socialdemokraternas Veronica Palm vill förbjuda sexistisk reklam. Hon tycker inte att branschen har tagit sitt ansvar - tvärtom har vi "översköljts" av sexistisk och stereotyp reklam.

Veronica Palm menar att unga kvinnor mår dåligt av underklädesreklam som visar smala kvinnor. Lyckligtvis finns en universallösning att ta till vid sådana här tillfällen. Lagstiftning!

Vi får se till att hitta en lösning där vi inte tullar på tryckfrihet eller yttrandefrihet men där vi skyddar unga kvinnor från den ohälsa reklamen innebär. [...] När man säljer trosor behöver man visa rumpor, men inte när man säljer motorcyklar och bilar.

Bara att viss reklam anses innebära "ohälsa" bland unga tyder på en rätt obehaglig syn på yttrande- och tryckfrihet. Dels gör Palm unga kvinnor till offer, dels vill hon göra tydliga inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten.

Det är också värt att notera att Palm i egenskap av politiker uppenbarligen anser sig kvalificerad att avgöra hur enskilda branscher bäst kan sälja sina produkter. Kanske borde Veronica Palm sadla om till konsult i stället.

Att hålla henne borta från den lagstiftande församlingen vore i alla fall önskvärt.

Kvinnolobbyn förstår inte så mycket

Ibland är det som om vissa bara sitter i startgroparna och väntar på att hitta något att bli upprörda över. Ibland har de redan bestämt sig i förväg vad det är, de behöver bara en liten anledning för att tända stubinen och fyra av.

Ungefär så tror jag att det gick till hos Sveriges Kvinnolobby (ja, just de som lade ut en tweet om att "klippa kuken") när den kastade sig över KappAhls reklamkampanj. I stället för att prisa klädföretaget för att det inte använder anorektiska modeller avlossar de en skottsalva innehållande alla de nyckelord vi brukar vänta oss från radikalfeminister utan verklighetskontakt: Folkhälsoproblem. Objektifiering. Exploatering. Sexualiseringen av vårt offentliga rum. (Vi stannar där.)

Vad är det för hemskt som har inträffat? Jo, KappAhl kör en reklamkampanj inspirerad av den populära BDSM-romanen 50 shades of grey (50 nyanser av honom). Den är snygg och smakfull. Romanserien har som bekant blivit omåttligt populär, inte minst bland kvinnor. Det är därför väldigt ironiskt att se vilka epitet Sveriges Kvinnolobby sätter på reklamkampanjen.

Sveriges Kvinnolobby hamnar verkligen helt fel i sin kritik att det blir pinsamt. De har inte förstått BDSM, de har inte ens förstått vad erotik är. Det handlar inte så mycket om att klippa kuken, kan jag upplysa om.

Läs även:
Hanna Marie Björklund

S-snipporna och sexismen

S-kvinnorna, det förbund som en gång i tiden ville lagstifta mot parabolantenner, vill ta krafttag mot så kallad sexistisk reklam.

"Om man säger att det här inte är acceptabelt i samhället, då tycker vi att det behövs en lagstiftning", säger förbundsordförande Carina Ohlson. Det är alltså lättklädda kvinnor i exempelvis klädesreklamen som upprör feministerna i förbundet. I vanlig ordning vill sossarna göra tyckande till lag. Det är så urbota fånigt.

Det pratas ofta om att skydda "det offentliga rummet" från reklam i allmänhet och påstått sexistisk sådan i synnerhet. Samtidigt har samma människor ofta ingenting emot att fylla detta offentliga rum med konst av mer eller mindre begripligt slag.

S-kvinnorna representerar den värsta sortens moralism och inskränkthet. Men det visste vi ju redan.

Apropå att skydda det offentliga rummet...

Statens mördande reklam

Ingen lär ha undgått Radiotjänsts reklamfilmer för TV-avgiften genom åren. Snigeln på ögat har sedan länge ersatts av flåshurtiga reklamfilmer där en utvald svensk tackas offentligt under förvånad uppsyn.

Radiotjänst är dock inte den enda skattefinansierade verksamheten som gillar att kasta skattekronor på självförhärligande reklam. Systembolaget har gjort det länge i sina irriterande rådgivande filmer till tonårsföräldrar. Jag hatar Systembolaget. Inte nog med att de är dyra och otillgängliga - de säljer varm öl också. Inte ens i Kina, där folk dricker öl i alla möjliga temperaturer, säljs ölen oftast varm.

Att kliva in på Systembolaget är som att regrediera till infantilitet. Kassörskorna har en uppfostrande uppsyn. Ibland försöker de ge mig småprylar med Systembolaget-loggan på (som jag med stor självbehärskning artigt tackar nej till). Jag har känslan att jag måste se tacksam ut för att över huvud taget få handla. Och så vet jag att jag tack vare alkoholbeskattningen blir blåst så det visslar om det. Jag känner mig lite förnedrad varje gång.

Det som irriterar mig mest är att jag inte har något val, att staten tvingar mig till detta bara för att jag kände en önskan att köpa några öl och en flaska vin. Att jag som vuxen människa, som förväntas ta fullt ansvar för mitt liv på alla andra områden, inte tillmäts förmåga att kunna handla alkohol någon annanstans än i statens egna rumstempererade diskar gör mig till en allt annat än glad kund.

Och så har vi Svenska spel, som har börjat sätta något slags ny standard i fräck skattefinansierad reklam. De nya reklamfilmerna där spelare skrapar Triss utan att vinna men där vinsten ju går till (håll i er nu) vården, skolan och forskningen tar nog priset. Lägg därtill den klämkäcka sloganen "Spela lagom". Vad fan är lagom? Behöver inte vården och skolan alltid mer pengar? Borde inte spelmissbrukare belönas?

Både Systembolaget och Svenska spel hycklar förstås. Deras uppdrag blir en paradox eftersom de dels ska hålla nere konsumtionen av alkohol respektive spel, dels vara tillräckligt attraktiva för att svenska folket inte ska vända dem ryggen och välja utländska konkurrenter. Detta gör att båda plöjer ned massor av pengar på reklam. Särskilt Svenska spel. Alla skattebetalande svenskar betalar således för att bli tillrättavisade och få hurtiga och klämkäcka råd i TV-rutan.

Radiotjänst, Systembolaget och Svenska spel är dinosaurier som borde ha dött ut för länge sedan men som av någon anledning undgick den där stora meteoriten. Någon får väldigt gärna skicka en till.

Socialmoderaterna

Svensk valrörelse handlar fortfarande i nådens år 2010 om valaffischer och valstugor med kaffe och bulle och knappt ätbara karameller. Redan nu, en dryg månad före valet, syns valaffischer på reklampelare och busshållplatser. Folkpartiets affischer är precis som vanligt tydliga men lite stela. Jag tror på tydlighet, ja eller nej till saker. Inte långa texter (men känns inte "ja till Europa" lite väl 1995?).

Moderaterna är, som vanligt kan tilläggas, en tråkigare historia. Visserligen har jag inte sett någon kandidat låta sig fotograferas med en knarkhund ännu, men partiets budskap på affischerna inför valet känns väldigt lite borgerlighet. Och väldigt mycket sosse. Moderaterna tar med bestämdhet avstånd från frihetsbudskapen, nu är det "Tillsammans", "Trygghet" och "Föregångsland" som gäller. Begreppen hade lika gärna kunnat vara Göran Perssons paroll i valet för fyra år sedan. Det är givetvis ingen slump. Nya Moderaterna sticker inte under stol med att de är ute efter Socialdemokraternas roll som "samhällsbärande" parti och därmed Socialdemokraternas väljare.

Jag vill inte vara någon dysterkvist. Allt är inte dåligt. Budskapet är trots allt inte skrivet med kaviar den här gången och ingen uppmanas heller att rösta på sin frisör. Även det nya arbetarpartiet gör framsteg, minsann.

Jo'rå så att...

...eller skaffa en pojkvän

(Tipstack: Oscar)

Ja till politisk TV-reklam

Oppositionen har upprörts över att Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet alla har tackat ja till TV4:s erbjudande om TV-reklam inför EU-valet. Miljöpartiets partisekreterare tror att sådan reklam kan leda till "ökat politikerförakt". Det är anmärkningsvärt att en politiker uttrycker oro för att en ökad kontakt med väljarna, som faktiskt TV-reklam innebär, skulle öka föraktet för politikerna.

Erik Åsard framför den till synes paradoxala ståndpunkten att negativa reklambudskap är mer effektiva än positiva och att de samtidigt tenderar att minska rörstningsbenägenheten bland väljarna. På vilket sätt är ett budskap effektivt om det leder till att färre röstar? Skulle det betyda att vi får ett totalt sett lägre valdeltagande, men att bland de som röstar kommer fler att attraheras av negativa kampanjer? Det låter en aning förvirrat.

Att politisk TV-reklam skulle leda till ökad fokusering på sidofrågor och minska möjligheten att diskutera komplicerade sakfrågor är inte heller särskilt märkvärdigt. Hela medieklimatet i dag går ut på one liners och 30-sekundersinslag i TV eller radio. Det finns redan i dag väldigt litet utrymme för intellektuella och filosofiska diskussioner i svensk politik (och det verkar över huvud taget finnas få politiker som saknar sådana diskussioner) och det smittar faktiskt även av sig på debatterna i riksdagens kammare, som ofta är pinsamt slätstrukna.

Politisk TV-reklam kan tvärtemot vad Erik Åsard och andra skeptiker anser vara vitaliserande för den politiska debatten och engagera väljarna på ett nytt sätt - förutsatt att reklamfilmerna har lite finess. Folk spenderar mycket tid framför TV:n, avbrott med politiska budskap mellan långfilmen och kvällsnyheterna är det då rakt inget fel i. Det är bara märkligt att det tagit så lång tid innan det har blivit verklighet.