Ett Kina i förändring

Efter en månads rundresa i Kina och Hongkong är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen. Att resa är inte bara att få uppleva spännande platser och äta och dricka gott. Det är att vidga vyerna, att skapa nya intryck och att inte minst få perspektiv.

Kina har en fantastisk potential. Det är ett land med en strävsam och hårt arbetande befolkning, en rik historia, fantastisk natur, stora pluralistiska städer, världens bästa kök och mycket annat. Men Kina styrs sedan 65 år enväldigt av ett kommunistparti, vilket omöjliggör för landet att nå denna potential och verkligen bli Mittens rike i världen.

Ekonomiskt har Kina sett en exempellös utveckling under de senaste dryga 30 åren. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur extrem fattigdom. Landet har en växande medelklass, och det går inte annat än att säga att marknadsreformerna har fungerat. Men det som saknas är en fri ekonomi som inte styrs helt av staten, ett oberoende rättsväsende, riktig äganderätt och ett avskaffande av censuren. Allt detta är faktiskt viktigare än flerpartisystem och fria val.

På ytan ser allt normalt ut. Kina förefaller vara som vilket modernt asiatiskt land som helst. Men väldigt mycket av det som liknar normalitet är en sorts kuliss. Bakom alla banker, gigantiska byggarbetsplatser och nya fina snabbtågslinjer står en enda kraft: 中国共产党，Zhōngguó gòngchǎndǎng, Kinas kommunistiska parti.

Att inget i Kina kan ske utan KKP:s tillåtelse är förstås en överdrift - partiet har varken den kontrollen över det sociala livet eller den blodtörstighet som Nordkoreas styrande arbetarparti har. Men eftersom den kinesiska befolkningen saknar verklig äganderätt och det statliga ägandet i näringslivet är så omfattande, kan det med fog hävdas att inga större affärer kan ske utan partiets tillåtelse. När Saab-ägarna Nevs nu vill bygga elbilar och sälja i Kina är det därför avgörande att företagets ledning har goda kontakter med den kinesiska regeringen och med lokala partibossar. Pengar saknas sällan där.

Ett exempel på vilka konsekvenser partiets makt kan få för enskilda personer fick jag när jag besökte min frus hemstad. I Zhanjiang (湛江) på sydkusten i Guangdong-provinsen växer lyxhotellen och lägenhetskomplexen mot skyn precis som i alla kinesiska städer. På bara några år har helt nya kvarter byggts på gruset från de gamla. Precis som i Sverige byggs det för människor med pengar.

Ett av de femstjärniga hotellen vars fasad lyser upp omgivningen på kvällen står emellertid oöppnat. Allt är färdigt, hotellrummen står klara att ta emot sina första gäster. Men invigningen stoppades av de lokala myndigheterna. Hotellägaren tog livet av sig. Kanske hade han inte mutat rätt person. Eller kanske var han en i raden som de facto hade mutat någon, eftersom det är så affärer görs, och som därför blev ett av många små eller medelstora offer för president Xi Jinpings antikorruptionskampanj. Konsekvensen blev i vilket fall att ett färdigbyggt hotell nu står helt tomt.

Tomma hus råder det för övrigt ingen brist på i Kina. Såväl i städerna som på landsbygden finns de i överflöd. Vissa är färdigbyggda men flertalet knappt halvfärdiga. Sannolikt tog pengarna slut och eftersom någon äganderätt inte existerar är det enklast att bara låta det tomma skalet stå kvar och skräpa ned omgivningarna och börja om någon annanstans.

Med rätt sociala, politiska och ekonomiska reformer skulle Kina kunna bli ett helt fantastiskt land för investeringar men inte minst för vanligt folk att bo i. Ty det finns i dag stora bekymmer som har direkt med KKP:s sätt att styra att göra. Inte minst gäller det miljön. Med en fullständigt hänsynslös syn på natur och djurliv har KKP ända sedan Maos dagar sökt besegra naturen för att uppnå politiska mål.

Effekterna syns överallt i form av livsfarlig luft i storstäderna, gift i barnmat och skrupelfria näringsidkare som säljer rapsolja från rännstenen som ny. Bland mycket annat. Vi har till och med hört talas om fejkade dumplings som innehöll färgat papper i stället för kött.

Det är inte konstigt att det bland kineser finns en mycket utbredd misstro mot om det man köper i butiken är äkta eller rent av ätbart. Denna misstro finns även mot myndigheter i allmänhet, och inte utan anledning. Korruptionen, som är en väl rotad del av systemet, förtär tilliten i samhället.

Jag tror tyvärr inte på snabba politiska förändringar i Kina. Sittande ledare lär snegla mot Singapore snarare än väst. Bara att få en befolkning på över 1,3 miljarder som aldrig upplevt demokrati att förstå att det finns alternativ till dagens kinesiska enpartisystem är en stor utmaning.

Det vi kan hoppas på är att KKP med tiden blir alltmer irrelevant i människors vardag och att även partiets egna börjar ledsna på de uppenbara svagheterna och begränsningarna i det system de skapat. Stegvis kan vi då få se vissa lättnader i det politiska förtrycket.

Jag hoppas att jag kommer få se ett demokratiskt Kina under min livstid. Det är nämligen ungefär det tidsperspektivet jag tror att vi behöver ha.

Avslutningsvis en homage till VPN-tjänsten Private Internet Access, PIA, som fungerade strålande under min vistelse (i alla fall under 98 procent av tiden).

Mat av det ofarligare slaget: rökt ris i bambu.

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Det ska tydligen firas nationaldag

På måndag är det svenska flaggans dag. Eller "nationaldagen" som den kallas i folkmun och numera även i public service. Särskilt mycket nationellt är det emellertid inte över denna dag.

Jag brukar varje år blogga om hur lite jag bryr mig om nationaldagen. Detta till trots är det intressant att se hur firandet tar sig i uttryck.

Förklaringarna till svenska folkets svala inställning till den 6 juni som en dag för att fira Sverige som nation har många förklaringar. Jag tror att den orsak som ofta framförs, att Sverige inte under väldigt lång tid har varit ockuperat eller på allvar hotat av främmande makt, spelar en stor roll för den avslappnade inställning som folket har till att fira nationens existens.

Det är sannolikt delvis därför som alla försök att frammana en nationell känsla för Sverige hittills har fallit platt. Kungahuset, viftande flaggor och folkdans till trots.

Tja, eller folkdans och folkdans. Det är ju inte riktigt så nationaldagsfirandet ser ut överallt. I Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta hålls ett väldigt alternativt firande. Programmet inleds med ursvenska artister som Bollywood opera och Dogge Doggelito, fortsätter med ugandisk och uzbekisk musik och dans och når sitt crescendo när det är dags för brasiliansk musik och somalisk dans.

Riktat till målgruppen som bor i stadsdelen eller en uppvisning i att det "inte finns någon svensk kultur"? Döm själv. Men särskilt mycket "svensk nationaldag" känns det onekligen inte som.

Svenskt 2016.

Läs även:
Fnordspotting

Omvälvningen

DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell har vandrat runt på Östermalms gator på jakt efter åsikter om Sverigedemokraterna. Det finns en "vrede", konstaterar DN-journalisterna i sitt långa reportage. Slutsatsen är att SD växer, att överklassen håller på att gå från M till SD.

Bilden passar utmärkt in i vänsteranalysen av fascismen som överklassens slutliga vapen mot arbetsklassen. Den slutsatsen är förstås felaktig, men den dras föga förvånande just nu i sociala medier och på annat håll.

Nantell och af Kleen träffar allt från en gammal moderatledare till Jan Guillou (det går ju inte att göra ett reportage på Östermalm utan att vandra den röda mattan upp till Guillous lägenhet på Strandvägen).

Bilden är kluven: å ena sidan finns migrationsvänner som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (bra så länge hon uttalar sig i rättssäkerhetsfrågor och inget annat), å den andra Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. En före detta moderatledare och en före detta minister i Reinfeldts regering som båda verkar fly förbannade över den migrationspolitik som förts under lång tid och de effekter den får på det svenska samhället.

Det är fler som ställer upp. Och det är inte den outbildade underklassen från den bortglömda glesbygden, de arga unga männen som skyller sina egna misslyckanden på invandringen. Det är framgångsrika företagare och fastighetsentreprenörer. Kunniga och välutbildade människor. Hur lyckades allianspartierna stöta bort dessa?

Paret Adelsohn Liljeroth kommer att få mycket skit offentligt för den där intervjun, trots att de inte alls kom ut som SD-anhängare. Men de lär även få en hel del ryggdunkningar i informella sammanhang. Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt.

Den direkta effekten i form av ett ökat incitament att söka asyl i just Sverige och konsekvenser i form av ökad belastning på de offentliga välfärdssystemen borde varje person med ett måttligt förstånd ha kunnat lista ut. Ändå står vi här nu med å ena sidan en rödgrön regering som tätat luckorna vid gränsen men vidhåller att det inte gick att förutspå att så många skulle söka asyl här och å andra sidan en borgerlighet som är djupt splittrad i frågan om den förda politiken var rätt eller fel.

De som intervjuas i DN är förstås inte representativa för alla på Östermalm eller ens för sin inkomstgrupp. Däremot är det tydligt att många väljare är förbannade och besvikna. Det är vanligt folk som sätter sina barn i skolor som inte fungerar, som får sina operationer uppskjutna på grund av läkarbrist och som känner allt större otrygghet i såväl kommunala simhallar som på vägen hem från bussen på kvällen. Östermalm är ingen otrygg plats. Men även östermalmsbor ser förstås vad som händer runt om i staden och landet. Och de gillar det inte.

Det är något som händer i den svenska väljarkåren nu. En omvälvning. En normalisering av SD som parti. Detta är en utveckling som har pågått i ett antal år men accelererade under Reinfeldts fyra sista år som statsminister och moderatledare. Migrationspolitiken är en viktig förklaring, men sannolikt inte hela.

Ty samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. Inget av detta faller personer tillhörande den konservativa eller liberalkonservativa sidan i smaken. Men Moderaternas vänstersväng och Kristdemokraternas rädsla för att vara konservativa har gjort att alternativ har saknats. Tills SD dök upp och ifrågasatte allt ovanstående.

Runt 7 av 10 svenskar stöder den mer restriktiva asyl- och migrationspolitiken. Opinionen har visserligen svängt en hel del sedan i höstas, men stödet för att öka invandringen har varit konstant lägre än för att minska. Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 2015 års svängdörrspolitik, åtminstone inte på kort sikt.

När det börjar sjunka in hos illa informerade väljare och makthavare hur stort integrationsmisslyckandet i själva verket är, kommer de partier som strider för att åter nå de volymer av asylinvandring som Sverige hade under 2014-15 framstå i mer korrekt dager: som direkt samhällsfarliga.

Frågan är om de borgerliga som tagit steget över till SD och rent av ställer upp i DN för att prata om det kommer se något skäl att ta steget tillbaka.

Läs även:
Den sjätte mannen

Den svenska självgodheten

Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.

Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika "den rätta läran" vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.

Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer. 

Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.

För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.

Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.

Den sociala bomben

Invandringsdebatten har under lång tid styrts utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Alliansregeringen försökte med emfas hävda att asylinvandring inte bara var ett moraliskt ställningstagande och en vinstaffär för samhället utan en direkt nödvändighet för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning. Detta har regeringen Löfven upprepat.

Tanken var alltså att asylsökande från sönderslagna klansamhällen skulle bära upp framtidens äldrevård, sjukvård och skola. Nu ser vi paradoxen – då skulle invandrarna garantera framtidens välfärd, nu tvingas pensionärer återgå i tjänst för att klara invandringen.

Bekymret med kombinationen världens mest generösa asylpolitik och en av världens mest generösa välfärdsmodeller viftades bort med uppgifter om hur högutbildade de asylsökande är. Uppgifter som visade sig vara direkt felaktiga.

Med så imbecilla föreställningar i debatten är det inte att undra på att tonläget successivt höjts. Det är svårt att föra en saklig debatt när den ena sidan sitter och hittar på egna grundförutsättningar för diskussionen.

Sverige har historiskt varit duktigt på statistik, därför har vi god kännedom om hur arbetslösheten ser ut i olika grupper. Vi vet hur lång tid det tar för flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden – och att många aldrig gör det. Vi vet också att städer som Södertälje och Malmö har en långsam men stadig utveckling mot en sjunkande skattekraft jämfört med övriga riket. Malmö är en bankrutt stad och överlever i dag endast tack vare att övriga Sverige pumpar in fem miljarder årligen.

Så långt lite ekonomiska perspektiv. Nu ska vi dyka ned ett ögonblick i den sociala dimensionen. Ty ekonomiska effekter av det slag vi ser i Södertälje och Malmö får även sociala konsekvenser. Och vice versa.

Tino Sanandaji har målat en bild av ett framtida Sverige som ett latinamerikanskt land. Vi kommer att ha en inhemsk befolkning som klarar sig bra på arbets- och bostadsmarknaden och en utrikes född som det går betydligt sämre för. Detta ser vi redan i dag i arbetslöshetsstatistiken och på var respektive grupp bor, men om vi extrapolerar dagens nivå på ett tjugoårsperspektiv är det ett skrämmande scenario vi ser fram emot. Det är Malmö fast på nationell nivå.

Detta betyder att välfärdsstaten måste reformeras betänkligt. Det är inte hållbart att vi har en stor del av befolkningen som arbetar och betalar allt högre skatter och en annan växande del som inte bidrar alls. Förr eller senare kommer den arbetande delen undra vad den betalar för och varför. Välfärdstjänster via skattsedeln måste oundvikligen kopplas till betalningsförmåga.

De extrema nivåerna av invandrande ensamkommande män och pojkar skapar en könsfördelning i åldersspannet 16-17 år på 123:100 i manlig favör, vilket är ännu skevare än i Kina och Indien. En så sned könsfördelning skapar oundvikligen problem. Sverige importerar unga vuxna män, just den grupp som löper störst risk att begå brott, och placerar många av dem i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Dessa siffror borde få politiker att ringa i alla möjliga varningsklockor. Men icke.

Gängkriminalitet, grova våldsbrott som går ned i åldrarna, unga som inte når gymnasiebehörighet, människor som tar med sig sina etniska och religiösa konflikter till Sverige, ett växande permanent utanförskap i många av storstädernas förorter med trångboddhet och social utsatthet som följd. Sverige går sakta men säkert mot en social bomb. Denna bomb kommer vara resultatet av ett politiskt irreversibelt experiment. Det går inte att backa bandet.

Socialdemokratin fortsätter att föreläsa om jämlikhet och kampen mot klassklyftor samtidigt som den under lång tid möjliggjort det rakt motsatta genom bland annat sin migrationspolitik. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna av alla partier har hamnat så snett och inte själva verkar begripa det.

Jag ser tyvärr framför mig ett Sverige med hårdnande sociala motsättningar, större konfrontationer, minskad tillit och större sociala kostnader. Den politiska reaktionen lär bli den förväntade: hårdare tag och mer övervakning.
 
Strävan efter öppenhet kommer i förlängningen göra Sverige mer slutet. Många kommer undra hur i hela friden detta gick till. Och varför vi tillät det.

Tidigare bloggat:
Vi har aldrig gjort det här förr

Nu har vi barnäktenskap i Sverige

Det låter som invandringskritisk satir. Men det är det dessvärre inte. Sveriges Radios reportage om asylsökande barn som är gifta visar på ett samhälle som mer eller mindre har kapitulerat.

Barnäktenskap är förbjudna i svensk lag. Det är heller inget större problem att svenska 13-åringar gifter sig med varandra. Däremot förekommer det som bekant i vissa kulturer att minderåriga gifts bort, antingen med män som är flera gånger äldre, eller med en annan minderårig. Denna sedvänja har nu hittat till Sverige.

Socialtjänsten berättar om asylsökande barn visar sig vara gifta. Hur hanterar socialtjänsten denna situation? Den biträdande chefen på socialjouren i Stockholm säger:

Om det är möjligt så ska man inte bo tillsammans, särskilt inte om man är jätteung, men det kan ju också vara så att det är två minderåriga som är gifta med varandra så det går inte att generalisera och enkelt säga att det ska vara på det ena eller det andra sättet.

Jag kan tycka att det visst går att generalisera. Lagar är just generella, och det råkar vara illegalt med barnäktenskap. Under hösten har 70 gifta barn noterats, vilket sannolikt bara är en del av sanningen eftersom statistiken är ofullständig. Alla erkänner inte sitt civiltillstånd. De flesta uppges vara flickor.

Det ska bli intressant att se hur alla som menar att det inte finns några kulturella olikheter mellan asylinvandrarnas hemländer och ankomstlandet Sverige reagerar på dessa uppgifter. Hur ska de tona ned detta?

Om de senaste årens utspel är något att gå efter, slipas det just nu på de mest bisarra bortförklaringar. Samtidigt lever 14-åringar som gifta i Sverige.

Läs även:
Fnordspotting

Det där får ju samhället ta hand om...

Det pågår en febril kamp för att trumma in budskapet att det inte finns någon skillnad i kvinnosyn hos svenska män och män från patriarkala och misogyna samhällen exempelvis som det afghanska.

Kampen bedrivs främst från vänster. Från feministiskt håll hävdas det att kvinnoförtrycket är likadant överallt, att är ett mansproblem och inte har ett dugg med kultur eller tradition att göra.

Nu verkar vi ha nått ett nytt stadium i denna process. En vit man går själv ut och säger att han i berusat tillstånd har tafsat på en kvinna (här via unvisit). Eftersom han är vänsterpartist skyller han givetvis på "manskulturen" (jag blir genast lite nyfiken, vi män som inte tafsar på kvinnor vi inte känner, vilken kultur tillhör då vi?).

Men det är inte främst det som är det raffinerade här. Det är att en vit svensk man använder sig själv som ett slags anekdotiskt bevis för att alla män är likadana. Det är ganska uppfinningsrikt, det måste jag ge honom. Han erkänner ett eget snedsteg och gör det till något mer allmängiltigt. Samtidigt skyller han givetvis i från sig – det är ju aldrig den enskilda individen som bär ansvar för sina handlingar i vänsterpartisternas värld.

Men sanningen är att varken jag, du, din pojkvän, din make eller din pappa har ett dugg med den tafsande vänsterpartistens agerande att göra. Däremot spelar kultur, tradition och lag roll för hur vi beter oss mot varandra.

Just därför måste vi ta itu med de kulturer och traditioner som sanktionerar kvinnoförtryck. Det finns ingen svensk manskultur som gör det. Lagarna har vi redan.

Tidigare bloggat:
Jo, det handlar om kultur

Jo, det handlar om kultur

Stefan Löfven ville i senaste partiledardebatten inte medge att det för förekomsten av sexuella övergrepp spelar roll vilken kvinnosyn som finns i olika kulturer.

Statsministerns syn är inte oväntad. För inte så länge sedan var det fullständigt tabu att prata om hederkulturer och våld som en konsekvens av dessa. Sedan dess har begreppet "balkongflicka" lagts till vår vokabulär. Hedersproblematiken är fortfarande känslig att prata om inom vänstern och, paradoxalt nog, inom feministiska kretsar. De kvinnor som vågar stå upp och prata klarspråk får ta emot väldigt mycket skit.

I dag i multikulturalismens och kulturrelativismens tidevarv är det ytterst känsligt att prata om kulturens betydelse för människors beteendemönster. Gomorron Sverige i SVT tog upp frågan härom dagen (21:06 in i klippet). Inbjudna för att diskutera var Gulan Avci från Liberala kvinnor och Svante Tidholm från Fatta Man (dagen till ära med målade naglar), som namnet till trots inte fattar särskilt mycket alls.

Tidholm förstår inte skillnaden mellan en man som utsätter sin fru eller sambo för våld, vilket inte bara är straffbart rent juridiskt utan även oerhört socialt stigmatiserat i Sverige, och den som i hederns namn slår eller tar livet av frun eller dottern och gör detta med samhällets godkännande. Tvärtom menar han att det är ett generellt "mansproblem".

Sexuellt våld är en del av mäns destruktiva normer som vi växer upp med som killar. Det är fortfarande tabu att prata om att mannen är en konstruktion. Vi fostras till att bli våldtäktsmän.

Tidholms avslöjar sig lite grand här eftersom han faktiskt indirekt medger att våra värderingar påverkas av det samhälle vi lever i. Frågan varför detta inte skulle gälla personer från Afghanistan, Somalia eller Eritrea ställdes aldrig.

Våld mot kvinnor "är ett problem som gäller alla män", hävdar Tidholm, och ställer sig frågan hur vi kan komma åt dessa problem "som alla män i Sverige delar". Det är en förryckt uppfattning att alla män skulle ha problem med att de brukar sexuellt våld mot kvinnor. Dels därför att det helt enkelt inte är sant, dels för att det flyttar fokus från hur vi löser ett allvarligt problem, nämligen hederskulturers och misogyna kulturers roll i våld mot kvinnor även i Sverige.

Sverige har under de senaste åren tagit emot asylsökande från främst Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Detta är tre diktaturer och två länder som visserligen håller val men där dessa val knappast kan kallas öppna och fria. Alla fem är länder där kvinnors rättigheter är satta på undantag på en rad olika sätt, som att kvinnor inte släpps ut utan manligt sällskap, att kvinnans roll främst är att vara mamma och sköta hemmet, att det är fritt fram att begära sex närhelst mannen vill det. Alltså just den sortens samhälle som Sverige inte längre är och inte har varit på väldigt länge.

Jag lever själv med en kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Synen på kvinnan i Kina är inte så förfärlig som i Afghanistan, men visst finns skillnader i synen på könen (bland mycket annat). Och visst kan det vara en viss mental omställning för en kinesisk kvinna att sätta sig in i svenska normer och värderingar. Skulle detta konstaterande vara något konstigt eller kontroversiellt?

Det är egentligen absurt att detta ens ska behöva vara ett ämne för diskussion. Med vilken empiri menar egentligen Staffan Tidholm, Stefan Löfven och andra vänsterdebattörer att det inte skulle finnas olika kulturer i världen och att vi inte påverkas av den kulturella kontext i vilken vi lever?

Om nu afghanska mäns syn på kvinnor inte har påverkats ett dugg av 20 år i Afghanistan, om dessa män är övertygade jämställdhetsambassadörer när de kliver över gränsen, måste denna logik även gälla åt andra hållet. Den svensk som flyttar till Afghanistan kan alltså inte ha med sig några värderingar och normativa uppfattningar från Sverige så fort planet landar i Kabul. Är det rimligt att resonera så?

Kulturrelativismen förgiftar det politiska samtalet och lägger hinder i vägen för att hitta lösningar. Därför kommer det sexuella våldet att fortsätta och förmodligen öka. Organisationer som Fatta Man kommer fortsätta hävda att detta är en fråga för alla män, inte bara för vissa. Felaktiga analyser ökar således våldet och lägger skulden på fel ställe. Det blir ett dubbelfel.

Det är en oerhört deprimerande utveckling vi ser just nu. Problem går att lösa om man bara ser dem. Just nu väljer det svenska samhället att göra som vanligt: blunda och hålla för öronen.

Jag hade hoppats att svenska makthavare skulle lära sig av misstagen, men det verkar vara en förhoppning som ständigt grusas.

Tidigare bloggat:
Det är dags att sätta ned foten

Läs även:
Alice Teodorescu, Rebecca Weidmo Uvell, Mauricio Rojas

Det är skillnad på våldtäkt och krogflirt

Händelserna i Köln, Kalmar, Kungsträdgården och en rad andra platser har startat en debatt om sexuella trakasserier, sexuellt våld, kvinnors utsatthet samt kulturers och traditioners betydelse (mer om det sistnämnda kommer snart i en egen bloggpost).

Många unga kvinnor har nu fått komma till tals i både TV och radio. Det är bra. Många berättar samma historia – om hur killar och män tafsar och kommer med inviter. Vi behöver hålla isär begreppen här en aning, för just nu upplever jag att medierna är så angelägna att gå kvinnorna till mötes efter sitt inledande debacle att de överkompenserar. Det leder till en farlig begreppsförvirring.

I SVT:s nya program Opinion live, som ersätter Debatt, berättades på torsdagskvällen att ett nytt begrepp har uppstått: "dansvåldtäkt". För mig låter detta som att en kvinna på ett tätt dansgolv eller i anslutning till det blir penetrerad mot sin vilja. Men det är tydligen inte den korrekta betydelsen. En kvinna beskriver vad det egentligen är: killar som tafsar och är närgångna på dansgolvet.

Är det nu plötsligt våldtäkt att vara närgången på ett dansgolv? 

Vi måste sansa oss lite. Svensk våldtäktslagstiftning har visserligen förändrats och begreppet våldtäkt urvattnats avsevärt efter de senaste sexualbrottsutredningarna. Men att vara närgången på ett dansgolv har aldrig varit våldtäkt. Om kvinnor på fullt allvar tror detta, är det illa.

Vi har fått en dramatiserad terminologi, pådriven av extremfeminister som i vissa fall även ser bröststirr som ett övergrepp. Begrepp som "trakasserier", "kränkningar" och "övergrepp" används alldeles för slentrianmässigt. När vi nu även kan räkna dit "våldtäkt" är vi illa ute.

Tänk dig en social situation med alkohol inblandad, en lägenhetsfest eller kanske en kväll på krogen. Under denna kväll kommer i stort sett alla som letar efter sällskap för kvällen eller något mer att sända ut signaler. Det är så vi beter oss vi människor. Med blickar, kroppsspråk och på annat sätt visar vi om vi är intresserade och av vad.

Missförstånd uppstår givetvis. Inviter avvisas. Men att kalla det "våldtäkt" eller "trakasserier" att någon dansar nära dig, eller försöker dansa med dig, är att ta det för långt. Låt mig ta ett simpelt exempel. Jag sitter i en bar och pratar med en nära släkting. En man som inte är helt nykter kommer plötsligt och sätter sig i närheten av henne. Efter en kort stund lägger han armen om henne. Hon lyfter bort hans arm utan att ens titta åt honom, han förstår vinken och går sin väg.

Utsattes min släkting för ett övergrepp eller trakasserier? Nej. Om mannen däremot hade insisterat på att han ville ha sin arm runt henne och kanske mer än så, trots hennes uppenbara ointresse, hade beteendet kunnat kallas trakasserier. En invit är däremot inte det. Den som ger någon annan en invit, som kan vara mer eller mindre subtil, kan förstås inte i förväg veta om personen är intresserad av den eller ej. Det är själva grejen med att ragga.

Samtidigt handlar det förstås i hög grad om sociala koder. Vi tar inte en kvinna på brösten eller en man mellan benen det första vi gör. Det är ett uppenbart övertramp (men det är fortfarande inte våldtäkt). Det sociala spelet kräver att vi prövar oss fram och får motpartens godkännande under tiden. De flesta klarar att läsa av detta och vet när det är möjligt att ta ett steg till eller när det är dags att ge upp och pröva lyckan någon annanstans.

Ett fåtal klarar det inte, inte sällan i sällskap av alkohol. Därtill finns det en grupp som uppenbarligen inte ens lägger någon vikt vid om motparten är intresserad eller ej utan vill ta det de vill ha i alla fall. Det är här det uppstår det som med rätta kan kallas trakasserier, övergrepp och våldtäkt.

Läs även:
Dagens juridik: Är det olagligt att fråga någon om de vill ha gruppsex?

Att rädda sitt eget skinn

Uppgifterna om att polisen mörkat sexuella övergrepp på festivalen We are Sthlm i augusti på grund av att gärningsmännen var ensamkommande från Afghanistan (vi ska minnas att detta skedde mitt i den tid då stödet för den generösa migrationspolitiken var stort och en tvärvändning otänkbar) fick rikspolischefen Dan Eliasson att tillsätta en utredning.

En förvarning om vad den där utredningen lär komma fram till fick vi redan i går när Eliasson intervjuades i SVT:s Aktuellt. Han tillbakavisade uppgifterna att polisen medvetet skulle ha mörklagt det inträffade. Ett mer passande svar hade varit att undvika att svara på den frågan i väntan på vad utredningen kommer fram till. Nu lyckades rikspolischefen i stället föregripa utredningen att i praktiken tillbakavisa påståendet om mörkläggning som en osannolikhet.

Eliasson tyckte synbarligen att det var lite jobbigt att programledaren tog upp den där gamla tweeten från hans tid som generaldirektör för Försäkringskassan, i vilken han sa sig "kräkas" på Jimmie Åkesson, men detta obehag fick han ta. Rikspolischefen hade nämligen ett tydligt mål med intervjun, och det var att få ut bilden att det är några enskilda poliser som begått ett misstag.

Så där brukar chefer svara när ett företag blir påkommet med handen i syltburken. Minns ni köttfärsskandalen på ICA? Uppdrag granskning lyckades med dolda kameror visa hur en butik systematiskt fuskade med datummärkningen och genom intervjuer med före detta anställda få bekräftat att detta agerande var en kultur. "Man blir", beskrev en tidigare anställd, "icafierad". Bolagets chef ville först få det att handla om några enskilda rötägg. Sedan blev förklaringen att det var "fel på rutinerna". Men det var minsann ingen chefsfråga. De anställda hade handlat på eget bevåg. Ja, säkert.

Det viktiga är att rädda det egna skinnet, varför Dan Eliasson kommer göra allt som står i hans makt att frågan inte ska handla om ledarskap eller en dålig kultur inom polisen. Enskilda poliser kommer få ta smällen för det inträffade. Alla kan begå misstag. Förlåt och gå vidare nu.

Jag tror emellertid inte att detta handlar om några enskilda polisers misstag. För en polis finns inget att vinna på att förtiga en brottslig gärning. Det här är något annat. Till Ledarsidorna berättar en annan anonym polis med lång yrkeserfarenhet om hur han och hans kollegor anpassar sitt arbete utifrån de "antirasister" som ingriper om en person med utländsk bakgrund blir gripen eller tilltalad av polis.

Hanif Bali (M) fick höra samma berättelse av en polis i tunnelbanan och berättade om det på Facebook. Ju fler exempel vi får, desto mer framstår Kungsträdgården-fallet som ett resultat av en kultur inom polisen än som enskilda polisers "misstag". Det ska dock mycket till för att en utredning ska komma fram till den kontroversiella ståndpunkten.

I medier som DN har övergreppen redan börjat slätas över som något som "är vardag" för alla unga kvinnor. Gäng som omringar flickor och kvinnor i syfte att begå sexuella övergrepp är alltså inte något nytt eller anmärkningsvärt, om vi får tro DN.

Och mitt i allt detta åtalas, hastigt och lustigt, en 15-åring för sexuella trakasserier på festivalen i augusti. Nog känns det onekligen väldigt lämpligt att åtalet kommer just nu...

Tidigare bloggat:
En polis som södertörnifierats

Läs även:
Malin Lernfelt

Ett land på glid

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas.

De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min uppväxt hörde om att bibliotekarier blev misshandlade. Även den med väldigt sjuk fantasi skulle ha haft svårt att komma på idén att slå just en bibliotekarie på käften. Varför, liksom?

Ej heller var det ett stort problem med sexuella trakasserier på badhus (övergrepp förekom självfallet, men aldrig i den här skalan) eller att ambulanspersonal behöver poliseskort när de ska rädda liv i vissa områden.

Vi har i dag ett växande problem med nordafrikanska ungdomar som vistas i Sverige illegalt. Många uppges komma från Marocko, men Marocko vill inte ta emot dem. Så de stannar. Bara i Göteborg uppskattar polisen att det nu finns ett hundratal individer som driver omkring. Även polisen i Stockholm har vittnat om växande problem.

För att klara sitt uppehälle begår många brott. Polisen står emellertid handfallen eftersom alla uppger sig vara under 15 år och därmed ej är straffmyndiga. Några vårdnadshavare finns det inte att prata med. Polismästaren i Storgöteborg Erik Nord berättar:

Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle.

Jag kan bara börja sätta mig in i polisens frustration. Hur meningsfullt känns det att gripa gärningsmän när du inte kan göra annat än att släppa dem direkt efteråt? Vilken signal sänder det om inte att det är fritt fram att begå brott i Sverige? Och hur mår ett brottsoffer som just blivit rånat av att gärningsmannen släpps och kan begå nya brott direkt efteråt? Vad gör det med människor tro på rättsväsendet?

Många av de problem som nämns här har funnits länge men vuxit i omfattning. Hinder för att ta itu med dem är dels den utbredda konflikträdslan, dels den tycka synd om-mentalitet som präglar det svenska samhället. Det uppstår en besvärande dissonans när utsatta, som vi ska tycka synd om, begår brott. Därför har det svenska samhället sett mellan fingrarna när EU-migranter slagit upp läger på annans mark och fortsätter att blunda när de plankar på tunnelbanan eller ägnar sig åt olaglig försäljning inne i tunnelbanevagnen.

Konsekvensen blir att samhället har olika förväntningar på olika grupper. Vissa förväntas sköta sig och betala skatt, andra inte. Vissa förväntas vara tysta på bibliotek, andra inte. Våldtäkter viftas bort som "missförstånd och åsiktsskillnader" när gärningsman och offer har olika etnicitet, annars inte.

Visst känner jag som de flesta sympati för utsatta människor. Men utsatthet eller kulturella skillnader kan aldrig ursäkta brott mot andra människor. Det ursäktar inte kvinnoförtryck, misshandel eller våldtäkt.

I ett land där statsministern kallar ryska flygbombsövningar mot Gotland för "inte OK" är personrån, våldtäkter och misshandel inte så mycket att bry sig om. Det är värt att komma ihåg att det land som inte respekterar sig självt inte kommer att bli respekterat av andra heller.

Sverige är på väg att bli som den där snälle men lätt förståndshandikappade killen i plugget som någon alltid lurade på godis och pengar.

Läs även:
Sanna Rayman, Hanna Bocander

Se även:
Uppdrag granskning om de marockanska gatubarnen

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

Brott som dröjer sig kvar

Det händer många hemska saker i vårt samhälle. Män som mördas. Pojkar som misshandlas. Kvinnor som våldtas. I nyhetsrapporteringen ges vissa fall särskilt stor uppmärksamhet. Mordet på Lisa Holm i somras var ett sådant.

Hos mig har ett antal grymma brott dröjt sig kvar i minnet. Jag tänker på den bestialiska tortyren av pojken Bobby. Jag minns mordet på Linda Chen, gissningsvis för att jag i det läget själv träffat en kinesisk kvinna och på något sätt kunde relatera.

I höstas inträffade det igen. Ett sådant där brott som är svårt att skaka av sig emotionellt. Ivar Arpi sammanfattar händelsen:

En lördagsnatt går en kvinna hemåt. På hemvägen passerar hon en skogsdunge och går förbi ett gammalt hotell. Där attackeras hon bakifrån av en man som föser henne bort från cykelbanan mot en slänt lite längre bort. Han våldtar henne. Skärrad letar hon efter hjälp. Hon stöter på två män ett stycke bort. Den ene av dem knuffar ned henne i gräset. En håller fast hennes händer ovanför huvudet medan den andra våldtar henne. Förmodligen våldtogs kvinnan även en tredje gång, visar DNA-analysen, men det minns hon inte. Inte nog med att hon utsätts för två överfallsvåldtäkter samma natt. Innan våldtäkten hånas hon med glåpord som anspelar på hennes etnicitet av en av våldtäktsmännen. Efter fullbordad våldtäkt spottar han henne i ansiktet.

Brotten ovan begicks av asylsökande i närheten av ett asylboende i Strängnäs. Det kvinnan fick höra när en av våldtäkterna skulle ta vid var "I'm gonna fuck you little Swedish girl". Hatbrott? Ivar Arpi resonerar kring detta. Kan även en vit person drabbas av rasism? Givetvis. Därmed kan även en vit person i Sverige bli utsatt för ett hatbrott. Även om det förmodligen inte rör sig om detta här utan "bara" ett antal grova våldtäkter.

Det kvinnan genomled är fasansfullt. Svårt att ta in. Jag funderar vad detta gör med en människa. Kommer hon våga gå ut ensam efter detta? Hur kommer hennes liv att bli? De misstänkta lär dömas för brotten, men straffet för våldtäkt i Sverige är inte mycket att hänga i julgranen. Kommer männen ens utvisas eftersom Eritrea råkar vara ett dassigt land?

Stefan Löfven tog i sitt jultal upp Trollhättanmorden. Han besökte skolan efter morden. Men han besökte inte Ikea efter dubbelmorden där. Han har givetvis inte sagt något om den brutala och vedervärdiga händelsen i Strängnäs. Sannolikt av rädsla för att det ska "utnyttjas av mörka krafter".

Alla män våldtar, säger extremfeministerna. Det är förstås dumheter. I synnerhet överfallsvåldtäkter är ovanliga, men gruppvåldtäkter verkar ha ökat om man ska gå efter medierapporteringen (som trots allt är försiktig).

Jag tror att synen på kvinnan spelar en roll här. I Norge erbjuds kurser för asylsökande i hur man bemöter kvinnor. Det kan låta PK och fånigt, men i New York Times artikel beskrivs vilket behov som faktiskt finns av att lära utomeuropeiska invandrare sociala och sexuella koder i ett modernt västland.

Mr. Kelifa, the African asylum seeker, said he still had a hard time accepting that a wife could accuse her husband of sexual assault. But he added that he had learned how to read previously baffling signals from women who wear short skirts, smile or simply walk alone at night without an escort. 

"Men have weaknesses and when they see someone smiling it is difficult to control", Mr Kelifa said, explaining that in hos own country, Eritrea, "if someone wants a lady he can just take her and he will not be punished," at least not by the police.

Det skulle behövas något liknande i Sverige. Men vem ska våga lägga förslaget utan att framstå som en mörkerman? Det torde inte vara kontroversiellt att synen på kvinnor varierar kraftigt från land till land, kultur till kultur.

Vi behöver faktiskt prata om det här. Och göra något åt det. Ingen ska behöva genomlida vad den där kvinnan drabbades av. 

Ettbarnspolitiken avskaffas

Kina avskaffar ettbarnspolitiken. Det är kontentan av det beslut som Kinas kommunistparti fattat och som offentliggjordes i dag.

Därmed går en policy som instiftades 1979 i graven. Däremot blir familjeplaneringspolitiken (计划生育政策) kvar. Nu kommer alla få officiell rätt att skaffa ett andra barn. Frågan är hur stor effekt detta kommer ha.

I praktiken har de allra flesta redan haft möjlighet att skaffa ett andra barn. Det har funnits en rad undantag från ettbarnsregeln, och det har också varit möjligt genom att helt sonika betala lokala tjänstemän. Genom att betala skolans rektor har det sedan varit möjligt att ge barnet utbildning.

Någon babyboom är därför knappast att vänta. I motsats till Sverige öser den kinesiska staten inte pengar över barnfamiljer. Framför allt utbildning är dyrt, och för många familjer skulle det helt enkelt bli för kostsamt att betala för utbildning för två barn. Problemet med flera generationer av "små kejsare" (xiao huangdi, 小皇帝), bortskämda och curlade barn, lär bestå.

Förhoppningsvis innebär beslutet att antalet sena tvångsaborter i alla fall minskar. Det har i decennier i Kina utspelats fasansfulla scener runt om i landet när höggravida kvinnor tvingats till abort. Å andra sidan blir alltså familjeplaneringen kvar, vilket ger staten en fortsatt kontroll över befolkningstillväxten men också över kvinnors kroppar.

Som en kines uttryckte saken: "Det är väl för att de som jobbar på den myndigheten ska få behålla sina jobb." Helt fel har han nog inte.

Miljöpartiet de galna

I ett års tid har en arbetsgrupp jobbat för att hitta en miljöpartistisk kulturpolitik. Nu presenteras förslagen. Det kan ju vara dags för en kulturpolitik nu när partiet haft kulturministerportföljen i över ett år.

Vad står då till buds? Jo, så här ser det ut när vuxna miljöpartister tänker i grupp:

- förbud mot reklam i "det offentliga rummet", ska ersättas av exempelvis poesi
- utbildnings- och kulturdepartementet slås samman till ett bildningsdepartement för att "stärka kulturens roll i skolan och civilsamhället" (läs: flum)
- estetiska ämnen ska bli obligatoriska på gymnasiet
- införandet av en skatt på bredband och internettjänster
- utbyggda konstnärsallianser
- nya samiska kulturcenter
- sätta upp kvantifierade mål med sanktioner och konsekvenser om målen inte uppnås
- fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser ska genomföras av forskare tillsammans med organisationer som företräder "underrepresenterade grupper"

Om nu någon tvekat kring var på den politiska skalan Miljöpartiet hör hemma, kanske partiets kulturpolitik kan ge lite vägledning framöver. Det är så här galet, knäppt, vrickat och verklighetsfrånvänt MP är. Och det gäller alla områden. Inte bara inom kulturpolitiken.

Arbetsgruppen som lagt dessa förslag har inte räknat på några kostnader. Förstås. En reklamfri kollektivtrafik skulle förstås ge kraftigt minskade intäkter, och dessa pengar måste tas någonstans ifrån. "I ett sådant läge får man höja skatten", säger arbetsgruppens Tjia Torpe. Hon menar att det rent av är önskvärt: "Det är klart att det kommer kosta pengar. Det är det vi vill."

Eller för att citera Åsa Romson om ekonomin: "Jag är dålig på att planera ekonomin. Det brukar lösa sig."

Läs även:
Karin Olsson

En riktig vädersändning

Värdet av självvald assimilation

Ni kanske minns SVT:s reportage från Rinkeby, där Mona Walter (tidigare muslim, numera kristen) och SVT:s filmteam angreps verbalt och deras bil fick utstå äggkastning. Inslaget bekräftade den bild som många har skvallrat om i åratal men som medierna och det politiska etablissemanget velat dölja: att delar av Sverige har förvandlats till... något annat.

De bevingade orden "Det här är inte Sverige!" har skurit genom de sociala medierna sedan Aktuellt-inslaget sändes. Den som besöker Rinkeby får nog hålla med. Det är åtminstone ett väldigt annorlunda Sverige.

Jag har lite svårt att förstå oviljan att bli en del av det land man flyttat till. Jag går till mig själv. I ett antal år funderade jag på att flytta till Kina. Det var därför jag började plugga språket och det var så jag träffade och gifte mig med en kinesisk kvinna. Det hade aldrig föresvävat mig att isolera mig bland svenskar i Kina, inte lära mig kinesiska eller vägra äta kinesisk mat. Tvärtom ville jag ju flytta till Kina på grund av jag var nyfiken på landet, älskade maten och ville förstå människorna och kulturen. Därmed inte sagt att man måste tycka om allt.

Sedan tittar jag på min fru, som efter bara några år i Sverige har blivit vad jag skulle kalla "försvenskad". Det betyder inte bara att hon talar språket, ser på svenska serier, följer nyheterna och äter svensk mat - även messmör, sill och blodpudding går ner - utan att hon faktiskt ställer samma frågor som jag: varför vill vissa inte integreras? Varför kommer man till ett land och isolerar sig, rent av ser detta lands kultur som kränkande mot ens egen?

Egentligen spelar det förstås ingen roll vilken mat människor äter. Det är inte poängen. Poängen är betydelsen av viljan att integreras och i viss mån assimileras med det nya landets majoritetsbefolkning. Det borde vara en målsättning för alla som invandrar, oavsett om det sker på grund av kärlek, jobb eller i flykt från krig och förtryck.

Ty även om Sverige är ett mångkulturellt land finns det vissa kulturella aspekter som bör och ska respekteras av den som kommer hit. Här tror vi exempelvis på likhet inför lagen. Här tar vi i hand, oavsett kön. Och här tror vi på både frihet att utöva sin religion och frihet att häckla samma religion.

Välkommen till Sverige. Om du vill försörja dig och anpassa dig efter ditt nya land. 

Läs även:
Adam Cwejman

Invandringskollaps

Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.

Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras. Och att uppfattningen att polisen tappat greppet om kriminaliteten sprider sig.

Vi måste se vad som håller på att hända här. Västvärldens största asyl- och anhöriginvandring kombinerat med OECD:s sämsta integration av utrikes födda är en dödlig kombination för både samhällsekonomi, människors tillit till offentliga system och den upplevda tryggheten och framtidstron. När ett växande antal människor varken får bostad eller jobb byggs stora spänningar in i samhället. Det är klart att det smäller till slut.

En illustration av läget: Tino Sanandaji har tagit en titt på tre av landets mest mångkulturella kommuner; Malmö (43 procent med utländsk bakgrund), Botkyrka (50 procent) och Södertälje (56 procent). På 20 år har dessa tre orter haft en oerhört negativ ekonomisk utveckling som synes av dumpen ovan. De lever i praktiken på det kommunala utjämningsbidraget, alltså på pengar från andra kommuner.

Dessa dystra siffror betyder naturligtvis inte att mångkultur är fel per definition. Absolut inte. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer blandas, där vi kan mötas över olika etniciteter och religioner. Men vi måste påminna oss om effekterna av två fenomen här: migrationspolitiken och integrationspolitiken.

Sverige har tidigare haft en tämligen framgångsrik arbetskraftsinvandring. Finländare, polacker och greker har kommit till Sverige för att arbeta. I dag har vi en helt annan sorts invandring. Svensk migrationspolitik bygger numera främst på asyl- och anhöriginvandring från muslimska länder i krig och kaos. Bilden överst i inlägget visar vilken del av världen vi talar om. Det är inte världens framsida, direkt.

Hur migrationen ser ut påverkar hur integrationen fungerar. Alla integrationsåtgärder i världen till trots är det inte så svårt att begripa att det är svårare att integrera människor som vuxit upp i diktaturer och klansamhällen än i mer stabila länder. Det är inte så konstigt att steget till egenförsörjning är mycket längre för en fembarnsmamma från en traditionell kultur boende i en invandrardominerad förort än för en person som har en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Lyssnar man på ledarna för Sveriges två största partier är det som om denna verklighet inte finns. Det talas ofta om "utmaningar", men jag tvivlar på att de begriper vad det är som egentligen händer. Hur illa det ser ut i delar av landet.

Sverige håller på att tappa fotfästet. Detta ser även väljarna. Enligt en ny Sifomätning är två tredjedelar av svenskarna kritiska till den förda invandringspolitiken. Fyra av tio är "mycket missnöjda". Det är ungefär dubbelt så många som i mätningar svarar att de ska rösta på SD.

Allt detta sammantaget borde få politiker till både höger och vänster att tänka efter. Att reflektera. Och komma med drösvis av förslag på hur utvecklingen ska vändas. Men det sker inte. Det oroar mig.

Läs även:
Fnordspotting

Midsommartankar

Midsommar. En svensk högtid. Vissa anstränger sig för att påstå att alla svenska högtider ju är importerade och att det inte finns något som är svenskt på riktigt, men vi kan lägga den diskussionen åt sidan för en stund. Svenskar kommer likafullt att fira midsommar i dag.

Jag är inte så värst traditionsbunden. Frånsett egen inlagd sill, en snaps och köttbullar kommer denna dag passera tämligen obemärkt förbi i mitt hushåll. Utanför faller regnet och jag är rätt nöjd med att vara hemma och se en bra film, fortsätta läsa Goebbels-biografin och bestiga några klippor i Tomb Raider.

Men jag kan en dag som denna inte låta bli att tänka på hur Sverige håller på att förändras. Många uppmärksammar det inte då de inte bor i de områden där förändringen går som snabbast. De ser inte hur hela stadsdelar stöps om, hur samhällsservicen dras in, hur arbetslösheten biter sig fast och hur radikaliseringen breder ut sig.

I samma veva som jag önskar glad icke-exkluderande, genuscertifierad och intersektionell midsommar till er alla vill jag tipsa om dagens måsteläsning. Trots att den är deprimerande (det finns ju ändå drycker att ta till).

Jag ger er Mohamed Omar (läs hela texten här):

Jag bor i Gottsunda, i folkmun kallat "Brottsunda", ett sådant "utanförskapsområde" som Ullenhag och hans vänner varit med om att skapa. I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klocka tio - det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska. [...] 

Jag bor "där allt händer" på Bandstolsvägen, i folkmun kallad "Banditvägen", och från mitt fönster på andra våningen ser jag polisbilar jaga småkriminella ungdomsgäng flera kvällar i veckan. Skottlossning har förekommit. Om vi ska ha en exceptionellt hög invandring till Sverige måste vi helt enkelt bli bättre på att hand om dem. Så här kan det inte fortsätta. Eller varför inte? Ullenhag och de som nu har makt över politiken bor ju inte här och behöver inte bry sig.

Nu lite snaps.

Tidigare bloggat:
De vet inte vad de ska göra
Ett land som aldrig tar ställning
Det naiva Sverige