Miljöpartiet de gränslösa

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Jo, det handlar om kultur

Stefan Löfven ville i senaste partiledardebatten inte medge att det för förekomsten av sexuella övergrepp spelar roll vilken kvinnosyn som finns i olika kulturer.

Statsministerns syn är inte oväntad. För inte så länge sedan var det fullständigt tabu att prata om hederkulturer och våld som en konsekvens av dessa. Sedan dess har begreppet "balkongflicka" lagts till vår vokabulär. Hedersproblematiken är fortfarande känslig att prata om inom vänstern och, paradoxalt nog, inom feministiska kretsar. De kvinnor som vågar stå upp och prata klarspråk får ta emot väldigt mycket skit.

I dag i multikulturalismens och kulturrelativismens tidevarv är det ytterst känsligt att prata om kulturens betydelse för människors beteendemönster. Gomorron Sverige i SVT tog upp frågan härom dagen (21:06 in i klippet). Inbjudna för att diskutera var Gulan Avci från Liberala kvinnor och Svante Tidholm från Fatta Man (dagen till ära med målade naglar), som namnet till trots inte fattar särskilt mycket alls.

Tidholm förstår inte skillnaden mellan en man som utsätter sin fru eller sambo för våld, vilket inte bara är straffbart rent juridiskt utan även oerhört socialt stigmatiserat i Sverige, och den som i hederns namn slår eller tar livet av frun eller dottern och gör detta med samhällets godkännande. Tvärtom menar han att det är ett generellt "mansproblem".

Sexuellt våld är en del av mäns destruktiva normer som vi växer upp med som killar. Det är fortfarande tabu att prata om att mannen är en konstruktion. Vi fostras till att bli våldtäktsmän.

Tidholms avslöjar sig lite grand här eftersom han faktiskt indirekt medger att våra värderingar påverkas av det samhälle vi lever i. Frågan varför detta inte skulle gälla personer från Afghanistan, Somalia eller Eritrea ställdes aldrig.

Våld mot kvinnor "är ett problem som gäller alla män", hävdar Tidholm, och ställer sig frågan hur vi kan komma åt dessa problem "som alla män i Sverige delar". Det är en förryckt uppfattning att alla män skulle ha problem med att de brukar sexuellt våld mot kvinnor. Dels därför att det helt enkelt inte är sant, dels för att det flyttar fokus från hur vi löser ett allvarligt problem, nämligen hederskulturers och misogyna kulturers roll i våld mot kvinnor även i Sverige.

Sverige har under de senaste åren tagit emot asylsökande från främst Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Detta är tre diktaturer och två länder som visserligen håller val men där dessa val knappast kan kallas öppna och fria. Alla fem är länder där kvinnors rättigheter är satta på undantag på en rad olika sätt, som att kvinnor inte släpps ut utan manligt sällskap, att kvinnans roll främst är att vara mamma och sköta hemmet, att det är fritt fram att begära sex närhelst mannen vill det. Alltså just den sortens samhälle som Sverige inte längre är och inte har varit på väldigt länge.

Jag lever själv med en kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Synen på kvinnan i Kina är inte så förfärlig som i Afghanistan, men visst finns skillnader i synen på könen (bland mycket annat). Och visst kan det vara en viss mental omställning för en kinesisk kvinna att sätta sig in i svenska normer och värderingar. Skulle detta konstaterande vara något konstigt eller kontroversiellt?

Det är egentligen absurt att detta ens ska behöva vara ett ämne för diskussion. Med vilken empiri menar egentligen Staffan Tidholm, Stefan Löfven och andra vänsterdebattörer att det inte skulle finnas olika kulturer i världen och att vi inte påverkas av den kulturella kontext i vilken vi lever?

Om nu afghanska mäns syn på kvinnor inte har påverkats ett dugg av 20 år i Afghanistan, om dessa män är övertygade jämställdhetsambassadörer när de kliver över gränsen, måste denna logik även gälla åt andra hållet. Den svensk som flyttar till Afghanistan kan alltså inte ha med sig några värderingar och normativa uppfattningar från Sverige så fort planet landar i Kabul. Är det rimligt att resonera så?

Kulturrelativismen förgiftar det politiska samtalet och lägger hinder i vägen för att hitta lösningar. Därför kommer det sexuella våldet att fortsätta och förmodligen öka. Organisationer som Fatta Man kommer fortsätta hävda att detta är en fråga för alla män, inte bara för vissa. Felaktiga analyser ökar således våldet och lägger skulden på fel ställe. Det blir ett dubbelfel.

Det är en oerhört deprimerande utveckling vi ser just nu. Problem går att lösa om man bara ser dem. Just nu väljer det svenska samhället att göra som vanligt: blunda och hålla för öronen.

Jag hade hoppats att svenska makthavare skulle lära sig av misstagen, men det verkar vara en förhoppning som ständigt grusas.

Tidigare bloggat:
Det är dags att sätta ned foten

Läs även:
Alice Teodorescu, Rebecca Weidmo Uvell, Mauricio Rojas

Rätten att prioritera sina närmaste

En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen.

Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker "vi-och-dem-krafterna" i samhället. Jo, tjena.

Egentligen är det väldigt märkligt att detta ens är en fråga för någon. Jag misstänker att det har med den moderna vänsterns och grönhögerns mantra "allas lika värde" att göra. För mig blir detta begrepp problematiskt. Ty vad är egentligen konsekvensen av just "allas lika värde"? Är det att turisten på Västerlånggatan, tiggaren i tunnelbanan eller kassörskan på Willys har samma värde som min fru eller dina barn? Nej, inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle.

Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar.

Jag vägrar känna dåligt samvete för att jag fötts och vuxit upp i Sverige i stället för i Afghanistan. Jag vägrar kalla det tur att Sverige är ett mer välfungerande land än Bangladesh. Inget uppstår ur intet, och om någon tror att Sverige har blivit en rättsstat, fått låg grad av korruption och uppnått en stabilitet i förvaltningen över tid genom ett trollslag och inte genom hårt arbete, får de tänka om.

Jag kan intyga att jag i jul kommer köpa presenter till min fru men inte till tiggaren på gatan eller kassörskan på Willys. Jag kommer äta god mat utan att skämmas det minsta – samtidigt som jag skänker pengar för att rädda elefanterna.

Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara.

Läs även:
Jonas Andersson (slutreplik)

Media bizarro

Mediebevakningen av morgonens tömning av det stora migrantlägret på ockuperad mark i Malmö har varit smått bisarr. SVT har direktsänt hela dagen, som om det var en händelse av nationellt eller internationellt intresse.

I själva verket har polisen gått in och avlägsnat individer som olovligt befunnit sig på annans mark. Det är klart att en rättsstat måste agera så. Alternativet är en form av anarki där äganderätten är avskaffad och vem som helst har rätt att stjäla, ockupera och tillvarata annans egendom. Så kan vi inte ha det. Det enda tragiska i denna historia är att avhysningen dröjde så förfärligt länge.

Ja, och så mediernas rapportering, förstås. Medias kritik mot Malmö stad har varit massiv under hela dagen. Carina Nilsson, socialt kommunalråd och ordförande för sociala resursnämnden, har fått svara på frågor om varför avhysningen sker och varför inte svenska skattebetalare ska tvingas betala för att ge romerna boende här. Staden erbjuder fem dagars härbärge.

Såväl inrikesminister Ygeman som statsminister Löfven har i dag upprepat att avhysningen var oundviklig och rätt, att lagen måste vara lika för alla. Precis så är det givetvis. Men det stoppar inte svenska medier för att ta ställning mot avhysningen och ställa politikerna "mot väggen" för den. Det är direkt osmakligt.

Aftonbladet berättade att migranterna inlett en sittstrejk utanför Malmö stads huvudkontor "försöker få kommunledningen att man måste ha en ny boplats att ställa sina husvagnar och baracker på". På plats berättade samma tidning att migranterna var både "arga och rädda".

Även från politiskt håll kommer kritik. Soraya Post (Fi) tycker att avhysningen innebär att Sverige är "sämst i klassen". Hennes partiledare Gudrun Schyman kallar avhysningen "ovärdig". Och juristsekten Centrum för sociala rättigheter, dit Behrang Kianzad hör, tycker att "något gick sönder i Sverige i morse". Jurister som försvarar markockupationer - inget är för tokigt i det nya Sverige.

Ingen har med ett ord nämnt markägarens situation. Nu när migranterna är avhysta är bara en del av jobbet gjort. Markägaren har nämligen att vänta en del av miljonkostnaden för att sanera den tomt som migranterna smutsat ned under ett års tid.

Så ser tydligen svensk rättvisa ut.

Tidigare bloggat:
Laglöst land

Läs även:
Carolin Dahlman, Sverige Radio

Har Pride spelat ut sin roll?

Jag gick inte i det stora Pridetåget i år heller. Det kallas för en fest, och det sägs att alla är välkomna. Men som jag konstaterat tidigare är Pride numera kidnappat av identitetsvänstern. Det enda skälet jag ser att gå i Pridetåget är att visa stöd för sexarbetarnas organisation Rose Alliance, vars medlemmar de facto är en grupp som förtrycks av hela det politiska etablissemanget och som diskrimineras i svensk lag. Men det finns även andra sätt att visa stöd för dem.

Sverige ska bli en global hbtq-förebild, säger regeringen. Det återstår att se med vilka medel detta ska uppnås. Ty när vågen av hbtq-certifieringar nu sveper över landet (100 000 kr per certifiering, RFSL tar bra betalt) undrar jag vad som hände med kampen för lika rättigheter. Jag trodde att homo-, bi- och transsexuella ville bli acceptera som alla andra. Vara en likvärdig del av samhället. Få agera på samma premisser.

Men jag börjar inse att detta är inte målet för hbtq-rörelsen. De vill ha särskilda rättigheter. De vill synas mer än oss tråkiga heteros. De vill vara lite förmer. Sorry, men då är jag inte riktigt med längre.

Alla människor, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller religiös tro ska ha lika rättigheter. Det är en grundläggande liberal princip. Vi kan därmed inte ha särskilda rättigheter för vissa grupper eller ta mer hänsyn till någon.

Alla människor, även hbtq-personer, måste lära sig att stå ut med att vissa delar av samhället inte ser ut precis som de skulle önska. Det finns en fara i att försöka ställa allt tillrätta hela tiden. Vi ser det när historien ska skrivas om för att inte kränka feminister, när det ändras i barnböcker för att inte kränka svarta och så vidare. Ur en strävan efter tolerans och öppenhet föds det motsatta - en intolerans för allt som inte just du gillar. Upprördheten över Jan Sjunnessons Pridetåg i Järva är ett tecken i tiden.

På detta sätt får vi precis det hbtq-aktivister säger sig kämpa mot, nämligen ett likriktat, intolerant och tråkigt samhälle.

Pride var en kontroversiell parad när den startade. I dag är ett deltagande i Pride ungefär lika kontroversiellt som att handla ekologiskt på Coop. Alla, även landets toppolitiker, syns i leden. För Sveriges del kan därför Pride ha börjat spela ut sin roll. Månne är det i dag en manifestation som snarare sänder signaler till utlandet, till de länder där hbtq-personer förtrycks, fängslas och dödas.

Detta borde i sin tur ge de Pridefirande kulturrelativisterna en riktig funderare kring vilka värderingar det egentligen är de relativiserar.

Pride för vissa

I går gick Jan Sjunnessons Pridetåg genom Järva. Hans hårt kritiserade initiativ lockade inte så många deltagare, och en "antirasistisk" motdemonstration väntade på dem i Husby. Men det hela ska ha gått lugnt till, frånsett några homofobiska utrop från ett antal personer i omgivningen, och Pride Järva är oavsett dess deltagarantal historiskt.

Awad Hersi (MP), ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, säger att paradens syfte var att "öka motsättningarna mellan olika grupper i samhället". Pridetåget var, får vi veta, "rasistiskt". Tiden när begreppet "rasism" faktiskt betydde något är sedan länge förbi i Sverige. Att en miljöpartist kallar ett Pridetåg arrangerat av politiska motståndare och genomfört i en förort dominerad av utrikes födda för rasistiskt visar att begreppet blivit mer urvattnat än en amerikansk lightöl.

Uttalandet visar emellertid även på den intolerans som finns inom vänstern. De har velat och i hög grad också lyckats göra Pride till sitt evenemang under paroller om förment öppenhet och tolerans. Motståndet mot Järvetåget visar på raka motsatsen. Det handlar inte ett dugg om tolerans, det handlar om att driva för vänstern viktiga frågor under regnbågsflaggan. Och vem som helst får inte delta. Eller för att citera Alexander Bard: Om ni nu är så oroade över att till SD anknutna personer arrangerar att Pridetåg i förorten, varför gör ni det då inte själva?

På Östermalms IP i går fanns det däremot inga skäl för oro. Där invigdes nämligen Prideveckan av självaste Jason Diakité. En man med hjärtat till vänster. Antirasist. Feminist. Rasifierad. Inget som avviker från hur en perfekt människa ska vara i vänsterns Sverige. Det måste ha känts förträffligt tryggt för alla inblandade.

Vänstern har lagt beslag på Pride

Prideveckan är något av det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i det moderna Sverige. Under denna vecka passar politiker från de flesta politiska partier på att synas och höras och visa hur mycket de bryr sig om sexuella minoriteters rättigheter.

Min egen inställning till Pride är kluven. Å ena sidan är det alltid rätt och härligt att fira kärlek och lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet, religion och sexuell läggning. Att sexarbetarna nu tar ton genom att under Rose Alliances fana paradera i Pridetåget är stort.

Å den andra har Pride förvandlats till något annat än ett firande av lika rättigheter. Pride har blivit för politiskt. För vänster.

Ett nytt initiativ har väckts i år - ett Pridetåg från Tensta centrum till Husby. Tåget ska alltså gå rakt igenom invandrartäta Järva, där en stor del av befolkningen är muslimsk och således inte direkt hbtq-vänlig. Syftet är att visa att tolerans för sexuella minoriteter gäller i hela Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad.

Detta har retat upp nyvänstern något alldeles oerhört. "SD har kidnappat Pride!". Reaktionen är den väntade. Pride är nämligen inte för alla. Om du har haft den föreställningen kan du slå den ur tankarna omedelbart. Pride är för den allmänna vänstern och möjligen delar av den politiskt korrekta höger som underdånigt köper nyvänsterns världsbild. Inte för någon annan.

I Uppsala kidnappade extremvänstern Pride för några år sedan. I fjol fick liberala Pridedeltagare motta spott och spe under den kärleksfulla parollen "Död åt SD och alla andra borgare".

Av detta skäl välkomnar jag initiativet i Järva. Det retar nyvänstern från vettet. Och de två frågor som kritikerna måste ställa sig är förstås: varför är inte Pride för alla och varför ska man inte kunna ha ett Pridetåg även genom ett invandrardominerat bostadsområde?

Se Facebook-eventet här.

Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Polishögskolan diskriminerade män vid antagningen. Sämre kvalificerade kvinnor prioriterades för att skolan önskade en jämn könsfördelning.

Centrum för rättvisa drev männens fall - och vann. Förutom att särbehandla personer av kvinnligt kön, visade det sig även att Polishögskolan använt en etnisk kvot i syfte att särbehandla personer med annan etnisk bakgrund än svensk.

Att Diskrimineringsombudsmannen var ointresserad av ärendet är ganska talande. Föreställ dig motsatt scenario med kvinnor och utrikes födda som diskriminerats, och DO hade givetvis kastat sig över ärendet med lysten blick.

Nu var det män och etniska svenskar som drabbats, och då var det tydligen inte lika angeläget. I Sverige har vi blivit enögda, precis som Karl Ove Knausgård så träffsäkert skrev i sin text i DN Kultur.

I stället för att stå upp för alla människors lika rättigheter, för den enskilda individen, görs ett enögt urval. Det kan nämnas att det som Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt har gemensamt är att de samtliga gratulerade Rättviseförmedlingen på organisationens femårsdag. I ett Sverige som börjat räkna penisar och mäta hudfärg på folk, faller det sig helt naturligt för borgerliga partiledare att hävda att detta är ett sätt att öka "mångfalden".

Det talas väldigt mycket om lika rättigheter i Sverige. Men få verkar vilja ha lika rättigheter på riktigt. Då hade man nämligen inte brytt sig om könet på den som sitter i TV-studion. Då hade man sett bortom hudfärgen på den som skriver i tidningen. Då hade man fokuserat på innehåll och stringens, inte på yttre attribut.

Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se utrikes födda som funktionshindrade och erbjuda dem bidragsanställningar med särskilda villkor. Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se kvinnor som oförmögna att ta sig fram i karriären utan statlig hjälp.

Om vi menar allvar med lika rättigheter måste vi se bortom hudfärg, kön, sexualitet och religion. Just det som den "antirasistiska" och "normkritiska" vänstern säger sig göra men i själva verket motverkar genom sin närmast patologiska fokusering på just dessa attribut. Vänstern går vilse i sina maktteorier och hypoteser om rasifiering och den vite mannens eviga skuld, och diskvalificerar sig därmed som förespråkare av lika rättigheter för alla människor. Det säger sig själv att särskilda rättigheter och så kallad positiv särbehandling aldrig kan förenas med idén om lika rättigheter.

Det må vara hänt att vänstern trampar så fatalt snett. Värre är att högern har svansat efter, köpt problemformuleringen och därmed möjliggjort för tokfeministerna, intersektionalitetsteoretikerna och och de nya "goda" rasisterna att ytterligare flytta fram sina positioner. Att stå upp för lika rättigheter för alla, på riktigt, har blivit reaktionärt. Det galna har blivit normalt. Det sjuka kutym.

För detta borde Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och deras partivänner skämmas.

Ett samhälle ingen respekterar

För en vecka sedan skrev jag apropå borgerlighetens ideologiska förvirring och vilsenhet att "arbete, frihet och ansvar" borde vara en självklar borgerlig paroll. Kravlöshet är inte en bra grund att bygga ett samhälle på - däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Exemplen på hur vårt samhälle i allt högre grad vilar på kravlöshet blir allt fler. Vi kan lägga hela kravlöshetsidén som vänstern driver i skolfrågan och på arbetsmarknaden åt sidan och ändå hitta gott om exempel.

Samhällets institutioner är väldigt duktiga på att ställa krav ibland. Det är exempelvis mycket tydligt vad som måste uppfyllas för att du ska kunna beviljas ekonomiskt bistånd från Socialtjänsten. Handläggarna har inte mycket svängrum. Försäkringskassan följer upp misstänkta vab-fuskare och varje år får människor betala tillbaka bostadsbidrag för att de fått mer pengar än de haft rätt till. Och för en företagare saknas knappast krav på redovisning och ansvar för personalen och säkerheten på arbetsplatsen.

Däremot är det desto luddigare på andra områden. Enligt Migrationsverket får den som saknar identitetshandlingar en snabbare handläggning av sin asylansökan än den som kan uppvisa pass och annan information om sig själv vid ansökningstillfället. Detta betyder att det i praktiken lönar sig att kasta sitt pass när man ansöker om asyl i Sverige. Det lönar sig att vara oärlig, vilket förstås sänder konstiga signaler om Sverige som land.

Det sänder också lite märkliga signaler när personer som vistas här illegalt erbjuds vård och när barn vars föräldrar bygger bo på andras mark utan tillstånd, och vistas i Sverige tillfälligt, erbjuds utbildning. Eller när personer som begått brott och ska utvisas inte kan utvisas eftersom landet de kommer ifrån befinner sig i krig (detta blir särskilt besvärligt när det handlar om återvändande IS-krigare).

Jag kanske är gammalmodig, men jag tycker att ärlighet och rättrådighet är rätt bra saker, alldeles oavsett om det handlar om en relation mellan två individer eller mellan individen och en abstraktion som staten.

I Sverige befinner vi oss nu i ett läge där en del av befolkningen - däribland personer som söker ekonomiskt bistånd och sjukpenning - granskas hårt medan vi ser mellan fingrarna på fattiga som bygger kåkstäder på andras mark, premierar den som inte kan styrka sin identitet vid sin asylansökan och erbjuder kostsamma välfärdsförmåner till utländska medborgare som egentligen borde betraktas som turister.

Politiker pratar ofta om värdet av att "sända signaler", men de tycks omedvetna om vilka signaler som sänds när personer som bryter mot svensk lag erbjuds gratis boende, sjukvård och skola. Sett från utlandet måste detta framstå som helt barockt. Sett inifrån föder det misstro och i värsta fall främlingsfientlighet.

Lika rättigheter och skyldigheter. Det är en rätt bra utgångspunkt att bygga ett samhälle på. Sverige har blivit ett land där vissa grupper behandlas annorlunda bara för att de är födda i andra länder. I all välmening.

Vi ska inte alls förvånas om tilliten i samhället sjunker och om respekten för våra demokratiska system minskar. Ty vem kan i förlängningen förväntas respektera ett samhälle som belönar oärlighet och där lagar och regler bara gäller för vissa?

Läs även:
Fnordspotting, Sanna Rayman

Ja till samkönade äktenskap i Finland

Finlands riksdag har röstat ja till samkönade äktenskap.

Detta är naturligtvis välkommet. Lika rättigheter för alla människor, oavsett etnicitet, kön eller sexuell läggning, är en självklarhet i ett frihetligt samhälle.

Jag har inte tittat närmare på det lagförslag som nu antagits, men hoppas att Finland inte gör om Sveriges misstag att tvinga religiösa samfund att viga homosexuella. Detta beslut måste vara upp till de enskilda samfunden och deras medlemmar att besluta om.