lördag 30 april 2016

IS i verkligheten

Bortom alla propagandavideor som visar heroiska IS-krigare strida mot de otrogna finns förstås, som i alla krig, en verklighet. I IS fall verkar den vara minst sagt anskrämlig.

Det är inte Waffen-SS, direkt. Och vad sysslar Abu Abdullah med, egentligen?

Maskrosornas krig


När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

fredag 29 april 2016

På olika planeter i alliansgalaxen


I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD.

Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

Efter det senaste valet har Moderaterna lagt om sin migrationspolitik. Det är en remarkabel omsvängning från "öppna era hjärtan" till "avvisa vid gränsen". Centerpartiet håller tvärtom fast vid den reinfeldtska linjen och har varit kritiskt mot såväl id- som gränskontroller. Tillsammans med Vänsterpartiet är Centern det enda parti som säger nej till att täppa till sommarens två veckor långa uppehåll i gränskontrollerna.

I onsdagens Aktuellt i SVT debatterade migrationsminister Morgan Johansson med M:s migrationspolitiske talesperson Johan Forssell. Johansson konstaterade att "M och C är på olika planeter. Ni har inget regeringsalternativ så länge ni inte har en gemensam migrationspolitik."

Problemet är att Morgan Johansson har helt rätt. Alliansledarna brukar vifta bort påståenden om åsiktsskillnader med att de minsann kommit överens i tidigare alliansregeringar. Den förklaringen håller inte riktigt. Dels går det inte att leva på gamla meriter. Dels är migrationsfrågan så pass stor och avgörande nu att det inte går att ha ett regeringsalternativ som inte ens är överens om huruvida Sverige ska ha ett stopp för asylsökande eller om gränskontrollerna ska avskaffas.

Frågan alla väljare med hopp om en alliansregering 2018 måste ställa sig är vad Alliansen egentligen representerar i dag. Vad förenar dessa fyra partier? En överdriven tilltro till RUT?

Faktum är att den som vill se fortsatta skärpningar av migrationspolitiken och mer ordning och reda i kriminalpolitiken kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället för något av de opålitliga allianspartierna.

Betänk att det är en S-ledd regering som infört gräns- och ID-kontroller. Det är en S-ledd regering som förbjuder s.k. terrorresor, som skärper hanteringen av svenska pass och som är på väg att införa riktiga ålderskontroller av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga. Två alliansregeringar satt på händerna i åtta år.

Att Socialdemokraterna dessutom gör allt detta i koalition med Miljöpartiet måste få den politiska kompassen hos allmänborgerliga väljare att snurra ännu mer.

Valrörelsen 2018 kan bli intressant...

onsdag 27 april 2016

Filmen om Snowden

Om dygden att försörja sig


"A-kassan är en försäkring, inget bidrag!" brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den.

Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

Att försörja sig själv borde vara en dygd. Det är det inte i dag. I takt med att bidragssystemen vuxit i omfattning har människor fått möjlighet att välja bort jobb för att de anser att just det där jobbet inte riktigt passar dem.

Här finns en ideologisk strid som borgerligheten måste ta. Den handlar om det klassiska temat arbete vs bidrag. Temat är bekant och har förstås debatterats i valstugor i många valrörelser. Men denna gång måste striden tas med en större kompromisslöshet, ty Sverige står inför ett vägval. Vi kan inte ha ett bidragssystem som ger människor högre inkomster än vad pensionärer som arbetat hela sina liv får varje månad. Det är oanständigt, orimligt och ohållbart.

Under lång tid har "gratis" varit ett mål för partierna på den politiska vänsterkanten, och borgerligheten har inte bekämpat detta nog. Gratis betyder som bekant "betalas av någon annan via skatten". I en situation när Arbetsförmedlingen och Migrationsverket kräver 160 miljarder extra under fyra år och regeringen själv spår ökad arbetslöshet och underskott för de kommande åren, föreslås ändå gratis glasögon till alla barn (kostnad: 120  miljoner). En helt bisarr prioritering i ett läge när varje skattekrona borde vridas och vändas på.

Är det då inte så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb? Nej, så är det inte. En egenföretagare i ett städföretag berättar hur det kan gå till vid rekryteringsträffar hos Arbetsförmedlingen. Hur det kan se ut när ingen vill ha jobbet som erbjuds:
Jag har hört så många anledningar till varför jobbet jag kan erbjuda inte passar. Jag får höra att det är "pinsamt" att vara lokalvårdare, att man är morgontrött, att man inte är så "pepp" på det, att det är tråkigt att städa, att man hellre vill "jobba med media eller något kontorsjobb".   
Man vill inte jobba med lokalvård, men det känns helt okej att sitta hemma och bli försörjd av människor som jobbar, bland annat oss lokalvårdare. Är det mer heder i det?
Detta är upprörande. Men inte ett dugg förvånande. Det finns ingen heder i att försörja sig själv längre, och denna attityd har möjliggjorts av det generösa bidragssystem som politikerna har skapat. Det handlar dels om generösa ersättningar, men också om utbildningspolitiken.

Högre utbildning har i allt högre grad blivit en avstjälpningsplats för de som inte vet vad de vill göra med sitt liv. De registrerar sig för en kurs, inkasserar CSN-pengar och får tiden att gå. Alla vi som läst vid svenska universitet och högskolor har, tror jag, sett vår beskärda del av studenter som egentligen inte är ett dugg motiverade utan bara finns där för att få tiden att gå. Detta är personer som över huvud taget inte har inom den högre utbildningen att göra, men i en tid när lärarens auktoritet är i botten får motiverade studenter helt enkelt stå ut med att dras ned av sina omotiverade kurskamrater.

Stefan Löfven har sedan han blev partiledare för Socialdemokraterna upprepade gånger talat om att människor ska "göra sin plikt och kräva sin rätt". Ordningen i detta mantra är förstås ingen slump. Först gör man sin plikt, sedan kan man kräva sin rätt.

Problemet för Löfven är att hans politik inte kräver av någon att göra sin plikt för att få rättigheter. Det hela är en chimär (och vi kan notera att ingen journalist har frågat honom vad som händer om man inte gör sin "plikt"). Löfven har talat om "utbildningsplikt" för nyanlända, som om gratis utbildning vore en uppoffring. Han har däremot inte föreslagit att den som tackar nej till jobb ska bli av med alla ersättningar.

Statsministerns ord om ordning och reda och plikt och rätt är tom retorik. Därför måste borgerligheten nu ta striden på allvar. Uppvärdera arbetets värde. Göra egenförsörjning till en dygd igen. Stå upp för alla som försörjer sig själva, betalar skatt och sköter sig. Och slutligen: ta en ideologisk strid mot bidragssamhället.

Alla kommer inte i alla lägen att vara självförsörjande. Men vi måste få till stånd ett värderingsskifte där målet är att den som kan arbeta också ska göra det. Politiken måste leva upp till detta mål i praktiken, inte bara i retoriken.

Det finns inga dåliga jobb. Om det är något som är dåligt, är det att bli försörjd av andra.

tisdag 26 april 2016

När pendeln svänger


TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

måndag 25 april 2016

När MP:s språkrör kallar till pressträff...



... och man hoppas på besked om avgång men får höra årets kanske mest meningslösa presskonferens om att de sitter kvar.

Skattereform sökes


Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra.

Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren. I dag pratar de borgerliga partierna mest om att utvidga RUT-avdraget. Det räcker inte.

Det svenska skattesystemet är ett komplicerat och svårgenomträngligt lapptäcke av avdrag. En förenkling med lägre skatter och färre avdrag vore ytterst välkommen. Men inget borgerligt parti driver denna fråga just nu. För att göra en stor förändring hållbar behövs sannolikt stöd av Socialdemokraterna, men det borde inte vara omöjligt för ett parti med Stefan Löfvens retoriska "jobbagenda" att faktiskt köpa idén om ett förenklat skattesystem. Exakt hur hög skatterna bör vara är egentligen en annan fråga.

Härom veckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att slopa skatten helt på årsinkomster upp till 150 000 kronor. Reformen pris beräknas till 180 miljarder, enligt riksdagens utredningstjänst. Det låter möjligen mycket, men betänk att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begär extra medel under fyra år på totalt 160 miljarder kr. Det är uppenbarligen ingen ohanterlig summa, och vinsterna skulle potentiellt sett kunna bli stora.

När det mest liberala skatteförslaget läggs av SD vet vi att borgerligheten har slumrat till. Både Socialdemokraterna och Moderaterna avfärdade SD:s förslag utan omsvep. Som en ren ryggmärgsreflex. I Moderaternas fall sannolikt mot bättre vetande. Idén med skattefri inkomst för lägre inkomstgrupper är inte ny utan har florerat bland liberala röster i de borgerliga partierna tidigare. Frågan är varför den inte vunnit större gehör.

En skattefri inkomst upp till 150 000 kr (nivån kan förstås diskuteras, men jag tycker att den är rimlig) måste förenas med skärpningar i bidragssystemen för att ge verklig effekt. Felet SD gör är att de i stället för att skära i statens utgifter vill få in pengarna genom att bland annat avskaffa jobbskatteavdraget och höja momsen.

Om alla som arbetar får behålla 12 500 kr varje månad innan de behöver skatta skulle en rad bidrag genast kunna plockas bort. Barnbidraget är ett. Fler kommer kunna bli helt självförsörjande om bara grundavdraget utformas på rätt sätt. Låginkomsttagare kommer kunna leva på sin lön (just det Socialdemokraterna pratar så mycket om).

Idén med medborgarlön eller basinkomst diskuteras flitigt i vissa kretsar nu. Tanken är att det ska gå jämnt ut eftersom en basinkomst till alla invånare gör att dagens bidrags- och socialförsäkringssystem inte behövs. Men tanken på att dela ut pengar till alla utan motprestation gör förslaget föga attraktivt i mina ögon.

Jag lutar mer åt förslaget på slopad skatt för inkomster upp till 150 000 kr (och en rimlig skatt på inkomster därutöver). Det är en mycket välkommen liberal skattereform värd att diskutera.

söndag 24 april 2016

Politikerna har förstört skolan


Det var på högstadiet som mitt politiska intresse väcktes, och det var skolfrågor som tände min gnista. Inte så konstigt eftersom hela livet kretsar kring lektioner, prov, inlämningar och betyg i den åldern. I alla fall gjorde det det för mig.

Det fanns betydande problem redan då. Disciplinbekymmer, betygskaos, svaga lärare och vikarier som kördes över av klasser som bara väntade på ett svaghetstecken för att kunna sticka kniven i lärarens rygg. Men också ett antal fantastiska lärare som fick ordning på stökiga elever och som jag tror varenda en av oss ser tillbaka på med fascination. Min beundran för de lärare som orkade undervisa både oss och alla andra har vuxit sedan jag blivit äldre och börjat tänka tillbaka på de förhållanden som då rådde.

Det är därför med stor förfäran jag betraktar vad som har hänt med svensk skola sedan dess. På 20 år tycks utvecklingen inte bara ha fortsatt i fel riktning utan också ha eskalerat i omfattning och allvar.

I dag uppger var fjärde lärare att de utsatts för hot, våld eller trakasserier. Samtidigt har 4 av 10 hotats med anmälningar av både föräldrar och elever. Vi har fått en helt bisarr situation där lärarna fruktar eleverna. Betänk vad detta gör med undervisningen, med betygssättningen men också med kunniga pedagogers vilja att stanna i yrket.

Svensk skola befinner sig i fritt fall nu. Alla pratar om PISA, och visst är det viktiga indikatorer på fallande skolresultat. Men färre pratar om orsakerna. Om hur krav blev något negativt. Om hur utmaning blev likställt med kränkning.

Jag tror att många, om än långt ifrån alla, vet vad som behöver uppnås. Läraryrket behöver uppvärderas betänkligt, och det handlar inte bara om löner utan i minst lika hög grad om befogenheter. En aldrig så välbetald lärare kan inte få kontroll över en stökig klass om den saknar rätt att vidta nödvändiga åtgärder utan att bli anmäld eller bli föremål för andra repressalier.

Läraren har i dag en närmast övermäktig uppgift. Den ska undervisa och vara pedagog. Den ska förstå sig på neuropsykiatriska diagnoser för att vara kunna möta elever med särskilda behov på rätt sätt. Den ska ge elever studiero utan att säga till någon och därmed "kränka".

Ingen tycks sitta inne med lösningarna. Det blev inte ett dugg bättre under Alliansens år vid makten. Jag tror att vi behöver få till stånd ett slags värderingsskifte i samhället för att skolan ska kunna bli acceptabel igen. Så länge elevernas kränkthet eldas på av deras föräldrar, kommer vi ingenvart. Så länge krav betraktas som något negativt, kommer svensk skola aldrig att bli bättre. Skolan är en spegelbild av vårt postmoderna samhälle.

Vare sig de borgerliga eller de rödgröna har lyckats med svensk skola under de senaste tre decennierna. Experimenten har avlöst varandra, lärarplaner kommit och gått, betygssystem uppfunnits och avskaffats. Samtidigt har läraren blivit en statist. Då går det så här.

Politiker på bägge sidor blockgränsen har, hand i hand, förstört svensk skola.

Tidigare bloggat:
Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

lördag 23 april 2016

Det krävs enad kamp mot extremismen


Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.

Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter "på stort allvar". För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.

Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är "mild, snäll och klok".

MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.

Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att "exkludera" någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.

Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.

När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.

Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.

Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.

Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.

Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda. 

Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting


fredag 22 april 2016

Att lära sig att hälsa på 100 dagar


Efter turerna med partiföreträdare som vägrar ta kvinnor i hand ska miljöpartisterna lära sig att hälsa på rätt sätt. De två språkrören har i ett öppet brev till alla medlemmar och sympatisörer slagit fast en rad saker.

Bland annat ska partiföreträdare sluta umgås med extremister, de ska ha nolltolerans mot rasism, sluta göra liknelser med Hitler och Nazityskland samt inte minst lära sig att hälsa på ett korrekt sätt.

Det ska nu inledas en värderingsdiskussion i partiet. Det kan bli spännande. En sådan tvingar nämligen det kulturrelativistiska Miljöpartiet att åtminstone snudda vid tanken på att det finns kulturer och sedvänjor som skiljer sig åt och att vissa är bättre än andra.

Förmodligen kommer Gustav Fridolin & c/o behöva mer än 100 dagar på sig att fixa detta.

torsdag 21 april 2016

Vad ska en samtyckeslag lösa?

Frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har länge varit ett krav från feministiskt håll. Efter några uppmärksammade domar föll alliansregeringen för trycket och tillsatte (ännu en) utredning. Den senaste presenterade sitt resultat så sent som 2010. Nu skulle utredare se över varför andelen fällande domar är så låg men även titta på en så kallad samtyckeslag.

Utredaren och lagmannen Mari Heidenborg ska presentera sina resultat i höst, men redan nu är en rekommendation offentlig: hon säger ja till en samtyckeslag. Heidenborg säger:
I dag krävs det att gärningsmannen använt hot, våld eller utnyttjat en person som exempelvis varit berusad. Nu ska det räcka med att man säger nej, alltså att en person anser att den inte deltagit frivilligt.
Eftersom våld enligt det nya förslaget inte ska krävas för att brottet ska klassas som våldtäkt, föreslår utredaren att begreppet "våldtäkt" ersätts av "sexuellt övergrepp". Beviskraven, intygar hon, ska fortfarande vara desamma.

Frågan är då vad detta ska tänkas lösa. Bevisläget i de flesta sexualbrottmål kommer fortfarande vara lika knepigt. Ofta saknas vittnen. Teknisk bevisning är svårtydd. Jag ställer mig därtill frågande att omtolka våldtäkt. Vi har redan i dag distinktioner mellan exempelvis sexuellt utnyttjande och övergrepp som inbegriper hot och våld. Denna distinktion är givetvis av stor vikt och får inte tappas bort.

Tanken är att samtyckesrekvisitet ska bli normerande, precis som lagen mot barnaga. Vi får se vad effekten av lagändringen blir. Risken är stor för att många kommer bli besvikna, för i den allmänna debatten har argumenten för ett samtyckesrekvisit ofta handlat om att få fler tilltalade fällda.

Mänsklig sexualitet är komplicerad, mångfasetterad och full av svårtolkade nyanser. Sexuell interaktion bygger på vår förmåga att båda sända ut och läsa av kroppsspråk och subtila signaler. Det är därför vanskligt att i domstol fastslå exakt i vilken situation som någon gjorde något oönskat mot en annan. Detta kommer vi alltid få leva med.

Alternativet är ett absurt kontrollsamhälle där politiker lägger sig i exakt allt och bestämmer vad som är den rätta sexualiteten i varje givet sammanhang. Det finns det i och för sig många som vill dithän och i viss mån är vi redan där.

Sexualiteten måste tillåtas vara så fri som det bara är möjligt. Staten har inget i våra sovrum att göra, ej heller lagar och regleringar görs i jämställdhetens tecken.

I vårt nymoralistiska samhälle finns det alltid skäl att vara på sin vakt när politiker vill se över något så viktigt som sexualbrottslagstiftningen. Djävulen finns som bekant i detaljerna. 

onsdag 20 april 2016

Miljöpartiet de gränslösa


Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

tisdag 19 april 2016

Ett svagt ledarskap


När man förstår "vad":et, att ett statsråd är på väg att avgå, är det naturligt att börja fundera över "hur":et. Statsminister Stefan Löfven hade kallat till presskonferens. Men skulle någon annan närvara? Och hur skulle han presentera avskedet?

När Erik Åsbrink kallade till presskonferens för att meddela att han lämnar posten som finansminister efter åsiktsskiljaktigheter om den ekonomiska politiken, var dåvarande statsministern Göran Persson genast på tå. Han ringde sin vän Bosse Ringholm och kallade själv till pressträff för att omedelbart presentera en ny finansminister. Därmed visade han, åtminstone utåt, att Åsbrinks avsked inte betydde någonting. Det var "business as usual", sade Persson på sitt karaktäristiska sätt.

Löfvens pressträff var något annat. Jag hade haft lite respekt för honom om han kommit fram till pressen och meddelat att "...mot denna bakgrund har jag bett om Mehmet Kaplans omedelbara entledigande som statsråd...". Det hade visat styrka. Att han är statsminister, att han bestämmer, och att han inte är rädd att sparka statsråd som inte sköter sig.

Löfven höll i stället en osäker pressträff där han prisade den minister som nu "valt" att lämna regeringen, något som sände dubbla budskap till den presskår som de senaste dagarna granskat ministern i fråga och därmed upplyst statsministern om förehavanden som Löfven själv sade sig ha varit okunnig om.

Stefan Löfven visade i går vilken svag ledare han är. Uppgifterna från insidan att han är en resonerande ledare som vill höra allas åsikter innan han fattar ett beslut stämmer väl in på hans agerande i går. I detta avseende är Stefan Löfven Göran Perssons motsats.

Mycket kan sägas om Persson som politiker och statsminister, men ibland behövs faktiskt ledare som vågar peka med hela handen.

måndag 18 april 2016

Ingen pudel


Det hängde i luften. I morse framkom att Mehmet Kaplan inte skulle dyka upp för sina åtaganden under dagen. Snart blev det även känt att de två miljöpartistiska språkrören rensat sina scheman, allt för att undvika frågor från media. Snart kallade Stefan Löfven till pressträff.

Det skulle ha varit nog med alla tidigare övertramp. Men så sent som i dag presenterade SVT uppgifter om att Kaplan under flera år haft nära samröre med representanter för den turkiska regimen.

Till slut blev det för mycket även för statsministern, även om Löfven menar att det var Kaplan som bad om att få bli entledigad efter en så kallad "samlad bedömning". Sannolikt fick Kaplan övertalas. Någon ånger kunde nämligen inte skönjas. Snarare trots.

Löfven ville inte strö salt i det miljöpartistiska såret. Han försvarade därför artigt Kaplan, som han påstår har "humanistiska och demokratiska värderingar". En som jag betraktar som genomfalsk Mehmet Kaplan tog sedan lite oväntat till orda och backade inte en millimeter från sina kontakter med islamistiska organisationer. Inga ursäkter. Inget förlåt. Han har sedan dess fått full uppbackning av sin partiledning.

Ofrånkomligen lär det nu dyka upp påståenden om att det var islamofobi som fällde Kaplan. Att han granskats hårdare för att han är muslim. Det är naturligtvis nonsens. Tvärtom har han sannolikt flugit under radarn längre än vad många andra skulle ha gjort. Just för att han är miljöpartist.

Det anmärkningsvärda här är att Stefan Löfven inte var införstådd med Kaplans historia när han utnämnde honom till minister. På presskonferensen fick Löfven frågan varför Kaplans förehavanden inte upptäcktes tidigare och svarade då att Kaplan precis som alla tilltänkta statsråd fått ett batteri av frågor. Någon annan granskning har alltså inte gjorts. Om detta stämmer är det intressant. Jag trodde nämligen att tilltänkta statsråd granskades på både höjden och bredden innan de fick frågan.

Mehmet Kaplan ville med dagens kaxiga framträdande försöka få sista ordet. Han backar inte från några uttalanden eller möten med extremister. Han vidhåller sin demokratiska och humanistiska övertygelse. I det avseendet är han omåttligt fräck.

Kaplan är en person som skulle kunna heila och kalla sig demokrat och humanist - för att sedan anklaga medierna för att de missförstått allting.

Britterna bör gå ur EU för sin egen skull


Svenska folkets stöd för EU minskar, berättar SVT. Stödet har sjunkit från 59 till 39 procent bara sedan i höstas, enligt en undersökning beställd av statstelevisionen.

Birgitta Ohlsson (L) och Lars Adaktusson (KD) diskuterade detta i Gomorron Sverige. Ohlsson rasar mot Ungern och Polen. Adaktusson menar att svenska politiker inte har talat nog om det stora EU-projektets fördelar. Det är lite ironiskt att Ohlsson, som är för ett starkt och federalistiskt EU, genom sina hårda angrepp på enskilda medlemsländer faktiskt bidrar till den splittring hon säger sig frukta.

Vare sig Ohlsson eller Adaktusson verkar förstå grunden till mångas skepsis, nämligen att EU blivit ett politiskt prestigeprojekt där avvikande meningar misstänkliggörs och folket endast är ett verktyg i syfte att legitimera en fortsatt vandring längs Den Rätta Vägen. Det är inte demokratiskt. Det är inte stort eller vackert. Det är bara en sorts maktmissbruk.

EU-företrädare har i många år varit rena hallelujakören. I val efter val har svenska politiker lovat att kämpa för ett "smalare men vassare" EU. Denna paroll har nu använts så många gånger, samtidigt som unionen gått i rakt motsatt riktning, att den har blivit löjeväckande.

Den 23 juni röstar britterna om huruvida landet ska stanna i eller lämna EU. Det är en folkomröstning som berör långt fler än bara Storbritannien. EU-eliten kommer givetvis hålla andan. Barack Obama ska hälsa på David Cameron för att göra sitt för att övertyga britterna att göra det politikerna brukar vilja att de gör: rösta rätt. Även från svenskt håll hävdas att Storbritannien måste stanna kvar. För både EU:s och Sveriges skull.

Det är oanständigt att utgå från att den brittiske väljaren ska ha något annat än sitt lands bästa för ögonen när denne går till valurnan. Storbritannien bör lämna EU för sin egen skull. Inte för någon annans.

lördag 16 april 2016

Om skatt som stöld


Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.
Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 
I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

torsdag 14 april 2016

Någon som inte borde vara minister


När en miljöpartistisk minister får kritik av auktoriteterna Jonas Gardell och Özz Nûjen, vet man att det är illa.

Mehmet Kaplan har länge varit omsvärmad av rykten och påståenden om islamistiska kopplingar. Jag har hela tiden tyckt att caset mot honom har varit svagt. Emellertid har Kaplan uttalat sig på ett sätt som väcker både förundran och direkt äckel. Hans sätt att jämföra jihadister med frivilliga i finska vinterkriget var över alla gränser. Ändå blev han minister.

I ett klimat där icke-politiker får sparken för att de ätit lunch med "fel" person, är det inte oväntat att hård kritik nu riktas mot bostadsminister Kaplan för hans samröre med islamister och andra extremister. Han har träffat islamister i Milli Görüs och extremister i Grå vargarna.

Men Kaplans chef Stefan Löfven verkar inte vara ens nära att öppna falluckan under sin minister. I ett skriftligt uttalande kommenterar Löfven det hela som "djupt beklagligt". Både Löfven och Kaplans parti- och ministerkollega Alice Bah Kuhnke slätar över det hela. Inte heller har Kaplan de skarpaste människorna i sin närhet - pressekreteraren jämförde Grå vargarna med Bert Karlsson.

Regeringen skademinimerar nu genom att beskriva det inträffade som ett misstag, som slarv. Men det är som bekant inte första gången Mehmet Kaplan visar prov på oerhört dåligt omdöme. Någon gång bör man komma till en punkt när man frågar sig om det handlar om omdöme eller snarare om ruttna värderingar.

Mehmet Kaplan borde få sparken - för att han är en usel bostadsminister. Att han trivialiserar IS och umgås med våldsbejakande extremister borde bara göra Löfvens beslut enklare.

Slukhålet


Regeringen har presenterat sin vårbudget. Nästan all uppmärksamhet riktades mot en specifik utgiftspost: migrationen.

Det är inte så konstigt. Kostnaderna har nämligen skenat iväg något alldeles otroligt. Vi talar om en kostnadsökning på 31 miljarder för ett enskilt år. Det betyder att den totala kostnaden för migrationspolitiken under 2016 är större än för hela det svenska försvaret. Så kommer det förbli under de kommande åren. Regeringen spår en minskning först 2018, men även då är det långt över vad den ursprungliga beräkningen var för 2014.

De senaste två årens invandring på en kvarts miljon asylsökande har skapat en exceptionell kostnadsökning. Ja, det är finansministerns egna ord. Tittar vi på kostnadsutvecklingen under de senaste tio åren ser vi hur extrem den är. Ingen annan utgiftspost hade tillåtits skena iväg så här.

2005 var statens kostnader för migration 4,8 miljarder. En hanterbar summa. Tillsammans med integrationskostnaderna, som vi egentligen alltid måste räkna in, var totalsumman runt 11 miljarder. Nu, tio år senare, räknar regeringen med att de landar på över 70 miljarder. I dessa siffror är riktade statsbidrag till kommunerna (tio miljarder) för att kompensera för det höga asyltrycket, kostnaden för att bygga skolor, anställa lärare, specialpedagoger, tolkar, socialsekreterare och många andra inte inräknade (kompensationsmiljarderna är tänkta att täcka en del av detta, så i viss mån tar dessa kostnader ut varandra).


Stefan Löfven uttryckte härom dagen irritation över att svenska folket anser att Sverige går åt fel håll. Alla kurvor, påstod han i Financial Times, pekar ju åt rätt håll. Även finansministern ville vara positiv på gårdagens pressträff. Men den höga tillväxten förklaras delvis av migrationskrisen genom offentlig upplåning och spendering, något politiska bedömare var noggranna med att påpeka i går. Och den fallande arbetslösheten är sannolikt tillfällig. Samtidigt fortsätter även kostnaderna för sjukskrivningar att skena.

I sin budget är regeringen ganska krass. Den spår en ökad arbetslöshet under de kommande åren när uppemot en kvarts miljon asylsökande (att flertalet kommer att utvisas är inte sannolikt) ska ut på arbetsmarknaden. Eftersom regeringen inte har några reformer att presentera för att skapa efterfrågan på lågutbildad arbetskraft kan vi räkna med att en betydande del kommer hamna i någon sorts bidragsförsörjning. Regeringen räknar med att Sverige år 2020 (då vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet) kommer ha närmare en miljon människor som lever på bidrag (se sid. 131 i propositionen), över hälften i sjuk- och aktivitetsersättning.

100 miljoner ska gå till nya skollokaler. 100 miljoner räcker, som Carolin Dahlman konstaterar, till en halv skola. Bara i Malmö behövs 26 nya skolor. Men det kanske är nya gem och suddgummin som avses med satsningen?

Ulf Kristersson (M) hade mycket relevant kritik att framföra mot regeringens budget. Men kritiken tappar något av sin trovärdighet när man betänker att det var Kristerssons eget parti som var drivande i att skapa dagens situation med exceptionella kostnadsökningar på migrationsområdet.

Politik handlar inte bara om att vilja utan också om att välja. Svenska politiker har gjort ett tydligt val om vart svenska skattebetalares pengar ska gå.

Läs även:
Tino Sanandaji, Fnordspotting

Perspektiv.

onsdag 13 april 2016

Alliansen bäddar för ett nederlag


Sören Holmbergs famösa utspel 2007 att "Alliansen är rökt", varefter de borgerliga partierna kom tillbaka från sitt underläge och vann valet 2010 med ett ökat röstetal, är en viktig påminnelse om att det flera år före ett riksdagsval aldrig går att avgöra hur det kommer att gå. Inget kan tas för givet.

Detta är viktigt att bära med sig nu i mellanvalstider när regeringen brottas med usla opinionssiffror och statsministern med pinsamma förtroendesiffror. Det finns förstås mycket som talar emot att Löfven sitter kvar efter nästa val, men det finns faktiskt även en del som talar för: oppositionen.

Alliansen är en ganska tragisk samling i dagsläget. Det är fyra partier med grava identitetsproblem och med en påstådd oppositionsledare som är nästan lika impopulär som statsministern själv. Skälet till att Socialdemokraterna ligger dåligt till i opinionen är sannerligen inte att svenska folket så mycket hellre föredrar Anna Kinberg Batra.

Självfallet kommer regeringen på valdagen bedömas på sina meriter i första hand. Det är arbetslösheten, integrationen och skolan som sannolikt kommer att bli de stora valfrågorna. Det märks en tydlig panikstämning när Löfven nu ger sina ministrar i uppdrag att trolla fram nya jobb. Men om det ska kännas meningsfullt att rösta bort Löfven måste det finnas ett trovärdigt alternativ. Det saknas i dag.

Det spekuleras nu kring att regeringen kommer att spricka redan i maj när Miljöpartiet har kongress. Skälet skulle vara den nya migrationsuppgörelsen. Efter att språkrören kastat all heder överbord för att få sitta kvar vid makten bedömer jag det som osannolikt att de skulle lämna just nu. Men även om det mot förmodan skulle ske vore det, prestigeförlusten till trots, inte nödvändigtvis något negativt för Stefan Löfven.

Ty även om DÖ har fallit är allianspartierna inget hot mot Löfven i riksdagen eftersom varje parti lägger egna budgetmotioner. Det vi har i dag är således ett slags halv-DÖ där regeringens budgetproposition släpps igenom eftersom inget enskilt parti är större. S är fortfarande största parti, vilket betyder att även en renodlad S-budget skulle röstas igenom.

Det är tydligt att allianspartierna inte vill regera just nu. De ägnar sig åt att utmåla regeringens politik som farlig för Sverige men gör inga som helst ansatser att få slut på eländet. Alliansen kan med sin passivitet mycket väl bädda för ett valnederlag 2018.

Löfven har nu arbetsro i drygt två år framåt. Han vet att han kan lägga budgetar ostört, han vet att Anna Kinberg Batra inte vill ta över som statsminister förrän efter en eventuell valseger 2018. Han blir allt varmare i kläderna.

Alliansens passivitet är farlig och kan mycket väl leda till ett valnederlag 2018. 

tisdag 12 april 2016

Var fjärde ung i arabvärlden sympatiserar med IS


DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen?

Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att "arabvärldens unga säger nej till IS". Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer.

Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod. Jag tycker att siffrorna är oerhört skrämmande. Att runt var fjärde ung person i arabvärlden inte skulle ta avstånd från IS är en närmast skräckinjagande tanke.

Att inte vilja ta avstånd från något är inte nödvändigtvis detsamma som att aktivt sympatisera med eller vilja engagera sig.

Men att vidriga mördare som IS har ett så pass brett passivt stöd bland unga i arabvärlden är en väckarklocka som borde ringa i huvudet på alla västliga politiker just nu.

Stefan Löfven tror att du är dum i huvudet


Socialdemokraterna ska ut och vårkampanja. Partiet sitter i regeringsställning och kan tack vare Alliansens obefintliga oppositionspolitik få igenom vilka dumheter som helst tillsammans med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Förutsatt att dumheterna görs till en budgetfråga.

Trots att partiet suttit i regeringsställning i 18 månader, och numera även lyckats med det fantastiska att regera på sin egen budget i stället för Alliansens, vänder inte väljarstödet uppåt. Kanske är det därför som S i går utannonserade, i en film full av sekundärskam, att Partiet ska ut och knacka dörr.

Stridsfrågan är bekant: den svenska modellen. Stefan Löfven vill nämligen trumma in budskapet att den är hotad. Att den skulle vara hotad av "högern" samtidigt som han själv sitter som statsminister är månne en retorisk kullerbytta av rang, men låt oss lägga logiken åt sidan för en stund. Detta är ju en politisk kampanj.

Löfven menar att "högern" vill sänka allas löner. Det är förstås inte sant. Det de borgerliga partierna har lagt förslag på eller velat väcka en diskussion om, är lägre ingångslöner för unga så att de blir mer attraktiva att anställa. Allt handlar om att få in en fot.

De rödgröna partierna och facken strider för högre ingångslöner. Det är i någon mån begripligt att facken gör detta, men att politiska partier som säger sig välja nå EU:s lägsta arbetslöshet och som har ett gigantiskt berg att bestiga när det gäller att få ut lågutbildade och ej efterfrågade asylinvandrare på arbetsmarknaden går i fackets fälla är desto allvarligare. Detta kommer göra redan höga trösklar till veritabla murar och skapa en ännu mer tudelad arbetsmarknad. Den som har jobb är trygg, den lågutbildade som inte har jobb kommer inte in alls.

Om Löfvens retorik vore sann, om de borgerliga verkligen ville montera ned välfärdens kärna och sänka allas löner - varför skulle 40 procent av befolkningen rösta på dem?

Löfven måste mena att hälften av befolkningen är dum i huvudet.

Varför är Moderaterna större än Socialdemokraterna bland den arbetande befolkningen? Varför är SD, vars politik S menar strider mot Rörelsens grundvärderingar, på väg förbi S i LO-kollektivet?

S är i dag bidragstagarnas parti. De arbetslösas parti. Det rimmar rätt illa med fagra tal om att arbetarepartiet står upp för en modell där "alla som kan arbeta ska arbeta" (samtidigt som bidragen höjs för dem som inte gör det). Den arbetande befolkningen söker sig inte längre till Löfvens parti.

Det finns ingen strid om "den svenska modellen". Däremot kommer det krävas en strid om välfärdens framtida finansiering under och bortom de kommande åren, ty hittills har vare sig de borgerliga eller de rödgröna lyckats hitta en långsiktigt hållbar finansiering av en generös välfärdsmodell. Det finns nu en uppenbar risk för att välfärdsstaten kommer svälla på bredden men tunnas ut i kvalitet och tillgänglighet. Bredare men tunnare.

Socialdemokraternas vårkampanj bygger på den gamla hederliga metoden att måla upp ett högerspöke som inte finns. Det kanske fungerade 2002. Men frågan är om folk är blinda nog för att gå på den igen 2018.

Läs även:
Anna Dahlberg

måndag 11 april 2016

Hycklarnas afton


Det finns vissa företeelser som jag har oerhört svårt för. Hyckleri är en sådan.

Hyckleri är när toppolitiker driver en politik som med hot om fängelse kräver att vanligt arbetande folk betalar en stor del av sin inkomst i skatt varje månad medan de själva placerar sina miljoner på konton i fjärran länder för att undkomma just denna höga skatt.

Hyckleri är när en hypad fjortisartist uppmanar folk att "skippa julklapparna" därför att "jorden är trasig och blöder" och själv tar flyget till Jamaica över jul.

Hyckleri är när journalister och underhållare med hög svansföring i rättvisefrågor ondgör sig över skattesänkningar för vanligt folk och sedan själva ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Senast i raden är public service-journalisten Alexandra Pascalidou. Ni vet hon som nu fått ett eget program om romska tiggare, hon som säger att hon känner så starkt för de "svaga" i samhället.

Rebecca Weidmo Uvell har, som den envisa terrier hon är, grävt fram information om Pascalidous egna skatteaffärer. Det visar sig att Pascalidou sedan 2009 årligen tjänat mellan 1 och 1,7 miljoner kr. Eftersom hon driver företag har hon undvikit att ta ut en så hög lön att hon hamnat på nivån som kräver att hon betalar statlig skatt utan i stället tagit ut pengar som utdelning.

Det finns inget olagligt i Pascalidous skatteplanering. Tvärtom är det snarare sunt ekonomiskt förnuft. Men för en person som pratar så vitt och brett om klyftorna i samhället är det onekligen hyckleri att själv göra sitt yttersta för att inte betala mer skatt än absolut nödvändigt.

Pascalidou är i gott sällskap med Alex Schulman, Henrik Schyffert och många andra profiler som, mellan besöket på Sturehof och efterrätten i salongen i sin innerstadslägenhet, säger att det är coolt med hög skatt och påstår att skattesänkningar för vanliga löntagare är högerns ondskefulla plan för att montera ned välfärdsstaten. Samtidigt som de alltså gör allt för att minska sin egen andel av skattebördan.

Det är som om det enda som betyder något för dessa människor är vad som syns av dem på Twitter. Inte vad de faktiskt gör, hur de egentligen lever. Det är poserandet som är viktigt.

Vänsterprofilernas hyckleri äcklar mig.

söndag 10 april 2016

Skydda sig den som kan


Vi kan sluta varna för massövervakningssamhället. Det är redan här. Det är en samhälle där all vår elektroniska kommunikation måste lagras enligt lag, där listor över telefonsamtal vi ringt måste sparas och där det snart upprättas ett register över vem som flyger vart och när (PNR). Sedan tidigare har myndigheterna stenkoll på våra ekonomiska transaktioner, och bankdata kan utan vår tillåtelse utlämnas till främmande makt.

Information är makt. Kontroll är makt. Detta är ett enkelt skäl till att politiker, utan stort folkligt tryck, aldrig själva kommer montera ned den övervakningsapparat de har skapat. Aldrig. Utan det folkliga trycket för en förändring kommer massövervakningen fortsätta att växa i omfattning.

Även frånsett integritetsaspekten, som är min primära invändning mot massövervakning, bör man fråga sig hur pass effektiva systemen är. Vilken nytta all datainsamling egentligen gör. Argumentet från NSA har varit att för att hitta nålarna behöver man hela höstacken. I klartext: myndigheterna behöver info om oss alla för att sortera ut skurkarna.

Det är egentligen ett rätt bisarrt förhållningssätt. Idén att alla måste övervakas för att ett litet fåtal begår brott bryter dels mot vår västerländska rättstradition som förutsätter att det finns misstanke om brott innan någon sätts under polisens eller myndigheternas lupp, dels ger den staten orimligt stora befogenheter.

Det nya informationssamhället och den moderna tekniken har gjort alla medborgare till spårsändare som myndigheterna, såväl i Kina som i USA, Tyskland och Sverige, kan följa och registrera. Allra längst har Kina gått, men det finns skäl att vara orolig för att resten av världen kommer följa efter.

På ett politiskt plan kan vi konstatera att kampen om den personliga integriteten redan är förlorad. Nu handlar det för var och en om att hitta sätt att minimera integritetsintrånget och skydda sig mot statens nyfikna öga.

Läs även:
HAX, HAX2

fredag 8 april 2016

Om det hände här...


Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.

Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar. Det är därför tur att det moderna Sverige inte har drabbats av militära angrepp eller terrorattacker. Hur skulle vi klara något sådant? Inte alls, är mitt svar.

När USA drabbades av den exceptionella attacken den 11 september 2001 slöt sig landet samman mot en yttre fiende. När George W Bush klev upp på resterna av World Trade Center och sade att de som krossat byggnaderna minsann snart skulle få höra från det amerikanska folket, skanderade åhörarna "USA! USA!".

Jag funderar över hur reaktionen hade blivit i Sverige efter ett förödande terrorattentat i centrala Stockholm. Skulle Dan Eliasson känna medlidande med gärningsmännen? Skulle Henrik Arnstad utpeka Sverigedemokraterna? Skulle Stefan Löfven säga att Sverige varit naivt? Nja, det har han ju redan gjort.

En sak är nog i alla fall säker: Det offentliga Sverige skulle inte klara en större attack, och landet som sådant skulle inte sluta sig samman. Därtill är Sverige alltför polariserat, splittrat och oförberett.

Tidigare bloggat:
Sverige och krisberedskapen

Se även:
Intervju med George W Bush om tiden under och efter attackerna

Fredagsdokumentär

Jag plöjer emellanåt dokumentärer på YouTube. Det finns mycket intressant att hitta om allt mellan himmel och jord.

11 septemberattackerna är en av de mest dramatiska händelserna i modern tid, och det har gjorts massvis av dokumentärer om den där ödesdigra tisdagen i New York och Washington.

Den nedanstående dramadokumentären visar skeendet inifrån tornen. Om kampen för att ta sig ut. Om hjältar som offrar sig för andra. Om osannolika öden.

Dramatiskt. Skakande. Mänskligt.

torsdag 7 april 2016

Kosmetiskt - men virrigt



Regeringen har tagit till sig av den kritik som en rad remissinstanser lämnat på förslaget till ny asyl- och migrationspolitik. Den vill därför införa lättnader i den nya asyllagstiftning som den kommit överens med allianspartierna om. I  går presenterades ett något reviderat förslag med en del kosmetiska förändringar.

Grunden ligger visserligen fast: temporära uppehållstillstånd som huvudregel och skärpt anhöriginvandring gäller. Men Socialdemokraterna ville sannolikt blidka både sin regeringspartner Miljöpartiet och de kritiker som i fräna ordalag fördömt den nya asylpolitiken. Och riktningen på några av ändringarna är intressant.

Temporära uppehållstillstånd ska ges i 13 månader i stället för 12 (3 år för flyktingar), och för särskilt ömmande fall ges TUT i 13 månader med möjlighet till förlängning med 2 år om skyddsbehov anses kvarstå.

Förändringen görs lite överraskande på Försäkringskassans begäran. Genom att förlänga från 12 till 13 månader omfattas de nyanlända nämligen av socialförsäkringssystemet (det vill säga föräldrapenning och barnbidrag). Regeringen ökar således bidragsutbetalningarna och därigenom kostnaderna för asylinvandringen, och detta för personer med väldigt kort uppehållstillstånd. Sverige har 180 000 människor inne i asylsystemet just nu. I detta prekära läge vill regeringen alltså möjliggöra fortsatt stora bidragsutbetalningar.

Åldersgräns för permanent uppehållstillstånd vid egen försörjning sätts till 25 år för att undvika att minderåriga utan gymnasieutbildning hoppar av skolan för att söka jobb och få PUT. I ett sådant läge, menar regeringen, skulle det nämligen skapas ett incitament för utbildning. Morgan Johansson sade på presskonferensen att han ville undvika att ungdomar hoppar av gymnasiet då det kan "driva fram barnarbete". Ett mycket märkligt uttalande. Johansson kanske borde rådgöra med LO, som informerar på sin hemsida att alla från 16 års ålder (gymnasieålder) i princip får ta vilket jobb som helst. Förespråkar landsorganisationen barnarbete?

En annan anmärkningsvärd detalj i regeringens nya giv är att uppemot hälften av platserna som är vikta till kvotflyktingar i stället ska användas för syriska asylsökandes anhöriga (som krydda på detta kan tilläggas att Sverige fortsätter att vara Sveriges största biståndsmottagare).

Den som letar logik, förnuft och resonlighet i svensk migrations-, bistånds- och utrikespolitik just nu får leta förgäves.

Läs även:
PM Nilsson, Fnordspotting

onsdag 6 april 2016

Leka doktor


Panik! Folket rasar! SVT-programmet Fråga doktorn har visat nakna bröst i TV!

Det kan ju förefalla ganska naturligt att en kroppsdel, även ett kvinnobröst, dyker upp i ett program som handlar om sjukdomar. Men inte i det nya Sverige. Där är nakna kvinnor bara acceptabla under vissa politiskt förutbestämda sammanhang. Allt annat är sexism.

Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. Pussy Riot som visar brösten i en ryskortodox kyrka är bra. Nakna kvinnobröst i en film är däremot objektifierande.

Jag måste säga att jag inte får ihop logiken. Å ena sidan är det förfärligt att kvinnor inte får bada topless på alla kommunala badhus. Kvinnor är upprörda över att Facebook plockar bort bilder med nakna kvinnobröst men tillåter manliga (go figure).

Å andra sidan är det alltså alldeles oerhört upprörande att det i ett mysprogram tidigt på kvällen, till vilket människor skickar in frågor om kropp och hälsa, i några ögonblick visas en datoranimerad bild av en naken kvinna.

En anmälare menar att SVT har "ett ansvar" att "visa en kropp som ser ut som en kropp". Jag tittar på bilden igen. Är detta inte en kvinnokropp? Jag förstår inte kritiken. Jag har sett många nakna kvinnokroppar som ser ut ungefär som denna bild. Alla ser faktiskt inte ut som Kakan Hermansson.

Vissa människor, inte minst vänsterfeminister, har alldeles för mycket tid över till att anmärka på allt i sin omgivning. Tyvärr blir de även lyssnade på i alldeles för stor utsträckning.

Skärp er. Skaffa er en vettig sysselsättning på fritiden. Börja sy. Hoppa hopprep. Kasta lasso. Vad som helst. Gör något annat än att anmärka på en datoranimerad kvinnokropp i Fråga doktorn

Vem ska få stanna och varför?



Det blossar med jämna mellanrum upp heta diskussioner om varför svenska myndigheter utvisar personer som invandrat och försörjer sig själva - samtidigt som andra som aldrig lyfter ett finger för att bli självförsörjande kan bo kvar och inkassera bidrag livet ut. Detta förefaller ju orimligt.

Ofta är bilden inte så svartvit. Det framkommer sällan tydligt i mediernas rapportering att den som utvisas efter åtta eller tio år inte sällan kom till Sverige som asylsökande, fick avslag och sedan dess har hållit sig gömd. Enligt gällande regler kan man söka asyl på nytt efter fyra år. Får personen avslag en andra gång kan processen upprepas.

Att en asylsökande som fått avslag hittar ett arbete under tiden förändrar inte faktumet att personen i fråga ej har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Ett uppenbart problem är att polisen i praktiken har slutat att uppsöka och utvisa personer - det handlar om runt fyratusen fall per år - och många "går inte" att utvisa eftersom hemlandet inte tar emot.

Så ser situationen ut, så ser reglerna ut. Migrationsverket får ofta skäll, men det är som bekant politikerna som bär ansvar för regelverket och prioriteringarna. Inte Migrationsverkets handläggare eller Polismyndigheten.

Vad ska man då göra i ett fall där en skattbetalande företagare som fått avslag på sin asylansökan ska utvisas efter tio år i landet? Vi behöver hålla flera tankar i luften samtidigt här. Å ena sidan måste frågan ställas om vi ens ska ha ett asylsystem som prövar människors ansökningar och ger bifall eller avslag. Om svaret på den frågan är nej undanröjs alla hinder för såväl skyddsbehövande som välfärdsmigranter att komma in i landet. Då ska Migrationsverket läggas ned. Rimligen måste även kommunernas bostads- och försörjningsansvar som ett led i detta avskaffas.

Om svaret på frågan är ja, måste bifall leda till snabb assimilering och avslag till utvisning. Inte om fyra eller tio år utan så snabbt det bara är möjligt. Annars förlorar hela systemet sin legitimitet. Ingen seriös politisk kraft har föreslagit linje 1. Då återstår linje 2. Det är där vi befinner oss nu.

Å andra sidan är frågan om en asylsökande inte skulle kunna "omvandlas" till en arbetskraftsinvandrare? Jag ser vissa bekymmer med detta. Moderaternas idé om att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände hittar jobb kan låta som ett vettigt incitament för att komma i arbete. Men det luktar desperation.

Asyl ska beviljas utifrån skyddsbehov och inte göras till en arbetsmarknadspolitisk mekanism som kan regleras åt ena eller andra hållet utifrån arbetslöshetssituationen.

Jag är orolig för att Moderaternas förslag kommer att skapa ett utbrett system av fuskanställningar. Underskatta aldrig desperata människors uppfinningsrikedom och skrupelfria människors girighet.

Det är möjligen väldigt fyrkantigt, men jag kan inte se hur legitimiteten i nuvarande system ska kunna upprätthållas om den som stannar i landet trots avslag på en asylansökan belönas med ett permanent uppehållstillstånd. Det kan visserligen sägas vara åtminstone delvis Sveriges ansvar att en person som fått avslag har kunnat stanna kvar i landet i ett decennium och både jobba och betala skatt. Så borde det förstås inte se ut.

I stället för att luckra upp gränsen mellan asyl- och arbetskraftsinvandring är det förmodligen en bättre lösning att vara generös kring vem som får komma till Sverige som arbetskraftsinvandrare, ge dem TUT och när de under en tid visat att de kan försörja sig själva bevilja PUT.

Självfallet ska vi uppmuntra människor att bli självförsörjande. Detta måste emellertid även gälla alla som redan lever här, och av det skälet måste landets hela bidragssystem ses över i grunden. Den frågan är mycket större än den om migrationspolitiken.

måndag 4 april 2016

Budgetcharad



I dag presenterade regeringen sin vårbudget. Mest slående var inte att Vänsterpartiet lyckats få in det Jonas Sjöstedt stolt kallade "tio vänstermiljarder" till kommunerna eller att staten lånar till detta utan att regeringen fortfarande verkar tro att det är valrörelse.

Det vi kan kalla för dagens budgetcharad handlade nästan lika mycket om vad Alliansen gjort och inte gjort i regeringsställning som om vad den rödgröna regeringen vill åstadkomma. Den innehöll ett välbekant mantra. Såväl Stefan Löfven som hans finansminister Magdalena Andersson upprepade gång på gång att "regeringen satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar".

De visade diagram som anpassats för att ge sken av att skillnaderna mellan den förra och den sittande regeringen är milsvida vad gäller välfärdssatsningar. Och sedan återkom de till att den sittande regeringen minsann satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar. Nämnde jag att den förra regeringen sänkte skatten?

Denna upprepningslek är ett tecken på ett stukat självförtroende. Men det är också tydligt att regeringen satsar allt på att få till stånd en klassisk vänster-högerkonflikt som är tänkt att få fäste fram till valet.

Problemet för Löfven är att den i hög grad är en halmgubbe. "Högern" vill inte sänka den svenska modellen. Inget borgerligt parti vill göra kraftiga nedskärningar i välfärdens kärna. Ändå är det om detta som regeringen vill att konflikten ska handla.

Klart är i alla fall att regeringen kastar miljarder omkring sig nu. Budgetunderskottet var redan innan på 25 miljarder, därtill kommer de 28 extra miljarder som Migrationsverket har begärt och slutligen Sjöstedts tio vänstermiljarder.

Nu börjar vänsterpolitiken få genomslag på allvar. Skatterna går upp, likaså utgifterna. Det är kul att leka med andras pengar.