Utan EU går världen (förmodligen) under

Storbritanniens premiärminister Theresa May har bekräftat att hon siktar på en så kallad "hård Brexit", vilket betyder att britterna lämnar EU:s inre marknad vid sitt utträde om cirka två år. De lämnar EU men inte Europa, som May uttryckte det.

I svenska medier har britternas beslut att lämna EU beskrivits som en katastrof, närmast en vettvillings verk. I dag kallas Brexit att "kasta sig över klippbranten". Förståelsen för resultatet av folkomröstningen har varit obefintligt och förklarats med växande främlingsfientlighet och rasism på de brittiska öarna. Struntprat, förstås.

Läsare av denna blogg vet att mina känslor för EU-projektet är tämligen svala (eller snarare något agiterade). Jag vill kort sagt att Sverige också lämnar unionen, att EU faller samman och ersätts av ett nytt samarbete mellan suveräna demokratiska stater med gemensamma intressen.

För ett Storbritannien utan EU:s bojor öppnar sig onekligen stora möjligheter. De kan satsa på att förbättra företagsklimatet, sänka skatterna och så snart utträdet trätt i kraft se till att börja förhandla ett handelsavtal med USA och övriga världen. Det EU som återstår kommer enligt vissa bedömare att gräla ännu mer om hur unionens växande verksamhet ska finansieras, nu utan britternas hjälp.

Det den brittiska regeringen bör göra nu och framgent är att se till att skapa de bästa möjliga villkoren för Storbritannien utanför EU, utan hänsyn till vad EU tycker om det. Led vägen och visa att det går alldeles utmärkt att ha en god välståndsutveckling utan en överstatlig rock.

I debatten låter det ibland som att det inte har funnits en värld innan EU, och att världen närmast skulle gå under i kaos om EU inte längre fanns.

Ett lyckat brittiskt utträde kan dels få alla domedagsscenarier att komma på skam, dels uppmuntra fler länder att följa efter. Det vore i slutändan bra för alla - utom möjligen alla som tjänar sitt levebröd i den annalkande EU-staten.

Låt EU falla och bygg något nytt

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett "medborgarnas Europa". Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där "smalare men vassare" EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.

EU och halmgubbarna

Efter sommarens EU-omröstning i Storbritannien, som resulterade i ett fantastiskt Brexit, har svenska politiker med bekymrad min men högt tonläge hävdat att kampen nu står "mellan splittring och samarbete". Inte minst statsministern har betonat detta.

Beskrivningen är förstås falsk. Ingen, vare sig Ukip, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, är motståndare till samarbete med andra länder. Självfallet inte. Det dessa tre partier och andra EU-skeptiker, utifrån sina olika utgångspunkter, är kritiska till är en ständigt svällande politisk union som får mer och mer makt på medlemsländernas bekostnad.

Det är det antidemokratiska EU och skapandet av ett postdemokratiskt Europa som vi EU-motståndare kritiserar. Inte att Sverige, Tyskland och Portugal kan göra upp om fiskepolitik eller finna en samsyn i att fördöma rysk aggression mot Ukraina.

Stefan Löfven vill skapa ett "medborgarnas EU", underförstått att unionen inte är det i dag. Om det ska kallas en insikt att han insett det sistnämnda eller naivitet att han tror sig kunna uppnå det förstnämnda ska jag låta vara osagt, men fler måste vakna upp och se att EU är bortom räddning. Det finns ingenting som tyder på att det är möjligt att reformera denna politiska union till det "smalare men vassare" EU som delar av den svenska borgerligheten har tjatat om i över 20 år eller det "medborgarnas EU" som Löfven nu pläderar för. Ingenting.

Föga förvånande har varken Socialdemokraterna eller den EU-vänliga borgerligheten förklarat hur EU ska bli smalare, bättre och komma närmare medborgarna. Hur ska detta vara möjligt när utvecklingen i decennier varit den direkt motsatta och när EU-eliten har rakt motsatt uppfattning om EU:s framtid?

Det är avslutningsvis talande för samtida politikers oförmåga att tala sakpolitik att en så pass stor och allvarlig fråga som EU - hur unionen ska se ut eller dess vara och icke vara - reduceras till en halmgubbe om vilka som vill ha "samarbete" och inte.

Den svenska EU-debatten har inte utvecklats ett dugg sedan Sverige blev medlem. Det är som om politikerna faktiskt vill ha det så.

När demokratin är som finast

Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

En värdig sorti

David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt - även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson "gömde sig", hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.

Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

CNN:s egen Pascalidou

Lyssna på denna oprofessionalism från ett av CNN:s största affischnamn och lyssna också till hur en lugn och saklig Daniel Hannan plattar till henne.

Christiane Amanpour är både dåligt påläst och för emotionellt engagerad i ämnet. Precis som en vanlig svensk journalist, med andra ord. Och kanske en i synnerhet.
 

Demokratiföraktet

"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

"Nu skrattar ni inte längre..."

Ukip-ledaren Nigel Farage kan konsten att reta gallfeber på ledamöter och byråkrater i EU-aristokratin. Det är i och för sig inte så svårt - oftast räcker det att säga uppenbara saker om EU eller euron för att det ska buas och skrikas.

Nu får Farage, som jag för säkerhets skull bör tillägga att jag inte håller med om allt, nöjet att hålla ett litet tal efter att britterna röstat för att lämna EU.

Reaktionsguide för Brexit

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Nu surar etablissemanget

En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: "Maken till fräckhet!"

Annie Lööf kallar resultatet en "katastrof", Carl Bildt tycker att det är "en mardröm", Jan Björklund anser att det är "chockartat", Birgitta Ohlsson kallade det för "en sorgens dag". Aftonbladets Anders Lindberg är förstås värst när han på Twitter kallar det för en "fascisternas seger" (vilket han senare döpte om till "högerpopulism").

Stefan Löfven är försiktigare i sitt omdöme, men beklagar föga förvånande britternas beslut. När han blir intervjuad i Sveriges Radio tycks Löfven emellertid även beklaga att David Cameron, som väljer att avgå i oktober, över huvud taget utlyste en folkomröstning. Att fråga folket innebär ju alltid en risk, och det kan störa den stabilitet som politikerna mest av allt vill ha.

Löfven återkom i intervjun till behovet av stabilitet och att en folkomröstning kan "skapa spänningar" i folket. Han vill inte omförhandla medlemsvillkoren för att ge Sverige en bättre deal och ännu mindre se en svensk folkomröstning. I stället vill Löfven utveckla ett "medborgarnas EU". Han säger, utan ironi i rösten, om dagens EU: "Det är för folkets skull vi gör detta." Men tack, snälla statsministern.

Löfvens ord visar hur långt ifrån verkligheten det politiska etablissemanget befinner sig och hur djup klyftan mellan politiker och väljare är.

Många hoppas att EU ska lära av Brexit och bli mer effektivt och demokratiskt. Tyvärr tror jag inte att det kommer ske. För varje gång när medlemsländer tidigare har röstat "fel" har EU-ledarskapet visat att det inte förstått varför. EU präglas av tondövhet, fartblindhet , maktfullkomlighet och arrogans vilket har fått direkt antidemokratiska resultat. Brexit är en konsekvens av flera decennniers vanstyre i EU.

De bittra kommentarerna från politiker i både Sverige och andra EU-länder visar att problemet snarare anses vara att hålla folkomröstningar. Det rubbar ju, som Stefan Löfven uttryckte saken, stabiliteten och skapar spänningar.

Enklare är därför att inte fråga folket alls i fortsättningen. 

Läs även:
HAX

Britterna säger "Goodbye Brussels!"

Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

Jag spådde att britterna skulle rösta för att stanna. Det gjorde de flesta. Men i takt med att en statsvetare i brittisk TV började lämna uppgifter om att lämna-sidan gick bättre än väntat i sina förväntat svaga områden började jag inse att något stort var på väg att hända. Till skillnad från ett brittiskt parlamentsval räknas ju varje röst lika i denna folkomröstning.

Det dröjde inte länge innan BBC började göra något slags förlustintervjuer med stanna-förespråkare. Saken var klar (se resultatet här).

Jag är förvånad. Glad. Upprymd på samma sätt som jag var när svenska folket röstade nej till euron 2003. Detta är en stor händelse både för Storbritannien och för EU.

Beslutet att lämna är viktigt därför att det öppnar upp för andra länder att följa efter. Storbritannien har visat att det faktiskt går att lämna den politiska unionen via en folkomröstning. Detta är förstås inte minst ett slag i ansiktet på Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt och Martin Schulz. Och en seger för demokratin.

Från de så kallade Europavännerna heter det nu att Storbritannien "lämnar Europa". Jag kan intyga att landet ligger kvar i Europa, kommer fortsätta handla med övriga Europa, ta emot invandrare från andra europeiska länder och vara en viktig global aktör även framöver.

Själva utträdet lär dröja, kanske i något år. Men beslutet är fattat och David Cameron har inget annat val än att acceptera det. Hans egen politiska framtid känns faktiskt som en oviktig fråga just nu.

Alla kan ha synpunkter på utgången. Men ingen kan kalla väljarnas val förhastat. Över 40 års medlemskap borde ha gett britterna en ganska god grund för att fatta ett bra beslut.

Good for you, Britain. Good for you.

I dag avgörs det

I månader har det brittiska etablissemanget - allt från premiärministern David Cameron själv till företagsledare, utländska toppolitiker och inhemska idrottsstjärnor - propagerat för att Storbritannien måste stanna i EU. I dag ska britterna rösta.

EU-valrörelsen har varit en kampanj där etablissemanget bett folket att lyssna till "experter". Budskapet är enkelt: lita på oss! Valresultatet kommer i hög grad visa om det brittiska folket litar på sina politiker och alla deras "experter" eller ej.

Sidan för utträde har fokuserat mycket på invandringen. Det är begripligt eftersom det är lättvunna poäng, men två av Brexit-sidans frontfigurer, Nigel Farage och Daniel Hannan, har även pratat mycket om värdet av självständighet från EU-byråkratin.

Detta är det ärligaste och faktiskt också vackraste argumentet. Ty det Cameron och många med honom säger är egentligen att Storbritannien är så svagt att det inte skulle klara att styra sig självt. Att det behöver EU:s överrock för att överleva. Det är naturligtvis trams.

När stanna-sidan inte använt Putin som argument för att britterna inte får lämna, har de ekonomiska argumenten vägt tyngst. Av argumentationen är det lätt att förledas att tro att EU är en handelsunion. Så går resonemanget även i Sverige, där landets största medier och även statsministern propagerar för fortsatt brittiskt EU-medlemskap med ekonomin som fokus.

Låt oss slå fast en sak här: EU är inte en handelsunion. Om så vore fallet hade argumenten för att lämna varit betydligt svagare. EU är en politisk union. Det är ett överstatligt samarbete med en gemensam flagga, en gemensam nationalsång, en gemensam "president" (faktiskt flera) och med det uttryckliga målet att skapa en post-demokratisk superstat. Dit är EU-byråkratin redan på god väg, och ett besked från de brittiska väljarna att de vill stanna kvar kommer sannolikt snabba på processen för "mer Europa".

Det är detta EU som Brexit handlar om att lämna. Inte att sluta handla med andra länder eller isolera sig.

Jag tycker inte att stanna-sidans argument på det ekonomiska planet är särskilt mycket mer trovärdiga än vad ja-kampanjens var i den svenska euroomröstningen för 13 år sedan. Även då framfördes att Sverige skulle vara tryggare tillsammans med andra, att det var ett val för stabilitet att gå med i eurosamarbetet och så vidare. Det var nonsens, och det dröjde inte länge efter omröstningen innan eurokrisen gjorde detta tydligt för de allra flesta.

Hur kommer det då att gå i omröstningen? Jag tror att Storbritannien kommer stanna kvar i EU. Opinionsmätningar har spretat åt olika håll, men tyvärr lär etablissemangets skrämseltaktik fungera och ge en hyfsad stabil seger på kanske fem procent för att stanna. Egentligen är det enkel psykologi: det är lättare att säga ja till det man redan har. Så resonerade även svenska folket när det sade nej till euron.

Nigel Farage konstaterade häromdagen att om valet hade handlat om huruvida Storbritannien skulle gå med i EU eller ej, skulle britterna med bred majoritet rösta nej i dag.

Tidigare bloggat:
EU-utträde bäst för alla som gillar olika

EU-utträde bäst för alla som gillar olika

Drygt 7 av 10 svenskar vill stanna i EU. Knappt 2 av 10 vill lämna, visar en ny Sifomätning. Det kan låta betryggande för alla som älskar den europeiska superstaten och dess utveckling. Men även de mest entusiastiska EU-anhängarna ska veta att dessa siffror kan ändras fort.

Storbritannien röstar om sitt EU-medlemskap den 23 juni. Brexit skulle vara en stor händelse på många sätt, och det skulle kunna sätta en boll i rullning. Framför allt skulle det visa att det faktiskt är möjligt att på demokratisk väg lämna unionen och därigenom återta det nationella självbestämmandet och möjligheten att avsätta politiker som inte sköter sig.

Jag tror att det är i detta sken vi ska se opinionsmätningen. Svenska folket ser helt enkelt inget alternativ till dagens EU. Människor tror förmodligen heller inte ens att det faktiskt går att lämna unionen (vårt medlemskap är numera till och med inskrivet i den svenska grundlagen).

Allt detta kan ändras om Storbritannien lämnar.

Sveriges statsminister upprepade i den senaste partiledardebatten i riksdagen att han inte ämnar söka omförhandla de svenska villkoren. Detta trots att Sverige tillhör de länder som betalar allra mest per capita till EU och får minst tillbaka.

Stefan Löfven vill inte "splittra EU", säger han. Som om det vore att så split i unionen genom att försöka få bäst valuta för svenska skattemiljarder. Det är ett oförskämt och arrogant sätt att hantera skattepengar på, och Löfven borde skämmas.

Om Storbritannien röstar för att stanna är frågan om ett svenskt EU-utträde stendöd för överskådlig framtid. Bara Brexit kan få den att vakna till liv. Därför håller jag tummarna för Brexit - för Storbritanniens, Sveriges och faktiskt hela Europas skull.

Jag är nämligen en stor vän av Europa. Vår kontinent är en fantastisk plats med olika språk och kulturer, pulserande städer, soliga stränder och spännande historiska sevärdheter. Vi ska bejaka dessa olikheter, inte låtsas att vi alla är och måste vara likadana.

Min övertygelse är att EU inte kan reformeras. Det är för sent att göra något bra av detta monster nu. EU måste därför nedmonteras, och ur dess aska kan vi förhoppningsvis bygga nya samarbeten mellan suveräna europeiska stater med respekt för våra olikheter och egenheter, med respekt för demokratin och med respekt för att samarbeten måste byggas underifrån, inte påtvingas uppifrån.

Detta Europa vill jag se. Men då måste EU först falla. 

Läs även:
The Spectator: The six best reasons to vote Leave

Om ohederlighet i EU-valkampanjen

Om en och en halv vecka röstar britterna om huruvida Storbritannien ska stanna i eller lämna EU. Kampanjerna är i full gång och opinionsmätningarna svänger åt alla håll. Svenska medier och politiker tycks närmast religiöst eniga om att det vore katastrof om väljarna röstar för att lämna.

DN beskyller lämna-sidan för ohederlighet. Det är inte förvånande att just DN, som aldrig ser bjälken i det egna ögat, inte förmår se ohederligheten på den andra sidan. Även Aftonbladets ledarsida (via Unvisit) går till hårt angrepp mot lämna-sidan i allmänhet och Boris Johnson i synnerhet ("denne blonde spelevink").

Visst förekommer populistiska argument och utspel från lämna-kampanjen. Alla medel är tillåtna i krig och valkampanjer, så även i denna. Detta är dessutom ett val som inte återkommer under de kommande decennierna, varför överdrifter och desperation är väntade inslag.

Men samtidigt som argumenten på denna sida handlar väl mycket om att invandrare tar britternas jobb (eller lever på bidrag på britternas bekostnad), reser stanna-kampanjen halmgubbar så det står härliga till.

Stanna-sidans halmgubbar går ut på att Storbritannien förlorar på att isolera sig från Europa och världen, att det vore en förlust att "fälla upp landbryggan" och att landet behöver samarbeta med andra. Ingen, utom möjligen tokstollar i British National Party, förespråkar emellertid isolationism. Inte heller Ukip och Nigel Farage.

Dessa halmgubbar är därför ohederliga inslag i debatten. Men varken DN eller Aftonbladet bryr sig. Hederlighet är tydligen bara något man kan kräva av ena sidan i en valkampanj, nämligen motståndarsidan.

Stanna-kampanjen kan använda vilka hittepåargument de vill. För Den Stora Sakens skull.

Brexit-debatt

Svensk EU-debatt har alltid varit futtig. När Sverige skulle rösta om EU-medlemskap 1994 var snuset en stor fråga. På riktigt. Liksom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Jag misstänker att en valrörelse i dag hade sett ungefär likadan ut med fokus på perifera frågor som att EU lägger sig i hur gurkor ska se ut.

Sällan får vi en seriös debatt om EU:s demokratiska underskott. Detta är en tongivande fråga i den brittiska EU-valrörelsen. Det rör sig om ett system där bristen på transparens och bristen på ansvarsutkrävande är en högst medveten del av det hela.

Demokrati. Handel. Självständighet. Nedan är en debatt mellan de två sidorna i Storbritannien där de stora frågorna berörs (debatten är lång, men den som vill spara lite tid kan med fördel ta del av Daniel Hannans utläggning här).

Jag blir alltmer övertygad om att Brexit är rätt beslut för Storbritannien. Jag tror även att ett utträde vore rätt beslut för Sverige, men det kommer dröja innan den frågan blir aktuell. En förutsättning för att det ens ska ske kan mycket väl vara att britterna röstar för utträde den 23 juni.

Inför Brexit

EU är byggt på vackra ord och några fina idéer om gemensamma marknader och fri rörlighet. Det har utvecklats till ett odemokratiskt prestigeprojekt som inte längre kan reformeras.

Hela systemet är så ogenomträngligt och komplicerat att inte ens journalister som ägnar all sin tid åt att bevaka eländet förstår det. Den enda demokratiskt legitima delen av EU-systemet, det folkvalda parlamentet, får inte initiera lagstiftning. Det är sålunda i själva verket ett pappersparlament, ett slags påkostad charad, vi ser.

Makten ligger inte hos parlamentet utan hos ministerrådet och kommissionen. Massor av tjänstemän och byråkrater sitter på den reella makten. Och knappt någon vet vilka dessa är. Vilket gör det ännu mer hopplöst att utkräva ansvar.

En lite cynisk tanke som framförs i filmen nedan är att med tanke på att vi ändå inte kan rösta bort alla dessa figurer i EU-toppen, spelar det kanske inte någon roll om vi inte vet vilka de är.

Filmen handlar om EU-systemets brister (och inte om Nigel Farage).

Om en månad kan britterna bli historiska

Om en månad röstar britterna för att gå ur eller stanna kvar i Europeiska unionen. Det är ett historiskt val som kommer att påverka inte bara Storbritannien utan hela EU.

Propagandan för och emot utträde är i full gång. Etablissemanget i EU och självaste Barack Obama propagerar för fördelarna med att Storbritannien stannar kvar. Andra varnar mest för riskerna att lämna. Det brittiska finansdepartementet varnar för att 820 000 jobb försvinner om britterna bryter sig loss. Svenska ekonomer har räknat på hur mycket Sverige skulle förlora på ett brittiskt utträde.

Jag får flashbacks från 2003 års svenska euroomröstning. När ja-sidan utmålade nej-sägare som inte bara negativa och tråkiga människor utan närmast som halvnazister. När Göran Persson argumenterade för euron genom att hävda att villaägare i Katrineholm betalade 1000 kronor mer i ränta varje månad jämfört med villaägare i länder med euron som valuta ("det är inget dåligt argument för en löntagare som faktiskt har svårt att få pengarna att räcka till.")

Högt och lågt. Vad som helst kunde hävdas i eurokampanjen för att vinna vilsna väljare. Och vilsna, det var de flesta. Innerst inne. Även Göran Persson. Så här i efterhand kan vi se att det allra mesta förstås var galna överdrifter och rena lögner.

Vänner och partister blev ovänner helt i onödan, visade det sig. Sverige gick inte under. Räntorna skenade inte iväg. Exportindustrin gick inte på pumpen. Tvärtom har Sverige klarat sig mycket bättre än de flesta av euroländerna och senast jag såg en mätning som mätte svenska folkets stöd för ett eurointräde var stödet runt 10 procent.

Britterna står inför ett minst lika stort och viktigt val som svenskarna hade att fatta för 13 år sedan. Det kommer att påverka dem för generationer framåt.

Personligen tror jag, tyvärr, att det kommer bli ett ganska tydligt resultat för att stanna kvar. Men jag hoppas förstås att jag har fel. Jag hoppas att de vågar se bortom alla överdrifter och alla propaganda och faktiskt tänka till vad ett utträde skulle innebära i återvunnen frihet och demokratisk legitimitet. Det skulle dessutom visa att det är möjligt att träda ur. Att makten, trots alla år av maktöverföring till Bryssels tjänstemän, i sistone ligger hos folket.

Om en månad kan britterna göra något historiskt: lämna ett politiskt prestigeprojekt och återta kontroller över det egna landet. Det vore tragiskt om de inte tog chansen.