Läggmatch

Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Några kloka ord om EU

Den som bestämmer

Miljöpartiet ett opålitligt maktparti

Makt gör något med människor. Det lockar fram det allra sämsta i oss och gör oss fega och principlösa.

Miljöpartisterna har i alla år i opposition framstått som riktiga idealister. Korkade idealister, visserligen, men ändå. Det tycks ha funnits någon sorts ryggrad i partiets förvirrade syn på världen.

I regeringsställning visar dock MP precis hur mycket alla deras löften betyder i praktiken. Inte ett skit.

Ta tiggarna. I oppositionsställning var MP högljudda kritiker till den borgerliga majoritetens avhysningar av romska läger runt om i Stockholms närförorter. Det bröt mot de mänskliga rättigheterna att avhysa folk på detta sätt, fick vi veta. Nu låter det annorlunda. Avhysningarna fortsätter (vilket i och för sig är helt riktigt).

Ta försvaret. MP vill ju avveckla den svenska försvarsmakten. I regeringsställning går man emellertid med på höjda anslag. Givet världsläget kommer MP sannolikt att bidra till att det läggs mer pengar på försvaret än under de senaste 15 åren.

Ta den personliga integriteten. I opposition kritiserade MP både FRA-lagen och datalagringen. Som en del av den nya regeringen har man emellertid inte gjort ett dugg för att lyfta integritetsfrågorna. Sedan den förra regeringen i sista stund innan valförlusten fick en utredare att godkänna fortsatt datalagring, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger. på har MP knipit käft. Det är verkligen ynkligt.

Om jag hade röstat på MP hade jag varit fly förbannad nu. Som cyniker är jag emellertid inte ett dugg förvånad över att miljöpartisterna med sådan enkelhet har släppt integritetsfrågorna och valt att vända 180 grader i andra frågor. Det är först i regeringsställning som ett parti prövas, och hade Vänsterpartiet ingått i regeringen hade vi fått se detsamma från dem.

Väl på taburetterna är det skatteinkomster och kontroll över befolkningen som gäller först och främst. Allt annat är pynt. Så fungerar maktens logik.

...och så sa vi att vi tog människors integritet på allvar!

Okunskapen om EU är utbredd

Många väljare är skeptiska till EU-samarbetet som det fungerar i dag. Det visar en mätning som gjorts av Ipsos. Bara 18 procent av de svarande tycker att utvecklingen går i rätt riktning.

Siffrorna skulle kunna tolkas som att det i Sverige finns en utbredd och väldigt sund EU-skepsis. Att människor har ledsnat på detta elitens superstatsprojekt bortom demokratisk kontroll. Men det mätningen framför allt visar är att väljarna har väldigt liten koll på vad EU är och vad som sker i unionens namn.

Drygt 4 av 10 svarande svarade "vet ej" eller tyckte "varken eller" på frågan om utvecklingen i EU går åt rätt håll. Det är inte förvånande. EU-debatten på hemmaplan är i bästa fall infantil. Svenska mediers usla EU-bevakning har knappast hjälpt till att skapa en tydlig bild av hur unionen fungerar. EU är mycket mer än bara toppmöten. Men så länge debattnivån aldrig lyfts och så länge svenska journalister inte orkar granska EU, kommer ointresset och okunskapen att förbli hög hos gemene man.

Bland de som ändå svarade att utvecklingen går åt fel håll var det maktförskjutningen och ekonomin som var de vanligaste orsakerna till skepsisen.

Just maktförskjutningen är något vi måste prata mer om. Alla "vet" att mycket elände kommer från EU och att Sverige "måste" följa de direktiv som beslutas om på EU-nivå. Men hur pass stor del av svensk lagstiftning som härrör från EU, är det nog få som vet.

I den kommande valrörelsen kommer vi få höra de gamla vanliga flosklerna från partier som gör allt för att överföra makt till EU till vardags men tycker att det passar att låta lite EU-kritisk vart femte år.

Det är en tragisk teater. Som väljare och medborgare borde vi kunna kräva lite mer än så av personer som söker vårt förtroende. Men räkna med att de mest EU-fanatiska politikerna kommer att gå ut med parollen "ett smalare men vassare EU" den här gången också.

Journalistik i kris

Svensk journalistik befinner sig i kris. Den har slutat att granska och i stället valt att gå armkrok med makten.

Granskande reportage hör i dag till undantagen. Nästan all medierapportering handlar i stället om att vara makten till lags, att inte ställa de jobbiga och obekväma frågorna. Ty är man inte makten till lags kanske den inte vill ställa upp för en intervju nästa gång. Och då blir det ju inget reportage alls. Tillgänglighet är allt.

Särskilt tydligt blir det när partipolitiken ska granskas. Ingen av de stora nyhetsbevakarna är intresserade av djupare analyser. Det mesta handlar i dag om att förmedla och analysera den senaste opinionsundersökningen utifrån vilka implikationer den kan ha på det ena eller det andra politiska partiet. Vilket borde vara ett arbete för respektive partisekreterare, inte landets största morgontidningar och nyhetsprogram. Nyhetsbevakningen har således blivit ett slags metabevakning ur de politiska partiernas synvinkel.

Sverige har ingen Glenn Greenwald. Svensk journalistik är feg, bekväm och tillrättalagd. Vilket är tre väldigt dåliga egenskaper för en bransch som är som bäst och viktigast när den är modig och kompromisslös.

Efter den grävande journalisten Hannes Råstams frånfälle finns ingen driftig, intelligent och kunnig journalist kvar som kan ta sig an de svåra fallen. Råstam uppmärksammade de där rättsfallen som ingen riktigt ville ta i. En incestdömd pappa. En påstådd barnaskändare och seriemördare. Det var fall som på förhand inte var upplagda för några ryggdunkningar och journalistpriser utan tvärtom jobbiga och snaskiga fall. Således precis sådana ärenden vi behöver journalister som granskar.

Den goda granskande journalistiken strider för den lilla människan mot det stora maskineriet och sätter politiker, företagsledare och andra mäktiga krafter på plats med övertygande argument. Om allt går vägen framtvingas även en förändring längs vägen.

Vi har i dag kvällstidningar som, när de inte skriver om Måns Zelmerlöws snopp, vantolkar och blåser upp fattigdomssiffror för att måla bilden av ett Fattigsverige i fritt fall. Som väljer att bevaka dokusåpakändisars eskapader i stället för att ställa kritiska frågor till landets makthavare. Tyvärr sprider sig denna sorts tramsjournalistik till övriga tidningar och medier.

Hannes Råstam lyckades få en man oskyldigt dömd för sexbrott mot sin egen dotter friad. Och utan hans arbete med Quickutredningarna hade Sture Bergwall aldrig fått resning och friats från alla misstankar. En persons arbete kan göra en enorm skillnad.

Vi behöver människor som har både rättspatos, vetgirighet och talang nog för ett sådant arbete. Ibland vilar demokratins existens på dem. 

Enpartistaten?

Förr kritiserade Moderaterna de starka politiska och ekonomiska banden mellan Socialdemokraterna och LO och anklagade partiet för att bygga en enpartistat.

Det har tagit Moderaterna endast sju år att hamna i samma läge, tycker Aftonbladet som anklagar det största borgerliga partiet för att ha byggt en moderat enpartistat.

Det är inte obefogad kritik, men den uppmärksamme minns att Aftonbladet inte hade någon som helst kritik att yppa när Socialdemokraterna satt som säkrast vid makten och alla tankar på maktskifte var en borgerlig feberdröm.

Vad vill Xi och Li?

Det slutliga kinesiska maktskiftet, på personnivå märk väl, sker nu i mars. Folkkongressen samlas i dag och under tio dagar framåt. Hu Jintao och Wen Jiabao lämnar över president- och premiärministerposterna till Xi Jinping och Li Keqiang. Xi blir då partiordförande, ordförande för militärkommissionen och ordförande för Folkrepubliken Kina (mer känt som president). Vilka som tar de övriga platserna i regeringen är mer oklart. Framför allt posten som utrikesminister är intressant.

Precis som mången gång tidigare var Wen öppenhjärtlig i sitt tal. Han utpekade korruptionen och miljöförstöringen som de två stora bekymren för Kina. Detta är i sig en direkt kritik mot Kommunistpartiet, som ju regerat landet ostört sedan 1949. Wen, vars enorma förmögenhet i fjol avslöjades av New York Times, har blivit populär bland vanliga medborgare just för att han vågat vara kritisk.

Det är möjligt att detta bara är en roll han blivit tilldelad, ett slags good cop bland alla bad cops i KKP. Eller så har Wen bara tagit tillfället i akt, i den maktposition som premiärministerposten erbjudit honom, att faktiskt säga några väl valda sanningar. Wen har trots allt blivit censurerad vid ett flertal tillfällen.

Xi och Li har stora utmaningar framför sig. Miljön och korruptionen är, precis som Wen säger, de två viktigaste frågorna under de kommande tio åren. Xi har redan gjort vissa kosmetiska åtgärder genom att ställa in banketter och gett statliga tjänstemän direktiv om att inte bo på lyxhotell när de reser.

Emellertid måste det nya ledarskapet även våga avpolitisera rättsväsendet. Ett första steg vore att avskaffa arbets- och omskolningslägren (láojiào, 劳教, ungefär: arbeta, lära), dit människor skickas helt utan rättslig prövning. I den mer liberala Guangdongprovinsen planerar ledningen att lägga ned lägersystemet under året. Månne kan detta skapa ringar på vattnet.

Samtidigt varnar bedömare för en kinesisk fastighetsbubbla. Och tillväxtsiffrorna anses uppblåsta. Kina har av Shanghaiekonomen Andy Xie (谢国忠, Xiè Guózhōng) kallats för en hybridekonomi, "med statligt huvud och privat svans". Åsikterna om hur länge denna modell kan hålla går isär.

Än finns inget som tyder på att de nya ledarna kommer att göra några markanta omprövningar av den politik som förts under Hu och Wen. Däremot är nog Xi och Li väl medvetna om att korruptionen börjar bli ett mycket stort problem - även för makteliten. Den får landet att ruttna inifrån och kan på sikt komma att riskera partiets maktinnehav när människor helt tappar förtroendet för systemet.

Brittisk EU-folkomröstning på tapeten igen

Storbritanniens EU-minister David Lidington tar upp frågan om en folkomröstning om landets EU-medlemskap. Premiärminister David Cameron har tidigare lyft samma fråga.

Lidington tror inte på någon utträdesomröstning än. Han påpekar att britterna nog vill vara en del av Europa men inte styras från Bryssel. Men det finns en stark opinion för att det är det brittiska folket, inte icke folkvalda EU-byråkrater, som ska bestämma över politiken i Storbritannien.

Även UKIP kräver en folkomröstning. I takt med att de federalistiska tendenserna blir allt tydligare och maktförskjutningen till EU påskyndas, lär kraven på självständighet öka i antal och styrka.

Förhoppningsvis kommer allt fler länder att börja ställa frågan om det var detta EU de egentligen ville ha.

Föraktet för demokratin och människan

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fick kritik från många håll efter sitt State of the union-tal

Till och med normalt helt okritiska EU-kramare som folkpartisten Carl B Hamilton och moderaten Gunnar Hökmark tyckte att Barroso skyndade lite väl snabbt.

Men det ska förstås till en folkpartist för att hylla Barrosos vision om en federal EU-stat. Cecilia Wikström, folkpartistisk MEP, hyllar tvärtom denna vision om avskaffad nationell demokrati och en slutlig överflyttning av makten till Bryssel.

"Fler och fler" inser behovet av en federal EU-stat, skriver Wikström. Som grund för detta nämner hon att elva av EU-ländernas utrikesministrar efter talet rekommenderade att vi i framtiden får en folkvald ordförande för kommissionen. Det folkliga stödet för ett federalt EU nämner Wikström självfallet inte. Det torde nämligen vara synnerligen svagt.

Cecilia Wikström försöker utmåla den federala visionen som tämligen ofarlig. Federalism innebär inte någon maktöverföring till Bryssel utan enbart att beslut ska fattas på rätt nivå, skriver hon. Den nationella demokratin ska således inte vara hotad. "Vi behöver inte fler och krångligare regler", försöker hon.

Det är närmast ofattbart naivt att tro att dagens EU, som fullkomligt skriker av demokratiskt underskott och brist på insyn, skulle bli mindre byråkratiskt men mer demokratiskt om ännu mer makt flyttades från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Wikström drar därigenom inga som helst slutsatser av den utveckling som unionen genomgått de senaste 15-20 åren utan lever fortfarande kvar i en sliten valslogan om ett "smalare och vassare" EU, en slogan som aldrig varit så verklighetsfrämmande som nu.

Dessutom springer Wikström före verkligheten när hon låtsas som om de 27 EU-ländernas respektive befolkningar känner den samhörighet som krävs för att gemensamt välja ordförande för kommissionen utifrån nomineringar i EU-parlamentets olika grupperingar. De flesta medborgare kan sannolikt inte ens namnge dem, än mindre placera dem på den politiska kartan. Och svenska socialdemokrater, exempelvis, har inte nödvändigtvis mycket gemensamt med polska eller ungerska diton, även om de råkar sitta i samma partigrupp i Europaparlamentet.

Cecilia Wikström personifierar i sitt inlägg det elittänkande som många MEP:ar och byråkrater drabbas av så snart de blivit en del av EU:s maskineri. Inte någonstans funderar Wikström över vad folken, väljarboskapet, tycker och tänker i dessa stora frågor som faktiskt omfattar över 500 miljoner människor.

Medborgarna är, i vanlig ordning, inte en del av ekvationen när framtidens EU ska skapas. Projektet är större och viktigare än människorna. Så odlar man effektivt ett politikerförakt - och gräver graven för själva projektet.

En europeisk gemenskap?

Richard Swartz skriver nyktert om de splittringar och skillnader som präglar vår europeiska kontinent men som den politiska EU-eliten inte vill låtsas om.

"Europa är förmodligen den mest komplexa, mest komplicerade delen av hela vår värld. På blygsamt utrymme ska mer än trehundra miljoner människor försöka skapa en gemenskap eller union trots att vi här inte behöver åka långt för att inte förstå vad de andra säger, människor som äter och dricker vad vi inte känner till, sjunger andra sånger, firar andra hjältar, håller sig med en annan dygnsrytm och uppfattning om tid liksom med andra önske- eller mardrömmar än vi."

Detta hör vi aldrig något om på den högre politiska nivån. Där pratas det i stället om den europeiska gemenskapen, de gemensamma värderingarna och idéerna. Frågan är vad dessa består av. Vad gör Europa unikt och vad gör att svenskar och greker, rumäner och britter samt finländare och bulgarer har så mycket gemensamt att de ska ingå i en politisk och ekonomisk union? Den politiska eliten blir oss ständigt svaret skyldig.

Det brukar också sägas att EU ger alla européer en röst i världen, att vi är starkare tillsammans än för oss själva. Men faktum är att EU:s röst inte väger särskilt tungt i världen. USA tar den inte på allvar, Kina i ännu mindre grad. Små länder kan lätt inbilla sig att deltagandet i ett större politiskt sammanhang ger mer inflytande än vad en självständig åsikt hade gjort. Men hur mycket Sverige, Danmark eller Estland påverkar EU i stora viktiga frågor är oklart.

En gemensam fana, hymn och parlament (med både begränsad makt och tveksam folklig förankring) gör oss inte till européer. EU är ett elitprojekt, skapat av överheten. Den fina fasaden börjar krackelera och missnöjet pyr när det politiska projektet kantrar.

En titt på verkligheten hade varit nyttig för det europeiska ledarskapet. Men om de hade varit intresserade av den hade de förmodligen aldrig påbörjat denna resa mot en federal EU-stat. Vi ska därför inte ha alltför stora förhoppningar på dem i fortsättningen heller.

Val på egyptiskt sätt

"Detta händer bara i Egypten. Först väljer vi president. Sedan bestäms hans befogenheter."

En väljare på Kairos gator konstaterar med ett snett leende en absurditet i det egyptiska valet.

Visst är det fantastiskt med ett, som det verkar, hyggligt fritt och öppet presidentval i en gammal diktaturstat. Valet markerar det definitiva slutet på Mubarakeran, även om flera kandidater har kopplingar till den gamla regimen.

Men vore det inte ännu bättre om väljarna visste vilka befogenheter mannen (för det blir en man) som de röstar på kommer att få när han väl sitter vid makten? Åtminstone jag skulle vara en smula nervös.

Var är den liberala EU-kritiken?

Det saknas en liberal EU-kritik - inte bara i Sverige utan egentligen i hela Europa där EU-kritiken med stor framgång norpats av de nationalistiska partierna. I Sveriges riksdag är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som är för ett utträde, men som SD:s Johnny Skalin påpekade i den senaste EU-debatten i kammaren gör V väldigt lite konkret i frågan.

Kvarstår alltså Sverigedemokraterna. De vill att Sverige ska gå ur EU, har relevanta argument om att värna svenskt självbestämmande men är samtidigt motståndare till det som egentligen är det enda positiva med EU (eller var?) - den fria rörligheten.

Det är två år kvar till Europaparlamentsvalet. Den som är motståndare till EU och har bestämt sig för att rösta har en jobbig uppgift framför sig. Finns det ens något rimligt EU-kritiskt alternativ för en liberal? SD är alltså det enda riksdagspartiet som öppet kräver och arbetar för ett svenskt utträde. Kanske kan det locka några som inte delar deras värderingar i övrigt att rösta på dem. Men ska man rösta in EU-kritiker bör man rösta in sådana som har en chans att påverka beslut i rätt riktning. Ty Sverige kommer inte att gå ur EU kort efter nästa val. Och det går att sätta stora frågetecken för SD:s förmåga att framgångsrikt driva frågor i EU. Dessutom tycker de fel i väldigt många frågor.

Det är lätt att gnälla på EU. Det kan många av oss göra i sömnen. Men vad ska vi ha i stället? Jag är inne på UKIP:s MEP Nigel Farages linje, nämligen att lämna unionen och skriva frihandelsavtal med övriga europeiska stater. Enda fördelen jag ser och som påverkar vanliga medborgare direkt är den fria rörligheten. Den vill vi inte gå miste om. Men all annan skit vi får på köpet - exempelvis drösvis med lagstiftning som tar makt från den svenska riksdagen och ger till anonyma EU-tjänstemän - är jag väldigt gärna utan. Och det är ju faktiskt så att väljarnas utslag i andra EU-länder avgör vilka EU-parlamentariker som tar plats och dessa påverkar i sin tur vilka direktiv Sverige åläggs att följa.

Alternativet skulle vara att stanna kvar i EU och kämpa mot väderkvarnarna. Det är denna linje som alla borgerliga politiker, inklusive de som erkänner att det fattas många dumma beslut och att EU är  en smula odemokratiskt, driver. Vi måste ju vara med och "påverka". Problemet jag har med detta är att en liberals arbete i EU enbart handlar om att stoppa dumma och farliga förslag, inte att göra något konstruktivt och gott av medlemskapet. Det handlar enbart om att släcka de värsta bränderna, pusta ut och sedan ge sig i kast med nästa brandhärd. Och nästa.

Ändå finns inget annat alternativ just nu. Något utträde finns inte på kartan, allt vi kan göra är att stödja dem som på plats vill kämpa mot systemet (läs Piratpartiet) i de största och mest relevanta frågorna. Men det vore klädsamt om de som kallar sig liberaler i både Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna faktiskt levde upp till denna benämning och började uppmärksamma de problem som hela EU-maskineriet dryper av. Då kunde åtminstone jag känna ett litet hopp.

Wen Jiabao till Sverige

Wen Jiabao är inne på sitt sista år som Kinas premiärminister. I höst avgår han ur politbyråns ständiga utskott och i mars nästa år lämnar han posten som premiärminister. I dag kommer Wen till Sverige.

Till skillnad från den stele Hu Jintao har Wen Jiabao blivit folklig. Han har ofta synts på plats kort efter stora olyckor för att trösta och visa medkänsla. Detta har gjort att han vunnit respekt hos folket. Det går att hävda att partiet helt enkelt gett honom denna roll, medvetet om vikten av att någon av ledarna står lite närmare folket. I så fall har partiet gjort en bra casting.

Wen Jiabao har flertalet gånger de senaste åren talat om behovet av politiska reformer i Kina. Han har pratat om demokrati. Wen har talat så pass öppenhjärtligt att han censurerats. Men även om det går att känna hopp om framtiden när Kinas premiärminister återkommer till behovet av politiska reformer kvarstår ett faktum: inte mycket har hänt under Wens tid. Kanske arbetar han nu på sitt eget eftermäle, kanske krattar han manegen för sin efterträdare Li Keqiang. Vad som verkligen pågår i Kommunistpartiets ledning kan vi oftast bara spekulera om.

Jag tror som tidigare påpekat inte på någon revolution i Kina. Däremot på en långsam förändringsprocess i vilken det kinesiska folket stegvis får större frihet. Partiet började denna resa med att öppna upp ekonomin vilket har lyft stora delar av befolkningen från extrem fattigdom till en dräglig levnadsstandard. Nästa steg måste vara politiska reformer.

Det är inte bara Wen som har pratat om mänskliga rättigheter i Kina. Ett nytt lagförslag ska exempelvis stärka brottsmisstänktas rättigheter. Men ord är ord. I praktiken har partiet den allsmäktiga makten och kan göra lite som det vill eftersom ingen oberoende part kan utkräva ansvar. Ett grundläggande problem är att rättssystemet är till för partiet, inte individen. Frånvaron av en politiskt oberoende rättsstat är i mina ögon det absolut största hindret för en demokratisk utveckling i Kina.

Ty utan möjlighet till en rättvis prövning spelar yttrande- eller informationsfrihet mindre roll. Rättssäkerhet är viktigt även för företag då det erbjuder ett givet och förutsägbart ramverk som inte är beroende av politiska makthavares nyckfullhet. Och ska den ekonomiska utvecklingen fortsätta på sikt är det viktigt att frångå den korporativistiska modellen med statliga företagsgiganter tätt knutna till partiet. Den kinesiska statskapitalistiska modellen har onekligen varit en framgång sett till förmåga att generera tillväxt. Frågan är hur den kommande kinesiska ledningen tänker sig nästa steg.

I fråga om ekonomiska reformer har Kina gjort en lång vandring, även om mycket återstår. I förlängningen behöver dock Kina strukturella politiska reformer för att fortsätta utvecklas. Potentialen i Mittens rike förblir enorm.

Sverige behöver ingen EU-förmyndare

Det känns konstigt att säga det, men för en gångs skull har Håkan Juholt rätt. Sverige ska inte vara med i någon europakt vars syfte är en fortsatt maktöverföring från Sveriges riksdag till EU:s tjänstemän. Fredrik Reinfeldt tvekar men skulle faktiskt behöva lyssna på S-ledaren i denna fråga.

Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton - tre folkpartister tillika fanatiska anhängare av allt som kommer från EU - tycker att Sverige ska tillhöra "EU:s kärna". De varnar för ett "riskfyllt utanförskap". Jag förstår det inte. Plötsligt ska vi vara rädda för att fatta våra egna beslut. Plötsligt är det hotfullt att besluten som rör Sverige fattas i Sveriges riksdag i stället för av tjänstemän i Bryssel. Det är en ytterst märklig demokratiuppfattning folkpartisterna uppvisar. Svenska folket sade ett tydligt nej till euron 2003. Stödet för ett svenskt deltagande är i dag under tio procent. Ändå vill Folkpartiet driva Sverige in i eurosamarbetet, steg för steg.

Nu är Folkpartiet visserligen extremt i sin EU-forism. Men Moderaterna ligger inte långt efter. Risken är därför stor att Reinfeldt bestämmer sig för att driva frågan om ett svenskt deltagande i europakten. Och Juholt har ju inte direkt gjort sig känd för att stå fast vid sina ställningstaganden.

Inga fördragsförändringar?

Det blir inga fördragsförändringar för att ge EU kontroll över euroländernas nationella budgetar. Inget "mer Europa" som Merkel uttryckte det. En av dem som stod emot var Storbritanniens David Cameron. Därmed är ett förestående hot om mer överstatlighet, som hade kunnat spridas till alla 27 medlemsländer, avvärjt. Men det är sannolikt bara tillfälligt.

Euroländerna kommer tillsammans med några andra medlemsstater gå vidare med "ett nytt slags fördrag". Men det verkar åtminstone inte beröra Sverige - just nu. Reinfeldt ska prata med EU-nämnden, vilket i och för sig inte låter särskilt hoppingivande.

Inget fördrag i världen kan dock förändra faktumet att huvudproblemet är och fortsätter att vara euron. Kriserna kommer att fortsätta. Nästa gång kanske det blir ännu värre. Vad ska EU:s elit göra då?

Mörkerman

Sverige är inte med i eurozonen. Det är en jäkla tur för oss. Men Fredrik Reinfeldt tycker ändå att Sverige ska vara med och betala för att rädda skvalpvalutan undan kollaps. Det blir "inga applåder" i Bryssel annars, som statsministern själv uttrycker det. Ja, eller så kan Reinfeldt försöka inse att det är Sverige och svenska skattebetalare han representerar, inte byråkrater eller demokratiskt tveksamma toppolitiker i EU.

David Cameron sätter sig däremot på tvären. I alla fall lite grand. "Enligt vår nya lagstiftning kan den brittiska regeringen inte ge ifrån sig makt till Bryssel utan att hålla en folkomröstning", säger den brittiska premiärministern.

Kan Storbritannien månne bli det land som hindrar Frankrike och Tyskland från att tvinga alla 27 medlemmar till omfattande maktöverföring till EU? Hoppas kan man alltid i dessa mörka tider. Någon måste fanimej säga ifrån.

Euron skakar

Eurosamarbetet kommer inte att hålla länge till, i alla fall inte som det ser ut i dag. Det spår Royal Bank of Scotlands chefekonom och pekar ut Finland som en trolig kandidat till att frivilligt lämna eurozonen. De djupa klyftorna mellan euroländerna är ohållbara.

Alternativet till en splittring är förstås mer överstatlighet och på lite sikt en federation. Det vill säga precis det Barroso med flera vill se. Ni kan därför gissa vilken linje som kommer att drivas som lösningen på alla problem.

Ett roligt rykte i sammanhanget är att Tyskland ska ha låtit trycka upp D-mark för säkerhets skull.

Eurogeddon

Det som började som en skakning på nedre däck håller på att utvecklas till en fullskalig katastrof för fredsvalutan.

Grekland befinner sig i ett katastrofläge, Italiens ekonomi är i kris och Spaniens nya regering uppges redan planera att söka stöd från EU:s räddningsfond. Och nu börjar det dyka upp oroväckande signaler även i Tyskland.

Domedagsprofetiorna om euron duggar tätt i medierna. Banker förbereder sig för en kaosartad splittning av eurozonen, berättar Svenska Dagbladet. Kanske måste nu ECB börja låna ut pengar till euroländerna.

Kan inte eurokraterna bara göra avbön, pudla loss och erkänna: "Vi hade fel. Sorry. Oops. Vi lägger ned det här." Det vore faktiskt rätt skönt. Men det kommer ju inte att ske.