Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

Den svenska nationalismen

Sverige är ett märkligt land på många sätt. I synnerhet när det gäller vår självbild, som är närmast kalejdoskopisk i sin förvirring och mångtydighet. Ständigt tassar vi runt på tå, osäkra om vad vi får uttrycka och tänka om tillståndet i konungariket. Det är inte helt lätt att veta.

Å ena sidan anser vi att vi är ett föredöme i världen, något att avundas och efterlikna. Å andra sidan finns det ingen svensk kultur, inga svenska värderingar. Allt är lånat, allt kommer utifrån.

Å ena sidan ska man inte vara stolt över att vara svensk och helst inte vifta för mycket med svenska flaggan. Å andra sidan bör den som talar illa om Sverige utomlands passa sig jävligt noga.

Hur går det här ihop? Vad är Sverige och vad vill vi vara inför andra? Alice Teodorescu uttryckte det väl i en debatt mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s Aktuellt häromkvällen:

I ett land som hävdar sig vara inte särskilt nationalistiskt är det väldigt intressant hur mycket man bryr sig om bilden av Sverige. Jag tror att vi har en självbild av att vi inte är så nationalistiska, men när vi får kritik då ska sluta samman.

Det finns som jag tidigare påpekat en logik i att sittande regering vill måla tillvaron i ljusa färger medan oppositionen har som uppgift att göra det motsatta. Häri ligger inte det intressanta. Det är när svenska medier går ut och angriper enskilda personer för vad de påstått om Sverige i utländska medier som det börjar bli anmärkningsvärt.

Mest uppmärksammat på senare tid är förstås fallet Katerina Janouch. Janouch har inte bara sågats på stora uppslag i landets största morgontidning utan också drabbats professionellt genom att enskilda bokhandlare plockat bort hennes böcker som en reaktion på vad hon gett uttryck för.

Läs det igen. Detta är inte Turkiet, Ryssland eller Kina. En relationsrådgivare och barnboksförfattare uttalar sig i utländsk media om sin upplevelse av otrygghet i Sverige, med växande antal sexualbrott och rädsla bland kvinnor. För detta ska hon hängas ut. Till och med statsministern ombeds kommentera.

Vissa av hennes uttalanden kan beskrivas som överdrifter, men för att något ska kallas överdrift och inte osanning måste det finnas en grund av sanning. Katerina Janouch har inte hittat på att sexualbrotten ökar, hon har heller inte hittat på att Sverige fått enorma bekymmer till följd av de senaste årens stora asylinvandring. (Att DN:s Hynek Pallas utger sig för att vilja "korrigera bilden" av Sverige men själv blandar bort korten, relativiserar och kommer med halvsanningar i en intervju i samma kanal är onekligen ironiskt.)

Det brukar hävdas att yttrandefrihet inte innebär att man får säga vad som helst utan att få mothugg. Så är det givetvis, men att argumentera emot är något helt annat än att dela ut ett socialt straff. Att frysa ut. Och att ge sig på personens försörjning. Metoden är inte ny, så här har exempelvis feministiska aktivister arbetat länge. De kontaktar arbetsgivare och kollegor till den utpekade med det uppenbara syftet att beröva personen hennes försörjning. Det räcker inte att vinna en debatt, åsiktsmotståndare ska straffas på alla upptänkliga vis.

Janouch har liknat Sverige och den svenska konsensuskulturen vid en dysfunktionell familj. Det är en gemenskap där man inte pratar om problemen, där det obekväma sopas under mattan och där det primära är att upprätthålla fasaden utåt. Omgivningens uppfattning av familjen är viktigare än hur familjen i själva verket fungerar.

En sådan familjegemenskap kan bara sluta i bråk och skilsmässa. Sveriges politiska, kulturella och mediala elit behöver förstå att det människor bryr sig om är hur landet fungerar, inte vad omvärlden tror om oss.

Tidigare bloggat:
Prisa Sverige - eller håll käft

Polisen och sifferexercisen

Med anledning av att polisens egen statistik för 2016 blev klar och siffrorna för december offentliggjordes ställdes rikspolischef Dan Eliasson till svars i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen. Han kan frågorna utantill vid det här laget.

Statistiken visar att polisen klarade upp tio procent färre brott 2016 än året före. Den evigt optimistiske rikspolischefen svarade att han såg vissa ljusningar i december och uttryckte en förhoppning om att detta var tecken på en vändning. Programledaren bet sig fast i procenttalen.

Mediernas bevakning av frågan är problematisk. Vi ser nu en tendens i de stora medierna att behandla uppklarningsprocent med samma exakthet som opinionsmätningar, där partisekreterare ställs till svars när en mätning visar på en enprocentig nedgång för något parti. Det går att förstå varför, för det kräver ingen analytisk förmåga att läsa av en tabell. Men hur relevant blir diskussionen?

Risken finns att bevakningen och ansvarsutkrävandet stannar vid att polisen under 2017 kanske lyckas bryta en nedåtgående trend med knapp marginal, rikspolischefen får behålla jobbet och inrikesministern kan skryta lite i nationell TV. Om polisen stärker sina resultat med en ynka procentenhet under 2017 står journalisterna som lagt allt krut på dessa siffror tomhänta.

Det går inte att se på polisens effektivitet ur ett så snävt perspektiv. Polisen har blivit allt ineffektivare under lång tid, inte minst sedan 2010, långt före både migrationskris, gränskontroller och omorganisation. Utvecklingen har således tillåtits pågå under flera regeringar. Dan Eliasson är förmodligen fel person för jobbet, men polisens resa utför började långt tidigare.

Tyvärr har inrikesminister Anders Ygeman själv bidragit till sifferstirrandet genom att i slutet av fjolåret hävda att han väntade sig en vändning före nyår. Annars, förklarade Ygeman, väntade "kraftfulla åtgärder". Det är svårt att förstå vad han trodde sig uppnå med ett sådant uttalande. Rimligen visste både han och rikspolischefen att en mirakelvändning under årets sista veckor inte var sannolik.

Nu när fakta ligger på bordet och den där vändningen inte hann komma, står inrikesministern där och ser fånig ut. Hans "kraftfulla åtgärd" är att kalla rikspolischefen, som han har ett fortsatt förtroende för, till ett möte. Jaha. Vad ska de prata om? Om Ygeman vill veta hur Eliasson har tänkt vända utvecklingen kan han lyssna på rikspolischefens föredrag på Folk och försvars rikskonferens häromdagen eller be att få Powerpointen mejlad till sig.

När Dan Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i maj 2015 utlovade han att utvecklingen skulle vända senast under 2016: "På totalen kommer vi se positiva effekter, kanske redan mot slutet av -15 men framför allt från -16". Han sade sig då vara övertygad om att utredningsresultaten skulle bli positiva under 2016. Så blev det som bekant inte.

"Det ska fan vända", sade Dan Eliasson i november. Polisledningen behöver vidta ytterligare åtgärder, förklarade han då. Nu två månader senare låter det likadant. "Det ska vända", och om det inte gör det måste det vidtas ytterligare åtgärder. Frågan är hur länge inrikesministern nöjer sig med denna ständigt framskjutna karantän för när vändningen ska komma och omorganisationens effekter märkas.

Sanning att säga är det mer än bara ett trendbrott i andel uppklarade brott som svensk polis och Sveriges befolkning behöver se. Det är en radikal förbättring som krävs. Polisen skulle behöva tredubbla sin effektivitet för att nå acceptabla nivåer. Om så skedde skulle ändå inte ens vartannat brott klaras upp.

Detta säger en del om vilka nivåer som svensk polis kravlar på just nu. I ett sådant läge är en procentenhet hit eller dit faktiskt inte så viktigt. 

"Your organization is terrible"

Det här är lite kul. Den blivande amerikanske presidenten Donald Trump vägrar ge CNN en fråga under sin första presskonferens sedan valet.

Jag har en känsla av att det kan bli lite spänt mellan Trump och CNN under de kommande fyra åren. Det brukar sällan vara smart av politiker att reta medierna. Men i detta fall har Trump sannolikt inget att förlora eftersom CNN ändå aldrig kommer skriva ett positivt ord om honom.

Let the show go on.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon

När privilegierna hotas

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?

I söndagens Agenda i SVT fick partisekreterarna från Socialdemokraterna och Moderaterna frågor om deras partiers roll i bland annat Sverigedemokraternas tillväxt. Det blev en pinsam tillställning. Både Lena Rådström Baastad (S) och Tomas Tobé (M) lyckades nämligen visa precis varför allt färre tror på deras partier. En stor del av tiden ägnades åt att beskylla det andra partiet för oansvarighet innan Tobé mot slutet kritiserade "feministisk snöröjning".

Om det är raka svar och en öppen och självkritisk diskussion som önskas är det alltid en dålig idé att bjuda in partisekreterare, som ju är partiernas egna förträfflighetsmegafoner. Du kommer inte få något vettigt ur dem. Därför gjorde Agenda egentligen Jimmie Åkesson en stor tjänst genom att först intervjua honom och sedan släppa loss två floskelgeneratorer från S och M.

I samma program stod DN:s Peter Wolodarski och GP:s Alice Teodorescu mot varandra för att diskutera medias roll i de nationalistiska partiernas framväxt. Wolodarski verkar övertygad om att Ryssland snart anfaller Sverige och att Donald Trump kommer se till att Nato kollapsar.

Alla domedagsscenarier är förstås överdrivna, och det är lite underhållande att just de personer som drev med begreppet "systemkollaps" till följd av migrantvågen nu på fullt allvar pratar om ett nytt världskrig och Hitler 2.0. De utmålar händelseutvecklingen i två uppmärksammade val 2016 som närmast steget före Harmagedon.

När bloggar och sociala medier slog igenom för ett decennium sedan fnös de traditionella medierna åt utvecklingen. Nu när alternativa nyhetsmedier på nätet lockar alltfler läsare och tittare är det dessa som är i blickfånget. Traditionella medier och de stora mediehusen räds givetvis en utveckling där alltfler vänder sig bort från dem och i stället till andra nyhetskanaler.

En del av förklaringen till vreden är att vänstern och den socialliberala högern inte varit särskilt framgångsrika i att skapa nya egna informationskanaler. De sitter fast i gamla strukturer och tycks oförmögna att hantera det nya medielandskapet. Det är kanske i detta sken vi ska betrakta medieutredningens förslag om ett nytt mediestöd förbehållet dem som "står för människors lika värde".

Fasan över Brexit, även från tidigare uttalade EU-motståndare inom borgerligheten, och Trumps valseger handlar inte bara om sakpolitiska skillnader. Det är en reaktion på de privilegier som nu hotas. I över hundra år har samma partier växelvis abonnerat på makten. De har vuxit ihop med staten och i förlängningen har även de stora medierna klistrat sig väldigt nära den politiska makten i ett slags symbiotiskt förhållande.

Denna treenighet ser nu sin ställning hotad på allvar. Nya krafter som misstror såväl det politiska som det mediala etablissemanget vinner alltfler människors förtroende. Många av dem kommer aldrig vända tillbaka igen. Det är inte ett dugg konstigt att detta väcker starka reaktioner hos dem som nu utmanas.

Alla som vill bevara status quo är nu nervösa. Det har de all rätt att vara. Det blåser isvindar mot etablissemangspolitiker, traditionella medier och politisk korrekthet.

Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

Motreaktionen har kanske bara börjat.

När värdegrunden blir en krypgrund

Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Åsiktskorridoren har blivit ett viralt uttryck, och det beskriver väl hur den politiska debatten fungerar i Sverige. Skräckexempel på detta har vi sett under de senaste åren, inte minst i frågan om migration, integration och religiös extremism. Pendeln svänger fort.

Ett nytt modeord har nu fötts: värdegrund. Snart sagt allt ska bedömas utifrån en värdegrund; nu senast var det Grand Hôtel som hänvisade till den när de i efterhand ångrade att Sverigedemokraterna hade fått hyra lokalerna. Sällan får vi veta vad denna så kallade värdegrund består i. Vad den innehåller. Men det börjar klarna.

Den statliga medieutredningen ger en föraning om vad som kan vänta. Här återkommer nämligen värdegrunden i form av skrivningen "alla människors lika värde". Utredaren föreslår att presstödet ersätts av ett mediestöd riktat till alla plattformar.

En mediestödsnämnd ska avgöra vilka som uppfyller kriterierna. Ett sådant är att den som söker stöd ska ha "ett kvalitativt och allsidigt journalistiskt innehåll". Redan här blir det problem. Vad är allsidigt? Vad är kvalitet? Ett annat förslag är att skapa ett fjärde public servicebolag som ska verka i andra redan etablerade kanaler. Ett slags garanti för politisk korrekthet vartän vi vänder oss? Eller bara ett sätt att få ut smalt material? Utredaren hävdar förstås det senare.

Sedan har vi Ann Follin, regeringens utsände för att förvandla svenska museer till ideologiska verktyg för identitetspolitik, postmodernism och antikolonialism och samtidigt mala sönder årtionden av kunskap och professionalism inom svenskt museiväsende.

Därtill forskningsmedel från Vetenskapsrådet som fortsätter att gå inte till ekonomer på Handelshögskolan utan givetvis till Mattias Gardell ("Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism...") och Tobias Hübinette ("Att rasialisera Sverige: Berättelse om en ny svenskhet").

När Anne Ramberg, som på sin privata blogg kallar politiska motståndare för "brunråttor", nomineras till Årets jurist, undrar jag lite försynt vart värdegrunden tog vägen. Men det är kanske bara början. När Alexandra Pascalidou väl har vunnit Stora Journalistpriset har värdegrunden tagit sin slutliga seger över förnuftet.

Värdegrunden handlar inte om att inkludera människor utan om att exkludera från en sorts inre klubb. En klubb som sätter spelreglerna för alla.

Denna värdegrund har blivit en krypgrund. Vem orkar krypa? Och hur länge?

Se även:
Jeanders bilder

Media har en läxa att göra

Nedanstående klipp sammanfattar ganska väl hur amerikanska, ja västerländska, medier helt missbedömde presidentvalet i USA och därför nu är närmast chockskadade.

Den som inte förstår sig på sin motståndare, den som i sitt journalistiska arbete själv befinner sig så långt bort att man inte inte begriper varför människor röstar som de gör, den förlorar kontakten med sin samtid.

Den sanna bilden av Sverige

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta "surrealistiskt". Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där "samhällsbygget" han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

När statsministern kallar svenska folkets oro för surrealistisk är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har svårt att få ihop sina låga opinionssiffror med den egna självbilden av samhällsbyggare och folkrörelse.

DN har publicerat en artikel som går igenom påståenden om Sverige som publicerats i medier i USA, Ungern och Tjeckien men också av politiker i en rad länder. Bilden av Sverige har förändrats, och det är inte så konstigt. Ty Sverige har förändrats. 

Bilden av detta lilla land i norra Europa har förmodligen aldrig varit med sanningen helt överensstämmande i andra länder, men så länge amerikanska, brittiska och andra medier beskrev Sverige som ett litet bullerbyland som lyckas hålla sig utanför alla problem, som knappt har någon brottslighet och som är ett föredöme på alla tänkbara sätt, klagade varken DN, Aftonbladet eller utrikesdepartementet. Den felaktiga bilden fick de gärna ha.

Nu när rapporteringen intagit den motsatta positionen låter det annorlunda. Då kallas det "desinformation". Både Svenska institutet och UD arbetar för att "korrigera" bilden av Sverige utomlands - UD har skickat ut en vägledning till de svenska ambassaderna för hur de ska bemöta falska påståenden om vårt land.

Visst förekommer överdrifter i utländsk rapportering om Sverige. För oss som bor här är det relativt lätt att genomskåda när en journalist eller debattör uttrycker sig tvärsäkert om Sverige men helt uppenbart inte vet så mycket om landet, ens om det bor två eller tio miljoner människor här. Det må vara hänt, Sverige är litet och perifert i ett globalt perspektiv. Men det är likafullt viktigt att rena sakfel påpekas.

Så vem avgör då vad som är sant när meningarna går isär? DN intervjuar Christian Christensen, professor i journalistik vid JMK, som angående utländska medier hävdar att "man måste fråga sig hur sakliga de är i sin rapportering - inte bara att de rapporterar utan hur de gör det. Hur sant är det?".

Detta trodde jag var en källkritisk hållning som inte bara ska användas på utländska utan även inhemska medier som DN, Aftonbladet och Sveriges Radio. Att utgå från att något är sant bara för att det skrivs i etablerade svenska medier är naivt, på gränsen till infantilt. Den inställningen bäddar för att nyhetskonsumenten får en väldigt tillrättalagd bild av sakernas tillstånd.

Det är när uppgiften att motverka desinformation övergår i en strävan att upprätthålla en förskönande bild som jag reagerar.

Inför Brexitomröstningen i somras punktbevakades Sverige av brittiska medier. Det fick svenska ambassaden i London att slå larm till UD om hur Sverige framställs i asylfrågor för att få den brittiska regeringen att strama åt landets flyktingpolitik: "Daily Mail framhåller Sverige som naivt och ett avskräckande exempel på vilka konsekvenser en liberal migrationspolitik kan ge", stod bland annat i rapporten.

Att svensk migrationspolitik har varit naiv och definitivt bör ses som ett avskräckande exempel råder inga som helst tvivel om. Vi ser detta varje dag - i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten, i rättsväsendet, på asylboendena, på arbetsmarknaden. Naiviteten har rent av kostat människor livet.

Detta är ingen ytterkantsuppfattning. Svenska partier - från Moderaterna till Socialdemokraterna - har backat från den politik som gällde fram till förra hösten. M har omprövat hela sin migrationspolitik och inget tyder i nuläget på att de reinfeldtska öppenhetsidealen kommer vara vägledande i Anna Kinberg Batras parti under överskådlig tid, även om ungdomsförbundet månne tycker annorlunda.

Här handlar det alltså inte om att motverka desinformation eller ryktesspridning (vilket för övrigt är vad den kinesiska regeringen kallar sådant som den anser skadar landet) utan om att upprätthålla en bild av Sverige som ett land det inte längre är.

Det är viktigt att ha i åtanke att medieras trovärdighet inte bara handlar om vad de rapporterar utan i lika hög grad om vad de inte rapporterar. Enstaka ordval kan tona ned eller trissa upp betydelsen av en händelse, något svenska medier arbetar med väldigt noggrant. Ofta för att inte gynna vissa politiska krafter.

Allt detta bör en nyhetskonsument i dag vara medveten om när den öppnar en tidning, klickar på en nyhetslänk eller slår på TV:n. Allt du ser och hör har en avsändare. Den avsändaren har ett syfte med hur nyheten framställs. Om avsändaren sitter i USA, Ungern eller i DN-skrapan är faktiskt av underordnad betydelse.

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Detta är inte en kamp mellan ont och gott utan mellan olika intressen. 

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

När pendeln svänger

TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

DN über alles

DN har under lång tid varit en politiskt korrekt tidning. Lite tråkig. Men någonstans i denna tråkighet och fega nyhetsvärdering har det gått att finna ett slags professionalism. De senaste åren under Peter Wolodarskis ledning har tidningen emellertid drivit allt längre bort från en saklig rapportering. Journalistiken har ersatts av kampanjer.

I höstas fick jag nog och sade upp prenumerationen. Då hade DN, i stället för att hålla huvudet kallt och göra en mångsidig rapportering av den högaktuella migrationskrisen, beslutat att dra igång kändiskampanjen #jagdelar för en generös asylpolitik. DN tog stolt ställning. "Vi står upp för medmänsklighet", sade rubriken under vilken kändisar samlades.

Detta var en kändiskampanj värdig slasksidor som Nyheter24 och Aftonbladet och inget som en morgontidning som vill framstå som seriös ska syssla med. Kritik kom också från socialdemokratiskt håll. Men kampanjen kändes förmodligen bra för DN-medarbetarna.

Bara någon månad senare satte regeringen stopp för "medmänskligheten" genom att införa gränskontroller, id-kontroller och lägga fram förslag på en skärpt asylpolitik. DN var tyst. Inga arga upprop. Inga ledarstick som anklagade regeringen och allianspartierna för att vara omänskliga.

Nu har det gått ett halvår, och det är snart dags för ännu en kampanj. Peter Wolodarski skriver i dag:

Just nu engagerar flyktinginvandringen flest svenskar. Journalistiskt måste ämnet skildras med vad de tyska tidskriften Der Spiegels chefredaktör kallat för "kritisk empati", det vill säga båda hjärna och hjärta. Frågan hela komplexitet behöver belysas, alltifrån möjligheter till problem. Det kommer avspegla sig i en stor DN-serie den närmaste månaden som är fokuserad på vad ledande internationella forskare har att säga. Fakta och erfarenhet, inte tyckande, kommer att stå i centrum.

Ansatsen förefaller seriös. Men vi ska inte lura oss själva här. Det är trots allt den tidning som stod bakom #jagdelar som ska göra detta. Det är den tidning som lät Björn af Kleen under falsk flagg intervjua och hänga ut människor på Östermalm som överklassrasister som ska göra detta.

Wolodarski vill framstå som "hatsajternas" motpol, antitesen till skvallret i sociala medier. Ja, sociala medier är ett slags ekokammare (se mitt inlägg om detta i länken nedan). De är konstruerade för att fungera som små bubblor som utestänger sådant vi inte gillar. Det är viktigt att komma ihåg, men det är också därför vi trivs i dem.

Problemet är att DN har vandrat i just denna riktning, vilket gör Wolodarskis stora ord om konsekvensneutralitet och pressetik pinsamma. Vi väntar fortfarande tålmodigt på att DN ska förklara att deras artikel om Sandvikenrapporten inte stod på särskilt saklig grund. Och ja, den delades förstås flitigt i de sociala medier som Wolodarski varnar för.

Tidigare bloggat:
Livet i våra bubblor

DN, halmgubbarna och debattklimatet

Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.

DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade ("Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.") och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:

Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.

Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som "får" betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.

Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.

Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.

Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.

Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.

Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.

Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.

Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.

Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet

Myten om neutrala medier

Folkets förtroende för medierna är lågt, berättar Medievärlden. 6 av 10 svenskar misstror mediernas saklighet, enligt en Novusundersökning som publicerades i februari.

Novus vd Torbjörn Sjöström skriver:

60 % uppger att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. Att 60 % av svenskarna tror att man vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället man föredrar är otroligt allvarligt. Om man inte tror att det är en neutral bild utan en vinklad bild så är det ett enormt problem för hur media uppfattas. 73 % tror också att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på sina sajter.

I en ledare i DN går Peter Wolodarski till hårt angrepp mot bland andra paret Adelsohn som i en intervju i Wolodarskis tidning uppgav att de läste sajten Avpixlat ibland. Chefredaktören ser allvarligt på detta. Nåde den som tar del av andra medier än ers höghets egen tidning.

Jag skulle inte vilja säga att det låga förtroendet nödvändigtvis är negativt. Snarare nyktert. Källkritiskt. Och vettigt. De stora mediehusen försvarar sig alltid med att källkritiken är grundläggande för den goda journalistiken. Stefan Löfven har varnat för utvecklingen där människor bara konsumerar de medier som bekräftar deras egen världsbild. Men ingen av dem verkar tycka att det skulle vara ett problem om människor bara läste DN eller bara tog del av Aftonbladet. Detta bygger på en felaktig uppfattning om att det är i mainstreammedierna som "sanningen" finns.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har uppenbarligen den uppfattningen, som synes av nedanstående urklipp från när hon ombeds kommentera att Lena Adelsohn Liljeroth läser Avpixlat:

Det är mycket anmärkningsvärt att landets oppositionsledare förutsätter att medierna "alltid rapporterar sanningen". Hur naiv får man vara? Menar Anna Kinberg Batra på fullt allvar att allt som står i Aftonbladet alltid är sant? Att det över huvud taget inte finns några vinklar i SVT:s reportage? Att Sveriges Radio alltid är sakliga och helt opartiska?

Detta oroar mig betydligt mer än svenska folkets låga förtroende för landets medier. Och vad är det egentligen för statsministerkandidat som ställer som villkor att hennes framtida ministrar bara tar del av vissa godkända medier? Detta är en farlig utveckling.

Jag erkänner utan omsvep att jag läser både Nyheter Idag, Avpixlat och ETC. Ibland. Jag kan även gå ut med scoopet att jag kollar in obskyra sidor som Svensk-koreanska föreningen någon gång per år. Därtill läser jag pressmeddelanden från Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som av någon anledning dimper ned i mejlkorgen. Och ja, jag läser även Aftonbladet och Expressen (även om jag aldrig skulle betala för det).

Att stänga åsikter och perspektiv ute, att inte ta del av andra sanningar än ens egen, är ju vad Stefan Löfven nyligen varnade för. Ändå är det alltså moderatledarens recept. (Och jag skulle inte direkt tro att Löfven uppmanar någon att läsa Fria Tider för att vidga vyerna.)

Jag kan förstå frustrationen. DN och Aftonbladet med flera känner sig hotade. DN tappade 11 procent av sin upplaga i fjol. Men ju mer trängd tidningen blir, desto mer desperata blir dess utspel. Inte sällan signerade Wolodarski själv.

Vad värre är verkar DN inte ens förstå sig på yttrande- och pressfrihetens funktion i en demokrati. Ewa Stenberg frågar sig, angående Lena Adelsohn Liljeroths utspel om mediernas mörkning, varför hon inte sade något när hon var kulturminister. "Troligen för att uppfattningen saknar stöd i medieforskningen", slår Stenberg fast. Nej. Snarare för att en minister inte ska ha synpunkter på vad som skrivs i landets tidningar. Punkt. Som en oberoende borgerlig röst har emellertid Adelsohn Liljeroth all rätt att uttala kritik.

Låt oss en gång för alla slå fast följande: det finns inga helt oberoende medier. Det finns inga medier som berättar Sanningen™. Däremot finns både tidningar, sajter och bloggar med olika grad av trovärdighet och olika vinklar av samma nyhet. Så bör det vara i ett land med yttrande- och pressfrihet. Det är upp till oss nyhetskonsumenter att väga in allt detta när vi tar del av det som rapporteras.

Peter Wolodarski har inte monopol på begrepp som trovärdighet och sanning. Hans tidning är inte alla svenskars tillhåll för nyhetskonsumtion. Det vore faktiskt ytterst oroväckande om så vore fallet.

Läs även:
Fnordspotting

Nervösa politiker och medier

Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Den stora ängsligheten

Om någon för tio femton år sedan frågade mig vad rasism var skulle jag ha svarat att det definitionsmässigt var en övertygelse om existensen av mänskliga raser och att deras genetiska olikheter också betingade olika värde. Det hade varit den korta och enkla definitionen.

I dag är det inte lätt att veta vad som är rasism och inte. Ribban har sänkts till marknivå. Under åren har rasism kommit att vara allt från chokladgodis till  religionskritik.

Ovanstående bild delades av moderatpolitikern Christer Wallin på Facebook vilket genast resulterade i påståenden om att den skulle vara "klockrent rasistisk" och "tendentiös, xenofobisk smörja".

Wallin säger att han ångrar sig. Andras överdrivna och högst märkliga reaktioner fick alltså politikern att backa. Varken Sydsvenskan eller SVT gör någon ansats att förklara bakgrunden till bilden, vad själva poängen är.

Bakgrunden är dels kommuners planer på att köpa bostäder åt nyanlända, dels det miljöpartistiska förslaget i Stockholm att välkomna återvändande jihadkrigare med "inkluderande insatser" i ett samarbete mellan bland annat Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och bostadsbolagen. Denna strategi, som MP kallade "Stockholmsmodellen", kritiserades så kraftigt att den plockades bort från Stockholms stads hemsida (lyckligtvis har jag den sparad som pdf).

Sedan kan man verkligen fråga sig varför stora svenska medier ska ägna intresse åt vad kommunpolitiker delar för bilder på sociala medier. Såvida det inte är något alldeles oerhört uppseendeväckande, vilket verkligen inte var fallet här.

Något som nästan retar mig mer än det inskränkta svenska medie- och debattklimatet är att det är så lätt att få folk att backa och be om ursäkt för sådant som inte ska behövas bes om ursäkt för. Rädslan för Twitterdrev och arga kommentarer på Facebook har gjort oss alldeles förbaskat ängsliga. Mediernas fokusering på vad som skrivs och sägs i sociala medier gör saken ännu värre, i synnerhet för offentliga personer som kan hudflängas för minsta lilla.

Tänk om fler kunde bry sig mindre. 

Läs även:
Jeanders bilder

Alternativa nyhetsmedier på frammarsch

Det suckas på landets största medieredaktioner. "Alternativa medier", som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd.

Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position.

Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara "SD-fabrikationer". Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess.

För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la. En crowdfundad libertariansk nyhetstjänst som helt och hållet bärs upp av dem som postar nyheterna. Jag stödde projektet ekonomiskt men får erkänna att jag var lite skeptisk till hur långt det skulle bära. Jag underskattade kraften i vad människor frivilligt kan åstadkomma tillsammans – bubb.la har i dag 10 000 följare på Facebook och flera tusen på Twitter. 26 000 länkar har postats sedan starten.

Det är inget projekt längre utan en verksamhet som hela tiden expanderar. Radio bubb.la har tillkommit och nu lanseras en premiumtjänst för den som vill ha ett mer personligt nyhetsflöde. Detta är också en möjlighet att ge bubb.la lite ekonomisk stabilitet.

Det vi ser ske nu är inget mindre än en ny revolution. En demokratisering av journalistiken. Det är klart att det är jobbigt för de stora mediehusen att känna flåset i nacken och att bli granskade på ett sätt de inte är vana vid. Det gör denna utveckling inte bara viktig utan dessutom lite underhållande.

Ty i dag vänder sig alltfler inte till DN och Aftonbladet när de vill ha snabb information utan till de nya medierna där ute. De kallas "alternativa medier". Jag skulle snarare säga att det är gammelmedierna som börjar kännas alternativa.

Tidigare bloggat:
Åsiktsmonopolet är brutet

Läs även:
HAX, Fnordspotting