Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Prisa Sverige - eller håll käft

Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder

Dubbelmoralen och det fina hatet

Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för "näthatare".

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Det är så här det fungerar. Vissa klarar sig alltid, vad de än vräker ur sig. De står för vad som vi lärt känna som det fina hatet. Hatet som anses komma "underifrån" och slå uppåt. Det är därför en svart kvinna, hur förmögen och privilegierad hon än är, kan uttrycka sig hatiskt både mot män och vita utan att det ger några rubriker. I talkshows har hon försvarat sig med att hon bara "ger igen".

Jag föredrar en trevligare ton, såväl på Twitter som i övrigt. Det finns människor som driver mig till vansinne också, men då är det bättre att avstå från att diskutera med dem. Annars lockas både mina och deras sämsta sidor fram, och det blir helt enkelt inget bra av det i slutändan. Bara massor av frustration.

Det som irriterar mig är som alltid dubbelmoralen. Sven Wollter kan sitta i SVT och hylla Stalin i programmet Min sanning. Skandalrubriker i DN och Aftonbladet? Glöm det. Han är visserligen kommunist, men han är ju en folkkär kommunist. En person som råkar ha lite tokiga åsikter.

Lika folkkär är förmodligen Henrik Schyffert. Han har som bekant setts som programledare i svensk TV i många år och betraktas allmänt som en schysst kille. Se nedan hur pass schysst han är, hur han uttrycker sig på Twitter.

SVT gjorde pliktskyldigt en inställsam och förlåtande intervju med Schyffert, och sedan var den saken utagerad. Schyffert själv säger att "om allt fler ropar bajs och kiss så kanske ängsligheten lägger sig" och frågar sig "hur tar man sig ur det här att så fort någon skämtar om något så är det någon annan som blir kränkt"?

Schyffert är emellertid inte konsekvent, ty samtidigt kallar han 90-talsklassikern NileCity "fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen". Sådant är "fan inte roligt i dag", enligt Schyffert. Men att twittra att man ska "runkbajsa" någons mamma i munnen, det är tydligen att bryta mot ängsligheten i vårt samhälle. Att göra skillnad. Den som inte gillar det är bara lättkränkt.

Det enda vi kan göra är att konstatera att allt snack om anständighet i sociala medier, om antirasism och allas lika värde är en dimridå för att sätta dit meningsmotståndare och samtidigt själv få bete sig hur som helst i det godas namn.

Jag kommer aldrig sjunka till Schyfferts kloaknivå. Men han får förstås vara beredd på att andra svarar med samma språkbruk. Säkerligen kommer det då finns någon tidning för honom att gråta ut i.

God ton.

Populisterna

De predikar "alla människors lika värde", de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Aftonbladets ledarkolumnist Fredrik Virtanen skrev en famös krönika under fjolåret (visserligen en av många, men denna blev viral) i vilken han liknade flyktingkrisens påverkan på svenska folket med en prishöjning på rödvin. Komikern Henrik Schyffert gjorde något liknande när han i september 2015, två månader innan hans egen sosseregering drog i den migrationspolitiska nödbromsen, skrev att "det kostar två Quattrio Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar". Detta svammel har sedan dess fått ett viralt namn: schyffertonomics.

Herrarna Virtanens och Schyfferts resonemang är ungefär lika relevant som när Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson i Almedalen slängde ut den retoriska frågan till publiken - stora delar av Sveriges politiska och mediala elit - hur många som fått det sämre på grund av migrationskrisen.

Efter alla imbecilla krönikor som Virtanen har skrivit började jag misstänka lågbegåvning. Jag backar från den misstanken nu. Han är helt enkelt en klassisk vänsterpopulist. Ty Virtanen kan nämligen skatteplanera. Den outtröttlige Hanif Bali har tagit en titt på Virtanens ekonomi och sett att krönikören själv har en vinstmarginal på 66 procent och att han gör det klassiska för att få ned skatten: plockar ut pengar som utdelning i stället för lön.

Detta är varken ovanligt eller olagligt. Expressenkrönikören Alex Schulman gör likadant. Schyffertonomen likaså. Men det rimmar onekligen illa att samtidigt sitta och skriva svavelosande krönikor och tweets om hur förfärligt det är med sänkt skatt för vanliga löntagare och hur "övervinster" måste bekämpas, helst konfiskeras. Genom att skatteplanera undviker Schulman, Schyffert och Virtanen gemensamt miljoner i skatt varje år. De är sina egna fiender.

När det kommer till den egna privatekonomin gäller uppenbarligen inte de grandiosa fraserna om "solidaritet" och att bidra efter förmåga. Nej, då är skatteplanering helt i sin ordning.

Det här är människor som leker hjältar på vänsterkanten men vars konjakspimplande verklighet i villor och paradvåningar är så långt ifrån undersköterskans trettontimmarspass som det går att komma.

Det finns ett ord för detta: hyckleri. I populistens vardag är hyckleriet själva levebrödet. Det är så jag tror att vi ska förstå de häpnadsväckande korkade och faktaresistenta texter som produceras på löpande band i solidaritetens namn.

Hur ska ni ha det?

Något som återkommer med allt tätare frekvens är de feministiska utbrotten på hur "samhället" delar upp oss i män och kvinnor, pojkar och flickor. Naturen göre sig icke besvär här - det är samhället det är fel på.

Könet är ju som vi alla vet en social konstruktion, och barn måste själva få välja sin könsidentitet. (Därför vore det bäst med hen-toaletter till alla.)
Detta kan yttra sig på många sätt.

En feminist går in i en leksaksaffär. Ser en avdelning med leksaker för pojkar. Vad fan? Patriarkatet börjar förtrycka redan när barnen är små. Upp till kamp för könsneutrala leksaker!

En feminist går in i en klädaffär. Ser barnavdelningen. Vad i hela helvetet? Batman-tröjor för pojkar och Barbie-tröjor för flickor? Har vi inte kommit längre än så här? Och vad ska flickan som gillar Batman säga? (Å andra sidan står Batman för ett toxiskt manlighetsideal och Barbie för en objektifiering av kvinnor, så det bästa vore faktiskt om dessa kläder försvann helt och hållet).

En feminist åker Tjejvasan.

En feminist går in på ett konditori. "Tjejsemla", vad är detta för härskarteknik? Tror de inte att kvinnor kan äta en vanlig semla, va? Ett typexempel på hur mannen är normen i samhället!

En feminist går på Ladies Night.

En genusforskare vid Örebro universitet får 2,5 miljoner kronor i statligt bidrag för att konstruera en lastbil för kvinnor. Detta då det enligt projektledare finns "ett ökat intresse från kvinnor att söka sig till branschen men lastbilen är ibland ett hinder."

De fysiska kraven för att bli brandhen behöver sänkas för att fler kvinnor ska klara utbildningen.

Sveriges feminister - hur ska ni ha det? Finns det skillnader mellan könen eller inte? Ska män och kvinnor behandlas lika eller ska en grupp särbehandlas? Hur kan det komma sig att det är OK med Tjejvasan men inte med en tjejsemla? Varför behövs en speciell lastbil bara för kvinnor?

Frågorna är många. Och då har vi inte ens kommit in på en annan brännande samhällsfråga som får landets intellektuella elit att ligga vaken på nätterna - behovet av fru Gårmanskyltar.

Läs även:
Alexandra Boscanin

Sluta hyckla om extremismen

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att "slipa sin kniv" (inslaget börjar 10 minuter in, se alternativ länk här). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.

Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade "folkkära" personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.

I grund och botten verkar det i många fall handla att alltför många har köpt lögnen om kommunismen som en i teorin "fin idé". Låt mig då vara tydlig: det är ingen fin idé ens i teorin. Det var en avskyvärd ideologi redan före Stalins etniska rensningar och paranoida samhällsbygge. Varhelst dessa idéer har praktiserats har de resulterat i diktatur, utrensningar, folkmord, fattigdom och ofattbart mänskligt lidande.

Kollektivisering kommer aldrig kunna befria människor. Och betänk: du kan inte ha en massa borgerliga oppositionspartier i ett kommunistiskt samhälle. Demokrati, yttrande- och mötesfrihet går helt enkelt inte ihop med den kommunistiska idén. Det är knappast en slump att socialistiska experiment varje gång slutar i fattigdom, kaos och tyranni. I dag följer vi ännu ett sådant i Venezuela.

Dessa folkkära kommunister är inte vilka extremister som helst. De är sympatisörer till ett parti som vill hänga människor i lyktstolpar, som vill genomdriva proletariatet diktatur och som vägrar ta avstånd från några av de värsta förbrytelserna i mänsklighetens historia. Det är dags att se dem för vad de är: anhängare till en folkmordsideologi.

Jag vill inte se något yrkesförbud för kommunister - däremot skulle jag önska att det inte daltades med dessa auktoritära idéer, och anhängarna av dem, som i dag. Kommunistiska partiet utgör inget hot mot den svenska demokratin (det gör för övrigt inte något tusental nazister heller), men samhällets oförmåga att tydligt ta avstånd från dem är oanständigt.

Det är även ett hyckleri när svenska riksdagspartier talar sig varma för att hålla extremister ute och samtidigt ger ett historiskt stort inflytande till Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedts parti har i dag ett direkt inflytande över statsbudgeten, och tänk: det är allianspartierna som i praktiken har tvingat Stefan Löfven att söka detta stöd. Hela borgerligheten får skämmas.

Länder som sett kommunismen på nära håll, människor som levt i kommunistiska system, likställer ofta kommunismen med nazismen. Inte för att ideologierna är desamma utan för att det rör sig om två auktoritära system inom vilka människovärdet går förlorat.

Det torde vara få som talar så mycket om människovärdet och samtidigt är anhängare av en människofientlig ideologi som just kommunisterna.

Läs även:
Erik Helmerson

Hycklarnas marknad

Det finns tillväxtfientliga partier som mer än gärna lägger budgetmotioner vars innehåll hade varit omöjligt att få ihop om det inte hade varit just för landets tillväxt.

På samma sätt finns en stor ironi i att den sittande regeringens så kallade reformer är helt beroende av en strypt asylinvandring. Löfvens regering sparar nämligen tiotals miljarder på minskat asylmottagande under de kommande åren, pengar som nu används till "välfärdssatsningar". Hur hade regeringen tänkt sig finansiera dessa satsningar med en bibehållen migrationspolitik? Ingen ställer frågan.

Regeringen är emellertid inte ensam om att hyckla. Även Centerpartiet lever i två parallella verkligheter. Partiet är det öppet mest flyktingvänliga bland allianspartierna och har i kraftfulla ordalag kritiserat den nya tillfälliga lagstiftning som försvårat familjeåterförening.

I sin budgetmotion skjuter C emellertid inte till en krona för just detta. Till skillnad från regeringen och Moderaterna vill Centern att familjer ska kunna återförenas utan att den vuxne i Sverige har en försörjning, vilket alltså betyder kostnader för skattebetalarna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström hävdar:

Vi förhåller oss till de prognoser som Migrationsverket har. Vi försöker inte kvantifiera vad en förändrad anhöriginvandring skulle innebära, och det vore oanständigt att börja göra sådana beräkningar.

Det är svårt att begripa vad som är oanständigt i att beräkna effekterna av sin politik. Det går alldeles utmärkt att göra historiska jämförelser för att få en hygglig uppfattning om hur många anhöriga per asylsökande som kommer till Sverige när uppehållstillstånd är beviljat. I snitt. Utifrån detta kan en beräkning av kostnader sedan göras.

Därtill ska nämnas att Migrationsverkets beräkningar inte är så relevanta eftersom de bygger på dagens lagstiftning medan C:s mer generösa politik skulle öka tillströmningen (och, åter igen, kostnaderna) jämfört med i dag.

Månne är Centerpartiet inte berett att visa på att deras politik inte minskar utan tvärtom ökar utgifterna för migrationen. För det gör den givetvis. Poängen med att sätta ett försörjningskrav var att inte fler människor ska slussas direkt in i ett ekonomiskt och socialt utanförskap direkt när de kommer till Sverige utan i stället få bättre förutsättningar. Detta ignorerar Centerpartiet i sin kritik mot lagen.

Centern ignorerar också boendesituationen, som på sina håll i landet är under all kritik. I Jönköping har kommunen så svårt att få fram bostäder att nyanlända får bo i hopsnickrade plywoodbås i en bilhall. Är detta värdigt? Är det detta som är den humanitära stormakten?

När godhet mäts i hur många som får komma till Sverige, inte i hur de tas emot, hamnar vi snett.

Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet inte har lyckats dra fler slutsatser av det haveri som skedde förra hösten och de långsiktiga konsekvenser som politiken kommer att få på hela samhället. Men det säger ganska mycket om det partiet.

Ibland passar de liberala värdena

[E]tt fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis tvingas på alla. 

Dessa kloka ord skulle nog varje sann liberal skriva under på i sömnen. Att politiker ska låta människor vara i fred i största möjliga mån, att vi inte med lagstiftning ska söka rensa bort allt i samhället som anses äckligt, motbjudande eller olämpligt bara för att vi känner så, är en viktig liberal princip.

Det är därför så förvånande att ovanstående citat är hämtat från Aftonbladets ledarsida. Mindre förvånande är däremot att texten skrevs i ett försvar av burkinin.

Nog får det sägas vara ett intressant sammanträffande att denna ledarredaktion fann det nödvändigt att plädera för en generell liberal hållning i lagstiftarens förhållande till den enskilde just när ett burkiniförbud implementerats i ett västland.

Vi såg inga sådana tendenser när Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster eller varje gång ett förbud mot "sexistisk" reklam föreslås av något av riksdagspartierna eller någon obskyr kvinnoorganisation.

Det måste vara en ren slump att tidningen finner det viktigt att dra sin liberala lans i just denna fråga just nu. Eller så är det så enkelt som att Aftonbladets liberala fernissa är försvinnande tunn. Den får ju inte komma i vägen när tidningen de facto vill förbjuda sådant den inte gillar.

De liberala värdena passar bara ibland.

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

Aftonbladets hycklande moralister

Med jämna mellanrum dyker den upp - debatten om den förment skadliga reklamen. Vi måste skydda våra barn och unga från "orealistiska kroppsideal". Detta slutar alltid med samma förslag: förbud.

Senast ut i denna tröttsamma debatt är Aftonbladets ledarsida (de måste väl vila från Löfven-hyllningarna i några dagar) som kräver, ja just precis, ett förbud mot "sexistisk reklam" (Unvisit krånglar så det är en direktlänk).

Somar Al Naher upprörs över att det knappt går att "åka Stockholms tunnelbana utan att dränkas i annonser för tandkräm, bilar och Gud vet vad".

Ja, det är för bedrövligt. Kala väggar á la Nordkoreas tunnelbana, eller obegriplig konst, vore förstås lämpligare. Eller kanske bilder av en vinkande Stefan Löfven i stället? Somar Al Naher ignorerar här helt att SL får in hundratals miljoner årligen på reklamintäkter (2012 var siffran 249 miljoner, sedan dess har SL ökat intäkterna betänkligt och i år har den borgerliga majoriteten gjort en upphandling som ger SL 70 procent av intäkterna från bland andra Clear Channel).

Somar Al Naher ogillar alltså all reklam. Men mest hatar hon reklamen för kvinnliga bikinidelar, i synnerhet om de råkar sitta på någon utan bilringar. Sådan reklam har kallats för ett "folkhälsoproblem" av den socialdemokratiska stjärnan Veronica Palm. En facebookare har kallat det "ett svek mot våra barn". Inga ord är uppenbarligen för stora här. Barn far uppenbarligen direkt illa av att se kvinnor i bikini i tunnelbanan.

Jag tycker att detta är ett storartat nyckleri. För varken Veronica Palm, Somar Al Naher eller den uppmärksammade facebookaren har förstås något som helst emot att deltagare i det årliga Pridetåget visar brösten eller går med snoppen i vädret samtidigt som barnfamiljerna står vid sidan om och tittar på. Det har inte jag heller, inte ett dugg. Men då tycker jag heller inte att bikinireklam, eller annan reklam som använder vackra kvinnor och män, ska regleras eller förbjudas. Tvärtom! Jag ser gärna mer av den.

En omättlig moralism och ett utstuderat hyckleri. Det är vad Aftonbladets ledarsida presterar vecka ut och vecka in.

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

Hycklarnas afton

Det finns vissa företeelser som jag har oerhört svårt för. Hyckleri är en sådan.

Hyckleri är när toppolitiker driver en politik som med hot om fängelse kräver att vanligt arbetande folk betalar en stor del av sin inkomst i skatt varje månad medan de själva placerar sina miljoner på konton i fjärran länder för att undkomma just denna höga skatt.

Hyckleri är när en hypad fjortisartist uppmanar folk att "skippa julklapparna" därför att "jorden är trasig och blöder" och själv tar flyget till Jamaica över jul.

Hyckleri är när journalister och underhållare med hög svansföring i rättvisefrågor ondgör sig över skattesänkningar för vanligt folk och sedan själva ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Senast i raden är public service-journalisten Alexandra Pascalidou. Ni vet hon som nu fått ett eget program om romska tiggare, hon som säger att hon känner så starkt för de "svaga" i samhället.

Rebecca Weidmo Uvell har, som den envisa terrier hon är, grävt fram information om Pascalidous egna skatteaffärer. Det visar sig att Pascalidou sedan 2009 årligen tjänat mellan 1 och 1,7 miljoner kr. Eftersom hon driver företag har hon undvikit att ta ut en så hög lön att hon hamnat på nivån som kräver att hon betalar statlig skatt utan i stället tagit ut pengar som utdelning.

Det finns inget olagligt i Pascalidous skatteplanering. Tvärtom är det snarare sunt ekonomiskt förnuft. Men för en person som pratar så vitt och brett om klyftorna i samhället är det onekligen hyckleri att själv göra sitt yttersta för att inte betala mer skatt än absolut nödvändigt.

Pascalidou är i gott sällskap med Alex Schulman, Henrik Schyffert och många andra profiler som, mellan besöket på Sturehof och efterrätten i salongen i sin innerstadslägenhet, säger att det är coolt med hög skatt och påstår att skattesänkningar för vanliga löntagare är högerns ondskefulla plan för att montera ned välfärdsstaten. Samtidigt som de alltså gör allt för att minska sin egen andel av skattebördan.

Det är som om det enda som betyder något för dessa människor är vad som syns av dem på Twitter. Inte vad de faktiskt gör, hur de egentligen lever. Det är poserandet som är viktigt.

Vänsterprofilernas hyckleri äcklar mig.

Full back framåt

Om man skulle sortera ut statsminister Stefan Löfvens och regeringens utspel i migrationsfrågan under det senaste året skulle resultatet bli ungefär som ovan.

Bisarrt, visst. Men då har vi ändå inte räknat in Miljöpartiet, som nu gör världspremiär i det oppositionella regerandets konst.

Intressanta tider, galna tider.

Någon förvånad över sosseskandalen?

Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

Den där dubbelmoralen

Fackförbundet Kommunal har hyrt ut sin krog för så kallade "porrfester". Därutöver har cheferna åkt på lyxresor. Jag kunde knappast bry mig mindre om vad Kommunal gör med sina medlemmars pengar. Jag är inte medlem. Porr och striptease är dessutom kul och underhållande.

Däremot reagerade jag på hyckleriet i Kommunals kassör Anders Bergströms uttalande om porrstjärnan Puma Swede (lättklädd kvinna) och deltagaren Tony Irving (nakendansande man). Det är tydligen skillnad på naket och naket – kvinnor är alltid offer medan det inte är så noga med män.

Bergström ger uttryck för en syn som är vanlig i Sverige och som bygger på en feministisk maktanalys. Kvinnor inom sexbranschen utmålas som viljelösa offer, männen i samma bransch talas det aldrig om.

Med denna logik är det helt OK med föreställningar som Ladies Night medan en motsvarighet för män skulle utpekas som sexistisk. Sverige är inte bara inskränkt – det är även fullproppat med dubbelmoral i alla tänkbara skrymslen och vrår.

Dikt, verklighet och miljöpartister

MP:s förlorade trovärdighet

Miljöpartiet har inte bara visat sig ryggradslöst i sin kanske främsta profilfråga, migrationen. Partiet har även kastat alla skrupler i övervakningsfrågorna (så här tycker partiet i EU, vilket är en stark kontrast till regeringspartiets hållning).

Sedan MP tog plats i regeringen har det varit knäpptyst om FRA-lagen, om datalagringen och om hela massövervakningen.

MP:s ryggradslöshet visar att det händer något med partier när de kliver in på Rosenbad. Då gäller makten framför allt. Det är inte så oväntat att även det av riksdagspartierna som haft allra högst svansföring i övervakningsfrågorna släpper dem när de får chansen att regera ihop med Socialdemokraterna. Men det ska likafullt uppmärksammas.

MP ska inte slippa undan. Deras svek ska förfölja dem. MP kan nämligen inte uttala sig mot massövervakningen med någon som helst trovärdighet i framtiden. Frågan kommer alltid att bli: "Och vad gjorde ni när ni satt i regeringen?"

Se även: 
Dokument inifrån-dokumentären Asylärende Snowden.

Never go full miljöpartist

I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Båda debatterna - den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling - visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Miljöpartiet får här representera den ansvarslösa, naiva och idealistiska linjen i svensk politik. Det är givetvis inte bara miljöpartister som står för den, men partiet i fråga är själva epicentrum av denna verklighetsfrämmande ideologi (möjligen Fi undantaget).

Det brukar sägas att troll spricker i dagsljus, att det bästa sättet att bekämpa populistpartier är att ta in dem i regeringen. Det är precis vad vi har sett i Sverige. MP hade en hög svansföring i övervaknings- och integritetsfrågor i riksdagen. Nu när miljöpartisterna sitter i regeringen med Socialdemokraterna har de helt släppt dessa frågor. Hyckleriet blir uppenbart.

MP drev i valrörelsen att Vattenfalls tyska kolverksamhet inte ska vare sig behållas eller säljas utan helt sonika läggas ned. Kolet ska stanna i marken, hävdade språkrören. Nu tänker Vattenfall sälja, och företrädare för MP medger att de inte riktigt förstått vad det innebär att styra ett statligt bolag. Detta säger en del om vad miljöpartistiska vallöften och visioner är värda.

MP är dock inte bara naiva och okunniga. De är även direkt stolliga.

Vi måste komma ihåg att MP är partiet som tycker... 

... att Sverige helst ska försvaras utan vapen

... att färre ska jobba - och mindre

... att alla som vill ska få komma till Sverige - och försörjas av de som redan bor här (som alltså ska jobba mindre)

... att det ska vara helt OK att ockupera andras mark om du är fattig

...att det är viktigare att bevara gräsplättar än att bygga bort bostadsbristen

... att alla som vistas i landet ska vara garanterade boende finansierat av skattebetalarna

... att återvändande IS-krigare ska erbjudas jobb och bostad vid hemkomsten

Det sistnämnda kallade socialborgarrådet Ewa Larsson stolt för "Stockholmsmodellen" innan kritiken blev så hård att strategidokumentet i vilket förslagen fanns drogs tillbaka och sedermera också försvann från Stockholms stads hemsida.

Samtidigt vill det starkt tillväxtkritiska MP satsa på välfärden, höja lärarlönerna och mycket annat. Vem som helst begriper att helheten av den miljöpartistiska politiken inte går ihop. Men det är väldigt sällan partiet i fråga skärskådas och ställs mot väggen av journalisterna för just detta.

MP är som en samling barn. Som drömmer och tror och hoppas. Men som när de ställs mot hårda fakta får ge sig. I regeringsställning ställs man inför verkligheten varje dag. Därför är det välkommet att svenska folket nu får se vilket tramsparti som Gustav Fridolin och Åsa Romson leder.

Grunden i miljöpartismen är ansvarslöshet och naivitet. Det är inget annat än intellektuell härdsmälta. Miljöpartisterna bör därför hållas borta från politiskt inflytande i möjligaste mån.

Jag hoppas att utgången av nästa val blir att fler har sett vad MP går för och att vi slipper se detta parti i regeringen under lång tid framöver. Sverige behöver en karantän mot miljöpartismen. 

De har missförstått vad yttrandefrihet är

Under valår är det ett återkommande problem att valaffischer och valstugor tillhörande vissa partier (läs borgerliga och numera även sverigedemokratiska) vandaliseras. Jag skulle gissa att dessa partier är så vana vid detta att svinnet räknas in i valbudgeten.

Politisk reklam mellan riksdagsvalen är ganska ovanlig. Socialdemokraterna körde en kampanj på TV under våren, men i övrigt har det varit tyst på den fronten sedan valet i höstas. Sverigedemokraterna beslöt att annonsera i Stockholms tunnelbana. Partiets vana trogen gjordes en riktad och medvetet provocerande kampanj - en tunnelbanestation kläddes i partiets budskap och udden var riktad mot tiggare.

Protester var således väntade. Men demonstranterna och aktivisterna har missförstått en av grundpelarna i demokratin: toleransen för oliktänkande. Huruvida tunnelbanestationer ska få vara plats för politisk reklam är en separat fråga. SL har agerat helt korrekt utifrån de regler som finns i dag, och ansvariga politiker får väl ta och diskutera saken.

Det tog bara ett dygn för vänsterns aktivister att demonstrera på Norrmalms torg och sedan storma Östermalmstorgs t-bana och riva ned alla affischer medan polisen tittade på. SD låter hälsa att reklamen ska upp igen så snart som möjligt.

Jag tror inte att det är så enkelt som att SD automatiskt vinner väljare när deras valaffischer vandaliseras. Däremot tror jag att de flesta svenskar inte är särskilt positivt inställda till den här sortens tilltag. Framför allt visar det på vänsterns storslagna hyckleri. De säger sig stå upp för allas lika värde, för öppenhet och mångfald, men blir så kränkta och förbannade över politiska budskap de inte gillar att de måste gå till handgripligheter mot både människor och reklambudskap.

Yttrandefriheten, rätten att föra fram sin politiska åsikt utan att bli hindrad, störd eller påhoppad, är grundläggande i en demokrati. Störs denna rätt är vi genast ute på ett sluttande plan. Ty vad betyder egentligen yttrandefrihet om den endast omfattar folkpartistiska mellanmjölksinlägg på DN Debatt? Det är när sexister, rasister, homofober och extremister till både höger och vänster öppnar munnen som yttrandefriheten betyder något.

Jag motsätter mig åt det starkaste att pöbeln tar sig rätten att inskränka andras yttrandefrihet med motiveringen att de känner sig "kränkta". Man kan inte säga att man "gillar olika" och sedan bli så kränkt av andras åsikter att man går och river ned reklamaffischer eller slår på en åsiktsmotståndare. Då är man en hycklare.

Jag viker inte en tum från ståndpunkten att yttrandefriheten måste gälla alla. Vår demokrati bygger på att vi respekterar olikheter. Att vi tolererar att de intoleranta har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda precis som alla andra. Hela vårt demokratiska system vilar på denna överenskommelse. Den som bryter mot den öppnar upp för att andras rätt att agera likadant.

Jag är rädd för att vi är på väg mot en allt större polarisering i det svenska samhället. Frågan som vänstern måste ställa sig är vad som händer när någon börjar slå tillbaka. Vilket politiskt klimat kommer vi då att få?

Läs även:
HAX