Visar inlägg med etikett skandal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skandal. Visa alla inlägg

fredag 15 januari 2016

Någon förvånad över sosseskandalen?


Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

lördag 17 november 2012

Inbördeskrig i SD?

Efter babbeskandalen har Sverigedemokraterna förlorat ett av sina toppnamn. Erik Almqvist, som framstått som en av de mer resonabla och moderata i partiets toppskikt, har lämnat posten som ekonomisk-politisk talesperson.

Därmed har SD förlorat näst högsta hönset. Kent Ekeroth, den rättspolitiske talespersonen, har tagit en så kallad time out och tänker därmed låta skattebetalarna försörja honom när han själv gör ingenting under en tid. Förlusten av Christian Westling är i sammanhanget försumbar.

Sverigedemokraterna har växt väldigt snabbt. I kommunerna har det fått konsekvensen att platserna inte alltid kan fyllas. Sker avhopp finns ingen ersättare. Problemet är snarlikt på riksplanet. Bakom Åkesson, Almqvist och Ekeroth ekar det ganska tomt.

Kritik har riktats mot partiets sätt att hantera skandalen. SD är ett extremt toppstyrt parti. Åkessons nya nolltoleranslinje har tidigare tillämpats utan barmhärtighet mot gräsrötterna. Men varken Almqvist eller Ekeroth utesluts ur partiet, vilket visar på en dubbelmoral hos partiledningen. Helt uppenbart gäller olika måttstockar beroende på hur viktig du anses för partiet.

Är det vi nu ser en början på ett inbördeskrig i SD? Där är vi inte än. Men helt klart bubblar det av missnöje på lokal nivå. Och stödet för Åkessons toppstyrning av partiet har varit starkt kopplat till framgångar i opinionen. Om SD:s siffror börjar sjunka mot fyraprocentsnivån kan kritiken mot honom bli alltmer öppen. Åkesson har en väldigt knepig balansgång att gå framöver och för att lyckas är han beroende av att det inte dyker upp fler skandaler.

Jag tror inte att Sverigedemokraterna kan implodera som Ny demokrati gjorde. Däremot kan inbördes stridigheter skada partiets anseende och omintetgöra det arbete som Jimmie Åkesson gjort för att tvätta bort rasiststämpeln och göra Sverigedemokraterna valbara. Att partiet fortfarande har aktiva som hoppar av till såväl Nationaldemokraterna som nationalsocialistiska Svenskarnas parti säger förstås en del om hur lång resa SD har kvar innan det kan ses som ett parti bland alla andra i riksdagen.
I sin skuggbudget investerar SD mycket i stålindustrin.
I synnerhet vill partiet satsa på tillverkning av järnrör.

onsdag 14 november 2012

I klaveret

Jag tänker inte ägna denna text åt att diskutera Sverigedemokraternas rasistiska förflutna eller så mycket kring dess förtroendevaldas övertramp. Det har så många i bloggosfären redan gjort.

Men den film som publicerades av Expressen, som ledde till att Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Erik Almqvist lämnat alla uppdrag, måste ändå kommenteras. Det går förstås inte på något sätt att försvara de tre sverigedemokraternas beteende på filmen. Ur SD:s perspektiv kom det här tämligen olägligt - just i skedet när ledningen försöker strama upp och rensa ut det öppet rasistiska.

Å andra sidan hade det kunnat vara värre och bli vad valstugereportaget blev för Moderaterna 2002. Nu får det sannolikt ingen större betydelse i väljaropinionen. Möjligen sker en tillfällig nedgång i de kommande mätningarna, men det är först om skandalerna blir fler som det lär skada partiet långsiktigt.

Jag reagerar mer mot det drängiga beteendet än orden i sig. Det säger en del att orden finns i vokabulären, även om personen i fråga har druckit, men framför allt är beteendet som avslöjas i filmen tämligen smaklöst och inget vi väntar oss av någon med en hög post i ett riksdagsparti.

Ska vi snacka verbala påhopp -  det verkar ju vara just orden "blatte-lover", "babbe", "fitta" och "hora" (det enda som riktas mot en kvinna) som medierna har fokuserat på - kan dock konstateras att Erik Almqvist långtifrån är ensam om att slänga ur sig sådana. Soran Ismail kallar sverigedemokrater i allmänhet för "värre än klamydia" i ett YouTube-klipp han själv lagt upp.

På vänsterkanten är det populärt att komma med både kränkande och hånfulla invektiv om sina politiska motståndare. Visst, rasistiska tillmälen är värre. Ändå vore det välkommet om det även diskuterades vad som är OK att säga om politiska motståndare. Jag skulle tro att Ismails tillmälen mest ses som "civilkurage". Det är åtminstone vad det brukar heta när sverigedemokratiska möten störs.

torsdag 29 mars 2012

Avgång och inställd debatt

Dödsfall, barnafödslar och avgångar kommer alltid olägligt.

Sten Tolgfors, denne Moderaternas Bosse Ringholm, avgår som försvarsminister och den medverkan i kvällens Debatt (om barnfattigdom) som jag var inplanerad på blev plötsligt inaktuell. Det är inte första gången SVT ändrar sig med kort varsel, men det är första gången jag har resa och hotell bokat och klart. Lite irriterande, förstås, när man har stuvat och fixat för att få det att gå ihop tidsmässigt. Men då står å andra sidan sambon för middagen som kompensation i dag.

Några bloggposter i ämnet barnfattigdom för den som är intresserad av att se ämnet ur min synvinkel hittas nedan:

Fattigdom eller konsten att prioritera?
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

måndag 21 mars 2011

Den heliga kon

Det har blivit hart när omöjligt att kritisera de beslut som fattas i EU, än mindre ifrågasätta unionen som helhet. Den som kritiserar detta superstatsprojekt pekas ut som knäppskalle, bakåtsträvare och oseriös. Politiker som företräder partier som normalt är väldigt pigga på att kritisera när staten lägger sig i våra liv faller helt utanför ramarna när det är EU som vill bestämma.

Centerpartisten Johan Linander anser att vi måste följa EU:s direktiv "hur dåliga de än är" (jawohl, mein Führer!). Moderaten Johnny Munkhammar håller med och exemplifierar det på följande sätt: "Ifall Opus Dei får stöd i EU för sin linje och det blir ett direktiv ska vi följa det." Slutsats: EU får aldrig ifrågasättas, aldrig trotsas, aldrig kritiseras. Jag undrar bara vad det är som ligger bakom denna fullständigt fanatiska trohet.

I en tid när ideologi och principer har blivit något man läser om i historieböckerna snarare än ser i riksdagen var det inte ett dugg förvånande att riksdagsdebatten kring propositionen om tidernas mest integritetskränkande lagstiftning i Sverige kom att handla om hur omoraliskt och dyrt det vore att gå emot EU. Moderater, folkpartister, sossar och centerpartister avlöste varandra i talarstolen och manade alla till att knäböja inför EU. Att lyda EU har blivit den enda kvarvarande principen. Detta innebär inte bara att Sverige ska sträva efter att ständigt vara bäst i klassen när det gäller att snabbt implementera EU:s direktiv utan också att all kritik mot sättet på vilket unionen fungerar eller inte fungerar måste viftas bort.

Svenska medier, av lathet, ointresse eller för att få tillgång till maktens korridorer i Bryssel, gör sitt bästa för att nedprioritera allt som kan tolkas som EU-negativt. Skandaler som ges stort utrymme i andra EU-länder förblir därför helt okända för gemene man i Sverige. Knappast någon vet hur ersättningssystemen ser ut, väldigt få känner till det enorma demokratiska underskottet i unionen och vilka konsekvenser det får på Sveriges suveränitet och demokratin i stort. De flesta vet förmodligen inte hur pass stort inflytande EU-besluten har över svenskars liv. Alla skandaler som med ojämna mellanrum dyker upp får den som enbart följer svenska riksmedier heller inte veta något om.

Här hemma har det på sistone förts en debatt om huruvida det bör införas regleringar för lobbyism inom politiken, liknande sådana som finns i USA. Men när den större EU-skandalen på senare tid briserar, där Sunday Times-reportrar med dold kamera visar hur europaparlamentariker går med på att lägga lagstiftningsförslag i utbyte mot miljontals kronor från just lobbyister, är det tyst i de stora riksmedierna. Detta är riktigt sprängstoff som borde få gott om tid i vilken Rapport-sändning som helst. Vem är det som stoppar dessa nyheter? Och varför?

Läs och se klippen: HAX, Europaportalen, EU Observer

onsdag 19 januari 2011

Pedofiljakten kan börja

Om skandalen med rättspsyks hantering av en man dömd för sexuella brott mot barn handlade kvällens Uppdrag granskning. Om allt som framkom i reportaget är korrekt är det ingen tvekan om att det begåtts stora misstag. Hanteringen förefaller naiv och oprofessionell. Oviljan att stå för de beslut som fattats beträffande bland annat permissioner, från såväl läkare som domare, ökar förstås inte trovärdigheten heller.

Sista ordet är givetvis inte sagt i detta. Det är nu pöbeldebatten lär börja. SVT Text berättar att hälften av de som tillfrågats i en Sifo-undersökning vill att personer dömda för sexbrott mot barn hängs ut så att grannar vet vilka de är. För ovanlighetens skull är det kvinnorna som vill ha hårdare tag än männen. En sådan policy finns i amerikanska delstater. I praktiken innebär en sådan politik att en person dömd för sexbrott aldrig kan komma tillbaka in i samhället och fungera normalt igen. Faktum är nämligen att just sexbrott har väldigt låg återfallsrisk, även om folk i gemen tycks övertygade om motsatsen. Att hänga ut folk uppmuntrar endast till lynchning.

Risken med sådana här reportage är just att det föder dem som skriker efter sterilisering, kastrering och allehanda repressiva åtgärder. Sexualitet är ett komplext ämne. Jag ser pedofili som en sexuell läggning, men den kan se olika ut. Det finns pedofiler som endast attraheras av förpubertala barn och det finns de som även kan känna attraktion till vuxna (frågan är då om pedofilin kan klassas som en fetisch...?). Och det är en enorm skillnad mellan utåtagerande pedofiler, som begår övergrepp, och de som håller sin läggning under kontroll.

Uppdrag granskning lovar att följa upp reportaget med det heta ämnet "går det att bota pedofiler?". Det lär bli fart på debatten då också.

onsdag 17 november 2010

Fel barn

Apropå filmen Kapten Nemos barn om skandalen på 1940-talet då barn förväxlades på BB...