En sansad röst i sexbrottsmörkret

I tider när hysteri och överdrifter är det som driver nyhetsförmedlingen och i allt högre grad även det politiska arbetet, är det befriande när sakliga och kunniga forskare kliver fram och säger: Nej, det där stämmer inte alls.

Niklas Långström har varit en sådan person under ganska många år nu. Som professor i psykiatrisk epidemiologi, tidigare chef för Centrum för våldsprevention vid KI och med stor erfarenhet av att forska om och arbeta med sexualförbrytare, i dag inom Kriminalvården, har Långström mer på fötterna än de allra flesta.

I gårdagens Aktuellt i SVT tillbakavisade han att pedofiler som begått sexualbrott mot barn ofta återfaller. En liten minoritet återfaller, och dessa "punktmarkeras". Men de allra flesta gör det inte. Detta gäller för övrigt även andra sexualbrott. Det finns en vida spridd uppfattning i samhället att en person som har begått en våldtäkt löper särskilt stor risk att begå brottet igen. Det finns inget stöd för detta.

Brott med störst återfallsrisk är, enligt studier som Brottsförebyggande rådet presenterat (gäller åren 2003-2009), narkotika- och trafikbrott. Sexualbrott hamnar betydligt längre ned. Men statistik räcker inte för att övertyga allmänheten. Den vägleds av något slags magkänsla.

Långström konstaterar också att mycket tyder på att pedofili är en sexuell orientering som inte går att "bota". Den finns med från tidig ålder men kan också förstärkas av yttre faktorer, exempelvis om en person har utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Även om en sexuell dragning till minderåriga inte går att medicinera bort är det möjligt att arbeta med personen i fråga för att undvika att övergrepp sker. Verksamheter som Preventell, som är en hjälptelefon dit personer med denna läggning kan vända sig för att få prata, är ett sätt att nå ut. Det behövs förmodligen fler.

Pöbelmentaliteten att pedofiler, ja alla dömda sexualförbrytare, ska hängas ut inför grannar och arbetskamrater, bygger på den felaktiga idén att risken för återfall är stor. Därför har omgivningen "rätt att få veta".

Snarare riskerar en sådan hållning att öka risken för återfall eftersom personen i omgivningens ögon redan är dömd att begå nya brott. I ett sådant fall rämnar de skyddande faktorer som annars hade kunnat få personen att avstå från att begå ett nytt brott (risken att förlora jobbet, att grannarna får veta med allt obehag det medför osv).

Ibland önskar man att människor kunde tänka lite längre än näsan räcker.

Preventiv hjälp eller hysteri

Hjälptelefonlinjen PrevenTell, som öppnade i maj, syftar till att hjälpa personer att avstå från att begå sexuella övergrepp. Den drivs av Karolinska universitetssjukhuset.

Idén är mycket bra. Både kvinnor och män ringer och kan få stöd och hjälp med att hantera sina drifter om de riskerar att kränka andra.

Börje Svensson, som arbetar med sexualbrottsdömda, är positiv men säger samtidigt: "Det kan inte bota pedofiler men det kan hålla sjukdomen i schack."

Efter att ha läst Börje Svenssons bok De mest hatade: om pedofiler och andra sexualbrottslingar förvånas jag lite över hans användning av sjukdomsbegreppet. Jag upplevde boken som betydligt mindre kategorisk, även om Svensson är noga med att ta kraftigt avstånd.

Vi borde inte se pedofili som en sjukdom utan som den sexuella läggning den är. En läggning som kan få ytterst negativa konsekvenser om den praktiseras men som inte behöver vara medföra något negativt alls om den hålls i schack. Pedofili kan botas lika lite som homosexualitet. Däremot kan de som har pedofila böjelser få hjälp att hantera dem så att de inte skadar andra.

Det är här jag anser att vi måste försöka skilja på å ena sidan fantasier och barnpornografi och å den andra sidan reella övergrepp. I Sverige har kampen mot barnpornografin gått så långt att den börjar närma sig tankeförbud. Det är numera inte bara olagligt att ladda ned barnporr utan också att titta på den. Vi har alltså ett tittförbud (vilket förstås är brott som är oerhört svårt att beivra, men det brukar ju inte stoppa lagstiftarna).

Inget av dessa förbud hjälper förstås barn som drabbats av övergrepp. I stället för att fokusera på slutledet - de som tittar på bilder och filmer - borde all kraft läggas på att komma åt produktionen.

Tyvärr har emellertid kampen mot barnporren blivit en hävstång dels för att komma åt ungas sexualitet, dels för att inskränka friheten på internet. Det är skäl nog att vara misstänksam även mot nog så välmenande lagar. 

Pedofilhysterin har satt skräck i människor och fått dem att se spöken mitt på blanka dagen och fula gubbar i buskarna. Män misstänkliggörs och som en konsekvens av hysterin har allmänheten börjat omfamna pedofilens sexualiserade bild av barnet.

Det är nog inte så konstigt att enbart tre procent av förskolepersonalen i Sverige är män.

Tips:
Se dokumentären Pedofilernas natt på SVT Play.

Pedofilnojan drabbar tomten

Den galopperande pedofilskräcken misstänkliggör män i allmänhet. Jag vill inte ens tänka på hur det är att vara man och jobba i förskolan i dag.

Nu rubbas även gamla traditioner av pedofilnojan. I Storbritannien förbjuder ett växande antal skolor traditionen med att barnen sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. För tänk, det kan ju finnas en pedofil under tomtemasken.

När även barnens vän tomten drabbas, vet vi att det har gått alldeles för långt.

via Genusnytt

De oskyldigt anklagade

I kvällens Uppdrag granskning uppmärksammas ett fall med två föräldrar som anmälts för sexövergrepp på sina barn av en anhörig som missförstått en situation som mamman berättat om. Socialtjänsten agerar direkt och omhändertar barnen, enligt Aftonbladet.

En eloge till Uppdrag granskning för att de vågar ta upp detta ämne. Den som tidigare har arbetat med oskyldigt anklagade och dömda är SVT-journalisten Hannes Råstam. Han har gjort dokumentärer om de barn och ungdomar som anklagades för bränderna i Falun på 70-talet, hela den skandalösa Thomas Quick-historien och det så kallade "fallet Ulf" om pappan Bo Larsson som av sin fantasifulla dotter anklagades för de mest svåröverträffade sexuella övergrepp man kan tänka sig. Han tillbringade flera år i fängelse innan han med Råstams hjälp lyckades få resning och slutligen frikändes. Men att bli friad i laglig mening betyder inte att omgivningens misstankar försvinner. Enligt tanterna på föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn) är han nog skyldig ändå.

Annars är fall med oskyldigt anklagade och dömda inte särskilt högt prioriterade i svenska medier. Thérèse Juel tar i boken Fällda för sexövergrepp upp ett tiotal synnerligen tveksamma fall där män dömts för sexövergrepp mot sitt nekande - och ibland trots att de uppvisat alibi. Hennes önskan var att få igång en diskussion om rättssäkerheten vid sexualbrott i Sverige. Dessvärre är det inte särskilt många som har hakat på.

Cancersjuke Hannes Råstams gärning talar för sig själv (även om det förekommit anklagelser om att han olovlig stulit andras utredningsmaterial under sitt arbete med Quick-dokumentären). Vi behöver fler journalister som intresserar sig för ett av det demokratiska samhällets fundament - rättssäkerheten.

Historien med den pedoifilianklagade familjen, som alltså friades helt i tingsrätten, visar också på något annat: den utbredande sexualskräcken. Barnporrhysterin har gjort att även helt oskyldiga situationer tolkas sexuellt. På detta sätt har den sexualiserade bilden av barnen, pedofilens verklighetsbild, paradoxalt nog segrat.

På 1970-talet hade ingen kommit på tanken att betrakta badande barn som leker som något sexuellt. I dag kan den som filmar sina barn i badkaret misstänkas för att vilja spela in en barnporrfilm. Perspektiven har blivit fruktansvärt skeva och det på kort tid. Frågan är vad vi gör åt det.

Konstruktivt

Personer med sexuell dragning till barn ska snart få en hjälptelefon de kan ringa till för att få hjälp. Vid årsskiftet startar en nationell hjälptelefonlinje vid KI, berättar SVT Text. Syftet är förstås att förhindra att dessa personer utsätter barn för övergrepp.

Se där en konstruktiv åtgärd vid sidan om alla rop på hårdare tag, kemisk kastrering och allmän lynchning.

Pussförbud på danska dagis

Sex av tio danska dagis har infört en policy mot nakenhet och fysisk kontakt mellan barnen. Ett av tio har en policy mot att pussas på munnen. Nu väntar vi bara på liknande policies på svenska dagis.

Pedofilskräcken får vuxna att fullständigt tappa koncepten. Småflickor ska bära bikini och barn ska inte få bada nakna längre på grund av pedofilhot i buskarna. Medierna är till stor del ansvariga för den upptrissade stämning som råder genom sin fokusering på just pedofiler. Rapporteringen gör att allmänheten lätt förleds att tro att personer som dras sexuellt till barn är fler än någonsin tidigare och att hoten mot barn är överhängande. Vilket inte stämmer.

I ett försök att skydda barn mot övergrepp har vuxna kommit att se barn ur pedofilens synvinkel: på ett sexuellt sätt. Vad har vi vunnit med detta?

Hur var det nu... skulle inte barn få vara barn?

Nolltoleransens Kalifornien

Uppdrag granskning har följt upp ett tidigare reportage om hur personer dömda för sexbrott mot barn i Sverige släppts ut utan övervakning och begått nya brott. De har tittat på hur vården av dömda sexbrottslingar ser ut - och hur man "löser problemet" i Kalifornien.

I Sverige har vi länge haft en rättsuppfattning som säger att den som begått ett allvarligt brott ska ta sitt straff, om nödvändigt behandlas och sedan slussas ut i samhället igen och få möjlighet att börja ett nytt hederligt liv. Vi vet att fängelsemiljön för flertalet inte är en särskilt konstruktiv miljö om man vill lämna brottets bana bakom sig. Oräkneliga är sannolikt de brott som planerats bakom Kriminalvårdens portar och galler. Men vi har ändå bestämt oss för att fängelse är ett straff samhället ska döma ut i vissa fall. Inom dessa ramar bör ansträngningar göras för att återfallsrisken blir så liten som möjligt.

I Kalifornien får personer som dömts för sexbrott, oavsett om offret varit vuxet eller underårigt, en GPS-boja fäst på sitt ben. Under de minst tre år som bojan ska sitta där har polisen rätt att, utan konkret misstanke om att personen har återfallit i brott eller planerar att göra det, när som helst stoppa och undersöka personen samt genomföra husrannsakan. Av inslaget att döma verkar polisen tycka om att göra överraskningsvisiter bara för att de kan. De är ju good guys som bekämpar bad guys. Hög återfallsrisk eller ej, i Kalifornien behandlas alla som dömts för sexbrott lika. Även om det handlade om sex under samtycke mellan två tonåringar. Och i sexbrottsregistret finns man livet ut. Genom en app kan man i mobiltelefonen se var alla sexbrottsdömda bor.

Jag förstår och instämmer i åsikten att sexbrott mot barn, och vuxna, är fruktansvärda och bör bestraffas och i möjligaste mån förhindras. Men vi får inte avskaffa vår rättsstat i kampen mot en liten grupp aktiva pedofiler. Vi måste komma ihåg att risken att ens barn ska utsättas för brott av en pedofil är extremt liten, även om medias löpsedlar kan ge en annan bild. Risken för återfall bland dem som dömts för sexbrott är också den väldigt liten jämfört med många andra brott (ungefär var tionde återfaller jämfört med nästan varannan som dömts för narkotikabrott).

Att låta en sexbrottsdömd stå kvar i ett register livet ut motverkar aktivt att personen i fråga någonsin kan leva ett normalt liv igen. I Kalifornien är det svårt att ens få en bostad för den som är dömd. På vilket sätt motiveras den dömde att leva ett hederligt liv om polis, rättsväsende, politiker och grannar är övertygade om att han kommer att återfalla i brott? Det kaliforniska övervakningssystemet underkänner dessutom statens eget rättssystem eftersom det uppenbarligen påvisar att personer som släpps ut på gatan igen är så farliga att de måste övervakas dygnet runt.

USA är på många sätt typexemplet på vilken sorts kriminalpolitik vi inte bör ta efter i Sverige. Det behöver vidtas åtgärder mot det lilla fåtal individer som utgör ett uppenbart och långsiktigt hot mot andra människors liv och hälsa. Det finns en anledning till att Leif Axmyr, Sveriges längst sittande livstidsfånge, aldrig lär komma ut igen. Lika borde det kunna fungera med personer som har en aktiv pedofili. Om dessa döms till vård borde de kunna kvarhållas så länge det anses nödvändigt. Ett tidsbestämt fängelsestraff är poänglöst om personen är lika benägen att begå nya brott efter avtjänat straff. Då har något brustit.

Vad som fungerar och inte fungerar i behandlingen av personer med pedofil läggning vet vi inte mycket om, erkänner Niklas Långström som gått igenom den forskning som finns globalt. Kriminalvårdens ROS-program kanske fungerar. Att läget är som det är kan kanske förklaras med att viljan att behandla sexbrottsdömda länge varit låg i världen. Straff, gärna drakoniska sådana, har prioriterats, ofta utifrån övertygelsen att våldtäktsmän inte kan behandlas.

Alla kan begå misstag, alla är värda en andra chans. Kaliforniens övervaknings- och registersystem motverkar all form av återanpassning in i samhället igen. Det uppmanar tvärtom utslagning och återfall. En person som redan är dömd av hela sin omgivning har inget att förlora. Det finns onekligen mer att göra för att återanpassa personer som dömts för allvarliga brott i Sverige. Men skillnaden mellan Sverige och Kalifornien är att vi åtminstone har viljan att göra det.

Pedofiljakten kan börja

Om skandalen med rättspsyks hantering av en man dömd för sexuella brott mot barn handlade kvällens Uppdrag granskning. Om allt som framkom i reportaget är korrekt är det ingen tvekan om att det begåtts stora misstag. Hanteringen förefaller naiv och oprofessionell. Oviljan att stå för de beslut som fattats beträffande bland annat permissioner, från såväl läkare som domare, ökar förstås inte trovärdigheten heller.

Sista ordet är givetvis inte sagt i detta. Det är nu pöbeldebatten lär börja. SVT Text berättar att hälften av de som tillfrågats i en Sifo-undersökning vill att personer dömda för sexbrott mot barn hängs ut så att grannar vet vilka de är. För ovanlighetens skull är det kvinnorna som vill ha hårdare tag än männen. En sådan policy finns i amerikanska delstater. I praktiken innebär en sådan politik att en person dömd för sexbrott aldrig kan komma tillbaka in i samhället och fungera normalt igen. Faktum är nämligen att just sexbrott har väldigt låg återfallsrisk, även om folk i gemen tycks övertygade om motsatsen. Att hänga ut folk uppmuntrar endast till lynchning.

Risken med sådana här reportage är just att det föder dem som skriker efter sterilisering, kastrering och allehanda repressiva åtgärder. Sexualitet är ett komplext ämne. Jag ser pedofili som en sexuell läggning, men den kan se olika ut. Det finns pedofiler som endast attraheras av förpubertala barn och det finns de som även kan känna attraktion till vuxna (frågan är då om pedofilin kan klassas som en fetisch...?). Och det är en enorm skillnad mellan utåtagerande pedofiler, som begår övergrepp, och de som håller sin läggning under kontroll.

Uppdrag granskning lovar att följa upp reportaget med det heta ämnet "går det att bota pedofiler?". Det lär bli fart på debatten då också.

Moralisternas seger

Dick Wase avsäger sig sin riksdagskandidatur för Piratpartiet. Detta efter att det blivit känt att han är sexliberal. Han gjorde misstaget att nämna orden "barn" och "sex" i samma mening utan att samtidigt skandera moralistiska slagord. Då är man ganska chanslös mot medierna. Dick har tidigare insett detta men trodde kanske att hans kandidatur i Piratpartiet inte skulle uppröra någon. Dick är en sann sexliberal som har kritiserat sexköpslagen (och den så kallade utvärderingen av lagen) skarpt och ifrågasatt moralismen bakom sexofobiska lagar. Givetvis var detta för bra för att inte snaskmedia skulle haka på.

I själva sakfrågan om barns sexualitet har Dick Wase helt rätt. Det är främst omgivningens moralpanik som skadar barnen. Inte nakenhet. Inte sexuell nyfikenhet. Inte ens med nödvändighet intergenerationellt sex. Nu förespråkar jag inte att vuxna ska kunna ha sex med barn hur som helst, men jag anser att vi bör avdramatisera sex och inte sätta fingret över munnen så fort saken kommer på tal och barn är närvarande. Barn är nyfikna. Förklara för dem i stället för att låta dem förstå att sex är något skamligt och fult. Låt dem själva utforska sina gränser. Detta handlar i grunden om värderingar och synen på föräldraskapet. En konkret politisk åtgärd vore dock att sänka den så kallade "byxmyndighetsåldern" från 15 till kanske 12 eller 13. Barn utvecklas tidigare i dag än när den ålderdomliga 15-årsgränsen sattes.

Tyvärr går utvecklingen i rakt motsatt riktning. I dag klassas nakenhet bland alla som är under 18 år som barnpornografi. Är det den pedofila läggningen man vill åt är det en smula underligt eftersom det då borde räcka med en 12-årsgräns. Pedofiler är intresserade av förpubertala barn, inte 17-åringar. Men så tänker inte lagstiftaren (som förmodligen inte ens är medveten om skillnaden mellan pedofili, hebefili och efebofili och knappast heller bryr sig). I takt med att synen på vilka som egentligen är barn och ej rent kroppsligt förändras, flyttas även gränsen för skam och skuld uppåt i åldrarna.

Hysterin kring barns sexualitet skapar onödiga tabun. Då får vi föräldrar som går i taket när deras sjuåriga dotter får en handskriven invit från en jämnårig pojke (som inget av barnen begriper), då får vi barnporrdomar mot personer som har serieteckningar hemma, då får vi poliser som stormar in och griper en mamma som tagit kort på när hon ammar sitt barn.

Det måste bli ett slut på detta. Det är inte personer som Dick Wase, som söker sans och balans i debatten, utan personer med nolltoleransideologi som vill tabubelägga vår sexualitet som är problemet.

Moderna pedofiler

Pedofilerna finns överallt på nätet. Och deras metoder för att komma i kontakt med barn blir allt mer sofistikerade.

Sorry, men klippet gick inte att bädda in.

Andra klassens medborgare

Det finns en omotiverad och växande rädsla för pedofiler i samhället. Det västerländska samhället håller på att bli spritt språngande galet när det gäller att vidta åtgärder för att "skydda barnen" mot alla reella och presumtiva hot som finns där ute. Allt från TV- och datorspel till droger och snuskiga gubbar i buskarna ska bemötas med kraftåtgärder. Det sistnämnda brukar ges mest uppmärksamhet, trots att risken att utsättas för sexuellt våld av en främmande person är oerhört liten. 9 av 10 sexuella brott mot barn begås inom familjen/släkten. Bilden av den snuskige mannen som smyger runt och jagar okända offer vid skolgårdar hör hemma i dåliga amerikanska kriminalserier, inte i verkligheten.

Börje Svensson, som arbetat för Rädda Barnen och är psykoterapeut på Norrtäljeanstalten, satt som enda riktigt vettig röst i SVT:s Debatt när pedofilhotet diskuterades. Han satt som en sansad motpol till "lås in dom och kasta bort nyckeln!"-agitatorerna, alla med "pappa" och "mamma" som enda titel.

Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av personer som dömts för sexbrott mot barn. I USA har det gått betydligt längre än så. Där är dömda barnsexbrottslingar inte längre önskvärda i städerna utan tvingas tälta i skogen. I delstater i USA har det länge funnits krav på att dömda sexbrottslingar ska registreras och allmänheten varnas för deras existens när de ska ut i samhället igen. På sajten Family Watchdog kan du söka efter dömda förbrytare delstat för delstat.

Frågan är hur dessa människor någonsin ska kunna återanpassas i samhället när de tvingas skylta med sitt förflutna långt efter avtjänat straff? Här handlar det inte längre om prevention utan om ren pennalistisk sadism. Det är inte svårt att föreställa sig, att steget att återfalla i brott igen är väldigt litet när ingen annan i din närhet förväntar sig något annat. Detta är en kriminalpolitik Sverige absolut inte bör ta efter på något sätt.

Dessutom kan sexförbrytare även ha egna barn. Är det rätt att straffa dem genom att hänga ut deras förälder i grannskapet? Hur tror du att detta barns skolgång och uppväxt påverkas av det? Är dessa barn värda att offras för vår förmenta trygghets skull?

Du kan inte behandla bort en sexuell läggning, men du kan behandla bort det kriminella beteendet, viljan att begå övergrepp. Återfallsfrekvensen för behandlade sexualförbrytare är väldigt låg jämfört med andra brottslingar, påpekade Börje Svensson i Debatt. Men det hjälps inte. Människor vill inte lyssna på det örat, i synnerhet inte om de har egna barn. Förnuftet flyger ut ur fönstret när dessa frågor diskuteras. Därför är det befriande att se en klok och resonerande person som Börje Svensson, även om han är förskräckligt ensam.

Ämnet är onekligen känsligt, men lyd ett litet råd: ta ett djupt andetag och tänk längre än näsan räcker.

En annan resonerande person är Axel Kronholm, som är inne på samma linje.

Bakåt i Polen

Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av dömda barnsexbrottslingar (i vardagsspråk kallade "pedofiler", vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) innan fängelsestraff avtjänas.

Det ska dessutom bli förbjudet att rättfärdiga pedofili eller trivialisera barnsex. Det är mycket sannolikt att de flesta i Sverige applåderar denna lagstiftning. Men det enda det gör är att ytterligare stigmatisera en sexuell läggning och dra likhetstecken mellan läggningen och övergreppen. Det är sedan länge välkänt att de flesta som begår sexuella övergrepp mot barn är så kallade situationsförövare och inte alls har en pedofil läggning.

Men att försöka föra en sansad diskussion i det här ämnet är lönlöst...

Det enda vi vet, är att vi inget vet

När ordet "pedofil" dyker upp i en blaska som Aftonbladet finns det all anledning att vara oerhört kritisk till det man läser. Så även denna gång. Nu försöker tidningen, som har gott sällskap av SvD, DN, GP och upprörda bloggare som inte förtjänar en länk, att skrämma upp varenda småbarnsförälder i landet genom att hänvisa till en "FN-rapport" i vilken det hävdas att 750 000 pedofiler surfar på nätet varje ögonblick och letar barnpornografi.

Första tanken: hur vet vi det? Svaret är givetvis: det gör vi inte (jag är också väldigt nyfiken på varifrån siffrorna om att "branschen" skulle omsätta 140 miljarder årligen kommer...).

Bloggen Sänd mina rötter regn (läs!) har tagit sig tid att titta lite närmare på uppgifterna och finner, precis som vi kunde vänta oss, att det saknas stöd för dessa siffror. I en artikel i The Sunday Morning Herald från förra året diskuteras just ämnet uppblåsta siffror om pedofilers aktivitet på nätet.

"Now it may be that, as Lanning thinks, the 50,000 figure is close to the reality. But it may also be way off the mark. There may be five million pedophiles on the internet at any given moment, or 500, or five. Nobody really knows. This number is, at best, a guess made by persons unknown."

Vi känner till medielogiken. Någon gör en undersökning eller skriver en rapport, uppgifter från texten sprids och ganska snart är det ingen som vare sig frågar efter grundkällan eller av vem och med vilka medel den där undersökningen som låg bakom siffrorna genomfördes. När uppgifterna sedan dyker upp i TV och morgon- och kvällstidningar får vi oftast inte veta mer än att det som påstås är "enligt en undersökning".

Varför bry sig om detta, då? Jo, därför att varje sådan här artikel föder en omotiverad rädsla för ett fritt Internet och ger personer som vill reglera och censurera vårt älskade globala nät ny ammunition. Allt för "barnens skull". Vi har sedan länge beträtt det sluttande planet. Nu handlar det i första hand om att hålla stånd.

Vi har sett trixandet med siffror många gånger förut förut. På Irland cirkulerade uppgifter om att över 100 kvinnor utsatts för trafficking för sexuella ändamål under en mätperiod på 21 månader. När den irländska polisen undersökte saken hittade de endast två möjliga fall och slog fast att uppgifterna som cirkulerat i media snarare var spekulationer än fakta, att siffrorna var uppblåsta och utgjorde en del av en politisk agenda (läs mer i bloggposten här). Vi ska alltså vara försiktiga och alltid idka källkritik. Problemet är att de flesta inte gör det utan tvärtom köper rubriksättarnas käcka hantverk rakt av.

I ett sådant här klimat med en ständigt lika infekterad diskussion om pedofilspöken på nätet, behöver vi sansade personer som psykologen Åsa Landberg som hävdar att pedofili är en läggning och inte en sjukdom och att de flesta övergreppen inte begås av personer med exklusiv pedofil läggning utan av personer som även attraheras av vuxna. Där kan vi snacka om att svära i kyrkan i dessa dagar. Och det är en välkommen svordom.

Think it through.

Here we go again...

Sisådär två år efter att Alex Limonovic startade sin blogg uppmärksammas den i både kvälls- och dagspress. Alex är pedofil och bloggar om sin vardag på ett dagis. Huruvida det är sant eller ej går förstås inte att veta. Men det är egentligen fascinerande att bloggen har kunnat finnas så länge utan att det blivit känt i media.

Om vi förutsätter att det är sant, går det förstås att ha invändningar. Men om du går igenom bloggen ser du att detta inte är person som frossar i övergreppsfantasier, förordar sex med barn eller ägnar tid åt att recensera barnporr. Han har faktiskt rapporterat barnporr till Rikspolisstyrelsen. För media spelar det förstås ingen roll eftersom rubriken "Pedofil bloggar om sitt liv som dagisanställd" är för bra för att avstå från.

"Är det möjligt att ni har anställt en pedofil?" undrar Aftonbladet. Biträdande stadsdirektör Carina Lundberg svarar: "Det ska ju inte vara det. Vi har kontroller och strikta regler när vi anställer våra medarbetare. Bland annat begär vi utdrag ur polisregistret."

Så alla med pedofil läggning har alltså gjort sig skyldiga till brott och dömts för det? Är det så vi ska tolka det? Nog för att folk är korttänkta och inskränkta i sådana här frågor, men någon gräns får det väl finnas för hur dum i huvudet man kan vara. Pedofiler är inte våldtäktsmän, pedofiler är personer som har en sexuell attraktion till förpubertala barn. De kan emellertid, precis som hetero-, homo- eller transsexuella, begå sexuella övergrepp. Men det är inte olagligt att vara pedofil. Och att påstå att alla som har pedofil läggning skulle begå övergrepp bara för att de kan, är lika fånigt som att som heterosexuell man gå omkring och vara orolig för att bli våldtagen av en bög.

Kåt, glad och tacksam?

"Barn fick lussa - hos pedofiler". Slå den rubriken, om du kan. Aftonbladet kan man lita på. Lite lögner och lite överdrifter och vips har vi en "usch, vad hemskt!"-nyhet enligt mall 1A. Och folk väntas förstås "rasa" och ropa efter kastrering, hårdare batonger och mindre glögg för sexbrottsdömda.

Det vi ska uppröras över är att sju tjejer i åldern 15-17 år har lussat för interner på Skogomeanstalten i Göteborg, där det bland annat sitter människor dömda för sexbrott (men märk väl även för andra brott).

Är det människor eller djur som sitter på svenska anstalter? Jag anser faktiskt att det rör sig om människor, till skillnad från vissa andra. Jag ser inget problem med att ha luciatåg på en anstalt. Att någon av internerna ska ha kommit med vissa kommentarer ("en sån skulle man ha") har tydligen upprört "källan" som Aftonbladet använt. Nå, nu är en sådan kommentar knappast förbehållen människor som sitter inspärrade för sexbrott. Lyssna på snacket i valfritt manligt omklädningsrum efter en fotbolls- eller hockeymatch så får du höra. Det kallas killjargong och det vore ytterst märkligt om en sådan inte uppstod på en så manlig plats som ett fängelse för män.

Dessutom: pedofiler...? Det kanske sitter människor dömda för sexuella övergrepp på barn på Skogomeanstalten och som har pedofila böjelser, men är man 15-17 år gammal är man för gammal för en pedofil. Pedofili är en attraktion till förpubertala barn. Skilj på pedofili och hebefili, jävla pundhuvuden. Att en grupp 15-åringar lussar för en inspärrad pedofil torde således inte vara något problem - och vad var de förresten rädda för? Att någon skulle hoppa på luciatåget med draget "vapen"?

Sans och balans i pedofildebatten

Att påstå att det finns en aktiv "pedofillobby" (något som är populärt bland extremistorganisationer som Ecpat och Nationalsocialistisk front) är att ge en ganska skev bild av verkligheten. Ändå ser vi det gång på gång. Enligt samma syn måste alla som vill diskutera frågan utan att bli hysteriska, skrika okvädningsord eller ropa på kastrering och dödsstraff vara imtimt sammankopplade med denna "lobby". Det är såklart fel.

Det talas ofta om samband mellan att se på barnpornografi och att begå egna övergrepp. För det första är det ungefär samma platta argumentation som att det finns samband mellan TV-spel och gatuvåld, mellan actionfilmer och gatuvåld och mellan vanlig vuxenporr och våldtäkter i samhället. För det andra har inget av detta har kunnat styrkas och när bloggaren Motherbitch hänvisar till BRÅ:s rapport från 2003 om sexuell exploatering av barn som "bevis" för att barnporrtittande visst leder till övergrepp, finns det anledning att titta närmare på vad som egentligen hävdas i rapporten. Där står:

"Hur sambandet mellan barnpornografi och sexualbrott mot barn ser ut, det vill säga i termer av orsak och verkan, kan inte besvaras i denna kartläggning. Att det finns ett samband är emellertid tydligt. Knappt 40 procent av gärningsmännen har fällts för sexualbrott mot barn i samband med att de fälldes för barnpornografibrottet."

Detta är naturligtvis inte alls bevis för någonting. Det visar egentligen bara att den som gillar att titta på bilder och filmer där barn har sex också rimligen kan uppskatta detta i verkliga livet. Men det gör inte alls barnporrkonsumenter till potentiella våldtäktsmän (och det gör inte alla pedofiler till konsumenter av barnporr heller). Beslagen av barnpornografi har ökat så mycket att polisen, trots större resurser på detta föga attraktiva område, låter fall ligga i åratal. Betyder då detta att vi har en ökande mängd potentiella barnvåldtäktsmän som går omkring där ute? Det borde ju gå att kolla för om antalet fall av barnpornografibrott ökar, torde även antalet fall av våldtäkter på barn i samhället öka i samma grad. För varje 10 personer som innehar material (utan att nödvändigtvis ha skapat det själv) ska alltså enligt denna rapport 4 personer begå egna övergrepp efter att ha "inspirerats" av materialet i fråga. Hur bevisar man det konkret?

Mellan 2000 och 2002 ökade antalet fall av innehav från 239 till 396. Det rör sig än i dag om mellan 300 och 400 fall årligen, enligt polisen. Men antalet sexualbrott mot barn stämmer inte överens med denna statistik, det rör sig om sexbrott utan att barnporr är inblandad. Att försöka dra paralleller är således vanskligt och man ska vara mycket försiktig med att dra dessa "självklara" paralleller bara för att slå ett slag för barnporrlagstiftningen. Den borde man kunna argumentera för ändå. (Det är för övrigt intressant att studera tabellen i BRÅ-rapporten över vilka åldrar barnen som drabbats av övergrepp varit i. De flesta har varit i åldrarna 13-15, i dessa fall rör det sig således inte om pedofili utan snarare hebefili, men den skillnaden är knappast glasklar i debatten.)

Dessutom kanske man ska ta och fråga dem detta faktiskt handlar om. Börje Svensson, representant för Rädda Barnen och aktiv som psykoterapeut vid Norrtäljeanstalten, har pratat med många som åkt fast och skrev tidigare om det på DN Debatt: "Hinner de titta på alla bilder de samlat på? Svaret är nej. De tittar inte på bilderna. Det verkar som om det är själva samlandet man eftersträvar." Börje Svensson liknar det vid vilket annat beroende som helst.

Han delar in missbrukarna i tre kategorier: Den experimenterande, den beroende och den förövande. Den experimenterande kollar barnporr av nyfikenhet och sparar material av spänning och omdömeslöshet. Den beroende fastnar i "träsket" och har svårt att ta sig ur. Den förövande begår egna övergrepp. Hur stora dessa enskilda kategorier är går inte att säga. Men med tanke på att polisen efter att ha beslagtagit datorer vid misstanke om exempelvis ekobrott även hittat barnporrmaterial, är det lätt att få känslan av att det är den första kategorin är störst och den sista klart minst. Det vore en logisk slutsats och det motsäger dels bilden om alla pedofiler som våldtäktsmän och att 40 procent av barnporrkonsumenterna skulle begå egna övergrepp. Att, som det görs i BRÅ-rapporten, hävda att det förmodligen finns personer där ute som sysslar med barnpornografi och begår övergrepp men bara inte dokumenterar övergreppen varför vi inte känner till övergreppen, känns en aning spekulativt.

Frågan är alltså icke simpel. Hos Correctional Services Canada ("Research on Sex Offenders - What Do We Know?") framgår:

"In fact, research suggests diverse patterns of sexual preferense among individuals who have comitted sex offences against children. ... The most striking finding was that virtually none of the incest offenders showed preferences for children."

Jag tror att kunskapen på området är ganska begränsad. Om den finns görs den i alla fall inte tillgänglig på debattsidor och bloggar, här gäller det att tillfredsställa den blodtörstande pöbeln som kräver Internetcensur, kastrering och dödsstraff. Precis som i andra kontroversiella frågor som rör prostitution, narkotika (och sex i allmänhet) vore det att föredra om folk tog ett djupt andetag, klev ett steg tillbaka och började betrakta frågan om barn, sex och övergrepp för vad den är.

Blogge har skrivit om skillnaderna mellan att vara sexualliberal och att tillhöra den så kallade pedofillobbyn. Tack för det.

Sexualmoralens gränsvakter

Det kristna samhället har fortfarande problem med sex över generationsgränserna. Även när sexofobiska snorktanter torde ha svårt att hitta konkreta invändningar – som i ett förhållande mellan en 30-åring och en 50-åring – mumlas det bakom ryggen. Hmph. Hålla på. Sådär. Va. Ålderskillnad och allt. Hmph.

Värre blir det förstås när båda parterna är mycket yngre, även om åldersskillnaden räknat i antal år kan vara mycket mindre än i exemplet ovan. Låt säga en 14-åring och en 25-åring. Då ställs frågan om samtycke på sin spets, vilket är helt i sin ordning. Hur klar i skallen är egentligen en 14-åring? Hur lättmanipulerad? Detta är viktiga frågor och de borde landa i slutsatsen att det inte går att avgöra detta generellt. Lagstiftaren gör det ändå, vilket leder till att frivilliga sexuella relationer resulterar i fängelsestraff för den äldre parten.

Det finns goda argument för att ha en s.k. ”byxmyndighetsålder”. En förövare kan annars skylla på att den andre var med på det som skedde. Ju yngre den personen är, desto lättare är den att manipulera. Men vi har faktiskt sett exempel på när två personer blir ”olämpligt” förälskade, bryter mot alla samhällsideal och kastar alla etiska gränsvärden över ända. Vid slutet av 90-talet uppdagades i USA att en kvinnlig lärare inlett ett förhållande med sin då 12-årige elev. De fick två barn tillsammans innan hon dömdes till fängelse i sju år. När hon kom ut diskuterade hon och den f.d. eleven giftermål. Det har tillkommit en rad andra fall sedan dess, även i andra länder.

Rimligtvis borde mognaden vara viktigare än åldern när man bedömer vad som är frivilligt sex och vad som är ett övergrepp. Att ha sex med en person som inte kan kommunicera och därmed på något sätt godkänna att sexet är OK (exempelvis en svårt handikappad person) ska vara förbjudet oavsett hur gammal personen är. En 12-åring med en 15-årings mognad, kroppsligt och mentalt, går inte att jämföra med en 12-åring som kanske har en 10-årings mognad.

Det svenska fallet med 25-åringen och 11-åringen som hade sex är intressant. De träffades på nätet. Hon sökte sig till äldre killar då hon uppfattade sina jämnåriga bekanta som ”barnsliga”. Han, påstått sexuellt osäker och oerfaren, sökte sig till någon som befann sig på en annan nivå än sina jämnåriga. De blev avslöjade och 25-åringen dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Båda ansåg att de hade haft frivilligt sex. Ingen av dem tvingade sig på den andre. Ingen verkar heller ha ångrat sig efteråt och ansett sig ha blivit manipulerad (även om det förmodligen är vad flickan kommer att få höra hos psykologen). Troligare är att flickan blir betydligt mer skambelagd och traumatiserad av omgivningens dom över hennes sexualitet än av den sexuella akten i sig. Flickans pappa har berättat hur ”äcklad” han känt sig. Det är alltså hans känslor, inte flickans, som är väsentliga. Har någon frågat hur hon upplevde det? Är det ens någon som bryr sig?

Den juridiska bedömningen kan inte gärna ifrågasättas med vetskap om hur lagen ser ut i dag. Den gör ingen väsentlig skillnad på denna frivilliga sexuella kontakt och en överfallsvåldtäkt i Tegnérlunden. Sex med en underårig är inte längre utnyttjande utan automatiskt våldtäkt, tack vare feministiska påhejare i riksdagen. I media utmålas därför 25-åringen som en nätpedofil, en ”predator” (för att låna ett populärt amerikanskt uttryck) som strosar runt och letar efter nya offer att sätta tänderna, eller snarare gadden, i. Nyanserna kastas överbord och de verkliga orsakerna bakom varje enskilt fall blir ointressanta för den svart-vit-tänkande pressen.

Sex rör uppenbarligen upp massor av känslor hos folk. Risken är att inte bara debattörer utan även lagstiftare låter dessa känslor styra. Hur mycket påverkar vår privata sexmoral när vi bedömer andra människors relationer? Bör vi över huvud taget låta den kasta omdömen över andras val?

Det finns många som har behov av att upprätthålla en strikt sexualmoral i samhället. Det förvånar lite att många feminister går armkrok med kristna och andra sexualfientliga krafter i denna fråga. Och så har vi förstås organisationer som Ecpat, som försöker att hitta sexutnyttjade barn överallt, vare sig de finns på riktigt eller inte. Kanske är det inte så konstigt att vi har fått uppmärksammade domar där oskyldiga män dömts till långa fängelsestraff på fantasifulla berättelser från döttrar och styrdöttrar.

För att vara ett sekulärt samhälle är Sverige anmärkningsvärt sexualfientligt och traditionsbundet. Vi tycker att det är radikalt med flaggviftade Prideparader och färgglada fjädrar i häcken en gång om året, men missar helt det väsentliga: att hålla moralismen borta från sängkammaren. Sexuell frihet kan endast byggas på tolerans. Tolerans för det avvikande, det annorlunda, det äckliga, det otänkbara.

Låt oss gärna diskutera samtycke och frivillighet. Men låt oss stänga in sexualmoralismen i garderoben där den hör hemma.

Frihet på nätet

I Sveriges Radios Kaliber framkommer att Thomas Bodström kan tänka sig att utöka censureringen av Internet till att omfatta även sajter där sexsäljare erbjuder sexuella tjänster.

Sexmoralister finns det många av i vårt avlånga land, både bland feminister och kristna. I program som Kaliber drivs tesen att det per definition är fel att sälja sex, oavsett under vilka former det sker. Sexköpslagen ska vara kvar, punkt slut. Trots att hela Kalibers reportage egentligen säger att sexköpslagen inte fungerar, ifrågasätts den inte. Det ropas bara på fler inskränkningar, hårdare straff.

Det är hårresande hur lätt en före detta justitieminister kan ta på informationsfriheten i ett land. Moderaten Krister Hammarbergh skulle fungera som någon sorts motdebattör i den här frågan men tävlar i själva verket med Bodström om vem som är värst:

”Jag tror att det här hänger ihop. Så kallade vanliga sexköp, barnpornografi, trafficking - allt detta hänger ihop.”

Bodström vet att ingen säljer sex frivilligt. Hammarbergh vet att sexköp hänger ihop med barnporr och trafficking. Det är ett så oärligt sätt att argumentera att man tappar hakan. Att bunta ihop vanliga kvinnor och män som säljer sex av egen fri vilja med människohandlare och dokumenterade övergrepp på barn kan verka förvirrat, men det är i högsta grad medvetet. Argumentationen konkluderar att om du säger nej till förbud av sexuella tjänster, måste du vara torsk. Är du emot ett filter av barnporr på nätet, måste du vara pedofil. Vilken politiker törs säga emot under dessa premisser?

Allt börjar dessvärre med barnporren. När idén om ett filter är etablerad kan man ta nästa steg. Och nästa. Det är farligheten i sådana här inskränkningar och det är anledningen till att vi aldrig ska acceptera dem från första början. Oavsett om du är torsk, pedofil eller bara drivs av sunt förnuft.

Länk till den omtalade Secretaryacademy.

Osmakligt

Den eftersökte misstänkte barnvåldtäktsmannen i Thailand har gripits. Att publicera misstänktas bilder för att öka chanserna till ett gripande har jag inget problem med. Det används i alla kriminalprogram av stilen Efterlyst i Europa och visade sig särskilt effektivt detta aktuella fall. Men att visa upp den misstänkte som ett slags trofé på en presskonferens är vidrigt. Thailand gör ofta så här. Det är vanligt att tidningar i både Thailand och Malaysia publicerar namn och bild på misstänkta personer som har gripits för olika brott och den thailändska polisen visar alltså gärna upp sina troféer inför media - troféer som om de döms skickas att leva i fängelse under helt outhärdliga förhållanden (se gärna den här starka artikeln i SvD om Jens Månvinge som greps för narkotikasmuggling och fick sitta i thailändskt fängelse). Att döma av svenska bloggares kommentarer den thailändska polisen inget fel.

Dumt, korkat, idiotiskt

Klädföretaget Sloggi anordnar en underklädesbildtävling där folk får rösta enligt "hot or not"-devisen på nätet. Snyggast bakdel vinner. Något att uppröras över? Givetvis. Först går Ecpat i taket. De menar att det är oansvarigt att uppmana unga att "fläka ut sig på det här viset". Anders Ahlqvist, som ägnar sig åt att på Rikspolisstyrelsens uppdrag censurera nätet, vill inte vara sämre utan utfärdar en varning för att bilderna kan komma att "kopieras och hamna på pedofilsajter". Plötsligt har alltså en oskyldig rumptävling blandats ihop med barnsex. Var ska vi börja?

För det första: Om unga myndiga människor vill ta sexiga bilder av sig själva och lägga upp på nätet, vad har Ecpat och polisen för befogenheter att hindra det? Sköt ert.

För det andra: Ecpat ska arbeta för att minska sexuellt utnyttjande av barn, således ett ädelt syfte. Men 18-åringar och andra könsmogna är inte måltavla för pedofiler. Om Ecpat och Rikspolisstyrelsen tror det, finns det anledning att ifrågasätta vad de egentligen sysslar med.

För det tredje: Varför upprörs så många fortfarande i nådens år 2007 av unga, sexiga människor som inte skäms för sina kroppar?

Anna Larsson i Svenska Dagbladet, en av de kolumnister som aldrig någonsin lyckas skriva något vettigt, går i taket. Hon uppmanar nu alla att börja ringa ned företagets Sverigekontor. "Om jag satt [där] skulle jag dra ur jacket och ansöka om att få ta ut nästa års semester i förväg."

Om jag hette Anna Larsson skulle jag göra detsamma. Det du skriver är inte värt papperet det trycks på.