Konstruktivt

Personer med sexuell dragning till barn ska snart få en hjälptelefon de kan ringa till för att få hjälp. Vid årsskiftet startar en nationell hjälptelefonlinje vid KI, berättar SVT Text. Syftet är förstås att förhindra att dessa personer utsätter barn för övergrepp.

Se där en konstruktiv åtgärd vid sidan om alla rop på hårdare tag, kemisk kastrering och allmän lynchning.

Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."

Gauffin Rahmes farliga rådgivning

Madeleine Gauffin Rahme är psykolog och ger råd om sex-, sam- och familjeliv i Svenska Dagbladet. Det är ofta förfärande läsning när en utpräglad sexmoralist ska ge råd till folk som har problem med sex- eller familjelivet.

Först ska konstateras att det inte är första gången sexmoralisten Gaffin Rahme ger vanvettiga råd till ängsliga personer som söker rådgivning. Tidigare undrade en kvinna över barnbarnens "sexualiserade" beteende. Den sexåriga flickan gned sitt underliv mot saker och den åttaårige pojken onanerade ogenerat i soffan. Noterbart var att mamman till barnen anklagade sin egen mor för att ha sexualitetsskräck. Gauffin Rahme ställde genast diagnos. Hon såg barnens beteende som "tvångsmässigt helt utan hämningar". Sex ska vuxna hålla för sig själva, barn ska "aldrig behöva bli vittne" (kan de bli sexskadade, tro?). Gauffin Rahme uppmanade mormodern att kontakta socialtjänsten. Inte att prata med sin dotter, inte att sluta sticka näsan i blöt i en familj som inte verkar ha några stora bekymmer enligt vad som framkommer i berättelsen. Nej, att kontakta de sociala myndigheterna omedelbart var psykologens fasta råd.

Nu har det hänt igen. Gauffin Rahme har fällt sin dom och kommit med en radikal lösning på ett upplevt problem. En kvinna i 30-årsåldern beskriver hur hennes sambo tittar på pornografi i teen-segmentet (bestående av kvinnor som ser ut att vara 18 år och uppåt, det vill säga i den ålder då knappast någon heterosexuell man inte skulle tända på dem). Han intresserar sig även för "incest-porr", vilket i praktiken är sex mellan två personer under rubriken "mor och son", "far och dotter" och så vidare. Det räcker för att etiketteras som "incestuös" pornografi.

Kvinnan känner sig äcklad. Det har hon all rätt att göra om hon vill. Men Gauffin Rahme måste sin vana trogen föreslå någon radikal lösning på problemet. Hon utmålar först kvinnan som "underordnad och förtryckt" och fastslår att hennes sambo har en "sexperversion". Psykologen konstaterar dessutom, vilket avslöjar hennes robusta inkompetens på området: "att inneha barnpornografi är dessutom straffbart". Kvinnan har inte nämnt något om barnpornografi utan endast berättat att sambon tittar på vuxenpornografi etiketterad "teen" och "incest". Men för Gauffin Rahme är "incestporr" detsamma som barnpornografi. Hon svarar alltså på frågor som helt och hållet är utanför hennes kompetensområde.

Psykologen uppmanar kvinnan att lämna sin sambo omgående. Hon anser också att det är en fara att mannen arbetar med barn, men "det är inte ovanligt för män med denna läggning". Vilken läggning? "Incestporr" är inte riktigt vad Gauffin Rahme vill tro att det är. Det är en etikett. På samma sätt finns det allehanda kategorier som "rödhårig", "sekreterare" och "sjuksköterska". Det betyder inte att människorna som deltar i själva verket är sekreterare eller sjuksköterskor. Det handlar om fantasier. Om vi ska fullfölja Gauffin Rahmes resonemang, betyder det inte att den som tittar på sådan porr helst inte bör ha ett arbete där det vistas sekreterare eftersom det kan betyda en otrohetsaffär? Eller undvika att gå till läkare av rädsla för att det kanske dyker upp en sjuksköterska någonstans?

I vanlig ordning görs en förvirrad sammanblandning av sex i verkliga livet och sexuella fantasier i pornografins värld. De är inte desamma! Vi kan illustrera skillnaden mellan fantasi och verklighet så här: Hur många gånger har du inte fantiserat om att ha sex med en person som du i verkliga livet inte har haft eller tänkt dig ha sex med? Rätt många, är min gissning. Vi måste lära oss att separera fantasier från det verkliga livet. Pornografi handlar uteslutande om fantasier. De kan visserligen sporra sexlivet något, men de allra flesta av oss låter tankarna stanna som just tankar. Det är vår förbaskade rätt att få tänka snuskigt.

Madeleine Gauffin Rahme har alltså helt och hållet missförstått kvinnan som vänt sig till henne med ett upplevt problem och gett ett råd som kan rasera en tvåårig samborelation. Jag ryser vid tanken på vad hon säger till de stackare som intet ont anande söker sig hennes praktik med liknande problem. Hon borde syssla med något helt annat än att skicka moraldomar över människors sexualitet. Hennes råd kan, om de följs, inte bara göra en höna av en fjäder utan faktiskt orsaka konkret skada. Madeleine Gauffin Rahme borde byta jobb. Eller Svenska Dagbladet byta "expert".

När vi styrs av känslor

Om du inte lyckas övertyga någon med argument, försök att appellera till känslor. Det är så elakingar gör på film för att dupera offret (och riktiga förövare gör i verkligheten), det är så hjälten gör när mördaren håller en pistol mot gisslan och är på väg att trycka av. Och det är så lobbyister gör när de vill påverka beslutsfattarna i landet.

Vi har sett det otaliga gånger - hur känslor påverkar våra ställningstaganden i enskilda frågor. Det är mänskligt att reagera emotionellt. Ingen är direkt immun mot detta, men vi måste lära oss att låta förnuftet vinna kampen.

Vi såg det efter Estoniakatastrofen och den följande diskussionen om huruvida fartyget eller bara de omkomna skulle tas upp för identifiering och begravning. Till en början var det inget snack om att de omkomna skulle tas upp. Men när beslutsfattarna fick se bilder av offer från oljeborrplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda som följd, blev de så upprörda att de till sist ansåg att de omkomna på Estonia förmodligen såg så bedrövliga ut att ingen anhörig ville ha hem dem för begravning.

Vi såg det med filmen Lilja 4-ever. Den har påverkat inte bara beslutsfattares utan i högsta grad även vanliga medborgares syn på prostitution - trots att filmen egentligen handlar om människohandel. En direkt påverkan på en lags tillkomst hade förmodligen Rädda Barnens visning av barnpornografi inför svenska politiker. Politikerna kände avsky och äckel och beslöt slutligen att eländet måste förbjudas. Sedan dess har lagen skärpts och även om det är svårt att hitta stöd för det i förarbetena betraktas nu även mangateckningar som barnporr. Inget är så lätt som att skärpa lagar (förutom möjligen att höja skatter).

Om bara fler politiker och andra beslutsfattare kunde låta förnuft och inte känslor tala och ej fatta beslut utifrån magkänsla skulle vi sannolikt få se betydligt färre dumma politiska beslut.

Stressa mindre, lev mer

"Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög."

Vissa skulle säkert ironisera över detta uttalande, som kommer från en psykolog till råga på allt. Det ger nästan lite friårsvibbar. Borde vi inte jobba mer i Sverige för att ha råd med alla gamla människor i framtiden? Nja. Kanske borde vi jobba annorlunda. När du väl sjukskrivs för stressymptom eller rent av utbrändhet är det ingen som tackar dig. Jag vet att för många är livet lika med jobb. För mig är det det definitivt inte.

Jag tror att Eva Rusz är inne på ett viktigt spår (även om hennes artikel fokuserar en hel del på anknytningsteorin). Många människor har så fullt upp med sina karriärer i dag att de knappt har tid för sina barn. De blir i stället skolans, fritidsledarnas och barnvaktens ansvar. "Samhället" har misslyckats när barnen begår brott och/eller mår dåligt. Jag vet att det finns gott om kämpande föräldrar där ute som sliter för att få arbetstid, skolmöten, fritidsaktiviteter och kvalitetstid med barnen att gå ihop och också lyckas med detta. All heder till er. Men här rör vi oss på en mer generell nivå.

Samtidigt som det hävdas att barnen är det viktigaste vi har är vi alltmer benägna att skjuta över ansvaret på "samhället". Politikerna och skolan måste "ta ansvar", ty vi har ju våra karriärer och personliga rekreation att tänka på. Föräldraansvaret verkar ibland helt bortblåst. Jag tror att många av oss kan tänka tillbaka på våra grundskoleår och peka ut vilka elever som vi redan där och då kunde se skulle få problem senare i livet. Bekräftelserna såg vi ofta i tidningen x antal år senare. Bilstöld. Rån. Misshandel. Missbruk. En trygg uppväxt i ett tryggt hem med människor som hade tid för barnen kanske hade kunnat förhindra det där för många av dem.

Saker som har hänt i mitt liv har fått mig att tänka till. Jag är visserligen som mest effektiv när jag har mycket att göra och jag gillar att ha mycket att göra. Jag kan koppla av i max två veckor, sedan måste jag komma igång med något för att inte bli tokig. Under kortare perioder kan jag stressa väldigt mycket för att få allt att gå ihop. Men att stressa livet ur mig dag ut och dag in, månad ut och månad in, är helt enkelt inget jag avser att göra under mitt liv. En sådan tillvaro tänker jag aldrig söka, oavsett löning. En vanlig lön i Sverige räcker till allt jag vill i livet: äta mig mätt, bo tryggt, skriva av mig på min dator eller i närmsta anteckningsblock, gå ut och roa mig någon gång ibland, köpa lite prylar och umgås med min framtida familj.

Allt detta går även utan stress. Och stress går ofta att undvika med god planering. Jag tror att många av oss skulle må bättre av att stressa lite mindre och leva lite mer.

Därför att vi har informationsfrihet, pundhuvud!

"Varför tillåts Google och andra sökmotorer att länka alla former av pornografi, från grov hårdporr med sadism till barnpornografi?" undrar psykologen Christer Olsson i Aftonbladet.

Uppfattningen att våldsamma filmer och spel, och inte minst våldsam pornografi, ökar våldsamheten i samhället, dyker upp titt som tätt. Och det är alltid samma moralistiska underton: förbjud, censurera, tänk på barnen, hjälp, ahh! Precis som så många före honom bygger Christer Olsson sin argumentation på sin egen inskränkta privatmoral och struntar fullständigt i grundläggande värden som yttrande- och informationsfrihet.

Herr Olsson lägger ansvaret på Google eftersom det går att söka på såväl barnpornografi som våldspornografi med hjälp av Googles söktjänst. Samtidigt hävdar han att våldspornografiska skildringar "utlöser i sjuka hjärnor en lust att förverkliga det de ser och tar del av". Det är intressant att se en psykolog använda ett lekmannabegrepp som "sjuka hjärnor" när han diskuterar människor med avvikande sexuella fantasier. Det uppvisar inte direkt en bild av professionalism att uttrycka sig på det sättet.

Dessutom försöker Christer Olsson medvetet (eller av ren okunskap?) blanda ihop korten. Han konstaterar först att "de mest besökta sidorna på internet är porrsajter" och fortsätter sedan med att hävda "det är fortfarande inte förbjudet att vistas på dessa sidor. Det är förbjudet att ladda ner många av dem." (vi får anta att han menar ladda ned bilder och filmer, inte själva sajten...). Här förleds läsaren att tro att det är de mest besökta porrsajterna på nätet som är så grova och kontroversiella att de är olagliga att ladda ned material från. Vilket inte är sant. Utan att ha siffror på det vågar jag hävda att det är mainstreamporrsajterna som är störst, inte de (få) barnpornografiska sajter som fortfarande finns kvar och vars innehåll är olagligt att inneha (sådant material sprids av naturliga skäl mest via P2P i dag).

När den påstådda kausaliteten mellan våldsfilmer och riktigt våld i samhället diskuteras brukar jag för skojs skull citera den kliniska psykologen Tony Hill i den brittiska kriminalserien Mord i sinnet (Wire in the Blood): "Och vilken film tittade Jack Uppskäraren på?" I debatten är det som om våldtäkter och misshandel inte har förekommit innan TV:n och datorspelen såg dagens ljus.

Det har forskats en hel del på ämnet, men mig veterligen finns det ytterst lite stöd för att våldsamma eller våldspornografiska filmer skulle väcka någon outsläcklig önskan hos tittaren att själv upprepa vad han eller hon sett. Tvärtom finns det indikationer på att sådant material minskar våldet i samhället eftersom tittaren i fråga får utlopp för känslorna genom att se och leva sig in i filmerna i stället för att gå som en stängd ventil redo att explodera ute på stan.

S/M handlar om njutning, fantasier och rollspel. Sadism och psykopati i verkliga livet handlar om empatistörningar, inte om att någon våldsam film visats i TV. Det bryr sig Christer Olsson inte om utan låter sina egna känslor av äckel inför pornografin styra ställningstagande och argumenation. Därmed gör han bort sig. En psykolog borde faktiskt veta bättre.