Nätfrihet, barnporr och principer

När KD:s toppnamn i EU-valet Lars Adaktusson debatterade mot Piratpartiets Christian Engström i DN:s regi (se debatten här) dök frågan om blockering av barnpornografi på internet upp. En synbart nöjd Adaktusson försökte framställa Engström som en laglöshetens och nonchalansens man.

När Engström utfrågas i P1 Morgon dyker den upp igen. Frågan är synnerligen perifer, men tillräckligt snaskig för att varken politiska motståndare eller journalister ska kunna låta bli den. Christian Engström beskylls för att inte stå upp för barns rättigheter på grund av att han röstade nej till ett EU-förslag 2011 som dels jämställde riktiga övergrepp med teckningar, dels förordade blockeringar på nätet.

Låt oss prata om detta igen, en gång för alla. Det verkar som att det behövs.

Barnporrbekämpningen har kidnappats av flera krafter som bryr sig betydligt mer om sina egna politiska intressen än om barns väl och ve. En sådan kraft är upphovsrättsindustrin, som efter att ha sett hur filtrering och blockering av misshagligt material vunnit politiskt bifall föreslagit att samma metoder ska användas för att bekämpa fildelning.

Att polisen vill ha datalagring och massövervakning är månne ingen större skräll. De önskar förstås så stora befogenheter som möjligt, och använder gärna kampen mot barnporren som svepskäl för att få det. Men när politiska partier som försvarar massövervakningen, och dit hör i högsta grad Adaktussons parti, argumenterar på samma sätt måste vi fråga oss vad de egentligen vill. Ty världen är inte så rosenskimrande att dessa partier enbart är ute efter att värna barns rättigheter.

Christian Engström stod rakryggad upp för friheten på internet genom att rösta nej till internetblockering när frågan var uppe på EU-nivå. Poängen är att den som vill ha åtkomst till olagligt material av någon sort egentligen bara behöver två saker: en normalbegåvning och en Tor-uppkoppling (eller någon annan anonymiseringstjänst). Filtrering och blockering är därför väldigt trubbiga och, faktiskt, menlösa verktyg. Stängning av sajter är mer effektivt.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och vi måste förstå begreppet ändamålsglidning. Det främsta skälet till att jag är hårdnackad motståndare till internetcensur och blockeringar är att en ökad acceptans för sådana åtgärder riskerar att spridas till andra områden - precis som upphovsrättsindustrin hoppats.

Det saknas inte politiker som vill censurera internet i syfte att bekämpa allt från drogliberalism och homosexualitet till hädelse av profeter och mycket annat. I EU har vi sett förslag på att stänga av fildelare från internet. Och i Sverige har vi ett feministiskt parti som vill att "möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds". Partiet kan snart sitta i Europaparlamentet och, om olyckan är framme, även i riksdagen.

Det är just därför som vi måste sätta ned foten mot alla förslag om censur och filtrering. Den dörren ska hållas stängd. Tyvärr har anden redan släppts ur flaskan, vilket gör att vi lär få se fler förslag i framtiden där censur och blockering är populära verktyg i kampen mot ett upplevt problem.

Självfallet ska polisen bekämpa övergrepp mot barn. Personer som begår dem ska lagföras. Men vi måste inse skillnaden mellan att 1) begå ett fysiskt sexuellt övergrepp, 2) titta på en bild av ett övergrepp som redan har skett och 3) titta på en teckning eller datoranimerad bild som föreställer en minderårig person i en sexuell situation (med eller utan svans).

Det förstnämnda ska polisen prioritera - vilket alltså betyder att de inte ska jaga runkpellar och framför allt inte översättare av mangaserier. Varken poliser eller politiker ska ha några synpunkter på människors sexuella preferenser och fantasier så länge dessa inte utageras på ett sätt så att de skadar en annan människa.

Svårare än så är det inte. 

Barnporr som murbräcka

Rikskriminalpolisen vill få tillgång till människors krypterade tjänster. Argumentet? Den vill komma åt barnporren.

Det är givetvis helt i sin ordning att polisen bekämpar brottslighet som sker på nätet. Barnpornografi är förbjuden att inneha och sprida (och numera även att vila ögonen på). Men det börjar bli hjärtligt tröttsamt att ständigt höra polisen (och organisationer som Ecpat och Rädda Barnen, för den sakens skull) föreslå inskränkningar i friheten på nätet och i människors personliga integritet.

Ja, det är naturligtvis ett problem att det finns människor som begår sexuella övergrepp mot barn. Men jag vill mena att detta problem har uppförstorats eftersom det tjänar politikerna väl när de vill genomdriva olika regleringar och inskränkningar i människors frihet. Upphovsrättslobbyn har varit mycket framgångsrik i sin användning av barnporren som murbräcka för att förbjuda spridning av upphovsrättsskyddat material.

Moralister tar varje chans de får. I Storbritannien har som bekant David Cameron tagit steget längre i ett försök att komma åt all pornografi. Det sluttande planet är på plats så fort man börjar diskutera filtrering, censur eller utökade polisiära befogenheter på enskilda användares bekostnad.

Polisen är ingen neutral part i detta. Självfallet önskar den utökade befogenheter. Det är därför vi ska ha en rimlig folkvald församling som kan sätta stopp för förslag som inkräktar på människors personliga integritet eller begränsar yttrande- och informationsfriheten. I teorin, alltså. Den svenska riksdagen har nämligen varit ytterst lyhörd för nya lagar av detta slag.

Det är därför inte alls otänkbart att riksdagen omsider går polisen till mötes även i denna fråga. Endast Piratpartiet begriper egenvärdet i informationsfrihet och integritet på nätet. Det är både tragiskt och skrämmande.

Brittiskt korståg mot internetporren

Jag upphör aldrig att förundras över vår civilisations fascination för våld respektive känslighet för det nakna och sexuella.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har startat ett veritabelt krig mot internetpornografin. Hans hat mot sex och pornografi tar sig nu konkreta uttryck genom förslag på filtrering, registrering och förbud. Varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Internetoperatörerna kommer således att bli ett slags moralpoliser och tvingas lagra information om vilka kunder som vill porrsurfa.

Det som politikerna klassar som "extrem porr", dit hör tydligen simulerade våldtäkter (s.k. rape porn), förbjuds. Begreppet "extrem porr" är tillräckligt brett för att kunna inkludera allting som politiker nu eller i framtiden finner extremt, äckligt, avtändande eller omoraliskt. Sökningar som betraktas som "motbjudande" ska svartlistas av The Child Exploitation and Online Protection Centre i syfte att komma åt den som söker efter barnpornografiskt material.

Svepskälet för detta korståg är förstås det vanliga: att skydda barnen. Vi har hört detta till leda nu så fort staten går in och begränsar friheten på internet. Vad det i själva verket gör är att öppna dammluckorna för en strid ström av inskränkningar i vår digitala frihet.

För det första förstår jag inte varför barn måste skyddas från att se nakna människor som gör saker tillsammans. För det andra borde beslutet om huruvida barnen ska skyddas eller inte vara upp till vårdnadshavarna, inte staten. För det tredje finns redan inställningar i Windows som föräldrar kan använda sig av om de önskar. Och för det fjärde kommer filtrering, förbud och övervakning aldrig att kunna utrota efterfrågan på varje sig barnporr eller vuxenporr.

Det är dessutom förbluffande naivt att tro att den som är på jakt efter barnpornografi sitter och söker i Googles sökmotor. Ingen av Camerons föreslagna åtgärder kommer hindra någon från att med hjälp av VPN komma åt det han eller hon söker. Det kommer enbart att inskränka friheten för vanligt hederligt folk som inte delar Camerons moraluppfattning om porrens skadeverkningar.

Camerons försök att utrota pornografin liknar det kinesiska projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航, Lǜbà·Huājì Hùháng). Alla persondatorer som såldes på den kinesiska marknaden skulle förses med en mjukvara som censurerade all internetpornografi och genom automatiska uppdateringar såg till att nya sajter omedelbart blockerades. Mjukvaran möjliggjorde förstås även för staten att direkt i varje persondator filtrera politiskt misshagligt material.

Green Dam lades på is och verkar i dag ha övergetts eller i alla fall helt sakna betydelse. Orsaken kan vara tidiga protester från såväl internetanvändare som företagarföreningar i USA och Europa (även om IT-företag som Sony, Lenovo, Acer och Asus beredvilligt försåg sina datorer med mjukvaran). Men det förefaller även ha funnits kritiker inom den kinesiska regeringen, vilket lär ha varit desto viktigare.

Det är uppenbart att vi står inför en avgörande kamp för internets frihet. Storbritannien är det västland som har gått allra längst i sina försök att övervaka sin befolkning. Nu vill dess regering tvinga internetoperatörer och sökmotorer att övervaka sina användare i syfte att få det Cameron kallar "sjuka människor" att sluta söka efter snusk.

David Camerons vanvettiga förslag väntas träda i kraft mot slutet av detta år. Det finns ännu tid att få regeringen att dra tillbaka dem. Men då krävs att britterna protesterar högljutt och kanske även att IT-företag gör detsamma.

Sannolikheten för att britterna, den demokratiska världens mest övervakade folk, ska protestera känns inte överväldigande stor. Och att IT-företag som Google, Microsoft och Yahoo - som villigt lämnat ut information om sina användare till både brittiska och amerikanska säkerhetsmyndigheter - skulle göra det känns skrattretande osannolikt.

Nu är frågan om Camerons korståg mot pornografin kommer att sluta som Green Dam eller bli en inspiration för andra länder vars politiker förgäves sökt bekämpa omoralen på nätet.

Läs även:
The Guardian: Why David Cameron's war on internet porn doesn't make sense

Vilka är dagens bokbål?

För exakt 80 år sedan genomförande nazisterna bokbål i centrala Berlin och i ytterligare ett 20-tal städer runt om i Tyskland. Partiet hade bara suttit drygt tre månader vid makten men organiserade kampanjer mot judiska butiksägare hade redan genomförts.

Nu stod kulturen på tur. Under sin tid vid makten ägnade nationalsocialisterna mycket kraft åt att bekämpa det som klassades som "okultur" (ett känt exempel är utställningen Entartete Kunst) och sådant som ansågs skada det tyska folket. I lågorna försvann böcker av "otyska" författare, som sexologen Magnus Hirschfeldt och många vars enda synd var att de var judiska.

Nazisters ilska och hat mot viss konst och mot en fri sexualitet märks även i våra dagar. 2007 genomförde ett gäng nazister ett attentat mot en konstutställning i Lund som innehöll sexuellt utmanande fotografier. Nazisterna protesterade mot en "allt sjukare och perversare konst".

Men är samhället i övrigt egentligen så mycket bättre? Vi har sett ilskna protester mot Stockholms få strippklubbar och butiker med sexleksaker och porrfilmer (även kunder har blivit utsatta). Att spreja ned H&M-affischer var länge en gemytlig syssla bland radikala feminister. Syftet i bäggen fallen var att protestera mot "objektifiering av kvinnan i det offentliga rummet".

En not i sammanhanget: Public service har gjort dokumentärer om de s.k. rödstrumporna. En av dem, radikalfeministen Ebba Witt-Brattström, har uttryckt besvikelse över att kvinnors sexualitet kommit att likna mäns. I svensk TV berättade hon för några år sedan om sin vision av sexuell frigörelse: "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Witt-Brattström är besviken. Det kvinnliga frigörelsen yttrade sig inte riktigt på det sätt hon önskat.

Litteratur och tidningar har belagts med läsförbud hos Kungliga biblioteket eftersom de enligt modern barnpornografilagstiftning är olagliga att ens titta på. Antalet som söker sig till KB för att leta fram bilder som ingen reagerade över på 70-talet men som i dag klassas som barnporr torde vara försvinnande få. Men KB:s personal har förvandlats till moralpoliser. Turerna med mangaöversättaren Simon Lundströms innehav av barnponografi (läs japanska mangatidningar) tydliggjorde att vissa organisationer i Sverige (exempelvis Rädda Barnen) vill förbjuda en konstform i något slags förment syfte att skydda barn från kränkningar. Är alla barn i Japan konstant kränkta?

I alla samhällen uppstår reaktioner mot sådant som anses "osunt", "äckligt" eller "kränkande". I vissa fall agerar lagstiftaren, i andra sker avståndstagandet mer på det sociala planet (exempel: vuxenporr är inte förbjuden i Sverige men anses enligt dominerande diskurs kvinnoförnedrande och är därmed något som påkallar visst stigma att öppet försvara och/eller nyttja).

Bokbålen var ett groteskt och väldigt öppet sätt att söka utrota viss kultur. I lågorna försvann inte bara stora litterära verk utan också förnuftet och toleransen. Det är inte väsensskilt från det som sker i vårt upplysta land där det pågår en ständig kamp mot det "osunda" och "perversa" och där det alltid finns en politiker redo att föreslå nya lagar för att få bort det fula och oönskade från samhällskroppen.

Pedofilnojan har gjort oss rädda och blinda

Maria Abrahamsson, tidigare ledarskribent och numera moderat riksdagsledamot, har anmält sig själv för barnpornografibrott. Bakgrunden är publiceringen av en kontroversiell målning av Tala Madani i DN häromdagen och att Abrahamsson i egenskap av DN-prenumerant haft tillgång till den bilden.

Absurt, kan tyckas, och det är förstås själva poängen. Maria Abrahamsson vill testa lagstiftningen, vilket är relevant efter turerna med mangakännaren Simon Lundström (som dömdes i tings- och hovrätt men till slut friades i HD). Lagstiftningen är problematisk och otydlig, vilket de olika bedömningarna i tre rättsinstanser visar.

I grunden bygger den svenska barnpornografilagstiftningen inte på en vacker strävan att skydda barn från övergrepp. Den bygger på moralism. Om syftet vore att skydda barn från övergrepp och sexuell exploatering hade tecknade bilder - fantasier, konst! - lämnats därhän och fokus legat på de verkliga övergreppen.

I stället för att skydda barn från exploatering och övergrepp har vi paradoxalt nog tagit pedofilens perspektiv och valt att sexualisera barn. Det oskyldigt nakna finns icke mer. Nu är allt naket porr, allt naket skadligt. Pedofilnojan har gjort oss både rädda och blinda. Rädda för alla de faror vi tror finns där ute. Blinda för vilka konsekvenser lagstiftningen får. På vilket sätt har vi då skapat en tryggare och bättre värld för våra barn?

Vad värre är, har vi trampat in på censurens stigar. Det har i sin tur gjort barnporrfrågan till ett sätt att normalisera att staten går in och stänger ned webbsidor med material den inte gillar (Sverigedemokraterna hör till de drabbade). Upphovsrättsindustrin har därutöver medvetet använt barnporren som murbräcka för att få igenom viss lagstiftning.

Vi måste inse att barnporren, som egentligen är en perifer fråga i det stora hela, har vuxit och förändrats i betydelse och kommit att utnyttjats av krafter som inte arbetar för barns bästa utan har en egen agenda. Extremistiska organisationer som Ecpat har fått på tok för stort inflytande.

Vi kan inte ha det så här. Någon måste dra i bromsen och se till att lagstiftaren tar ett förnuftigt grepp om frågan. Sansar sig. Om Maria Abrahamssons anmälan kan bidra till detta, är det positivt.

En förnuftig HD-dom

Mangakännaren Simon Lundström vann en stor men lite oväntad seger när Högsta domstolen i dag frikände honom från åtalet gällande barnpornografibrott. Bakgrunden till målet behöver väl knappast repeteras, men Lundström dömdes alltså i både tingsrätt och hovrätt för innehav av barnpornografi efter att polisen funnit ett mindre antal mangabilder föreställande "barn" i sexuella poser i hans gigantiska mangasamling.

HD konstaterar att bilderna är pornografiska och att de föreställer barn men att det handlar om fantasifigurer. Något som alltså både tingsrätt och hovrätt i sin tolkning av lagen ansåg inte spelade någon roll. För Simon Lundström är skadan redan skedd på det privata planet, men frikännandet är förstås oerhört viktigt både för honom personligen och för den konstnärliga friheten i Sverige.

Förhoppningsvis kan denna dom göra att polisen framöver fokuserar på riktiga övergrepp på verkliga barn, inte på fantasifigurer i någons bokhylla. Och förhoppningsvis innebär detta att spelutgivare i framtiden inte behöver dra tillbaka spel i Sverige på grund av den svenska barnpornografilagstiftningen.

Detta var en förlust inte bara för åklagaren utan också för organisationerna Ecpat och Rädda barnen, som inte ser någon som helst skillnad mellan dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn och japanska serietidningsalbum. För ovanlighetens skull segrade faktiskt förnuftet.

Polisen vill slippa jaga översättare

Björn Sellström menar att polisen inte vill jaga fantasifigurer utan i stället fokusera på riktiga övergrepp, riktig barnporr. Det är ett nyktert inlägg inför den rättegång om de berömda mangateckningarna som nu tar vid i Högsta domstolen.

Först ska sägas att det går att ifrågasätta själva begreppet barnporr, som anammats av alla medier och som även jag av ren slöhet använder trots att jag egentligen tycker att det är missvisande. För mig är pornografi sexuella handlingar mellan samtyckande personer. Även om personer under 15 givetvis kan samtycka till samlagshandlingar som i svensk lagstiftning otvivelaktigt skulle klassas som barnporr, handlar mycket barnporr om sexuella övergrepp och ska benämnas som sådana, inte som pornografi. För pornografimotståndare är emellertid begreppet högst användbart.

Domarna mot översättaren Simon Lundström har väckt stor ilska i bloggosfären men också hos många kulturutövare. Att japanska serier klassas som barnpornografi innebär att svenska lagstiftare förbjuder en hel kulturyttring. Och det stannar inte där. Även distributionen av Nintendo DS-spelet Dead or Alive: Dimensions stoppades i Norden av rädsla för att det skulle strida mot svensk lag.

Även många vanliga svenssons som över huvud taget inte är insatta i yttrandefrihetsfrågor eller spörsmål som rör den sexuella och konstnärliga friheten har höjt på ögonbrynen över hur snett lagstiftningen slår. Protesterna från kulturutövarna har dock dött ut. Få vill driva en sådan här fråga helhjärtat eftersom endast själva sammankopplingen med begreppet "barnporr" är för besvärande. Detta vet politiker som Beatrice Ask mycket väl. Detsamma gäller sexköpslagen, som har motståndare även i riksdagen men där Fredrick Federley är den enda som vågar öppna munnen. Ibland önskar jag 70-talet tillbaka.

Att Sellström skriver ett vettigt inlägg är välkommet. Men vi ska inte dra för stora växlar på polisens inställning i sexualpolitiska frågor, eller ens sådana som rör yttrande- och kulturell frihet. De har exempelvis inga som helst problem med att agera samlagskontrollanter i kampen mot sexköparna - ett led i riksdagens kamp för den korrekta sexualiteten. Polisen kommer således i allra högsta grad fortsätta bry sig om vem du ligger med, hur och varför.

Mer om mangafallet hos Lake.

Mangamålet till HD

Högsta domstolen kommer att ta upp fallet med den barnporrdömde serieöversättaren Simon Lundström, mer känt som "mangafallet". Lundström har en gedigen samling japanska tecknade bilder, manga, i sin ägo - varav ett litet fåtal föreställde underåriga figurer i sexuella sammanhang. Han dömdes för innehav av barnpornografi, vilket har upprört delar av Kultursverige och debattörer till både höger och vänster.

Beatrice Ask har hävdat att frågan inte är prioriterad. Någon hjälp från regeringen att se över lagstiftningen är sålunda inte att vänta. Nu hänger det på Högsta domstolen. Frågan är dock hur HD ska kunna se fundamentalt annorlunda på frågan.

Fallet är principiellt intressant. Kan verkligen en tecknad bild av en sagofigur med långa öron ses som sexuell exploatering av barn? På vilket sätt tar barn skada av att en naken sagofigur har sex i serietecknarens, och eventuellt läsarens, huvud?

Rädda barnen har debatterat frågan i medierna - till stöd för domen då, förstås. Det är ytterst märkligt att en barnorganisation kan skjuta bredvid målet så fullständigt. Rädda barnen hävdar att även tecknade bilder kan öka sexualiseringen av barn i samhället och att det därför måste dras en tydlig gräns. Problemet är att denna gräns ständigt flyttas. Det är bara några veckor sedan FN:s barnrättskommitté föreslog att även texter om sexuella övergrepp mot barn ska förbjudas - vilket oundvikligen skulle kriminalisera en rad litterära och historiska verk. Det är censur som föreslås, inget annat.

En förment vilja att skydda barnen har skapat ett samhälle med en eskalerande pedofilhysteri. Vi har börjat se våra barn ur pedofilens ögon i något perverst syfte att försvara dem mot just pedofilerna. Det är bra att HD väljer att ta upp domen, det ger den absurda lagen mer uppmärksamhet. Men dessvärre är det nog ganska få som verkligen bryr sig.

Läs även: HAX, Lake, Gothbarbie

Idiotförslag: förbjud texter om övergrepp

FN:s barnrättskommitté vill att Sverige går vidare med sin barnpornografilagstiftning och även förbjuder ljudinspelningar och texter om övergrepp på barn. Med tanke på att mangateckningar har klassats som barnporr och därmed förbjudits har det hela tiden varit en tidsfråga innan även skildringar av övergrepp i textform skulle komma på tal.

Inget av detta kommer förstås att stoppa verkliga övergrepp på barn. Inget av detta kommer att göra livet lättare för dem som redan drabbats av övergrepp av olika slag. Det är snarare ett övergrepp på yttrandefriheten och därmed på ett av fundamenten i vår demokrati.

Varför ser vi inte förslag på att förbjuda skildringar av alla övergrepp som sker i krig? De skildras i stället detaljerat på bästa sändningstid i TV, kvällstidningar frossar ofta och gärna i våld och död. Så fort det kommer till kombinationen barn/ungdomar+sex händer det något. Det är då förnuftet lämnar rummet. Det är då de riktigt bisarra förslagen läggs fram, de som helt saknar demokratisk förankring, de som går utanför det folk normalt skulle kunna tänka sig för att komma till bukt med ett problem.

Och vad värre är, ingen politiker vågar protestera. Ingen vill vara den som riskerar att utmålas som den rackaren som inte tar övergrepp mot försvarslösa barn på allvar. Justitieministern förklarade efter den beryktade mangadomen att frågan inte var prioriterad. Vansinnet tillåts därmed fortsätta.

Vi förväntas alltså inskränka demokratin - för barnens skull! Smaka på den.

Via Johanna Sjödin

Ökat fokus på offerlösa brott

Magnus Lintons text om den torpederade svenska drogpolitiken (byggd på boken Narkotika: om problem och politik) visar på hur irrationellt svenska makthavare har resonerat och fortsätter att resonera, trots alla bevis för att den restriktiva narkotikapolitiken inte minskar vare sig missbruk eller dödsfall till följd av missbruk. Sverige ligger tvärtom på genomsnittet eller över genomsnittet i EU.

Den svenska narkotikapolitiken bygger dock på emotionella argument och ideologi, kanske kan man nästan säga religion, vilket gör att rationella argument inte är särskilt framgångsrika. Den växande forskning som visar på att avkriminalisering av narkotika inte alls leder till ett växande missbruk och social misär ignoreras effektivt. I stället får vi varningsreportage som det som nyligen gick i DN. Som om ingenting har hänt, som om vi levde i en bubbla.

När Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbytesprogram handlar det inte om att rädda liv och minska smittspridningen bland sprutnarkomaner utom om att sända signalen att det "inte är OK att knarka". Irrationella symbolfrågor står i vägen för reella försök att göra missbrukares tillvaro lite bättre. Detta är cynism och människoförakt, inget annat.

Inget av detta är dock unikt för narkotikapolitiken. Detsamma gäller sexpolitiken, där relevant kritik mot sexköps- och kopplerilagarna, som skapar en svår situation för sexsäljarna, bemöts med att det helt enkelt är fel med kommersialiserat sex (ackompanjerat av fåniga "din dotter"-argument). Argumenten är ofta emotionella, tydligt illustrerat i kommentarstråden till min bloggpost om frivillig sexhandel i Thailand. Människor blandar ihop privatmoral med lagstiftning, emotion med vetenskap.

Vi kan ta ännu ett exempel. Nyligen visade en norsk rapport att få pedofiler på nätet använder barnpornografi. Polisen letar förövare genom att granska barnpornografi och skulle således missa majoriteten av förövarna som de facto begår övergrepp och inte bara tittar på bild- och filmmaterial, hävdas det. Polisen har tillbakavisat kritiken, men den är likafullt relevant. Det har tidigare hävdats att de flesta, eller åtminstone en stor del, av de som begår sexuella övergrepp mot barn är olika sorters situationsförövare. De gör det därför att de kan där och då och troligen komma undan med det, inte därför att de nödvändigtvis är pedofiler eller ägnar sig åt att dokumentera övergreppen och sprida dem över världen. Kopplingen mellan att begå övergrepp och att konsumera barnpornografi är således svag.

- I stället för att jaga riktiga brottslingar som stjäl och våldför sig på andra lägger polisen stora resurser på att jaga människor som använder "fel" drog.
- I stället för att koncentrera resurserna på att sätta dit de som sysslar med människohandel jagar polisen personer som köper sexuella tjänster utan något tvång inblandat.
- I stället för att fokusera all tid och kraft på att jaga de som begår de verkliga övergreppen mot barn satsar polisen främst på att jaga runkpellar som tittar på barnpornografi och mangaöversättare som har snuskiga serieteckningar i bokhyllan, en strategi som alltså nyligen kritiserats i en rapport.

Polisen gör förstås sin egen prioritering och man skulle som Leif GW Persson kunna hävda att polisen av naturen är lat och därför fokuserar på det som är lättast att komma åt. Men grundproblemet är naturligtvis att riksdagen över huvud taget stiftat dessa lagar från första början, att politiker inte förmår skilja mellan riktiga brott och brott utan offer, att moralbrott har blivit en prioriterad fråga i hela samhället och att dessa makthavare har så förtvivlat svårt att erkänna att de hamnat fel. Ty det tror jag faktiskt att ganska många i riksdagen inser innerst inne.

Konsekvenserna blir nämligen två: dels jagas personer som över huvud taget inte borde vara fall för polisens uppmärksamhet, dels får riktiga brottslingar det lite lättare.

Pehrson- och Asksamhället.

Hon säger... vad?

Det har i många år varit förbjudet att inneha och sprida barnpornografi i Sverige. Men sedan den 1 juli i fjol finns även ett tittförbud. Det är alltså olagligt att titta "systematiskt".

Problemet är att polisen inte kan beivra lagen. De kan omöjligt skanna av hela nätet för att se vad människor sitter och tittar på just i denna stund. Enda chansen att gripa någon för vad personen har tittat på, är om polisen i något annat ärende beslagtar datorer och sedan i sökhistoriken kan belägga att personen i fråga systematiskt har sökt och tittat på barnpornografi.

Lagen är således tämligen meningslös. Men Mari-Ann Roos, rättssakkunnig på justitiedepartementet, tycker att lagen uppfyllt sitt mål eftersom "[s]yftet med lagändringen var att täppa till ett hål och se till så att all befattning med barnpornografi blev straffbar".

Sedan tillägger hon: "För oss handlar det inte om ­huruvida polisen kan beivra brottet."

In the quiet words of the Virgin Mary... come again? Det är inte riktigt så här man skapar respekt för lagar eller lagstiftare.

I det svenska gökboet

Barnpornografilagen har redan fått en mängd bisarra konsekvenser - dömda mangaöversättare, indragna TV-spel och ett utlåningsförbud för Kungliga Biblioteket är tre exempel. Nu kommer ännu ett.

En studentskylt med bilden av ett litet naket barn har anmälts som barnpornografi. Det är ett helt galet men ändock intressant fall. Om skylten, som förmodligen föreställde studenten själv i unga år (det är i alla fall så studentskyltar brukar se ut), bedöms som barnpornografi, kan då personen i fråga också ha ansetts spritt den till andra genom att hålla upp den?

Frågan är vad anmälaren vill få ut av detta. Förhoppningsvis är det precis som i fallet med spelet Dead or Alive: Dimensions (som för övrigt även har stoppats i tokiga Australien) en medborgare som vill fästa uppmärksamheten på vilka bisarra konsekvenser den nuvarande barnpornografilagstiftningen får i realiteten.

Men det spelar egentligen liten roll. Justitieminister Beatrice Ask har tidigare konstaterat att detta inte är någon prioriterad fråga. Att stifta lagar går bra, men att följa upp konsekvenserna av dem är tydligen inte lika prioriterat.

En farlig lag

Om du vill uppmärksamma människor på något eller få dem att ändra åsikt, sikta på att träffa maggropen. Rädda Barnen visste vad de gjorde när de visade (riktig) barnpornografi för politiker i början av 1990-talet. Det var rena rama Autobahn mot lagstiftning just eftersom de som såg materialet blev så illa berörda. ECPAT har alltid propagerat högljutt för kriminalisering av barnpornografiskt material och de har sin egen agenda: att moralisera över ungdomars sexualitet och över all sexualitet som inte följer en väldigt strikt moral. I denna kamp drar sig organisationen inte för att ljuga och överdriva. ECPAT har vunnit betydande segrar sedan de bildades för drygt 20 år sedan.

Carl-Michael Edenborg skriver informativt i Aftonbladet om barnporrlagstiftningens historia. Han illustrerar tydligt hur vi tidigare lyckats avstyra dumheter som att dra konst och litteratur inför domstol och hur absurd situationen nu har blivit när mangaöversättare döms och Kungliga biblioteket anmäls för innehav och spridning (!) av barnporr. Moral- och sedlighetspolisen är här för att stanna. Det fula och orena ska rensas bort. Därmed ska även en del av konst- och litteraturarvet förseglas och förvägras framtida generationer.

Givetvis är Rädda Barnen, ECPAT och alla politiska snorkfröknar väl medvetna om att barnporren är den perfekta murbräckan (att "snyftmöjligheterna är störst" för att använda Olof Lagercrantz' ord). Vem kan se övergreppsbilder på barn utan att påverkas emotionellt? Ingen ansvarig politiker kan med bibehållen anständighet inför sina väljare rycka på axlarna när någon visar grova barnpornografiska bilder. Folk kräver handling och politikerna är mer än villiga att bistå. Problemet är förstås att det hela är ett trick för att öppna upp för mer omfattande lagstiftning som politiserar sexualiteten.

En märklig parallell, möjligen, men Sjöfartsverket använde samma metod för att avstyra en bärgning av omkomna på Estonia genom att visa bilder av döda människor från den norska oljeplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda sjömän som följd. När frågan om bärgning av omkomna på Estonia sedan diskuterades av politiker och det så kallade etiska rådet såg de ansvariga bara bilderna på drunknade norska sjömän framför sig. För de som inte sett bilderna från den norska oljeplattformen var en detaljerad beskrivning av materialet nog för att få dem att bestämt hävda att någon bärgning av Estoniaoffer inte var aktuell. Offren såg helt enkelt för hemska ut.

På samma sätt har filmen Lilja 4-ever fått många människor att engagera sig mot prostitution - de berördes så starkt av karaktärens öde. Att filmen i själva verket skildrar den värsta sortens människohandel och inte är representativ för prostitution som företeelse spelar ingen roll när känslan har satt sig där i magen och säger att prostitution är när kvinnor och barn blir inlåsta i lägenheter och utnyttjade mot sin vilja. Seger. Att ECPAT genomgående använder orden "flickor" och "barn" i stället för "kvinnor" när de beskriver prostitution i Thailand är naturligtvis ingen slump. Ord är viktiga. Dessutom ser ju thailändska kvinnor unga ut för sin ålder.

Den svenska barnpornografilagstiftningen skärptes 2010. Då infördes även ett förbud mot "systematiskt tittande". Människor förbjöds att titta på materialet, vilket ansågs täppa till möjligheten att titta på bilder på nätet utan att ladda ned dem. Lagar finns som bekant till för att skärpas.

Lagen i sin nuvarande utformning får dock en rad bisarra konsekvenser. Mangaöversättare döms, TV-spel dras in, konst censureras, tillgång till vissa böcker och tidningar förbjuds för allmänheten. Det är en oerhört farlig utveckling vi ser. Föga förvånande har konstnärer, Seriefrämjandet, Journalistförbundet och en mängd debattörer reagerat. Till och med Madeleine Leijonhufvud inser att något är på tok. Justitieminister Beatrice Ask har emellertid förklarat att detta inte är en prioriterad fråga. Politikers prestige tillåter förmodligen heller inga justeringar och att släppa på denna lagstiftning är naturligtvis ingen valvinnare. Vem i riksdagen vill riskera hela sin politiska existens på denna fråga när en enda ledamot vågade stå upp mot skärpningen av sexköpslagen?

Vi kommer att få se fler absurda fall framöver, allt fler områden kommer att beröras. ECPAT:s inskränkta sexualmoral har vunnit. Det kan tyckas som en paradox, men den kristna synen på sex som något syndigt och direkt skadligt har segrat i vårt sekulära land. I SVT:s utbildningsprogram för unga lärs den rätta sexualiteten ut. Som följd har också den konstnärliga friheten gått förlorad och japansk kultur till delar blivit helt förbjuden i Sverige. Alla som tror på ett samhälle som inte skuldbelägger ungas sexualitet och framtvingar känslor av skam har förlorat. Det är en förlust som det lär bli svårt att hämta sig från.

Läs även Per Hagwall och Sydsvenskans intervju med mangakännaren Simon Lundström, som har fått känna på kalla handen efter domen.

"Urartad konst."

Kvinnor som begår brott

En man och 23 kvinnor åtalas för barnpornografibrott. En av kvinnorna är, för att ge historien ännu mer spets, ledare inom Svenska kyrkans barnverksamhet. Mannen misstänks för att ha skickat bilder till kvinnorna och åklagare hävdar att kvinnorna inte bara tagit emot dem utan också efterfrågat fler.

Ändå beskrivs de som offer i medierna, förmodligen manipulerade eller utsatt för tvång av huvudmannen. Detta avslöjar hur osannolikt vi anser det vara att kvinnor kan vara inblandade i sådana här sorters brott. Just därför är det här rättsfallet intressant. Åklagaren gör ingen skillnad på kvinnor och män - kommer tingsrätten att göra det? Kommer kvinnorna i allmänhetens ögon att bära ansvaret för sina handlingar?

Målet är unikt, förmodligen världsunikt, just på grund av det stora antalet kvinnor som åkt fast samtidigt. Sexuella övergrepp på barn och barnpornografibrott är ju normalt väldigt manliga brott. Eller är de verkligen det? Jag gillar egentligen inte att diskutera mörkertal eftersom begreppet ofta används för att hävda att ett fenomen är mer omfattande än vad som går att bevisa (läs trafficking). Men vi måste ändå fråga oss om det inte finns ett mörkertal när det gäller kvinnors sexuella övergrepp på barn, kopplat till vår kulturellt färgade syn på hur kvinnor är och ska vara. De är beskyddare, inte förövare.

Niklas Långström, forskare vid Karolinska institutet, hävdar att sett till anmälningar och åtal begås sexuella övergrepp mot barn till 98 procent av män. Även Långström tror dock att det förmodligen finns ett mörkertal, att kvinnor anmäls mer sällan, just därför att det inte går ihop med vår bild av hur kvinnan är och ska vara. Kvinnor förväntas skydda barn, inte förgripa sig på dem. Detta skulle kunna få utsatta att dra slutsatsen att ingen kommer att tro på dem om de berättar vad som hänt dem. Det går också att spekulera i om kvinnors övergrepp är mer subtila än mäns.

Vi vet att män misshandlas av kvinnor i parrelationer. Även detta är ett brott som anses väldigt manligt och därför orsakar skam hos mannen som drabbats. Vilken mes blir slagen av sin fru? Högst sannolikt är benägenheten att anmäla tämligen låg bland männen. Detsamma kan gälla sexuella övergrepp, både begångna mot vuxna och mot barn. En kvinna på dagis som pussar och kramar ett barn skulle aldrig komma under misstanke på samma sätt som en man. Möjligheten att komma undan med övergrepp är således bättre.

Det aktuella rättsfallet kan således föra det goda med sig att vi yrvaket börjar inse att sexualbrott inte är knutet till kön utan begås av både kvinnor och män.

TV-spel stoppas av rädsla för barnporråtal

Nu har den svenska barnpornografilagen skördat ett nytt offer. Det är inte bara serietidningsbranschen som måste passa sig, även TV-spelsbranschen måste hålla ögonen öppna när tecknade och animerade karaktärer synas av lagen.

Nintendo har beslutat att inte släppa spelet Dead or Alive: Dimensions i Norden på grund av hot om åtal för barnpornografibrott. Se spelbloggen för mer information om ännu ett tecken på att lagen verkligen behöver skrivas om.

I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.

Vägen mot censursamhället

Hovrätten fastställer tingsrättens fällande dom mot serieöversättaren Simon Lundström vars mangateckningar klassats som barnpornografi. Det är en på flera sätt absurd dom, men det förefaller som om hovrätten har gjort en rimlig tolkning utifrån vad lagen säger. Absurda lagar leder till absurda domar. Lagstiftarna har i praktiken förbjudit innehav av konst, innehav av serier, innehav av fantasier.

Strävan efter renhet förutsätter en jakt på vad som uppfattas som sexuella perversioner eller övergrepp (ofta i betydelsen tillräckligt avvikande och konstigt för att någon frivilligt ska anses vilja delta). Genom att klassa det konstiga, det avvikande som perversioner och/eller övergrepp kan makten sedan med lag söka utrota dessa företeelser. Betydelsen av begrepp kan vidgas för att omfatta bredare fenomen. Sådan har kampen mot sexhandel och pornografin varit. Sedan alla fick tillgång till internet har tillgången till oönskat material ökat lavinartat. Följdriktigt har också kampen skärpts. Det är även i detta sken som den fällande domen mot serieöversättaren ska ses.

Hovrätten beslöt att fastställa tingsrättens dom. Dock undantog rätten 12 av de 51 teckningar som tingsrätten klassat som barnpornografi, vilket ytterligare belyser att det till syvende och sist handlar om en bedömningsfråga. Vad är att betrakta som pornografi? Vem/vad är att betrakta som barn? Kan någon med svans anses föreställa ett barn? Vad är konst? Vad är skapat i syfte att attrahera sexuellt? Förbudet mot barnpornografi har öppnat dörrarna för en enorm godtycklighet.

I grunden förefaller dock rätten ha gjort en korrekt bedömning utifrån den lag som finns. Det är alltså inte främst hovrätten vi ska kritisera, även om det hade varit önskvärt om domstolen sökt överpröva lagstiftarens intentioner med förbudet mot barnpornografi. Det hade skickat tillbaka frågan till politikerna och en diskussion hade kunnat uppstå om rimligheten i att döma människor för innehav av serieteckningar (som i allra högsta grad är en konstform). Nej, det är först och främst mot lagstiftarna vi bör rikta kritiken. Politiker och lobbyorganisationer som Ifpi, Ecpat och Atsub har skickligt drivit frågan om förbud, nätcensur och stegvis skärpt lagstiftning. Ifpi å skivbolagens vägnar, Ecpat et al. för att bekämpa pornografi och sexuell frihet i allmänhet i syfte att "skydda barnen". Med bilden av små utsatta barn i huvudet har makthavare och väljare svalt betet med hull och hår och gett grönt ljus för inskränkningar i både yttrande- och informationsfriheten och samtidigt bana väg för ett samhälle där parlamentet stiftar kristmoralistiska lagar som kväver både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Precis sådant den svenska regeringen mer än gärna kritiserar andra länder för.

Barnpornografi är ett marginellt fenomen och därmed ett marginellt problem. Frågan har emellertid fått enorm uppmärksamhet världen över och politiker är beredda att både strypa friheten på internet och införa ren censur bara för att komma åt att en liten grupp människor ägnar sig åt att titta på skildringar av barn i sexuella situationer. Sveriges justitieminister Beatrice Ask tycker att det finns mer angelägna frågor att hantera. Hennes ointresse är inte överraskande. Hon är som bekant inte intresserad av vare sig rättssäkerhet eller att försvara grundlagen.

Domen mot Lundström visar att lagen inte alls handlar om att skydda små utsatta barn från övergrepp utan påvisar tvärtom att den endast är ett medel i kampen för det rena samhället. Den ställer också frågor om vad som i framtiden kan anses vara barnpornografiskt material. Kungliga biblioteket har hittat barnpornografi i sina samlingar, vilket betyder att KB:s skyldighet att bevara allt material krockar med innehavsförbudet mot barnpornografi. Om mangateckningar betraktas som barnporr i dag betyder det att även annat kan räknas dit i framtiden i takt med att begreppet som sådant sväller. Detta riskerar att skapa ett synnerligen obehagligt censursamhälle. Genom att förbjuda innehav av serietidningar är vi redan på god väg dit. Vi kan räkna med fler idiotiska domar i framtiden om inget görs.

Förbudet mot innehav av barnpornografi bör avskaffas. Polis och åklagare ska koncentrera sig på att lagföra de som begår övergreppen, inte jaga de som bara sitter och tittar på bilder. Risken är emellertid uppenbar att förbudet mot barnpornografi har blivit ett sådant viktigt verktyg för så pass många - för att begränsa friheten på nätet, för att jaga fildelare, för att bekämpa all pornografi och sexuell frihet - att ingen är villig att göra något åt problemet.

Mannen som förbrytare

"Mäns våld mot kvinnor". Så beskriver medierna normalt våldsincidenter där en man slår en kvinna. Som om det handlade om ett generellt problem, som om det var kopplat till manligheten i sig. Det är tragiskt att denna radikalfeministiska vrångbild av mannen har fått fäste i Sverige.

Inte bara slår vi män våra kvinnor. Vi förgriper oss på barn också. Pedofilhysterin har fått så absurda konsekvenser att vissa män känner obehag inför att hämta sina barnbarn på dagis. Hur det är för män att arbeta på dagis och förskolor i dag vågar jag inte ens tänka på.

Föreställningen om mannen som förbrytare och kvinnan som offer illustrerades också tydligt i Aftonbladet för några dagar sedan när tidningen skrev om den uppmärksammade barnpornografihärvan i vilken 24 kvinnor är delgivna misstanke. Den misstänkta huvudmannen antas ha "triggat igång" kvinnorna. Alla vet ju att kvinnor inte tänder på sådant där material, att kvinnor inte begår övergrepp mot barn. Enligt detta resonemang fråntas de i praktiken ansvar för sina egna handlingar. De är, innerst inne, offer. Offer för mannen.

Huruvida det handlar om tecknad manga i det här enskilda fallet eller bilder på verkliga övergrepp förtäljer inte historien. Man kan ju inte vara så säker numera...

Ja, vad var det vi sa...

I Texas har en mamma delgivits misstanke om barnpornografibrott efter att ha lämnat in bilder på framkallning, bilder på vilka hon ammar sitt barn. "Misstänkt", tyckte mannen i fotobutiken. Polisen höll med, stormade in i huset och hade med sig en socialarbetare för att ta kvinnans barn.

"Om du hade sett bilderna, hade du förstått vad jag menar", säger den ansvarige polisen. Problemet är förstås att ingen utomstående får granska bilderna. Vad tusan som helst kan komma att klassas som barnpornografi utan att vi vet varför. När får vi ett liknande fall i Sverige?

Jag tror jag får stroke snart...

Bara början

DN har anmälts för barnpornografibrott för att ha illustrerat en artikel om den barnporrdömde mangaöversättaren med just olagliga bilder.

Det är så här det kommer att bli. Anmälan mot tidningen belyser åter igen hur idiotisk barnporrlagen är och vilka skeva konsekvenser den kommer att få. Men något politiskt intresse att ändra den verkar inte finnas. Ingen vågar ta i frågan av rädsla för att få något slemmigt på fingrarna.

Denna korkade lag borde ersättas av en bättre barnporrlag. Upphör med filtrering av Internet. Bekämpa de verkliga övergreppen i stället för att förbjuda människor att inneha och titta på information. Om det nu var barnen som skulle skyddas...