Vår tids ödesfråga

När Reportrar utan gränser (RUG) redovisar 2014 års pressfrihetsindex konstateras att terroristjakten påverkar pressfriheten i världen (se hela pressfrihetskartan på RUG:s hemsida). USA faller därför med tio placeringar. Situationen för journalister i USA betecknas nu bara som "tillfredsställande"

Samma tendens ser vi i Storbritannien. Där tvingade regeringsrepresentanter ned The Guardians redaktion i källaren och övervakade destruktionen av ett antal laptops. Syftet var att förstöra det material som tidningen fått tillgång till av Edward Snowden.

Destruktionen var förstås poänglös eftersom kopior av materialet fanns annorstädes. Men själva sinnebilden av män i kostym som stormar en tidningsredaktion och kräver att material destrueras är inte vad vi vill förknippa västvärldens demokratier med. Men det är precis så långt det har gått.

Inte heller Sverige kan svära sig fritt från denna utveckling. Tillsammans med just Storbritannien är Sverige USA:s mest hängivna allierade. Från Rosenbad har inte ett uns av kritik riktats mot den amerikanska massövervakningen, alla avslöjanden till trots. Tvärtom har Carl Bildt, USA:s man i den svenska regeringen, i varje tänkbart ögonblick ömsom försvarat, ömsom förringat amerikanska övergrepp. Fienden heter Ryssland och Kina, vilket ger grönt ljus för USA att bete sig hur som helst.

Terrorattackerna den elfte september 2001 utgör inte en startpunkt för regeringars önskan att spionera på både utländska ledare och sin egen befolkning. En sådan önskan har alltid funnits. Men det var i och med terrorattackerna mot amerikanska mål som underrättelsetjänsterna fick fritt spelrum och den globala massövervakningen löpte fullständigt amok. Tack vare Edward Snowden vet vi i dag hur pass långt utvecklingen har gått. Det ger oss också möjligheten att reagera.

Massövervakningen och den gränslösa tillgången till all vår personliga information är vår tids stora ödesfråga. På spel står alla människors rätt till privat kommunikation och internet som vi känner det (med den sprängkraft som det bär).

Men det gäller även själva demokratins existens. Ty det vi har sett efter den elfte september är skapandet av ett slags stat i staten, fredad från insyn, skyddad av sekretesslagstiftning, utom demokratisk kontroll. Allmänheten har helt enkelt inte vetat vilka omfattande befogenheter som staten tagit sig under dessa år. Allt har gjorts i vårt och demokratins namn och har upprätthållits genom att politiska ledare ljugit väljarna rakt upp i ansiktet.

När vi om tjugo, trettio eller femtio år tittar tillbaka på tiden när Snowdens avslöjanden nådde allmänheten, kommer vi ställa en fråga: Vad gjorde vi för att vända utvecklingen? Jag tror att det är möjligt att stoppa detta. Jag är övertygad om att vi kan vända utvecklingen. Men det kan bara ske om fler reagerar och tänker igenom vilka långtgående konsekvenser för våra liv, våra barns liv och våra barnbarns liv detta övervakningssamhälle får. Vi har en viktig läxa att göra här.

För det är så, att ett samhälle som inte tillåter oss att ha ett privatliv, som inte garanterar medborgarna rätten till personlig integritet och dessutom jagar den som avslöjar missförhållanden, är ett fängelse. Det spelar ingen roll vad politikerna väljer att kalla det. 

I frihetens tjänst

Tack till Dan McCall.

Ökat fokus på offerlösa brott

Magnus Lintons text om den torpederade svenska drogpolitiken (byggd på boken Narkotika: om problem och politik) visar på hur irrationellt svenska makthavare har resonerat och fortsätter att resonera, trots alla bevis för att den restriktiva narkotikapolitiken inte minskar vare sig missbruk eller dödsfall till följd av missbruk. Sverige ligger tvärtom på genomsnittet eller över genomsnittet i EU.

Den svenska narkotikapolitiken bygger dock på emotionella argument och ideologi, kanske kan man nästan säga religion, vilket gör att rationella argument inte är särskilt framgångsrika. Den växande forskning som visar på att avkriminalisering av narkotika inte alls leder till ett växande missbruk och social misär ignoreras effektivt. I stället får vi varningsreportage som det som nyligen gick i DN. Som om ingenting har hänt, som om vi levde i en bubbla.

När Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbytesprogram handlar det inte om att rädda liv och minska smittspridningen bland sprutnarkomaner utom om att sända signalen att det "inte är OK att knarka". Irrationella symbolfrågor står i vägen för reella försök att göra missbrukares tillvaro lite bättre. Detta är cynism och människoförakt, inget annat.

Inget av detta är dock unikt för narkotikapolitiken. Detsamma gäller sexpolitiken, där relevant kritik mot sexköps- och kopplerilagarna, som skapar en svår situation för sexsäljarna, bemöts med att det helt enkelt är fel med kommersialiserat sex (ackompanjerat av fåniga "din dotter"-argument). Argumenten är ofta emotionella, tydligt illustrerat i kommentarstråden till min bloggpost om frivillig sexhandel i Thailand. Människor blandar ihop privatmoral med lagstiftning, emotion med vetenskap.

Vi kan ta ännu ett exempel. Nyligen visade en norsk rapport att få pedofiler på nätet använder barnpornografi. Polisen letar förövare genom att granska barnpornografi och skulle således missa majoriteten av förövarna som de facto begår övergrepp och inte bara tittar på bild- och filmmaterial, hävdas det. Polisen har tillbakavisat kritiken, men den är likafullt relevant. Det har tidigare hävdats att de flesta, eller åtminstone en stor del, av de som begår sexuella övergrepp mot barn är olika sorters situationsförövare. De gör det därför att de kan där och då och troligen komma undan med det, inte därför att de nödvändigtvis är pedofiler eller ägnar sig åt att dokumentera övergreppen och sprida dem över världen. Kopplingen mellan att begå övergrepp och att konsumera barnpornografi är således svag.

- I stället för att jaga riktiga brottslingar som stjäl och våldför sig på andra lägger polisen stora resurser på att jaga människor som använder "fel" drog.
- I stället för att koncentrera resurserna på att sätta dit de som sysslar med människohandel jagar polisen personer som köper sexuella tjänster utan något tvång inblandat.
- I stället för att fokusera all tid och kraft på att jaga de som begår de verkliga övergreppen mot barn satsar polisen främst på att jaga runkpellar som tittar på barnpornografi och mangaöversättare som har snuskiga serieteckningar i bokhyllan, en strategi som alltså nyligen kritiserats i en rapport.

Polisen gör förstås sin egen prioritering och man skulle som Leif GW Persson kunna hävda att polisen av naturen är lat och därför fokuserar på det som är lättast att komma åt. Men grundproblemet är naturligtvis att riksdagen över huvud taget stiftat dessa lagar från första början, att politiker inte förmår skilja mellan riktiga brott och brott utan offer, att moralbrott har blivit en prioriterad fråga i hela samhället och att dessa makthavare har så förtvivlat svårt att erkänna att de hamnat fel. Ty det tror jag faktiskt att ganska många i riksdagen inser innerst inne.

Konsekvenserna blir nämligen två: dels jagas personer som över huvud taget inte borde vara fall för polisens uppmärksamhet, dels får riktiga brottslingar det lite lättare.

Pehrson- och Asksamhället.

Cameron skjuter friheten i sank

Premiärminister David Cameron har under upploppen i London visat sig vara själva motpolen till den lugne, sansade och kloke Jens Stoltenberg. Föga förvånande ger Cameron nu polisen ökade befogenheter och i dagens politiska debatt öppnade han även för att inskränka människors rätt att kommunicera via sociala medier som Twitter och Facebook samt att stänga ned mobilnätet vid pågående upplopp.

Det är så fruktansvärt tråkigt att brittiska politiker inte kan hantera nationella problem på ett mer moget sätt än så här. I praktiken gör den brittiska regeringen precis som skurkregimer gör vid folkliga resningar - skickar ut polis och militär på gatorna med uppmaningen att rensa upp med alla till buds stående medel, begränsar friheten på internet och skapar ett ännu mer övervakat och slutet samhälle.

Inget av detta löser förstås något. Inget av detta kommer att förhindra nya upplopp i framtiden. Själva orsakerna har den brittiska regeringen över huvud taget inte orkat diskutera. Det är ynkligt att se.

En farlig politiker

Folkpartisten Johan Pehrson har gjort sig känd som riksdagens mest rabiate företrädare för utökad övervakning och hårda tag i Sverige (givetvis försvarade han aktivt datalagringsdirektivet i riksdagsdebatten). Det finns inget problem som inte kan lösas med större polisiära befogenheter, hårdare straff, mer övervakning och inskränkt personlig integritet om Pehrson får råda.

När problematiken med fotbollshuliganism diskuteras har Pehrson föga förvånande en lösning: inför personliga biljetter och obligatoriska fingeravtryck för risksektionerna på läktarna! Åter igen vill Johan Pehrson skjuta mygg med luftvärnsmissiler, åter igen görs ingen som helst analys av de långsiktiga konsekvenserna med långtgående inskränkning i den personliga integriteten.

Johan Pehrson är en jävligt farlig politiker och, tyvärr, en typisk företrädare för Folkpartiet av i dag. Han måste bekämpas.

Terroristernas seger

"Kriget mot terrorismen måste fortsätta", deklarerade Australiens premiärminister Julia Gillard efter den stora nyheten om terroristledarens död. Som för att markera att trots att ärkefienden nu är död och kastad i havet, är kriget inte vunnet. Inget har förändrats i grunden.

Det vore visserligen förmätet att påstå att al-Qaida genom bin Ladins död skulle upphöra att vara ett hot mot fred och säkerhet. Men det är också uppenbart att västvärlden i allmänhet, och USA i synnerhet, behöver en "Wanted"-affisch på väggen. Någon att rikta strålkastaren mot. Terrorismen, detta oerhört vida begrepp, blev den fienden efter de stora attackerna på amerikansk mark för snart tio år sedan.

Vi talar redan i termer av före och efter den 11 september. Framtida historiker kommer att göra det i ännu högre grad. Ty det var när George W Bush delade upp världen i onda och goda, när en Texascowboys förenklade världsbild blev världspolitik, som resan bort från det fria samhället tog fart på allvar. Visst har staten övervakat medborgarna tidigare och kränkt medborgerliga rättigheter. Nu blev emellertid övervakningsfanatismen permanentad. Emotionella amerikaner var lätta att vinna för denna sak när fienden just tagit livet av nära tretusen människor på amerikansk mark. Men inte heller i Europa har protesterna varit särskilt omfattande. Tvärtom har europeiska politiker arbetat lika hårt som de amerikanska för att skydda oss från påstådda terrorhot medelst avlyssning, övervakning och inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Sedan 2001 har vandringen mot ett alltmer sofistikerat övervakningssamhälle således ökat i takt. Demokratiska stater har målmedvetet byggt ut sina befogenheter. Kränkningarna har blivit vardag. Gränserna för vad som anses acceptabelt har flyttats. Få reagerar mot att de måste visa sig nakna eller utstå statliga sexuella trakasserier när de ska flyga. Att all vår elektroniska kommunikation ska lagras har väckt liten uppmärksamhet. Få reagerar över att amerikanerna vill ha tillgång till våra bankdata. Därtill har USA systematiskt struntat i rättsstatens principer och internerat och torterat människor utan laglig grund. 2000-talet har kort sagt fått en usel start ur ett MR-perspektiv.

Just det där fria och öppna samhället vi påstod oss vilja försvara mot terrorister är på väg att avskaffas av våra egna folkvalda politiker. Usama bin Ladin hade velat använda mer hårdföra metoder för att göra oss rädda och medgörliga, men han kan inte vara helt missnöjd med resultatet.

Amerikas brott mot mänskligheten

Härom veckan sände SVT dokumentären Standard operating procedure, en skakande berättelse om de amerikanska övergreppen på fångar i Abu Ghraibfängelset under Irakkriget. Med utgångspunkt i fotografierna intervjuas flera av dem som deltog i övergreppen på fångar och som dömdes för dem. Den som utpekats som ledaren i de flesta övergreppssituationer, Charles Graner, tilläts dock inte ställa upp på någon intervju. Han avtjänar just nu ett tioårigt fängelsestraff för sin delaktighet i brotten.

Det är en delvis ömklig skara soldater som ställer upp framför kameran. De ger ett obildat intryck och kommer med undanflykter och dåliga ursäkter för sin delaktighet i dokumenterade övergrepp på fängelsets interner ("vi dödade dem ju inte", "jag ler alltid på bilder", "jag brukar alltid göra tummen upp när jag fotograferas"). Sabrina Harman säger att hon insåg att det som hände var fel och att hon tog bilder som "bevis". Det hindrade henne emellertid inte från att själv posera på andra bilder. Lynndie England skyller på att hon var ung och lättmanipulerad. Men även en 21-åring måste kunna se det felaktiga i att tvinga nakna interner att onanera, att stapla dem på varandra och att trä underkläder över deras huvuden.

Det är sant att moraliska gränser flyttas i krig. Krigssituationer har en förråande påverkan på människor. Men det går inte att komma ifrån att övergreppen inte initierades av någon utflippad galning utan faktiskt sanktionerades från högsta ort. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte se hela fängelset under sitt besök. Han tycktes ha bråttom därifrån.

Det går att ha förståelse för den bitterhet som de forna fångvaktarna uppvisar gentemot arméledningen, CIA och en rad andra bokstavsmyndigheter. Tortyren sanktionerades uppifrån. Allt handlade om att "samla information". Att förvänta sig att enskilda soldater modigt skulle gå emot hela systemet är naivt. Granskningen av bilderna visar att mycket av det vi skulle uppfatta som tortyr eller ytterst kränkande behandling, som att kedjas fast naken med underkläder över ansiktet, i själva verket var "standard operating procedure".

Självfallet ska fångvaktarna dömas för de brott de begått, men det huvudsakliga ansvaret hittas betydligt högre upp i hierarkin, nämligen inom arméledningen och Bushadministrationen. George W Bush skryter i sin bok Decision Points om hur bra fångarna har det på Guantánamo. De har tillgång till såväl koran som arabiska versioner av Harry Potter. Men varför har folks spärrats in där? Uppgifter gör gällande att många av dem som fängslats på obestämd tid på basen på Kuba varit helt vanliga medborgare. Affärsmän, herdar, taxichaufförer - personer som var på fel plats vid fel tidpunkt. Fångvaktarna i Abu Ghraib ger samma bild. Hela familjer greps för att komma åt en enda person. Även barn internerades.

USA har systematiskt begått flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i sin jakt på terrorister efter den 11 september 2001. Brott som endast diktaturer brukar syssla med. Som högst ansvarig för dessa brott borde George W Bush ställas inför rätta. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Ty det finns inget som heter global rättvisa.

Sabrina Harman brukar alltid le när hon fotograferas, säger hon.

Så även när hon poserar med en person som torterats till döds.
"Hjärtattack" löd den officiella dödsorsaken.

Den amerikanska polisstaten

WikiLeaks Jacob Appelbaum utsätts varje gång han reser över den amerikanska gränsen för förhör och "random"-kontroller av bagage och tillhörigheter. Så även denna gång. Säkerhetspersonalens besvikelse över att den inte hittade någon dator eller mobiltelefon att beslagta och granska var tydlig enligt Appelbaum själv. Läs hans twitterflöde om det vansinne som i dag definierar hela den amerikanska säkerhetsapparaten.

USA har steg för steg i allt högre grad utvecklats till en polisstat. En stat där det överordnade intresset är "den nationella säkerheten" (vad som definieras som ett hot mot denna är helt och hållet upp till den för tillfället sittande administrationen att avgöra). Inte ens världens förmodligen bästa konstitution har uppenbarligen förmått bryta utvecklingen. Amerikanerna själva tycks inte heller se något större problem i att deras land förvandlats till en obehaglig övervakningsstat där medborgarna förväntas "samarbeta" med myndigheternas hantlangare i alla lägen och bara hålla käften. Om man protesterar riskerar man både jobb och hela sin tillvaro - stat och kapital samarbetar nämligen duktigt mot alla "hot".

Det USA vi i dag ser består i allt högre grad av sådant som liberaler bör förakta (och också gör det när det är andra länder än just USA som är ansvariga). Trakasserier av enskilda medborgare. Omfattande övervakningslagstiftning. Obefintlig rättssäkerhet för de som misstänkts för ett visst brott. En antiterrorbyråkrati som sväller över alla tänkbara gränser och därmed inte bara i sitt arbete kränker medborgerliga fri- och rättigheter utan också slukar enorma summor.

Lägg därtill den sedan urminnes tider avskyvärda amerikanska kriminalpolitiken som går ut på att straffa ut människor ur samhällsgemenskapen (särskilt personer som begått vissa specifika brott) genom att dela ut olika sorters livstidsstraff även för personer som släppts ur sin fängelsevistelse. Och så dödsstraffet, förstås, som innebär att staten har makten över liv och död och bevisligen också tar livet av helt oskyldiga medborgare.

Mycket av resultatet av säkerhetsnojan kan spåras tillbaka till händelserna den 11 september 2001, men utvecklingen började långt tidigare. Extraordinary rendition-programmet, exempelvis, inleddes under Bill Clintons ämbetsperiod för att sedan perverteras fullständigt under George W Bushs vilda tid i Vita huset. Bush älskade att starta nya myndigheter och i dag är de som enbart arbetar med antiterrorverksamhet så många att alla tappat räkningen.

USA är inte lika beundrat och eftertraktat i världen som det en gång var. Förenta staterna har alltid haft hatiska fiender, men någonstans har USA-hatet även bottnat i ett slags motvillig beundran för den amerikanska framgången och friheten. Så icke längre. Även om det finns gott om USA-vänner i Europa torde det vara allt färre som tittar på USA som ett politiskt eller ens ekonomiskt föredöme längre. Det tråkiga är förstås att Europa är helt oförmöget att utgöra något slags positiv motkraft mot utvecklingen i det stora landet i väst.

Kanske är det denna utveckling som gör att vi just nu ser allt fler påkostade filmer och serier om det heroiska USA som slogs mot Hitler och japanerna under andra världskriget och sedan tog kampen mot Sovjetunionen på ett annat plan. Tiden alla amerikaner själva vill minnas med stolthet. Tiden av uppoffring för världens frihet. Tiden då landet ännu inte hade sjunkit ned i det motbjudande träsk det numera befinner sig i. Frågan är vad som år 2011 är så fantastiskt med USA i liberalers ögon? Att neokonservativa diggar övervakningsstat, batonger och oresonlighet gentemot oliktänkande har jag fattat för länge sedan. Men vi liberaler? Vad finns kvar som gör USA till ett bättre land än valfritt land i Europa? USA är i dag snarast att betrakta som en semidemokrati. Och det går fort utför.

Nio år senare

Nioårsdagen av terrorattackerna i New York och Washington högtidlighålls och uppmärksammas givetvis i USA medan den lär passera mer obemärkt förbi i Sverige.

Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.

Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.

Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.

Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.

Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.

Det ständigt skyldiga könet

Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?

Ställningen just nu (14 915 röstande):

Ja (50.7 %)
Nej (49.3 %)

Respekten för människors integritet. Förmågan att skilja på grupp och individ. Allt tycks vara på upphällningen i Sverige.

När polisen får in en anmälan om en våldtäkt på en Finlandsfärja beslutar de att filma samtliga manliga passagerare när fartyget lägger till i Stockholm. Detta är ett fullständigt barockt beteende från den svenska polisen. Men visst är det effektivt. Gissa om någon skulle vilja riskera att bli misstänkt genom att vägra att bli filmad. Och vad händer med filmen efteråt?

Andra tycker att det är på sin plats att låta alla män lämna DNA-prov bara för att så få anmälda våldtäkter går till fällande dom. Bakgrunden är att Sverige ligger illa till när det gäller antalet anmälda våldtäkter i förhållande till befolkningen. Endast Lesotho är sämre. Bara detta torde säga något om lagstiftningens påverkan. Varför skulle just Sverige vara så drabbat av våldtäkter? Orsaken är alltså rimligen den förändrade sexualbrottslagstiftningen. Det som tidigare sågs som sexuella ofredanden kan nu klassas som våldtäkt (vilket förringar begreppet). Till och med omvänd bevisföring har diskuterats av svenska radikalfeminister.

Förslaget om DNA-register är inte nytt. Det har diskuterats tidigare, av bland andra Madeleine Leijonhufvud (just i våldtäktsfall). Det finns många invändningar. Utöver den uppenbara kränkningen att tvingas lämna DNA-prov trots att man inte är misstänkt för något brott, vore det fruktansvärt opraktiskt. Leif GW Persson har uppskattat att det skulle ta runt 50 år att omvandla Huddingeregistrets lager till DNA-prover och kanske kosta tusen kronor per individ. Detta förutsatt att en myndighet inrättas som endast sysslar med den verksamheten. 99 procent av alla prover skulle aldrig bli intressanta i brottssammanhang. Det skulle således vara 1) integritetskränkande, 2) fruktansvärt kostsamt och 3) tämligen fruktlöst. Eller för att citera Leif GW: "När folk tänker på det där viset och dessutom har en professorstitel att kröna sina tomma skallar med, blir jag jävligt tagen."

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om "mäns våld mot kvinnor", som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.

USA:s skam

George W Bush, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld kände alla till att det satt åtskilliga oskyldiga människor på Guantánamobasen på Kuba, berättar en pensionerad överste.

Dessa uppgifter känns inte särskilt förvånande. Även en fanatiker som Bush torde ha insett att många av dem som fängslats helt enkelt befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Men att bara släppa dem skulle ses som ett en eftergift. Och att pröva dem i domstol utan ett uns av bevis skulle resultera i ett för administrationen förödmjukande frikännande. Bush ville inte riskera att drabbas av den politiska prestigeförlusten.

Extraordinary rendition-programmet, som byggdes upp under Clinton men eskalerade under Bush, är en riktig skamfläck. Det är tecknet på en arrogant supermakt som helt tappat koncepten och inte längre förstår sig på idéer om demokratisk anständighet och mänskliga värden. Genom sitt agerande i "kriget mot terrorismen" har USA visat sig vara ännu en i raden av stater som anser att ändamålen helgar medlen och att vissa situationer kräver extrema åtgärder. Att något går förlorat längs vägen tycks inte bekymra Bush och hans likar.

"Mitt jobb är att försvara dig och jag har gett det mitt allt", sade Bush i sin sista stora intervju innan han lämnade Vita huset. Det är en tragedi att han inte ansåg att mänskliga fri- och rättigheter var lika viktiga att försvara.

Satans mördare

Den skakande videon på amerikanska soldater som under hånfulla kommentarer skjuter ned ett antal män, varav två Reutersreportrar, i Bagdad 2007 har upprört många.

Den amerikanska krigsmakten har trampat i klaveret för många gånger för att det ska gå att ha förtroende för den. Vi hör ofta rapporteras i medierna hur civila drabbats i amerikanska bombangrepp, både i Irak och i Afghanistan. Men vi får sällan se hur det verkligen gick till. Inte heller tillåter sig de flesta att föreställa sig de mänskliga konsekvenserna för de anhöriga vars nära och kära träffats av kulor och bomber bara för att de råkat befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Att se eländet på film och därtill höra soldaternas lättsamma inställning till att ha ihjäl människor, är oerhört upprörande. Trots att både du och jag innerst inne vet att det är så här det går till i krig, det är egentligen ingen överraskning.

Jag var motståndare till Irakkriget 2003 och har hållit fast vid denna hållning. Jag anser inte att avlägsnandet av Saddam Hussein kan motivera att flera hundra tusen irakier har mist sina liv. Och hur försvarar du en insats som leder till att barn sprängs i bitar? Det här är det stora moraliska dilemmat med alla krig, ty alla krig innebär civila offer. Irakkriget har emellertid, trots skrytet om det "moderna" och "smarta" kriget, inneburit en humanitär katastrof för de irakier som de amerikanska styrkorna påstod sig vilja befria.

Jag är inte pacifist. Det finns tillfällen då användandet av våld är oundvikligt eller helt enkelt moraliskt nödvändigt. Att förhindra folkmord anser jag vara en moralisk plikt och jag ser gärna något slags samarbete mellan demokratier för att lyckas med detta eftersom FN helt uppenbart spelat ut sin roll. Att avsätta diktatorer kan tyckas moraliskt riktigt, men motiven i fallet Irak luktar illa och genomförandet har varit fullkomligt katastrofalt.

USA har skapat ett långsiktigt problem genom sitt agerande i Irak, genom åsidosättandet av internationella konventioner om mänskliga rättigheter och genom Bushadministrationens arroganta hållning gentemot omvärlden, inklusive gamla allierade. George W Bushs åtta år vid makten kan ha gjort historiskt stor skada för USA:s trovärdighet som demokratisk nation. Abu Ghraib, Guantánamo, extraordinary rendition och händelser som den ovannämnda massakern har fött misstro på och även avsky för de värden som USA säger sig stå för: demokrati, öppenhet och frihet. Det går inte att med trovärdigheten i behåll försvara dessa värden genom att begränsa dem. Ändå är det precis vad USA har gjort under lång tid. Det går inte att begå krigsbrott i demokratins namn och inbilla sig att folk ska tro på dig när du pratar om demokrati och frihet. Hur någon kan försvara denna sortens svineri är för mig en gåta.

"Oh, yeah, look at those dead bastards"

Som ett jävla TV-spel.



Sydsvenskan skriver kort om bakgrunden till videon, som är ett bevis för den värsta sortens amerikanska övergrepp på civila i Irak. Det vänder sig i magen.

Via HAX.

En sen upprättelse

Seger. Till slut. Frysningen av al-Barakaats tillgångar efter den 11 september ska hävas. Det konstaterar EG-domstolen i en dom i dag. Men det är inte odelat positivt. De frysta tillgångarna kommer inte att återlämnas förrän om tre månader då lagen börjar gälla.

EU ska nu se över reglerna för hur det ska gå till när människor terrorstämplas, men vad det betyder i praktiken vet ingen. Den lilla människan hamnar alltid i kläm när stormakterna ska "skydda" oss från "terrorismen" och det känns osannolikt att vi skulle få något magiskt skydd mot nya övergrepp i EU efter vad som har hänt under de senaste sju åren.

En av dem som terrorstämplades var Abirisak Aden. Hans advokat ska nu försöka sig på att söka skadestånd för den skada hans klient lidit. Frågan är bara om någon kan utpekas som ansvarig?

Minns ni?