Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Värdet av ett fritt internet

Internet var något nytt och spännande när jag växte upp. Det var först under slutet av högstadiet som vi skaffade hemdator, och över en dag öppnades en hel värld upp framför mina ögon.

I den åldern var det ärligt talat mest spel och porr som intresserade. Men snart blev nätet även en utmärkt plats för att träffa likasinnade. Diskussionsforum växte upp som svampar ut jorden. Allt och alla verkade finnas på internet. Märk väl att detta var tiden innan varje webbsida var dränkt i kasinoreklam (däremot envisades folk med att ha musikslingor på sina hemsidor, vilket kunde vara nog så plågsamt).

Väldigt mycket vatten har flutit under broarna sedan den där dagen då jag upptäckte nätet. Internet är i dag både bättre och smidigare men också betydligt mer uppstyrt. Det kontrolleras i praktiken av en handfull amerikanska storbolag som övervakar precis varje steg du tar. Google vet kort sagt allt om dig.

Internet är inte längre bara en tjänst för rekreation och intellektuellt utbyte; det är en infrastruktur.

Detta är en viktig skillnad, ty det avgör hur vi bör se på nätets betydelse. Politikerna har aldrig gillat internet, i synnerhet inte ett fritt sådant.  Det är inte bara diktaturer som försöker få kontroll över den enorma informationsbank och det gigantiska kommunikationsflöde som nätet utgör. Även demokratiska regeringar bekämpar kryptering och VPN-tjänster så gott de kan, givetvis med "terrorism" och "barnporr" som förevändning.

Det pågår ett veritabelt krig mot internet som vi känner det, eller kanske snarare har känt det. Problemet är att så få verkar bry sig. Kanske är det för att det har varit en stegvis process.

Vid 90-talets slut började politikerna på allvar bekämpa barnporren på nätet. Men blockeringar och till och med ett förbud mot att titta på sidorna i fråga löste inte mycket. Dessa sidor uppges nu ha flyttat till darkweb tillsammans med annan ljusskygg verksamhet.

Genom att använda metoden mot just barnporren lyckades politikerna utan större ansträngning vinna folks acceptans för blockeringar och filtreringar som verktyg för att bekämpa misshagligt material på nätet. Att skrika "terrorism!" har fungerar rätt bra det också.

Nästa steg är att använda detta mot politiska åsikter. Det är här kampen mot så kallat näthat kommer in. Någon har kanske noterat hur både politiker och mainstreammedier kampanjat för hårdare tag mot näthatare. Sångerskan Zara Larsson har blivit affischnamn för den rörelse som dels vill bedriva en sorts krig mot vita män som grupp, dels sätta dit de så kallade näthatarna.

"Näthat" har i dag blivit lika urvattnat som "rasist" eller "kränkt". Det betyder snart ingenting eftersom personer som inte är vana vid att någon har en avvikande åsikt upplever att de utsatts för "hat" när denna någon har mage att framföra den.

Det finns givetvis riktigt hat, personer som beter sig oacceptabelt. Såväl online som i riktiga livet. Problemet jag har med begreppet är att det endast används i de fall där "rätt" person drabbas. En person som Zara Larsson, som är vänsterfeminist och manshatare.

Hennes hatfulla tweets kallas inte för näthat. Hon bjuds i stället in till TV-studior för att prata om dem. När Marcus Birro får delar av Twittervänstern efter sig startas inga kampanjer mot näthat. Han får bara skylla sig själv eftersom han tror på och tycker fel saker.

(Detta är ingalunda ett svenskt fenomen. Ta exemplet med Ghostbusters-skådisen Leslie Jones, som lyckades få provokatören Milo Yiannopolous livstidsavstängd från Twitter samtidigt som hennes egen Twitterhistorik visar på uppenbar rasism som lämnas helt utan åtgärd.)

Ett fritt internet förutsätter att människor skaffar sig lite tjockare hud och slutar bli kränkta av allt som sägs. Man måste faktiskt inte läsa allt. Dagens lättkränkta samhällsklimat borgar tyvärr inte för ett friare utan tvärtom ett mer reglerat och kontrollerat internet.

Politikerna kommer inte ens behöva ta till barnporr- och terroristkorten längre när de vill begränsa friheten på nätet - det kommer räcka med att nämna "näthat", "rasism" och "islamofobi" för att lagstiftaren ska få fritt spelrum.

Detta oroar mig. Inte bara för att internets fantastiska potential slösas bort utan för att vi samtidigt bygger ett ängsligare och mer lättkränkt samhälle.

Jag är övertygad om att nätets betydelse i vår tidsålder gör att mänskliga fri- och rättigheter förutsätter ett fritt internet. Internet ska vara precis som livet i övrigt, med allt det fula, äckliga, vackra, provocerande, geniala och idiotiska som möter oss varje dag. Brott ska givetvis bekämpas. Men med rätt metoder. Och proportionerligt.

Om du blir upprörd över att någon skriver saker du inte gillar är det faktiskt ditt problem. Inte samhällets.

Porren i en modern värld

The Guardian skriver om en brittisk undersökning med 500 svarande 18-åringar i vilken 8 av 10 anser att nätporren är för lättåtkomlig. Hela 72 procent tycker att porr ger en orealistisk bild av sex. Generellt är tjejer mer negativa än killar.

Man kan säga mycket om dylika undersökningar. Bara frågan om huruvida porr ger en "orealistisk bild" av sex eller ej visar på en underlig utgångspunkt. Porrfilmer är, precis som all annan film, skildringar av fantasier. Inte dokumentära alster eller instruktionsmanualer. Ingen skulle komma på tanken att ställa frågan om Morden i Midsomer ger en realistisk bild av polisarbete eller ej. Vi begriper att det handlar om underhållning.

Men ja, det är en ny värld. Ungdomar letar inte efter porrblaskor i skogen eller i containrar längre. Porren finns ett klick bort. Utbudet har exploderat, vilket ofta ignoreras av porrmotståndare som utmålar den amerikanska mainstreamporren som ett exempel för all pornografi.

Tillgängligheten har kommit att beskrivas som ett problem. Kåta tonåringar kan inte sluta titta. Den ögonblickliga tillfredsställelsen ställer till det i samlivet, som kräver engagemang och sällan ger samma sorts snabba tillfredsställelse. Porrimpotens har blivit ett begrepp som alltfler kan känna igen sig i. Det betyder i korthet att sexlivet blir sämre ju större porrkonsumtionen är. Mannen får svårt att prestera på "riktigt".

Som allting annat i livet handlar det förstås om att hitta en sorts balans. Det är fullt möjligt att fortsätta konsumera porr även i ett fast förhållande - gärna tillsammans med partnern - men det är också möjligt att dess tillgänglighet kan påverka sexlivet negativt. Vissa kvinnor är principiella motståndare till pornografi, vilket gör att mannens konsumtion kan bli ett förtroendeproblem.

Enligt ovannämnda undersökning kommer de flesta i kontakt med porr i 13-14-årsåldern. En tiondel av de svarande sade sig ha sett porr första gången redan i 11-årsåldern. Det kan låta tidigt, men den som tänker tillbaka på sin egen skoltid i den åldern är nog inte så förvånad. Visst hade vi också lockats av porrsajter om möjligheten funnits. Skillnaden är att det vi hade att tillgå var tidningar, heta linjen och i bästa fall någon film som sändes efter midnatt när föräldrarna gått och lagt sig.

Det finns förstås sätt att förhindra att minderåriga kommer åt pornografi. Familjeinställningar på datorn är ett. Men oftast är barnen skickligare på datorer än sina föräldrar och kommer lätt runt det problemet. Det andra är blockeringar eller ren nätcensur. Här har Storbritannien tagit oroväckande steg under Camerons regim.

Men vad skulle sådana ingrepp lösa förutom att göra allting ännu mer spännande? Sex är trots allt en naturlig del av våra liv, och inget som de flesta av oss skulle vilja vara utan. Jag tror inte ett dugg på att barn traumatiseras eller far illa av att råka titta på porr. Det torde vara svårt att hitta något empiriskt stöd för en sådan hållning. Snarare är det en vuxen moralistisk tolkning.

Inte heller tror jag att det ofta framförda kravet på bättre sexualundervisning i skolan är en universallösning. Hur pedagogisk läraren än är, går det inte att komma ifrån att ämnet är känsligt och att de flesta nog föredrar att prata med sina närmaste kompisar om det. Nyfikenheten på porr försvinner knappast av att en lärare visar hur könsorganen ser ut eller hur barn blir till. RFSU har gjort vissa insatser under sina rundresor i landets skolor, vilket är positivt. Kunskap är aldrig fel, och det är alltid rätt att prata och diskutera.

Den som läst denna blogg tidigare känner säkert till att jag har en icke-moralistisk syn på sex, även när det gäller yngre. Det internet har möjliggjort är en mer frigjord sexualitet. Unga och gamla kan testa gränser, experimentera och få utlopp för sexuell nyfikenhet och upptäckarlust tack vare den moderna tekniken. Det betyder inte att de flesta gör det, men möjligheten finns där.

Många använder chattjänster som Omegle. Randomchattar av detta slag tillfredsställer både behovet av spänning och att träffa andra. Om nu personer i yngre tonåren träffar andra online, klär av sig och har trevligt tillsammans, bör vuxenvärlden låta dem vara i fred.

Nätporren är, vad än feminister och förbudsivrare säger, här för att stanna. Det var definitivt inte bättre förr.

Nätfrihet, barnporr och principer

När KD:s toppnamn i EU-valet Lars Adaktusson debatterade mot Piratpartiets Christian Engström i DN:s regi (se debatten här) dök frågan om blockering av barnpornografi på internet upp. En synbart nöjd Adaktusson försökte framställa Engström som en laglöshetens och nonchalansens man.

När Engström utfrågas i P1 Morgon dyker den upp igen. Frågan är synnerligen perifer, men tillräckligt snaskig för att varken politiska motståndare eller journalister ska kunna låta bli den. Christian Engström beskylls för att inte stå upp för barns rättigheter på grund av att han röstade nej till ett EU-förslag 2011 som dels jämställde riktiga övergrepp med teckningar, dels förordade blockeringar på nätet.

Låt oss prata om detta igen, en gång för alla. Det verkar som att det behövs.

Barnporrbekämpningen har kidnappats av flera krafter som bryr sig betydligt mer om sina egna politiska intressen än om barns väl och ve. En sådan kraft är upphovsrättsindustrin, som efter att ha sett hur filtrering och blockering av misshagligt material vunnit politiskt bifall föreslagit att samma metoder ska användas för att bekämpa fildelning.

Att polisen vill ha datalagring och massövervakning är månne ingen större skräll. De önskar förstås så stora befogenheter som möjligt, och använder gärna kampen mot barnporren som svepskäl för att få det. Men när politiska partier som försvarar massövervakningen, och dit hör i högsta grad Adaktussons parti, argumenterar på samma sätt måste vi fråga oss vad de egentligen vill. Ty världen är inte så rosenskimrande att dessa partier enbart är ute efter att värna barns rättigheter.

Christian Engström stod rakryggad upp för friheten på internet genom att rösta nej till internetblockering när frågan var uppe på EU-nivå. Poängen är att den som vill ha åtkomst till olagligt material av någon sort egentligen bara behöver två saker: en normalbegåvning och en Tor-uppkoppling (eller någon annan anonymiseringstjänst). Filtrering och blockering är därför väldigt trubbiga och, faktiskt, menlösa verktyg. Stängning av sajter är mer effektivt.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och vi måste förstå begreppet ändamålsglidning. Det främsta skälet till att jag är hårdnackad motståndare till internetcensur och blockeringar är att en ökad acceptans för sådana åtgärder riskerar att spridas till andra områden - precis som upphovsrättsindustrin hoppats.

Det saknas inte politiker som vill censurera internet i syfte att bekämpa allt från drogliberalism och homosexualitet till hädelse av profeter och mycket annat. I EU har vi sett förslag på att stänga av fildelare från internet. Och i Sverige har vi ett feministiskt parti som vill att "möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds". Partiet kan snart sitta i Europaparlamentet och, om olyckan är framme, även i riksdagen.

Det är just därför som vi måste sätta ned foten mot alla förslag om censur och filtrering. Den dörren ska hållas stängd. Tyvärr har anden redan släppts ur flaskan, vilket gör att vi lär få se fler förslag i framtiden där censur och blockering är populära verktyg i kampen mot ett upplevt problem.

Självfallet ska polisen bekämpa övergrepp mot barn. Personer som begår dem ska lagföras. Men vi måste inse skillnaden mellan att 1) begå ett fysiskt sexuellt övergrepp, 2) titta på en bild av ett övergrepp som redan har skett och 3) titta på en teckning eller datoranimerad bild som föreställer en minderårig person i en sexuell situation (med eller utan svans).

Det förstnämnda ska polisen prioritera - vilket alltså betyder att de inte ska jaga runkpellar och framför allt inte översättare av mangaserier. Varken poliser eller politiker ska ha några synpunkter på människors sexuella preferenser och fantasier så länge dessa inte utageras på ett sätt så att de skadar en annan människa.

Svårare än så är det inte. 

Ta internet tillbaka

Sam Sundbergs ambitiösa bojkott av nätets jättar Google, Facebook, Microsoft och Apple ledde honom närmast in i social isolering. Hans resa säger väldigt mycket om hur vi lever våra moderna liv, men ställer också frågan om vi verkligen vill att en handfull amerikanska storföretag ska ha tillgång till all vår elektroniska kommunikation och i praktiken hela vårt privatliv.

Våra liv är i dag i hög grad uppbyggda kring de sociala medierna. Det är med Facebooks hjälp vi minns om någon fyller år. Det är med Googles hjälp vi hittar rätt när vi kört fel. Det är med Microsofts hjälp vi kan hålla kontakten med och se våra nära och kära på andra sidan jorden. Vi använder Apples tjänster i våra datorer, telefoner och surfplattor. De är en del av oss nu.

Minsta steg loggas, sparas och kan användas av företaget. Eller av staten. Sedan i somras vet vi nämligen att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA har tillgång till all vår kommunikation och att den inte ens drar sig för att underminera de tjänster vi använder för att skydda oss från angrepp från kriminella. NSA:s mål tycks vara fullständig insyn i alla människors kommunikation, hela tiden. Det verkar dystopiskt men är bitter verklighet sedan flera år tillbaka.

I hög grad har vi oss själva att skylla. Vi är nämligen väldigt generösa med vår personliga information när vi tror eller tycker att vi får något tillbaka. Ofta ger vi upp vårt privatliv för lite utökad bekvämlighet.

Vi lever våra liv i ett slags digitalt skyltfönster mot omvärlden. Alla kan titta in. Vi uppmanar dem närmast att göra det. Vi inbillar oss att vi är intressanta. Viktiga. Att våra vardagsbestyr också är det. Att det vi gör berör andra. På så vis har storföretagen manat till vår narcisstistiska sida.

Det går knappast att smita undan längre. Alla våra köp registreras. När jag härom året köpte en telefon till en anhörig tvingades jag visa legitimation - trots att inget abonnemang var kopplat till telefonen och att jag betalade kontant. När detta upprepades vid inköpet av en annan telefon, åter igen utan abonnemang, frågade jag varför. Försäljaren hävdade att det var en försäkringsfråga. Butiken ville veta vem som köpt telefonen ifall någon skulle komma in med den och vilja häva köpet.

Jag handlar mycket på nätet. Jag vet att min köphistorik sparas och kan ses av den amerikanska staten (om den skulle vara intresserad). Det har inte påverkat mitt köpbeteende. Än. Men nog är det en obehaglig tanke att ingenting är privat längre, att defaultläget är att någon hela tiden har rätt att veta något om oss. I stället för tvärtom.

Att internet kontrolleras av ett fåtal storföretag betyder att en stor del av vårt liv ligger i deras händer. Och de tjänster vi använder kontrolleras i sin tur av underrättelsetjänsterna. Vi som vanliga medborgare sägs inte vara målet för övervakningen. Ändå övervakas vi konstant. Ingen har riktigt lyckats förklara varför.

Det som oroar mig mest är att detta är på väg att bli ett normaltillstånd. Upprördheten var stor när Snowden avslöjade hur omfattande övervakningen är - men bara selektivt sett. Folk har inte gått man ur huse. Den breda massan har reagerat med jämnmod. Det finns en utbredd uppfattning att detta är ett pris vi får betala och att det ändå inte går att stoppa.

Övervakningen kommer inte att bli en valfråga i höstens riksdagsval. Den diskuteras inte mycket ens på EU-nivå. Men gränsen för vad som är anständigt har passerats med råge. Vi vet att vi inte behöver ha ett övervakningssamhälle för att känna oss trygga. Denna falska förespegling måste tillbakavisas.

Det är dags att ta vårt internet tillbaka. Det är dags att ta tillbaka makten över våra liv. Omöjligt är det inte. Men då måste fler vara beredda att offra en del bekvämlighet längs vägen. Vinsterna är så mycket större.

Bildt utreder internets framtid - NSA jublar

Carl Bildt, som har ömsom försvarat, ömsom förringat NSA:s massövervakning, ska leda en kommission vars syfte är att utreda internets framtid. Bakom utredningen står tankesmedjorna Chatham House och CIGI.

Kommissionen, vars arbete ska pågå i två år, kommer att titta på en rad nyckelfrågor. Dit hör bland annat "enchancing governance legitimacy - including regulatory approaches and standards". Låter lovande - eller inte.

Förutom Bildt som ordförande hittar vi i gruppen Michael Chertoff. Han arbetade under George W Bush i amerikanska Homeland Security och var en av hjärnorna bakom Patriot Act. Ett strålande namn för att skydda rätten till frihet och integritet på nätet - ur NSA:s perspektiv. En annan är Sir David Omand. Han har tidigare varit chef på GCHQ.

You can't make this stuff up!

Detta är tragikomiskt på så många nivåer att jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Osmakligt är väl det mest träffande ord jag kan hitta just nu.

Och en sak vet vi nog redan nu: världens underrättelsetjänster kan än en gång dra en lättnadens suck.

Läs även:
The Guardian

Brittiska myndigheter dumpar Huawei

Brittiska myndigheter, däribland inrikesministeriet och justititedepartementet, slutar använda produkter utvecklade av kinesiska Huawei (华为). Orsaken är misstankar om att företaget med dess nära band till den kinesiska regeringen skulle utgöra en säkerhetsrisk. Det verkar först och främst gälla videokonferensutrustning från Huawei som anställda ej längre ska använda.

Samma farhågor har framförts i USA, vilket i praktiken stängt ute det kinesiska företaget från denna marknad. Föga förvånande tillbakavisar Huawei alla anklagelser om spioneri och avlyssning. Kinesiska IT-experter hänvisar också till Snowdens läckor, som ju visat att NSA faktiskt har byggt in bakdörrar i Apples telefoner.

Kina har alltid avvisat västs anklagelser om spioneri. Men givet vad vi vet om hur omfattande USA:s och Storbritanniens avlyssning av såväl fientligt som vänligt sinnade stater är, och att i synnerhet NSA verkar syssla med industrispionage, vore det märkligt om inte även Kina ägnade sig åt detsamma. Det som skiljer Kina från USA är sannolikt kapaciteten.

Huawei grundades 1987 och har sedan dess genomgått en snabb expansion. Företaget har i dag fler patent än Ericsson (grundat 1876) och har också tagit sig in på smarttelefonmarknaden med alltmer konkurrenskraftiga modeller.

Så till vilka ska då den brittiska regeringen vända sig för att ersätta Huaweis produkter? Amerikanska Microsoft eller Apple?

Så går det när man filtrerar internet

Den brittiska regeringens åtgärder mot misshagligt material på internet har kommit att kallas för "porrfilter". Men i trålen fastnar betydligt mer än så. Möjligheter finns att blockera allt från dejtingsajter, alkohol- och tobaksreklam till spelsajter, sociala nätverk och fildelningssajte. Men även sidor om självmord, vapen och våld berörs om användaren önskar det.

De som testat operatören TalkTalks tjänst har märkt att även om användaren vill blockera pornografi (förmodligen för att man ska tänka på barnen), berörs även långt fler sidor. Som sex- och relationssajter som ungdomar kan vända sig till med frågor. Som stödföreningar för personer utsatta för sexuellt våld. Att regeringens egen hemsida också blockeras får ses som ett mindre problem i sammanhanget.

Ingen borde vara förvånad. Exakt samma sak hände när svenska operatörer i samarbete med polisen började blockera sidor med barnpornografiskt innehåll. Med på listan över sidor som skulle blockeras fanns en mängd som inte hade ett dugg med barnporr att göra, däribland sajter om bonsaiträd.

Detta illustrerar det klumpiga och idiotiska i ett dylikt filter. Det kan aldrig fungera fläckfritt, helt enkelt eftersom vår värld inte är svart eller vit. Åtgärden visar också hur enahanda politiker tänker. De tror att ett upplevt problem kan försvinna med ett enkelt knapptryck.

Internet ska vara fritt. Människor måste bara lära sig att hantera det material som finns där, precis som de måste hantera allt som möter dem i livet i övrigt.

Om föräldrar är rädda för att deras barn ska se obehagligt material på nätet, är mitt råd att de pratar med sina barn om detta. Det måste ändå ses som en naturlig uppgift för en förälder. Eller är det månne bekvämare att lita till att staten sorterar bort sådant som barnen inte bör se?

Tidigare bloggat:
Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Drömmen om ett fritt internet

Vi befinner oss just nu i en kamp om internets framtid. Striden står mellan å ena sidan de som vill inskränka människors rätt att använda internet, som vill filtrera och censurera det efter egna moraliska måttstockar, som inte ser det som en grundläggande infrastruktur utan snarare ett tillhåll för kriminalitet och onödig förströelse och å andra sidan de som anser att det är en rättighet att få kommunicera fritt, att få surfa anonymt och att denna rättighet inte ska få inskränkas av politiker.

Utgången av denna kamp är ingalunda given. Innan Edward Snowden riskerade liv och lem för att avslöja hur demokratiskt valda ledare egentligen ser på informationsfrihet och personlig integritet var vi på väg att få ett internet där alla världens användare övervakades steg för steg utan att veta om det. Tack vare Snowden har vi nu vetskap och kan därmed dels förhålla oss till det, dels kämpa för att sätta stopp för denna förfärande utveckling.

Jag anser att internet ska vara fritt. Vanliga nätanvändare ska inte övervakas. Censur ska över huvud taget inte förekomma. Det betyder att jag anser att inte heller sidor som innehåller exempelvis barnporr automatiskt ska vara filtrerade. Däremot måste givetvis polis ha rätt och möjlighet att bekämpa brott som begås på nätet precis som överallt annars.

De som försvarar långtgående övervakning av alla internetanvändare brukar hävda att det handlar om en avvägning mellan säkerhet och frihet, mellan trygghet och personlig integritet. Detta är skitsnack. Mänskliga rättigheter kan aldrig vara förhandlingsbara. Rätten till ett privatliv, såväl i sitt hem som i sin mejlbox, är inte förhandlingsbar. Våra liv ska inte behöva levas i ett skyltfönster med snokande underrättelsemyndigheter på andra sidan glaset.

Vi har i dag ett övervakat internet, där allt vi gör ses och lagras utan krav på brottsmisstanke. Härom dagen blev vi varse att även våra kontaktlistor online samlas in (tack vare FRA får NSA tillgång till svenska kablar också). Sammantaget kan konstateras att det i dag inte finns ett privatliv på nätet - om man inte vidtar särskilda åtgärder (vilket man bör göra).

Om politikerna fått råda hade vi aldrig med säkerhet fått veta att det förhåller sig på det här sättet. De valde att runda den demokratiska processen och ljuga medborgarna rakt upp i ansiktet för att få övervakningssystemet på plats. Nu kommer de slåss med näbbar och klor för att bevara och på sikt expandera det.

Vi måste hädanefter utgå ifrån att allting presidenter, statsministrar och myndighetspersoner säger i dessa frågor är lögn eller i bästa fall halvsanningar. Någon trovärdighet finns inte längre. Det har blivit dags att bli cynisk.

Ett fritt internet. Givet hur utbyggd övervakningen är låter det som en naiv dröm. Men det är definitivt en dröm som är värd att kämpa för.

Tappar USA inflytande över internet?

Som en reaktion på USA:s övervakning av världens alla internetanvändare har alla större internetorganisationer uttryckt en önskan om att bryta med den amerikanska regeringen. I dag har det amerikanska handelsdepartementet direkt översyn över ICANN, som är en av organisationerna.

I ett gemensamt uttalande har uttryckts oro för konsekvenser av övervakningen och framförts krav på att fler länder och regeringar ska få ökat inflytande (det vill säga att det amerikanska inflytandet ska minska).

Nästa Internet Governance Meeting kommer att hållas i Brasilien, ett land som precis som så många andra utsatts för amerikansk övervakning. Till skillnad från exempelvis EU har emellertid det brasilianska ledarskapet, med president Dilma Rousseff i spetsen, reagerat med ilska. Rousseff ställde in sitt USA-besök och krävde en ursäkt från USA. Hon har sedan fortsatt att kritisera NSA.

Dessa reaktioner är ytterst välkomna och helt nödvändiga. Det är en kamp nu för att möjliggöra att vi över huvud taget kan ha det internet som vi känner det kvar i framtiden. Alternativet är ett slags intranät, styrt och övervakat av ett fåtal myndigheter (de flesta amerikanska). Det är just nu dit vi är på väg, men det är inte för sent att förhindra det.

Terroristerna vann

Datumet den 11 september kommer alltid att vara förknippat med attackerna som förändrade världen.

Att påstå att attackerna den 11 september 2001 utgör en vändpunkt för den politiska utvecklingen i världen är ingen överdrift. Vi lever nu i en värld som är helt och hållet präglad av det som hände i New York och Washington den där dagen - och av de amerikanska reaktionerna på det. George W Bush beskrev det som "gloves off". Västvärldens regeringar har inte tagit på sig handskarna sedan dess.

Det öppna samhället som politiker i västvärlden sade sig vilja försvara efter terroristattackerna har de nu mycket målmedvetet monterat ned. Det finns en känsla av hopplöshet i faktumet att regeringsskiften inte tycks spela någon roll. Det räcker inte att sparka ut en regering eller president för att vända denna utveckling. Det behövs ett uppvaknande hos allmänheten i hela världen. Men om inte ens de avslöjanden som Edward Snowden ansvarat för räcker, vad är det då som krävs?

Att vara en laglydig medborgare är inte längre en garant för att få leva i fred. Vi kontrolleras i dag minutiöst när vi ska flyga. Vår epost kan läsas av underrättelsemyndigheter. Vilka vi ringer och när registreras och lagras utan minsta brottsmisstanke. Och de IT-giganter åt vilka vi anförtror våra digitala liv har visat sig servera sina kunder på ett fat.

Kort sagt är vanliga hederliga människor ständigt misstänkliggjorda av myndigheter och politiker som jagar "terrorister". Statens enorma makt är inte bara oproportionerlig vägd mot de små risker terrorism utgör för oss i väst - den är direkt farlig. Även om någon mot förmodan tror dagens politiker om gott kan vi inte veta vilken regering vi har om tio eller femton år, och vad den kan tänkas göra med de utökade befogenheter den fått.

De minnesstunder för 11 septemberattackernas offer som hållits i dag kunde lika gärna ha hållits för det öppna, demokratiska samhälle som i praktiken dog där och då. Ty om nu terroristerna, som USA hävdat, genomförde attackerna för att de hatar friheten - ja, då har de faktiskt vunnit.

En hopplös kamp för kontroll

Kina är känt för sin hårda nätcensur och sin relativt effektiva kamp mot anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Tvivelsutan har Kinas internetpolitik inspirerat brittiska och australiensiska politiker när dessa lagt fram förslag om censur och filtrering av "misshagligt" material, däribland pornografi. En mer liberal linje är ännu inte synbar under nye presidenten Xi Jinping.

Antalet internetanvändare i Kina ökar stadigt år för år. Och i frånvaron av blockerade tjänster Facebook, Blogger och YouTube har inhemska som Sina Weibo (新浪微博) blivit enormt populära.

Även om myndigheterna satsar enorma resurser på att följa vad som skrivs och radera tweets och konton när missförhållanden avslöjas eller kritik mot kommunistpartiet yppas, går det inte att ha fullständig kontroll på en halv miljard användare. Alldeles för många har redan hunnit se och sprida det som regeringen inte vill att någon ska få del av. Vilket lätt sprider ett löjets skimmer över de alternativa förklaringar som myndigheterna sedan kommer med i enskilda fall.

Regeringen beskriver sina insatser som en kamp mot "ryktesspridning". Men oavsett hur det etiketterar det är detta en strid som Kinas kommunistparti aldrig kan vinna. Ty om det är något som i förlängningen kommer tvinga KKP att bli mer öppet mot allmänheten, är det sannolikt internet. Det har vi redan sett tecken på i flera fall.

Styrkan, direktheten och snabbheten i vårt globala nät har fällt makthavare i andra länder. Andra anpassar sig efter de nya förutsättningarna. Det borde Xi Jinping också göra.

Skådespelerskan Yao Chen (姚晨) följs av över tolv miljoner personer på Weibo. 

Barnporr som murbräcka

Rikskriminalpolisen vill få tillgång till människors krypterade tjänster. Argumentet? Den vill komma åt barnporren.

Det är givetvis helt i sin ordning att polisen bekämpar brottslighet som sker på nätet. Barnpornografi är förbjuden att inneha och sprida (och numera även att vila ögonen på). Men det börjar bli hjärtligt tröttsamt att ständigt höra polisen (och organisationer som Ecpat och Rädda Barnen, för den sakens skull) föreslå inskränkningar i friheten på nätet och i människors personliga integritet.

Ja, det är naturligtvis ett problem att det finns människor som begår sexuella övergrepp mot barn. Men jag vill mena att detta problem har uppförstorats eftersom det tjänar politikerna väl när de vill genomdriva olika regleringar och inskränkningar i människors frihet. Upphovsrättslobbyn har varit mycket framgångsrik i sin användning av barnporren som murbräcka för att förbjuda spridning av upphovsrättsskyddat material.

Moralister tar varje chans de får. I Storbritannien har som bekant David Cameron tagit steget längre i ett försök att komma åt all pornografi. Det sluttande planet är på plats så fort man börjar diskutera filtrering, censur eller utökade polisiära befogenheter på enskilda användares bekostnad.

Polisen är ingen neutral part i detta. Självfallet önskar den utökade befogenheter. Det är därför vi ska ha en rimlig folkvald församling som kan sätta stopp för förslag som inkräktar på människors personliga integritet eller begränsar yttrande- och informationsfriheten. I teorin, alltså. Den svenska riksdagen har nämligen varit ytterst lyhörd för nya lagar av detta slag.

Det är därför inte alls otänkbart att riksdagen omsider går polisen till mötes även i denna fråga. Endast Piratpartiet begriper egenvärdet i informationsfrihet och integritet på nätet. Det är både tragiskt och skrämmande.

Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Var det någon som trodde att David Camerons porrfilter endast skulle stoppa porr? 

Enligt Torrentfreak har Open Rights Group pratat med flera av de internetoperatörer som ska upprätthålla den brittiska regeringens kontroll över misshagligt material på nätet. Det som framkommit ur dessa samtal är inte särskilt upplyftande.

Redan vid årsskiftet kan internet i Storbritannien ha blivit värre än det är i Kina. Cameron har talat sig varm för mjukvaran HomeSafe som internetoperatören TalkTalk använder. Bilden nedan visar vilka slags sidor den kan blockera i defaultläge.

Det är alltså inte bara frågan om porr utan även dejtingsajter, sidor som på något sätt gör reklam för alkohol, tobak och droger, spelsajter, sociala nätverk, fildelningssajter och sådana sidor som handlar om självmord, vapen och våld. Värt att komma ihåg är att det filter Cameron förespråkat ska vara satt i defaultläge, vilket betyder att man som användare aktivt måste låsa upp blockeringen om man vill ha åtkomst till materialet.

Så ser alltså mjukvaran som David Cameron rekommenderat ut. För att ytterligare höja varningsflaggorna i skyn har det blivit känt att HomeSafe drivs av kinesiska Huawei.

Ingen kan veta när en lista på sidor som enligt politiker måste blockeras för att "skydda barnen" utökas och vilket slags material som då är aktuellt att filtrera bort från allmänhetens ögon. Vad är exempelvis "extrem porr" för en brittisk minister om fem år? Men vi kan vara tämligen säkra på att ett dylikt filter kommer att expandera.

Varför och hur berör då detta oss i Sverige? Jo, dåraktiga förslag från andra länder riskerar alltid att omfamnas och hamna på dagordningen även här hemma. Det värsta med Camerons korståg mot pornografi (och tydligen även våld, fildelning, spel och sociala nätverk) är att det riskerar att normalisera extrema ingrepp i informations- och yttrandefriheten och på sikt skapa en acceptans för detta. Ett land som inför ett dylikt kontrollsystem kan aldrig kritisera diktaturer för inskränkningar i yttrandefriheten.

En liknande internetpolitik i Sverige är inte otänkbar. Svenska Spel vill blockera utländska spelsajter. Systembolaget vill bekämpa handel med alkohol som inte sker i deras försorg. Nykterhetsorganisationer vill helst förbjuda all alkoholreklam. Såväl vänsterpolitiker som konservativa vill bekämpa porren, gärna med regleringar och förbud. Ecpat kan tänka sig att gå hur långt som helst för att stävja det de uppfattar som exploatering och sexualisering av barn. Blockering av sajter är det mest effektiva sättet.

I grunden är detta en fråga om internets vara eller icke vara. Och HomeSafe är symbolen för Fienden. Om mjukvaran blir standard i framtidens internet betyder det att allt vi egentligen kommer kunna göra är att skicka mejl (som övervakas av staten) och läsa nyheter. Då upphör betydelsen av att alls ha ett internet och dess potential släcks fullständigt.

Kanske är det just detta politikerna vill. Hellre inget internet än ett de inte kan kontrollera.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Brittiskt korståg mot internetporren

Jag upphör aldrig att förundras över vår civilisations fascination för våld respektive känslighet för det nakna och sexuella.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har startat ett veritabelt krig mot internetpornografin. Hans hat mot sex och pornografi tar sig nu konkreta uttryck genom förslag på filtrering, registrering och förbud. Varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Internetoperatörerna kommer således att bli ett slags moralpoliser och tvingas lagra information om vilka kunder som vill porrsurfa.

Det som politikerna klassar som "extrem porr", dit hör tydligen simulerade våldtäkter (s.k. rape porn), förbjuds. Begreppet "extrem porr" är tillräckligt brett för att kunna inkludera allting som politiker nu eller i framtiden finner extremt, äckligt, avtändande eller omoraliskt. Sökningar som betraktas som "motbjudande" ska svartlistas av The Child Exploitation and Online Protection Centre i syfte att komma åt den som söker efter barnpornografiskt material.

Svepskälet för detta korståg är förstås det vanliga: att skydda barnen. Vi har hört detta till leda nu så fort staten går in och begränsar friheten på internet. Vad det i själva verket gör är att öppna dammluckorna för en strid ström av inskränkningar i vår digitala frihet.

För det första förstår jag inte varför barn måste skyddas från att se nakna människor som gör saker tillsammans. För det andra borde beslutet om huruvida barnen ska skyddas eller inte vara upp till vårdnadshavarna, inte staten. För det tredje finns redan inställningar i Windows som föräldrar kan använda sig av om de önskar. Och för det fjärde kommer filtrering, förbud och övervakning aldrig att kunna utrota efterfrågan på varje sig barnporr eller vuxenporr.

Det är dessutom förbluffande naivt att tro att den som är på jakt efter barnpornografi sitter och söker i Googles sökmotor. Ingen av Camerons föreslagna åtgärder kommer hindra någon från att med hjälp av VPN komma åt det han eller hon söker. Det kommer enbart att inskränka friheten för vanligt hederligt folk som inte delar Camerons moraluppfattning om porrens skadeverkningar.

Camerons försök att utrota pornografin liknar det kinesiska projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航, Lǜbà·Huājì Hùháng). Alla persondatorer som såldes på den kinesiska marknaden skulle förses med en mjukvara som censurerade all internetpornografi och genom automatiska uppdateringar såg till att nya sajter omedelbart blockerades. Mjukvaran möjliggjorde förstås även för staten att direkt i varje persondator filtrera politiskt misshagligt material.

Green Dam lades på is och verkar i dag ha övergetts eller i alla fall helt sakna betydelse. Orsaken kan vara tidiga protester från såväl internetanvändare som företagarföreningar i USA och Europa (även om IT-företag som Sony, Lenovo, Acer och Asus beredvilligt försåg sina datorer med mjukvaran). Men det förefaller även ha funnits kritiker inom den kinesiska regeringen, vilket lär ha varit desto viktigare.

Det är uppenbart att vi står inför en avgörande kamp för internets frihet. Storbritannien är det västland som har gått allra längst i sina försök att övervaka sin befolkning. Nu vill dess regering tvinga internetoperatörer och sökmotorer att övervaka sina användare i syfte att få det Cameron kallar "sjuka människor" att sluta söka efter snusk.

David Camerons vanvettiga förslag väntas träda i kraft mot slutet av detta år. Det finns ännu tid att få regeringen att dra tillbaka dem. Men då krävs att britterna protesterar högljutt och kanske även att IT-företag gör detsamma.

Sannolikheten för att britterna, den demokratiska världens mest övervakade folk, ska protestera känns inte överväldigande stor. Och att IT-företag som Google, Microsoft och Yahoo - som villigt lämnat ut information om sina användare till både brittiska och amerikanska säkerhetsmyndigheter - skulle göra det känns skrattretande osannolikt.

Nu är frågan om Camerons korståg mot pornografin kommer att sluta som Green Dam eller bli en inspiration för andra länder vars politiker förgäves sökt bekämpa omoralen på nätet.

Läs även:
The Guardian: Why David Cameron's war on internet porn doesn't make sense

Staten är din fiende

De senaste veckorna har hela västvärlden krupit underdånigt för USA. I stället för att sätta ned foten och låta USA:s buggning och övervakning av europeiska institutioner, regeringar och medborgare få de allvarliga diplomatiska konsekvenser de förtjänar, har europeiska ledare ömsom protesterat lite förstrött, ömsom viftat bort det hela som oviktigt. Det måste vara idel leenden i Vita huset just nu.

Sverige är i detta hänseende den kanske största knähunden av dem alla. Sverige gjorde gemensam sak med västvärldens mest övervakade land, Storbritannien, för att stoppa kommissionen från att ta upp frågan om amerikansk övervakning i måndagens samtal med USA.

Fredrik Reinfeldt ville i Almedalen inte ens kommentera det NSA sysslar med. Carl Bildt har konsekvent visat att han inte arbetar för svenska intressen utan amerikanska. Och den svenska oppositionen är ungefär lika tyst.

En förklaring till ointresset för europeiska medborgares integritet och privatliv visavi amerikanska säkerhetsintressen, är förstås att EU-länderna själva övervakar sina befolkningar. Sverige kan inte gärna klandra USA för något den svenska staten i praktiken redan gör. Oavsett om det är brittiska, amerikanska eller svenska myndigheter som övervakar oss, är du och jag förloraren.

Om det är något de senaste veckorna har visat, är det att det inte finns någon riktig skyddsvall för mänskliga rättigheter i västvärlden. Alla springer supermakten USA:s ärenden, vissa (som Tyskland) under tämligen förnedrande omständigheter.

Därför är enda alternativet för en visselblåsare som Edward Snowden socialistiska knasländer som Venezuela. Om han nu tar sig dit och inte tvingas ned på europeisk mark och utlämnas till USA av någon "allierad".

Men människor i Sverige, Tyskland och Frankrike kan göra skillnad. När allt kommer omkring är regeringar och folkvalda församlingar inget värda om folket inte vill veta av dem. Vi kan avsätta dem.

För en sak måste göras klar: staten står inte på din sida. Staten är alltid din fiende. Det är dags att fler börjar förstå det nu. 

Läs även:
HAX skriver om det nya projektet Heml.is, en meddelandetjänst som ska vara omöjlig att avlyssna (du kan stödja projektet här). Det är just så här vi måste svara på staters och företagets gemensamma kamp om vårt privatliv. Kampen är inte förlorad än. Vi måste bara omgruppera.

Internets fiender

Kreditkortsbolagen Visa och Mastercard har beslutat blockera alla betalningar till VPN-tjänster.

Jag använder själv VPN-tjänster, särskilt när jag är i Kina där såväl Facebook som YouTube och Blogger är blockerade. Det Visa och Mastercard gör är att springa den kinesiska regeringens ärenden. Och inte bara den kinesiska. Den amerikanska. Den brittiska. Alla regeringar som vill inskränka friheten på nätet. (Dessutom luktar det upphovsrättsindustri lång väg om detta.)

Piratpartiets Christian Engström säger i ett pressmeddelande att Visas och Mastercards beslut kommer att "göra det svårare att vara anonym på nätet och lättare att övervaka vad alla gör". De två företagen är således "internets fiender".

Ja, i alla fall fiender till det internet vi vill ha. Det internationella nät för information, rekreation, arbete och utveckling där människor inte behöver registrera sig med namn och adress överallt, där det är möjligt att kommentera anonymt, där det är möjligt att söka information utan att myndigheter informeras om det. Utan dessa möjligheter dör själva syftet med internet.

Sedan tidigare har vi sett kreditkortsbolagen men också flertalet storbanker gå samman mot sexhjälpmedels- och skräckfilmsbutiker på nätet. Det är ren och skär moralism. Blockering av VPN-tjänster är emellertid ett steg längre. Det är en kraftig inskränkning i rätten att vara anonym på nätet. Det underlättar för skurkregimer att hålla koll på oppositionella och alla som upplevs som ett hot.

Men det är inte bara Visa och Mastercard som är internets fiender. De flesta av våra politiker är det också. Fredrik Reinfeldt ville i gårdagens SVT-intervju i Almedalen inte säga vare sig bu eller bä om NSA:s övervakning av världens medborgare. Personlig integritet är en icke-fråga för honom och för den svenska riksdagen.

Är det något vi fått bekräftat tack vare Edward Snowdens avslöjanden är det att storföretag och politiker arbetar tätt tillsammans för ett globalt övervakningssamhälle. Frågan är hur vi stoppar dem innan det är för sent.

Google och porren

Bedriver Google ett krig mot sex och porr på nätet? Det är kanske att ta i. Men de visar i alla fall att de kan göra lite som de vill när de behagar. Vi, användarna, blir lidande.

I ett brev som skickades ut denna vecka hotar Google att radera alla bloggar som har vuxeninnehåll och gör reklam för annat "vuxet" material. Var gränsen går är oklart. Men alla sådana bloggar ska enligt mejlet raderas redan på onsdag, vilket är med löjligt kort varsel.

Detta har med all rätta orsakat stor ilska bland många Blogger-användare. Till The Guardian säger dock Google att de inte avser att radera sajter enbart för att de innehåller pornografiskt material. Det tycks snarare handla om sidor som tjänar pengar på att länka eller göra reklam för andra vuxensidor. Google vill förmodligen få del av intäkterna eller strypa möjligheten att tjäna pengar med hjälp av porrsidor på sin blogg.

Det denna historia påminner oss om är faran med att knyta många av sina tjänster till ett enda företag är att det närhelst det önskar kan förändra sin policy utan att vi användare kan göra någonting åt det. Och ju mer beroende vi blir av våra sociala tjänster, desto svårare blir det att byta ut dem. Dessutom finns inte alltid något seriöst alternativ.

Google är i dag en gigant. De äger Blogger och har därmed full kontroll över en stor del av världens bloggar. De äger Android och har därmed kontroll över innehållet i ungefär hälften av världens alla smarttelefoner. Varje bloggpost jag skriver synkroniseras med mitt Googlekonto i min smarttelefon. Lägg därtill Googles egen eposttjänst Gmail (som jag dock inte använder aktivt). Anledningen till att folk stannar kvar är smidigheten i tjänsterna.

I denna Prismålder är allt detta både irriterande och oroväckande, och jag börjar känna mig alltmer obekväm med att blogga via Blogger. Frågan är bara vart jag ska ta vägen.

Yoko Matsugane.

DN smutskastar Snowden

DN har inlett något slags misstänkliggörandekampanj mot Edward Snowden.

Senast ut är Martin Liby Alonso, som upprepar det vi redan vet - att Ecuador ingalunda är press- och informationsfrihetens bästa land. Frågan är varför detta är viktigt just nu. Snowden flyr efter att ha avslöjat det mest omfattande övervakningsprogrammet i världshistorien. Han har världens mäktigaste säkerhetsmyndigheter efter sig.

Om Snowden hade sökt asyl i Ryssland hade han kritiserats. Hade han flytt till Kina och sökt asyl där hade han kritiserats. Nu får Snowden illa dold kritik för att han valt att söka asyl i Ecuador.

Jag tror att Snowden hade föredragit att slå sig ned i Storbritannien, Tyskland eller kanske Sverige. Men eftersom hela EU går i USA:s ledband i det så kallade kriget mot terrorismen, var detta aldrig seriösa alternativ. Då hade Snowden lika gärna kunnat ta första bästa flyg tillbaka till USA i stället.

Edward Snowden kommer, som han själv påpekat, aldrig kunna känna sig säker igen. Men risken att bli utlämnad och dela Bradley Mannings öde i en amerikansk fängelsehåla i resten av livet begränsas markant om han bosätter sig i länder som redan har en dålig relation med USA och som inte anser sig ha något att förlora på att den blir ännu lite sämre. Dit hör bland annat Ecuador och Venezuela. 

Vi borde hylla det Snowden har gjort i stället för att ifrågasätta hans val av asylland. Och vi borde fråga oss varför inte Sverige är ett land som visselblåsare vill fly till.

Vart ska Snowden ta vägen?

Bradley Manning är infångad och kommer sannolikt aldrig ut igen. Julian Assange sitter inlåst på Ecuadors ambassad i London sedan ett år tillbaka. Vart ska Edward Snowden ta vägen när han inte längre får vistas i Hongkong?

Ryssland har erbjudit Snowden asyl, men även om detta erbjudande skulle vara seriöst menat är det inte sannolikt att Snowden skulle vilja emigrera till Putinland. Han är trots allt inte Gérard Depardieu.

En rolig tanke är att Edward Snowden skulle välja att söka asyl i Kina. Han riskerar då inte att utlämnas till USA. Kina är visserligen ett uselt land vad yttrande- och informationsfrihet beträffar. Men regeringen är faktiskt helt öppen med detta. Den försöker inte låtsas vara något den inte är. Den pratar inte om "open government". Den amerikanska administrationen har ljugit sitt folk rakt upp i ansiktet och försöker nu släta över det hela.

Kina är dock knappast ett alternativ Snowden överväger. Han vore förstås väldigt välkommen till Sverige, men risken finns att han kommer att förses med huva, blöja och stolpiller och sedan föras till en undanskymd plats när svenska myndigheter går amerikanska till mötes.

Något paradisland på jorden finns inte i detta fall. Men Edward Snowden måste ändå fatta ett beslut snart om han inte vill bli något slags martyr som tillbringar resten av sitt liv i ett amerikanskt skitfängelse.