Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Nu kan Anders vara Anders i fred

Dagens stora snackis är onekligen att generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, lämnar sin post. Den 1 december kliver han in som generalsekreterare för svenska Röda Korset.

Vad som föregått hans avgång vet vi inte, men det är nog ingen överdrift att påstå att Danielsson efter sina starka uttalanden om Sverigedemokraternas migrationspolitik sannolikt känt att det skavt en del sedan den rödgröna regeringen lagt sig väldigt nära SD i dessa frågor.

Å andra sidan är fyra år en rätt lång tid som chef på en statlig myndighet som under senare tid varit under hård press ekonomiskt, medialt och verksamhetsmässigt. Efter sig lämnar Danielsson miljardskulder till Sveriges kommuner och en rad citat som blivit virala.

I den famösa intervjun i DN med rubriken "Han klarar flyktingvågen om han får vara sig själv" framträdde en man som känner väldigt mycket. I sin nya position på Röda Korset kommer Anders Danielsson kunna gå omkring och känna hela dagarna. I så måtto är detta nog en perfekt matchning.

Å andra sidan får det sägas vara en smula ironiskt att Danielsson hädanefter kommer vara chef för en organisation som fokuserar på att hjälpa på plats.

Med arslet före in i framtiden

Gör följande experiment på valfri arbetsplats:

Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier.

Se vad som händer.

Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Problemen kan inte härledas till en viss regering eller en viss mandatperiod. Detta är en utveckling som har pågått såväl under röda som blå styren under väldigt lång tid.

Konsekvenserna ser vi nu tydligt inom ovannämnda områden. Det är svårt att rekrytera lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och poliser. Läget inom sjukvården i sommar är katastrofalt på många håll i landet. Landsting har lockat med 60 000 kr till den som ställer in sin sommarsemester. Några lönepåslag att tala om kan poliserna däremot inte räkna med.

Antalet poliser under 40 år som slutat har de senaste åren legat på mellan 70 och 90 per år. Under 2015 skedde en ökning till 121 och under första halvåret 2016 har närmare 100 lämnat. Detta är poliser i sina bästa år. De som har erfarenhet. De som ska orka med detta tuffa jobb. Många går till Migrationsverket, Försäkringskassan och andra myndigheter som värdesätter deras utredningskompetens.

Hur tacklas då detta? Med sänkta kompetenskrav, givetvis. Eftersom det behövs fler poliser, inte färre, men det är svårt att locka nya till ett yrke med en kass arbetsgivare sänks nu lägstakravet vid de lämplighetsintervjuer som görs. Vid prövningen till polisutbildningen i våras slogs hälften ut när begåvning och personlighet testades. I höst väntas tre fjärdedelar klara samma moment.

Konsekvenserna av detta går i dag inte att överblicka. Dessa kommer vi snarare att se på lite sikt (vilket gör att sittande politiker inte kommer straffas för det). Riskerna är förstås uppenbara. Precis som att sänkta intagningskrav till lärarutbildningen resulterar i sämre lärare kommer sänkta lägstakrav vid antagningen till polisyrket leda till mindre kvalificerade poliser. Kompetens- och lämplighetskrav finns ju där av en anledning.

Regeringen vill att polisutbildningen ska få högskolestatus. Givet hur lärarhögskolan ser ut garanterar detta verkligen ingenting i kvalitet. Men det låter ju bra. Och det är det som är viktigast numera. Inte vilka resultat som faktiskt åstadkoms.

Arma land.

Tillbaka till ritbordet, politiker

För ett drygt år sedan skrev jag en bloggpost i vilken jag väldigt förenklat jämförde att driva en stat med att förvalta en fastighet. Båda måste skötas och underhållas, inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och viss grundläggande service förväntas finnas på plats varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna/hyresgästerna att följa vissa bestämda regler och inte ligga andra till last.

När sjukvården inte räcker till, när tandvården bågnar under trycket från asylsökande, när socialtjänsten anmäler sig själv för att den inte klarar att leva upp till lagens krav och när polisen bokstavligt talat går på knäna är det som att hyresgästerna får leva utan varmvatten och värme och ändå förväntas betala full hyra. Det blir som ett slags permanent stambyte. Ingen skulle stå ut med det.

När en fastighetsägare missköter sig kan man som hyresgäst vända sig till Hyresnämnden. Tyvärr finns det ingen högre nämnd att vända sig till när staten inte lever upp till sitt åtagande. Inga pengar tillbaka som kompensation. Systemet ska vara självreglerande genom demokratiska val vart fjärde år, men den idén förutsätter att alla väljare är både rationella och pålästa. Vi kan se att detta inte riktigt är fallet.

Kanske har svenska folket prövats för lite. Kanske har de offentliga institutionerna blivit för bekväma. Oavsett orsak saknas ett krismedvetande i väljarkåren och en förmåga att hantera kriser hos landets myndigheter. Detta handlar inte om en plötslig systemkollaps - det är snarare frågan om en långsam men väldigt bestämd söndervittring av samhällets grundfundament och som en konsekvens av detta en minskad tillit mellan medborgare och offentliga institutioner.

Sverige går mot ett mycket oönskat tillstånd med en stor och kostsam stat som trots (eller till följd av) detta inte förmår skydda sina invånares liv och egendom. Svenska politiker behöver gå tillbaka till ritbordet och fundera på hur de ska lyckas skapa en stat som klarar sin basuppgift. En stat som först och främst ser till att polis, försvar och rättsväsende fungerar. En stat som inte låter offentliga sjukvårdssystem förfalla. En stat som inte lägger sig i vad du gör i sänghalmen, hur du och din partner uppfostrar barnen eller vilka droger du konsumerar på helgen.

Om konklusionen skulle bli att en generös välfärdsstat inte är möjlig för att uppnå det ovanstående, är valet enkelt.

Tidigare bloggat:
Sprickorna i fasaden
När polisen inte längre kommer

Läs även:
Anna Dahlberg

Dags för rationella och skarpa sinnen att kliva fram

Vi lever i intressanta tider. Det får man ändå tillstå. Men också förbryllande. I dag var det partiledardebatt i riksdagen, och föga förvånande var asylmottagandet en fråga som upptog en hel del av debattörernas tid. Jimmie Åkesson uppgav att han kände hopplöshet, och det är nog en känsla som delas av alltfler i dagsläget.

Debatten i svensk politik blir väldigt konstig just nu. Regeringen kritiserar allianspartierna för att inte ha något annat att komma med än skattesänkningar (en inte helt orättvis kritik). Alliansen dömer ut regeringens budget som skadlig för landet. Men de vill inte stoppa den.

I dag har Sverigedemokraterna deklarerat att de efter att deras egen budgetmotion har fallit i riksdagen kommer att ge sitt stöd för Moderaternas. Detta för att göra allt de kan för att försöka fälla den sittande regeringen. Därmed har SD åter igen, som det senast kallades, "tagit riksdagen som gisslan". Ur SD:s perspektiv går det att förstå varför partiet agerar så här.

Däremot lär det inte fungera den här gången eftersom alla allianspartier har sagt att de kommer att rösta för sina egna budgetmotioner och det saknas ett gemensamt alliansförslag. Vilket alltså betyder att det är regeringens budgetproposition som kommer få störst stöd i riksdagen. Enkel matematik.

Hur det går framöver är en annan fråga. Jag är inte särskilt hoppfull som läget just nu ser ut. Kristdemokraterna uppger att de kan tänka sig en gemensam alliansbudget nästa år. Det finns därmed en liten, liten öppning för att regeringen kan falla redan under våren 2016. Om detta skulle ske är vi till tillbaka i situationen vi hade i december 2014. Då återstår alternativen att statsministern avgår eller utlyser extraval.

Detta är bara hypotetiska frågor just nu. Det var endast med stor vånda som Centerpartiet avträdde från Decemberöverenskommelsen, och i nuläget verkar allianspartiernas intresse för att regera synnerligen begränsat. Moderatledaren Anna Kinberg Batra förtydligade i dagens partiledardebatt att hon inte vill byta regering här och nu. Moderaterna vill därmed vänta med att ta över makten. Hur länge vet ingen.

Regeringen vill å sin sida klamra sig kvar genom blocköverskridande samarbeten. Miljöpartiet har i dag gått ut med att de vill se "fler enkla jobb" och även "fler former av avdrag i reparationsbranschen", vilket har tolkats som en form av RUT-tjänster. MP vill vara "brobyggare" över blockgränsen, men för att bli intressant som samarbetsparter måste MP faktiskt gå mot mitten. Och få kontroll över migrationsutgifterna. Där syns ingen som helst insikt just nu. Tvärtom försvarade Gustav Fridolin i dag med emfas regeringens migrationspolitik från talarstolen.

Den alltmer förtvivlade situationen i asylmottagandet beror inte på omständigheter som Sverige inte rår över. Trycket på kommuner, landsting och frivilligorganisationer är tvärtom skapat av svenska lagstiftare. Det är ingen slump att det kommer tiotusen asylsökande till Sverige varje vecka medan andra europeiska länder närmare oroshärdarna har ett mycket lägre tryck.

Det talas alltid om kriget i Syrien som orsak till den stora flyktingströmmen genom Europa. Men knappt var tredje som söker asyl i Sverige är syrier. 68 procent är det inte, vilket säger ganska mycket om den folkvandring som nu sker genom Europa och hela vägen till Sverige. Och att den kommer att fortsätta.

Läget kräver ett kallt, rationellt och skarpt sinne. Endast så kan denna situation bemästras och förbättras.

Alternativet är faktiskt en kollaps av den offentliga servicen i Sverige och därmed ett brott mot det samhällskontrakt som alla svenska medborgare har upprättat med staten. I ett sådant läge kan inte heller politikerna förvänta sig att medborgarna ska uppfylla sin del av avtalet.

Beväpna er

Jag tänker bygga mig en kåk. I sten. Med galler för fönstren. Jävligt bra larm. Och om någon försöker skada min familj, då skjuter jag den jäveln.

Stefan Löfven upprepade i valrörelsen att Sverige "håller på att gå sönder". Han konkretiserade aldrig särskilt bra vad han menade. Hans ord uppfattades därför mest som en magkänsla och har blivit ett stående skämt i sociala medier.

Men sanningen är att delar av Sverige har halkat efter. Det spricker i fogarna nu, och detta har pågått under lång tid. Många människor som bor på landsbygden känner inte att den politiska eliten i Stockholms innerstad förstår dem, inte tar hänsyn till deras livsvillkor. Detta är inte gnäll utan en korrekt iakttagelse. I vissa delar av landet finns knappt någon polis att tala om. Polisstationer har lagts ned under många års tid, och de få som återstår kan omöjligt täcka det stora område de anvisats.

Konsekvensen blir att människor lämnas åt sitt öde om något händer. Detta väcker berättigad frustration. Skyddet för liv och egendom är alltså i realiteten beroende av var du bor. Sverige har blivit vad Per Gudmundson beskrivit som en nattvandrarstat. Vi får i ökad grad skydda oss själva. Detta hade varit helt i sin ordning om vi inte samtidigt tvangs betala för det skydd som staten är oförmögen att ge oss. Häri ligger själva kärnan till problematiken. För att ytterligare försvåra driver svenska politiker linjen att det ska vara svårt, krångligt och dyrt att äga vapen.

Jag hatar lynchjustis. Jag ogillar tanken på medborgargarden som går omkring och leker polis. Visserligen ligger jag inte sömnlös över att just Hagamannen fick en golfklubba i skallen häromdagen, och i viss mån kan jag sympatisera med att människor tar saken i egna händer för att skydda sin egendom. Men jag skulle föredra en fungerande polismakt.

Men när staten i praktiken har frånsagt sig ansvaret genom att inte dyka upp efter ett inbrott, genom att inte ha resurser att utreda vardagsbrott och genom att lägga ned förundersökningar trots att en tjuv gripits på bar gärning förtjänar den inte vårt förtroende. Den politiska oviljan att markera mot grov brottslighet i straffskalan eroderar förtroendet för rättsstaten ytterligare. Det är svårt att vinna tillbaka förtroendet när fallet utför väl har börjat accelerera.

Citatet som inleder denna bloggpost kommer från en film. En svensk film som berör den organiserade brottsligheten och dess konsekvenser. Låter det överdrivet? Kanske det. Men en stat som sväller på bredden och samtidigt misslyckas med att leva upp till sitt grunduppdrag är inget att skratta bort.

DN kallar alla som är oroliga över samhällsutvecklingen och känner obehag när de går ut på kvällen för "statistikförnekare" och "trygghetsskeptiker". Ett sådant påhopp blir som ett dubbelt knivhugg. Först sviker staten sin viktigaste uppgift - sedan hånar landets största morgontidning de människor som känner oro över radikalisering i förorter, brinnande bilar, våldtäkter och en polis som förefaller maktlös. Det är inte ett dugg konstigt om allt fler börjar ta lagen i egna händer.

Titta noga, politiker. Detta har ni skapat. Detta är konsekvensen av en stat som har släppt sin kärnuppgift att skydda liv och egendom. Om tio år kommer de ansvariga förmodligen säga att de var naiva. Men det är så dags då.

Läs även:
Johan Westerholm

Rent mjöl i statens påse

En stat som gör fel saker

Folk ska jobba, inte supa, löd ett av finansminister Anders Borgs mer bevingade citat. Till detta kan man foga: Staten ska skydda liv och egendom, inte sälja sprit eller skapa genusplaner.

Storbranden i Västmanland kommer att bli omdiskuterad under lång tid framöver. Inte bara för dess rekordstora omfattning utan för hur den svenska beredskapen såg ut. Branden hade kunnat fås under kontroll tidigare om resurserna sett annorlunda ut, kan man konstatera. Och även om ett litet land som Sverige inte kan förväntas ha enorma resurser, inser nog de flesta att situationen i dag inte är acceptabel.

I andra länder kallas militären in när det inträffar större katastrofer. I kinesiska Yunnan såg vi nyligen hur militären hjälpte till att rädda drabbade och röja i bråten efter ännu en katastrofal jordbävning. Det är så det brukar se ut i andra länder.

Men i Sverige har Försvarsmakten inga resurser längre. Frivilliga insatser fick därför sköta matinsamlingar och evakueringar av boende och djur.

Däremot finns uppenbarligen resurser till annat, som vi kan läsa om på Försvarets hemsida:

Försvarsmakten arbetar även genom Nordic Centre for Gender in Military Operations (NCCGM), som fungerar som ett nav för information, kunskap och erfarenheter kring genusperspektivet i internationella insatser. Här utbildas bland annat Försvarsmaktens Gender Field Advisors. Centrumet fungerar som ett Department Head för genus inom NATO och finns vid Livgardet i Stockholm.

Man skulle kunna tro att Fi:s maktövertagande redan vore ett faktum. 

Det är förstås nedslående att svenska politiker nedmonterat det svenska försvaret så här. Det är pinsamt att Försvarsmakten sysslar med genusfrågor men inte har resurser att bistå vid den största skogsbranden i modern svensk historia.

Men berättelsen ovan visar också på något annat, nämligen att människors frivilliga insatser kan göra skillnad. Att vi i motsats till vad vänsterpartierna alltid har hävdat faktiskt kan själva. Att vi inte i alla lägen behöver ett offentligt skattefinansierat maskineri som gör allt åt oss.

Detta är en desto trevligare lärdom av eländet. Men jag blir bedrövad när jag tänker på vad staten ägnar sig åt i stället för sina kärnuppgifter.

Farliga sanningsägare

Det är farligt att säga sanningen om sanningen innehåller komprometterande information om mäktiga människor. Om du gör det, riskerar du inte bara din frihet utan också hela din existens. De som gör det ska därför inte bara hyllas - de ska skyddas.

Julian Assange sitter fast på en ecuadoriansk ambassad i London. Chelsea Manning avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff. Edward Snowden skulle fly till Ecuador men fastnade i Ryssland då amerikanska myndigheter drog in hans pass och pressade Kuba så hårt att Snowden inte kunde lita på att en mellanlandning där var säker. Hans ettåriga asylvisum går ut i juli och därefter är hans framtid ytterst osäker.

Att avslöja makten, att säga sanningen om vad våra demokratiskt valda ledare har för sig bakom vår rygg och i vårt namn, har ett väldigt högt pris. Du blir utfryst och jagad - om nödvändigt över hela världen.

Även journalister jagas och hotas när de granskar makten. The Guardian fick påhälsning av den brittiska säkerhetstjänsten och tvingades förstöra datorer och hårddiskar, och i andra fall har journalister som tar emot hemligstämplat material från sina källor klassats som "medhjälpare".

Glenn Greenwald bor i Rio. Hans kollega under Snowden-storyn, Laura Poitras, bor i Berlin då hon var rädd för att hennes filmer skulle leda till åtal. Greenwald dröjde ett år efter Snowdens avslöjanden innan han återvände till USA. Han har den senaste tiden åkt runt och promotat sin bok No Place to Hide (som heter Storebror ser dig på svenska och som du självfallet måste köpa).

Makten försöker hålla skenet uppe. NSA har varit på charmoffensiv både före och efter Edward Snowdens läckor. FRA har inte velat svara på de viktigaste frågorna. Underrättelsetjänsterna har konsekvent ljugit, förminskat och slätat över i syfte att framstå i bättre dager.

När Stockholm Internet Forum, en konferens för frihet och öppenhet på internet, anordnas bjuds varken Snowden, Greenwald, Guardians redaktör Alan Rusbridger eller datasäkerhetsexperten Jacob Applebaum in. Samtliga stryks från den föreslagna deltagarlistan. Det fanns däremot plats för 450 andra deltagare. Och företrädare för den svenska regeringen, rävarna i hönshuset, deltog och försvarade FRA-lagen.

Massövervakningen kan endast upphöra om det finns en brett folkligt tryck för det. Så länge politikerna inte känner att de riskerar något med att bygga ut övervakningsstaten, så länge underrättelsetjänster tillåts utvecklas till ett slags stat i staten, helt utom demokratisk kontroll, och så länge medborgarna fortsätter att låta sig bli ljugna för, kommer massövervakningen inte bara att fortsätta - den kommer att bli värre.

Varje anständigt samhälle bör skydda dem som med risk för egen säkerhet läcker information om regeringars och företags oegentligheter, maktmissbruk och brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Om dessa brott tillåts fortsätta, och om det anses vara ett värre brott att avslöja dem, har vi ett allvarligt problem i vårt samhälle.

I USA pekas Snowden ut som förrädare och utländsk spion. Det var anklagelser han visste skulle komma. Hantlangare till den amerikanska regeringen, inte sällan så kallade journalister i stora mediebolag, har försökt misstänkliggöra och smutskasta honom sedan de första läckorna kom.

Det är en skam att inget västeuropeiskt land vill ge Snowden asyl. Det är pinsamt att Sverige, som ser sig som ett av världens främsta IT-länder, hellre sitter i sin amerikanska husses knä än prioriterar just de fri- och rättigheter som över huvud taget gör internet möjligt.

Den största faran nu är att den massiva övervakning som NSA och dess allierade riktar mot oss alla, varje dag, året runt, ska väcka en känsla av defaitism och apati. Att vi ska känna att vi inte kan göra något mot denna övermäktiga fiende.

Men Edward Snowden visade faktiskt att en enda person, på rätt plats och med rätt motiv, kan förändra väldigt mycket. Det är upp till oss att förvalta hans arbete för en värld där staten inte har rätt att veta allt om dig hela tiden.

Ta internet tillbaka

Sam Sundbergs ambitiösa bojkott av nätets jättar Google, Facebook, Microsoft och Apple ledde honom närmast in i social isolering. Hans resa säger väldigt mycket om hur vi lever våra moderna liv, men ställer också frågan om vi verkligen vill att en handfull amerikanska storföretag ska ha tillgång till all vår elektroniska kommunikation och i praktiken hela vårt privatliv.

Våra liv är i dag i hög grad uppbyggda kring de sociala medierna. Det är med Facebooks hjälp vi minns om någon fyller år. Det är med Googles hjälp vi hittar rätt när vi kört fel. Det är med Microsofts hjälp vi kan hålla kontakten med och se våra nära och kära på andra sidan jorden. Vi använder Apples tjänster i våra datorer, telefoner och surfplattor. De är en del av oss nu.

Minsta steg loggas, sparas och kan användas av företaget. Eller av staten. Sedan i somras vet vi nämligen att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA har tillgång till all vår kommunikation och att den inte ens drar sig för att underminera de tjänster vi använder för att skydda oss från angrepp från kriminella. NSA:s mål tycks vara fullständig insyn i alla människors kommunikation, hela tiden. Det verkar dystopiskt men är bitter verklighet sedan flera år tillbaka.

I hög grad har vi oss själva att skylla. Vi är nämligen väldigt generösa med vår personliga information när vi tror eller tycker att vi får något tillbaka. Ofta ger vi upp vårt privatliv för lite utökad bekvämlighet.

Vi lever våra liv i ett slags digitalt skyltfönster mot omvärlden. Alla kan titta in. Vi uppmanar dem närmast att göra det. Vi inbillar oss att vi är intressanta. Viktiga. Att våra vardagsbestyr också är det. Att det vi gör berör andra. På så vis har storföretagen manat till vår narcisstistiska sida.

Det går knappast att smita undan längre. Alla våra köp registreras. När jag härom året köpte en telefon till en anhörig tvingades jag visa legitimation - trots att inget abonnemang var kopplat till telefonen och att jag betalade kontant. När detta upprepades vid inköpet av en annan telefon, åter igen utan abonnemang, frågade jag varför. Försäljaren hävdade att det var en försäkringsfråga. Butiken ville veta vem som köpt telefonen ifall någon skulle komma in med den och vilja häva köpet.

Jag handlar mycket på nätet. Jag vet att min köphistorik sparas och kan ses av den amerikanska staten (om den skulle vara intresserad). Det har inte påverkat mitt köpbeteende. Än. Men nog är det en obehaglig tanke att ingenting är privat längre, att defaultläget är att någon hela tiden har rätt att veta något om oss. I stället för tvärtom.

Att internet kontrolleras av ett fåtal storföretag betyder att en stor del av vårt liv ligger i deras händer. Och de tjänster vi använder kontrolleras i sin tur av underrättelsetjänsterna. Vi som vanliga medborgare sägs inte vara målet för övervakningen. Ändå övervakas vi konstant. Ingen har riktigt lyckats förklara varför.

Det som oroar mig mest är att detta är på väg att bli ett normaltillstånd. Upprördheten var stor när Snowden avslöjade hur omfattande övervakningen är - men bara selektivt sett. Folk har inte gått man ur huse. Den breda massan har reagerat med jämnmod. Det finns en utbredd uppfattning att detta är ett pris vi får betala och att det ändå inte går att stoppa.

Övervakningen kommer inte att bli en valfråga i höstens riksdagsval. Den diskuteras inte mycket ens på EU-nivå. Men gränsen för vad som är anständigt har passerats med råge. Vi vet att vi inte behöver ha ett övervakningssamhälle för att känna oss trygga. Denna falska förespegling måste tillbakavisas.

Det är dags att ta vårt internet tillbaka. Det är dags att ta tillbaka makten över våra liv. Omöjligt är det inte. Men då måste fler vara beredda att offra en del bekvämlighet längs vägen. Vinsterna är så mycket större.

Utrikespolitik

Den eviga sockerskatten

I DN i dag står att läkaren och professorn Claude Marcus vill att staten "griper in" och försöker hejda svenska folket från att bli ännu fetare. Punktskatt är svaret, enligt Marcus (som varit ute i dessa frågor i media tidigare).

Googla på "sockerskatt" eller "skatt på fet mat" och du blir genast varse att detta ingalunda är ett nytt påfund. Det har diskuterats länge, och inte sällan är det just läkare som är ute och kräver krafttag, skatt och lagstiftning.

Enligt Claude Marcus blir vi "lurade" att köpa mer av exempelvis stora lösgodispåsar (vill han månne lagstifta om hur stora påsarna får vara?). Snacka om att idiotförklara människor.

Det finns heller ingen trovärdighet i uppfattningen att skatt på ohälsosam mat, godis och läsk skulle göra någon skillnad. McDonald's, exempelvis, går minst lika bra under lågkonjunkturer när människor har ont om pengar som annars.

Fetma är en socioekonomisk fråga. Det är inte så att välutbildade höginkomsttagare är de som äter mest onyttigt - tvärtom. Det är lågutbildade låginkomsttagare som har den onyttigaste livsstilen. De som har minst råd till det äter alltså mest på McDonald's och trycker i sig sockerbomber på kvällar och helger.

Därutöver finns givetvis även en frihetsaspekt. Hur stora befogenheter ska egentligen staten ha att styra över våra liv? Måste inte vi myndiga människor få fatta våra egna beslut och ta konsekvenserna av dem?

Tyvärr tycks läkarna ständigt ligga vid frontlinjen för statliga ingrepp.

Snowden gav oss chansen - nu måste vi göra vårt

Edward Snowden gjorde en historisk insats när han lät världen få veta hur den amerikanska underrättelsetjänsten övervakar inte bara amerikaner utan alla uppkopplade människor överallt. Dess kapacitet att övervaka och avlyssna i stort sett vem som helst, när som helst, är skakande.

Världen behövde få veta. Och trots att Snowden av amerikanska politiker utpekats som landsförrädare har hans avslöjanden faktiskt även tvingat högsta ort att tänka till. Barack Obama har mottagit inte mindre än 46 förändringsförslag som ska sätta spärrar för vad NSA får göra, bland annat beträffande metadata.

Vilka konkreta resultat som kommer ur dessa förslag återstår att se. Obama ska ha pratat med NSA, som givetvis inte vill se några inskränkningar över huvud taget. Slutresultatet blir troligen en halvhjärtad kompromiss för att söka tysta kritikerna utan att bråka för mycket med "patrioterna" hos NSA.

Det Snowden gjorde var viktigt för demokratin. Hans läckor har redan påverkat hur vi ser på riskerna att det moderna samhällets teknik missbrukas. Inte bara av illsinnade diktaturer utan av våra folkvalda regeringar i väst. I USA har NSA utvecklats till ett slags stat i staten och tillåtits svälla utom kontroll, med antiterrorarbete som ledord. Ingen har haft fullständig insyn i dess arbete och metoder, vilket är skrämmande.

I Sverige har vi en betydligt mindre underrättelsetjänst. Men insynen är faktiskt ännu sämre här. Vi har inga offentliga utfrågningar av företrädare för FRA. Och FRA tackade torrt nej till en utfrågning när Europaparlamentet kallade. De vill inte svara på frågor. Det enda vi får som svar på Snowdens avslöjanden om att FRA överträder sina befogenheter, är plattityder från ett antal ministrar. Det är en direkt ovärdig reaktion på de övergrepp som nu har lagts i öppen dager.

Snowdens läckor har inte bara visat hur sårbar den lilla människan är i det moderna samhället. De har påmint oss om att även en folkvald regering rutinmässigt kan begå brott mot sin befolkning, ljuga om det och sedan slingra sig som en mask på kroken när allting avslöjas inför öppen ridå. Och att den som har så kallat rent mjöl i påsen har allt att frukta från en utveckling där staten har möjlighet och rätt att kartlägga medborgarna in på bara skinnet.

Samtidigt är alla regeringar, demokratiska eller inte, i behov av ett visst folkligt stöd. Det är här du och jag kommer in. Den svenska regeringen hade inte kunnat tiga på detta sätt om folkets rop efter svar hade ekat utanför riksdagshuset. Om protesterna lamslagit inrikespolitiken.

Det är vi som har möjliggjort för riksdag och regering att komma undan ansvaret i vår tids största övervakningsskandal. Tänkbara orsaker till de uteblivna protesterna har jag dryftat tidigare. De handlar i huvudsak om en kombination av frågan tekniska karaktär kombinerat med en naivitet. Rent mjöl i påsen-argumentet är tyvärr väldigt vanligt ute i stugorna.

Här finns jobb att göra. Vi kan inte skylla på att frågan är för teknisk. Vi måste helt enkelt hitta sätt att förklara övervakningsfrågorna på ett sätt som människor förstår. Det kommer de ansvariga politikerna nämligen aldrig göra. Deras mål är att hålla folk okunniga.

Det är den personliga integriteten och demokratins kärna som står på spel här. Vi får inte sjabbla bort den chans vi har fått av Edward Snowden. Denna möjlighet kommer kanske aldrig igen.

Övervakning är makt

Ända sedan Edward Snowdens läckta dokument avslöjade hur omfattande övervakningen av vanligt folk i den demokratiska världen är, har såväl politiska mörkermän som underrättelsetjänsterna själva påtalat vikten av att övervakningen måste få fortsätta. Det handlar om att stoppa terrorism, heter det.

Men om det är något vi har lärt oss under det senaste halvåret, är det att övervakningen handlar väldigt lite om att skydda befolkningen från yttre hot och desto mer om att maximera informationsbanken hos staten.

Så när NSA och GCHQ, med beredvillig hjälp från svenska FRA, massövervakar i stort sett hela världens befolkning, görs det inte för att allt vi företar oss är av stort intresse utan som en konsekvens av en önskan att veta allt om alla. Det är denna besatthet som driver myndigheterna att ständigt kräva större befogenheter och att utöka informationsinsamlingen.

Egentligen är en oerhört liten mängd av all information som samlas in relevant. Vi vet att massövervakningen handlar mer om att vinna ekonomiska och geopolitiska fördelar än om att förebygga och förhindra terrorism. Det ligger därför säkert en hel del i påståendet att enda orsaken till att utländska makter gnäller på USA, är avundsjuka på NSA:s kapacitet.

Det brukar sägas att kunskap är makt. Övervakning ger onekligen kunskap, vilken i sin tur innebär ökad makt. Det är ur detta perspektiv som massövervakningen ska ses. Terrorism har väldigt lite med saken att göra.

Så frågorna till massövervakningens försvarare är två: Hur mycket makt vill ni ge staten? Och varför ska vanligt folk alls övervakas?

I frihetens tjänst

Tack till Dan McCall.

När staten själv får välja

FRA känner sig trygga - gör du?

Hela den amerikanska debatten handlar om att NSA lagrar stora mängder metadata om vanliga privatpersoners kommunikation. Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma och de gör det inte för något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan det gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk. 

Mark Klamberg redogör på sin blogg för en del av problematiken kring den påstått så vattentäta FRA-lagen. FRA samarbetar med andra underrättelsetjänster. Vilka vill myndigheten inte säga, men det är underförstått att det rör sig om västerländska sådana (rimligtvis GCHQ och NSA plus ett antal andra).

Det finns något förrädiskt över hur den svenska underrättelsetjänsten framställs. Den presskonferens där FRA:s talesperson Fredrik Wallin och nye generaldirektören Dag Hartelius redogjorde för myndighetens uppdrag och befogenheter såg ut som en vanlig föreläsning på en anonym svensk kommunförvaltning. Wallin må se ut som en IT-tekniker och Hartelius som en landshövding. De bär i motsats till NSA:s general Keith Alexander inte militär klädsel (FRA är nämligen en civil myndighet). Allt ser kort sagt väldigt alldagligt ut, vilket jag tror är en medveten strategi för att ge människor intrycket av att övervakningen inte är så farlig. Betydelsen av perception ska inte underskattas.

Rent sakligt har FRA samma uppdrag som NSA: att skydda ("svenska intressen") mot yttre hot. Precis som sina brittiska och amerikanska motsvarigheter får de inte spana på den egna befolkningen, men eftersom de har ett nära samarbete får FRA tillgång till information som insamlas av den amerikanska myndigheten och delar givetvis också med sig av information - även obearbetad sådan. Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det indikerar att information lämnas över i bulk. Riktigt så lät det inte när riksdagens ledamöter skulle ledas till ja-knappen sommaren 2008.

Det är nu också känt att även om FRA inte får spara rådatan om vem som varit i kontakt med vem när nätverk kartläggs, får analysresultaten av datainhämtningen bevaras. Och tillgång till resultaten är förstås själva syftet med att över huvud taget inhämta information. Det finns oklarheter kring vad myndigheten får använda denna information till.

Avslutningsvis är det förstås lite komiskt att Dag Hartelius säger att han inte vill kommentera avslöjanden om avlyssning i andra länder men gärna tar just andra länder som exempel när han argumenterar för vad som gör FRA-lagen så bra. Jovisst.

FRA känner sig trygga med dagens lagstiftning. Frågan är om vi medborgare kan känna likadant. 

Sverige+USA=FRA

Duncan Campbell avslöjade under en hearing i Europaparlamentet att Sverige är en nyckelpartner till USA:s och Storbritanniens internationella övervakning.

Bilden som framkommer ur de läckta dokumenten från Snowden är enligt Campbell att Sveriges förhållande till USA liknar Israels. Sverige fyller ett tomrum på världskartan - medan Israel dammsuger östra Medelhavet på information har Sverige tillgång till kablarna i Östersjön. Allt skickas sedan till USA för analys.

Enligt Duncan Campbell är det tydligt att Sverige, Storbritannien och USA samarbetade för att skapa nya lagar för massövervakning 2008, året då den svenska FRA-lagen tillkom. Ett argument som svenska politiker använde i FRA-debatten var att övervakningen alltid förekommit och att målet nu var att reglera den i lag. Men enligt Campbell var den småskalig och hade inte alls samma kapacitet som den fått nu när underrättelsetjänsternas massövervakning fått grönt ljus juridiskt och kan svälla över alla tänkbara gränser.

Om detta varit känt när lagen röstades igenom 2008, hur många hade röstat nej? Hade lagen stoppats om riksdagsledamöterna vetat vad vi vet i dag? Inte nödvändigtvis. Men det hade blivit en tuffare debatt och chansen att fler hade gått emot partilinjen hade ökat väsentligt. Camilla Lindberg har inte varit så ensam.

På frågan om vilken information som samarbetet mellan Sverige, USA, Storbritannien och övriga länder gäller svarar Campbell:

Allting. Det är chocken för oss som har följt det här länge. Att de vill ha all information hela tiden återkommer igen och igen i Snowdens dokument. Målet är att ta all privat kommunikation från kablarna, lagra den i tre dagar och automatiskt låta datorerna analysera vem som pratar med vem. På så vis får man fram signaturer, särskilda mönster som visar vem som bedriver kriminell verksamhet eller vem som har en utomäktenskaplig kärleksaffär. Det motiveras förstås med kampen mot terrorismen men allt som de har skapat sedan 11 september 2001 håller nu på att sammanfalla på ett mycket olyckligt sätt.

Vi har inte fått all information än. Edward Snowdens läckta material är massivt och analyseras fortfarande. Fler uppgifter om Sveriges roll i det globala massövervakningsnätet är säkert att vänta. Men redan nu är bilden av Sveriges roll tämligen tydlig (märk väl att ingen ansvarig politiker i Sverige har förnekat uppgifterna som framkommit, endast nedtonat betydelsen av dem): Sverige bidrar aktivt och entusiastiskt till skapandet av det globala övervakningsnätet.

Frågan är vad vi kan göra åt detta. Intresset i svenska medier är i bästa fall begränsat. Politiskt finns inget tryck, här sitter alla i samma båt. Det som finns är en mindre grupp människor som försöker skapa opinion mot övervakningsstaten och dess konsekvenser. Det är ingen lätt uppgift, trots att övervakningen är mycket mer utbredd än vad de flesta av oss kunde föreställa sig. Skillnaden i dag jämfört med för fem år sedan är att kritiker inte ses som kompletta foliehattar längre.

Nätövervakningen är förrädisk eftersom den inte märks i vardagen. Människor skulle aldrig acceptera om alla deras brev blev sprättade, om folk förföljde dem och antecknade vart de reste, vilka de träffade och när. Sådana ingrepp skulle betraktas som allvarliga övertramp. Ändå är det precis den informationen som staten i dag samlar in - och skickar till utländska underrättelsetjänster.

Detta är inte början på slutet utan slutet på början. Vilken väg övervakningsskandalen tar beror helt och hållet på vilka reaktioner den möter hos vanliga medborgare. Vi kan inte bete oss som får längre. Det är dag att reagera. Det är nog nu! 

Tidigare bloggat:
Ett Sverige att skämmas för
Det är nog bara vi
Övervakningen: Se om ditt hus

Som det är

Staten eftersträvar alltid kontroll

I andra världskriget stod den fria världen med USA och Storbritannien i spetsen mot den auktoritära med Nazityskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan.

Sovjetunionen var den svarta plumpen i protokollet för den demokratiska kampen mot tyranniet. Och tyvärr innebar Tysklands nederlag samtidigt en seger för det stalinistiska Sovjetimperium som kom att ockupera halva Europa i decennier.

Kalla kriget var lite förenklat en annan kamp mellan demokrati och diktatur, mellan den fria världen och den kommunistiska. Sovjetimperiet föll och med det den slutliga drömmen om en kommunistisk värld. Sovjets fall innebar även att länder som Kuba och Nordkorea inte längre kunde räkna med någon ekonomisk hjälp till sina utfattiga ekonomier.

I dag har vi en helt annan värld. Det finns ingen fri värld som strider mot en ofri. Men samma länder som stred mot nazister och kommunister har samma behov av en yttre fiende i dag som för 60 år sedan. Den 11 september 2001 blev de bönhörda och sedan dess är det "terrorismen" som är den där världsfienden som kommunismen en gång var. I kampen mot denna fiende, som är global, statslös och kan slå till när som helst, har staten tagit sig rätten att införa ett slags permanent undantagstillstånd. Rättsstaten har stegvis monterats ned, människor har vant sig vid att allt de gör övervakas och registreras.

Det är en historisk ironi att det i dag är just USA och Storbritannien som driver på för ett globalt övervakningssamhälle och som allra ivrigast implementerar nya sätt att övervaka inte bara sin egen befolkning utan alla människor i den uppkopplade världen.

Det är en ironi att historiens viktigaste visselblåsare, Edward Snowden, söker asyl i Ryssland och förmodligen tog sig dit med den kinesiska regeringens välsignelse. USA har blivit ett hot mot friheten i världen, inte dess försvarare. Det har aldrig varit så tydligt som nu.

I kraft av sin militära överlägsenhet och sin ekonomiska styrka kan USA fortfarande diktera villkoren i världen. Få har råd att göra sig ovän med de förenta staterna. Men om tillräckligt många länder sade ifrån och vände amerikanerna ryggen - väl medvetna om den ekonomiska skada det skulle orsaka - vore det möjligt att uppnå en förändring. Inte ens maktgalna amerikanska politiker är helt tondöva.

Intresset för en sådan konflikt är emellertid obefintligt. Den amerikanska staten gör nämligen inte något som andra stater inte skulle vilja göra om de bara kunde. Skillnaden mellan USA och pyttelandet Sverige är inte ideologi eller moral utan resurser. Vi ska inte tro att våra svenska politiker är snällare eller har högre moral än andra.

Det ligger i politikens natur att eftersträva kontroll. Vissa stater har med obarmhärtigt förtryck lyckats uppnå närapå fullständig kontroll - dit hör definitivt Nordkorea. USA har genom en rad lagar, som allmänheten med sin passivitet gett sitt godkännande till, skapat en veritabel buffé av kontrollverktyg att välja bland. Eftersom övervakningen främst sker digitalt är den inte alls lika påtaglig som angiveri och övervakning är i mer primitiva samhällen. Därmed blir det upplevda ingreppet i privatlivet inte så stort. I själva verket är statens övergrepp i dag mer omfattande än någon gång tidigare i den så kallade fria världen.

Detta kan stoppas. Det är ännu möjligt att vända utvecklingen. Men då måste en bredare allmänhet börja bry sig. Politikerna kommer inte att öppna dörren åt oss. Vi måste själva sparka in den och tvinga dem att lyssna.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Ockupera allt! Avgå alla!
The Telegraph: Travellers' mobile phone data seized by police at border