Inrikesministerns platta löften

Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.

Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).

Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).

Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:

För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen [...] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.

Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.

Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.

Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.

Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.

Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

Den hånade otryggheten

Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:

Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.

Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Om tilliten som försvann

I dag gästbloggar jag på bloggen I otakt.

Sveriges oförmåga att hantera personer som bryter mot normer i stort och smått går mig på nerverna. Oförmågan att straffa unga kriminella, att ge brottsoffer upprättelse, att ha ett välfungerande asylsystem som lägger bevisbördan på den som söker asyl och inte minst visa någon förbannad respekt för alla skötsamma och hårt arbetande människor som faktiskt betalar för hela kalaset, är oacceptabel.

Läs om tilliten som försvann.

Förslappningens land

Nyårsfirandet är alltid stökigt. Våldtäkter, fylleslagsmål och olyckor i samband med fyrverkerihantering hör tyvärr till. På senare tid har emellertid problemen eskalerat och blivit grövre.

På nyåret 2016 rapporterades om gruppövergrepp på kvinnor och tjejer, bland annat på Larmtorget i Kalmar. I år sägs det ha gått lugnare till, men ett skäl som anges av polis på plats är att det helt enkelt vistades färre kvinnor ute denna gång. Kvinnor verkar alltså ha gjort som de brukar - anpassa sig efter rådande hotsituation för att undgå att utsättas för obehagligheter.

Om situationen för ett år sedan beskrevs med "ökad anmälningsbenägenhet", vad ska vi använda för ord för att beskriva den i år? Kapitulation är ett. Om färre går ut av rädsla för att bli utsatta för brott har samhället kapitulerat för de kriminella. Konsekvensen för vanligt folk blir ofrihet, för de kriminella straffrihet.

Därtill har vi den nya traditionen att skjuta raketer och kasta smällare på folk. I tisdagens Aktuellt stod Malmös polismästare Stefan Sintéus och sade att polisen inte kunde ingripa mot de ungdomar som under nyårsnatten sköt raketer mot människor på Möllvångstorget i staden. Han angav följande som skäl:

Att ingripa när vi har fyrverkerier och raketer i luften är en fara för både poliserna och för de som poliserna ska skydda. Man bedömde att man i så fall kan arbeta med de här filmerna.

I stället för att ingripa på plats mot de som skapade kaos och fara för annan valde polisen alltså att avvakta granskning av de filmer som tagits på platsen. Hur lätt det är att i efterhand identifiera personer på långt håll som i mörker skjuter raketer på ett torg fullt av fyrverkerier och explosioner kan nog de flesta räkna ut. Det kommer inte bli några som helst resultat av den granskningen.

Polisen fegade ur, helt enkelt. Ville inte eller vågade inte ingripa. Det är inte ett dugg konstigt att problemen fortsätter och dessutom eskalerar när alla med egna ögon kan se att polisen inte ingriper. Vilka incitament har ligisterna att sluta med dumheterna när de ser att polisen inte agerar mot dem? När det inte får några som helst konsekvenser av att skjuta raketer mot andra människor?

Förflackningen i det svenska rättssamhället tar tyvärr inte slut där. Inte ens när en kriminell tagits i förvar lyckas våra myndigheter sköta jobbet. Den beryktade gängledaren i Ronneby undgick en beslutad utvisning i ett helt decennium, fortsatte att trakassera ortsbefolkningen och togs slutligen i förvar efter att media uppmärksammat situationen. Då rymmer (!) han från förvaret. Två gånger.

Seriöst, så här kan det inte fortsätta. Människor kommer helt förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. Vi är redan på god väg. Både myndigheter och lagstiftare behöver skickas på snabbutbildning för att lära sig begreppet "incitament". Det har varit helt frånvarande i det politiska samtalet under alldeles för lång tid och det med katastrofala konsekvenser. Det är som om de helt enkelt inte begriper att även allt som inte görs, alla icke-ingripanden, får konsekvenser.

Varför kastar ungdomar sten på blåljuspersonal? Därför att de kan. Varför skjuter ligister raketer på förbipasserande och poliser? Därför att ingen ingriper. Varför används skjutvapen och handgranater i så stor omfattning? Därför att riskerna med det är så små.

Detta är inte jättekomplicerad materia. Det måste kort sagt bli ett slut på relativiserandet och gullandet med personer som med berått mod våldför sig på andra människor och annans egendom. Det finns sätt att komma åt kriminalitet om man bara vill.

Polisen måste vinna tillbaka kontrollen. Domstolarna måste lära sig att använda hela straffskalan. Och lagstiftarna måste börja tänka mer på brottsoffren än på gärningsmännen. Det vore en bra början på en vändning som måste komma väldigt snart.

Tidigare bloggat:
Postmodernismen och faktaresistensen

Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Ja, detta är Sverige

Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

Den fria rörlighetens baksidor

TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:

Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.

Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

Om ansvaret för migrationshaveriet

Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Löfvens nya tonläge

I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var "en liten ansträngning". Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

I en intervju i Financial Times så sent som i våras ansåg Löfven att alla kurvor i Sverige pekar åt rätt håll och att det faktum att så många svenskar anser att landet tvärtom går åt fel håll är "surrealistiskt". Detta uttalande har Löfven fått äta upp flera gånger - det symboliserade just det världsfrånvända etablissemang som alltfler svenskar har fått nog av.

Månne har han lärt något av det hela för det är en lite mer ödmjuk statsminister som framträder i DN.

"Det finns ingen organiserad ondska eller rasism i detta utan är en rädsla och oro om samhället kommer att fungera."

Löfvens svar på varför populistiska krafter växer är att "det handlar om människors rädsla och oro". Detta är en grov förenkling och om statsministern på allvar tror att rädsla är förklaringen har han inte kommit så mycket närmare en lösning än han var för två år sedan. Han utvecklar emellertid resonemanget något och tycks landa åtminstone i närheten av en rimlig analys (om än omformulerad): "vi har misslyckats."

Det växande stödet för icke-etablissemangspartier handlar i grunden om ett missnöje med de etablerade partierna och missnöjet grundas i sin tur i ett politiskt misslyckande. Ett misslyckande med skolan. Med att upprätthålla lag och ordning. Med vården. Med bostadsförsörjningen. Med arbetsmarknadspolitiken. Svensk politik har under alldeles för lång tid kört i samma invanda hjulspår. Partierna har inte förmått tänka nytt, och det går inte att hitta många spår av nytänkande hos vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Centerpartiet nu heller.

Löfvens nya signaler kommer kritiseras från vänsterhåll, men den fajten har han råd att ta i sin jakt på förlorade mittenväljare. Det många kommer sätta ett frågetecken för är hans trovärdighet. Efter alla utspel om rasism, nazism och allmän brunsmetning skorrar det ganska falskt när den socialdemokratiske ledaren nu sträcker ut en hand och säger att han förstår. Att väljarna inte är onda eller rasistiska.

Statsministern vill förstås undvika att göra som Hillary Clinton gjorde - förolämpa miljoner väljare. Det slår alltid tillbaka. Frågan är vad skillnaden är här, ty det är en utmaning att förklara varför väljare som inte är onda röstar på partier som enligt Löfven vill montera ned den svenska välfärden och kasta ut cancersjuka på gatan. Eller varför väljare som inte är rasistiska röstar på ett parti som enligt Löfven är nyfascistiskt och rasistiskt.

Sverige har plötsligt en regeringschef som säger sig förstå folket. Han har knappt två år på sig att visa det.

Läs även:
Fnordspotting

Det börjar bli dags

Femte november.

Alla, nästan oavsett politisk åskådning, kan tolka in sina egna perspektiv i detta klipp. Men känslan att något behöver göras finns onekligen där inombords.

Personligen avskyr jag allt vad politiskt våld heter. En folklig resning av modellen man ur huse vore däremot på sin plats.

Det finns nämligen få saker som politiker fruktar så mycket som ett brett folkligt missnöje. Alldeles oavsett om ledarna sitter i sina palats i Ankara eller i sina elfenbenstorn i Rosenbad.

En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

En av tio ungdomar i förorten sympatiserar med IS

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade "ja, jag har sympati". Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Först ska sägas att man ska vara lite försiktig att ta enkätundersökningar i denna åldersgrupp på blodigt allvar innan de har bekräftats av fler studier. De påminner lite om de där alkohol- och narkotikaundersökningarna som gjordes i högstadiet. Jag och flera av mina vänner svarade alltid på ett sätt som tydde på att vi var långt gångna i ett tungt opiatmissbruk.

Men siffrorna är ändå så pass alarmerande, och samtidigt inte direkt förvånande, att de onekligen stämmer till eftertanke. Vi skulle inte få sådana här svar gällande sympatier för nazism.

Svaren i undersökningen är allvarliga. På riktigt. Inte för att dessa ungdomar nödvändigtvis själva kommer bli jihadister utan för att de uppenbarligen hyser sympati för en terrororganisation som utan minsta tveksamhet röjer oliktänkande ur vägen med de mest brutala metoder.

Det handlar också om synen på icke-troende i Sverige:

Vissa ungdomar vi mött använder ord som "kafir" för icke-troende människor, och de säger att sådana kan "dra åt helvete" och att "IS gör egentligen rätt" och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar.

Att barn till invandrare blir mer religiösa än sina föräldrar finns belagt i brittiska studier. Det är intressant att ställa frågan varför. Gissningsvis handlar det delvis om att de växer upp i segregerade förorter som är åtskilda från det svenska majoritetssamhället. Där kan ökad religiositet och även extremism frodas i god ro. I Sverige har vi genom vår naiva inställning till religiös extremism och oförmåga att se uppenbara värderingskonflikter i samhället närmast underblåst denna utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka motsättningar - såväl mellan muslimer och icke-muslimer som mellan "rättroende" muslimer och övriga - som byggs upp just nu. Hur det där vackra och toleranta sekulära samhället ska kunna skapas när sådana här värderingar får fäste bland den uppväxande generationen unga i svenska förorter är en gåta. Inga genusutbildningar i världen kommer att hjälpa.

Det är heller inte svårt att gissa att den här undersökningen - som alltså är genomförd av en frivilligorganisation - kommer att tigas ihjäl eller relativiseras av det politiska och mediala etablissemanget.

Förmodligen sitter somliga redan och förbereder nästa fackeltåg mot islamofobi.

IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad.