Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad. 

Välfärdspessimism

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:

Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.

Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:

- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  

- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 

- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 

- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 

- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 

- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år

Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

Detta är socialtjänsten

Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.

Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson

Brandattack mot ett socialkontor.

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

Allt åt alla-partiet

Asyltrycket på Sverige ställer stora krav på kommunerna. Vissa kommuner är bättre rustade än andra. I Stockholm finns en väl utbyggd social bostadspolitik, vilket underlättar i situationer som denna. Åtminstone på kort sikt.

SHIS, Stiftelsen hotellhem i Stockholm, ansvarar för sociala bostäder för utsatta grupper. Dit kan Socialtjänsten skicka remisser för att personer med hemlöshet eller barnfamiljer i en hopplös bostadssituation kan få bo under en begränsad tid. I syfte att skaffa sig kötid, jobba med skulder eller annan problematik.

Nu har SHIS fått ansvaret att erbjuda nyanlända bostad, vilket ökar trycket markant. Därför säger bolagets vd Fredrik Jurdell att de kan tvingas prioritera mellan olika grupper till följd av sitt nya uppdrag.

När borgarrådet Åsa Lindhagen (MP) i går fick frågan om hur hon såg på detta svarade hon att det inte alls kommer bli fråga om några prioriteringar. SVT-reportern frågade hur hon kunde vara så säker på att SHIS inte kommer att hamna i den situationen att prioriteringar blir nödvändiga när dess chef, som borde ha en rimlig koll på läget, säger just detta. Enligt Lindhagen finns det plats för alla. Hon konstaterade helt sonika att "vi kommer inte ha den situationen i Stockholm".

Nähä. Så bra. Då var den saken löst. Tydligare kan den miljöpartistiska synen på samhället knappast beskrivas. Det är allt åt alla. Alltid. Aldrig prioriteringar. Detta goddag yxskaft-svar är bara ett sätt att stoppa huvudet i marken och vägra förhålla sig till realiteter.

Jag börjar tro att miljöpartister är mentalt oförmögna att ta till sig av den verklighet som existerar runt omkring dem. Vilka konsekvenserna av denna politik är, såg vi inte minst i gårdagens prognos från Migrationsverket.

Politikerna har skapat detta kaos

Om två dagar kommer Migrationsverkets nya prognos för antalet asylsökande under 2015. Den väntas landa på, eller överstiga, 150 000 personer. Alla verkar tagna på sängen. Ingen hade kunnat förutspå detta, är regeringens budskap. Men det stämmer inte.

Om vi blickar tillbaka lite ser vi att Migrationsverket tidigare i år tog höjd för en kraftig ökning av asylsökande. I februari presenterade myndigheten en prognos. "Myndighetens sammanvägda bedömning är därför att intervallet för antalet asylsökande ligger fast från förra prognosen, dvs. 80 000 till 105 000 under 2015." I mars meddelade Migrationsverket att den på grund av platsbristen kraftigt höjde gränsen för hur många som kan inhysas på ett och samma asylboende.

I början av året fanns alltså en föreställning om över 100 000 asylsökande till Sverige, vilket borde ha fått regeringen att i detta läge trycka på den stora röda knappen och kalla till samtal med oppositionen. I stället gjordes ingenting. Under sommaren kom en nedskriven prognos för helåret, och alla tycktes andas ut. Det skulle "bara" komma 73 000 människor. Och då var allt lugnt.

Aningslösheten är förbluffande. Det är inte så att Sverige hade bostäder till 73 000 människor och i förlängningen deras anhöriga (än mindre för 105 000). Ändå kunde vi läsa att läget var under kontroll eftersom det skulle komma något färre i år än 2014 (då det kom 81 000 asylsökande). Och låt oss vara ärliga här: gapet mellan 105 000 och 150 000 är inte skillnaden mellan frid och fröjd och komplett kaos. Även det förstnämnda hade varit en mycket besvärlig situation med den enda skillnaden att tältlägren förmodligen tagits i bruk någon månad senare.

Spola fram till i dag. Nu står vi plötsligt inför fullbordat faktum då evakueringsplatser för den svenska befolkningen i händelse av katastrof tas i anspråk för att ge asylsökande tak över huvudet. De första tältlägren står nu redo.

När migrationsminister Morgan Johansson försöker utmåla dagens situation som oväntad och omöjlig att förutspå ljuger han svenska folket i ansiktet. Det är regeringens oförmåga att läsa prognoser, att planera och att lägga ihop ett och ett som bäddat för denna situation (ja, Alliansen är lika skyldig).

Det stora inflödet sker heller inte av en slump. Det är inte på grund av ett krig i fjärran land eller till följd av händelser som svenska politiker inte haft någon möjlighet att förutsäga eller arbeta förebyggande mot. Nej, dagens kaosartade situation runt om i Sverige är helt och hållet politikernas verk.

Det har under lång tid förts en politik som gjort Sverige särskilt attraktivt för asylsökande. Per capita har Sverige haft ett väldigt högt asylmottagandet under lång tid. 2011 fick Migrationsverket slut på lägenheter och började upphandla asylboenden som permanenta lösningar. Nu har vi som bekant gått ett steg längre med tältläger. Och finansministern, som verkar ha tappat kontrollen över ekonomin, vill låna för att finansiera asylmottagandet.

En perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu med en socialtjänst som bokstavligt talat går på knäna, med kommuner vars budgetar flyger all världens väg. Politikernas misstag kommer att kosta svenska skattebetalare väldigt mycket under lång tid framöver. I både pengar och service.

Landets politiska ledning driver just nu Sverige in i väggen. Och den verkar inte ens se det själv.

Läs även:
Anna Dahlberg, Andreas Johansson Heinö

Bostadsdepression

En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön.

Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt. Ändå är det osannolikt att ens detta mål kommer att nås.

Antalet barnfamiljer utan egen bostad växer i Stockholm. Majoriteten har utomeuropeiskt ursprung och lever på försörjningsstöd. Detta bekräftar den bild som många inom Socialtjänsten länge har haft. Andelen som kommit till Sverige utifrån en anknytning till en flykting som själv saknar bostad ökar, enligt statistik från Socialförvaltningen. Här ser vi således en direkt effekt av att regering och riksdag valt att ignorera försörjningsansvaret för den som vill ha hit sina anhöriga. 6 av 10 har saknat ett fast boende under mer än ett års tid.

Som jag skrivit om många gånger tidigare kommer sociala kontrakt via Socialtjänsten att bli allt vanligare. Det finns helt enkelt ingen annan väg för det växande antalet barnfamiljer och unga som saknar tillräcklig inkomst, inte är kreditvärdiga, har hyresskulder eller otillräcklig kötid. Till detta växande tryck på Socialtjänsten att lösa människors boendeproblematik adderas de ensamkommande flyktingbarnen som i dag placeras på hiskeligt dyra boenden eftersom det saknas bättre alternativ.

Bostadssituationen i Stockholm är oerhört oroväckande, och det finns dessvärre ingen ljusning i sikte. En liten indikation på hur svårt det är att få fram tillräckligt med bostäder är att Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hittills under 2015 har godkänt detaljplaner för 1 127 bostäder. Det ska ställas i relation till de 6 000 som planeras för hela året. Orsaken uppges vara att detaljplanerna varit "mer komplexa" än väntat. Än har vi heller inte sett den revolution som Mehmet Kaplans modulhus ska erbjuda.

Effekten av allt detta är att skattebetalarna får dra ett allt tyngre lass för den växande grupp som saknar bostad och arbete. Sociala boendelösningar via SHIS är ett alternativ till dyra hotellplaceringar, men hyran kommer skattebetalarna oftast behöva stå för även där. Liksom inkomsten. Bevisligen är det väldigt svårt för utomeuropeiska invandrare som hamnat i utanförskap på både bostads- och arbetsmarknaden att ta sig ur sin situation.

Tidigare har jag konstaterat att det kommer bli värre innan det blir bättre. I dagsläget har jag svårt att se när vändningen ens ska kunna komma.  

Tidigare bloggat:
Regeringen bjuder på fromma förhoppningar
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff

Sökes: Det egna ansvaret

För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Familjerna levde, i likhet med många andra i området, i så kallade korttidskontrakt. Dessa går att få via Bostadsförmedlingen och har en kortare kötid eftersom de inte är lika attraktiva som vanliga hyreskontrakt utan tidsbegränsning. De är alltså enklare att få. Den som får en lägenhet med korttidskontrakt behåller samtidigt sin kötid, vilket gör det hela till win-win.

Den som anmäler intresse för en lägenhet via Bostadsförmedlingen har förstås ett eget ansvar att ta reda på vilka förutsättningar som gäller för boendet. Svenska Bostäder är en seriös hyresvärd och har knappast bedragit någon.

Ändå säger barnfamiljerna att de blivit lurade. De fick "bara" bo i två år (vilket är lång tid i ett rivningskontrakt där den garanterade boendetiden kan vara så kort som tre månader).

Företrädare för Svenska Bostäder bedyrade att ingen barnfamilj skulle ställas på gatan. Detta skulle lösas tillsammans med Spånga-Tenstas stadsdelsförvaltning. Och så bli det självfallet i dylika fall. Socialtjänsten får gripa in genom att göra väldigt dyra placeringar på olika hotellboenden. Tax money at work.

Noteras kan att de allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm efter nya direktiv har sänkt sina inkomstkrav ytterligare och nu accepterar en inkomst motsvarande existensminimum. Försörjningsstöd är således inget hinder för att få en bostad - så länge du har en tillräcklig kötid. Vilket många inte har.

Ingen frågar vilket ansvar den egna familjen har. Är man förälder, har man ansvar för att sörja för sina barns väl och ve. Det inkluderar förmågan att hitta ett tryggt boende till sig och sina barn. Att skylla på hyresvärden för att den säger upp hyreskontraktet när tiden har löpt ut, eller på Socialtjänsten för att den inte bistår med en ny lägenhet, är magstarkt.

Ja, boendesituationen i Stockholm är hemsk. Den är konsekvensen av ett storskaligt politiskt misslyckande. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms län, och så länge det är svårt att hitta en bostad här bör man faktiskt se sig om efter andra alternativ.

Tenstafamiljerna, runt 35 till antalet, ställde krav på Svenska Bostäder och stadsdelen. På en Facebooksida krävde man bland annat tillräckligt stora lägenheter för åttabarnsfamiljer, rimlig hyra, inget tak för max antal boende i lägenheten, en ny bostad i området nära till skola och jobb och att Socialtjänsten ska gå in som borgenär för hyran. Det låter ju kanon.

Hörde vi något om eget ansvar? Givetvis inte. Nånannanismen har blivit dogm i Sverige.

Utmana inte kvinnoväldet

Normaltillståndet i svensk media är att vi får höra om kvinnor som far illa. Politiker, krönikörer och debattörer underblåser en bild av kvinnor som särskilt utsatta, närmast skyddslösa, i det svenska samhället. Feminismens enkla uppdelning i kön utifrån offer och förövare har varit skrämmande effektiv.

När någon kommer med en inte motsatt utan kompletterande bild, blir upprördheten stor. Maciej Zarembas artikelserie i DN om män som diskrimineras av socialtjänsten och barn som far illa av det har rört upp starka känslor hos feminister och folk på vänsterkanten eftersom den bild han målar inte överensstämmer med den svartvita föreställningsvärld som många har.

Att fackförbunden försvarar sina medlemmar och en hel yrkesgrupp är en sak. Det är deras jobb. Kommunisten och feministen Kajsa Ekis Ekman går dock till ett synnerligen raljant angrepp mot Maciej Zaremba, och kallar hans artikelserie för "det patriarkala pekoralet".

Hon pekar bland annat på statistik som visar att det inte alls rådde någon incesthysteri på 90-talet. Många som arbetade i socialtjänsten då kan vittna om motsatsen. Det som inte syns i statistiken är stämningar, diskurser och förutfattade meningar. Hur kurser för personalen läggs upp. Hur handledningen ser ut. Vilka utgångspunkter som tas i utredningar av barn, och så vidare. Detta kan inte återfinnas i offentlig statistik utan endast återberättas av dem som arbetade där och då. Och de ljuger förstås för att smutskasta feminismen, om vi får tro Ekis Ekman.

Det finns visserligen skäl att inte vara helt okritisk mot Zarembas artikelserie. Även jag tyckte att deni hög grad bygger på ett fåtal enskilda förfärliga fall vilket gör att man måste vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser om socialtjänsten.

Däremot visade Zarembas artiklar på uppenbara brister på enskilda förvaltningar och enheter, vilket är illa nog och sådant som brukar räcka gott för att generera ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Det kan ju räcka att det begås ett fel på en enhet för att enskilda människor ska drabbas väldigt hårt.

Att Ekis Ekman blir upprörd över att Zaremba granskar kvinnoväldet på enskilda enheter inom socialtjänsten, och rycker på axlarna åt att män dels har dömts oskyldiga för sexuella övergrepp på sina egna barn och dels fortsatt betraktats som skyldiga av socialtjänsten efter friande dom, säger en del om hennes medeltida syn på rättssäkerhet.

Men hon nöjer sig inte med detta. Ekis Ekman går till motangrepp och hävdar att "bara två" av de totalt femton fall som Zaremba åberopar handlar om män som fällts och sedan friats från anklagelsen om sexuella övergrepp på det egna barnet. Dåså! Vem bryr sig om två ynka fall?

Slutligen gör Kajsa Ekis Ekman det klassiska: hon byter ämne genom att köra feministernas favorit i repris: bara en procent av alla anmälda sexualbrott leder till åtal (ingen plats för diskussion om rättssäkerhet här inte). Ni ser. Det är männen som är det egentliga problemet.

Seså. Cirkulera. Återvänd till feminismens tankevärld och ignorera allt utanför den.

Bidragsfällan

Försörjningsstödet, det som i dag kallas ekonomiskt bistånd, är lågt. Bidraget ligger under det existensminimum som en person som fått skuldsanering har att leva på under fem år när skulderna dragits av Kronofogden.

Skälet är enkelt: försörjningsstödet har aldrig varit tänkt som en långsiktig försörjning utan en tillfällig och akut lösning. Så fungerar det nu inte. Inte bara har antalet försörjningsstödstagare ökat (400 000 personer under 2013), alltfler lever på bidraget under en längre tid.

Hur illa är det? Socialstyrelsen har mätt en rad indikatorer som visar på läget. Mest intressant är hur stor andel av försörjningsstödstagarna som befinner sig i "långvarigt ekonomiskt bistånd" (10-12 månader under året) och "mycket långvarigt ekonomiskt bistånd" (27 månader under en treårsperiod).

Det är skrämmande höga siffror. I stadsdelen Rinkeby-Kista är siffran över 51 procent för långvarigt och 36 procent för mycket långvarigt ekonomiskt bistånd. Över en tredjedel av alla som uppbär försörjningsstöd i den stadsdelen har alltså gjort det i minst 27 av de senaste 36 månaderna. Detta är ingen tillfällig utan en permanent försörjning.

I något mer välmående Stockholmsstadsdelar är siffrorna lite lägre, men även stadsdelar som Enskede-Årsta-Vantör (49 respektive 36), Södermalm (42 respektive 29) och Östermalm (46 respektive 28) har förfärande höga siffror.

Bilden är tämligen entydig: om du hamnar i en situation där du måste söka försörjningsstöd, är risken stor att du kommer att bli kvar i denna försörjning under minst ett år framöver. Steget för försörjningsstöd till egen försörjning är långt, och det underlättas inte av att många försörjningsstödsenheter inom socialtjänsten går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Det sistnämnda bidrar tyvärr till att handläggarna inte hinner arbeta med den andra delen i sitt uppdrag, nämligen ge den sökande stöd i att bli självförsörjande.

Om detta borde politiker prata betydligt mer. Framför allt borde vi presenteras konkreta förslag på hur tiden i försörjningsstöd kan kortas. Att uppbära försörjningsstöd i år efter år är nämligen en ganska knäckande tillvaro (även om det självfallet finns personer som inte gör så mycket för att förbättra sina chanser), och ju längre det dröjer desto mindre attraktiv blir personen för en arbetsgivare.

Små åtgärder har vidtagits - från den 1 juli i fjol blev det exempelvis möjligt att tjäna lite extra pengar utan att det påverkar det ekonomiska biståndet. Handläggaren ska räkna av den summan. Tanken med denna så kallade jobbstimulans var förstås att underlätta steget från försörjningsstöd till arbete, men det är dock tveksamt om den haft några effekter.

En hög andel personer i långvarigt ekonomiskt bistånd är kostsamt för både individen och samhället. Det borde därför vara en prioritet för riksdagens partier att se över hela systemet. Inklusive hur arbetsmarknaden fungerar. Ty någon tillfällig och akut lösning är försörjningsstödet inte längre.

Läs även:
Nedanstående skärmdump visar bara delar av statistiken. Gå in på denna länk på Socialstyrelsens hemsida för hela dokumentet (klicka på "tabeller" och i dokumentet på fliken "omfattningsindikatorer 2014").

Försörjningskrav en självklarhet

Sverige har sedan flera år ett krav på den som vill ta hit anhöriga från andra länder att ha både försörjning och bostad. Men det är endast ett krav i teorin. Undantagen är så många att försörjningskravet i själva verket endast upprätthålls i en procent av fallen.

Moderaterna vill bredda försörjningskravet så att det omfattar nya relationer och familjebildningar. Det är alls inget orimligt krav. Tvärtom. Ändå stretar Folkpartiet och Erik Ullenhag emot. "Det är ingen bra start i Sverige att vara skild från ett barn", konstaterar ministern.

Ullenhag har en poäng. Men samtidigt: Hans alternativ är att knuffa människor rakt till socialtjänstkontoret, där många kommer att förbli i år efter år. Detta är tanklös empati.

Att ställa krav är att bry sig. Att ställa krav är att ge människor chansen att leva självständiga liv. Att fylla socialtjänstens väntrum är det inte.

Vem reagerar på sossarnas "kalla högerpolitik"?

Socialdemokraterna tycks ha hamnat i något slags panikläge för att återta titeln som Sveriges arbetarparti.

I det så kallade framtidskontrakt som partiet gör reklam för i Stockholm handlar en av punkterna om försörjningsstödet. Socialdemokraterna skriver att "ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag". "Socialbidrag" är det gamla, och lite nedsättande, namnet på det som i dag kallas försörjningsstöd eller ekonomiskt bistånd.

Det är månne en fin målsättning. Men känner partiet egentligen till vilka som i dag lever på försöjningsstöd från Socialtjänsten? Att det i många fall handlar om fullt friska människor, både infödda svenskar och personer med utländsk bakgrund som helt enkelt inte lyckas komma någonvart på arbetsmarknaden? Var tänker sig partiet att dessa ska vända sig om de inte är önskvärda hos arbetsgivarna?

Det dröjer inte länge innan partiet kommer med nästa förslag. Socialdemokraterna vill stoppa avhoppen från gymnasieskolan. Inte genom att göra skolan bättre utan genom att dra in rätten till försörjningsstöd för de som hoppar av och inte följer sin individuella studieplan. Om detta ska bli verklighet måste partiet kanske rent av skriva om socialtjänstlagen, eller åtminstone förändra tolkningen av den.

Det är märkligt tyst om dessa förslag i pressen. Regeringen har inte reagerat, pressen har inte heller ägnat dessa ganska uppseendeväckande förslag någon uppmärksamhet. En rimlig gissning är att liknande förslag från ett alliansparti hade orsakat vrede från vänsterhåll, diskuterats i SVT:s Debatt och resulterat i långa drapor om den "kalla högern". Nu är det tyst. Knäpptyst.

Den enda logiska förklaringen är att Socialdemokraterna inte har tänkt igenom dessa förslag särskilt väl. Förmodligen är okunskapen om vad försörjningsstöd egentligen är, hur det fungerar och vilka som tar emot det stor i partiet.

Det säger i sin tur en hel del om vilket parti Socialdemokraterna är i dag.

Dags att göra upp med socialtjänstsjukan

Expressens Anna Dahlberg har i ett flertal ledare fångat problemet i den svenska migrations- och invandringsdebatten. Det gläder mig att någon i sansade ordalag förmår beskriva komplexa problem utan att landa i överdrifter åt ena eller andra hållet.

Universell välfärdsstat och fri invandring - vi kan inte ha båda, sägs det. En sak är i alla fall säker: Vi kan inte ha en väldigt generös asylpolitik på sikt om vi samtidigt vill bevara dagens generösa (och dyra) välfärdssystem.

Denna insikt saknas hos de vänsterdebattörer som helst inte vill kännas vid att deras ambitiösa välfärdsdrömmar inte riktigt går ihop med idén att alla som kommer till Sverige ska få ett betalt boende och ha rätt till sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång.

Jag har alls inget emot att människor tack vare den fria rörligheten i Europa kommer till Sverige för att söka sig ett bättre liv. Det jag vänder mig emot är den omhändertagandediskurs som dikterar synen på de nyanlända, vare sig de är flyktingar från krigets Syrien eller fattiga romer från Rumänien. Vi måste tro människor om mer än så.

Perspektivet behöver gå från omhändertagande till hjälp till självhjälp. Låt människor visa att de kan klara sig själva. Den som har flytt från ett krig och tagit sig till Sverige har faktiskt visat sig besitta någon sorts handlingskraft. Jag betvivlar att den försvinner bara för att personen bestiger svenskt territorium.

Folkpartisterna Lotta Edholm (skolborgarråd) och Erik Scheller (EU-parlamentskandidat) anser att ursprungslandet bör ta notan för de kostnader som migranter utan försörjning åsamkar Stockholms stad. Under 2012 betalades över en halv miljon kronor enbart i hemresekostnader för EU-migranter.

Den fria rörligheten ska inte inskränkas. Vår rätt att som fria individer resa till andra länder är i dag en av ytterst få positiva aspekter av det svenska EU-medlemskapet. Men det är riktigt att Stockholms skattebetalare inte ska behöva stå för uppehälle för rumänska medborgare som inte förmår ordna ett rimligt boende under sin tid i Sverige, eller för den delen hemresor till Rumänien.

Märk dock väl att dessa EU-migranter aldrig har krävt någonting av Stockholm eller Sverige. De har inte krävt ett boende. Det är svenska  politiker som har uppmärksammat deras boendesituation, upprörts över uppsatta tältläger och krävt att situationen måste förbättras. Det är alltså våra egna politiker som skapar kostnader, inte EU-migranterna.

Detta är ett gott exempel på den omhändertagandefanatism som präglar det socialdemokratiska Sverige. Eller ska vi kanske kalla det vid dess rätta namn: socialtjänstsjukan.

TÖG till alla, tycker C och MP

SVT:s ABC har i dagarna två uppmärksammat de tältläger som slagits upp i Högdalen och Botkyrka. Misären är påtaglig, och politiker reagerar följaktligen.

Miljöpartiet i Stockholm vill bygga ut antalet platser på härbärget Vinternatt. De vill också ge tio miljoner till Crossroads, som stöttar EU-migranterna. Centerpartiet vill att stadens tak över huvudet-garanti även ska gälla EU-migranter. Miljöpartiet vill ha en sådan garanti i hela landet. Här slår det fullständigt slint.

Den så kallade TÖG:en innebär att alla människor har rätt till någonstans att sova över natten. Utan motprestation. Utan att säga för mycket i detalj kan ändå nämnas att detta oundvikligen utnyttjas friskt av vissa människor. De vet att de har rätt till boende.

Det finns mig veterligen inga offentliggjorda siffror på vad TÖG:en har kostat Socialtjänsten, och därmed Stockholms skattebetalare, sedan den infördes. Men de som arbetar med boendefrågor i Socialtjänsten känner nog alla att det är påtagliga summor, och att problemet med personer som behöver boende växer. Idén att Socialtjänsten ska arbeta med personer med allvarlig social problematik verkar inte riktigt gälla längre.

Den fria rörligheten ska vi slå vakt om. Det är alla människors rätt att lämna sitt land för att pröva lyckan i ett annat. Men fattiga rumäner är inte och ska inte vara ett ansvar för Stockholms skattebetalare. Om någon av de tältande lyckas hitta arbete och skrapa ihop pengar till sig och sin familj är det bara att gratulera. Det är en win-win-situation på alla sätt.

Politiker som föreslår en TÖG för alla EU-migranter begår däremot ett misstag. Att erbjuda gratis boende är en uppmaning till människor att komma hit utan att lösa sin boendesituation själva. Det är ett typiskt naivt sätt av välfärdsstaten att tycka synd och vilja ta hand om - utan att tänka på konsekvenserna.

Det kommer att komma fler EU-migranter, vilket knappast löses av några fler platser på ett natthärbärge. Ska Socialtjänsten månne köpa fastigheter och erbjuda dem andrahandskontrakt?

Tidigare bloggat:
Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Vi ser dem utanför butiker, vid tunnelbanestationer och på välfyllda gator. Tiggare från fattiga EU-länder som Rumänien, inte sällan romer, försöker skrapa ihop pengar för att betala resan hit och få ihop till det nödvändigaste för några månaders tillvaro i hemlandet. Sedan återvänder de hit igen för att tigga.

Stockholm har en så kallad tag över huvudet-garanti (TÖG). Den innebär att alla med uppehållstillstånd i Sverige har rätt att få en sovplats. Det kan innebära härbärge, sovsal, hotell, jourlägenhet eller en annan tillfällig lösning. Detta betalas av socialtjänsten, det vill säga skattebetalarna.

För det växande antalet EU-medborgare som kommer till Sverige har det inte funnits så många alternativ som betalas av det allmänna. Vinternatt är ett härbärge som riktar sig till denna grupp. Crossroads arbetar också med gruppen.

Men Centerpartiets Stina Bengtsson anser inte att det fåtal lösningar som finns specifikt för EU-medborgare räcker. Hon vill att TÖG:en ska omfatta alla, även personer från andra EU-länder och länder utanför EU.

Vi i Centerpartiet tycker det ska vara en rättighet för alla att röra sig fritt, för fattig som för rik. Därför måste vi också bli bättre på att ta hand om människor när de kommer hit. Vi måste visa solidaritet också med dem som utnyttjar sin fria rörlighet för att fly fattigdom.

Den fria rörligheten är något att bejaka och försvara. Men med den kommer också ett personligt ansvar. Ingen har rätt att kräva att bli försörjd eller få sin bostadssituation tillgodosedd av skattebetalare i andra länder. Att vi ska bli bättre på att "ta hand om" människor som kommer till Sverige är därför en märklig utgångspunkt. I fall där människor flyr från krig och får asyl i Sverige, går det att prata om ett omhändertagande, åtminstone initialt. Men varför ska skattebetalare i Stockholm stå för notan när bulgarer och rumäner kommer till staden för att tigga?

Under 2012 betalade Stockholms stad över en halv miljon kronor enbart i hemresebiljetter till EU-medborgare. Vad notan hamnar på för 2013 återstår att se.

I mitt arbete i socialtjänsten har jag sett hur TÖG:en överutnyttjas och hur boendefrågan ständigt växer i omfattning och komplexitet. Folk vet numera mycket väl att ansvaret för deras boendesituation i slutändan inte vilar på dem själva utan på socialtjänsten. Det är ett bekymmer eftersom bostadsproblematiken spräcker budgeten till höger och vänster och oundvikligen tvingar socialtjänsten att nedprioritera annat.

Rätten till boende är i grunden en bredare principiell fråga. Vilka har rätt till vad och varför? Hemlöshetsdiskussionen styrs av en rad floskler och tomma politiskt korrekta fraser som "alla har rätt till en bostad". Varifrån kommer denna rätt? Och är den odiskutabel oavsett hur den enskilde beter sig? Ja, i dag kan socialtjänsten inte bara avslå en sådan ansökan. Lösningen för personer som straffat ut sig från olika sorters lägenheter blir ofta härbärge, vilket är en dyr lösning.

Oavstående hör även ihop med ett annat påstående som ofta kommer från politiker och lobbyorganisationer: "Inga barn ska behöva vräkas". Normalt har en hyresvärd rätt att säga upp ett hyreskontrakt om den boende missköter sig och konsekvent stör grannar och/eller inte betalar hyran. Hyresvärdar som inte har rätt att vräka en sådan familj kommer i förlängningen inte vilja ha barnfamiljer i sitt bestånd. Vilket kommer göra det ännu svårare för många att hitta en bostad. Men sådana farhågor hindrar inte vissa politiker och organisationer som Rädda barnen att fortsätta driva frågan.

Avslutningsvis tillbaka till EU-migranterna. Har de enbart genom sin vistelse i Stockholm rätt till tak över huvudet här? Nej, det tycker jag inte. Om frivilligorganisationer med donerade pengar vill ordna härbärgen och tillfälliga boendelösningar för denna grupp, är det naturligtvis välkommet.

Men Stockholms stad ska inte erbjuda någon garanti om tak över huvudet för personer vars enda syfte att vistas i staden är att tigga.

Rättslösa män i det feministiska Sverige

Sverige har skakats av ett antal fall där män blivit oskyldigt anklagade för att ha förgripit sig på sina döttrar och styvdöttrar.

Det mest uppmärksammade fallet, det så kallade "fallet Ulf", granskades av Hannes Råstam och resulterade i flera dokumentärer i SVT. Fadern hade på mycket tveksamma grunder dömts till åtta års fängelse i två instanser för upprepade sexuella övergrepp på sin dotter. Övergreppen skulle ha haft satanistiska inslag. Råstam lyckades genom att vederlägga en rad avgörande påståenden från flickan möjliggöra en resning. "Ulf" fick en ny advokat och friades till slut.

Ett senare fall är det om paret i Sandviken. Dottern hade sagt något om att "mjölka pappas snopp" varefter mammans syster missförstod och anmälde föräldrarna till Socialtjänsten som omedelbart omhändertog barnen. Polisen tog på sig sina märkligaste glasögon och såg sex i familjens vanliga semesterbilder och fattade misstankar även mot mamman. 

Föräldrarna friades från alla misstankar - men Socialtjänsten var fortfarande misstänksam och ville inte återlämna de familjehemsplacerade barnen. Först efter drygt två månader, då Förvaltningsrätten underkänt anklagelserna, fick barnen komma hem igen.

I går kväll tog Uppdrag granskning upp ett fall som påminner om det ovanstående. Även här lade polisen ned förundersökningen. Men i det här fallet har Socialtjänsten fört något slags kamp för mamman, och barnet, mot fadern. Tyvärr tror jag faktiskt att det är så illa att feministiska socionomer medvetet motarbetar män i dylika fall. Detta är naturligtvis både oprofessionellt och oacceptabelt, men det går inte riktigt att finna någon annan förklaring. Eftersom utbildningen är starkt färgad av feministiska perspektiv är det egentligen inte så märkligt.

Att kvinnor har en enorm fördel av sitt kön i vårdnadstvister är ingen nyhet. I många fall har män både domstolen och Socialtjänsten emot sig. Det blir en hopplös situation, och det räcker som synes med misstankar eller förutfattade meningar för att en förälder ska vägras vårdnaden eller ens få träffa sitt barn.

Det är en självklarhet att reagera när en treårig flicka säger att hon "suger pappas kuk". Men ett så litet barn ska inte automatiskt ses som ett trovärdigt sanningsvittne. I det aktuella fallet gjorde polisen en utredning och fann till slut inget som helst stöd för flickans fragmentariska historia. Där kunde historien ha slutat om inte Socialtjänsten drivit saken vidare. I Uppdrag granskning presenterades en trovärdig alternativ förklaring till varför hon uttryckte sig som hon gjorde. De ställde frågor som ingen annan kommit på tanken att ställa.

Denna gång var det alltså inte rättsväsendet som fallerade - det var oprofessionella socialsekreterare som trampade i klaveret. Hur kan det gå så här gång efter gång? Sannolikt spelar pedofilnojan och fokuseringen på incest och barnporr i medierna en betydande roll. Förskolepedagoger, socialsekreterare och andra ser spöken mitt på blanka dagen. Självfallet måste det finnas en nykter vaksamhet, men det får inte gå överstyr som det har gjort i Sverige, särskilt sedan 90-talet.

Inte nog med att oskyldiga män far illa i dessa processer. Socialtjänsten måste ställa sig frågan om inte dess agerande faktiskt skadar de barn den satt sig att skydda.

Tidigare bloggat: 
De oskyldigt anklagade

Stoltheten i en egen försörjning

Sedan 2010 finns ett försörjningskrav på den som vill ta hit sina anhöriga från ett annat land. Tanken är att anknytningspersonen ska ha en ordnad tillvaro i Sverige med en bostad och en försörjning innan anhöriga kan komma hit. Det är ett både rimligt och logiskt krav.

Men tack vare en mängd olika undantag är kravet mest en pappersprodukt. I praktiken omfattar försörjningskravet mindre än en procent av alla som anhöriginvandrar. Migrationsverket har hittills i år beviljat 15 000 uppehållstillstånd av anhörigskäl. Försörjningskravet har tillämpats i ynka 53 fall, skriver de två moderaterna Gunnar Axén och Mikael Cederbratt på Brännpunkt.

Kravlöshet hjälper ingen. Att komma till ett nytt land och se både sin partner, sina släktingar och sig själv bli försörjd av samhället ger inte direkt en självförtroendeknuff. Det ger även en märklig bild av det samhälle man invandrat till och är en rätt usel förutsättning för att få ett arbete och bli självständig. Vi vet att den som lever på försörjningsstöd under ett år eller mer löper stor risk att bli kvar i systemet.

Migrationspolitiken är en del av den omhändertagandemodell som gäller i det svenska samhället i stort. Den som inte premierar eget hårt arbete. Som ser ned på entreprenörskap. Som nästan ser ned på människors förmåga att försörja sig själva. Som går ut på att stat och kommun tar hand om.

Idén med en stor välfärdsstat är ju att så många som möjligt ska få ersättningar och bidrag och därmed göras beroende av den. Endast då kan den bevaras.

Jag tror ändå att de flesta innerst inne vill vara självständiga, vill klara sig själva. Men det är självklart att den som erbjuds att ta hit både partner och släktingar och få såväl bostad som levnadsomkostnader betalda av svenska skattebetalare vore korkad att inte ansöka.

Frågan är om politikerna har ställt sig frågan vilka de långsiktiga konsekvenserna av en sådan politik blir.