Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

När poliser blir socialarbetare

Centerpartiet föreslår nya brottsrubriceringar för att komma till rätta med de växande hoten mot blåljuspersonal. Samhället måste markera vad som är acceptabelt och inte, säger Annie Lööf.

Gott så. Men frågan om varför C och övriga allianskollegor inte lyfte ett finger när de satt i regeringsställning i åtta år. Problemet med stenkastning mot poliser och räddningspersonal är inte nytt. Det har sannolikt eskalerat, men en snabb googling visar att det har förekommit under många år. Även under Alliansens tid vid makten. Då ansågs det uppenbarligen inte vara ett problem. Månne var allianspartierna under Fredrik Reinfeldts statsministertid rädda för att "svartmåla förorten".

Det kan också noteras att det var under Alliansens tid vid makten som dessa problem ökade. Antalet utanförskapsområden ökade så pass att dåvarande Folkpartiet, som innehade integrationsministerposten, inte ville räkna dem längre.

Svenska politiker har varit för veka, för undfallande, för förstående inför kriminellas holmgång på rättssamhället och landets invånare. Det är precis som Widar Andersson konstaterar: "Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet."

Socialt arbete skiljer sig på flera avgörande områden från polisiärt arbete. En socialarbetare ska inte sätta dit någon utan arbeta utifrån den enskildes hjälpbehov, oaktat vad personen i fråga gjort sig skyldig till. Rättsväsendets roll ska inte övertas av socialtjänsten - men socialtjänstens roll ska heller inte övertas av polisen. Däremot är ett samarbete mellan socialtjänst och polis givetvis av stor vikt i många ärenden, men rollerna måste hållas tydligt åtskilda.

Nog för att dialog är viktigt för att undvika onödiga konfrontationer. Jag är inte motståndare till att polisen har en dialog med ungdomar på glid, tvärtom. Men det får inte stanna där. Att bjuda på kaffe är faktiskt inte polisens uppgift.

Jag kan känna att hela det svenska samhället har feminiserats och infantiliserats. Alla problem bemöts med ett huvud på sned och en förstående blick. Att ställa krav har blivit fult och elakt, att göra rätt för sig något som bara åligger vissa. Självfallet utnyttjas detta av personer som begår brott och av människor som inte vill göra rätt för sig.

Ett färskt exempel på hur det kan se ut i dag är när hundratals kringresande arbetare helt sonika slog läger på en privatpersons gård, skräpade ned, körde sönder marken och försökte rida på hans hästar. Det tog fyra dagar innan de kunde avhysas.

Polisen menar att existerande lagstiftning inte fungerar. Om så är fallet, måste lagen ändras. Det måste bli lättare att avhysa personer som olovligen slår sig ned, förstör och skräpar ned på annans mark. Oavsett om marken tillhör kommunen, staten eller en privatperson. Och oavsett om de som begår den brottsliga gärningen är MC-gäng, irländska hantverkare eller rumänska romer.

Och ja, det måste till riktigt hårda straff för den som ger sig på poliser, räddningstjänst och ambulanspersonal. De största förlorarna när blåljuspersonal inte

När enskilda hamnar i kläm, när vanligt folk utsätts för brott utan att polisen gör eller anser sig kunna göra något, har rättssamhället kapitulerat. Att tre av fyra poliser i Region Syd uppger att de överväger att sluta tyder inte på att en vändning är på väg.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Se även:
En räddningstjänst i kris?

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet. 

Därför ger jag aldrig till tiggare

Jag ger aldrig till tiggare. Det finns tillfällen då jag tvingas rättfärdiga detta inför andra då det anses oempatiskt. I själva verket har empati inget med saken att göra.

Nu tänker du kanske att det är rumänska romer som avses. Men det behöver det inte vara, även om de dominerar mediedebatten och enligt organisationen Crossroads i Stockholm utgjorde en fjärdedel av alla utländska besökare i organisationens lokaler under 2013. De är långt ifrån ensamma om att tigga.

Det florerar många rykten om vilka de romska tiggarna är och varför de tigger. Trots påståenden om organiserad människohandel har ingen lyckats styrka dessa. Det vi vet är att tiggare klär ned sig och fejkar fysiska skador för att väcka sympati (detta har tiggande romer själva berättat för DN:s journalister). Men de tycks inte vara utsatta för människohandel.

Enligt Crossroads vill många av tiggarna ha ett jobb i Sverige. Men de har inte förstått att enklare jobb inte är enkla att få här, att de måste kunna svenska och helst ha en utbildning och körkort för att ha en chans. Detta kommer som en chock för dem.

Jag är av den gammalmodiga uppfattningen att människor ska göra sitt bästa för att försörja sig själva utan att ligga andra till last. Ingen kan allt men alla kan något. Vissa behöver stöd för att komma dit. Att bara sitta med handen i vädret är visserligen ett sätt att få in pengar, och de passerande ger ju faktiskt frivilligt, men det väcker ingen respekt från mig. Den som åtminstone står med ett dragspel gör åtminstone något för att motivera mig att ge en slant.

Alternativet är prostitution, har DN berättat efter att ha besökt byarna i Rumänien. Det är underförstått att det sistnämnda är värre än det förra, att sexhandel är det sämsta valet av alla. För mig väcker det snarare respekt eftersom det betyder att person gör en aktiv handling att försörja sig i stället för att sitta med handen i vädret och be andra att lösa situationen. Respektlösheten mot sexsäljare fortsätter att vara stark i DN.

Det finns svenska tiggare också. Ofta tigger de till bostad och mat. Detta är faktiskt mer provocerande eftersom de har rätt till bådadera om de bara vänder sig till Stockholms socialtjänst - vilket inte alla verkar veta. Ett användbart svar när en person, inte sällan med missbruksproblem (jo, vissa av oss känner igen dem), frågar efter några kronor till härbärge över natten är att be vederbörande att vända sig till sin stadsdelsförvaltning. Stockholm har tak över huvud-garanti.

Är det fel att vilja hjälpa andra människor i en väldigt utsatt situation? Naturligtvis inte. Var och en måste avgöra om de vill ge pengar - men kanske framför allt tänka över om det är ett bra sätt att hjälpa en person som sitter kvar på samma plats även nästa dag och ber om samma sak. Är det inte bara att erbjuda smörjmedel till ett evigt ekorrhjul?

Det finns bättre sätt att hjälpa en utsatt grupp. Crossroads tror inte på idén att ge rumänska staten pengar då korruptionen i landet förhindrar att de används rätt. Det behövs utomstående organisationer som arbetar med romerna på plats. Först då kan en långsiktig social förändring ske. Den kommer inte att ske med några kronor i en pappmugg på gatan i Sverige.

Avslutningsvis tycker jag att mycket av engagemanget från de mest högljudda, som protesterar när skräpiga husvagnsläger ska rivas, osar både naivitet och klassisk nånannanism. De kräver att andra ska tillhandahålla mark, att andra ska betala för romerna uppehälle. Jag såg ingen av dem erbjuda sin egen gräsmatta som tältplats när romerna avhystes.

Drogerna finns - frågan är hur vi hanterar dem

När CUF:s Hanna Wagenius och KDU:s Sara Skyttedal debatterade cannabislegalisering i SVT:s Agenda härom kvällen blev det ånyo tydligt hur nolltoleranspolitikens försvarare har stängt omvärlden ute.

Två felslut görs. Det ena är att den restriktiva narkotikapolitiken har varit framgångsrik. När Skyttedal lyfter det argumentet i en debatt måste man fråga sig vad hon egentligen avser med en framgångsrik politik. Det kan inte handla om att politiken skyddar unga från droger. Fler och fler svenska ungdomar provar nämligen narkotika, främst cannabis. Inte heller kan det handla om att nolltoleranspolitiken räddar liv. Dödligheten ökar bland tunga narkomaner. Vad är det då som hon anser så framgångsrikt i den restriktiva narkotikapolitiken?

Det andra är, apropå alkoholens skadeverkningar, att vi "inte behöver ännu en legal drog på marknaden". Som om illegala droger inte redan fanns på marknaden. Som om ett fortsatt förbud, decennier av erfarenhet till trots, skulle få bort dem. Det är en infantil hållning.

Inom det sociala arbetet upplever jag, åtminstone i Stockholm, att attityden gradvis har förändrats. Det finns i dag en större öppenhet för avkriminalisering och legalisering som reella alternativ. Detta avspeglas även i socionomutbildningen i Stockholm, som är kritisk och erbjuder bra forskning på ämnet.

Men så finns det stofiler kvar som blint fortsätter att tro på nolltoleranslinjen. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, kritiserar Barack Obamas uttalande att marijuana inte är en värre drog än alkohol.

Uttalandet är problematiskt, anser Svensson, och påpekar att cannabis har skadeverkningar - "särskilt vid intensiv användning och särskilt för personer som är unga". Det är en märklig kritik. Obama sade ingenting om att intensiv användning av marijuana inte skulle vara skadligt. Han påpekade tvärtom att han inte rekommenderar sin dotter att använda det.

Det går inte att tänka bort alla droger. Det vi kan göra är att hantera dem och erbjuda professionell hjälp för det fåtal som utvecklar en missbruks- och beroendeproblematik. Förbud, straff och lögner har inte varit en framgångsrik väg. Det inser alla som tittar på resultaten av kriget mot drogerna.

Just därför håller många länder på att tänka om. I Sverige väntar vi fortfarande på ett uppvaknande.

Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Vi ser dem utanför butiker, vid tunnelbanestationer och på välfyllda gator. Tiggare från fattiga EU-länder som Rumänien, inte sällan romer, försöker skrapa ihop pengar för att betala resan hit och få ihop till det nödvändigaste för några månaders tillvaro i hemlandet. Sedan återvänder de hit igen för att tigga.

Stockholm har en så kallad tag över huvudet-garanti (TÖG). Den innebär att alla med uppehållstillstånd i Sverige har rätt att få en sovplats. Det kan innebära härbärge, sovsal, hotell, jourlägenhet eller en annan tillfällig lösning. Detta betalas av socialtjänsten, det vill säga skattebetalarna.

För det växande antalet EU-medborgare som kommer till Sverige har det inte funnits så många alternativ som betalas av det allmänna. Vinternatt är ett härbärge som riktar sig till denna grupp. Crossroads arbetar också med gruppen.

Men Centerpartiets Stina Bengtsson anser inte att det fåtal lösningar som finns specifikt för EU-medborgare räcker. Hon vill att TÖG:en ska omfatta alla, även personer från andra EU-länder och länder utanför EU.

Vi i Centerpartiet tycker det ska vara en rättighet för alla att röra sig fritt, för fattig som för rik. Därför måste vi också bli bättre på att ta hand om människor när de kommer hit. Vi måste visa solidaritet också med dem som utnyttjar sin fria rörlighet för att fly fattigdom.

Den fria rörligheten är något att bejaka och försvara. Men med den kommer också ett personligt ansvar. Ingen har rätt att kräva att bli försörjd eller få sin bostadssituation tillgodosedd av skattebetalare i andra länder. Att vi ska bli bättre på att "ta hand om" människor som kommer till Sverige är därför en märklig utgångspunkt. I fall där människor flyr från krig och får asyl i Sverige, går det att prata om ett omhändertagande, åtminstone initialt. Men varför ska skattebetalare i Stockholm stå för notan när bulgarer och rumäner kommer till staden för att tigga?

Under 2012 betalade Stockholms stad över en halv miljon kronor enbart i hemresebiljetter till EU-medborgare. Vad notan hamnar på för 2013 återstår att se.

I mitt arbete i socialtjänsten har jag sett hur TÖG:en överutnyttjas och hur boendefrågan ständigt växer i omfattning och komplexitet. Folk vet numera mycket väl att ansvaret för deras boendesituation i slutändan inte vilar på dem själva utan på socialtjänsten. Det är ett bekymmer eftersom bostadsproblematiken spräcker budgeten till höger och vänster och oundvikligen tvingar socialtjänsten att nedprioritera annat.

Rätten till boende är i grunden en bredare principiell fråga. Vilka har rätt till vad och varför? Hemlöshetsdiskussionen styrs av en rad floskler och tomma politiskt korrekta fraser som "alla har rätt till en bostad". Varifrån kommer denna rätt? Och är den odiskutabel oavsett hur den enskilde beter sig? Ja, i dag kan socialtjänsten inte bara avslå en sådan ansökan. Lösningen för personer som straffat ut sig från olika sorters lägenheter blir ofta härbärge, vilket är en dyr lösning.

Oavstående hör även ihop med ett annat påstående som ofta kommer från politiker och lobbyorganisationer: "Inga barn ska behöva vräkas". Normalt har en hyresvärd rätt att säga upp ett hyreskontrakt om den boende missköter sig och konsekvent stör grannar och/eller inte betalar hyran. Hyresvärdar som inte har rätt att vräka en sådan familj kommer i förlängningen inte vilja ha barnfamiljer i sitt bestånd. Vilket kommer göra det ännu svårare för många att hitta en bostad. Men sådana farhågor hindrar inte vissa politiker och organisationer som Rädda barnen att fortsätta driva frågan.

Avslutningsvis tillbaka till EU-migranterna. Har de enbart genom sin vistelse i Stockholm rätt till tak över huvudet här? Nej, det tycker jag inte. Om frivilligorganisationer med donerade pengar vill ordna härbärgen och tillfälliga boendelösningar för denna grupp, är det naturligtvis välkommet.

Men Stockholms stad ska inte erbjuda någon garanti om tak över huvudet för personer vars enda syfte att vistas i staden är att tigga.