Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 - endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu "en chans" att hjälpa till.

Först och främst handlar det om vuxna män som behöver bostad eftersom den stora majoriteten som kommit till Sverige under de senaste två åren är män.

Det är svårt att se hur detta ska gå till. Intresset för att hyra ut till ensamkommande män torde vara begränsad. Den insikten finns förmodligen någonstans även hos den styrande majoriteten, ty som komplement till stockholmarna hem upphandlas även hotell- och vandrarhemsplatser samtidigt som kontor och idrottshallar inventeras. (En tänkbar konsekvens är att socialtjänsten får svårare att hitta platser på vandrarhem åt sina klienter framöver.) Det doftar ganska mycket krishösten 2015 över allt detta.

Vissa låter sig dock inte påverkas av det som sker ute i verkligheten. I Aftonbladet skriver den oefterhärmlige Anders Lindberg att den nya asyllagen bör skrotas redan nu, inte 2019 när den löper ut. Skälet som anges är att det kommer så få asylsökande till EU just nu.

Att vi aktivt hindrar återförening av familjer kanske låter som en nödvändig uppoffring mitt i en kris när systemkollaps hotar, men hur rimligt är det tolv månader efter krisen?

Lindberg har uppenbarligen inte förstått situationen. Han tror att krisen handlar om platser på asylboenden när detta endast var en kortvarig och rent logistisk utmaning. Den långsiktiga krisen handlar inte om tak över huvudet utan om reguljära bostäder och arbete, av vilka det finns ingetdera för många nyanlända. Ett utanförskap påfyllt med hundratusentals människor - det är den kris som väntar Sverige under de kommande åren.

I detta läge vill Anders Lindberg alltså återgå till Europas mest generösa och lössläppta migrationspolitik. "Oansvarig" är ett för svagt ord för att beskriva den lindbergska hållningen. "Farlig" är en bättre beskrivning.

Lindberg har uppenbarligen inte tagit in hur allvarlig bostadssituationen är ute i många kommuner. Han har missat att Stockholms stad nu förlitar sig på att medborgarna ska hyra ut sina egna hem och att Enköping vill låta alla bostäder i det allmännyttiga bostadsbolaget - till vilka kommuninvånarna troget köar - tillfalla nyanlända. Det går nästan inte att tänka sig ett bättre recept för att så misstro och split mellan medborgare och politiker, mellan infödda och invandrade.

Lindberg fortsätter:

Sverige skulle förmodligen långsiktigt kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år, långt över årets nivå men inte så många som kom 2015.

Alla verkar överens om att 163 000 människor ett enskilt år var för många. Så många kan inte Sverige ta emot på ett bra sätt eller integrera. Men runt 100 000 människor, det går bra.

Aftonbladets ledarsida har förfäktat denna siffra förr, och det är lika oklart denna gång vad ledarskribenten bygger sitt resonemang på. Analyser från Arbetsförmedlingen? Nix. Spekulationer från migrationsministern? Nej, Morgan Johansson hävdar (åtminstone för tillfället) att svensk mottagningskapacitet ligger betydligt lägre. Historisk empiri? Nej, knappast med färsk statistik över integrationen av utomeuropeiska asylinvandrare i minnet.

Det finns helt enkelt inget stöd för att Sverige långsiktigt skulle kunna ta emot och integrera 100 000 asylsökande per år. Ty det är ju asylsökande och inte efterfrågade tyska ingenjörer och byggtekniker som Aftonbladet avser.

Den här sortens aningslöshet är farlig. Den lade grunden för den akuta situation som många kommuner nu tampas med. Lyckligtvis  är den inte regeringspolitik för närvarande, men med vetskap om hur snabbt det kan svänga i både opinion och partipolitik är jag långt ifrån övertygad om att det inte plötsligt kan svänga tillbaka igen.

Öppna era hjärtan, sade Reinfeldt. Öppna era hem, säger Stockholms stad. Vad kommer härnäst?

En ohanterlig situation

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Migrationsverket beräknar att lite drygt 100 000 nyanlända kommer bosätta sig ute i landets kommer under 2017. Det motsvarar två Sundsvall. 70 procent bedöms kunna ordna sitt boende på egen hand, vilket ofta betyder att de flyttar in hos familj, släkt eller bekanta. Resten ska kommunplaceras enligt den tvångslag som gäller från och med den 1 mars.

För 2016 var antalet som skulle fördelas bland kommunerna drygt 21 000. Nästa år ökar antalet med 50 procent upp till nästan 31 000 individer. Sveriges kommuner klarade inte av att ta emot alla för 2016, så frågan är hur det är tänkt att fungera under nästa år. Migrationsverket tömmer nu asylboendena - Bert Karlsson lägger ned 90 procent av sina boenden i ett svep - vilket gör att kommunerna ställs inför fullbordat faktum: "ta emot!".

I Stockholm har landshövding Chris Heister sagt att länet inte klarar att ta emot det antal som fördelats på grund av den bedrövligt svåra bostadssituationen. Planerade modulbostäder har överklagats. Helsingborgshem inleder däremot byggandet av modulbostäder innan överklagandeprocessen ens är avslutad.

Ordet vi söker är "panik". Bostadsbristen är ett faktum i 90 procent av landets kommuner. Att på en handvändning ordna fram bostäder åt hundratals eller tusentals människor går helt enkelt inte. Det vi ser är därför dyra, dåliga och långsiktigt ohållbara boendelösningar.

I Stockholm sätts många barnfamiljer, om de har turen att inte behöva bo på hotell, i lägenheter via stadens sociala bostadsbolag med hyror som överstiger dem i nyproduktion. Det rör sig bland annat om ombyggda äldreboenden. Kommunen har helt enkelt inget annat val än att betala.

De 70 procenten som "löst sin boendesituation själva" kan heller inte räknas bort. Det är nämligen inte ovanligt att dessa människor efter en tid dyker upp i socialtjänstens reception när trångboddheten blivit för jobbig eller konflikter uppstått. I slutändan står kommunen där med  Svarte Petter i alla fall.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en profil i bostadsfrågan, konstaterar:

Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst. 

Detta ser vi redan, men situationen kommer förvärras. I den politiska debatten låter det som att detta är en tillfällig situation som reder upp sig bara de nyanlända kommer ut i arbete och kan ordna ett eget boende. Här uppstår nästa stora problemområde: Arbetsförmedlingen.

Som arbetssökande är du hänvisad till den statliga Arbetsförmedlingen. Den har varit en katastrof länge, men i takt med att dess ansvar ökat för etableringen av nyanlända - vilket kräver större kompetens än att ha uppföljningsmöten med en infödd svensk akademiker - har dess brister blivit genant uppenbara. Socialtjänsten skulle helst vilja kapa samarbetet helt och hållet.

Uppkomsten av kommuners egna så kallade Jobbtorg är en direkt följd av att Arbetsförmedlingen inte fungerar. AF kommer, vad Ylva Johansson än hoppas, inte att bidra med någonting i den så kallade utmaning som nu väntar.

Att hålla god min duger inte längre. Precis som Jan Jörnmark säger är situationen ohanterlig. Regering och riksdag kräver snabba lösningar på sådant som tar många år att lösa. Nyproducerade lägenheter har hyror som nyanlända i Sverige inte kan betala. Den kommunala bostadskön kräver många års kötid. Hyrorna i andrahandsboende skenar. Vart ska människor ta vägen? Bo i socialtjänstens regi under de kommande tio åren? Ingen politiker kan svara.

Politik är att vilja. Men politik är faktiskt också att välja att ha ögonen öppna. Det är ett tecken på dåligt ledarskap att ignorera alla varningssignaler och reagera först när situationen är akut. För det är den nu. Nu återstår bara paniklösningar som kommer vara dåliga för skattebetalarna, för integrationen, för samhällsekonomin och i förlängningen för hela Sverige.

Med en slev politisk opportunism och en stor skopa naivitet har svenska politiker byggt en rejäl rävsax som ingen vet hur man tar sig ur.

Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression

Fortsatt haveri i bostadspolitiken

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad.

Resultatet blev det rakt motsatta. Alliansen valde att hoppa av, vilket de låter meddela på DN Debatt. Det förefaller som att regeringen samt Vänsterpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra helt enkelt står för långt ifrån varandra.

Det är förstås illavarslande att politikerna inte kan enas ens om bostadspolitikens inriktning. Det är illa därför att den svenska bostadsmarknaden i stora stycken har havererat och konsekvenserna av detta haveri - som är helt och hållet politiskt skapat - är något vi ser dagligen.

Nästan alla är förlorare. Barnfamiljer som behöver något större är förlorare. Ungdomar och studenter utan lång kötid i den kommunala kön är förlorare. Ensamstående och andra med låg inkomst är förlorare. Äldre som vill komma ifrån sitt stora radhus och hitta en billig lägenhet att bo i på ålderns höst är förlorare.

Det finns egentligen bara två grupper som direkt gynnas av dagens bostadspolitik: mäklarna och de kriminella (vilka ibland kan vara en och samma).

Samtidigt som oförmågan att komma överens är ynklig var Alliansens avhopp kanske lika bra. Det som kommit ur dessa samtal hade varit en urvattnad och helt otillräcklig kompromiss. På annat sätt kan det inte bli om socialister i Vänsterpartiet ska kunna enas med liberaler och konservativa. De ideologiska låsningarna är sällan så tydliga som i just bostadspolitiken.

Regeringen ska gå vidare med sina förslag ändå nu när de vet vad som kommer gå igenom riksdagen. Förslagen omfattar bland annat några miljarder i byggsubventioner och andra justeringar på marginalen som inte kommer göra någon större skillnad.

Just subventionerna är ett typexempel på hur regeringen inte lever upp till sin egen retorik. Det kan knappast ens kallas för en satsning att kasta några miljarder in i en bransch som omsätter kanske över en biljon årligen.

Alliansregeringen utredde och utredde men var inte beredd att genomföra några genomgripande reformer av det så kallade bruksvärdessystemet eller skatterna (jag uppfattade den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall som rätt vettig, men han vågade inte röra de hetaste stenarna). Nu i opposition låter det annorlunda, så vi får hoppas att allianspartierna vunnit insikter som inte glöms bort om de någon gång i framtiden åter får chans att regera.

Ty en sak vet vi: den sittande regeringens politik är helt otillräcklig. Därför kommer haveriet i bostadspolitiken inte bara bestå utan sannolikt även förvärras under de kommande fem tio åren. Förlorarna på detta lär bli desamma som i dag.

Den nya floskelregeringen

På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen "bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge" presenterades till sist den nya regeringen.

Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare - 23 statsråd.

Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister. Löfven vågade uppenbarligen inte sätta en socialdemokrat på den posten, trots att många efterfrågat detta. Eriksson blir även "digitaliseringsminister", vilket får sägas vara ännu en märklig titel skapad av Löfven.

Löfven uppger att han tillsammans med sin nye bostadsminister vill kalla till sig bostadsmarknadens samtliga parter för att reda ut vad som behöver göras för att komma tillrätta med bostadsbristen. Mer samtal, alltså. Det är häpnadsväckande att alla utredningar som gjorts, alla samtal och konferenser som hållits i decennier inte anses räcka. I Löfvens värld kan man inte samtala nog.

Den svåraste uppgiften landar onekligen på Peter Erikssons axlar. Bostadsfrågan är på flera sätt en ödesfråga. Dagens kollapsade hyresrättsmarknad göder kriminaliteten, försvårar familjebildning, tvingar unga att bo hemma, komplicerar för företag att rekrytera nya medarbetare, spär på lånekarusellen och håller på att göra socialtjänsten till en bostadsförmedling. Allt detta, och mycket mer, är direkta eller indirekta konsekvenser av en bostadsmarknad som har upphört att fungera. I detta akuta läge vill alltså Sveriges statsminister sätta sig ned och samtala med marknadens parter. Åter igen leker statsministern fackföreningsordförande.

Energiminister Ibrahim Baylan behåller sin portfölj men blir samtidigt befordrad till samordningsminister. Det är Baylan som ska ansvara för att samordna olika ministrars arbete för att komma tillrätta med det Löfven kallar "våra fattiga och socialt utsatta områden". Han blir således ett slags anti-segregationsminister. Det är en uppgift som heter duga, vilket gör valet av just Baylan synnerligen gåtfullt.

Löfven var noga med att påpeka att frågan inte har med invandring att göra (ändå kan man ju fråga sig vilka utsatta områden Löfven avser om inte just i första hand invandrartäta förorter till landets tre största städer, men det är en diskussion för ett annat tillfälle).

Stefan Löfven ger intryck av att veta precis vilka utmaningar och stora bekymmer Sverige som land står inför eller befinner sig mitt uppe i. Men han saknar politik för att lösa problemen, och detta ändras förstås inte av att nya namn nu besätter ministerposterna. Mantran och valrörelseretorik löser varken integrationsproblem eller bostadskris.
Ändå kan denna medelstora regeringsombildning fungera som lite nytt syre för en skadskjuten regering som tappat luften. I synnerhet som den borgerliga oppositionen verkar sträva efter att ge regeringschefen största möjliga arbetsro.

Från Alliansen har Löfven inget att frukta.

Läs även:
Ledarsidorna

Framtidens svenskar bor i trailers

Enligt en Census-undersökning från 2013 lever 20 miljoner amerikaner i flyttbara hem, så kallade trailers. I staten South Carolina lever nästan var femte invånare i ett mobilt hem. Ur svensk synvinkel har detta uppfattats som ett tecken på fattigdom. Men nu är Sverige på väg i samma riktning.

Begreppet "trailer trash" har inte uppstått ur ingenting. Men det är en förenkling att påstå att alla som lever i trailers är mycket fattiga. De flesta arbetar och en fjärdedel är pensionärer. Men deras medianinkomster är långt under medelinkomsten i USA.

Detta får mig att tänka på Sverige. Stefan Löfvens regering pratar om "samhällsbygget". Men det är inte regeringen utan Bert Karlsson som bygger det nya Sverige just nu.

Nästa vecka påbörjas byggnationen av en ny liten stadsdel utanför Skara. Detta blir en by på hjul. En trailer-park med 100 bostäder. Liknande byggnationer med 150 till 200 bostäder planeras i Båstad, Strömstad, Åtvidaberg, Strängnäs, Hagfors samt utanför både Göteborg och Stockholm. Det vi nu ser är det nya trailer-Sverige växa fram. Allt byggs med tillfälliga bygglov.

I en tid med rekordstor invandring av lågutbildade, bostadsbrist i 250 av landets 290 kommuner, en hyresmarknad som har kollapsat, skenande priser på bostadsrätter, villor och radhus, hyresvärdar som ställer allt högre inkomstkrav och politiker som inför amorteringskrav ovanpå kravet på kontant betalning av 15 procent av beloppet vid köp, är det inte ett dugg förvånande att gruppen som står utanför den reguljära bostadsmarknaden kommer att explodera i antal under den kommande tioårsperioden.

Samtidigt som politikerna har saboterat svensk bostadsmarknad (begreppet "Fubar" känns passande), vilket strypt tillgången och drivit upp priserna, införs alltså krav som gör det i stort sett omöjligt för invandrare, låginkomsttagare och unga utan rika föräldrar att få tag i en bostad. Trycket har under lång tid ökat på socialtjänsten, som i dag försöker komma undan oerhört kostsamma hotellplaceringar genom att erbjuda sociala kontrakt (i Stockholm via SHIS).

Skyll nu inte detta på Bert Karlsson. Han är en smart entreprenör som ser möjligheter, ingen kan påstå något annat. Han lyckades dra nytta av migrationskaoset genom att starta upp alltfler asylboenden. Nu blickar han framåt och ser behovet av modul- och trailerbostäder.

Det är landets politiker i båda blocken som skapat detta. Bert Karlsson har precis som vi andra lyssnat och noterat att det inte finns någon vilja att reformera bostadsmarknaden. Därför kommer eländet att fortsätta. Och förvärras.

Välkommen till det nya trailer-Sverige. Här, Stefan Löfven, har du ditt "samhällsbygge".

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

Lägenheter som privilegium

Den senaste tiden har Rörelsen kritiserats för en rad lägenhetsaffärer. Mest uppmärksamhet fick Kommunals beslut att ge utrikesminister Margot Wallström en lägenhet i centrala Stockholm. Senast i raden av socialdemokrater som fått hyra en lägenhet i attraktivt läge är försvarsminister Peter Hultqvist.

Hultqvist får hyra av Militärhögskolans bostadsstiftelse. Dessa ska normalt förse försvarsmaktens anställda med bostäder.

Även jag begriper förstås att ministrar måste bo någonstans. Det är fullt rimligt att de erbjuds övernattningslägenheter. Men inte av särintressen. Det var därför det var fel att Wallström fick hyra av Kommunal men inte lika upprörande att Hultqvist får hyra av en stiftelse. Medan Wallström granskas för mutbrott kommer någon förundersökning mot försvarsministern ej att inledas.

Ministrars boende borde lösas inom samma bestånd som förser riksdagsledamöter med boende under riksdagsuppdraget. Det vore rimligt.

Stefan Löfven går till angrepp mot granskningen i media. Skälet till att frågan om lägenheter till ministrar och fackfolk är så känslig är förstås att det i dag närmast har blivit ett privilegium att ha en lägenhet i centrala Stockholm. Kötiderna för en hyresrätt är 15-20 år och priserna på bostadsrätter har skenat över rimlighetens gränser vilket beror på begränsad tillgång till lägenheter till följd av den kollapsade hyresmarknaden.

Den bedrövliga bostadssituationen på många håll i landet, i synnerhet i Stockholm och en rad universitetsstäder, är skapad av politiker. När samma politiker som företräder de partier och intressen som ligger bakom denna bostadspolitik själva ser till att få bostäder i Stockholms mest attraktiva lägen, sticker det i ögonen på folk. Med all rätt. Det stinker dubbelmoral. De drabbas inte själva av den politik de för. De behöver inte köa. De behöver inte ens ta miljonlån för att lösa sin boendesituation, även om det vore en lätt match för någon med en ministerlön.

Om politikerna tog itu med bostadsproblematiken genom att bland annat avreglera hyresmarknaden, skulle det inte behöva bli en så stor diskussion när medlemmar av regeringen får hyra en lägenhet i centrala Stockholm. Men det känns som att vi redan har passerat det stadiet nu.

Politiker som skiter i vanligt folk men mer än gärna maximerar sin egen nytta av ämbetet förtjänar faktiskt bara förakt. 

Läs även:
Fnordspotting

En handfallen regering

När en regering har panik måste den låtsas som om allt är under kontroll. När den behöver hjälp måste den omformulera denna önskan som en utsträckt hand om "samarbete". Regeringen Löfven gör just detta på DN Debatt. Nu gäller det bostadskrisen.

Ja, det är en kris. Situationen kan inte beskrivas på något annat sätt. Läget har länge varit väldigt allvarligt. Det har haft en rad konsekvenser. Studenter har under lång tid haft svårt att hitta boende. Människor som fått jobb i storstadsregionerna har misslyckats med att hitta någonstans att bo. Det står i dag över en halv miljon i Stockholms bostadsförmedlings kö.

Som en konsekvens av en havererad bostadsmarknad har en stor svartmarknad vuxit fram. Förstahandskontrakt har blivit en handelsvara (i dag får du betala några hundratusen kronor för ett förstahandskontrakt i en närförort till Stockholm). Rekordmånga bor i otrygga andra- och tredjehandsboenden. Socialtjänsten är en växande hyresvärd. Bostadsrätts- och villapriserna skjuter genom taket som en effekt av att det är stört omöjligt att hitta en hyresrätt till en rimlig kostnad.

Ökningen är närmast pervers. Ett exempel på hur snett vi har hamnat är att prisökningen på bostadsrätter i Skärholmen söder om Stockholm under det senaste året har varit ofattbara 80 procent. Folk är desperata efter ett boende. Ökningen är en signal om att medelinkomsttagare inte längre har råd att bo i innerstan men heller ej i närförorterna. Barnfamiljer bor kvar trångt i sina lägenheter eftersom radhus och villor är utom räckhåll, även för två heltidsarbetande utan betalningsanmärkningar. De ohållbara prisökningarna är förstås en effekt av utbud och efterfrågan, men boven i dramat är den socialistiska bostadspolitiken.

Då har vi ändå inte nämnt effekterna av den rekordstora asylinvandring som Sverige har haft under lång tid, som innebär ett rekordstort befolkningstillskott och genom en misslyckad integrationspolitik ett påfyllt utanförskap i redan utsatta områden. Invandring vore inte ett problem om bara de som kom till Sverige kom ut i arbete och hade en rimlig chans att ordna bostad. Men så ser det som bekant inte ut. Tvärtom är den svenska socialstaten öppen från dag 1, arbetslösheten bland utrikes födda över 21 procent och bland personer som definieras som flyktingar ännu större än så.

Byggtakten är hög just nu. Byggbolagen har svårt att hitta personal. Men det räcker ändå inte. Och för vilka är det de nya lägenheterna byggs? Inte för låginkomsttagare, inte för personer med ekonomiskt bistånd, inte för unga.

Regeringen pratar fortfarande, i detta akuta läge, om att "se över" beskattningen, om att "titta på" förslag. Det är för sent för det nu. Det krävs handling. Efter alla utredningar, alla debatter, alla genomlysningar står den svenska regeringen där och visslar.

Regeringen föreslår att en bult ska skruvas åt och att en annan ska ersättas när det som i själva verket skulle behövas är att hela karossen byts ut.

Tidigare bloggat:
Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

De naiva och arroganta

Under 2015 gjorde Sveriges Radio ett antal reportage från lilla Norberg som berör dels de asylsökandes verklighet, dels kommunens ansträngningar att hantera en situation den aldrig ställts inför tidigare. Den beskrivs med ett enkelt ord: "kaos".

Norbergs situation är inte unik. Det finns fler små kommuner runt om i landet som har tagit emot enormt många asylsökande, som har slut på klassrum, slut på lägenheter, slut på lärare och där kön till SFI bara växer. Kostnaderna skenar fullständigt.

Varför inte släppa in folk och låta dem klara sig själva? undrar vissa och hänvisar till Centerpartiet. Centern har emellertid inte föreslagit något sådant. Det enda de vill göra, förutom att utvidga sina älskade rut-avdrag, är att höja dagersättningen för asylsökande och be dem lösa sin egen boendesituation. Det kan låta som en besparing, men redan i dag ordnar de flesta boendet på egen hand. Det har de rätt till enligt den så kallade ebo-lagen. Ingen är tvungen att bo kvar på Migrationsverkets boende.

Problemet är att dessa efter ett eller två år inte sällan står i socialtjänstens reception och vill ha en lägenhet. Andrahandskontraktet har upphört, boendesituationen blev outhärdlig och så vidare. Plötsligt åligger det socialtjänsten att placera på hotell och i panik leta lägenheter eftersom hotellkostnaderna kan uppgå till 60 000 kr/månad för en större familj. Dessutom vill C att barnfamiljer, alltså den grupp som är allra dyrast och svårast att ordna boende åt, undantas från kravet att ordna eget boende. Centerns "besparing" är således ett luftslott, i synnerhet som partiet vill att dörren till världens kanske mest generösa välfärdsstat ska stå öppen redan från dag 1.

Efter boendet kommer nästa stora utmaning: jobb. Här står politikerna om möjligt ännu mer svarslösa. Ty även om jobb inte skapas av politiker, är det lagstiftarna som måste se till att vi har en arbetsmarknad på vilken människor har förutsättningar att både ta sig in och att försörja sig själva. Så ser det inte ut i dag.

Sanningen är att dagens situation är utfallet av decennier av misslyckad integrationspolitik och omhändetagandementalitet som lagt ansvaret för människors etablering på stat och kommun i stället för på den som invandrat.

Ändå har det fortsatt i år efter år. Under fjolåret, innan allt brakade samman och regeringen satte inofficiellt svenskt rekord i antalet presskonferenser per månad, fortsatte statsministern att argumentera för hög asylinvandring med argument som passat bättre för arbetskraftsinvandring. Det är ju inte samma sak att släppa in människor utan utbildning och att släppa in personer med en efterfrågad kompetens. Dessa två grupper är faktiskt varandras motsatser. Men detta enkla faktum verkar inte regeringen, eller ens Alliansen, ha förstått. Invändningar har i stället avfärdats arrogant.

Ingen politiker tycks ha ställt sig frågan hur detta ska fungera i praktiken. Hur den där långsiktiga vinsten för samhället ska räknas hem. De använder ekonomiska argument för asylinvandring, vilket är oerhört okunnigt. Vi vet att asylinvandring från länder som Somalia, Eritrea och Afghanistan inte är ekonomiskt fördelaktigt för Sverige. Vi har nämligen haft sådan invandring under ganska lång tid, långt innan syrierna började komma, och kan belägga detta i offentlig data. Man kan argumentera för en stor asylinvandring utifrån ett solidaritetsperspektiv, men knappast ett ekonomiskt.

Det kommer gå bra för vissa av de asylsökande som sitter fast i Norberg. De mest energiska. De som vill något, har kraften och motivationen att lära sig svenska på egen hand och hitta jobb. Men för flertalet väntar sannolikt många år i bidragsberoende och utanförskap. Om du kommer som analfabet till Sverige och har fyra eller fem barn är dina chanser att dels hitta en lägenhet, dels hitta ett jobb, ytterst, ytterst begränsade.

Naivitet och arrogans är en mycket farlig kombination. Tyvärr har Sverige under lång tid regerats av politiker med just dessa egenskaper (eller kanske snarare funktionshinder).

Läs även:
Stefan Hedlund: Den moralistiska stormakten har fallit

Ett tungt år väntar regeringen

Regeringen Löfven går in i det nya året med tunga steg. Tillväxten tuffar på i bra takt, men det mesta pekar annars i fel riktning. Både för Sverige och den regering som är satt att leda landet.

Aftonbladet och andra anhängare av den rödgröna regeringen vill vända blad. Men utmaningarna och bekymren blir förstås inte mindre bara för att vi skriver 2016. Det största problemet för Löfven är att hans politiska förslag inte alls står i relation till de problem de är tänkta att lösa.

Ett exempel är bostadspolitiken. Det kommer behöva byggas runt 700 000 bostäder under de kommande fem till åtta åren. Den socialistiska bostadspolitiken skulle behöva ryckas upp med rötterna. Givetvis inte över en natt, men säg över en mandatperiod.

Regeringens svar är att ge byggbolagen några miljarder per år i subventioner. Punkt. Subventioner är förstås helt fel väg att gå, men oaktat detta säger just storleken på dem något om gapet mellan de verkliga problemen och de politiska åtgärderna.

Ett annat exempel är arbetslösheten bland utrikes födda. Mer än var femte i den gruppen är arbetslös, och då ska vi minnas att sättet att räkna förvärvsarbetande dessutom är synnerligen generöst. Här står regeringen helt handfallen. Finansministern pratar om behovet av pragmatism, men det enda hon har att föreslå är fler bidragsjobb och utvidgade rut-avdrag.

Det duger inte att peka på goda tillväxtsiffror i den svenska ekonomin just nu när så många människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten kommer att öka märkbart när de nyanlända från 2015 kommer med i statistiken. Försörjningsbördan på kommunerna kommer öka. I det läget kan inte Löfven och hans arbetsmarknadsminister gömma sig bakom fromma förhoppningar längre.

Att regeringen brottas med usla opinionssiffror och svenska folket har lika stort förtroende för Jimmie Åkesson som för den socialdemokratiske statsministern är mot bakgrund av läget i landet inte alls särskilt konstigt. Lena Mellin konstaterar i en analys lika knivskarp som mossa  att "det är väldigt tråkigt för Stefan Löfven att förtroende är så lågt för honom."

Ja, det är säkert jättetråkigt för statsministern. Men det är ännu tråkigare för svenska folket att Sverige har en statsminister som inte är uppdraget mogen.

Jag hoppas att oppositionen under 2016 vågar bidra till att göra det nya året ännu jobbigare för regeringen än det förra.

Läs även:
Fnordspotting

Allt åt alla-partiet

Asyltrycket på Sverige ställer stora krav på kommunerna. Vissa kommuner är bättre rustade än andra. I Stockholm finns en väl utbyggd social bostadspolitik, vilket underlättar i situationer som denna. Åtminstone på kort sikt.

SHIS, Stiftelsen hotellhem i Stockholm, ansvarar för sociala bostäder för utsatta grupper. Dit kan Socialtjänsten skicka remisser för att personer med hemlöshet eller barnfamiljer i en hopplös bostadssituation kan få bo under en begränsad tid. I syfte att skaffa sig kötid, jobba med skulder eller annan problematik.

Nu har SHIS fått ansvaret att erbjuda nyanlända bostad, vilket ökar trycket markant. Därför säger bolagets vd Fredrik Jurdell att de kan tvingas prioritera mellan olika grupper till följd av sitt nya uppdrag.

När borgarrådet Åsa Lindhagen (MP) i går fick frågan om hur hon såg på detta svarade hon att det inte alls kommer bli fråga om några prioriteringar. SVT-reportern frågade hur hon kunde vara så säker på att SHIS inte kommer att hamna i den situationen att prioriteringar blir nödvändiga när dess chef, som borde ha en rimlig koll på läget, säger just detta. Enligt Lindhagen finns det plats för alla. Hon konstaterade helt sonika att "vi kommer inte ha den situationen i Stockholm".

Nähä. Så bra. Då var den saken löst. Tydligare kan den miljöpartistiska synen på samhället knappast beskrivas. Det är allt åt alla. Alltid. Aldrig prioriteringar. Detta goddag yxskaft-svar är bara ett sätt att stoppa huvudet i marken och vägra förhålla sig till realiteter.

Jag börjar tro att miljöpartister är mentalt oförmögna att ta till sig av den verklighet som existerar runt omkring dem. Vilka konsekvenserna av denna politik är, såg vi inte minst i gårdagens prognos från Migrationsverket.

Never go full miljöpartist

I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Båda debatterna - den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling - visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Miljöpartiet får här representera den ansvarslösa, naiva och idealistiska linjen i svensk politik. Det är givetvis inte bara miljöpartister som står för den, men partiet i fråga är själva epicentrum av denna verklighetsfrämmande ideologi (möjligen Fi undantaget).

Det brukar sägas att troll spricker i dagsljus, att det bästa sättet att bekämpa populistpartier är att ta in dem i regeringen. Det är precis vad vi har sett i Sverige. MP hade en hög svansföring i övervaknings- och integritetsfrågor i riksdagen. Nu när miljöpartisterna sitter i regeringen med Socialdemokraterna har de helt släppt dessa frågor. Hyckleriet blir uppenbart.

MP drev i valrörelsen att Vattenfalls tyska kolverksamhet inte ska vare sig behållas eller säljas utan helt sonika läggas ned. Kolet ska stanna i marken, hävdade språkrören. Nu tänker Vattenfall sälja, och företrädare för MP medger att de inte riktigt förstått vad det innebär att styra ett statligt bolag. Detta säger en del om vad miljöpartistiska vallöften och visioner är värda.

MP är dock inte bara naiva och okunniga. De är även direkt stolliga.

Vi måste komma ihåg att MP är partiet som tycker... 

... att Sverige helst ska försvaras utan vapen

... att färre ska jobba - och mindre

... att alla som vill ska få komma till Sverige - och försörjas av de som redan bor här (som alltså ska jobba mindre)

... att det ska vara helt OK att ockupera andras mark om du är fattig

...att det är viktigare att bevara gräsplättar än att bygga bort bostadsbristen

... att alla som vistas i landet ska vara garanterade boende finansierat av skattebetalarna

... att återvändande IS-krigare ska erbjudas jobb och bostad vid hemkomsten

Det sistnämnda kallade socialborgarrådet Ewa Larsson stolt för "Stockholmsmodellen" innan kritiken blev så hård att strategidokumentet i vilket förslagen fanns drogs tillbaka och sedermera också försvann från Stockholms stads hemsida.

Samtidigt vill det starkt tillväxtkritiska MP satsa på välfärden, höja lärarlönerna och mycket annat. Vem som helst begriper att helheten av den miljöpartistiska politiken inte går ihop. Men det är väldigt sällan partiet i fråga skärskådas och ställs mot väggen av journalisterna för just detta.

MP är som en samling barn. Som drömmer och tror och hoppas. Men som när de ställs mot hårda fakta får ge sig. I regeringsställning ställs man inför verkligheten varje dag. Därför är det välkommet att svenska folket nu får se vilket tramsparti som Gustav Fridolin och Åsa Romson leder.

Grunden i miljöpartismen är ansvarslöshet och naivitet. Det är inget annat än intellektuell härdsmälta. Miljöpartisterna bör därför hållas borta från politiskt inflytande i möjligaste mån.

Jag hoppas att utgången av nästa val blir att fler har sett vad MP går för och att vi slipper se detta parti i regeringen under lång tid framöver. Sverige behöver en karantän mot miljöpartismen. 

Vilse i pannkakan med bostadsministern

Sällan har en person känts så malplacerad som bostadsminister Mehmet Kaplan gjorde i gårdagens Agenda i SVT.

Kaplan fick frågan varför regeringen satt som mål att det ska byggas 250 000 lägenheter fram till 2020 när Boverkets prognoser visar att det behövs nästan dubbelt så många. Han kunde inte ge ett vettigt svar på det.

Hur kommer man ur en envis frågeställning vars enda rimliga svar är att regeringen gjort bort sig? Jo, man ger ett helt annat svar och upprepar det igen och igen. Kaplan gjorde kort sagt en Bosse Ringholm. Situationen blev så pressad för ministern att han till och med glömde sitt ess i rockärmen, de kaplanska modulhusen.

Bostadspolitiken är ett område där regeringen är stor i orden men liten på jorden. Politiken är helt enkelt otillräcklig för att möta de extrema utmaningar som finns. Regeringen är inte villig att vidta de drastiska åtgärder som krävs.

Efter att ha fått samma fråga om regeringens märkliga mål ett antal gånger konstaterade Kaplan till slut: "Jag tror att vi har satt ett mål som motsvarar de prognoser som fanns när vi satte målet."

Ridå.

Tidigare bloggat:
Bostadsdepression

Bostadsdepression

En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön.

Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt. Ändå är det osannolikt att ens detta mål kommer att nås.

Antalet barnfamiljer utan egen bostad växer i Stockholm. Majoriteten har utomeuropeiskt ursprung och lever på försörjningsstöd. Detta bekräftar den bild som många inom Socialtjänsten länge har haft. Andelen som kommit till Sverige utifrån en anknytning till en flykting som själv saknar bostad ökar, enligt statistik från Socialförvaltningen. Här ser vi således en direkt effekt av att regering och riksdag valt att ignorera försörjningsansvaret för den som vill ha hit sina anhöriga. 6 av 10 har saknat ett fast boende under mer än ett års tid.

Som jag skrivit om många gånger tidigare kommer sociala kontrakt via Socialtjänsten att bli allt vanligare. Det finns helt enkelt ingen annan väg för det växande antalet barnfamiljer och unga som saknar tillräcklig inkomst, inte är kreditvärdiga, har hyresskulder eller otillräcklig kötid. Till detta växande tryck på Socialtjänsten att lösa människors boendeproblematik adderas de ensamkommande flyktingbarnen som i dag placeras på hiskeligt dyra boenden eftersom det saknas bättre alternativ.

Bostadssituationen i Stockholm är oerhört oroväckande, och det finns dessvärre ingen ljusning i sikte. En liten indikation på hur svårt det är att få fram tillräckligt med bostäder är att Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hittills under 2015 har godkänt detaljplaner för 1 127 bostäder. Det ska ställas i relation till de 6 000 som planeras för hela året. Orsaken uppges vara att detaljplanerna varit "mer komplexa" än väntat. Än har vi heller inte sett den revolution som Mehmet Kaplans modulhus ska erbjuda.

Effekten av allt detta är att skattebetalarna får dra ett allt tyngre lass för den växande grupp som saknar bostad och arbete. Sociala boendelösningar via SHIS är ett alternativ till dyra hotellplaceringar, men hyran kommer skattebetalarna oftast behöva stå för även där. Liksom inkomsten. Bevisligen är det väldigt svårt för utomeuropeiska invandrare som hamnat i utanförskap på både bostads- och arbetsmarknaden att ta sig ur sin situation.

Tidigare har jag konstaterat att det kommer bli värre innan det blir bättre. I dagsläget har jag svårt att se när vändningen ens ska kunna komma.  

Tidigare bloggat:
Regeringen bjuder på fromma förhoppningar
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff

Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Ändå har svenska politiker under decennier gjort precis fel saker hela tiden. Alliansen hade åtta år på sig, och även om Stefan Attefall tillsatte utredningar som föreslog steg i rätt riktning får de borgerligas facit kallas allt annat än tillfredsställande.

Nu byggs det mer än på väldigt länge, men det är lägenheter för redan välbeställda. Vi har fått en inside/outside-marknad där alltfler hamnar utanför en realistisk chans att få en bostad i storstadsområdena. Just där jobben finns.

Jan Björklund tog upp problematiken i sitt sommartal, och på DN Debatt listar Folkpartiet tio förslag till en förbättrad hyresmarknad. Fri hyressättning vid nybyggnation är ett av dem. Detta är självfallet rimligt, men det är knappast huvudproblemet i dag att nybyggda hyresrätter inte är marknadsmässigt hyressatta. Tvärtom tenderar nybyggnation ligga betydligt närmare marknadspris än äldre lägenheter vars hyror i attraktiva lägen hållits nere av bruksvärdessystemet.

Lyckligtvis föreslår FP även en förändring av detta föråldrade system. Läge och efterfrågan ska påverka hyran i större utsträckning. Denna idé har länge varit tabu i Sverige, och Alliansen vågade aldrig löpa linan ut. Nu, försvagad i opposition, lägger Björklund förslaget. Jaha, så intressant.

En snabbare överklagandeprocess, uppmjukat strandskydd och rätt för byggherrar att utarbeta detaljplaner - det är svårt att invända mot något av förslagen. Men ett problem kvarstår fortfarande: lokalpolitiker sätter sig ofta på tvären när det ska byggas i deras stadsdel. Och det är inte bara miljöpartister som älskar ogräs som protesterar. Folkpartister gör det också. I Stockholm har Folkpartiet knappast varit mest offensivt av alla i bostadspolitiken.

Alla vet rimligen vad som måste göras. Det är bara inte ideologiskt möjligt för vissa att föreslå fri hyressättning. Därför står vi här och stampar. Fortfarande. Med en rekordsnabb befolkningstillväxt, en rusande bostadsrättsmarknad och en havererad hyresrättsmarknad som politiker försöker lappa och laga. Och vem vet vilka förslag FP kommer att lägga om de får chans att sitta i en regering igen. Radikala förändringar på bostadsmarknaden lär nog inte höra dit.

Jag börjar att luta åt att politikerna inte vill ha en förändring till stånd. Även partiledare och ministrar sitter i bostadsrätter och villor vars värde har skjutit i höjden av bostadshaveriet. Inte vill de se att utbud och efterfrågan möts och att kön till Stockholms Bostadsförmedling plötsligt halveras. Någon annan förklaring är svår att finna när utredning efter utredning, expert efter expert har sagt ungefär samma sak. Och politiker gjort en annan.

Snart står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö. Långa köer brukar vara ett tecken på något. Även när det inte är bröd det köas till.

Läs även:
Länsstyrelsen: Bostadsmarknaden i Stockholms län 2015

Sorgligt felslut i bostadsfrågan

Regeringen vill stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden och har tillsatt en utredning för detta. Utredaren ska bland annat titta på hur man bäst kan komma tillrätta med oseriösa hyresvärdar och göra det lättare att bo kvar i andra hand.

Miljöpartisten Agneta Börjesson kommer få uppdraget att hitta fler regleringar till en redan överreglerad marknad. Jag bara gapar. Regeringen har alltså tittat på bostadsmarknaden, sett den skriande bristen på bostäder, de långa köerna på grund av högre efterfrågan än tillgång de skenande andrahandshyrorna och bedrägerierna när desperata människor försöker hitta någonstans att bo - och kommit fram till att det som behövs är fler regleringar.

Det är ett katastrofalt felslut. Jag var förstås skeptisk när Mehmet Kaplan blev bostadsminister. Tyvärr verkar de mest pessimistiska prognoserna ha slagit in. Det enda regeringen Löfven har presenterat för att lösa en gigantisk bostadsbrist är årliga byggsubventioner på tre miljarder kr och fler regleringar av hyresrättsmarknaden. Man häpnar över bristen på både idéer och krismedvetenhet i en alltmer akut situation.

En viktig orsak till den uppkomna situationen är att hyresrättssmarknaden har upphört att fungera på grund av urgamla regleringar. Problemet är för lite marknad, inte för mycket. Det vi behöver är knappast mer av skadliga regleringar.

Tyvärr har regeringen valt att ignorera socialdemokraten Lennart Weiss (byggbolaget Veidekke) många förslag för ökat bostadsbyggande och i stället lyssnat på Hyresgästföreningens mantra om ökade rättigheter för alla som redan har ett förstahandskontrakt. Det är riktigt illa.

Slutsats: i stället för att hjälpa fler att hitta en bostad vill regeringen stärka ställningen för dem som redan har en. Detta är samma resonemang som vänsterpartierna har i arbetsmarknadspolitiken - stärk rättigheterna för den som har jobb men gör det inte lättare för den som står utanför att få ett.

Morgan Johansson och Mehmet Kaplan beskriver en utsatthet hos hyresgäster som inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Visst finns det oseriösa hyresvärdar, men det är inget brett problem. Visst förekommer ockerhyror i andra hand, men detta problem är ju en direkt effekt av bostadsbristen. Alltså ett i högsta grad politiskt skapat bekymmer.

Apropå hyresgästernas rättigheter ska konstateras att den svenska hyreslagen är väldigt stark. Det är inte lätt att vräka någon i dag, och att avstå besittningsskyddet godkänner Hyresnämnden i max fyra år. Sedan har man rätt att bo kvar om inte särskilda skäl för annat föreligger (störningar, hyresskulder osv).

Det är sorgligt att regeringen gör en så tokig analys av läget. Det kommer att förvärra en redan akut situation. Det kommer öka trångboddheten, bostadsbedrägerierna, tvinga fler unga att bo kvar hemma längre, förhindra människor från att flytta till tillväxtregioner som Stockholm eftersom de inte har någonstans att bo och därmed skada Sverige som land.

"Bostaden är en social rättighet", hävdade justitieminister Morgan Johansson på pressträffen under torsdagen. Men tydligen bara för vissa.

Läs även:
Fnordspotting