Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression

Fortsatt haveri i bostadspolitiken

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad.

Resultatet blev det rakt motsatta. Alliansen valde att hoppa av, vilket de låter meddela på DN Debatt. Det förefaller som att regeringen samt Vänsterpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra helt enkelt står för långt ifrån varandra.

Det är förstås illavarslande att politikerna inte kan enas ens om bostadspolitikens inriktning. Det är illa därför att den svenska bostadsmarknaden i stora stycken har havererat och konsekvenserna av detta haveri - som är helt och hållet politiskt skapat - är något vi ser dagligen.

Nästan alla är förlorare. Barnfamiljer som behöver något större är förlorare. Ungdomar och studenter utan lång kötid i den kommunala kön är förlorare. Ensamstående och andra med låg inkomst är förlorare. Äldre som vill komma ifrån sitt stora radhus och hitta en billig lägenhet att bo i på ålderns höst är förlorare.

Det finns egentligen bara två grupper som direkt gynnas av dagens bostadspolitik: mäklarna och de kriminella (vilka ibland kan vara en och samma).

Samtidigt som oförmågan att komma överens är ynklig var Alliansens avhopp kanske lika bra. Det som kommit ur dessa samtal hade varit en urvattnad och helt otillräcklig kompromiss. På annat sätt kan det inte bli om socialister i Vänsterpartiet ska kunna enas med liberaler och konservativa. De ideologiska låsningarna är sällan så tydliga som i just bostadspolitiken.

Regeringen ska gå vidare med sina förslag ändå nu när de vet vad som kommer gå igenom riksdagen. Förslagen omfattar bland annat några miljarder i byggsubventioner och andra justeringar på marginalen som inte kommer göra någon större skillnad.

Just subventionerna är ett typexempel på hur regeringen inte lever upp till sin egen retorik. Det kan knappast ens kallas för en satsning att kasta några miljarder in i en bransch som omsätter kanske över en biljon årligen.

Alliansregeringen utredde och utredde men var inte beredd att genomföra några genomgripande reformer av det så kallade bruksvärdessystemet eller skatterna (jag uppfattade den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall som rätt vettig, men han vågade inte röra de hetaste stenarna). Nu i opposition låter det annorlunda, så vi får hoppas att allianspartierna vunnit insikter som inte glöms bort om de någon gång i framtiden åter får chans att regera.

Ty en sak vet vi: den sittande regeringens politik är helt otillräcklig. Därför kommer haveriet i bostadspolitiken inte bara bestå utan sannolikt även förvärras under de kommande fem tio åren. Förlorarna på detta lär bli desamma som i dag.

Ärliga extremister

Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen.

Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven.

Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden, inte minst när det gäller synen på marknadsekonomi och tillväxt. Detta blir tydligt även i nya förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker "ideellt". Att Vänsterpartiet är ett utopistiskt extremistparti framkommer både i partiets retorik och praktik.

V är ett hårdfört socialistiskt parti som i dag stöds av runt 8 procent av valmanskåren. Givet hur dåligt det går för Socialdemokraterna borde det finnas en bra grogrund för ett växande populistiskt vänsterparti. Där har V misslyckats. Den hårda tonen mot "rika" och "kapitalister" stöter sannolikt bort de väljare som söker ett alternativ till en tafatt regering och en håglös allians men som inte känner sig bekväma med klasshat och konfrontation.

Men en sak ska medges, och det är att V faktiskt är ärligt i sin strävan efter socialism och minskade klassklyftor. Socialdemokraterna pratar mycket om det negativa i växande inkomstklyftor - Vänsterpartiet vill göra något åt dem. De vill chockhöja skatterna för vanligt folk och för människor med förmögenheter. Det vill inte S, som inte ens vågat rulla tillbaka de jobbskatteavdrag de menar har raserat välfärden. De vill täppa till gapet mellan den arbetande och bidragsförsörjda befolkningen.

Vänstern sitter stadigt fast i den identitetspolitiska och kulturrelativistiska träsket, något som bland andra Amineh Kakabaveh fått erfara för sin kamp mot hederskulturer och hedersrelaterat förtryck. 

V är sålunda ett djupt obehagligt parti, och vi får vara tacksamma för att de inte lyckas bättre med att dra nytta av regeringens tillkortakommanden. 

Om skatt som stöld

Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 

I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Går asylinvandring och generell välfärdsstat ihop?

Ingen har väl undgått Arena Idés rapport (PDF samt seminarium) som hävdar att Sverige tjänat 900 miljarder kronor sedan 1950 på invandring. Rapportförfattarna har gjort kontrafaktiska antaganden (Tino Sanandaji skriver mer om detta här) och bygger egentligen hela sina argumentation på en halmgubbe: så här mycket rikare är Sverige i dag jämfört med om vi inte hade haft någon som helst invandring under de senaste 65 åren. Som om någon förutom en handfull nazister alls har förespråkat detta alternativ.

Rapporten släpptes lägligt nog på Sverigedemokraternas dag i Almedalen och fick genast spridning i sociala medier. DN blev alldeles till sig. Många läste antagligen endast rubriken. Kombinationen av orden "invandring" och "vinst" brukar räcka. Men tittar man i den för sociala medier helt klart anpassade rapporten (den är blott 32 sidor lång exklusive referenser) är det ganska lätt att se dess brister. Även för en icke-ekonom.

Precis som många andra skriver de om "invandring" som ett paraplybegrepp, som vore det fråga om en enda sorts immigration (så ska man kanske förstå tesen bakom att jämföra dåtida invandring till ett Sverige som skrek efter den arbetskraft som kom och där det fanns gott om bostäder med dagens land där inget av dessa kriterier uppfylls). Visst görs distinktioner i brödtexten, men i slutsatserna är de likväl försvunna. Rapporten underskattar skillnaderna mellan den historiska och dagens invandring och därigenom även de utmaningar dagens Sverige står inför.

Ty skillnaderna är viktiga att beakta. Den stora frågan i dag är hur invandrare från auktoritära- och klansamhällen, bland vilka en stor majoritet saknar relevant kompetens för den svenska arbetsmarknaden, ska kunna bli efterfrågade här. Genom utbildning, säger alla. Men vi ska inte inbilla oss att utbildning är lösningen för alla och envar, att alla ens vill eller har förmåga att utbilda sig. Denna problematik finns även bland inrikes födda, och det är denna grupp som hamnar utanför nu.

Rapportförfattarna saknar större visioner om hur asylinvandrare ska komma i arbete. Mot slutet av rapporten slänger de ihop en ruta med ett fåtal integrationsåtgärder som i allt väsentligt är gammal skåpmat som antingen redan genomförs utan framgång eller som politiker till både höger och vänster har pratat om i åratal.

Specialiseringen och de växande utbildningskraven på arbetsmarknaden går stick i stäv med en lyckad integration av lågutbildad och lågkvalificerad arbetskraft från länder som Somalia, Afghanistan och Eritrea. På högerkanten brukar förslag om slopad LAS och sänkta ingångslöner läggas fram. LAS är ett problem, men det är knappast det som i första hand hindrar företag från att anställa somaliska flyktingar. Det är frånvaro av relevant kompetens och erfarenhet hos denna grupp som utgör hindret.

Sänkta ingångslöner är något som behövs oavsett om vi har en hög asylinvandring eller ej. Men det vi framför allt skulle behöva rent generellt är en mycket mer öppen ekonomi så att fler människor kan försörja sig själva på lågkvalificerade arbeten - i den mån sådana tjänster efterfrågas. Steget dit förefaller emellertid väldigt långt i ett land där t.o.m. torghandlarna numera tvingas ha kassaregister och där kontanthanteringen är på väg bort.

Novus har ställt en intressant och aktuell fråga till svenska folket. Resultatet publicerades häromdagen.

Klicka för större bild.

Två tredjedelar tror alltså inte att Sverige har råd med en universell välfärdsstat (begreppet "gratis" skaver lite i frågeställningen, men poängen lär ändå framgå) om vi samtidigt fortsätter att ta emot asylsökande (det är ju långtifrån alla som är flyktingar) i samma antal som i dag. Frågeställningen kommer säkert anklagas för att vara riggad för att ställa välfärd mot invandring och därmed "gynna SD". Men både frågan och svenska folkets svar på den är intressanta.

Jag tror nämligen att vi måste välja. Den svenska välfärdsstaten kan inte fortsätta existera i nuvarande form om vi ska ha en fortsatt rekordstor asylinvandring. Problemet är att det faktiskt bara är SD som gjort sitt val.

Hyresgästföreningen slåss för ett ruttet system

Svenska hyresmarknad fungerar inte. Det är de flesta överens om. I Stockholm är det särskilt illa. Här är bostadsbristen så akut att vi inte bara fått en väldigt stor andrahands- och tredjehandsmarknad med ockerhyror och ett växande antal bedrägerier, utan också en marknad med svarta förstahandskontrakt som säljs för hundratusentals kronor.

Det finns således många tecken på att det gamla bruksvärdessystemet har mycket negativa konsekvenser. Förslag på alternativ saknas sannerligen inte. Det som saknas är den politiska viljan, och här spelar det ingen roll vilken regering Sverige har. Alliansen styrde i åtta år utan att genomföra mer än kosmetiska förändringar.

Hyresgästföreningen (HGF) är en politisk kampförening med syftet att bevara status quo på hyresmarknaden. Målet är att hyresregleringen ska bestå och hyran hållas nere överallt, oaktat konsekvenserna.

HGF slåss med näbbar, klor och fula knep för att stoppa ombildningar (jag vet, för jag ledde själv en ombildning i mål under aktivt krypskytte från en av föreningens aktivister). Målet är inte att människor har inflytande över sitt boende utan att de bor i rätt boendeform - det vill säga i hyresrätt.

En konsekvens av HGF:s politik är att alla årligen får samma hyreshöjning. Läget spelar ingen roll. Fastighetsägarna har i flera år velat höja mer i attraktiva lägen och sedan trappa av ju längre ut från innerstan lägenheten ligger. Detta säger HGF bestämt nej till, vilket gör att den som bor i ett tvåa i Bredäng får samma procentuella hyreshöjning som den som bor på Strandvägen på Östermalm. I praktiken värnar HGF om innerstadsbor och straffar alla andra.

Med en dåres, eller ska vi kanske säga med lambertzsk, envishet vidhåller HGF att en avreglerad hyresmarknad skulle vara rena helvetet för alla hyresgäster. De hänvisar på DN Debatt till en undersökning som beställts av Ramböll (exakt hur frågorna har ställts eller vilka andra slutsatser som dragits framgår inte, och HGF har i skrivande stund inte offentliggjort rapporten).

Enligt rapporten skulle hushållens kostnader för införda marknadshyror bli minst 17 miljarder per år. HGF nämner däremot inte att Boverket i en rapport om hyressättningssystemet från 2013 konstaterar att kostnaden för hyresregleringen är 10 miljarder årligen och att de förhållandevis låga hyrorna på attraktiva bostäder bidrar till att hålla nere bostadsbyggandet.

Det är inte konstigt. Generellt är det så att det är lättare att hitta en vara på en marknad som är mindre reglerad. Det säger sig självt att om du prisreglerar något, kommer efterfrågan snart överstiga tillgången och köer uppstå. Det är lika sant för baslivsmedel i Venezuela som för hyreslägenheter i Stockholm.

Visst skulle hyrorna gå upp på vissa håll om så kallade marknadshyror infördes, det vill säga om läget och efterfrågan kom att påverka hyran i större utsträckning. Men detta vore sunt. Kampen för att låginkomsttagare ska kunna bo i attraktiva lägen är besynnerlig och får ytterst negativa konsekvenser då marknadsmekanismerna sätts ur spel.

Nyckelordet för HGF är "trygghet". Det ska vara tryggt att bo. Dagens system har emellertid skapat en sällan skådad otrygghet, som exemplen i inledningen av denna bloggpost illustrerar. Därtill orsakar svensk hyreslagstiftning en rad bekymmer för enskilda när besittningsrätten missbrukas, men det är en annan diskussion.

HGF:s linje att bevara ett föråldrat och destruktivt system som hämmar nybyggnation, förhindrar rotation i beståndet och möjliggör en växande svart ockermarknad, är knappast något att vara stolt över. Föreningen cementerar med sina ställningstaganden en icke-fungerande marknad. Och det kommer bara bli värre.

Förlorarna på HGF:s politik är framför allt unga och låginkomsttagare. Just de grupper som föreningen gärna talar så varmt om.

Skäms, Hyresgästföreningen. Skäms!

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell

Socialliberalerna är det stora hotet

Att liberalkonservativa Alice Teodorescu utsetts till chef för fisliberala Göteborgs-Postens ledarredaktion har väckt starka reaktioner. Förment liberala Lisa Bjurwald skrev en direkt osmaklig krönika där hon kallade Teodorescu för "SD-omhuldad" och en person som ägnar sig åt "ungdomsförbundsretorik".

Nu tror jag inte att Alice Teodorescu tar den kritiken på så stort allvar. Att bli ifrågasatt som liberal av Lisa Bjurwald är lite som att få kritik för bristande intelligens av Veronica Palm. Då är det nog värre att bli kritiserad av sina blivande kollegor innan man ens tillträtt.

Jag har funderat en del över de där som kallar sig liberaler men inte är det. Socialliberalerna. Folkpartiet är förstås det typiskt socialliberala partiet, det vill säga: sossigt och konsekvent opålitligt. Här finns kvoteringsivrare och radikalfeminister (jovars, de finns i Centerpartiet också). Här hittar vi allsköns nymoralister som i varje enskild politisk fråga vill flytta makten från individen till staten - och tvinga dig att betala för det. Här finns kort sagt väldigt mycket som inte är liberalism men som ändå presenteras som det.

Gemensamt för socialliberalerna är fegheten. De vågar aldrig stå upp för någonting kontroversiellt utan hukar alltid under sina trygga floskler. Det har blivit särskilt tydlig i migrationsfrågan då socialliberaler inom borgerligheten plötsligt omhuldar ett slags hippiementalitet om "gratis till alla" och där eget ansvar kommit att betraktas som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Erik Ullenhag (FP) var under sin tid som integrationsminister den största floskelgeneratorn i modern tid. Karln borde få en pokal.

Men Ullenhag behöver inte känna sig ensam. Hela den socialliberala idén är att undvika konflikter, att stryka medhårs, sprida inövade floskler och gömma sig så fort det blåser lite snålt eller blir för ideologiskt.

Den enda gången socialliberalerna önskar strid är när de vill få på plats något som ger politikerna mer makt på medborgarnas bekostnad. Någon ny reglering (för vårt bästa). En ny skatt. Eller varför inte en helt ny lag. Det gläder socialliberalen som ingenting annat.

Socialliberaler är till skada eftersom de ingår i borgerligheten, vare sig vi vill eller inte. Där driver de politiken åt vänster och misstänkliggör och kletar etiketter på konservativa och riktiga liberaler. Det har gått helt åt skogen när ett parti som Folkpartiet av "liberala" ledarsidor omskrivs som det liberala partiet.

Jag börjar bli alltmer övertygad. Det stora hotet mot människors frihet kommer inte från övervintrade kommunister i Vänsterpartiet eller regleringsivriga sossar i det före detta statsbärande partiet. Dessa hot är nämligen uppenbara och lätta att mobilisera mot. Varje valrörelse visar detta.

Nej, det stora hotet kommer från femtekolonnarna inom borgerligheten. Socialliberalerna. De som kallar sig liberaler men i själva verket gör marxistiska maktanalyser. De som säger sig kämpa för individens frihet men vill öka politikens inflytande i våra liv. De som kallar sig borgerliga men går i takt med Gudrun Schyman.

Så hör upp, alla socialliberaler. Kalla er vad ni vill. Men ni är inte liberaler. Ni är inte ens placeboliberaler. Det vore därför ärligare om ni tog steget fullt ut och hoppade över till vänstern. Det är där ni hör hemma.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag

Många röstade på Feministiskt initiativ i EU-valet. Partiet kom in i parlamentet med ett mandat. Nu spår Gudrun Schyman att Fi även ska komma in i riksdagen och bli vågmästare.

Du som funderar på att rösta på Fi - kanske för att du gjorde det i EU-valet eller bara för att du är trött på övriga partier - fundera ett varv till. Läs vad partiet vill, inte bara vad Schyman säger i debatter.

Det räcker inte att vara feminist för att lägga sin röst på Fi. Man måste också stå väldigt långt till vänster och ha en extremkollektivistisk människosyn. Är man dessutom genuint ointresserad av nationalekonomi underlättar det definitivt.

Fi:s ekonomiske talesperson Kenneth Hermele medger att partiets ekonomiska politik är ofullständig. "Vi utgår från att ekonomin är igång och så vill vi vrida om det", förklarar han. Schyman har tidigare föraktfullt kallat budgetförslag för "kamrersliknande räkneövningar".

Detta är samma logiska kullerbytta som övriga vänsterpartier gör. De utgår från dagens tillväxtsiffror i sina prognoser, trots att de själva är tillväxtfientliga och har en politik som kommer att vara direkt skadlig för företagandet och tillväxten i samhället. Vi kan konstatera att Fi är ett högskatteparti, faktiskt värre än Vänsterpartiet.

Fi vill:

- höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S
- höja arbetsgivaravgiften
- återinföra gåvoskatten
- återinföra arvsskatten
- återinföra förmögenhetsskatten

Fi har också en grumlig syn på yttrandefrihet. I tidningen Journalisten fick partierna frågan om det ska inrättas ett medieråd med makt att bötfälla publicister. Alla svarade bestämt nej. Utom Fi, som tycker att man ska följa den argentinska modellen med ett "observatorium" som granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål.

Vid grova överträdelser, det som Fi kallar "medialt våld", ska enskilda publicister kunna beläggas med skadestånd. Fi vill alltså ha ett råd som granskar vad medierna skriver och straffar dem som skriver sådant Fi inte gillar.

Fi vill att just deras perspektiv ska genomsyra (ett ord psom återkommer ofta i partiprogrammet) hela samhället. På alla tänkbara områden. I stort och smått ska partiets idéer och inställning (eller "kunskap" som Fi självt kallar det) pådyvlas andra.

Därför vill Fi bland annat:

- verka för att alla reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla "konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv"

- verka för en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden (trots att nästan alla som dör på jobbet är män)

- verka för att Arbetsförmedlingen i sitt arbete med arbetslöshetsfrågor problematiserar konsekvenserna av kvinnors underordning (eller så kan ju AF förmedla jobb i stället)

- verka för att utbildningen i förskola, fritidshem, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning och universitetsutbildningar alla får ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv, samt genomsyras av normkritisk pedagogik

- verka för alla elevers rätt till professionell vägledning genomsyrad av genus- och funktionalitetsperspektiv, antirasistiskt och ett normkritiskt perspektiv (viktiga inslag i en studievägledares arbete, förstås)

- frysa mäns löner så att kvinnor kan "komma ikapp"

- oavsett bransch - montera ned hela den traditionella säkerhetspolitiken och fokusera på hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer

- verka för en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett

könsmaktsperspektiv (mer pengar till kvinnodominerade utbildningar?)
 

- verka för att SFI-undervisningen ska utgå från ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv (kommer säkert hjälpa alla att lära sig svenska mycket snabbare)

- verka för att utbildning kring alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv genomförs för all personal inom skola, socialtjänst och all behandlingsverksamhet

- verka för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering (detta betyder i klartext att alla restauranger och små butiker måste handikappanpassas för att inte fällas)

- verka för att kulturen genomsyrar alla de övriga politikområdena - verka för en feministisk utvärdering av sexköpslagen (en sådan har ju redan gjorts?)

- avskaffa LOV

- verka för ett förbud mot reklam för strippklubbar

- motverka spridningen av pornografi (nätcensur, någon?)

- verka för att minderåriga ska få byta juridiskt kön och få könskorrigerande vård efter sedvanlig utredning

- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter

- verka för att inkludera kön samt transpersoner i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och att hetslagstiftningen ska utformas med ett tydligt strukturellt perspektiv

- omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster

Så här fortsätter det. Men vi stannar där. Fi:s partiprogram bjuder förstås på mer, men allt är i samma anda.Genomgående i Fi:s politik är att samhället ska stöpas om efter deras idéer om antirasism, antidiskriminering, normkritik och genus.

Fi vill alltså ändra på människor. Tvinga dem att tänka "rätt". Det finns helt enkelt inte plats för några andra perspektiv i Feministiskt initiativs Sverige.

Fi är ett auktoritärt parti. Det propagerar för censur, förbud och tvång. Det är deras väg eller ingen väg. Gör en insats och håll detta parti utanför landets lagstiftande församling på söndag!

Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna

När hatet flyttar in

Om opinionsmätningarna står sig och speglar valresultatet i höstens riksdagsval, kommer Sverige få en ny regering. I denna regering kommer det sitta människor som ger grönt ljus för öppet politiskt hat.

Åsa Romson stod i Almedalen och uttryckte ett förakt för vita, heterosexuella medelålders män. Alltså just den grupp som hennes tänkta ministerkollega och regeringschef Stefan Löfven tillhör. Oj, vad trevligt de kommer att ha tillsammans.

Socialdemokraternas Veronica Palm, en solklar ministerkandidat i en framtida S-regering, uttryckte stöd för kommunisten Athena Farrokhzads sommartal genom att kalla det "bra och viktigt" på Twitter.

Grunden i Farrokhzads politiska övertygelse är hat. Hat mot motståndare, hat mot heterosexuella män, hat mot "borgare". Detta hat legitimerar användandet av politiskt våld, som hon i likhet med andra kommunister kallar "självförsvar".

Jag har inte sett några avståndstaganden från Farrokhzads våldsromantism från vänsterhåll. Däremot har jag sett hyllningarna, bortförklaringarna och axelryckningarna.

Detta är oroväckande. Och obehagligt. På riktigt.

Sådan är socialismen

Är det något som socialismen ständigt visar sig bäst på är det ekonomiskt vanstyre, politiskt förtryck och att skapa brödköer.

Nu händer det i Venezuela, vänsterns mönsterstat. Och ingen kan väl vara det minsta förvånad.

Vem bryr sig om första maj?

Första maj bjuder alltid på en nyttig påminnelse om att det inte bara finns människor som lever i det förgångna utan även vill se ett helt annat samhälle. Som förkastar marknadsekonomin. Som säger nej till frihet inom vården och skolan. Som radikalt vill öka statens makt över medborgarnas liv. Lyckligtvis hörs de mest på just denna dag.

I demonstrationstågen hörs ramsor som "Inga rasister på våra gator, fyll dem i stället med bögar och flator" och den klämkäcka "Stoppa borgarna i papperskorgarna". Några skriker visst något om att "hänga direktörerna" också. Lite pubertalt, men vad tusan. På första maj behöver man inte vara så nogräknad. Ingen bryr sig ju ändå.

På Sergels torg står Kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund och skriker som om det inte fanns någon morgondag. Runt dem finns fanor med Che Guevara och numera också en annan stupad hjälte, Hugo Chávez.

Uppmuntrande är att de allra flesta denna något kalla men klara vårdag i stället fikar, käkar lunch och shoppar. Och lite generat bevittnar spektaklet.

En död ideologi

Vart går Socialdemokraterna? Ett antal socialdemokratiska vänsterskribenter ställer frågan och presenterar sina egna önskningar. Det är en lektion i världsfrånvändhet, men också en påminnelse om att den svenska vänstern genomgår ett slags sorgeprocess just nu.

Göran Greider vill ta partiet något höger om Nordkoreas kommunistparti. Daniel Suhonen menar att socialdemokratin åter måste skapa ett politiskt medvetande som kommer till uttryck i bland annat skolan.

Socialdemokratin har blivit inaktuell. Vänstern sörjer det förlorade maktmonopolet, gråter över att SAP blivit ett parti bland andra och gnuggar sina grå för att hitta vägen tillbaka. Det finns dock ingen väg tillbaka till det Sverige som en gång var. Den socialism Suhonen drömmer om är passé. Ute. Begravd. Tillintetgjord. Ingen förutom ett fåtal vänsterintellektuella vill ha den tillbaka.

Jobbskatteavdraget är Alliansens största och viktigaste insats. Dels är den förstås principiellt riktig, men den har också varit viktig för att visa för människor att sjukvård, äldrevård och skolor inte kollapsar om människor får behålla mer av sina intjänade pengar.

Det socialdemokratiska trumkortet - att x antal miljarder i skattesänkningar riskerar välfärden - kan inte användas längre. Samtidigt har alla arbetande människor anpassat sina levnadsomkostnader efter den nya skattenivån, vilket betyder att den regering som vill höja skatten med motsvarande en tusenlapp eller mer i månaden får ett väldigt tufft case.

Missförstå mig inte. Jag gillar om det finns politiska alternativ. Jag gillar ideologiska debatter. Det vore fantastiskt med en valrörelse som handlar mer om ideologi och visioner än om rutavdrag och höjt flerbarnstillägg. Men det är väldigt svårt att se hur Greiders och Suhonens visioner om framtidens socialdemokrati ska vinna gehör hos Stefan Löfven. Om han nu vill vinna val.

Hotet mot friheten i dag kommer inte från socialismen utan korporativismen och elitismen från ett alltmer alienerat politiskt frälse.

Fåntratten är död

Så dog han då slutligen, Hugo Chávez. Latinamerikas mest paranoide man.

Det är en stor nyhet i svenska medier. Somliga kallar honom rent av för frihetshjälte. Från vänsterkanten har han betraktats som en stark ledare som vågat stå upp mot USA (läs: tugga fradga och kasta ur sig konspirationsteorier). För oss övriga har Chávez mest varit en clown, om än en maktfullkomlig sådan.

Chávez död kommer sannolikt inte innebära något konkret på kort sikt. Vicepresidenten Nicolas Maduro tar över och valet vanns så sent som i höstas. Men på några års sikt finns nu chansen till verklig förändring i Venezuela.

Robert Mugabe, Mahmoud Ahmadinejad och Alexandr Lukasjenko får hitta en ny lekkompis.

Chávez stiger tillbaka?

I oktober återvaldes Venezuelas vänsterextremistiske president Hugo Chávez för ännu en mandatperiod. Nu pratar han för första gången om att han kanske inte återvänder till makten.

Cancern har kommit tillbaka och Chávez nämner vicepresident Nicolás Maduro som sin eventuella efterträdare. Maduro kommer därefter behöva ställa upp i och vinna ett omval för att bli landets president.

Tidigare har den socialistiske USA-hataren bedyrat att kampen mot cancern var vunnen. Att Chávez öppnar för att inte ha inte kommer tillbaka är något nytt.

Vad skulle detta att betyda för Venezuela? Chávez blev återvald med klart mindre marginal senast än tidigare. Med Maduro som kandidat i ett nyval har oppositionen förmodligen en ännu bättre chans att vinna. Chansen till ett maktskifte kan plötsligt finnas inom räckhåll trots oppositionens valförlust i oktober.

Små, små steg på Kuba

Kubaner ska hädanefter få rätt att resa utomlands utan ett särskilt utresetillstånd från staten, berättar Ekot.

Det är en av flera lättnader som gjorts av Castroregimen. Sedan tidigare har vissa försiktiga marknadsreformer införts. Bland annat ska det vara möjligt att driva privata företag. Men det blåser inte direkt någon förändringens storm på Kuba. Snarare en lättare bris.

Återstår att se hur många steg i frihetlig riktning som kan tas innan den svenska sektvänstern reagerar mot att Kuba besmittats med "nyliberalism". Än är ingen fara på taket. Kommunistregimen består och ledaren heter fortfarande Castro och är gammal och grå.

Helgdagarna blir vad vi gör dem till

Lika säkert som att det viftas med röda fanor på första maj är att någon borgerligt sinnad debattör argumenterar för att dagen slopas som helgdag. Denna gång är det KDU:s Aron Modig.

Modig vill avskaffa första maj som helgdag med motiveringen att det är den enda politiska helgdagen och att den saknar rötter i en gemensam svensk tradition. Det är i praktiken ett särintresse som har fått en egen helgdag (och jag betraktar många av demonstranterna som rena stollar). Halva befolkningen, lågt räknat, identifierar sig inte på något sätt med denna dag.

I sak har Modig helt rätt. Och jag har varit där själv en gång, indignerad över att vänstern har en "egen" dag att tramp-trampa runt i stan på. I dag har jag svårare att bli upprörd. Dels eftersom helgdagen är lika mycket helgdag för alla, oavsett om du är socialist, liberal, kristen eller muslim. Dels eftersom den alltmer har förvandlats till en allmän politisk kampdag, oavsett politisk färg. Första maj blir således vad vi gör den till. Alla har lika stor rätt att göra sin röst hörd, även om socialisterna anser att det är "deras dag". Kristdemokraterna har i ganska många år nu haft egna politiska möten på första maj och åtminstone i Uppsala dragit fler deltagare än sina politiska motståndare på vänsterkanten.

Helgdagar ska knyta an till det allmänna och gemensamma, tycker Modig. Men om nu första maj ska bort som helgdag därför att den bara firas av personer på vänsterkanten, vad ska vi säga om de flesta av våra religiösa helgdagar? På vilket sätt är Kristi himmelfärds dag relevant i ett av världens mest sekulariserade länder? Säkert ungefär lika lite som Gud är betydelsefull för alla icke-troende som väljer att gifta sig i kyrkan. Vi firar både påsk och jul utan att tänka ett ögonblick på Jesus. De religiösa helgdagarna har således lika lite legitimitet som den politiska röda dagen i maj. Men vi behåller dem därför att vi har hitta ett eget sätt att fira dem på.

De religiösa helgdagarnas ursprungliga betydelse har sedan länge gått förlorad. Dessa dagar blir vad vi gör dem till. Det borde gälla även för första maj.

Solstollarna på första maj

Det är alltid en lika märklig upplevelse att se första majdemonstrationerna.

Vid Sergels torg demonstrerade Syndikalisterna och lät ungefär som en hejarklack på väg till en allsvensk fotbollsmatch. De verkade ha riktigt trevligt.

I Kungsträdgården hade Vänsterpartiet en scen. Långt innan partiledaren Jonas Sjöstedt dök upp för att tala om välfärd och förbud mot privata vinster i välfärden fanns representanter för knäppvänstern på plats. Kubanska flaggor vajade i vårvinden. Irans kommunistiska parti hade bullat upp med plakat med bilder av Lenin, Stalin, Marx och några andra välbekanta ansikten i förtryckets ideologi. Solstollarna framför Vänsterpartiets scen var få men bestämda (och jag som trodde att troll sprack i dagsljus).

Varje första maj är likadant. Det spelar ingen roll hur stendöd kommunismen är, hur ekonomin ser ut eller vilken regering som sitter vid makten - på första maj får man vara lite tokig och ta ut svängarna utan att någon bryr sig. Och det kan man väl unna dem. Något reellt inflytande kommer dessa stollar ändå aldrig att få.

En vacker första maj i Kungsträdgården. 

Jag valde latte framför slagord.

Vart tar vänstern vägen?

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...