En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Små, små steg på Kuba

Kubaner ska hädanefter få rätt att resa utomlands utan ett särskilt utresetillstånd från staten, berättar Ekot.

Det är en av flera lättnader som gjorts av Castroregimen. Sedan tidigare har vissa försiktiga marknadsreformer införts. Bland annat ska det vara möjligt att driva privata företag. Men det blåser inte direkt någon förändringens storm på Kuba. Snarare en lättare bris.

Återstår att se hur många steg i frihetlig riktning som kan tas innan den svenska sektvänstern reagerar mot att Kuba besmittats med "nyliberalism". Än är ingen fara på taket. Kommunistregimen består och ledaren heter fortfarande Castro och är gammal och grå.

Att trivialisera förtrycket

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Revolution på Kuba

Det händer saker på Kuba. Sedan Fidel Castro lämnade över till brorsan Raul har flera till synes små men på sikt kanske banbrytande reformer genomförts. Kubanerna får bland annat äga egen mobiltelefon (problemet är att knappast någon kuban har råd med det). Nu händer snart det största hittills: lika lön-systemet avskaffas. Dörren för att kunna tjäna pengar och bygga upp ett välstånd har därmed öppnats.

I och med detta tar Kuba ett viktigt steg bort från den socialistiska fattigdomsfälla som hållit landet i ett hårt grepp sedan revolutionen. Att framtiden skulle se ljusare ut utan Fidel vid makten var väntat, men att reformerna skulle börja redan under brodern Raul är onekligen en positiv överraskning. Återstår att se hur den svenska vänstern reagerar mot dessa "kontrarevolutionära" tilltag...

Det bästa omvärlden kan göra i detta läge är att en gång för alla lyfta alla handelshinder mot landet.