Vänstern och våldsromantiken

Det finns en våldsromantik inom den mörkröda vänstern som måste diskuteras. Den gör sig påmind i gatustrider mot nazister men drabbar även mer moderata politiska krafter eftersom galenpannor som Afa och Revolutionära fronten själva definierar vem som är "fascist" och inte och anser sig ha rätt att slå till.

Genom historien har vänsterpartier sett mellan fingrarna på politiskt våld i vad de uppfattat som socialistiska experimentstater. Den politiska saken har krävt sina offer, och man kan inte koka socialistisk omelett utan att knäcka ägg.

Vänsterpartiet kallar sig inte längre kommunistiskt. Men vurmen för denna extrema ideologi finns kvar. Partiet har visserligen agerat och nyligen uteslutit en medlem för att denne öppet stödde Revolutionära frontens politiska våldsmetoder. Men i partiet finns ändå gott om kommunister kvar, inte minst i Ung vänster.

Toleransen för politiskt våld är tvivelsutan större inom vänstern än inom borgerligheten. Ofta ses det som ett slags självförsvar. Inte bara mot nazister utan mot det kapitalistiska samhället. Att slå ned en politisk motståndare kan enligt denna perversa logik vara självförsvar mot privatiseringar och sänkta skatter.

Det finns ingenting demokratiskt eller sympatiskt i ett sådant synsätt. Det tangerar tvärtom de rasideologiska gruppernas sätt att resonera. De legitimerar angrepp på vanligt folk men också på politiska företrädare och rättsväsendet med att det är en försvarskamp. I detta ingår också upprepade angrepp mot Migrationsverkets lokaler och hot mot handläggare. Här förenas talande nog rasisterna med antirasisterna. De tycks turas om. Eller kanske tävla.

Politiker och partier som vill vinna trovärdighet måste oreserverat ta avstånd från allt politiskt våld och uppmaningar till våld. Även när det betyder att tacka nej till att delta i en demonstration vars syfte egentligen är gott. Inte ens Sverigedemokraterna, som har rötter i den svenska nazismen, går i samma demonstrationstog som Svenskaras Parti (tidigare Nationalsocialistisk front).

Det finns aldrig en ursäkt för politiskt våld. Så innan du kritiserar liberaler och konservativa för att inte gå man ur huse så fort det anordnas demonstrationer mot rasism, titta på vilka extrema organisationers flaggor som vajar i vinden i demonstrationståget. Där har du förklaringen.

Fler borde vara angelägna om att sopa rent framför egen dörr.

Kommunister med en satans otur

Per Bylund skriver en utmärkt bloggpost om svenska mediers rapportering om den ständiga hungersnöden i kommunismens Nordkorea.

Det senaste exemplet är SR-journalisten Margita Boström, vars rapportering från det slutna landet är direkt pinsam. Ett exempel:

Det slutna Nordkorea har ständiga problem med att maten inte räcker för att föda landets 23 miljoner invånare. I dag är det inte så illa som under mitten av 90-talet, då runt en miljon svalt ihjäl. Men än klarar inte landet av att producera tillräckligt med mat för sin befolkning. Detta trots att varje invånare i landet varje år måste ut och jobba på jordbruksfälten i minst två månader.

 Så trots tvångsarbete räcker inte maten? Är svaret då månne mer tvångsarbete?

Nordkorea drabbas också av naturkatastrofer som ständigt förstör skördarna, får vi veta. Otur. Detta brukar vara typiskt för slutna diktaturer. De drabbas ofta av översvämningar eller torka. Skillnaden mot andra länder som drabbas av samma sak är förstås att de inte kan hantera vädrets makter, men det talas det mindre om. Nordkorea har mest en jäkla otur.

Och när de utlovas tusentals ton mat mot att de avstår från sitt kärnvapenprogram väljer ledningen att skjuta upp en satellit som av omvärlden misstänks vara en del i ovannämnda program. Givetvis uteblir maten. Så prioriterar kommunismens ledare.

Göran Persson berättade i SVT-dokumentären Ordförande Persson om sitt möte med Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-Il. Frågan om matbristen kom upp. Enligt Persson svarade Kim, genom tolk, att "vi kan inte det här". Det är nog de ärligaste orden som yttrats på den norra delen av den koreanska halvön de senaste decennierna.

De rumsrensa extremisterna

Det pratas ofta och mycket om de främlingsfientliga partiernas frammarsch i olika europeiska länder. Extremvänstern har haft det tyngre, trots finanskris och hög arbetslöshet. Vilket är värt att notera. Enligt den logik som populistiska partier ofta lever efter borde folk stå i kö för att rösta på extremvänstern i länder som Spanien, Italien, Grekland och Portugal. Än har vi inte riktigt sett detta.

Förutom i Frankrike. Där går kommunisterna fram till runt 15 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet. Jean-Luc Mélenchons kommunister kräver bland annat att staten ska konfiskera inkomster över en viss nivå. Att kommunister efter allt som Europa har gått igenom under 1900-talet åter tas på allvar är ett minst lika stort hot som Geert Wilders och Le Pen. I Sverige ger detta inga stora rubriker.

Vilket kanske inte är så konstigt. Sverige är som bekant ett land där det är helt och hållet rumsrent att vilja avskaffa den privata äganderätten, trivialisera eller förneka förtrycket på Kuba och tycka att ryska revolutionen var en framgång för de mänskliga rättigheterna. Tycker man så är man bara lite radikal men man har samma tillgång till debattprogram och morgonsoffor som vilken intetsägande folkpartist som helst. Samtidigt ifrågasätts om sverigedemokrater ska få publicera debattartiklar.

De knäppaste av de knäppa samlas i Svensk-koreanska föreningen. I mars deltog föreningen i Nordiskt Koreaseminarium, ett slags Mecka för avgrundsvänstern och sannolikt ett ypperligt tillfälle att diskutera den (väldigt speciella) nordkoreanska demokratin. Deltog gjorde vänföreningar och kommunistiska partier från både Sverige och flera grannländer samt folk från nordkoreanska ambassaden.

Seminariet anordnades av Kommunistiska Partiet (tidigare Kpml(r)), ett parti till vilket bland andra folkkäre Sven Wollter hör. Ni vet han som är självaste Tomten i Sveriges Radio inför julen.

Lite illamående blir man allt.

Fiaskolandet

Det skulle bli en hyllning till landsfadern Kim Il Sung. Men det slutade, som så ofta när Nordkorea försöker sig på något, i fiasko. Den långdistansraket som enligt regimen skulle skicka upp en satellit i omlopp, slutade i småbitar i havet. Allt inför världens ögon.

För ovanlighetens skull tillät Nordkorea omvärlden att besöka landet och ställa frågor. Runt 200 utländska journalister hade bjudits in, vilket gör det hela ännu mer genant för lillführern Kim Jong Un.

Den misslyckade uppskjutningen, som är ett dyrt projekt i ett land där befolkningen svälter, drar ett löjets skimmer över regimen. Nordkorea är ett tragiskt misslyckande - på så många sätt.

Att trivialisera förtrycket

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Liberaler hatar inte

KDU:s Aron Modig har en poäng när han kritiserar TV4 för att ge en vänsterextremist som Mikael Wiehe fritt spelrum på bästa sändningstid i programmet Så mycket bättre.

Wiehe är en av ett minskande antal som lever kvar i det förgångna och fortfarande drömmer om den socialistiska revolutionen och det klasslösa samhället. Han försitter inget tillfälle att föra ut sitt budskap genom sin musik. Han försvarar gärna våld. När Avenyn i Göteborg slogs sönder 2001 ställde Wiehe den retoriska frågan "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Underförstått: politiskt våld inte är så farligt, bara det riktas åt rätt håll (mot kapitalismen och "nyliberalismen").

I sina sånger går Wiehe ännu längre. I sången Har banken ta'tt din villa, sjunger han :

"Hatar du dom jävlarna
som köper upp och lägger ner
Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg
Är det nå’t du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dej vaknat
Det är samma sak med mej"

Wiehe kommer undan med detta därför att han är vänster, inte höger. Han kommer undan med det därför att vänsterextremism och antidemokratiska sympatier på vänsterkanten fortfarande är rumsrent i Sverige, fortfarande acceptabelt. I kultursvängen är Mikael Wiehe inte direkt ensam om att hysa sådana radikala och förfärliga åsikter. Enligt ledningen på TV4 är han förmodligen bara en snäll farbror som sjunger visor.

Men åter igen: varför detta hat? Radikalfeminister uttrycker hat mot män (jo, det gör ni faktiskt), socialister och kommunister hatar rika, kapitalister och alla som verbalt stöder det kapitalistiska systemet. Dessa människor som ständigt pratar om "verklig demokrati" hyllar länder vars system är allt annat än demokratiska och sjunger om att döda sina motståndare.

Här har vi en avgörande skillnad: Liberaler hatar inte. Vi bemöter åsikter, argumenterar och vinner debatter i sak. Vi skriver inte nidvisor, förstör demonstrationer eller hånar våra motståndare i debatter. Vi behöver inte hata. Och ska man ändå vinna kan man lika gärna göra det med lite stil. Hatet överlåter vi till förloraren.

Pinsamt

Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.

Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.

Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Castrokramare och talibantolererare

Sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist, dog medias granskning av partiet. Och med fyra månader kvar till valet är det ingen som påpekar det historiskt skamliga i att det år 2010 kan sitta kommunister i den svenska regeringen.

Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.

Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.

Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.

Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.

Den hycklande vänstern är sig lik

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. K:et är borta sedan länge ur partinamnet. Men kommunisterna finns kvar. Partiet leds sedan 2004 av Lars Ohly, som är kommunist. Han har bara av taktiska skäl valt att inte kalla sig det längre. Märklig nog dog diskussionen om partiets kommunistiska inslag direkt efter, som om användningen av ordet i sig skulle vara det relevanta.

Vänsterpartiet sympatiserar instinktivt med den krympande skaran kommunistländer runt om i världen. Vissa partiföreträdare vägrar fortfarande att kalla Kuba för en diktatur. Nu har SADEV visat att partiets biståndsorganisation, Vänsterns internationella forum (VIF), gett "demokratibistånd" till marxist-lenistiska träningsläger i Colombia. Den som är förvånad räcker upp en hand.

VIF har krävt pengarna tillbaka, hävdar en vänsterbloggare. Men tillägger: "I Europa står kommunismen för ett odemokratiskt och totalitärt samhälle à la Sovjet. I länder utanför Europa kan kommunismen stå för något mer positivt." Då kanske det inte är så farligt att ge pengar till marxist-leninister i Colombia ändå.

"Om VIF vill arbeta för kvinnors rättigheter så kanske det kommunistiska partiet är det mest lämpade i just det landet", hävdas det lite oskyldigt. Det är som om det är slumpen som avgör att Vänsterpartiet samarbetar med kommunister i andra länder. Kanske är Vänsterpartiets hela historia bara en slump?

Jag har svårt att se Vänsterpartiet samarbeta med konservativa eller libertarianska partier i en specifik fråga för att de råkar vara "mest lämpade i just det landet". Vänsterpartiet leds av en person som är fortsatt trogen sina kommunistiska ideal, i partiets ledning sitter hårdföra kommunister. Det är ett sanslöst hyckleri partiet ägnar sig åt när det fortsätter att förneka att det delar de icke-demokratiska idealen med kommuniststater världen över. Var ärlig mot väljarna - låt handling och retorik gå ihop och stå för vad ni tycker!

Och dessa människor vill Socialdemokraterna placera i en regering i höst...

En farlig jävel

"Skatter är inte bara viktiga för att få in pengar till den gemensamma kassan. De behövs för att vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar och välfärdsarbete som kommer alla till del. Högre skatteuttag är en del av en ekonomisk moderniseringsstrategi."

Ali Esbati i Flamman (via Ingerö).

Således: höga skatter är inte ett nödvändigt ont för att finansiera en generell välfärdsmodell. Ett högt skatteuttag är tvärtom ett nödvändigt medel för att begränsa medborgarnas makt över sina egna pengar. Målet ligger alltså i att kontrollera våra möjligheter till privat konsumtion, inte bygga sjukhus och skolor. Vad denna syn på medborgarnas pengar har lett till i många andra länder behöver vi knappast påminnas om.

Tydligare kan skillnaderna mellan vänster och höger i synen på den ekonomiska politiken och i synen på individens rätt till frihet knappast uttryckas. Det är på sätt och vis befriande att se någon från vänstern vara så uppriktig. Det belyser vad alla liberaler har att slåss mot. Och det utgör en viktig påminnelse: varje kommunist är en farlig jävel som måste hållas borta från makt och inflytande. Redan i höst kan det sitta kommunister i regeringen.

Vet hut!

Det är ingen nyhet att några av de värsta företrädarna ur avgrundsvänstern skriver på landets kultursidor. DN Kultur bjuder på en hel radda. I dag är det Maria Schottenius som gör sitt bästa för att framstå som en person som helt saknar sinne för proportioner. Hon jämför Ceaucescus diktatur med företags varsel av anställda under lågkonjunkturen.

Att förfölja, spärra in och avrätta oliktänkande, inskränka mänskliga fri- och rättigheter och svälta barn till döds är alltså samma ondska som att ge någon sparken p.g.a. arbetsbrist. Det är så tanklöst och vidrigt att det egentligen saknas ord.

"Även om diktaturen har störtats i Rumänien finns samma mönster kvar i andra politiska system. Människor i en diktatur är beredda till hur ondsinta och elaka handlingar som helst, har det visat sig.

Men inte bara där. I en ekonomisk kristid som nu plötsligt drabbat västvärlden finns det en liknande hårdhet som i gamla öststatsdiktaturerna.

Människor ska bort från läckande företag, de ska ut ur trygghetssystem och lämnas åt sitt öde. Den processen är sällan mänsklig och vacker. Och precis som bland hemliga polisen i Rumänien finns det personer som mer än gärna tar på sig uppgiften att trakassera andra människor, att förödmjuka och förtala dem."

Begåvade skribenten Johan Ingerö uttrycker det bättre än vad jag kan för närvarande med muntliga och skriftliga tentor i kinesiska hängande över mig.

Samma kommunister nu som då

Det var många på den politiska vänsterkanten som beklagade Berlinmurens fall i november 1989. Öppet eller inombords. Fasaden föll. Att de över huvud taget hade satt sin tilltro till en fasad säger kanske mer om dem än något annat. Att ursäkta övergrepp, att bortförklara fattigdom, att trivialisera ett system som stänger in människor bakom en mur - det ger väldigt låga poäng i demokratispelet.

Inget har egentligen förändrats. Ursäkter lämnas, avböner görs, men de betyder inte ett jota eftersom samma personer gör samma "misstag" om och om igen. Alltid finns det någon vänsterdiktatur att hålla på. De blir färre och färre, men den kubanska regimen står fortfarande pall och har gott om beundrare i Vänsterpartiet - det parti som kan sitta i regeringsställning om mindre än ett år.

I Sverige har kommunismens brott alltid tonats ned. Sverige har visat föga intresse för Baltikums befrielse från Sovjetunionen. Det officiella Sverige verkar över huvud taget inte ha begripit det förtryck som befolkningarna i de östeuropeiska länderna levde under i decennier. När en statlig myndighet beslutar att genomföra en informationskampanj om kommunismens härjningar i världen, blir det därför ett himla liv. Det går att ha invändningar mot att en statlig myndighet sysslar med historieundervisning, men så länge den endast ägnade sig åt något så allmängiltigt ont som nazismen var protesterna svaga. Kommunismen får emellertid inte smutskastas, anses det. Då röts det till på både ledar- och kultursidor runt om i landet.

Det är få som är aktiva kommunister i Sverige. Det är också rätt få som delar idealet om det klasslösa samhället. Men de som gör det får stå oemotsagda. Claes Eriksson och Sven Wollter, som båda vill ta makten genom en väpnad revolution, är folkkära artister. De kan ses som lite konstiga politiskt, men inte alls så pass avvikande att de inte bör ges plats i media.

Det är också signifikant för vänstern att inte bara göra avbön under galgen utan att trots avbönen behålla idealen och värderingarna, trots decennier av upprepade realpolitiska fiaskon. Lars Ohly kallar sig inte kommunist. Det var en omvändning under galgen, när media blev för jobbiga mot honom och det skadade partiet. Men han har enligt egen utsago samma värderingar som tidigare. Han är sålunda fortfarande kommunist. Men i medias värld är det bara det som syns och hörs som betyder något, därför försvann drevet när Ohly slutade använda K-ordet. Och Ohly kan möjligen se fram emot livet som arbetsmarknadsminister.

Hur många kollapser, fiaskon och mänskliga katastrofer ska kommunismen behöva skapa innan människor som aktivt stödjer dessa ideal, ställs till svars för sina åsikter?

Nya murar

Effekterna av andra världskriget lever in i våra dagar. Tjeckien har begärt undantag i Lissabonfördraget för att inte tyskar ska kunna kräva tillbaka förlorad egendom. Och Berlinmuren, vars nedmontering firar 20 år den 9 november, är en direkt konsekvens av Sovjetunionens utökade intressesfär i Europa efter segern mot Hitlertyskland.

Det är många som borde skämmas nu när vi firar två decennier utan Berlinmur. Vänsterpolitiker, journalister och författare hyllade den kommunistiska paradisstaten, en diktatur som övervakade sin befolkning och tvangs bygga en mur för att inte människor skulle ledsna och fly landet. I dag är de tysta eller erkänna att de hade fel. Men somliga partiledare bekänner sig fortfarande till samma ideologi. Idéerna har inte förändrats.

Vi människor är fantastiska på att lägga svårigheter bakom oss och endast minnas det som var positivt. Det är i allt väsentligt en god egenskap, men för att undvika att göra om samma misstag gång på gång måste vi även lära oss att minnas gårdagens svårigheter och problem. Det har emellertid kommit att skapas en rätt obehaglig DDR-nostalgi i Tyskland. Nostalgi för enskilda företeelser får inte skymma helheten, som att DDR var ett förtryckarsamhälle som spärrade in sin egen befolkning bakom en mur. Som att kommunistiska experiment aldrig har lyckats i praktiken och att våra kapitalistiska västerländska demokratier är det hittills bästa exemplet på både välstånd och någorlunda frihet för medborgarna.

Väst- och Östtyskland, Syd- och Nordkorea - de är övertydliga skolexempel på två komplett skilda system. Ett fritt sådant som skapar välstånd och någorlunda frihet och ett som leder till fattigdom och förtryck. I dag är DDR, Sovjetunionen och Maos Kina historia. Effekterna av tyranniet borde vara uppenbara för alla. Ändå fortsätter vänsterintellektuella att protestera mot globalisering, mot frihandel, mot möjligheten för människor att röra sig fritt. De agiterar mot utvecklingsländers rätt att expandera och protesterar vilt mot de fri- och rättigheter som alla människor som lidit under kommunistiskt förtryck kämpat för. De är därtill ofta synnerligen dunkla med vad de vill ersätta dagens kapitalistiska marknadsekonomier med.

Även om det nog är få som vill bygga en fysisk mur runt sitt land i dag, är önskan att bygga murar ingalunda släckt. EU isoleras mot omvärlden genom att i konkret handling skapa ett Festung Europa. I vår del av världen är det hårdare invandringspolitik som diskuteras, inte motsatsen. Tanken på en värld där vi kan resa, bo och arbeta var vi vill delas långtifrån av alla. Inget riksdagsparti förespråkar en sådan värld, tvärtom är den omöjlig ur svensk synvinkel på grund av "den svenska modellen" - det universella välfärdssystemet.

Berlinmurens fall är givetvis värd att fira. Händelsen var en bricka i ett dominospel som slutligen även ledde till Sovjetunionens upplösning och hela Östeuropas verkliga befrielse. Världen är en bättre plats i dag än för bara 20 år sedan. Avslutningsvis bör emellertid en varning utfärdas: det finns en uppenbar risk för att den pågående klimathysterin, enligt vilken människors resande ses som ett problem och där det rent av påstås att vi är för många människor på jorden, kommer att trigga igång en ny våg av inskränkningar i allas vår frihet. Denna gång ej med hänvisning till Partiet utan till Naturen. Nu är det naturlagarna som ska följas (och i dessa ingår tydligen ett visst tvågradersmål...). Det gick inte så bra förra gången det heller.

En återförening återstår.

Är Sverigedemokraterna värre än Vänsterpartiet?

Under gårdagens talarkväll med Frihetsfronten tog Fredrik Segerfeldt upp frågan om det egentligen inte är värre att ha Vänsterpartiet i riksdagen än Sverigedemokraterna. Varför skulle nationalisterna i SD vara värre än kommunisterna i V?

Frågan är berättigad. I svensk politisk kontext har kommunismen både skönmålats och ursäktats. Nu går Socialdemokraternas ledare till val på att samregera med kommunister, vilket är historiskt. Vi kan efter nästa års val ha kommunister i regeringen. Människor som på fullt allvar tror på det klasslösa samhället, som förnekar eller bagatelliserar kommunistiska brott mot mänskligheten, kan alltså styra Sverige. Det är en skrämmande tanke.

Samtidigt försöker både opposition och regeringspartier överrösta varandra i avståndstagande från Sverigedemokraterna. Om SD kommer in, regerar Alliansen gärna vidare med stöd av Miljöpartiet, hävdar Reinfeldt. Björklund är inne på samma linje. Om Alliansen blir störst men saknar majoritet efter nästa val, är det möjligt att vi även får se samtal med mittenpartierna som efter valet 2002?

En sak är säker: Sverigedemokraterna har skrämt slag på Sveriges politiska elit. Det är i sig lite underhållande. Och partipolitiskt otrogen som jag är kan jag tycka att det behöver röras om i grytan lite. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, men de står i mångt och mycket för saker som redan representeras i riksdagen och som folk tycker ute i stugorna. Folkhemsideal. Begränsad invandring. Att alla ska anpassa sig till det svenska samhället. Låt Sverige förbli Sverige. Det är i sig inte särskilt kontroversiella åsikter om du tar dig en titt på vad vanliga svenska väljare tycker.

Om man vill skjuta Sverigedemokraterna i sank finns det ett enkelt men smärtsamt sätt: sätt dem i regeringen. Ge dem inflytande. Erfarenheter från andra länder visar att partier som Sverigedemokraterna lever på att stå utanför och kritisera etablissemanget och därför lider svårt av att få ta politiskt ansvar.

Nu är det inget parti i riksdagen som vill samarbeta med SD. Vilket gör att de även i riksdagen kommer kunna stå lite utanför, kritisera alla partier med hela handen. Och växa.

Förmågan att inte se

Forum för Levande Historia mötte väldigt lite kritik så länge myndigheten ägnade sig åt att informera om nazismens härjningar. Men när nu myndigheter vidgar perspektivet och, helt i enlighet med sitt uppdrag, även informerar om kommunismen, ja då är vänsterfolket inte så glada längre. Minns ni debatten om myndighetens vara eller icke vara och känsligheten hos somliga att lära om kommunismens brott?

Härnäst väntar en utställning (Middag med Pol Pot) om de röda khmerernas "Demokratiska Kampuchea", terrorstaten Kambodja under Pol Pots ledning.

Nedanstående film, via SvD:s ledarblogg, är en spark i skrevet på alla som inte ville se vad som verkligen pågick. För att komma från en statlig myndighet känns reklamfilmen minst sagt uppkäftig och vågad. Det visar att det åtminstone har hänt en del i Sverige under de senaste 30 åren.

KGB på nätet

Nu finns en hel del gamla KGB-dokument som rör förtrycket av de baltiska staterna upplagda på en särskild sajt, med en sökfunktion. Här finns massor av information att hämta för den som vill lära sig mer om Sovjetunionens ockupation av Baltikum och hur människor påverkades konkret av förtrycket.

Förhoppningsvis kommer arkivet att kompletteras allt eftersom.

KGB Documents Online

Ohly och verkligheten

Vänsterledaren Lars Ohly skyller finanskrisen (och allt annat också) på "en nyliberal marknadsfundamentalism utan fördelningspolitik". har du hört den förut? Klart att du har. Allt till höger om Mao Zedong är ju enligt Ohlys världsbild "nyliberalism". Det börjar faktiskt bli lite... tjatigt. Särskilt som begreppet "nyliberalism" aldrig någonsin konkretiseras när Ohly & c/o sätter igång och havererar. Den begreppsförvirring och brist på markkontakt som präglar vänsterpartiet är fascinerande.

Ohly vill lägga Riksbanken under vad han brukar kalla "demokratisk kontroll", alltså under politikernas makt. Han vill höja skatterna för alla som jobbar och sänka dem för sjuka och arbetslösa, alltså människor som inte arbetar. Jag har aldrig begripit varför ett parti som gärna kallar sig arbetarnas parti vill att vanliga löntagare med vanliga låga inkomster ska betala högre skatt på sina löner, varför det ska löna sig sämre att gå till jobbet. Om hur den där ensamstående deltidsarbetande mamman ska ha råd att köpa en ny vinterjacka när Lars Ohly vill höja skatten för henne och göra det mycket mindre lönsamt att gå till jobbet, får vi inget veta.

I vanlig ordning tittar Ohly bara på utgiftssidan, den för politiker så lockande biten av arbetet, och har inget svar på hur han ska skrapa ihop de nödvändiga inkomsterna på lång sikt. Det är väldigt symptomatiskt för vänstern som helhet. Den älskar att fördela rikedomar men har en politik som är helt värdelös på att skapa dem. Vänstern behöver kapitalismen för att över huvud taget kunna bedriva någon fördelningspolitik.

Det är alltså detta parti som Mona Sahlin (sossarnas svagaste partiledare någonsin?) nu plötsligt byter åsikt om och öppnar famnen för. Vänsterpartiet har ingenting i en svensk regering att göra. Partiet har över huvud taget inget i en svensk riksdag att göra. Det utgör en extremvänster som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det borde Mona Sahlin också inse.

Det svarta fåret

Vänsterpartiet är riksdagens svarta får. Det är det enda partiet som drivs av övervintrade kommunister som inte lärt något av historien och som på allvar står för ett systemskifte i Sverige. Förstatliganden. Kamp mot privat företagsamhet. En utrikespolitik som gullar med diktaturer. En riksbank ställd under politisk kontroll. Feminisering av samhället. Förbud mot valfrihet i vården. Kort sagt ökad politisk makt på medborgarnas bekostnad. Det är stora steg mot ett förtryckarsamhälle som vänsterpartiet vill ta.

Lars Ohly är oroad över att socialdemokraterna accepterar delar av alliansens ekonomiska politik och framför allt upprörs han över att vanliga arbetare har fått skattesänkningar genom jobbskatteavdraget. Ohly vill riva upp allting som alliansen gjort, något Mona Sahlin inser inte är rimligt.

Lars Ohly och vänsterpartiet gör förmodligen det de måste göra för att hålla sig kvar i riksdagen; profilerar sig som ett riktigt vänsteralternativ i en riksdag som i övrigt består av sex mittenpartier. Partiet har en trogen väljarbas på mellan 4 och 5 procent men lyfte betydligt under den skickliga populisten Gudrun Schymans ledning. Den attraktionskraften har inte Ohly. Det är bara att gratulera alla med vänstersympatier att de har ett riksdagsparti att rösta på. För alla riktiga liberaler där ute är läget desto mer dystert. Ingen med sanna liberala värderingar kan nämligen rösta på alliansen.

Eftersom alliansen verkar vara tämligen chanslös i nästa val, något som inte beror på att oppositionen är samspelt och visionär utan på att alliansregeringen är så förbenat oduglig, vore det att föredra att socialdemokraterna gjorde ett 45-procentsval och fick egen majoritet tillsammans med miljöpartiet. På så vis slipper vi med all sannolikhet vänsterpartiet i regeringen och därmed skonas vi också från deras mest galna förslag. Sedan får alliansen sätta sig och fundera över vad som gick snett...

Röda armén var inga befriare

Claes Arvidsson beskriver hur han fått ett mail från en niondeklassare som frågar sig varför det inte framgår i skolböckerna vilken massdöd som Mao Zedong låg bakom i Kina. Jag drar mig till minnes liknande frågeställningar när jag gick i högstadiet. Historieböckerna innehöll mycket information om nazismen och andra världskriget, men knappast något alls om kommunismen och dess verkningar. Vi hade överlevande från Förintelsen på skolan, vilket var jätteintressant även för alla som normalt inte var historieintresserade. Men ingen som levt under och överlevt de kommunistiska regimerna kom någonsin till skolan.

Det finns problem med en statligt styrd kampanj av det slag som Forum för Levande Historia nu genomför. Men den hotar inte den fria forskningen utan fungerar snarast som ett komplement och ett startskott för en, förhoppningsvis, förbättrad historieundervisning i grundskolan. När vänsterbloggare och -debattörer protesterar mot FFLH:s information om kommunismen saknar de trovärdighet. Det skrevs inget upprop mot myndighetens arbete när det var nazismen som var i blickfånget (nazismen och Förintelsen är fortfarande myndighetens fokus, för övrigt). Då var inte den fria forskningen hotad, då ställdes inga krav på tolerans inför "avvikande åsikter". Inte heller protesteras det när skattemedel avsätts för exempelvis genusforskning. Nu gör sig vänstermänniskorna till åtlöje genom att skrika sig hesa över att deras älskade kommunistiska ideologi släpas upp på scenen för att granskas inför öppen ridå.

Andra världskriget är en mycket viktig del av vår moderna europeiska historia, det är naturligt att denna episod ges stort utrymme i historieundervisningen. Även här behövs emellertid större fokus på kommunismen för att ge en mer heltäckande bild av den europeiska konflikten. Bilden av Röda armén som befriare är en myt, skapad av Sovjetunionen och allmänt accepterad bara för att fienden var Hitler och nazisterna.

Varje år den 8 maj firas segerdagen i Moskva. De baltiska ledarna har haft svårt att dela Rysslands entusiasm på denna årsdag. För dessa, och många andra länder, innebar segern över nazismen bara en början på kampen mot kommunismen. En ockupation avlöste den andra. Att historiker som Åsa Linderborg, som givetvis är väl medveten om Röda arméns härjningar, fortsätter att se på Sovjetunionen som Europas befriare säger onekligen en del om hennes trovärdighet som forskare. Och undertecknare av uppropet.