Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

Vi♥WikiLeaks

Man måste bara älska WikiLeaks.

De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.

Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.

Tack, WikiLeaks.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Två utfall, två besvikelser

I dag föll domen i det uppmärksammade fallet i Landskrona där en ung man misstänktes för att ha knuffat/slagit en 78-årig kvinna så illa att hon föll omkull och avled av skadorna. Domen blev fängelse i ett år och tio månader. Dessutom fann Falu tingsrätt övertygande bevis endast för brott mot griftefriden i fallet med Linda Chen. Det är ett brott som kan ge Mats Alm upp till två års fängelse.

Det är två hemska fall och utfallet i rätten är två stora besvikelser. Alla som läser denna blogg vet att jag inte räknar mig till den traditionella batonghögern som ständigt kräver hårdare och längre straff. Samtidigt ska det inte behöva betyda att straff över huvud taget inte bör diskuteras. Straffvärde kan alltid diskuteras. I Landskronafallet känns det utdömda straffet som något av ett hån. Som alltid i sådana här fall finns skäl att fråga sig vad ett liv egentligen är värt.

Även om domen mot Mats Alm ännu inte är avlagd står det redan nu klart att han frias från misstankar om mord, dråp och vållande till annans död. Det finns inget oväntat i detta. Som tidigare konstaterats här på bloggen har åklagarsidan haft betydande svårigheter med bevisläget. De har kallat in oerhört många vittnen, vilket brukar tyda på svagheter i bevisningen. Mats Alm har själv varit sin värsta fiende när det gäller trovärdighet, men det är knepigt att döma någon för mord endast på indicier (även om det sker).

Eftersom han suttit häktad så pass länge kan Alm vara en fri man redan i höst. En miljon kronor rikare, dessutom. Livförsäkringen kan nämligen tillfalla honom om han frias från att uppsåtligt ha mördat sin fästmö. Innan domen faller ska, märkligt nog, en rättspsykiatrisk undersökning göras, trots att det nu endast är fråga om brott mot griftefriden.

Domen är förstås en sak. Allmänheten har alltid sin åsikt klar oavsett vad domstolen säger. Jag tror att omgivningen, möjligen Alms familj undantagen, anser att han de facto är skyldig till att ha bragt sin fästmö om livet. Som jag ser det finns ingen annan logisk förklaring. Hans alibi är sönderplockat bit för bit av åklagaren. Ingenting i den fåniga kidnappningshistorien har kunnat bekräftas, tvärtom har Alm avslöjats som lögnare gång på gång. När han enligt egen utsago låg drogad i bagaget på en bil befann han sig i själva verket på Stadsbiblioteket i Stockholm. När åklagaren visar en nytagen närbild av honom hävdar han att han inte känner igen sig.

Vissa fall berör mer än andra. Jag vet inte riktigt varför jag har berörts så av fallet med Linda Chen, kanske är det så trivialt som att hon är kinesiska precis som min flickvän. Både Landskronafallet och mordet på Linda Chen är två avskyvärda händelser. Och i dag känns det inte helt rätt inombords.

Den grymma rättvisan

Fallet med den mordåtalade Mats Alm är intressant. Dels eftersom dödsorsaken för det tänkta mordoffret, sambon Linda Chen, inte har kunnat fastställas. Det går alltså inte ens att med säkerhet säga att hon har blivit mördad. Dels eftersom den tilltalade själv gick ut och vädjade i TV3:s Efterlyst efter sambons försvinnande och sedan dess både har hållit sig undan polisen och totat ihop en fullständigt osannolik och skrattretande historia.

Man ska inte döma folk på förhand. Alla ska betraktas som oskyldiga innan motsatsen bevisats. Men när det gäller Mats Alm har han själv varit sin värsta fiende. I stället för att bara hålla tyst gick han ut i Efterlyst (och redan där väckte hans framträdande misstänksamhet). I stället för att ligga lågt och svara på polisens frågor försvann han och hittades sedan vid sambons kropp, beväpnad med en förvirrad historia om att ha blivit drogad och kidnappad av knivbeväpnade kineser. Och till råga på allt lämnade han elektroniska spår efter sig som direkt motbevisar att han låg nedklämd i bagageutrymmet på en bil i två och ett halvt dygn. Att ta en bild på sig själv i Stockholm under den tid han säger sig ha varit kidnappad förefaller en aning korkat. Och, för att använda Leif GW Perssons ord: om en dator, en mobiltelefon och en kamera åker till Stockholm på egen hand lär det väcka viss uppmärksamhet. Alm bör rimligen ha följt med.

Själv säger Alm att han inte minns någonting när hans lögner avslöjas. Advokaten Peter Althin konstaterar att hans klients minnesförmåga inte är särskilt framstående. Det påminner lite om när Helén Nilssons mördare Ulf Olsson satt i rätten och nekade och inte minns någonting, trots att det fanns DNA-bevis som knöt honom till det döda offrets kropp. Den här gången saknas emellertid den säkra bevisning som fick Olsson fälld för mord.

Det riktigt intressanta är således inte Mats Alms vilda fantasivärld utan frågan om hur Faluns tingsrätt ska bedöma det minst sagt skakiga bevisläge som åklagaren presenterar. Ingen dödsorsak. Inget mordvapen. Inga konkreta tekniska bevis som knyter den tilltalade till offret genom brott. Och egentligen inget tydligt motiv, annat än ett tänkbart ekonomiskt sådant. Allt som finns är i ärlighetens namn Alms egna lögner, hans fullständigt söndersågade alibi. Detta är skälet till att åtalet är så brett och inte bara gäller mord utan också dråp och vållande till annans död. Åklagaren har försökt "spela säkert".

Många tror att Alm endast kommer att dömas för brott mot griftefriden och därmed vara på fri fot efter sommaren, andra att tingsrätten lägger samman alla indicier och trots allt fäller honom. Personligen tycker jag att mesta tyder på att Mats Alm är en både klumpig och småkorkad mördare. Att ställa det utom rimligt tvivel är förstås något helt annat. Rättvisan är grym ibland, det har vi sett i många fall när säkert mycket skyldiga personer släpps fria på grund av bristande bevis. Och så måste det vara, det finns inga alternativ om vi vill ha en rättssäker hantering. Även om det kniper i bröstet ibland.

Historiesyn och yttrandefrihet

I Turkiet är det förbjudet att hävda att mördandet av armenier runt första världskriget var ett folkmord. I Tyskland är det förbjudet att förneka nazisternas utrotningspolitik mot judarna under andra världskriget. Båda förbuden är fall för en strävan att kontrollera hur vi ska se på historien. Båda förbuden är därför lika knäppa.

Den svenska riksdagens beslut att erkänna mordet på armenier och andra kristna vid det osmanska rikets sönderfall som ett folkmord har väckt väldigt starka känslor i Turkiet. Frågan är oerhört känslig, trots att det gått snart 100 år. Reaktionerna blir negativa mot Sveriges företrädare trots att regeringen som sådan faktiskt röstade emot.

Politiker ska inte ägna sig åt att påtvinga folket en särskild godkänd historieskrivning. Forskningen ska vara fri, likaså yttrandefriheten. Även om det är dumheter att hävda att gaskamrarna aldrig var en del av nazisternas slutgiltiga lösning för att utrota det judiska folket, bör det inte vara förbjudet att framföra denna ståndpunkt. Här har EU-länder valt samma väg som Turkiet genom att lagstifta mot en "felaktig" historiesyn. I längden kan synen på vad som är rätt och fel historiskt, vad som har hänt och inte hänt, komma att ändras med politiska val och växlande majoriteter. Forskningen måste stå över sådant.

När kräken får bestämma

Det händer mycket skit i världen. Barn svälter, kvinnor våldtas, män dödas. Jag är tämligen avtrubbad och kan läsa om folkmord på kvällarna utan att beröras nämnvärt (även om det kan behövas en paus efter några veckors intensivt läsande av detaljer...).

Ibland blir det dock så in i helvete jävligt att man kan undra vad som pågår inne i skallen på vissa människor. Som dessa förbannade kräk.

Någon som fortfarande tycker att talibanstyret är att föredra och att alla utländska soldater ska lämna Afghanistan?

Och Iran gör man så här med bögar. Ibland kan till och med jag,
som är så snäll och beskedlig, känna längtan efter lite vapenskrammel...

Släpp inte in sorgen i rättssalen

Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.

Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.

Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.

Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.

Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.