Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.

Fortsatt haveri i bostadspolitiken

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad.

Resultatet blev det rakt motsatta. Alliansen valde att hoppa av, vilket de låter meddela på DN Debatt. Det förefaller som att regeringen samt Vänsterpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra helt enkelt står för långt ifrån varandra.

Det är förstås illavarslande att politikerna inte kan enas ens om bostadspolitikens inriktning. Det är illa därför att den svenska bostadsmarknaden i stora stycken har havererat och konsekvenserna av detta haveri - som är helt och hållet politiskt skapat - är något vi ser dagligen.

Nästan alla är förlorare. Barnfamiljer som behöver något större är förlorare. Ungdomar och studenter utan lång kötid i den kommunala kön är förlorare. Ensamstående och andra med låg inkomst är förlorare. Äldre som vill komma ifrån sitt stora radhus och hitta en billig lägenhet att bo i på ålderns höst är förlorare.

Det finns egentligen bara två grupper som direkt gynnas av dagens bostadspolitik: mäklarna och de kriminella (vilka ibland kan vara en och samma).

Samtidigt som oförmågan att komma överens är ynklig var Alliansens avhopp kanske lika bra. Det som kommit ur dessa samtal hade varit en urvattnad och helt otillräcklig kompromiss. På annat sätt kan det inte bli om socialister i Vänsterpartiet ska kunna enas med liberaler och konservativa. De ideologiska låsningarna är sällan så tydliga som i just bostadspolitiken.

Regeringen ska gå vidare med sina förslag ändå nu när de vet vad som kommer gå igenom riksdagen. Förslagen omfattar bland annat några miljarder i byggsubventioner och andra justeringar på marginalen som inte kommer göra någon större skillnad.

Just subventionerna är ett typexempel på hur regeringen inte lever upp till sin egen retorik. Det kan knappast ens kallas för en satsning att kasta några miljarder in i en bransch som omsätter kanske över en biljon årligen.

Alliansregeringen utredde och utredde men var inte beredd att genomföra några genomgripande reformer av det så kallade bruksvärdessystemet eller skatterna (jag uppfattade den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall som rätt vettig, men han vågade inte röra de hetaste stenarna). Nu i opposition låter det annorlunda, så vi får hoppas att allianspartierna vunnit insikter som inte glöms bort om de någon gång i framtiden åter får chans att regera.

Ty en sak vet vi: den sittande regeringens politik är helt otillräcklig. Därför kommer haveriet i bostadspolitiken inte bara bestå utan sannolikt även förvärras under de kommande fem tio åren. Förlorarna på detta lär bli desamma som i dag.

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Ärliga extremister

Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen.

Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven.

Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden, inte minst när det gäller synen på marknadsekonomi och tillväxt. Detta blir tydligt även i nya förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker "ideellt". Att Vänsterpartiet är ett utopistiskt extremistparti framkommer både i partiets retorik och praktik.

V är ett hårdfört socialistiskt parti som i dag stöds av runt 8 procent av valmanskåren. Givet hur dåligt det går för Socialdemokraterna borde det finnas en bra grogrund för ett växande populistiskt vänsterparti. Där har V misslyckats. Den hårda tonen mot "rika" och "kapitalister" stöter sannolikt bort de väljare som söker ett alternativ till en tafatt regering och en håglös allians men som inte känner sig bekväma med klasshat och konfrontation.

Men en sak ska medges, och det är att V faktiskt är ärligt i sin strävan efter socialism och minskade klassklyftor. Socialdemokraterna pratar mycket om det negativa i växande inkomstklyftor - Vänsterpartiet vill göra något åt dem. De vill chockhöja skatterna för vanligt folk och för människor med förmögenheter. Det vill inte S, som inte ens vågat rulla tillbaka de jobbskatteavdrag de menar har raserat välfärden. De vill täppa till gapet mellan den arbetande och bidragsförsörjda befolkningen.

Vänstern sitter stadigt fast i den identitetspolitiska och kulturrelativistiska träsket, något som bland andra Amineh Kakabaveh fått erfara för sin kamp mot hederskulturer och hedersrelaterat förtryck. 

V är sålunda ett djupt obehagligt parti, och vi får vara tacksamma för att de inte lyckas bättre med att dra nytta av regeringens tillkortakommanden. 

Budgetcharad

I dag presenterade regeringen sin vårbudget. Mest slående var inte att Vänsterpartiet lyckats få in det Jonas Sjöstedt stolt kallade "tio vänstermiljarder" till kommunerna eller att staten lånar till detta utan att regeringen fortfarande verkar tro att det är valrörelse.

Det vi kan kalla för dagens budgetcharad handlade nästan lika mycket om vad Alliansen gjort och inte gjort i regeringsställning som om vad den rödgröna regeringen vill åstadkomma. Den innehöll ett välbekant mantra. Såväl Stefan Löfven som hans finansminister Magdalena Andersson upprepade gång på gång att "regeringen satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar".

De visade diagram som anpassats för att ge sken av att skillnaderna mellan den förra och den sittande regeringen är milsvida vad gäller välfärdssatsningar. Och sedan återkom de till att den sittande regeringen minsann satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar. Nämnde jag att den förra regeringen sänkte skatten?

Denna upprepningslek är ett tecken på ett stukat självförtroende. Men det är också tydligt att regeringen satsar allt på att få till stånd en klassisk vänster-högerkonflikt som är tänkt att få fäste fram till valet.

Problemet för Löfven är att den i hög grad är en halmgubbe. "Högern" vill inte sänka den svenska modellen. Inget borgerligt parti vill göra kraftiga nedskärningar i välfärdens kärna. Ändå är det om detta som regeringen vill att konflikten ska handla.

Klart är i alla fall att regeringen kastar miljarder omkring sig nu. Budgetunderskottet var redan innan på 25 miljarder, därtill kommer de 28 extra miljarder som Migrationsverket har begärt och slutligen Sjöstedts tio vänstermiljarder.

Nu börjar vänsterpolitiken få genomslag på allvar. Skatterna går upp, likaså utgifterna. Det är kul att leka med andras pengar.

Bidragssamhället gör comeback

Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

I dag blev riksdagen svagare

Jag har suttit på en buss i fem timmar och haft tid att reflektera över förmiddagens besked från sex av riksdagspartierna. Ju mer jag har funderat, desto mer förbannad har jag blivit. Decemberkartellen har på en enda förmiddag dramatiskt minskat riksdagens makt. Och oppositionen har detroniserat sig själv.

Alliansen har nu förbundit sig att släppa igenom tre höstbudgetar och fyra vårpropositioner av vänsterpolitik utan minsta vetskap om vad dessa kommer innehålla. Till att börja med. Socialdemokraterna har å sin sida lovat att släppa fram en borgerlig minoritetsregering ifall Alliansen blir största block efter valet 2018, men vi ska minnas att fyra år är en väldigt lång tid i politiken. S har fått det de ville ha nu - regeringsmakten. Det är inte alls självklart att de hedrar denna överenskommelse efter en valförlust.

Som Peter J Olsson har påpekat har partierna både lovat att inte rösta för sina egna förslag och mot kompromisser som gjorts i utskotten. På detta sätt skyddas regeringen inte bara mot oppositionen, och i praktiken mot riksdagsmajoriteten, utan även mot de egna riksdagsmännen i utskotten. Man kan då fråga sig varför vi alls ska ha en riksdag.

Allianspartiernas Facebooksidor kokar. Liberala och konservativa väljare är besvikna. Förbannade. Jag förstår dem. Däremot förstår jag inte hur någon människa med vettet i behåll kan tänka sig att rösta på dessa pappskallar i nästa val. De rödgröna partierna och Alliansen beter sig som om de prenumererar på makten över svenska folket, som om den oundvikligen och rätteligen tillhör dem. De byts bara av.

Även moderata veteraner är kritiska. Gunnar Hökmark kallar det för en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag och SvD:s Tove Lifvendahl ser allvarligt på överenskommelsen.

Vinnare är förutom Löfven, som får behålla sitt jobb, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. MP får sitta kvar i regeringen och ges nu även ett långsiktigt inflytande över energi-, pensions- och säkerhetspolitiken. Tack vare Alliansen.

Vänsterpartiet kommer, utan att riskera någonting och utan att ha lyft ett finger, ges inflytande i framtida budgetmanglingar. De ingår ju inte i överenskommelsen men behövs för att S+MP ska bli största block. Jonas Sjöstedt kommer sova bäst av alla i natt, var så säker. Detta är en oväntat stor seger för hans parti.

Anna Kinberg Batra har gjort bort sig redan innan hon blivit officiellt vald till moderatledare. Jag undrar om hon förstår det själv. Så här sade hon i Sveriges Radio, uppenbarligen omedveten om hur bakvänt det lät efter den nyss ingångna överenskommelsen med regeringen: "Det är viktigt att det finns olika regeringsalternativ att välja på just för att inte missnöjespartier ska bli den enda oppositionen." Vart ska besvikna sossar och moderater vända sig nu om inte till SD?

Alliansen kommer under kommande månader vara mån om att visa hur "kraftfull" den är i sin oppositionspolitik. Men vi ska minnas att det är ett spel. Centerpartisten Johan Hedin säger sig se fram emot att "fortsätta den aktiva oppositionspolitiken".

Men... vilken oppositionspolitik? Den som just gett Vänsterpartiet mer reellt inflytande över svensk politik än partiet kanske någonsin haft?

Det Alliansen gjorde i dag är så korkat på så många nivåer. Det kommer ta ett tag att granska de potentiella effekterna av det. Men just nu känns det åtminstone skönt att inte ha röstat på detta gäng.

Läs även:
HAX

Inga kommunister i regeringen

Stefan Löfven lovade aldrig Vänsterpartiet någonting före valet. Men Jonas Sjöstedt hade ändå hoppats på lite mer än kalla handen.

Löfvens vägran att ens förhandla med Vänstern inger respekt. Han kommer bilda regering med Miljöpartiet och vill inte göra sig beroende av kommunister eftersom Socialdemokraterna även kommer söka stöd över blockgränsen. Nu när Alliansens saga med all sannolikhet är all (även om det kommer ta ett tag för de borgerliga partiledarna att ta till sig detta faktum) öppnas möjligheter för blocköverskridande överenskommelser.

Det var en rasande Sjöstedt som proklamerade att Vänsterpartiets nu går i opposition. Löfvens vägran att sätta sig vid förhandlingsbordet med dem kan tyckas onödigt hård. Men V lär inte fälla en S-märkt budget när alternativet är Alliansens budgetförslag. Inte heller kommer V att rösta för någon annan som statsminister än Löfven. S har därmed lite att förlora på att göra Sjöstedt upprörd.

Allt detta förutsätter dock att Sverigedemokraterna inte gör gemensam sak med Alliansen. Jimmie Åkesson har sagt att SD ska lägga sin egen budget. Jag tror därför inte att de kommer att rösta på Alliansens förslag för att fälla Löfven.

Efter detta succéval finns liten anledning för SD att tvinga fram ett nyval. Löfvens första budget bör därför vara någotsånär säker.

Men det blir en skakig regering. S+MP är mindre än allianspartierna och SD:s roll som vågmästare har stärkts. Räkna med oheliga allianser när allianstänket börjat släppa taget om borgerligheten.

Gårdagens mest positiva nyhet var att vi slipper kommunister i regeringen. Det är illa nog med gröna feminister.

En naiv politik väntar

Politik handlar om att våga drömma om morgondagen. Att ha visioner. Att vilja förändra. Men det handlar också om att stå med bägge fötterna på marken i det vardagliga. Att vara realistisk. Vissa av de politiska partierna har konsekvent svårt med det sistnämnda.

För partiet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har drömmandet alltid varit viktigast. Dessa partier har inte räknat med att få ett stort politiskt inflytande, vilket gjort att kunnat lägga stolliga budgetförslag och allmänt leva i det blå.

MP har emellertid vuxit till en maktfaktor i svensk politik. Partiet strävar efter att bli tredje största parti. Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna kommer att stjäla den positionen i detta val, men till skillnad från SD kommer MP att få reellt inflytande över politiken om de rödgröna blir största block. För första gången kan de sitta i en regering.

Vilket är skrämmande. Ty MP är ett extremt parti på många sätt. Det vill minska försvarsanslagen med en fjärdel (i ett första steg). Det vill avveckla kärnkraften. Det vill chockbeskatta alla trafikanter med en flygskatt och höjda skatter på drivmedel. Det vill att vi ska arbeta mindre. MP leds dessutom av en manshatare.

Det är en verklighetsfrämmande, naiv och infantil politik som väntar vid en rödgrön valseger. Senast fick vi friår. Människor fick ett års betald ledighet mot att en arbetslös gick in och gjorde deras jobb. En stor framgång, tyckte MP. Kostsamt och idiotiskt, tyckte alla andra. Friåret försvann. Men MP vill ha det åter.

Med MP i regeringen och med aktivt stöd av V, som kommer pressa på för högre skatter och fler galenskaper i jämställdhetspolitiken, har Stefan Löfven ingen avundsvärd sits efter en valseger. Då vore det klädsamt om hans parti hade en egen politik att komma med.

Frågetecknen är många. Hur ska Löfven och vänsterpartierna få flyktingar i arbete? Hur ska bostadkrisen lösas? Inga svar.

Någon integrationspolitik att tala om har de inte. De rödgröna har tigit sig igenom hela valrörelsen, vilket är oerhört fegt. Moderaterna har åtminstone sagt att de vill fortsätta med dagens flyktingpolitik och medgett att de inte har några lösningar på de utmaningar som invandringen medför. Löfven har inte sagt flaska.

Det är bra att byta regering ibland. Samma gäng ska inte sitta vid makten för länge, och det är nog definitivt dags för Reinfeldt och Borg att lämna över till någon annan.

Jag är dock inte ett dugg optimistisk till Löfvens möjligheter att föra en framgångsrik politik. Varken när det gäller sysselsättning, bostäder eller skola. Ett skäl till att Socialdemokraterna kastades ut från Rosenbad var att de hade misslyckats på just dessa områden. Löfvens politik innebär ingen kursändring från den gamla politiken.

Vi kommer få se mer av den politik som sossarna drev under 00-talets första hälft. Det gick inte så bra då. Det kommer inte gå bra nu heller. Jag tror därför att en S-ledd vänsterregering kommer få svårt att bli omvald.

En sak vet vi i alla fall: Det är mer hjärta och mindre hjärna i politiken som väntar efter en rödgrön valseger.

Sjöstedt är de nyanländas värsta fiende

Valrörelsen har dragit igång, och Vänsterpartiet visar just nu vilken förvirrad och oseriös politik det står för.

Några nedslag...

Larmklockorna ringer på alla möjliga håll. Migrationsverket behöver pengar. Ett tillskott på 48 miljarder kronor under de kommande fyra åren, närmare bestämt. Kostnaden för handläggning och inte minst för asylboenden väntas fortsätta öka. Just nu väntar 11 000 flyktingar på en kommunplacering. Orsaken till att vissa får vänta i flera år är enkel: bostadsbrist.

Den extrema bostadsbristen på många håll i Sverige har fått privata entreprenörer, som Bert Karlsson, att öppna boenden för de asylsökande. Migrationsverket upphandlar dessa tjänster. I vissa fall har myndigheten i panik placerat människor på campingar, och jämfört med en sådan lösning är nog Bert Karlssons boenden att föredra. Men det kostar förstås väldigt mycket pengar.

Mitt i allt detta vill Vänsterpartiet förbjuda vinstdrivna asylboenden. Ursäkta, men är de dumma på riktigt? Migrationsverket placerar inte hos Bert Karlsson för att de tycker särskilt mycket om att stoppa pengar i hans plånbok utan för att de inte har så många alternativ.

Vänsterpartiet står bakom den rådande flyktingpolitiken. Var ska människorna ta vägen om alla privatdrivna asylboenden plötsligt försvinner? Jo, Jonas Sjöstedt föreslår att staten tar över allt ansvar. I ett första skede ska 3 000 bostäder byggas i moduler, föreslår vänsterledaren.

Problemet är att med de bygglagar och -regler som gäller i Sverige, och som Vänsterpartiet inte vill lätta på, tar det runt sju år från planering till att bygget är klart (det är händelsevis även mediantiden för en flykting att få sitt första jobb i Sverige).

Moduler går månne snabbare att sätta upp (Sjöstedt hävdar tre år), men 3 000 bostäder räcker ingenvart när vi redan i detta ögonblick har 11 000 som väntar på en bostad. De kommer blir betydligt fler. Oförståelsen för vilka utmaningar som Migrationsverket ställs inför är förbluffande, och Vänsterns lösningar bara tändvätska på brasan.

Ett annat exempel där Vänsterpartiet saknar markkontakt är arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen klarar inte av att ge nyanlända det stöd i etableringen på arbetsmarknaden som myndigheten är ålagd. Orsaken stavas brist på resurser (men det handlar sannolikt även om ett omfattande metodproblem).

Vad vill då Vänsterpartiet? Jo, behålla de höga ingångslönerna (helst höja dem), stärka fackens makt, behålla regleringarna på arbetsmarknaden som gör att tröskeln in blir oöverstiglig för de flesta flyktingar. Och givetvis beskatta arbete ännu hårdare. Detta är ett perfekt recept för cementerat utanförskap för de som i dag står allra längst från en egen försörjning. Vänstern har heller inga planer på att i grunden förändra Arbetsförmedlingen, en av Sveriges sämst skötta myndigheter.

Vänsterpartiets plakatpolitik skapar eller förvärrar de problem den hävdas lösa. Det är fråga om fint förpackad galenskap. Därför är Jonas Sjöstedt alla nyanländas värsta fiende.

Vänstern och slaveriet

Vänsterpartiet anser att omställningen från territorialt till insatsförsvar har gått för långt. Partiet vill därför återinföra värnplikten.

I en riksdagsmotion, som såväl partiledaren Jonas Sjöstedt som den utrikespolitiske talespersonen Hans Linde satt sitt namn på, hänvisas till landets försvarsförmåga. Ett annat argument är att unga genom att tvingas göra värnplikt får "lära sig förstå vikten av ett försvar".

Vänsterpartiet har stött omställningen av det svenska försvaret. Att partiet nu hävdar att utvecklingen har gått för långt är därför lite märkligt. Man kan inte gärna ha lite värnplikt. Antingen har man ett tvångssystem som tvingar människor att ägna närmare ett år av sitt liv med vapen i hand, och straffar dem som vägrar. Eller så har man det inte.

Det finns mycket att säga om dagens svenska försvar - eller frånvaron av ett. Men att återinföra ett nationellt slaverisystem som släpar unga män och kvinnor ut i busken mot deras vilja är ingen bra lösning. I alla fall inte om nu Sjöstedt & Linde inte tänkt göra upp med ryssen utanför Moskvas portar.

Läs även:
HAX

Det är nog bara vi

Med ett år kvar till riksdagsvalet leder den rödgröna oppositionen. Det kan alltså bli regeringsskifte nästa år. Vi vet redan nu vilka frågor som kommer att dominera valrörelsen. Det är samma frågor som alltid gör det - jobben, skolan och vården.

Trots att vi tack vare Edward Snowdens avslöjanden fått bevis för att vi är precis så övervakade som många av oss misstänkt, och att FRA dessutom är en nyckelspelare i att upprätthålla denna övervakning, har integritetsfrågorna inte satt sig på den politiska agendan.

Regeringen duckar för frågorna, tycker att det är jobbigt när de ställs. Oppositionen har i form av Miljöpartiet och Vänsterpartiet pliktskyldigt protesterat medan Socialdemokraterna kommit ut som FRA-kramare. Och Sverigedemokraterna, ja de ville ju ha en längre lagring av data än datalagringsdirektivet påbjöd. Det finns sålunda ingen samlad kraft som vill ha upp de här frågorna i debattprogram, i riksdagsdebatter eller i nyhetsstudior.

Att inget av riksdagspartierna är intresserat av frågor som rör människors personliga integritet är förstås förfärande. Delvis kan det förklaras med en aningslös bild av Sverige som ett land byggt på solida lagar, där övergrepp inte sker och där allt ordnar sig bara det beslutas om i folkvalda församlingar.

Carl Bildt gav uttryck för en sådan uppfattning när han nyligen hävdade att uppgifterna att Siun kritiserat FRA för att ha överträtt sina befogenheter var ett tecken på att "kontrollstationerna" fungerade väl. Försvarsministern är inne på samma linje och tillägger att hon förutsätter att myndigheten följer lagen. Inga tankar om huruvida det kan vara besvärande att FRA de facto bryter mot lagen.

Ett parti kommer givetvis att strida för integriteten i valet 2014. Men Piratpartiet kan inte göra hela jobbet självt. Fler behöver engagera sig. Det finns rimligen gott om personer i ungdomsförbunden som bryr sig om den personliga integriteten, men de är pinsamt tysta (karriärister kan inte bråka).

Tanken slår mig. Det kanske bara är vi - ett litet politiskt parti och ett mindre antal politiskt hemlösa individer - som strider för en rättsstat, för fri information, för alla människors rätt till ett privatliv och för ett samhälle där människor inte behöver självcensurera sig själva för att undvika att bli misstänkliggjorda.

Jag behöver nog en öl för att dränka den tanken.

Läs även:
HAX, Anna Troberg

Entonig debatt

En aggressiv Jonas Sjöstedt, en nedtonad Stefan Löfven, en trygg Fredrik Reinfeldt och en Jimmie Åkesson som ingen vill ha med att göra. Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda innehöll flera debutanter och ingen gjorde direkt bort sig.

Men Sjöstedt framstod som gapig och, förvånansvärt nog, endimensionell. Jag hade väntat mig mer av honom. Och det har inget med hans politiska ståndpunkter att göra. Jag har alltid hållit Lars Ohly högt som debattör.

I vanlig ordning hade ingen någon lösning på de frågor som plågat Sverige under lång tid - exempelvis den höga ungdomsarbetslösheten.

Men jag saknade Håkan Juholt.

Ung vänster trampar över - igen

Att barn under första majfirandet i Malmö fick slå sönder "borgarpiñatas" föreställande borgerliga politiker kan kallas fånigt och närmast infantilt. Och det kommer inte som någon överraskning att det var Ung vänster som stod bakom spektaklet. Men i grunden är det bara ett av många exempel på hur folk på vänsterkanten tar sig friheter som liberaler eller konservativa aldrig skulle komma på tanken att göra.

Att häckla sina motståndare är vänstern duktig på. Man går gärna över gränsen, vilket bland andra Per Gudmundson fått erfara.

Att sjunga hatiska nidvisor är vänsterns melodi. Då kan de, med konsten/kulturen som täckmantel, skrika ut sitt hat mot de motståndare de aldrig respekterat.

Att sabotera möten för sina politiska motståndare tycker vänstern höjden av engagemang och civilkurage. Gatorna är nämligen "deras", inte motståndarnas.

Att inte betala och göra rätt för sig i kollektivtrafiken är helt OK, ja ibland rent av ett viktigt statement. Den som anser sig ha rätt måste ju kunna ta sig vissa friheter.

Samtidigt är vänstern oerhört lättkränkt så fort en politisk motståndare gör minsta ansats att gå utanför ramarna. CUF:s "Fuck facket 4-ever"-kampanj sågs av somliga som ett stort övertramp.

Så här kan vi fortsätta. Partier på vänsterkanten älskar att prata om rättvisa och demokrati. Det är emellertid bara viktiga begrepp så länge de inte kräver något av dem själva. Som att respektera andras mötes- och yttrandefrihet, även om man ogillar de åsikter de framför. Som att betala för sig i tunnelbanan, även om man tycker att det är dyrt och att kollektivtrafiken borde finansieras via skatten. Eller att visa sina politiska motståndare respekt, även om man ogillar att de sitter vid regeringsmakten.

Därför är ovanstående exempel i sig ingen paradox. De är en logisk följd av en ideologi som går ut på att ta för sig på andra bekostnad, att alltid låta andra betala - även om den politiska retoriken låter precis tvärtom.

Jag kan tycka att det ibland är till men för borgerligheten att den är så förbaskat väluppfostrad. Å andra sidan skulle jag inte vilja att liberaler och konservativa började bete sig som Ung vänster. Vi har lite mer stil än så. Och att vissa på vänsterkanten verkar anse att piñatastilltaget inte var så klyftigt ger trots allt ett visst hopp.

Läs även: Mina moderata karameller

Solstollarna på första maj

Det är alltid en lika märklig upplevelse att se första majdemonstrationerna.

Vid Sergels torg demonstrerade Syndikalisterna och lät ungefär som en hejarklack på väg till en allsvensk fotbollsmatch. De verkade ha riktigt trevligt.

I Kungsträdgården hade Vänsterpartiet en scen. Långt innan partiledaren Jonas Sjöstedt dök upp för att tala om välfärd och förbud mot privata vinster i välfärden fanns representanter för knäppvänstern på plats. Kubanska flaggor vajade i vårvinden. Irans kommunistiska parti hade bullat upp med plakat med bilder av Lenin, Stalin, Marx och några andra välbekanta ansikten i förtryckets ideologi. Solstollarna framför Vänsterpartiets scen var få men bestämda (och jag som trodde att troll sprack i dagsljus).

Varje första maj är likadant. Det spelar ingen roll hur stendöd kommunismen är, hur ekonomin ser ut eller vilken regering som sitter vid makten - på första maj får man vara lite tokig och ta ut svängarna utan att någon bryr sig. Och det kan man väl unna dem. Något reellt inflytande kommer dessa stollar ändå aldrig att få.

En vacker första maj i Kungsträdgården. 

Jag valde latte framför slagord.

Vänsterjournalistik

Att journalister generellt sett är vänster är ingen nyhet. Nu har detta faktum åter bekräftats i en undersökning vid Göteborgs universitet som presenterades i kväll i TV4. Mest anmärkningsvärt är stödet för Miljöpartiet. MP stöd av hela 4 av 10 journalister.

Även Vänsterpartiet är kraftigt överrepresenterat och totalt får det rödgröna blocket 70 procent av journalistkårens röster.

Att tro att detta inte påverkar nyhetsrapporteringen är naivt. Så om du tycker att nyhetsrapporteringen påfallande ofta har en vänstervinkel har du förmodligen alldeles rätt.

Schyman och "jämställdheten"

Hans Linde valdes under tisdagen om som gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen. Detta gillas inte av Gudrun Schyman som kritiserar sitt gamla parti för att svika de feministiska idealen. Män på posterna som partiledare, partisekreterare och gruppledare kallar hon "djupt problematiskt". "Gubbtungt i toppen", skriver SvD.

Denna kritik hördes inte när Vänsterpartiet leddes av Ulla Hoffmann 2003 och Pernilla Zethraeus var partisekreterare (vilket hon fortsatte att vara även under Lars Ohlys ledning). Inte kärringtungt då. Många kvinnor i ledande positioner går bra, men många män möter kritik från feministiskt håll.

Det är alltid bra att påminnas om att feminism inte handlar om jämställdhet utan om kvinnovälde.

Inget lyft med Lööf

Att byta partiledare kan ge ett lyft i väljaropinionen. Men det kan lika gärna befästa status quo om den nya ledaren inte får ett förändringsmandat eller bara misslyckas med att nå ut till väljarna. Det kan vara svårt att ersätta en person som varit partiledare under väldigt lång tid, vilket Göran Hägglund fått erfara. Frågan är nu om inte Annie Lööf erfar samma sak.

För Vänsterpartiet gav partiledarbytet genast resultat. Jonas Sjöstedt, som alltid har varit populär bland vänsterväljare, har gett sitt parti ett rejält lyft i opinionen. Vänsterpartiet når plötsligt upp till över 7 procent i mätningarna. I den senaste mätningen ligger partiet på 9,2, vilket är en fördubbling jämfört med de lägsta siffrorna under Lars Ohlys ledning. För Socialdemokraterna har reaktionen på den nye ledaren varit svalare, men ett visst ökat stöd noteras ändå.

Centerpartiet har det kämpigare. Många hoppades på en Annie Lööf-effekt, men den har helt uteblivit. I senaste United Minds-mätningen hamnar C till och med under 4 procent. Lööf har en arbetssam tillvaro som både näringsminister och partiledare och har i ärlighetens namn varit rätt osynlig i båda rollerna. Samtidigt har hon problemet att stå i skuggan av Moderaterna gemensamt med övriga borgerliga småpartier.

Till Lööfs försvar ska sägas att förändringarna av partiet bara har börjat. Nu ska ett nytt partiprogram tas fram. Först därefter kan vi se om C tar den liberala vägen eller blir kvar i mittenträsket. Lööf må ha varit nyliberal, eller placerat sig någonstans där i närheten, tidigare. Men som partiledare för Centerpartiet tvingas hon balansera storstadsliberalism med landsbygdsfrågor, en inte helt lätt balansgång.

Utrymmet för verkligt liberala idéer i Sverige är begränsat. Däremot kan Lööf, om hon är skicklig, börja väcka folks intresse för dessa och därmed lägga grunden för ett slags liberal väckelse i framtiden. Samtidigt ska hon dock försöka få Centern att överleva som riksdagsparti. Jag är inte direkt avundsjuk på hennes uppdrag.

Vart tar vänstern vägen?

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!