Ett år med Löfven

För exakt ett år sedan vaknade Sverige upp till ett förändrat politiskt landskap. Jag gick tämligen nöjd till jobbet med skadeglada känslor bubblande inombords. Inget block vann. Den enda vinnaren blev ett utmanarparti som till råga på allt vann kampen om tredjeplatsen med Usain Bolt-marginaler. För den som gillar när det rör på sig i den politiska grytan var valresultatet välkommet.

Alliansen hade förlorat. Men de rödgröna partierna gick framåt med några ynka tiondelar och hade därmed inte heller vunnit, även om de i detta läge försökte övertyga sig själva om något annat. Fredrik Reinfeldt var borta. Stefan Löfven skulle bli statsminister. Hur illa kunde det bli? Illa, skulle det visa sig.

Mycket har hänt under det år som har gått. Väldigt mycket. Löfvens budget föll. Extra val planerades och avblåstes. Decemberöverenskommelsen föddes som ett försök att isolera Sverigedemokraterna. Sedan dess har stödet för regeringen sjunkit till runt 30 procent, SD har fortsatt att växa (även med en sjukskriven partiledare) och når i dagens Novus-mätning 20,8 procent. Alliansen har mest suttit på läktaren, och visar föga prov på nytändning under Anna Kinberg Batras hubot-liknande uppenbarelse.

I dag läste statsministern upp sin andra regeringsförklaring. Den var väldigt urvattnad. Framför allt saknades ett krismedvetande, både för regeringen själv och för Sverige som land. Det mesta pekar nämligen i fel riktning just nu. Skolan genomgår en kris. Sjukskrivningstalen ökar kraftigt. Arbetslösheten är fortsatt hög. Migrationspolitiken sätter hela samhällssystem på svåra prov - ett dagsaktuellt exempel på paniken som sprider sig är att ensamkommande flyktingbarn placeras i idrottshallar i brist på boenden. Regeringen fortsätter emellertid att tuffa på i maklig takt.

Löfven talade om en ökad polarisering i samhället men visade ingen insikt om orsakerna. Han upprepade målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 men tror uppenbarligen att högre skatter på arbete samt satsningar på Komvux, traineejobb, nyanställningar på Samhall och "utbildningskontrakt" ska lösa både långtidsarbetslöshet bland inhemska svenskar och bland nyanlända. Lycka till med det.

I övrigt? Jo, upphandlingar ska användas strategiskt genom att krav ställs på myndigheter för att långtidsarbetslösa ska kunna få jobb eller praktik. Trafikverket blir den första myndigheten som får detta krav. Nu ska alltså statlig verksamhet tvingas anställa människor ur en viss grupp. Det är tilltro till människors egen förmåga det!

Det har framförts krav på en regeringsombildning. Till och med normalt så lojala Aftonbladet har önskat förändringar. Men precis som väntat aviserades ingen förändrad laguppställning i Löfvens Dream Team, något endast Alliansen och SD kan glädjas åt.

Sverige har en historiskt svag regering. Då åsyftas inte främst det parlamentariska underlaget utan handlingsförlamningen och oförmågan att ta in allvaret i situationen. Det hade varit skrattretande om det inte varit så allvarligt.

Ett år med Stefan Löfven är till ända. Det kommande året lär sannolikt inte bli lika turbulent i riksdagen. Däremot minst lika stökigt utanför den. 

Sossarna når Juholtnivåer

Under Håkan Juholts korta men intensiva partiledartid rasade Socialdemokraterna i opinionen. Efter Juholts avgång valdes en ledare som skulle få det att vända uppåt igen.

Stefan Löfven, med rötter i fackföreningsrörelsen och ett rykte om sig att vara något av en mästerförhandlare, skulle nu ratta Socialdemokraterna framgångsrikt till både regeringsmakt och omval.

Valet vanns visserligen. Men inte tack vare egna styrkor utan för att Alliansen tappade väljare till Sverigedemokraterna, som var valets enda egentliga vinnare. Efter turbulensen kring hotet om extra val och slutligen antiklimax med Decemberöverenskommelsen, trodde nog många att ett lugn skulle lägga sig över regeringens arbete.

Opinionen är dock allt annat än lugn för Löfven. Socialdemokraterna lägger sig på rena Juholtsiffrorna i senaste Sifo-mätningen samtidigt som SD fortsätter att öka och spås fortsätta uppåt.

Jag brukar envist hävda att man inte ska ta opinionsmätningar flera år före nästa val på alltför stort allvar. Så mycket kan hinna hända. Så är det givetvis fortfarande. Ändå kan vi redan nu säga att opinionsvinden sannolikt kommer bestå under överskådlig tid framöver, och det har helt och hållet med regeringens politik att göra.

Även Alliansen drabbades av riktiga opinionsbottennapp i början av sin första mandatperiod. Flera ministrar fick till och med avgå. Skillnaden är att de borgerliga då hade en plan som de följde. De rivstartade med att förändra a-kassan och sjukförsäkringen, de två mest kontroversiella förslagen, och det hann ge resultat fram till valdagen 2010.

Regeringen Löfven har ingen plan. Inga idéer. Endast luddigt formulerade mål om lägre arbetslöshet, fler bostäder och nyanlända i egen försörjning. Eftersom politiken för endera saknas finns anledning att tro att dagens historiskt låga opinionsnivåer för Socialdemokraterna kommer hålla i sig.

Valet 2018 kan bli en repris av valet 2014: Oppositionen vinner, men inte för att den är stark och attraktiv utan för att regeringen är svag och oattraktiv. Och i mitten står SD i en ånyo stärkt vågmästarposition.

Det är kanske dags för Löfven och Kinberg Batra att redan nu fila på nästa stora överenskommelse. 

Miljöpartistisk bakvärk

Miljöpartiet ger upp kampen om Fi-väljarna och siktar i stället på att locka äldre väljare i nästa val. Partiet ska, som det heter, bli mer "moget".

MP, som satsade på att bli tredje största parti, backade i senaste valet. Månne drabbades partiet av hybris efter succévalet till Europaparlamentet i maj. MP profilerade sig som ett grönt Fi med jämställdhetsfrågor och feminism högt på agendan, och hade en ganska dyster framtoning med hotande klimatkatastrofer i sin valreklam. Detta, hävdar partisekreteraren, kommer inte att upprepas i nästa valrörelse.

Nej, då ska MP bli ett mer positivt parti. Detta ska locka äldre och lite mer mogna väljare, är tanken. Jag skulle inte ge MP särskilt goda odds att lyckas.

Dels sitter de i en historiskt svag regering som har svårt att få igenom de politiska förslag som inte bakas in i budgeten. Koalitionsregeringens natur gör att MP tvingats till eftergifter i viktiga profilfrågor som övervakningsfrågorna och försvaret, vilket inte lär bli så lätt att förklara för idealistiska väljare 2018.

Dels har MP förutom finansmarknadsministerposten även politiskt tuffa poster som utbildningsministern och bostadsministern, vilket gör att de kommer att granskas utifrån hur skolan och bostadsbristen har hanterats. Och där finns väldigt lite att hoppas på just nu.

Gustav Fridolins senaste bud är att resultaten i svensk skola ska vändas på sex år. Frågan är således om han ens själv tror att vi kommer hinna se några resultat om drygt tre år när nästa valrörelse drar igång. Efter så många år med sjunkande skolresultat och lärarbrist kommer väljarna bry sig ganska lite om att Fridolin vill ha ytterligare några år på sig.

Mehmet Kaplan har hittills inte lyckats komma med något som helst konkret i bostadspolitiken. Han famlar, vänder på sina berömda stenar och ser ut att vara helt fel person på jobbet. Det är lite besynnerligt att MP, som inte har någon bostadspolitik att tala om och saknar erfarenhet på området, fick just den ministerposten.

Slutligen har partiet vid Fridolins sida den mest impopulära partiledaren av alla i Åsa Romson. Hon höll ett famöst hetstal mot vita medelålders män på fjolårets Almedalen, och mottog hyllningar från vänsterhåll som i dag ter sig minst sagt komiska. Det giftfärgsmålande språkröret drar knappast väljare till MP.

Det sliter att regera, brukar det hävdas. Miljöpartiet kommer varse detta på valnatten 2018, om inte förr. Väljarnas svala intresse för partiet i höstas lär bli en västanfläkt i jämförelse med den bakvärk som väntar MP efter nästa val.

Noll moderat självinsikt

Moderaterna har gjort sin eftervalsanalys. På DN Debatt sammanfattas ett antal områden som ska förklara valförlusten.

Politikutvecklingen avstannade, hävdas det. Ja, Moderaterna har över huvud taget inte haft något idéarbete under de senaste åren. Reinfeldt varnade för visioner. Partiet närmade sig Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen och blev en konserverande kraft av tingens ordning. I praktiken kom M att försvara den socialdemokratiska välfärdsmodellen med näbbar och klor.

Moderaterna vann inte jobbfrågan, konstaterar eftervalsanalytikerna. Sanningen är dock att M för tredje valet i rad lyckades tämligen väl i kampen mot S. Sossarna gjorde inget bra val, och det rödgröna blocket som helhet gick fram med 0,1 procent. Det var inte dit väljarna flydde.

Eftervalsanalysen borde inte vara så svår att göra. Valresultatet är ovanligt tydligt: i princip hela valförlusten kan förklaras av moderatväljarnas flykt till SD. Denna självklara insikt tonas dock ned kraftigt.

Visserligen konstateras att M "bör utveckla en bättre integrationspolitik". Men detta korta konstaterande skulle de flesta partier själva kunna skriva under på, och frågan är som alltid hur denna förbättrade integrationspolitik ska se ut. Inga svar.

Vi har sett en mängd olika åtgärder som i stället för att vara broar till självförsörjning har skapat ett slags alternativ arbetsmarknad och stämplat en viss grupp människor som i praktiken oanställningsbara. Speciallösningar, subventionerade anställningar och en utredd tycka synd om-mentalitet som sett utrikesfödda som en annan sorts varelse som inte kan klara sig själv, har varit förödande. Utanförskapet ökade under Reinfeldts tid vid makten. Hur ska detta vändas? Inga svar.

Att ställa krav på dem som kommer till Sverige och därigenom se dessa människor som fullvärdiga samhällsmedborgare med rättigheter men också skyldigheter, har varit främmande för Moderaterna under Reinfeldts ledning. I eftervalsanalysen undviker partiet att vända på de tunga stenarna. Det är fegt men inte särskilt oväntat.

Tyvärr är Moderaternas eftervalsanalys inte alls den kritiska och omskakande uppgörelse som situationen kräver. Det är en i flera fall felaktig analys som inte innebär det nödvändiga avstamp till förändring som den nya partiledningen skulle behöva.

Moderaterna verkar faktiskt ganska nöjda med sakernas tillstånd.

De fattar inte vad som hände

Det är smått surrealistiskt att se hur de fyra borgerliga partierna beter sig nu inför budgetomröstningen i riksdagen. Markeringarna mot SD har gått så långt att allianspartierna öppet önskar att deras eget budgetförslag faller så att ett extraval inte tvingas fram.

Sverigedemokraterna kan avgöra budgetstriden. Annie Lööf menar dock att de bara bluffar när de säger att de kan tänka sig att rösta för Alliansens budget. Normalt sett kunde man vänta sig att allianspartierna vore glada över att deras, inte regeringens, budget går igenom. Det är trots allt riksdagen som säger till regeringen vad den ska göra, inte tvärtom.

Men nej. Lööf menar att om SD ser till att Löfvens budget faller är det "mycket allvarligt". Då måste man, tycker Lööf, se över budgetreglerna så att partierna bara röstar på sina egna budgetförslag. Detta är häpnadsväckande. Den borgerliga oppositionen vill inte att deras egen politik går igenom i riksdagen. Är verkligen avståndstagandet från SD viktigare än att få igenom den politik som Alliansen gick till val på?

Alliansens stjärnor, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, är borta. Och därmed också mycket av den trovärdighet som någonstans ändå omgav alliansbygget. När Alliansen höll pressträff häromdagen skickades rena rama U21-laget fram. Det var, för att citera Johan Croneman, "som att lyssna på hur man lagar mat - i radio".

Svensk borgerlighet verkar sakna krismedvetande. Jag betvivlar att de borgerliga partierna ens förstår varför de förlorade valet eller hur de ska kunna ta sig tillbaka igen. Kanske framför allt varför de ska ta sig tillbaka. Efter Reinfeldts envetna kamp mot liberal ideologi och borgerligt idéarbete finns i praktiken bara en kampanjorganisation och en partilogga kvar. Inget innehåll. Inga idéer.

Från liberalt håll hörs röster som säger att det är bättre att förlora vissa väljare till SD än att behålla väljare som är kritiska mot asyl- och integrationspolitiken. Med en sådan inställning är det precis vad som kommer att ske - tappet till SD kommer sannolikt att fortsätta. Och det handlar inte bara om asylpolitiken utan också om försvars- och äldrepolitik.

Det som är oroväckande är att borgerligheten helt saknar lösningar på några av Sveriges största utmaningar under det kommande decenniet och framåt. Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda. Den akuta bostadsbristen. Krisen i flyktingmottagandet. Det vi får veta är vad som måste bli bättre (jo, den insikten finns tidvis). Men inte hur. En problemformulering utan lösningar räcker faktiskt inte.

Borgerlighetens politik får inte reduceras till att handla om SD och positionen i förhållande till dem. Den måste handla om Sverige och framtiden för de människor som bor här. Om nu politikerna ska göra det de älskar att prata så mycket om, nämligen ta ansvar.

Men det var kanske just bara prat.

Vad är SD utan Åkesson?

Givet valresultatet, givet sju partiers enighet i migrationsfrågorna, givet det gapande hålet efter Reinfeldt i Moderaterna och givet den sittande regeringens svaga ställning ter det sig närmast som en självklarhet att Sverigedemokraterna kommer att växa fram till nästa val.

Men som jag har påpekat tidigare är fyra år en väldigt lång tid. Mycket kan hända i både SD och andra partier som helt kullkastar dagens politiska verklighet.

Nu sjukskriver sig Jimmie Åkesson på obestämd tid. Enligt egen uppgift på grund av utmattning eller utbrändhet. Den som har svårt för officiella förklaringar skulle kunna misstänka att det hade något med Åkessons spelande att göra, men det finns det egentligen inget som tyder på.

Utmattningssyndrom, om det nu är vad läkaren bedömt att det handlar om, är en besvärlig diagnos. Den kan ta väldigt lång tid att återhämta sig från och vissa blir faktiskt aldrig helt återställda. Människor som gått in i den berömda väggen har beskrivit hur de en morgon helt enkelt inte lyckades ta sig ur sängen. Hur illa det är ställt med Åkesson vet vi förstås inte.

Jobbet som partiledare är inget vanligt nio-till-fem-arbete utan kräver extremt mycket av en person. Jimmie Åkesson har dessutom varit särskilt påpassad i egenskap av ledare för ett stigmatiserat och väldigt illa omtyckt parti. Det finns därför en inte oväsentlig sannolikhet i att Åkesson faktiskt inte kommer att återvända som partiledare för SD.

Detta skulle plötsligt rita om den politiska kartan. SD är enormt beroende av Åkesson. Någon given efterträdare finns inte. Han är otvivelaktigt partiets draglok och, vågar jag påstå, en avgörande orsak till att SD fick nästan 13 procent i valet.

När andra partiföreträdare fladdrat iväg och gjort bort sig har Åkesson lyckats hantera både politiska motståndare, tårtningar och hårda debatter med ett anmärkningsvärt lugn. Han är måhända tråkig som grå betong, men det är nog precis vad ett parti som SD behöver.

Givetvis tar vissa vänstertroll chansen att håna Åkesson för hans sjukskrivning. Men från dem var väl heller inget annat att vänta. Vi övriga önskar ingen politiker, oavsett partitillhörighet, att bli utbränd.

Hur som helst sätter sådana här oväntade händelser fingret på hur snabbt allt kan förändras, såväl i politiken som i livet.

Missuppfattningar som begripliggör vreden mot SD

Närmare 800 000 människor har lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Ett parti som har sina rötter i rasism, främlingsfientlighet och förakt för alla människors lika värde. Inte kan väl alla som röstat SD vara rasister? Inte vill väl så många stänga gränserna och kasta ut alla som inte föddes här, alla som inte är vita och kristna?

Fi-företrädarna Gudrun Schyman och Kenneth Hermele lyckas i ett enda stycke sammanfatta mycket av den okunskap och frånvaro av markkontakt som gör att så många nu kliar sig febrilt i svålen över hur Sverigedemokraterna kunde bli Sveriges tredje största parti (SD fick för övrigt drygt 800 000 röster).

Det hävdas ständigt att SD är motståndare till alla människors lika värde. Inte sällan hänvisas till FN-stadgan som "bevis". Men i denna används faktiskt begreppet "dignity", det vill säga värdighet. Inte värde.

Om nationalstaters och dess befolkningars inställning till människors lika värde ska bedömas utifrån hur stor invandring landet i fråga har, blir utgångspunkten väldigt konstig. Det skulle betyda att Sverige är ett dussintals gånger bättre land än Finland och Danmark. Så enkelt kan vi inte göra det för oss när vi bedömer vilka länder som är bra att leva i.

En annan missuppfattning är att SD vill kasta ut alla med utländsk bakgrund. Så är det naturligtvis inte. Partiet vill minska invandringen, inte öka utvandringen. En viktig skillnad. Men eftersom många normalbegåvade eller rent av intelligenta personer uppenbarligen övertygat sig själva om att SD:s politik går ut på att utvisa barn, kvinnor och män som har utländsk bakgrund - oavsett hur länge de bott sig i Sverige - kan jag förstå varifrån all denna ilska kommer.

Utifrån en sådan utgångspunkt begriper jag att vissa blir chockade av SD:s valframgångar. Om de på allvar tror att SD vill kasta ut alla utlandsfödda, ja rent av skicka ut människor som inte är vita och kristna, är både vreden och desperationen rent av berättigad. Detta gör ju SD till ett gigantiskt hot mot stora delar av befolkningen. Något som måste bekämpas med alla medel.

Kan det vara så enkelt att många går omkring med föreställningar om partiet som i grunden är felaktiga? Eller ville Schyman och Hermele i sin debattartikel bara medvetet sprida en bild av SD som ett genomrasistiskt parti?

Diskussioner under de kommande månaderna och åren lär visa på hur det ligger till med den saken. I själva verket är det Svenskarnas partis politik som Schyman et al. hänvisar till. Ett parti som fick 4 100 röster i valet, eller 0,07 procent.

Där har ni ert rasistiska och nazistiska parti. Men det är svårare att utmåla lilla SvP som ett reellt hot.

Läs även:
Neo

Fi i praktiken

Även om Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren såväl på riksplanet som på kommunal nivå - SD fick flest nya mandat och är nu representerat i alla kommuner utom 6 - fick också Feministiskt initiativ kommunala mandat. Däribland tre stycken i Stockholm.

"Sätt feministerna på plats" var Fi:s slogan i både EU- och riksdagsvalet. Nu sitter de där i 23 kommuner. I vissa kommuner kan de till och med komma att tillhöra den styrande majoriteten. Så vad vill de i kommunpolitiken?

När Sydsvenskan träffade två Fi:are (Fisare? Fisingar?) från Malmö framkom att partiet nog mest vill utreda, diskutera och ifrågasätta allting för ifrågasättandets egen skull.

Tittar man i Fi Malmös kommunpolitiska program målas åter en bild av ett rubbat parti utan hämningar. Ett parti som helt snöat in på "antidiskriminering", "våld mot kvinnor och barn" och normkritik. Men också ett parti som tar klassiska vänsterförslag och gör till sina egna.

Fi vill:

- införa en basinkomst
Dock oklart om den ska gälla alla, kanske skuldsatta personer. Eller äldre. Eller kanske personer som arbetar inom vården?

- ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön
Måste utredas. Kanske gälla yrkesgrupper med höga sjuktal.

- att våldsutövare ska få hjälp genom ett obligatoriskt hbtq-, antirasistiskt-, funktions- och könsmaktsperspektiv
Samtidigt hävdas att hjälpen ska utgå från individens behov. Och om behovet inte är att undervisas i hbtq-perspektiv så...?

- problematisera köttätandet som norm
Fi vill vända på att kött är norm i vår föda och alltså skapa en ny norm (kan man vara normkritisk då?). Fi vill att kosten inom all kommunal verksamhet ska vara vegetarisk.

- rasera de strukturer som upprätthåller könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronormen
Det finns inget svar på vad detta betyder eftersom Fi:s politik "inte är höger eller vänster". Fi tar bara initiativ till en diskussion och vill "synliggöra och ifrågasätta" (men tydligen vet de inte riktigt vad).

- införa ett kommunalråd för mänskliga rättigheter och en jämställdhetsnämnd
Fi talar här om antidiskriminering, om barns kroppsliga integritet, om barns rättigheter i rättsprocesser och så vidare. Men det är väldigt oklart vad ett kommunalråd skulle göra rent konkret. Annat än att prata.

Övriga små godbitar:

- förbjuda akvariefiskar

- förbud mot cirkusar och zoon

- ett djurperspektiv i stads- och trafikplanering

- stärka papperslösas möjligheter till demokratiskt deltagande

- att motverka privatisering av det offentliga rummet


Sådana här idéer kan snart vara det som beslutas om i en nämnd nära dig. För nu sitter feministerna "på plats". De kan utgöra en styrande majoritet i bland annat Stockholm när Alliansen avgår. I delar av huvudstaden röstade mer än var tionde på stollarna. Hur många av dem som vill förbjuda akvariefiskar blir upp till statsvetarna att utröna.

För den som orkar finns Fi Malmös kommunpolitiska program att läsa här.

SD:s rekordtillväxt kan fortsätta

När Alliansen kom till makten 2006 hade Sverigedemokraterna just fått 2,9 procent av rösterna, alltså långt ifrån vad som krävs för att komma in i riksdagen. När de borgerliga partierna 2014 lämnar över makten står partiet på 12,9 procent.

Denna tillväxt på åtta år kan inte beskrivas som annat än explosionsartad. SD har växt snabbare än något annat parti lyckats med två val i rad. De har fördubblats två gånger under två mandatperioder.

Varje val brukar ha minst en tydlig vinnare bland småpartierna. 1998 var det KD och V. 2002 FP. 2006 gick alla borgerliga småpartier framåt, men då kom även SD in i riksdagen med god marginal.

I årets val fanns över huvud taget inga vinnare - förutom SD. Stefan Löfven blir statsminister med stöd av ett block som ökade med 0,2 procentenheter (vid den slutliga sammanräkningen ser det faktiskt ut att kunna bli så lite som 0,02). De kallar sig vinnare, men det är förstås en frisering av sanningen. Den där vänstervågen som alla talade om i våras blev inte ens en krusning.

Det finns ingen självklarhet i att SD:s snabba tillväxt kommer att fortsätta. Ett flertal faktorer kan hindra tillväxten. En är om partiet misslyckas med att framstå som annat än ett ilsket missnöjesparti befolkat av stollar.

Partiet tycks dock immunt mot skandaler. Landets största och mest inflytelserika medier gjorde ett ärligt försök att detronisera SD i valrörelsen. Expressen genom att i samarbete med vänsteraktvister hänga ut sverigedemokrater som trampat i klaveret, Sveriges Radio genom att bara timmar före den stora slutdebatten peka ut partiledaren Jimmie Åkesson som spelmissbrukare. SD mer än fördubblade sitt väljarstöd ändå.

En annan mer betydande faktor är förstås hur övriga partier kommer att agera, både politiskt och taktiskt. Genom att ha EU:s största asylmottagande och i-världens sämsta integration av utlandsfödda, har övriga sju partier lämnat invandringsfrågan helt i SD:s händer. SD har en lösning - de vill inte ha någon integrationspolitik utan helt enkelt stoppa mottagandet. Så länge inget av de övriga partierna erbjuder något trovärdigt alternativ, är SD faktiskt ensamt om en politik med både problemformulering och lösning.

I dagarna efter valet har en rad mer eller mindre insiktsfulla texter skrivits om orsakerna till SD:s framgångar. Frågan är om dessa insikter når partiledningarna. I synnerhet blir det intressant att se vilka slutsatser Moderaterna, som stod för det största tappet till SD, drar av väljarflykten. Det vi sett hittills, senast från Ulrika Karlsson, bådar inte gott på den punkten. Än så länge förmår inte M ens erkänna att de gjort ett dåligt val.

Det är omöjligt att spå en utgång i valet om fyra år (även om Åsa Linderborg säkert vill försöka igen). Men jag tror att om Moderaterna gör ett Juholt- och Sahlin-val när de väljer ny partiordförande till våren, om den nya regeringen upprätthåller migrationsöverenskommelsen (vilket är troligt eftersom MP ingick i den) och om integrationspolitiken fortsätter att vara så här usel och insiktslös, bäddar partierna för ännu en sverigedemokratisk framgång i valet 2018.

Då kan SD, givet att Moderaterna försvagas, bli näst största parti. Om detta sker kommer det svenska politiska landskapet helt att ritas om.

Läs även:
Uvell, Tino Sanandaji

Löfven sonderar terrängen

För många blev SD enda alternativet

Sverigedemokraternas stora valframgång är ett lika hett ämne som hur Stefan Löfven ska få ihop en fungerande regering. Det är inte svårt att förstå varför när man ser välbetalda kulturkoftor som Johan Croneman visa på en helsida i DN Kultur att han inte har en aning om varför 13 procent valde SD.

I själva verket är orsakerna inte så komplicerade. Det handlar inte om att 780 000 svenska väljare blivit främslingsfientliga. Detta förstår uppenbarligen till och med vissa på Aftonbladet, alla kampanjer till trots. Vad det handlar om är att många väljare inte tycker sig ha ett annat alternativ.

Migrationsfrågan är viktig för SD:s väljare. Den som önskar en annan flyktingpolitik (för det är framför allting flyktingmottagandet det handlar om, inte arbetskrafts- eller annan invandring) hade faktiskt inget annat parti att rösta på i det här valet heller.

Men detta är långt ifrån det enda skälet till partiets valframgång. En väldigt stor del av SD:s väljare hyser ett lågt förtroende för politiker i allmänhet. SD har framgångsrikt utmålat sig som det enda oppositionspartiet. I flyktingpolitiken är de det. I försvarspolitiken likaså (vilket säkert varit en viktig fråga för många ex-moderater). Och nu tyder mycket på att deras fokus på äldrefrågor dessutom gav stor effekt bland pensionärerna.

Strategin inför valet 2010 var att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Det fungerade inte. Strategin ändrades därför till att bemöta, bespotta och håna SD med vuvuzelor, saxofoner och talkörer. Det gjorde att partiet mer än fördubblades. Hur strategin ser ut inför de kommande fyra åren ska bli intressant att se.

Ty ju starkare medier, toppolitiker, debattörer och kulturpersonligheter tar avstånd från SD, desto skönare känns det för många att ge dessa försigpåare fingret. Människor som saknar plattformar i stora dagstidningar eller andra mediekanaler har en enda chans att visa sitt missnöje: på valdagen.

Jag tror att det rent politiskt finns flera tämligen enkla förklaringar till SD:s triumfval. Den ena är att övriga partier, frånsett Vänsterpartiet, klumpat ihop sig i mitten. Konfliktytorna har krympt, och årets val blev därför ett val mellan två statsministerkandidater som stod historiskt nära varandra. Det är inget reellt val för en väljare som vill se en förändring på en rad områden, exmepelvis det migrationspolitiska.

Den andra förklaringen är att Alliansen, de rödgröna och de stora medierna ignorerat några av de största utmaningarna som Sverige står inför, skönmålat situationen, mörkat fakta och faktiskt i flera fall farit med osanning.

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit en stor tillgång för SD. Hans verklighetsbeskrivning har inte överensstämt med hundratusentals människors runt om i Sverige. Ullenhag har förlorat debatter mot både Jimmie Åkesson och Björn Söder, och gjort bort sig genom att hylla en invandringspositiv rapport som visat sig vara felaktig. Detta visade att han och den avgående regeringen egentligen aldrig var intresserade av fakta - bara av påståenden som stärker deras låsta tes.

Nu börjar det krypa fram lite insikter här och var, och det var väl på tiden. Övriga partier kanske skulle ha lagt förslag på hur integrationen ska fungera bättre? De borde nog ha, åtminstone någon gång, ha satt sin fot utanför Södermalm och mött den verklighet som är vanliga människors?

Aftonbladets reaktion efter valresultatet var mer instinktiv. Men den fåniga "Vi är 87 %"-kampanjen (för fyra år sedan var sloganen "Vi är 95%") och "Vi gillar olika (genom att håna dem som inte tycker som vi)" kommer inte att minska stödet för SD. Den gör tvärtom många ännu mer förbannade och ännu mer övertygade om att rösta tvärtom. Tro inte att SD har maximerat sin potential.

Ja, övriga sju partier har som synes en del att fundera på under de kommande fyra åren...

Läs även:
HAX, Tino Sanandaji

Inga kommunister i regeringen

Stefan Löfven lovade aldrig Vänsterpartiet någonting före valet. Men Jonas Sjöstedt hade ändå hoppats på lite mer än kalla handen.

Löfvens vägran att ens förhandla med Vänstern inger respekt. Han kommer bilda regering med Miljöpartiet och vill inte göra sig beroende av kommunister eftersom Socialdemokraterna även kommer söka stöd över blockgränsen. Nu när Alliansens saga med all sannolikhet är all (även om det kommer ta ett tag för de borgerliga partiledarna att ta till sig detta faktum) öppnas möjligheter för blocköverskridande överenskommelser.

Det var en rasande Sjöstedt som proklamerade att Vänsterpartiets nu går i opposition. Löfvens vägran att sätta sig vid förhandlingsbordet med dem kan tyckas onödigt hård. Men V lär inte fälla en S-märkt budget när alternativet är Alliansens budgetförslag. Inte heller kommer V att rösta för någon annan som statsminister än Löfven. S har därmed lite att förlora på att göra Sjöstedt upprörd.

Allt detta förutsätter dock att Sverigedemokraterna inte gör gemensam sak med Alliansen. Jimmie Åkesson har sagt att SD ska lägga sin egen budget. Jag tror därför inte att de kommer att rösta på Alliansens förslag för att fälla Löfven.

Efter detta succéval finns liten anledning för SD att tvinga fram ett nyval. Löfvens första budget bör därför vara någotsånär säker.

Men det blir en skakig regering. S+MP är mindre än allianspartierna och SD:s roll som vågmästare har stärkts. Räkna med oheliga allianser när allianstänket börjat släppa taget om borgerligheten.

Gårdagens mest positiva nyhet var att vi slipper kommunister i regeringen. Det är illa nog med gröna feminister.

Pungsparksvalet

Jag sov väldigt gott i natt. Eftersom jag är skadeglad till min natur var nattens valvakor ovanligt underhållande med idel stela leenden hos sju av åtta riksdagspartier.

Så var då alliansregeringens saga all. Och förmodligen även Alliansen som politiskt projekt. Reinfeldt avgår som regeringschef och moderatledare. Det sistnämnda kom som en överraskning. Jag hade räknat med att Reinfeldt skulle avvakta åtminstone några månader. Att beskedet kom redan på valnatten betyder att han helt och hållet smiter från ansvaret som förlorare. Reinfeldt sänder signalen att någon annan får röja upp i partiet.

Gårdagens val var ett riktigt pungsparksval. En protest mot Reinfeldt - Moderaterna tappar nästan 7 procentenheter och förlorar makten i bland annat Stockholm. En protest mot regeringen - samtliga allianspartierna backade. Men också en protest mot de rödgröna, som ser ut att ha stått stilla jämfört med förra valet.

Det är på så vis ett udda valresultat. Stefan Löfven blir statsminister efter att nästan ha tangerat det historiskt dåliga valresultatet från 2010. Miljöpartiet kommer, med all sannolikhet, för första gången att sitta i en regering - trots att partiet närmast kollapsade i valrörelsen och med nöd och näppe lyckades bli fjärde största parti. Att valframgången uteblev för Löfvens tänkta samarbetspartners är förstås bra. Det stärker honom i regeringsförhandlingarna.

Att Fi missade fyraprocentsspärren var väntat, och att de fick ett så pass starkt stöd som 3,1 procent var förmodligen en anledning till att V inte förmådde lyfta under Jonas Sjöstedts ledning. Den rödgröna valsegern såg klar ut, vilket gjorde att många vågade rösta rosa. Därmed fick vi precis det resultat som många inom vänstern varnat för: ingen rödgrön majoritet och Fi utanför riksdagen.

Desto mer illavarslande är det att de rosa extremisterna tar plats i Stockholms stadshus och även får mandat i Göteborg och Malmö. Som Stockholmsbo förfäras jag över att det nu lär bildas en rödgrönrosa majoritet. Det kommer betyda fler genusprojekt och slöseri med skattemedel.

SD och MP slogs om platsen som tredje största parti. I slutändan var detta ingen tuff match. SD blev nästan dubbelt så stora som MP. Månne blev det i valrörelsen uppenbart för väljarna hur tossiga Fridolin och Romson är (det vore intressant att se om Romsons eget talibantal i Almedalen fick vissa att tänka om).

SD är förstås den solklara vinnaren, och partiets utveckling runt om i Sverige är intressant. De växte i stora delar av landet i förra valet, men nytt är att de nu vuxit även i traditionella arbetarkommuner i Norrland. I mitt gamla hemlän Jämtland ökade SD från 3,8 till 7,3 procentenheter. I Norrbotten fick SD 11, i Västerbotten 7,3 och Västernorrland 10,8 procent. Detta är något nytt. Samtidigt kammade SD hem hela 10,7 procent i Stockholms län, även om fördelningen är väldigt ojämn.

780 000 svenskar har röstat på SD. Det blir allt svårare att hävda att partiet är rasistiskt och dess väljare främlingsfientliga. Det lockade främst väljare som tidigare röstat på M och S. Väljare som blivit kräktrötta på övriga partier och inte såg något annat alternativ än SD.

Budskapet sent i går från en rad partiföreträdare, såväl nya som föredettingar, var att övriga sju partier ska fortsätta isolera SD från allt inflytande. Detta är väljarförakt. Men det är också ganska korkat på sikt. Tror de att SD:s väljare kommer få större förtroende för de andra partierna på detta sätt?

Att fortsätta isolera SD och kalla dess väljare främlingsfientliga är snarare ett utmärkt sätt att ge Jimmie Åkesson 20 procent i valet 2018.

Här kan du kolla hur just ditt kvarter röstade.

Läs även:
Cornucopia, Fnordspotting

Bästa tänkbara valresultat

Sossemoderaterna backar. Sossarna gör ett nytt katastrofval. Miljöpartiet rasar samman efter att med stort självförtroende ha siktat på att bli tredje största parti. Vänsterpartiet ligger i princip stilla, trots partiledarbyte. Och Fi kommer inte in.

Samtidigt blir Sverigedemokraterna vågmästare. Ett härligt parlamentariskt kaos väntar. Detta är det bästa tänkbara valresultat med de givna förutsättningarna.

Vi slipper Beatrice Ask. Vi slipper Erik Ullenhag. Vi slipper också Fredrik Reinfeldt, som förmodligen kommer avgå som moderatledare inom inte alltför lång tid.

Detta blir en nöt att bita i för Stefan Löfven. Miljöpartiet ser inte ut att göra ett bra val, vilket gör att S+MP+V inte räcker för att ens närma sig en riksdagsmajoritet. Första prövningen kommer vara den första budgeten. Som SD kan fälla.

Det blir roligt det här.

Skit på dig!

Nu är det bara att bestämma sig

Den traditionella slutdebatten är avklarad och en vecka av intensivt debatterande kan läggas till handlingarna. Nu är det bara att bestämma sig.

Annie Lööf har haft motvind under lång tid, men hon har klivit fram i valrörelsen, varit vass i debatter och säkerligen vunnit en hel del väljare på detta. Lööf har tänt till och gett skarpa svar. Hon har framstått som påläst och kunnig, även om överlämningen till Stefan Löfven i TV4-debatten var väldigt fånig.

Detta ökar inte mitt personliga förtroende för Annie Lööf eller Centerpartiet eftersom jag hellre tittar på hur ett parti röstar i praktiken, och inte bara hur det klarar sig i en debatt.

Även Jan Björklund var bra i gårdagens debatt. Ömsom vass, ömsom raljant fick han in ett antal smockor på oppositionen. Problemet är att Folkpartiet är ett feministiskt sosseparti som är uteslutet för en liberal väljare.

Gårdagens debatt belyste hur små skillnader det egentligen är mellan blocken. Stefan Löfven är inget att hota med. Det har Alliansen insett. Därför försöker de skrämmas med hans tänkta regeringspartners. Det går bättre. Såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet har en politik som hotar företagande, skola, försvar och tillväxten.

Löfven stod för ännu en svag insats i går. Han är fortfarande mycket mer facklig förhandlare än partiledare, och det ligger honom särskilt mycket i fatet i debatter. Reinfeldt har inte haft några som helst problem med att hantera S-ledaren.

Löfvens enda styrka är hans lugn och ständigt utsträckta hand till samarbete. Det sprider ändå någon sorts trovärdighet. Men problemet är åter att han tvingas dela kupé med miljöpartister och vänsterpartister.

Integrationsdebatten blev som vanligt en debatt om allt annat än just integration. Ty även om såväl vänstersidan som Alliansen betonade vikten av att flyktingar snabbare kommer i arbete presenterade ingen av dem ett enda konkret förslag på hur detta ska gå till. Sanningen är ju att mediantiden för flyktingar att bli självförsörjande har ökat under senare tid, precis som antalet orter som klassas som utanförskapsområden.

Det är därför försåtligt av Reinfeldt att upprepa att si och så många fler invandrare har ett jobb att gå till i dag jämfört med 2010. Ty han nämner inte ett ord om hur många som inte jobbar. Den siffran är nämligen inte så smickrande.

Jimmie Åkesson blixtrar till i integrationsdebatterna. Han gjorde ånyo ett klargörande i gårdagens debatt. Om invandringspolitiken sköts på ett bra sätt, det vill säga om mottagandet fungerar, människor lär sig svenska och får sin utbildning validerad, behövs ingen integrationspolitik. Då ska människor kunna klara sig själva. Och det måste väl ändå vara målet?

Till skillnad från övriga partier vill SD ha lika rättigheter för alla, oavsett ursprung. Det betyder att de motsätter sig en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som s.k. instegsjobb, och vill att alla ska konkurrera på samma premisser (detta framkommer även i den minst sagt hetsiga debatten mellan integrationsminister Ullenhag och SD:s partisekreterare Söder).

Det är egentligen en rätt libertariansk tanke. Lika rättigheter för alla, samma premisser för alla. Kom till Sverige om du vill, men lär dig språket och försörj dig själv. Det vinner alla på.

Jag tror att Sverige behöver en rad genomgripande reformer på både arbets- och bostadsmarknaden. Dessa skulle kunna kodas som integrationsreformer, men de är nödvändiga oavsett om Sverige tar emot flyktingar eller inte.

En sak är dock tämligen glasklar: Störst flyktingmottagande av alla EU-länder och sämst integrationspolitik av alla i-länder är en synnerligen dålig kombination. Alliansen och de rödgröna har duckat för denna verklighet under hela valrörelsen. Därför kommer den hjälpa SD att göra ett rekordval i morgon.

Allt tyder på maktskifte, även om medierna försökt skapa lite spänning på slutet genom att pusha de mätningar som visat på ett minskande gap. Inte en enda mätning har dock sagt att det är dött lopp. Det enda som varierat är storleken på de rödgrönas övertag. Vi kan alltså räkna med rödgrön valseger, alltså annat vore sensation.

Jag kan leva med Löfven som statsminister. Viktigast just nu är att Fi hålls utanför riksdagen. Sverige kan vakna upp till ett riktigt mardrömsscenario på måndag med en rödgrönrosa riksdagsmajoritet. 

Tidigare bloggat:
Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Åkesson gillar att spela - och?

Sveriges Radio släppte i dag vad de själva förmodligen betraktar som ett jättescoop. Partiledaren för Sverigedemokraterna har spelat bort en halv miljon kronor bara i år.

Experter fäller omdömen om Jimmie Åkessons spelvanor. Slutsatsen är klar: Han måste söka hjälp (i Sverige ska man söka hjälp för allting).

Först och främst måste man fråga sig om Åkessons spelvanor är ett allmänintresse. I viss mån kan jag nog tycka det eftersom han aspirerar på regeringsmakten i egenskap av partiledare för ett parti som kanske blir det tredje största i söndagens val. Det blir en fråga om trovärdighet som politiker.

Å andra sidan är SR:s vinkel uppenbart moralistisk. Det anses lite fult att spela om pengar i Sverige. Det är delvis därför vi har ett spelmonopol med den fåniga sloganen "Spela lagom".

Att Åkesson spelat bort pengar är tydligen värre än att som den tidigare socialdemokratiske politikern Jan Emanuel Johansson lägga miljoner på lyxbilar och båtar. Även om båda gjorde det med pengar de själva tjänat ihop.

Att bli uppringd av en reporter från radion och få frågor av detta slag kan inte vara lätt. Åkesson hade kunnat få panik och slängt på luren. Gjort bort sig i chock eller ilska. I stället svarade han lugnt och sakligt på frågorna och ringde sedan själv upp för att utveckla sitt svar. Oväntat professionellt hanterat, måste jag säga.

I dessa tider av läckor och intrång är det förstås också intressant att fråga sig hur SR fick tag i Jimmie Åkessons kontouppgifter. Det ville reportrarna naturligtvis inte berätta i dag.

Jag är inte helt säker på att detta behöver vara till nackdel för SD i valet, även om offentliggörandet två dagar före valdagen självfallet hade det syftet.

Åkesson kommer givetvis att tråkas av sina politiska motståndare (även om partiledarna brukar avhålla sig från sådant), men det är å andra sidan så hans politiska vardag ser ut.

Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag

Många röstade på Feministiskt initiativ i EU-valet. Partiet kom in i parlamentet med ett mandat. Nu spår Gudrun Schyman att Fi även ska komma in i riksdagen och bli vågmästare.

Du som funderar på att rösta på Fi - kanske för att du gjorde det i EU-valet eller bara för att du är trött på övriga partier - fundera ett varv till. Läs vad partiet vill, inte bara vad Schyman säger i debatter.

Det räcker inte att vara feminist för att lägga sin röst på Fi. Man måste också stå väldigt långt till vänster och ha en extremkollektivistisk människosyn. Är man dessutom genuint ointresserad av nationalekonomi underlättar det definitivt.

Fi:s ekonomiske talesperson Kenneth Hermele medger att partiets ekonomiska politik är ofullständig. "Vi utgår från att ekonomin är igång och så vill vi vrida om det", förklarar han. Schyman har tidigare föraktfullt kallat budgetförslag för "kamrersliknande räkneövningar".

Detta är samma logiska kullerbytta som övriga vänsterpartier gör. De utgår från dagens tillväxtsiffror i sina prognoser, trots att de själva är tillväxtfientliga och har en politik som kommer att vara direkt skadlig för företagandet och tillväxten i samhället. Vi kan konstatera att Fi är ett högskatteparti, faktiskt värre än Vänsterpartiet.

Fi vill:

- höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S
- höja arbetsgivaravgiften
- återinföra gåvoskatten
- återinföra arvsskatten
- återinföra förmögenhetsskatten

Fi har också en grumlig syn på yttrandefrihet. I tidningen Journalisten fick partierna frågan om det ska inrättas ett medieråd med makt att bötfälla publicister. Alla svarade bestämt nej. Utom Fi, som tycker att man ska följa den argentinska modellen med ett "observatorium" som granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål.

Vid grova överträdelser, det som Fi kallar "medialt våld", ska enskilda publicister kunna beläggas med skadestånd. Fi vill alltså ha ett råd som granskar vad medierna skriver och straffar dem som skriver sådant Fi inte gillar.

Fi vill att just deras perspektiv ska genomsyra (ett ord psom återkommer ofta i partiprogrammet) hela samhället. På alla tänkbara områden. I stort och smått ska partiets idéer och inställning (eller "kunskap" som Fi självt kallar det) pådyvlas andra.

Därför vill Fi bland annat:

- verka för att alla reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla "konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv"

- verka för en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden (trots att nästan alla som dör på jobbet är män)

- verka för att Arbetsförmedlingen i sitt arbete med arbetslöshetsfrågor problematiserar konsekvenserna av kvinnors underordning (eller så kan ju AF förmedla jobb i stället)

- verka för att utbildningen i förskola, fritidshem, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning och universitetsutbildningar alla får ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv, samt genomsyras av normkritisk pedagogik

- verka för alla elevers rätt till professionell vägledning genomsyrad av genus- och funktionalitetsperspektiv, antirasistiskt och ett normkritiskt perspektiv (viktiga inslag i en studievägledares arbete, förstås)

- frysa mäns löner så att kvinnor kan "komma ikapp"

- oavsett bransch - montera ned hela den traditionella säkerhetspolitiken och fokusera på hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer

- verka för en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett

könsmaktsperspektiv (mer pengar till kvinnodominerade utbildningar?)
 

- verka för att SFI-undervisningen ska utgå från ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv (kommer säkert hjälpa alla att lära sig svenska mycket snabbare)

- verka för att utbildning kring alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv genomförs för all personal inom skola, socialtjänst och all behandlingsverksamhet

- verka för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering (detta betyder i klartext att alla restauranger och små butiker måste handikappanpassas för att inte fällas)

- verka för att kulturen genomsyrar alla de övriga politikområdena - verka för en feministisk utvärdering av sexköpslagen (en sådan har ju redan gjorts?)

- avskaffa LOV

- verka för ett förbud mot reklam för strippklubbar

- motverka spridningen av pornografi (nätcensur, någon?)

- verka för att minderåriga ska få byta juridiskt kön och få könskorrigerande vård efter sedvanlig utredning

- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter

- verka för att inkludera kön samt transpersoner i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och att hetslagstiftningen ska utformas med ett tydligt strukturellt perspektiv

- omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster

Så här fortsätter det. Men vi stannar där. Fi:s partiprogram bjuder förstås på mer, men allt är i samma anda.Genomgående i Fi:s politik är att samhället ska stöpas om efter deras idéer om antirasism, antidiskriminering, normkritik och genus.

Fi vill alltså ändra på människor. Tvinga dem att tänka "rätt". Det finns helt enkelt inte plats för några andra perspektiv i Feministiskt initiativs Sverige.

Fi är ett auktoritärt parti. Det propagerar för censur, förbud och tvång. Det är deras väg eller ingen väg. Gör en insats och håll detta parti utanför landets lagstiftande församling på söndag!

Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna

Antirasisternas rasism

Sverigedemokraterna jobbar febrilt för att tvätta partiet rent från rasistiska utspel och idéer. Det går väl sådär. När partiets toppnamn i landets största stad tvingas hoppa av fem dagar före valdagen till följd av just rasistiska kommentarer, inser nog de flesta att det finns mer arbete kvar att göra.

Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina "antirasisterna" som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.

Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att "värna svensk kultur" och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.

Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.

Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.

Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.

Skaffa era egna valaffischer, Fi!

Feministiskt initiativ klagar ständigt över att de inga pengar har, trots att de fått miljonbelopp av bland andra Abba-Benny och skryter om hur många medlemmar som strömmar till.

Pengabristen är ett angivet motiv till att Fi valt att klä andra partiers valaffischer med rosa glasögon. De har nämligen inte råd att skaffa egna affischer. Schyman kallar det "en liten opinionsyttring med glimten i ögat".

Det är intressant, det där. Allt Fi företar sig är roligt och görs med kärlek. Jag tror emellertid att partiet hade varit lagom roat om någon klottrat ned deras affischer. Då hade det nog rent av tolkats som ett uttryck för kvinnohat.

För de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är det vardagsmat att få både valaffischer och valstugor vandaliserade. Det är dock unikt att ett parti som aspirerar på en plats i den svenska lagstiftande församlingen helt öppet ägnar sig åt skadegörelse av detta slag - och sedan skämtar bort det.

Min fråga till Fi lyder: Är det OK om andra partier klottrar ned era valaffischer? Er kampanj kan nämligen inte tolkas som annat än grönt ljus för just detta. Ty som man själv vill bli behandlad behandlar man andra...

Läs även:
Toklandet

Centerpartiets Hannes Hervieu reagerar.

Bilden är hämtad från bloggen Toklandet.

En naiv politik väntar

Politik handlar om att våga drömma om morgondagen. Att ha visioner. Att vilja förändra. Men det handlar också om att stå med bägge fötterna på marken i det vardagliga. Att vara realistisk. Vissa av de politiska partierna har konsekvent svårt med det sistnämnda.

För partiet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har drömmandet alltid varit viktigast. Dessa partier har inte räknat med att få ett stort politiskt inflytande, vilket gjort att kunnat lägga stolliga budgetförslag och allmänt leva i det blå.

MP har emellertid vuxit till en maktfaktor i svensk politik. Partiet strävar efter att bli tredje största parti. Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna kommer att stjäla den positionen i detta val, men till skillnad från SD kommer MP att få reellt inflytande över politiken om de rödgröna blir största block. För första gången kan de sitta i en regering.

Vilket är skrämmande. Ty MP är ett extremt parti på många sätt. Det vill minska försvarsanslagen med en fjärdel (i ett första steg). Det vill avveckla kärnkraften. Det vill chockbeskatta alla trafikanter med en flygskatt och höjda skatter på drivmedel. Det vill att vi ska arbeta mindre. MP leds dessutom av en manshatare.

Det är en verklighetsfrämmande, naiv och infantil politik som väntar vid en rödgrön valseger. Senast fick vi friår. Människor fick ett års betald ledighet mot att en arbetslös gick in och gjorde deras jobb. En stor framgång, tyckte MP. Kostsamt och idiotiskt, tyckte alla andra. Friåret försvann. Men MP vill ha det åter.

Med MP i regeringen och med aktivt stöd av V, som kommer pressa på för högre skatter och fler galenskaper i jämställdhetspolitiken, har Stefan Löfven ingen avundsvärd sits efter en valseger. Då vore det klädsamt om hans parti hade en egen politik att komma med.

Frågetecknen är många. Hur ska Löfven och vänsterpartierna få flyktingar i arbete? Hur ska bostadkrisen lösas? Inga svar.

Någon integrationspolitik att tala om har de inte. De rödgröna har tigit sig igenom hela valrörelsen, vilket är oerhört fegt. Moderaterna har åtminstone sagt att de vill fortsätta med dagens flyktingpolitik och medgett att de inte har några lösningar på de utmaningar som invandringen medför. Löfven har inte sagt flaska.

Det är bra att byta regering ibland. Samma gäng ska inte sitta vid makten för länge, och det är nog definitivt dags för Reinfeldt och Borg att lämna över till någon annan.

Jag är dock inte ett dugg optimistisk till Löfvens möjligheter att föra en framgångsrik politik. Varken när det gäller sysselsättning, bostäder eller skola. Ett skäl till att Socialdemokraterna kastades ut från Rosenbad var att de hade misslyckats på just dessa områden. Löfvens politik innebär ingen kursändring från den gamla politiken.

Vi kommer få se mer av den politik som sossarna drev under 00-talets första hälft. Det gick inte så bra då. Det kommer inte gå bra nu heller. Jag tror därför att en S-ledd vänsterregering kommer få svårt att bli omvald.

En sak vet vi i alla fall: Det är mer hjärta och mindre hjärna i politiken som väntar efter en rödgrön valseger.