Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Omvälvningen

DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell har vandrat runt på Östermalms gator på jakt efter åsikter om Sverigedemokraterna. Det finns en "vrede", konstaterar DN-journalisterna i sitt långa reportage. Slutsatsen är att SD växer, att överklassen håller på att gå från M till SD.

Bilden passar utmärkt in i vänsteranalysen av fascismen som överklassens slutliga vapen mot arbetsklassen. Den slutsatsen är förstås felaktig, men den dras föga förvånande just nu i sociala medier och på annat håll.

Nantell och af Kleen träffar allt från en gammal moderatledare till Jan Guillou (det går ju inte att göra ett reportage på Östermalm utan att vandra den röda mattan upp till Guillous lägenhet på Strandvägen).

Bilden är kluven: å ena sidan finns migrationsvänner som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (bra så länge hon uttalar sig i rättssäkerhetsfrågor och inget annat), å den andra Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. En före detta moderatledare och en före detta minister i Reinfeldts regering som båda verkar fly förbannade över den migrationspolitik som förts under lång tid och de effekter den får på det svenska samhället.

Det är fler som ställer upp. Och det är inte den outbildade underklassen från den bortglömda glesbygden, de arga unga männen som skyller sina egna misslyckanden på invandringen. Det är framgångsrika företagare och fastighetsentreprenörer. Kunniga och välutbildade människor. Hur lyckades allianspartierna stöta bort dessa?

Paret Adelsohn Liljeroth kommer att få mycket skit offentligt för den där intervjun, trots att de inte alls kom ut som SD-anhängare. Men de lär även få en hel del ryggdunkningar i informella sammanhang. Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt.

Den direkta effekten i form av ett ökat incitament att söka asyl i just Sverige och konsekvenser i form av ökad belastning på de offentliga välfärdssystemen borde varje person med ett måttligt förstånd ha kunnat lista ut. Ändå står vi här nu med å ena sidan en rödgrön regering som tätat luckorna vid gränsen men vidhåller att det inte gick att förutspå att så många skulle söka asyl här och å andra sidan en borgerlighet som är djupt splittrad i frågan om den förda politiken var rätt eller fel.

De som intervjuas i DN är förstås inte representativa för alla på Östermalm eller ens för sin inkomstgrupp. Däremot är det tydligt att många väljare är förbannade och besvikna. Det är vanligt folk som sätter sina barn i skolor som inte fungerar, som får sina operationer uppskjutna på grund av läkarbrist och som känner allt större otrygghet i såväl kommunala simhallar som på vägen hem från bussen på kvällen. Östermalm är ingen otrygg plats. Men även östermalmsbor ser förstås vad som händer runt om i staden och landet. Och de gillar det inte.

Det är något som händer i den svenska väljarkåren nu. En omvälvning. En normalisering av SD som parti. Detta är en utveckling som har pågått i ett antal år men accelererade under Reinfeldts fyra sista år som statsminister och moderatledare. Migrationspolitiken är en viktig förklaring, men sannolikt inte hela.

Ty samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. Inget av detta faller personer tillhörande den konservativa eller liberalkonservativa sidan i smaken. Men Moderaternas vänstersväng och Kristdemokraternas rädsla för att vara konservativa har gjort att alternativ har saknats. Tills SD dök upp och ifrågasatte allt ovanstående.

Runt 7 av 10 svenskar stöder den mer restriktiva asyl- och migrationspolitiken. Opinionen har visserligen svängt en hel del sedan i höstas, men stödet för att öka invandringen har varit konstant lägre än för att minska. Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 2015 års svängdörrspolitik, åtminstone inte på kort sikt.

När det börjar sjunka in hos illa informerade väljare och makthavare hur stort integrationsmisslyckandet i själva verket är, kommer de partier som strider för att åter nå de volymer av asylinvandring som Sverige hade under 2014-15 framstå i mer korrekt dager: som direkt samhällsfarliga.

Frågan är om de borgerliga som tagit steget över till SD och rent av ställer upp i DN för att prata om det kommer se något skäl att ta steget tillbaka.

Läs även:
Den sjätte mannen

En polariserad debatt

Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift.

När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet.

Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag. De tycker att debatten har blivit alldeles för polariserad, berättas det i sociala medier. "Har ni upptäckt det först nu?" har jag god lust att svara.

Ja, diskussionsklimatet är polariserat. Det har varit det länge, men vissa – skyddade av partiledning och en närmast enig journalistkår – har tydligen inte märkt det. Inte förrän nu när pendeln har svängt tillbaka, nu när kritikerna har fått vatten på sin kvarn, när Moderaterna i panik vill stoppa asylsökande vid gränsen och regeringen inför gränskontroller och föreslår att den ska få makten att stänga Öresundsbron.

Sverige har under lång tid varit uppdelat i två läger. Det som har hänt nu är att det skett en förskjutning från den ena till den andra sidan och/eller att denna andra sida har tagit mod till sig att vädra sitt missnöje.

För de människor som levt i en bubbla i många år, eftersom åsiktsmotståndare i de egna partierna inte vågat säga vad de egentligen tycker, upplevs detta som att hela deras omgivning närmast över en natt gått och blivit "främlingsfientlig". Så är det givetvis inte. Moderaterna var för en rimlig migrationspolitik innan Reinfeldt tog över partiet. Det är lätt att glömma det nu. Dessa åsikter har givetvis inte försvunnit även om de under det senaste decenniet har pressats in i garderoben och stämplats som främlingsfientliga och radikala.

Jag tror att orsaken till polariseringen egentligen är rätt enkel. När det bedrivs en extrem politik på ett område, när alla rusar åt samma håll (och de som inte gör det håller tyst), kommer det till slut födas en motreaktion. När ifrågasättanden sopades under mattan, när kritiker misstänkliggjordes, minskade motståndet för borgerliga sympatisörer att ta steget till Sverigedemokraterna. Detta tror jag är en viktig förklaring till SD:s exempellösa tillväxt.

Om kritiker hade tagits på allvar och ifrågasättanden bemötts i öppen och ärlig debatt, om problem inte förnekats eller förminskats, hade de borgerliga partierna utan tvekan kunnat absorbera de kritiker som hastigt och lustigt lämnat de gamla partierna för ett nytt. Men genom att fortsätta stämpla all kritik mot den förda migrations- och asylpolitiken som rasistisk och sverigedemokratisk skickade Moderaterna och även Socialdemokraterna i praktiken en hälsning till de sympatisörer och väljare som tagit steget över till SD eller funderade på saken: "Ni kan gott stanna där." Och tänk, det gjorde de.

Nu ska samma väljare lockas tillbaka genom att de båda stora partierna lägger om migrationspolitiken. Allt gammalt är glömt, alla tillmälen och misstänkliggöranden förlåtna. Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Debatten är redan så pass polariserad och tonläget så uppskruvat att det kommer bli svårt för många gamla borgerliga väljare att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Avslutningsvis har vi förstås den klick inom grönhögern som vägrar låta sig nedslås av verkligheten utan tvärtom fortsätter att föra en ideologisk debatt helt utan hänsyn till realiteter och begränsningar. Deras resonemang gör möjligen succé i tankesmedjor och på ungdomsförbundens rödvinskvällar. Men de är knappast relevanta någon annanstans.

Ju längre pendeln svänger från denna grupps tankevärld, desto tätare lär invektiven hagla. 

En nödvändig splittring

Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig inom borgerligheten. Ett verbalt krig mellan socialliberaler på ena sidan och liberaler och liberalkonservativa på den andra. Vänstern tittar nyfiket på.

I kulisserna skymtar aktuella spörsmål som publicering av gärningsmäns etnicitet, vilket blivit en omdebatterad fråga efter Ikea-dådet. Men detta krig handlar egentligen i första hand om synen på hela migrations- och integrationspolitiken, och som så mycket annat ges den stora emotionella övertoner till följd av att den därmed även innehåller den underliggande frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

På ena sidan står ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri genom bland andra Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg och PM Nilsson. På den andra hittar vi inte bara Sydsvenskans Per Svensson och tidningar som Upsala Nya Tidning och Sundsvalls Tidning utan också en hel drös vänsterskribenter som genom instick utifrån plötsligt tycks ha ett osedvanligt stort intresse för liberalers välmående och framtid. De oroas och upprörs över en upplevd anpassning till SD.

I själva verket tror jag att en viktig delförklaring till SD:s tillväxt är borgerlighetens bestämda skutt vänsterut. Borgerliga partier och företrädare har gett partier och debattörer till vänster problembeskrivningsprivilegiet. Många känner inte längre igen sig i sina gamla partier.

Det är när man inte ens vill se existerande problem för att dessa problem i sig kan tänkas utnyttjas politiskt av SD, som förnuftets båt definitivt har lämnat kajen. Då ägnar man sig åt skönmålning, och den sortens beteende genomskådas lätt. Konsekvensen blir ett minskat förtroende från de egna. Vi ska minnas att många som röstar på SD inte ens gillar partiet i fråga. Det är en ren proteströst.

När ett stort borgerligt parti som tidigare stod upp för lag och ordning monterar ned det svenska försvaret, stillatigande ser på när vardagsbrottsligheten ökar, börjar älska facket, hoppar i galen tunna med tokfeminister genom att kalla sig feministiskt och köpa idén om Sverige som ett patriarkat, öppnar gränserna för rekordstor asylinvandring utan en realistisk idé om hur de som kommer till Sverige ska kunna försörja sig själva... Ja, då är det inte så konstigt om många väljare blir förvirrade och besvikna.

Denna upplevelse av vänsterglidning inom borgerligheten finns givetvis även hos de borgerliga ledarskribenter som nu angrips med brunfärg. Jag vill hävda att den påstådda anpassningen till Sverigedemokraterna är något av en myt. I själva verket handlar det om en återgång till borgerliga värderingar som förlorats längs vägen i det stora alliansprojektet och omstöpningen av Moderaterna. Må så vara att en del av dessa värderingar delas av ett parti som blev det tredje största i förra valet.

Det är förbluffande att frågan om "vad som gynnar SD" fortfarande tillåts överskugga all saklig diskussion. Jag tror nämligen att de flesta av oss borde kunna enas om att vad etablissemanget till höger och vänster än har gjort hittills, har det "gynnat SD". Detta eftersom just frågan om vad som "gynnar SD" har fått dem att släppa blicken från sakpolitiken och i stället fokusera på en positionering som månne ger likes och hjärtan från de egna på Facebook men som inte leder ett enda steg framåt i kampen mot kriminalitet och utanförskap och för fler bostäder, mer tillgänglig samhällsservice och en fungerande infrastruktur.

Det saknas inte utmaningar i dagens Sverige. Skribenter till både höger och vänster borde fylla sina dagar med att hitta kreativa lösningar i stället för att sätta etiketter på motståndaren och oroa sig över dennes mentala hälsa. Men det görs inte. Att hitta lösningar på komplicerade problem är alldeles för utmattande. Det är mycket lättare att skrika "brunhöger!".

Låg mig då säga en sak till borgerligheten där ute: det enda sättet att göra det ni säger er vilja göra, hejda SD:s tillväxt, är att hitta lösningar på de stora misslyckanden som fått väljare att gå till nämnda parti. Era väljare förväntar sig att människor ska vara lika inför lagen. Att äganderätten ska försvaras. Att det finns en plan för att hantera att tiotusentals människor söker asyl i Sverige eftersom det ju är ni, politikerna, som har skapat regelverket.

Kanske ser vi nu en pågående splittring inom borgerligheten. En nödvändig splittring mellan å ena sidan de som vill ha en borgerlighet som står upp för idealen frihet under ansvar och inte ser Sverige som världens socialtjänst och å den andra socialliberaler med miljöpartistiska sympatier för vilka det är överordnat allt annat att hamna på motsatt sida som SD.

Det är hög tid för alla liberaler och konservativa att välja vilken riktning på politiken vi vill ha.

Tidigare bloggat:
Liberala rop i ett svenskt mörker

Läs även:
Sanna Rayman, Csaba Bene Perlenberg, Dagens Arena: Hur mår högern?

Moderaterna ett parti utan riktning

Fredrik Reinfeldts segertal efter den historiska valsegern 2006 innehöll en intressant passage. Det var när han förklarade att partiets kärnväljare valt Moderaterna precis som vanligt, att vissa som inte röstade på M i valet före hade återvänt men att det även fanns en tredje grupp som låg bakom partiets starka resultat.

I det här valet har även de som aldrig tänk tanken att rösta på Moderaterna röstat på oss, och vi vill att alla ska känna sig hemma i våra nya moderater!

Ovanstående utdrag är talande för hur Moderaterna kom att utvecklas under Reinfeldts ledning. För att lyckas attrahera bredast möjliga väljargrupper, och vara lika attraktivt för såväl gammelmoderater som f.d. sosseväljare, skulle partiet komma att bli så brett att det helt tappade riktning. Den som röstade på Moderaterna både 2002 och 2010 röstade i praktiken på en partisymbol. Inte en idé. Inte en politik.

När Reinfeldt på valnatten 2014 såg vartåt det barkade med regeringsmakten, klev han helt enkelt upp på scenen och sade upp sig. Där och då. Strax efteråt lämnade även Anders Borg skutan. De båda, som fyllt Moderaterna med sina personligheter, lämnade ett vilset parti efter sig.

SVT:s dokumentär i två delar om Nya Moderaterna bjöd inte på något uppseendeväckande eller direkt nytt. Mycket material återvanns från den gamla dokumentärserien Ordförande Persson och varvades med nya intervjuer med några av Reinfeldts närmaste medarbetare och ett antal politiska tyckare på vänsterkanten. Och Mona Sahlin, förstås.

Det är intressant att betrakta hur vänstern motvilligt imponerades av Reinfeldt. Att han under sin tid som moderatledare och statsminister vann mycket sympati från vänsterhåll säger både en del om de politiska framgångarna och om själva innehållet i politiken. Reinfeldt var aldrig en typisk högerpolitiker. Han gjorde upp med Miljöpartiet i för Sverige väldigt viktiga frågor. Att låta MP få avgörande inflytande över migrationspolitiken var ett gigantiskt felsteg.

Regeringströtthet drabbar alla regeringar. Det var därför inget särskilt konstigt eller oväntat i Alliansens valförlust. Efter åtta år vid makten, varav de senaste fyra som en stram förvaltare av makten snarare än moder till nya politiska idéer, var det dags att lämna. Detta är det mest sunda tillståndet i en fungerande demokrati.

Problemet för Moderaterna var att det inte fanns någon tanke på "efter Reinfeldt". Därför blev hans sorti på valnatten så chockartad. Den store ledaren lämnade och bakom honom fanns - ingenting. Ingen idé. Ingen ideologisk karta. Inte ens någon svag styrfart i en bestämd riktning.

Detta tillstånd är resultatet av Reinfeldts medvetna ideologiska åderlåtning av Moderaterna. Det blev suspekt att tänka ideologiskt, att vara lite visionär. Reinfeldt varnade för visioner.

Partiet kommer under sin nya ledning få kämpa för att hitta en identitet igen. I dagsläget skjuts nämligen svaret på alla stora frågor på framtiden. Saken ska avgöras i en rad tillsatta arbetsgrupper.

Alliansens största bedrift kommer ur borgerligt perspektiv alltid vara jobbskatteavdraget. Men under samma tid som skatten på arbete sänktes, höjdes miljöskatterna, skatten på alkohol och tobak. FRA-lagen klubbades. Datalagringsdirektivet blev svensk lag (och ser nu ut att bli kvar, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat det direktiv som den svenska lagen bygger på). Och det svenska EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen.

Jag är glad att Reinfeldt är borta både som statsminister och moderatledare. Tyvärr har vi inte fått någon vettig ersättare på endera post. Det är den trista verkligheten för borgerliga väljare att förhålla sig till just nu.

Se även:
"Nya Moderaterna" del 1, del 2

Läs även:
HAX

Feminism i en liten ask

Feminism är ett laddat ord. För vissa handlar det att värna en förtryckt grupp i samhället, för andra innebär det en alldeles för kollektivistisk syn på människan och en oönskad strävan att bygga ut politiken. Jag behöver inte säga att jag tillhör den senare gruppen.

Amanda Björkman kallar sig liberal feminist. Det finns vissa som gör det. För henne betyder feminism att "se ett samhälle där kvinnors liv och möjligheter är begränsade enbart på grund av att de är kvinnor". Men hon vill inte ha radikal vänsterpolitik, säger hon.

Vilket samhälle pratar då Amanda Björkman om? Saudiarabien - där kvinnor är förbjudna att köra bil? Afghanistan - där kvinnor av tradition måste täcka sitt hår och ansikte? Eller kanske Irland - där abort är förbjuden?

Nej, Sverige. Världens kanske mest feminiserade land. Hur begränsas kvinnors liv och möjligheter i dagens Sverige? Förklara. Löneskillnaderna mellan könen brukar nämnas. Men det som brukar kallas den oförklarade löneskillnaden, alltså den som inte kan förklaras av skillnad i erfarenhet, utbildning eller annat, är några få procent. Detta kan inte betraktas som att få sitt liv och sina möjligheter begränsade på grund av sitt kön.

I övrigt då? Det går bättre i skolan för tjejer än för pojkar. Fler män än kvinnor tar livet av sig. Av alla dödsolyckor i arbetet rör nästan samtliga män. Män är mer våldsdrabbade. Män förlorar oftast vårdnadstvister. Kvinnor döms generellt sett till lägre straff. Och så vidare.

Detta betyder inte att livet som kvinna är en dans på rosor. Men det betyder att kvinnor i Sverige har minst lika goda möjligheter att forma sina liv som män har.

Grundläggande i ett gott samhälle är lika rättigheter. Att alla är lika inför lagen. Extrema grupper som Feministiskt initiativ vill ha särskilda rättigheter för kvinnor. Det är motsatsen till jämställdhet och likhet inför lagen.

Just nu håller Fi kongress. Där kommer det diskuteras om 18-årsgräns för att hålla "icke-mänskliga djur" för sällskap, förbud av "fiskjakt", teckenspråk som obligatoriskt ämne i skolan, "makt" som skolämne (gissa ur vilket perspektiv), att återinföra alla skatter som avskaffats de senaste 15 åren, "avveckla" skatteparadis utomlands, prisregleringar på kollektivtrafik som tåg och flyg så att flyg alltid är dyrast, om att högre utbildning ska genomsyras av "genus-, funktionalitets, hbtq- och antirasistiska perspektiv" bland mycket annat.

I kongresshandlingarna kan man se att "fåmansföretagande" ersatts av "fåhensföretagande". Ja, på den nivån är det. Fi-kongressen är en studie i odiagnosticerad galenskap.

Dessa extremister försökte komma in i Sveriges lagstiftande församling i höstas. De kommer försöka igen. Att en liberal feminist vänder sig emot radikal vänsterpolitik och rena stolligheter är positivt. Men att utmåla Sverige som "ett samhälle där kvinnors liv och möjligheter är begränsade enbart på grund av att de är kvinnor" är att spela Gudrun Schymans feminister i famnen, att köpa deras förvridna grundsyn på samhället och männen och kvinnorna i det.

Det är tvärtom denna grundsyn som måste utmanas. Ett jobb för riktiga liberaler och borgerliga. Alltså alla som inte är feminister.

Läs även:
Uvell

En allians som leker opposition

I går kom beviset för att landet står utan en borgerlig opposition. I går såg Alliansen till att lägga ned sina röster när Sverigedemokraterna yrkade misstroendevotum mot Stefan Löfven.

Regeringspartierna röstade såklart nej. Vänsterpartiet, som kallar sig oppositionsparti men ingått ett nära samarbete med regeringen, avstod från att rösta. Och allianspartierna gjorde alltså som Vänsterpartiet. Detta agerande var förstås en direkt konsekvens av den så kallade decemberöverenskommelsen. Minoriteten ska numera tillåtas styra över majoriteten.

Men det som i praktiken skedde var att den borgerliga oppositionen underlät att fälla en statsminister som samlar 38 procents stöd i riksdagen. En icke-socialistisk majoritet låter en rödgrön minoritet styra landet. Trots att de borgerliga vet att många försämringar kommer att ske under denna mandatperiod. Inför omröstningen medgav Göran Hägglund till Sveriges Radio att mer socialism nu kan gynna Alliansen i valet 2018 (och detta kallas alltså att "ta ansvar" för Sverige).

Allianspartiernas agerande är ett svek mot alla väljare som röstade på dem. Under den resterande delen av mandatperioden kommer de borgerliga tala vitt och brett om vilken kraftfull opposition de är. Det kan rent av komma att bli tjatigt. Men nu vet alla väljare vad detta är värt i praktiken. När det verkligen gäller.

Detta kan ingen alliansdans i världen sudda bort.

Ingen vet vad Kinberg Batra vill

Så blev då Anna Kinberg Batra som väntat vald till ny moderatledare. Hon höll ett lamt installationstal. Månne behöver hon öva på sin talekonst. Men framför allt var talet fullt av allmänborgerliga plattityder vi har hört tusen gånger förr och tomt på visioner och tydliga frihetliga ställningstaganden.

Det var ett förvånansvärt ljummet tal ackompanjerat av pliktskyldiga men föga entusiastiska applåder. Kinberg Batra vill ha ordning och reda i välfärden och likvärdiga skolor överallt. Floskler om "öppenhet". Och givetvis ett försvar av decemberöverenskommelsen, som ju är hennes plikt i egenskap av ny partiledare. Det enda tydliga ställningstagandet som bryter med den reinfeldtska linjen är att Kinberg Batra vill utreda förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap.

Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig av Kinberg Batras första framträdande som nyvald moderatledare. Inte mycket. Men jag tycker att hon missade en chans att redan från start sätta bilden av att förändring är på gång.

Hon skulle ha kunnat vara mycket tydligare med att en moderat kärnfråga är självförsörjning för alla. I denna fråga ryms även migrationspolitiken. Hon skulle ha kunnat sätta ned foten mot moralistisk skitlagstiftning. Moderaterna slogs en gång i tiden mot förmynderiet. Hon hade även kunnat ta avstånd från övervakningsstaten och kräva ett stopp för massövervakningen.

Vi fick inget av detta. Vilket inte var så överraskande. Men Kinberg Batra måste våga om hon ska kunna stoppa tappet till Sverigedemokraterna och samtidigt göra Moderaterna till en relevant borgerlig kraft under de kommande åren. En fortsatt vandring mot mitten är inte svaret.

Problemet just nu är att ingen, inte heller alla de moderater som valde Kinberg Batra i dag, vet vad hon vill. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter hennes första tal som moderat partiledare.

Året då högern blev tokig

2014 var året då den svenska högern, både den partipolitiska och stora delar av den partipolitiskt obundna liberalismen, slutligt förlorade förståndet.

Detta år markerade borgerlighetens kris, och det hade inte främst med valförlusten utan desto mer med decemberöverenskommelsen och alienationen av de egna väljarna att göra. Det finns emellertid en gnutta hopp, som jag ska komma till i slutet.

Vi börjar med att blicka tillbaka till i våras. EU-valet blev en stor framgång för Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. De enda som lyckades rida på framgångsvägen ända in till målsnöret i september var dock SD. MP gjorde, givet förväntningarna, ett fiaskoval till riksdagen. Fi missade till mångas lättnad riksdagsspärren. SD, däremot, mer än fördubblade sitt röstetal och blev tredje störta parti.

Detta skapade en ny situation i Sveriges riksdag då inget av de stora blocken ens var i närheten av egen majoritet. Sex partier gick samman i en överenskommelse som i praktiken innebär att parlamentarismen kringskärs, att oppositionen frånsäger sig möjlighet att påverka vid budgetomröstningar och att en riksdagsminoritet garanteras makt så länge den sitter i regeringen.

Årets hetaste fråga har tvivelsutan varit asyl- och migrationspolitiken. I takt med att Migrationsverket skrev upp sina prognoser (runt 100 000 asylsökande väntas under 2015) och kostnaderna för mottagningen skenade blev migrationspolitiken plötsligt den största satsningen från både Alliansen och de rödgröna i årets val. De vill upprätthålla samma politik, som är unik i EU, men har inga lösningar på hur flyktingarna ska komma i arbete eller få en bostad. Arvet efter Reinfeldt i denna fråga är kort sagt förfärligt.

Kristdemokraterna tog bladet från munnen och gjorde det de borde ha gjort för flera år sedan: lade egna konkreta migrationspolitiska förslag om annat än att bara fortsätta dansa efter Miljöpartiets pipa.

Även om jag har invändningar mot flera av förslagen och framför allt ser dem som otillräckliga, kan utspelet i sig visa sig bli en dörröppnare och ett startskott för en bredare diskussion. Från och med nu löper borgerliga politiker inte längre samma risk att få SD-kortet kastat på sig när de lägger förslag om en mer realistisk migrationspolitik. De kan hänvisa till KD, och KD kan knappast stämplas som "onda". Däremot återstår att ta steget till att också våga hävda att dagens mottagningsnivåer inte kan upprätthållas.

För vi vet ju att en majoritet av alliansväljarna, och ungefär hälften av alla väljare oavsett partisympatier, vill se en minskad asylinvandring och skärpta krav på dem som kommer hit. 57 procent av Alliansens väljare vill dessutom se ett samarbete med SD.

Partiledningarna ligger alltså steget efter sina egna väljare. Det är inte hållbart. Därför tror jag att vi kommer att få se försiktiga positionsförskjutningar under de kommande åren, troligen med start redan under 2015. Annars kommer inte bara SD att fortsätta växa, utan förmodligen även ett nytt borgerligt parti att bildas.

2014 var året då vissa debattörer slutligen gav upp försöken att hålla sig till fakta och började ta till alla medel för att få fram sin poäng om invandringspolitiken. Inklusive att sprida myter och osanningar.

Men jag hyser en viss förhoppning om att en tillnyktring kan vara på väg. Inte hos Fores, Migro och andra tossiga organisationer som inte är intresserade av fakta utan driver något slags utopiskt korståg tillsammans med den gröna vänstern. Låt dem fortsätta med det.

Jag tror mer på ett allmänborgerligt uppvaknande. Det är nämligen ingen god idé för ett parti att dansa i otakt med sina egna väljare. Då kommer de till slut att söka sig en ny danspartner.

Tidigare bloggat:
Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ
Autistiskt förälskad i ens egen godhet
Snällast vinner inte migrationsdebatten

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm

De fattar inte vad som hände

Det är smått surrealistiskt att se hur de fyra borgerliga partierna beter sig nu inför budgetomröstningen i riksdagen. Markeringarna mot SD har gått så långt att allianspartierna öppet önskar att deras eget budgetförslag faller så att ett extraval inte tvingas fram.

Sverigedemokraterna kan avgöra budgetstriden. Annie Lööf menar dock att de bara bluffar när de säger att de kan tänka sig att rösta för Alliansens budget. Normalt sett kunde man vänta sig att allianspartierna vore glada över att deras, inte regeringens, budget går igenom. Det är trots allt riksdagen som säger till regeringen vad den ska göra, inte tvärtom.

Men nej. Lööf menar att om SD ser till att Löfvens budget faller är det "mycket allvarligt". Då måste man, tycker Lööf, se över budgetreglerna så att partierna bara röstar på sina egna budgetförslag. Detta är häpnadsväckande. Den borgerliga oppositionen vill inte att deras egen politik går igenom i riksdagen. Är verkligen avståndstagandet från SD viktigare än att få igenom den politik som Alliansen gick till val på?

Alliansens stjärnor, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, är borta. Och därmed också mycket av den trovärdighet som någonstans ändå omgav alliansbygget. När Alliansen höll pressträff häromdagen skickades rena rama U21-laget fram. Det var, för att citera Johan Croneman, "som att lyssna på hur man lagar mat - i radio".

Svensk borgerlighet verkar sakna krismedvetande. Jag betvivlar att de borgerliga partierna ens förstår varför de förlorade valet eller hur de ska kunna ta sig tillbaka igen. Kanske framför allt varför de ska ta sig tillbaka. Efter Reinfeldts envetna kamp mot liberal ideologi och borgerligt idéarbete finns i praktiken bara en kampanjorganisation och en partilogga kvar. Inget innehåll. Inga idéer.

Från liberalt håll hörs röster som säger att det är bättre att förlora vissa väljare till SD än att behålla väljare som är kritiska mot asyl- och integrationspolitiken. Med en sådan inställning är det precis vad som kommer att ske - tappet till SD kommer sannolikt att fortsätta. Och det handlar inte bara om asylpolitiken utan också om försvars- och äldrepolitik.

Det som är oroväckande är att borgerligheten helt saknar lösningar på några av Sveriges största utmaningar under det kommande decenniet och framåt. Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda. Den akuta bostadsbristen. Krisen i flyktingmottagandet. Det vi får veta är vad som måste bli bättre (jo, den insikten finns tidvis). Men inte hur. En problemformulering utan lösningar räcker faktiskt inte.

Borgerlighetens politik får inte reduceras till att handla om SD och positionen i förhållande till dem. Den måste handla om Sverige och framtiden för de människor som bor här. Om nu politikerna ska göra det de älskar att prata så mycket om, nämligen ta ansvar.

Men det var kanske just bara prat.

Händer något i migrationsfrågan?

Det verkar faktiskt som om något är på väg att hända. Allt fler artiklar som kritiserar den nuvarande miljöpartistiska migrationspolitiken dyker upp.

Ännu saknas utspel från de tunga spelarna. Men tabut mot att i alla fall diskutera frågan verkar börja luckras upp något.

Centerpartisten Staffan Danielsson, f.d. riksdagsledamot, har skapat ett Facebookupprop "för en sansad asyl- och flyktingpolitik". Den moderate statsvetaren Carl Johan Ljungberg efterfrågar en borgerlig migrationspolitik som i korthet går ut på att ställa högre krav på den som invandrar. Expressens Anna Dahlberg har skrivit ett flertal artiklar på ämnet svensk asyl- och integrationspolitik. Nu senast ifrågasätter hon tabut kring att diskutera volymerna.

SvD:s Tove Lifvendahl berör volymfrågan och kräver en genomtänkt hållning från politikerna. Samma tidnings Sanna Rayman kritiserar de borgerliga partierna för att komma med tomma besvärjelser i stället för integrationspolitiska lösningar.

Allt fler på den borgerliga kanten verkar alltså reagera. Migrationsverkets uppskrivna prognoser över asylsökande och vetskapen om att anhöriginvandringen tidigare har varit dubbelt så stor som de positiva asylbeskeden, tycks ha fått fler att inse att jakten på lösningar börjar brådska. Om Sverige ska ta emot uppemot 600 000 människor under denna mandatperiod och varken har en arbetsmarknads- eller bostadspolitik som pallar för trycket från alla som redan har kommit hit, är det klart att goda råd är dyra.

I går hade de två största partierna ett ypperligt tillfälle att presentera nytänkande och smarta lösningar för svenska folket när arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Moderaternas Elisabeth Svantesson möttes i SVT:s Agenda. Debatten blev emellertid ännu ett bevis för att partierna vet vad som är fel men inte har en aning om hur de ska komma tillrätta med det.

Alla partier står inför ett vägval. Att fortsätta som tidigare, se hela mottagningssystemet kollapsa och bana väg för Sverigedemokraterna i ännu ett val. Eller att på allvar sätta sig ned och fundera över det rimliga i att ett sjuprocentsparti ska diktera denna viktiga fråga.

Ett Sverige på väg att spåra ur

Något håller på att hända med Sverige. Processen har gått långsamt men effekterna av den syns allt tydligare. Sverige har blivit ett ängsligt land där det snart bara finns en sanning att förhålla sig till. Du som inte håller med, gör bäst i att hålla tyst.

Vänsterextremismen är på frammarsch. Det talas om en vänstervåg, men det handlar inte om att stödet för Socialdemokraterna ökar eller att svenska folket plötsligt tycker att Vänsterpartiets ekonomiska analfabetism är ett klokt val. Det handlar om att extrema vänstersynpunkter nu blivit så rumsrena att de bereds plats inför miljoner lyssnare i radio.

När kommunisten och extremfeministen (hennes egna ord) Athena Farrokhzad, själv överraskad, fick nöjet att sprida sitt fradgatuggade hat i public service var det ett tecken på normaliseringen av våldsvänsterns förvridna verklighetsbeskrivning. Sveriges Radio har försvarat programmet utan omsvep med argumentet att det är viktigt att olika röster får höras. Så länge det är "rätt" röster, bör tilläggas. Ty SR skulle aldrig släppa fram en person med radikala högeråsikter och låta denne få fritt spelrum.

Framför allt tre frågor förgiftar debattklimatet och hela samhället just nu:

Det handlar om rasism. Vänstern tycks ha vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen av Sverige som ett land präglat av strukturell rasism och omfattande diskriminering. Inget land är fritt från någotdera, men att Sverige - med världens mest generösa invandringspolitik, mängder av kommunala och statliga stödåtgärder för invandrade samt en hård diskrimineringslagstiftning - skulle vara genomsyrat av strukturell rasism är ett löjeväckande påstående.

Det hindrar inte att den åsikten nu är allmängods, och helst inte får ifrågasättas. Alla måste förhålla sig till denna "sanning", och det kan noteras att borgerliga politiker och ministrar (däribland integrationsministern själv) inte gjort mycket för att erbjuda en alternativ ståndpunkt. Här kommer fegheten och rädslan för att trampa snett in i bilden, ett drag som tyvärr inte är exklusivt för folkpartister.

Det handlar förstås om migration, en fråga tätt kopplad till den om rasism. I stället för att hitta lösningar på faktumet att Sverige är sämst i Europa på integration, och att bara 6 av 10 invandrare är självförsörjande efter 15 år i Sverige, används Sverigedemokraterna som måltavla för infantila angrepp och plakatpolitiska utspel. Där kan högern och vänstern stå enade och känna sig duktiga och viktiga.

Samtidigt som asyl- och anhöriginvandringen exploderar i omfattning, arbetsmarknaden är sönderreglerad, skolan dras med enorma bekymmer, bostadsmarknaden har havererat och de utmaningar som den generösa invandringspolitiken skapar inte kan diskuteras utan att invektiv slängs i ens ansikte, undrar di lärde varför Sverigedemokraterna växer. Kanske för att de utgör det enda alternativet för många som är det minsta kritiska till den pågående utvecklingen? Inga andra partier vill ju ens diskutera saken.

Det handlar även om jämställdhet. Feminismen har vunnit många segrar i Sverige under lång tid. Men på sistone har de mest extrema uppfattningar fått gehör i landets största medier. Det extremistiska tomtepartiet Feministiskt initiativ knuffades praktiskt taget in i Europaparlamentet av en enig mediekår. Nu är målet riksdagen.

Partiets tvångsagenda är omfattande. Men dess vilja att omskola män, att ensidigt se till kvinnors situation och utpeka män som en potentiella våldtäktsmän möter inte mycket mothugg i de etablerade kanalerna. Vi kan därför räkna med mer tvång, mer politisk likriktning och ännu mer intolerans i jämställdhetsfrågorna framgent. Den redan smala åsiktskorridoren kommer att krympa till ett knappt passerbart skrymsle.

Jämställdhetsdebatten kan sammanfattas i en enda mening: Antingen är du feminist - eller så håller du käften.

Gemensamt för ovanstående tre frågor är att våldsvänstern och extremfeminismen uttrycker hat och intolerans mot oliktänkande. Det är här jag finner skäl till oro. Det demokratiska samtalet är allvarligt hotat. När våld som politisk metod vinner acceptans, när hat mot meningsmotståndare ses som en självklarhet och när det är civilkurage att störa politiska möten, hotas i förlängningen även vår demokrati.

Att det finns människor med korkade åsikter är knappast något nytt. Men när personer med våldsbejakande idéer och åsikter om meningsmotståndare baserade på deras hudfärg och kön släpps fram och ges ett sådant utrymme, finns det skäl att bli genuint orolig. De extrema ståndpunkterna, hatet och intoleransen, håller på att bli normaliserade. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända i Sverige.

Mattias Svensson gjorde en annorlunda reflektion på Athena Farrokhzads sommartal. Han undrade varför en antirasist som hon sökt sig till extremvänstern och inte blivit liberal. Svensson sträckte ut en hand och efterfrågade dialog. Problemet är att den utsträckta handen möts med en knuten näve. Extremvänstern är inte intresserad av dialog. Den hatar sådana som Mattias Svensson, en medelålders vit man, en hygglig liberal och rasande trevlig person.

Mot en hatisk och revolutionär vänster med stigande självförtroende står en väluppfostrad höger som är van att vänta på sin tur när ordet fördelas. Som inte slår tillbaka. Som artigt applåderar även sina meningsmotståndare. Vi är ingen match för dem. Vi kommer inte ens hinna se det första slaget.

Sverige känns som ett tåg på god väg att spåra ur. En rödgrön valseger i höst kommer bara ytterligare påskynda den processen. Men valresultatet kanske inte spelar någon större roll, ty borgerligheten tycks redan ha kapitulerat. Den åser med tystnad hur extremismen, intoleransen och hatet går mot seger.

Det brukar sägas att vi ska vara glada för att vi bor i Sverige, detta fantastiska land. Det kommer snart inte gå att yttra de orden utan en god portion ironi i rösten. 

Tidigare bloggat:
Det fina våldet
Vill Fi censurera internet?

Läs även:
Lake, Fnordspotting

Nyttig EMU-kritik

Antalet EMU-kritiska artiklar i den borgerliga pressen måste betraktas som starkt begränsat. Det är därför ytterst välkommet när det väl dyker upp en sådan, som här i SvD signerat Peter Benson.

Euron är dödsdömd men den politiska eliten har inte stake nog att erkänna att experimentet är ett misslyckande. I stället för en någorlunda ordnad nedmontering av den gemensamma valutan flyttas mer beslutandemakt över ekonomin till Bryssel och problemen skjuts sålunda på framtiden.

Någon annan, inte de sittande ledarna, kommer att få ta hand om kollapsen.