Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Nämen, det kom snö igen!

Det är fyra år sedan det hände sist: snökaos i hufvudstaden. Den gången kollapsade kollektivtrafiken och jag fick pulsa till jobbet, något som den som bor lite längre bort förstås inte kan. Det tog flera dagar att komma ikapp med snöröjningen.

I går slog snön till igen och Stockholm lamslogs. Folk fastnade i sina bilar i timmar. Busstrafiken ställdes in. Tunnelbanan drogs med stora förseningar men fungerade hyggligt mot slutet av dagen. Skillnaden mot då är att vi har ett rödgrönrosa styre som har infört något som kallas "jämställd snöröjning".

Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) påtalade då styrkan i denna feministiska snöröjningsrevolution (Sveriges Radio, januari 2015):

Vilka blir lidande?
– Ingen blir lidande. Det är ju klart att man prioriterar ner snöröjningen på vägarna för att prioritera upp gång- och cykelbanor, men bilar har ju ett ganska bra sätt att sig fram ändå, säger Daniel Helldén. (MP), trafikborgarråd i Stockholm.
Jämställd snöröjning införs i Stockholm till nästa säsong.

Knappt två år senare är det oklart vilka vinsterna har blivit. Då låter det nämligen så här från samme Helldén (Sveriges Radio, 9 november 2016):

– Jag beklagar att stockholmarna inte kommit fram till skolor och arbeten som de borde. Vi bör klara det här bättre än vad jag ser att man gjort, säger Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, till TT.

Det ska också noteras vilka som drabbas värst i biltrafiken när det kommer riktigt mycket snö. Det är inte främst de starka bensinslukarna utan de små svaga elbilarna. Jag såg ett antal sådana sitta fast på små snökanter under gårdagen.

Miljöpartiets politik visar sig som vanligt vara allt annat än hållbar och långsiktig.

Hur ska ni ha det?

Något som återkommer med allt tätare frekvens är de feministiska utbrotten på hur "samhället" delar upp oss i män och kvinnor, pojkar och flickor. Naturen göre sig icke besvär här - det är samhället det är fel på.

Könet är ju som vi alla vet en social konstruktion, och barn måste själva få välja sin könsidentitet. (Därför vore det bäst med hen-toaletter till alla.)
Detta kan yttra sig på många sätt.

En feminist går in i en leksaksaffär. Ser en avdelning med leksaker för pojkar. Vad fan? Patriarkatet börjar förtrycka redan när barnen är små. Upp till kamp för könsneutrala leksaker!

En feminist går in i en klädaffär. Ser barnavdelningen. Vad i hela helvetet? Batman-tröjor för pojkar och Barbie-tröjor för flickor? Har vi inte kommit längre än så här? Och vad ska flickan som gillar Batman säga? (Å andra sidan står Batman för ett toxiskt manlighetsideal och Barbie för en objektifiering av kvinnor, så det bästa vore faktiskt om dessa kläder försvann helt och hållet).

En feminist åker Tjejvasan.

En feminist går in på ett konditori. "Tjejsemla", vad är detta för härskarteknik? Tror de inte att kvinnor kan äta en vanlig semla, va? Ett typexempel på hur mannen är normen i samhället!

En feminist går på Ladies Night.

En genusforskare vid Örebro universitet får 2,5 miljoner kronor i statligt bidrag för att konstruera en lastbil för kvinnor. Detta då det enligt projektledare finns "ett ökat intresse från kvinnor att söka sig till branschen men lastbilen är ibland ett hinder."

De fysiska kraven för att bli brandhen behöver sänkas för att fler kvinnor ska klara utbildningen.

Sveriges feminister - hur ska ni ha det? Finns det skillnader mellan könen eller inte? Ska män och kvinnor behandlas lika eller ska en grupp särbehandlas? Hur kan det komma sig att det är OK med Tjejvasan men inte med en tjejsemla? Varför behövs en speciell lastbil bara för kvinnor?

Frågorna är många. Och då har vi inte ens kommit in på en annan brännande samhällsfråga som får landets intellektuella elit att ligga vaken på nätterna - behovet av fru Gårmanskyltar.

Läs även:
Alexandra Boscanin

Se upp för "snälla" organisationer

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som "snälla". Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

Det finns en rad exempel på organisationer som "vill väl", som arbetar för en god sak men som med tiden har blivit alltmer politiska. Eller kanske alltid har varit det. Att gå emot dem, att argumentera mot deras legitimitet, är riskfyllt. Hur taktlös framstår man inte om man går i clinch med en organisation som säger sig arbeta mot barnsexhandel?

Den feministiska organisationen Fatta ska utbilda nämndemän om hur brottsoffer upplever sexuella övergrepp. Det låter väl bra? Okunskapen är säkert omfattande, och i likhet med Gudrun Schyman och hennes parti ägnar sig Fatta naturligtvis bara åt folkbildning. Nå, om det vore så väl.

Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson är kritisk:

Det är ingen objektiv utbildning när det är en intresseorganisation som ordnar den. "Fatta" ser allt ur brottsoffers synvinkel, nämndemän ska ha en objektiv utbildning.

Nämndemännen är satta för att spegla  en vanlig människas insyn i rättsprocessen, ett slags "sunt förnuft" om man så vill. Systemet med nämndemän har uppenbara brister, inte minst stinker det att dessa plockas från de politiska partierna. Men när vi nu har det system vi har ska vi inte göra det ännu värre genom att släppa in en feministisk intresseorganisation i svenskt domstolsväsende. Föga förvånande bemöts kritiken med oförstående blickar. "Det handlar ju om kunskap!"

Rädda Barnen heter en annan organisation som låter snäll redan till namnet men som har blivit en politisk kamporganisation. Det politiker och debattörer gärna glömmer bort är att RB är en intresseorganisation med en enda fråga på agendan. Man kan inte låta en enfrågeorganisation stå oemotsagd eller ens låta den bli till mer än en röst bland många i debatten.

Hur bekymmersam en enfrågeorganisation med stor politisk makt kan bli har vi fått prov på i debatten om åldersbestämning av ensamkommande. RB har hävdat att det är en "råtta i pizzan" att påstå att ensamkommande ljuger om sin ålder. Detta påstående från organisationens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har vederlagts gång efter annan, inte minst i Sveriges Radios granskning. Kommunanställda på boenden för barn och unga har med egna ögon sett åldersskillnaden mellan de ensamkommande och därför öppnat nya boenden för "vuxna barn" så att de inte blandas.

Konsekvenserna av den politik som Rädda Barnen drev på, som bland annat innebar att inga åldersbestämningar gjordes, har resulterat i en våldtäkt på en minderårig pojke och ett mord på en HVB-anställd kvinna. En snäll organisation hade inte bidragit till något dylikt, och framför allt: den hade reservationslöst bett om ursäkt efteråt.

RFSU är ett tredje exempel. Jag är sexliberal och absolut ingen händerna på täcket-förespråkare. Däremot anser jag att det måste finnas motbilder till vad en enda intresseorganisation hävdar, och det blir alltid farligt när en enskild organisation får frikort hos kommuner, myndigheter och etablissemang. Bakom både RFSU och RFSL finns naturligtvis en politisk agenda, och det måste vi vara medvetna om oavsett om vi gillar den eller ej.

Återstår Ecpat (Expo har jag skrivit mer om här så de utelämnar jag denna gång), en organisation som kändisar gärna förknippas med eftersom den arbetar för något så gott som att minska barnsexhandel. Någon emot? Nej. Men även Ecpat är en organisation som har en annan agenda, en moralistisk sådan. De slirar på sanningen om minderåriga i sexhandel, de utpekar vuxna kvinnor som "flickor" och de driver på för nätcensur.

Argumentationen är ohederlig och inte alls särskilt trovärdig. Men Ecpat kommer undan eftersom ingen vill hamna på den motsatta sidan i en debatt med en organisation som arbetar mot barnsexhandel.

Organisationer som bara säger sig vilja väl bör man se upp med på samma sätt som när någon ringer och vill erbjuda dig något "gratis". Det finns alltid en agenda, alltid ett syfte, med alla organisationers verksamhet. Och det är sällan bara att vara snäll.

Populism och normativa hot

Aftonbladet tycker sig ha fått vatten på sin kvarn när tidningen basunerar ut att hälften av alla européer är högerpopulister. Detta enligt en mätning utförd av YouGov. Som vanligt är det hela lite mer komplicerat än vad kvällspressen vill förmedla.

Det är Buzzfeed som har spridit nyheten om studien som är gjord på 12 europeiska länder med runt tusen deltagare i varje land. Föga förvånande hamnar Polen och Rumänien högt medan Sverige och Tyskland ligger betydligt lägre.

Men vilket värde har egentligen studien? För att klassas som "auktoritär populist" krävdes att man är mot invandring, mot mänskliga rättigheter för minoriteter, mot EU och integrationspolitik (definitionen oklar) och har ett starkt fokus på utrikesfrågor. Dessa svepande och luddiga definitioner av vad auktoritarianism och populism är gör breda lager av såväl högern som vänstern i hela västvärlden till auktoritära populister. Inte konstigt att siffrorna blir så höga i exempelvis EU-skeptiska länder.

Risken med sådana här studier är att de befäster fördomar och cementerar en alltmer polariserad politisk verklighet där all kritik mot EU stämplas som "populism" och där kritik mot en havererad asylpolitik blir ett exempel på "auktoritarianism". Om människor med fullt legitima invändningar mot EU:s växande makt eller särrättigheter för minoriteter (mångkulturalism) stämplas som extremister, är det inte så förvånande om dessa vänder de etablerade partierna och medierna ryggen.

Med detta sagt är det uppenbart att det finns en växande antietablissemangsrörelse i stora delar av västvärlden just nu. Orsakerna varierar från land till land, men gemensamt för många länder är den kompletta tafattheten i hur denna nya rörelse ska hanteras. Sverige sticker ut som ett särskilt dåligt exempel. Här har vi egentligen inte kommit längre än att sätta etiketter.

Jag tror mycket på det enkla förhållandet reaktion-motreaktion. Om pendeln svänger väldigt långt åt ena hållet kommer den oundvikligen att svänga tillbaka lika hårt åt det andra. Det finns många exempel på detta.

Så länge feminister kämpade för lika rättigheter mellan könen fanns goda möjligheter att uppnå en bred konsensus i det moderna samhället. Men så snart feminismen blev en anti-rörelse (anti-hetero, anti-vit, anti-män, anti-kärnfamilj) och började förfäkta extremistiska och separatistiska idéer, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

Så länge antirasister var ärliga i sin kamp för lika rättigheter för alla oavsett hudfärg och härkomst fanns det alla chanser i världen att ena liberaler, konservativa och socialister under samma fana. Ingen vettig människa kan vara emot. Men när antirasisterna själva började använda rasbegreppet, ordna separatistiska möten där personer med vit hudfärg utesluts och snarare elda på en konflikt mellan etniciteter, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

På samma sätt har globalismen, synsättet att världen är en enhet, att nationalstaten är ett ont påfund som splittrar och att alla människor måste ha samma rättigheter, inklusive rätten till välfärd i Sverige, mött en motreaktion i en växande nationalism. Pendeln har faktiskt redan svängt tillbaka i Sverige, vilket bland annat märks i att det nu på sina håll börjar föras diskussioner om hur vi uppnår en "sund nationalism" som är inkluderande.

När samhället runt oss förändras snabbt, när vi inte längre känner igen oss och kanske rent av börjar uppleva oss såsom varande främlingar i det egna landet, tenderar vi att söka efter alternativ som säger sig vilja bemöta hotet mot tingens ordning. Statsvetaren Karen Stenner kallar detta för "normativa hot". När människor från olika kulturer ska leva tillsammans och minoriteter ställer krav på särbehandling, reagerar majoriteten genom att vilja försvara de normer och värden som anses hotade.

Jag tror att idén att snabba samhällsförändringar och inte minst extrema ytterkantspositioner oundvikligen skapar en motreaktion är viktig att ta till sig för att förstå den politiska utveckling vi nu ser i västvärlden. Även i Sverige.

Läs även:
Jonathan Haidt (översatt i Axess)

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Det löser vi med en ny myndighet

Ett viktigt utslag i förra riksdagsvalet var att Feministiskt initiativ inte kom in i riksdagen, mediernas idoga kramkampanj till trots. Men frågan är hur stor roll detta spelar när den sittande regeringen nu genomför delar av Fi:s politik.

Åsa Regnér meddelade under torsdagen att regeringen har beslutat inrätta en jämställdhetsmyndighet (se där ännu en myndighet som en framtida icke-socialistisk regering kan avskaffa!).

Vad kan då en jämställdhetsmyndighet tänkas syssla med, förutom att sluka skattemiljoner och förmodligen skälla på vita heterosexuella män? Risken är uppenbar att myndigheten blir ett opinionsorgan för mer radikalfeminism och lagstiftning. Begreppet "jämställdhet" är nämligen så brett att nästan vilken fråga som helst kan stoppas in under dess paraply. Hur myndigheten kommer att se ut återstår att se - saken ska först utredas.

Liberalerna, som verkar entusiastiska över idén med en jämställdhetsmyndighet, föreslår att den ska lägga stort fokus på hedersrelaterat våld. Det vore en bra prioritering om nu myndigheten ändå ska inrättas. Men eftersom det är en rödgrön regering som sätter ramarna för den är det föga troligt.

Det är rätt typiskt att politiker gör så här. De identifierar ett problem och eftersom de inte har lyckats lösa det (alla problem kan inte lösas av politiker) vill de visa handlingskraft. Vad kan vara mer handlingskraftigt än att inrätta en ny statlig myndighet för mångmiljonbelopp årligen?

Det ironiska här är att Gudrun Schyman ser ut att få igenom ett av sitt partis viktigaste krav. Utan att ens sitta i riksdagen.

Det, mina vänner, är deprimerande.

Perspektiv

Snart är du bara ditt kön och din hudfärg

Det har skett något väldigt remarkabelt i svensk samhällsdebatt. Och fort har det gått.

På bara drygt tio år har så kallade antirasister återupplivat rasbegreppet, lyckats fästa nya politiska begrepp som "rasifierad" i mainstreammedia och fått människor att börja fokusera på hudfärg och kön.

Inte heller det upplysta Sverige är vaccinerat mot rasism, hat och fördomar. Det som är så anmärkningsvärt är att landets stora medier nu eldar på denna utveckling genom att ge manshatare ryggdunkningar, genom att ge extremister som Fatta Man publicitet och genom att underblåsa idéer om gruppers kollektiva skuld (ja, bara vissa grupper). Uppenbarligen i en tro att de gör gott.

Detta kallas identitetspolitik och går i korthet ut på att din hudfärg, ditt kön, din etniska tillhörighet och så vidare styr vem du identifierar dig med. Därför måste hela samhället stöpas om så att alla grupper finns representerade överallt. Ty en svart person kan ju inte identifiera sig med en vit!

Hela detta tankegods leder till en uppdelning av människor utifrån deras yttre attribut. Sådant ingen av oss kan påverka. Just detta som det moderna Sverige skulle ha kommit bort ifrån.

Värderingar, idéer, ideologier eller ens hur vi beter oss tycks inte längre spela någon roll. Det är vad du ser på utsidan som är viktigt.

Detta blir ånyo tydligt när SVT låter Fatta Man kommentera veckans snackis, nämligen att Sven Melander i ett av sina filmklipp uttryckt stöd för fjortisartisten Zara Larsson. Ni vet hon som hela tiden är så "drabbad" av näthat men själv inte försitter ett tillfälle att skriva hur mycket hon hatar män.

Shahab Ahmadian från Fatta Man gör en klassisk identitetspolitisk analys när han hävdar att det är "jättemäktigt" att en "vit, medelålders man" ger Zara Larsson stöd "eftersom män kan identifiera sig mer med Sven Melander". Nu var vi alltså där igen. Kön och hudfärg.

Skälet till att hon behöver stöd är tydligen att hon mött motstånd för att hon gång på gång uttrycker hat mot halva svenska befolkningen. Larsson är kanske en medveten provokatör, men om man agerar som en sådan måste man tåla att få skit tillbaka.

Zara Larsson är ingen förebild. Hon är en i mängden av unga privilegierade kvinnor/tjejer i ett av världens mest feminiserade länder som tror sig vara diskriminerade och utsatta och genom att gråta ut i medierna skapar en kränkthetsdiskurs för unga svenska tjejer. Detta är bara destruktivt.

Vad tycker då Zara Larsson om att få uttalat stöd från en företrädare för just den grupp hon hatar (vita män)? Jo, att "det gör mig så mycket starkare". Det tror jag det. För Zara handlar ju allt om Zara.

Sorry, Sven Melander. Du gjorde dig just till det vi brukar kalla en nyttig idiot. Zara Larsson hatar dig för att du är man och vit. Att uttrycka stöd för en sådan person är bara kontraproduktivt.

En feministisk huskur

Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:

Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.

Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

Ghostbusters och lättkränkta feminister

Egentligen hade jag inte tänkt skriva en rad om det här, för det är alldeles för trivialt och fånigt. Men eftersom det tycks få oanade proportioner förtjänar det ändå några tecken.

Minns ni Ghostbusters? Filmen från 1984 som på svenska kallades Spökligan och som även fick en uppföljare fem år senare. Spökäventyret med Bill Murray, Dan Akroyd och Harold Ramis i huvudrollerna har blivit en klassiker både för sin humor och sköna dialog. Jag minns hur jag som barn gillade filmerna men inte riktigt vågade titta under vissa scener.

Det är mer regel än undantag att det görs remakes av gamla klassiska filmer i dag. I stort sett alla superhjältefilmer har fått påkostade moderna versioner, Turtles och Transformers likaså. Det har till och med gjorts en nyversion av klassikern V.

Givetvis var det en tidsfråga innan det skulle drabba Ghostbusters. Jag skriver "drabba" därför att det väldigt sällan blir särskilt bra. Vi minns filmerna och serierna med nostalgiska ögon, och det är just som minnen från vår ungdoms år de gör sig bäst.

Man kan göra nyversioner på tre sätt. Antingen gör man en uppföljare, eller så gör man en remake som ett slags homage till originalet eller så gör man bara en remake och låtsas att originalet aldrig funnits. Paul Feig valde det sista alternativet i sin version av Ghostbusters och beslutade sig dessutom för en politiskt korrekt casting genom att låta spökjägarna vara kvinnor.

Filmen har sågats av många. Feminister har valt att se fans kritik mot detta tilltag som en form av kvinnohat. Vilket visar hur oerhört lättkränkta de är och, helt uppenbart, hur lite de har att göra framför sina tangentbord mellan besöken hos hårfrisörskan, Espresso House och nätshoppingen på Zalando.

Det fansen vänder sig emot är regissörens sätt att, som de upplever det, häda en klassiker. Man kan förstås göra sig lustig över folks nostalgiska känslor för vissa filmer, men titta på hur emotionellt engagerade många är i Star Wars så förstår ni grejen. Det handlar inte om misogyni utan om emotionella fans. Och, faktiskt, om en film som verkar vara rätt kass.

Aftonbladets Linnea Swedenmark lyckas emellertid inte bara förklara de låga betygen för Ghostbusters med kvinnohat utan passar också på att dra en parallell till Donald Trump.

Det är uppenbarligen rättning i ledet som krävs. Nu ska vi inte bara skratta mer åt kvinnliga komiker, vi ska sätta höga betyg på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare också. Allt annat är misogyni.

Tänk att feminister har så dåligt självförtroende. Vad hände med "kvinnor kan"?

Milo har ordet

Jag har hittat en ny favorit. Journalisten Milo Yiannopoulos.

Han tycker mycket om mycket, men framför allt är han profilerad i jämställdhetsfrågor och oerhört kritisk  - ja hatisk - mot den moderna feminismen.

Jag vill klona och stoppa in honom i svensk politik (han gör även ett case för Donald Trump som faktiskt är lite intressant).

Feministerna vill förändra mannen

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på.

Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe. Denna tanke är alltså omvänd; kvinnorna rusar ut för att rädda männen undan patriarkatet och allt elände det sägs föra med sig.

Det kan ju låta vänligt och sympatiskt, men tittar vi på såväl tonläge som förslag inser vi snart att välvilligheten inte är allvarligt menad. Detta handlar om moralism, paternalism och samma gamla vanliga feministiska floskler.

I en omdiskuterad debattartikel i Aftonbladet skriver bland andra Gudrun Schyman att männen behöver feministernas hjälp. De konstaterar en rad saker: män är överrepresenterade i allt från hemlöshet och missbruk till upplevd ensamhet.

Felet de gör är att härleda allt detta till en enda orsak: könsrollerna i ett patriarkalt samhälle. Manligheten, tycker skribenterna, är en "trång bur". Det är ett starkt påstående och föga förvånande har de inget stöd för att män själva upplever sin manlighet som ett slags fängelse. Detta är ett utifrån-perspektiv som är framknådat i feministiska makt- och genusteorier. Vilket gör det till en åsikt, inte ett faktum.

Feministerna "erbjuder" sig att hjälpa män att må bättre och få ett rikare liv. Hur ska då detta gå till? Jo, genom att anamma de feministiska perspektiven, förstås! Män måste omstöpas för att bli helade från ondska.

Här ingår att sluta titta på porr (som anses vara en form av våld mot kvinnor), börja prata om känslor och inte minst att "söka hjälp". Det är ett ganska äckligt von oben-perspektiv som feministerna uppvisar när de påstår sig sitta inne på lösningen för hur män som grupp ska må bättre. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite åt det goda självförtroende som dessa rosa doktorer uppenbarligen har.

SheForHe är ingen solidaritetsrörelse. Det är en paternalistisk maktrörelse som utifrån feministiska teorier vill förändra mannen. Tack men nej tack. Jag är övertygad om att de flesta män klarar sig alldeles utmärkt utan er spelade omtanke.

Sverige is back in da house

Den svenska Löfven-regeringen har fått sin första politiska triumf: Sverige har röstats in i FN:s säkerhetsråd. Glädjen över att tillhöra en i praktiken tandlös grupp i en hjälplös organisation är förstås stor. Sverige ersätter bland annat stora nationer som Venezuela och Angola.

Kärleken till det ineffektiva och inkapabla förenta nationerna har alltid varit gigantisk i Sverige, i synnerhet inom socialdemokratin.

Frågan är vilka frågor Sverige nu ska driva med sin nyvunna internationella makt. Hen-toaletter i Kongo-Kinshasa, månne? Radikalfeministiska fredsmäklare i Syrien?

Eller de kanske kan följa rikspolischefen Dan Eliassons initiativ med "tafsa inte"-armband och dela ut till IS: "våldta inte, hälsningar Margot".

Feminismen och det rabiata manshatet

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, "kavla upp ärmarna lite grann och bidra". Bidra med vad, undrar du.

Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen.

Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är. Dessa krönikor beskriver alltid män som ett kollektiv, som en homogen grupp som har makten i samhället, styr och ställer. Skulden för vad vissa män gör är sålunda kollektiv, alla män måste "skärpa sig".

Ofta tas utgångspunkt i något som skribenten upplevt på tunnelbanan eller bussen när hon tagit selfies, sminkat sig eller beundrat sin nya MK-väska och samtidigt stört sig på en enskild mans beteende. Texterna är uteslutande skrivna av privilegierade medelklasskvinnor i storstan som aldrig kan föreställa sig hur riktigt kvinnoförtryck i länder som Afghanistan, Somalia eller Jemen tar sig i uttryck (tvärtom välkomnar de gärna män från just dessa länder, och då är problemet med kvinnoförtryck plötsligt inget att diskutera längre).

Dessa krönikor ska likna ett slags öppet brev till alla män, men det är en fasad. Manshataren vill egentligen bara skriva av sig. Wallin låter ilskan tala till alla män som hon tycker så illa om:

Du är ingen utsatt och missförstådd stackare som fallit offer för elaka feminister som vill trycka ner din manlighet. Du är bara lat. Och rädd. Kanske för reell förändring? Herregud tänk dig ett samhälle där alla får verka och finnas på lika villkor även i praktiken!

Cissi Wallin insinuerar att kvinnor inte får verka på lika villkor i Sverige. Det är förstås rent nonsens, och ett hån mot alla kvinnor som lever i länder där det faktiskt råder omfattande diskriminering i lagen. I samma krönika anklagar hon män för att ha "tappat greppet om statistik och fakta".  Hej och hå.

Wallin upprörs över att det bara är kvinnor som engagerar sig för viktiga saker:

[En] massa gnälliga män som tycker synd om sig själva i stället för att kavla upp ärmarna för feminism. "Men det är ju klart - ideellt arbete mot kvinnovåld eller liknande är ju en "tjejgrej". Att sitta på anonyma nätforum och skriva långa konspirationsteorier om statsfeminister som styr landet - "killgöra"?

"Det är synd om män också", skriver Wallin ironiskt och avslutar med slutklämmen: "Kanske allra mest för att passivitet och självömkan tycks vara en epidemi bland stora delar av den manliga befolkningen."

Hela texten är oförskämd och arrogant, men i styckena citerade ovan kliver Cissi Wallin över någon sorts anständighetsgräns. En gräns hon visserligen kanske aldrig har befunnit sig på rätt sida om.

Wallin menar alltså att det enda den manliga befolkningen gör är att sitta på nätforum och skriva trams. Om så vore fallet är frågan hur män hinner arbeta mer än kvinnor, ta livet av sig oftare än kvinnor och dö i arbetsplatsolyckor mångfalt oftare än kvinnor. Hur ungdomsidrotten skulle se ut utan alla manliga ideella ledare kan vi också fråga oss.

Män är inte latare än kvinnor, det finns över huvud taget inget stöd för ett sådant påstående. Kanske vet Wallin rent av om detta, men fakta spelar ingen roll när manshatet tar överhanden vid tangentbordet. Då gäller det att ösa på.

Den sortens feminism som Cissi Wallin visar prov på i sina många feminismkrönikor (det går tretton på dussinet) tror jag har väldigt litet stöd i befolkningen. Oavsett kön.

Vanliga, rekorderliga kvinnor är inte manshatare. De ser inte maktstrukturer i tvättstugan, de ser skillnad på enskilda män och hela den manliga befolkningen och de ser också skillnad på Sverige och Afghanistan.

Cissi Wallin tillhör en gapig men liten minoritet som av någon anledning får breda ut sig i krönikor i några av landets största tidningar. Det är trots allt lite trösterikt.

Nya tider