Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Samtidigt i Iran

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vi har en av världens mest feminiserade manliga befolkningar. Kvinnor har en dokumenterad fördel i rättssalen, både när det gäller påföljder och i vårdnadstvister. Det är kort sagt ett bra land att vara kvinna i.

Men det räcker inte. Feministerna mobiliserar mot ett samhälle de uppfattar som kvinnofientligt och diskriminerande. De är arga. Det tycks inte finnas några gränser för vilka orättvisor som drabbar kvinnor.

För att få lite perspektiv på saker och ting kan vi titta på Iran, ett av världens mest slutna länder med kvinnoförtryck inskrivet i lagen. Där protesterar nu kvinnor mot huvuddukstvånget genom att ta sig av sina huvuddukar och lägga upp bilder på Facebook (som såklart är blockerat).

Det är en liten enkel protest för individuell frihet och för rättigheten att slippa skyla delar av sin kropp av religiösa skäl. De kallar det "frihet i smyg".

Vi hör aldrig svenska feminister stå upp för dessa kvinnors rättigheter. I stället riktar de vreden mot de tuktade svenska männen, i ett av världens mest jämställda länder.

Get your priorities straight. 

Domedagsfantasier

Jackie Jakubowski skriver om Irans planer på att utrota staten Israel som om den antisemitiska regimens drömmar och den konkreta verkligheten vore en och samma sak. Det är ett otroligt världsfrånvänt resonemang.

En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.

Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.

Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.

Vad händer i Iran?

Jag ska inte ge mig på någon djupare analys av läget i Iran just nu, helt enkelt eftersom jag saknar djupare kunskaper om landet och dess historia. Men det är svårt att inte känna viss eufori när man ser hundratusentals människor marscherar på gatorna för sin frihet. Presidentkandidaten Mir Hossein Moussavi är ingen liberal, men det spelar mindre roll. Studenterna på Himmelska fridens torg våren 1989 krävde inte ens regeringens avgång. De ville ha reformer. Demokratiska reformer. Precis samma sak kräver demonstranterna i Teheran.

Oavsett vilket valresultat som är det legitima bör vi uppmuntra och stödja demonstranterna. Kampen för grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och informationsfrihet, ska vi stå upp för varje dag, alltid.

Informationen från Teherans gator är knapphändig. Demonstranter har mötts av tårgas och vattenkanoner. Det talas om allt från några få till hundratals döda. Skulle det sistnämnda stämma betyder det att regimen har bestämt sig för att försöka kväsa demonstrationerna med våld. I värsta fall skulle vi kunna få se en massaker som liknar den i Beijing den 4 juni 1989. Nu talas det dock om att endast mindre grupper om några tusen fortfarande demonstrerar, vilket kan betyda att protesterna är på väg att upplösas.

Iranierna har visat sitt mod och demonstrerat sin vilja till förändring.