Samtidigt i Iran

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vi har en av världens mest feminiserade manliga befolkningar. Kvinnor har en dokumenterad fördel i rättssalen, både när det gäller påföljder och i vårdnadstvister. Det är kort sagt ett bra land att vara kvinna i.

Men det räcker inte. Feministerna mobiliserar mot ett samhälle de uppfattar som kvinnofientligt och diskriminerande. De är arga. Det tycks inte finnas några gränser för vilka orättvisor som drabbar kvinnor.

För att få lite perspektiv på saker och ting kan vi titta på Iran, ett av världens mest slutna länder med kvinnoförtryck inskrivet i lagen. Där protesterar nu kvinnor mot huvuddukstvånget genom att ta sig av sina huvuddukar och lägga upp bilder på Facebook (som såklart är blockerat).

Det är en liten enkel protest för individuell frihet och för rättigheten att slippa skyla delar av sin kropp av religiösa skäl. De kallar det "frihet i smyg".

Vi hör aldrig svenska feminister stå upp för dessa kvinnors rättigheter. I stället riktar de vreden mot de tuktade svenska männen, i ett av världens mest jämställda länder.

Get your priorities straight. 

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

Att trivialisera förtrycket

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Realpolitik

Ryssland och Kina använde som väntat sina veton mot en FN-resolution som skulle fördöma attackerna mot civila i Syrien. Omvärlden kan agera ändå, bland annat genom kännbara ekonomiska sanktioner. Men den syriska oppositionen kommer inte att få det helhjärtade stöd från omvärlden som den hoppats på.

Rysslands och Kinas agerande är nu inte unikt. USA har för vana att ständigt lägga in ett veto mot allt vad Israelkritik heter. Nu senast hotade man dessutom med att stoppa Palestinas chanser att bli ny medlem i FN-klubben som självständig stat.

Västvärldens hållning gentemot förtryckarregimer världen över har alltid varit tvehågsen. Ena stunden bästa kompisar, när sedan sällskapet inte längre passar går det bra att via FN fördöma och ta avstånd från sådana som Mubarak, Gadaffi och al-Assad.

Skillnaden är att Ryssland och Kina inte hycklar lika mycket utan är mer öppna i sitt stöd av förtryck och mord.

Kinas Kommunistparti fyller 90

I dag den första juli firar Kinas Kommunistparti (eller 中国共产党, Zhōng​guó​ Gòng​chǎn​dǎng, om man ska vara petig) 90 år. För att ingen ska undgå detta har Beijing sedan länge smyckats med skyltar och banderoller och centralstationens klockor har varje hel timme spelat propagandamusik under lång tid. Reklamen har förstås även nått ned i tunnelbanan och på TV har reportage och så kallade diskussionspaneler tävlat om att hylla partiet och dess prestationer. Lägg därtill storslagna dans- och musikframträdanden och kändisar som hyllat partiet. Men någon militärparad verkar inte vara planerad.

Kommunistpartiet har över 80 miljoner medlemmar. Av 21 miljoner nya ansökningar har ytterligare tre miljoner kineser godkänts som medlemmar i partiet och upprepat mantrat "Vi blir frivilligt medlemmar i Kinas Kommunistparti" ("我们自愿加入中国共产党"). Enligt en stor opinionsundersökning är det framför allt den ekonomiska utvecklingen som ger partiet goodwill bland vanligt folk. De flesta pekar på just ekonomin som partiets främsta bedrift. Men 89 procent är oroade över korruption och stora klyftor - skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är slående. Och 46 procent uppger att bristen på rättssäkerhet är deras främsta oro.

De enda som inte ser ut att vara med partiet i dag är vädergudarna. Efter lång tid med sol och värme väcktes vi i dag av åska och ösregn. Nu ska jag bege mig ned till Himmelska fridens torg. Mer om detta firande när jag återvänt hem.

Partiet har alltid rätt.

Svältkatastrof på väg i Nordkorea?

Medan diktaturerna i Nordafrika fallit och flera arabstater skakas av demonstrationer för mänskliga rättigheter tycks den nordkoreanska skräckregimen överleva den ena krisen efter den andra. Kim Jong-Ils regim har kallats fallfärdig i många år. Nu senast när ledaren själv syntes sjuk och skröplig och maktöverlämnandet till sonen Kim Jong-Un fick skyndas på. Men så tillfrisknade fanskapet och plötsligt är allt som vanligt igen. Regimen har överlevt svältkatastrofer och ekonomisk kollaps.

Via InBeijing Bulletin kan vi läsa om nya utsmugglade bilder från Nordkorea som inte bara visar det vi sett tidigare - svältande barn som irrar omkring - utan också tecken på att matläget är värre än på mycket länge. Enligt en soldat är hälften av hans kamrater undernärda. Tidigare har soldaterna varit tämligen befriade från den svält och de umbäranden som drabbat resten av befolkningen. Om nu inte ens den käre ledarens egna underhuggare, soldaterna i den stolta armén, äter sig mätta skulle de vara en indikation på att situationen är på väg att bli lika allvarlig som den var under svälten på 1990-talet, då runt två miljoner människor beräknas ha dött. Den intressanta frågan är förstås hur pass lojala soldaterna fortsätter att vara om de inte får äta sig mätta.

Sydkorea och omvärlden tycks ha tröttnat på att ständigt vända andra kinden till och skicka nödhjälp till Nordkorea. Kanske är enda vägen att helt enkelt svälta ut detta världens grymmaste och mest avskyvärda förtryckarsystem. Ett uppenbart problem är avsaknaden av en organiserad opposition i landet. Vem ska den missnöjde soldaten eller medborgaren vända sig till när han eller hon har tröttnat på Kim Jong-Ils arbetarparadis? Kan stora, spontana protester uppstå? Något måste hända snart. Denna galenskap kan inte bara pågå hur länge som helst.

Se filmen hos Washington Post.

Fängelsestaten

Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.

Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.

Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.

Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.

Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.

Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.

Det handlar om tolerans

Jag följer händelseutvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern med största intresse och fascination. Det är få saker som är vackrare än när ett förtryckt folk, eller en nedtryckt person, reser sig och vägrar ta skiten längre (det är därför vi älskar det här).

I Tunisien började pressen direkt efter Ben Alis fall skriva fritt om hur regimen skott sig på folket i alla år. Egypten har folket gått till val om en ny konstitution. I Syrien sliter människor ned affischer föreställande Basher al-Assad och trotsar dödsföraktande kulor och säkerhetstjänst när de går ut på gatorna och kräver demokrati. I Libyen fortsätter striderna mellan rebeller och Gadaffis armé och utgången är fortfarande oklar. Sverige skickar Jas Gripen-plan för att åtminstone få vara med på ett litet hörn.

Jag slås också av hur de libyska rebellerna, mellan alla "Allahu akhbar"-utrop, resonerar överraskande moget om demokratins förutsättningar. Någon sade att demokrati förutsätter tolerans. I Sverige har vi redan demokrati. Men hur tolerant är vårt land, egentligen? Tolererar vi att andra lever annorlunda än vi själva? Respekterar vi olikheter och avvikelser? Accepterar vi att alla inte resonerar som vi själva? Vissa gör det, men långtifrån alla. Politiker strävar ständigt efter att göra sin egen privatmoral till lag. Det är vad själva jobbet går ut på, det är då man "bygger samhället".

De har förstås gott sällskap av folk runt om i landet som utgår från att deras egna värderingar är de bästa och därför bör gälla för alla. Utifrån denna logik blir det också en självklarhet att den som vill se en liberalisering av narkotikalagstiftningen själv använder droger och att den som vill avskaffa sexköps- och kopplerilagarna själv köper sex. Så måste det ju vara.

Men nej, det handlar inte om något strikt egenintresse. Det handlar om principer. Och, i slutändan, om tolerans gentemot din nästa. Ska det vara så svårt att förstå?

Frankrike överraskar

Det är lite ovant, minst sagt, att se Frankrike ligga i framkanten för något bra. Det har de dock gjort när omvärlden slutligen ställt sig upp mot Muammar Gadaffi och sent omsider beslutat att med militära medel söka försvara civilbefolkningen från diktatorns övergrepp. Frankrike var tidigt ute och krävde handling och är också först på plats med flygplan över libyskt territorium. Det är mycket möjligt att det ändå är för sent för rebellerna, men det fråntar inte känslan av tillfredsställelse att någon i alla fall gör något i stället för att bara komma med skarpa formuleringar och innehållslöst pladder.

Som ett av de huvudansvariga länderna för att folkmordet i Rwanda fick fortgå 1994 har Frankrike ett minst sagt solkat rykte när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Lyckas de bidra till Gadaffis fall, eller åtminstone att civila i Benghazi inte slaktas, är det bara att applådera.

Pinsamt

Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.

Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.

Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.

Kvinnliga offer, manliga förövare

Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Lita på att det kommer att snackas genus så det står härliga till i dag. Metros löpsedel skriker ut "Ta för dig!" med underrubriken "Därför är kvinnor bättre än män". Det är svårt att föreställa sig den omvända vinkeln.

Kvinnor utmålas ständigt som svaga och utsatta av svenska medier. Män, å andra sidan, är förövare. Män våldtar, misshandlar och sitter i sina soffor och dricker öl medan kvinnan i hushållet sliter i sitt anletes svett med hushållssysslor och barnskötsel. Bilden av kvinnan som hushållsslav stämde en gång i tiden. Den gör det inte längre. Nya generationer svenska män tar större ansvar för både barn och hem. Det vi vill är dock att få bestämma detta själva, att slippa påbud från politiker och genusvetare för hur vi ska förväntas bete oss. Kvinnor är alltså offer i mediernas dramaturgi. Både hemma och ute på stan. Det spelar då ingen roll att de flesta som misshandlas och mördas är män och att det farligaste, eller minst säkra, man kan vara på stan en svensk lördagskväll är en ung man, inte en kvinna.

Nu är jag ingen manschauvinist utan tvärtom en helt vanlig man som diskar, städar, tvättar, stryker skjortor, hänger gardiner och lagar mat. För mig är det en självklarhet att dela på hushållssysslorna i en samborelation. Hur andra människor väljer att fördela sitt arbete bryr jag mig däremot inte i. Det borde ingen annan göra heller, men det är just här många får så svårt att hålla fingrarna i styr. Det är helt enkelt för lockande att med lagstiftning tvinga andra att leva efter ens egna värderingar.

Könsroller kritiseras ofta som själva motorn i ojämlikheten mellan könen. Jag tror inte att dessa invanda roller nödvändigtvis enbart behöver vara något negativt. De kan både ge trygghet och vara begränsande. Även om det oftast är kvinnor som avses när könsroller diskuteras finns förstås också stereotypa bilder av hur en man ska vara. Som man förväntas man ofta vara praktiskt lagd, kunna fixa med bilen och vara allmänt händig. Är det något fel på datorn på jobbet ropas det normalt också efter närmsta man. Så här fungerar vi människor. Det är lätt att säga att vi alltid i varje situation ska se människor som unika individer, inte som kön eller sexuella läggningar, men för att vår verklighet ska bli begriplig behöver vi ett visst mått av generalisering och systematisering i vardagen. Sådant får vi helt enkelt leva med.

Samtidigt som vi simmar vidare i vår lilla svenska ankdamm pågår ett fruktansvärt kvinnoförtryck i många länder. I skurkstater som Iran är förtrycket lagstiftat. I andra länder, som Afghanistan, är det gamla sedvänjor som lever kvar och gör livet surt för den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt som kvinnor stenas till döds i Iran och småflickor gifts bort i Afghanistan diskuteras hur många pappamånader män ska tvingas ta ut i Sverige. Ändå hävdar tokfeminister som Gudrun Schyman att förtryckets strukturer är desamma i dessa tre länder. Sådana uttalanden, adderat till Fru Gårman, jämställdhetsstrateger och det förtryckande i rosa flickkläder, fäller onekligen ett löjets skimmer över den svenska jämställdhetsdebatten. Vad dessa fånigheter kan resultera i lär vi få bevittna i Simrishamn, där Fi gjorde ett starkt val i höstas.

Radikal- och statsfeminister får givetvis tycka vad de vill. Det grundläggande problemet är att de vill att politiken ska gå in och reglera hur du och jag lever våra liv. Det är således fråga om samma klassiskt kollektivistiska politik som vänsterpartier propagerat för i alla tider (vilket gör borgerliga politikers omfamning av vänsterfeminismen svårbegriplig). Allt detta för att vi alla ska uppnå Jämställdhetsutopia. Den sortens politiska klåfingrighet måste även fortsättningsvis bekämpas med kraft.

Bildt mäklar fred

Aftonbladet har en klämkäck rubrik till Carl Bildts debattartikel, i vilken han försvarar sig mot den storm av kritik som kommit från både höger och vänster om flathet gentemot diktatorn Gadaffi. "Bildt: Jag försöker att få stopp på dödandet."

Så här då, ungefär?

Fantasifull

Glöm den gamla regimen, vi startar ett nytt system. Vi startar ett nytt Libyen, ett Libyen som alla drömmer om. Vi ska genomföra otroliga reformer!

Muammar Gadaffis son Said el Islam försöker locka demonstranterna med en bättre framtid under samma ledarskap. Det är fascinerande att alla dessa skurkregimer tycks ha minst en Bagdad-Bob på ledande poster.

Efter drygt 40 år av Gadaffi-styre är folket dödstrött på förtrycket och är beredda att offra liv och lem för att bli av med det. Någon annan förklaring kan inte finnas när människor tågar ut på gatorna trots att de skjuts ned av både militär och inhyrda krypskyttar. Det är ett mod som gränsar till galenskap.

Impopulära diktaturer kan bara överleva om folket känner rädsla. Den rädslan försvann, eller bemästrades, i Egypten. Om den även är på väg att försvinna i Libyen är Gadaffis dagar räknade.

En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.

Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.

Världens största fängelse

Nordkorea är en på många sätt bisarr regim. Inte bara för att statschefen är död. Regimen har tydliga paranoida drag, ser spioner och fiender i varje buske. Jucheideologin har inneburit en fullständig katastrof för landet. Kontrasten till den rika grannen i söder är övertydlig.

Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.

Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.

Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.

Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.

Castrokramare och talibantolererare

Sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist, dog medias granskning av partiet. Och med fyra månader kvar till valet är det ingen som påpekar det historiskt skamliga i att det år 2010 kan sitta kommunister i den svenska regeringen.

Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.

Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.

Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.

Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.

Jobblinje vs bidragslinje

Första maj är på många sätt en förtryckets dag. Det är nu socialister, kommunister, syndikalister och annan extremvänster paraderar på gatorna med röda fanor, hammare och skäror och sjunger sånger som vore det 1917. "Leve första maj! Leve socialismen!" skanderar vänsterledaren Ohly. Det är direkt osmakligt att skåda. Socialdemokraterna hänger på och sjunger om "orättvisor" i samhället, som om de själva voro helt oskyldiga till dessa efter att ha dominerat svensk politik i ett helt sekel.

I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.

Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.

Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.

Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.