Sahlin lämnar scenen

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan.

Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar. Det finns uppgifter om svart betalning och att skulder skulle ha gått vidare till Kronofogden.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan det vara värt att titta på vilka resultat som Mona Sahlin har åstadkommit i sin roll som nationell samordnare i en så aktuell fråga. Som tidigare konstaterat hade Sahlin helt uppenbart hoppats få jobba mot högerextremism och fokusera på nazistiska och rasideologiska grupper i sitt arbete. I takt med att inte ens blinda hönor kunnat undvika att det är jihadistiska grupper och inte ett fåtal nazister som står för den samhällshotande verksamheten i dag, tvangs Sahlin ändra sitt fokus.

Tillsättandet av nationella samordnare har fullkomligen exploderat. Politiker identifierar ett problem som är komplext och utbrett. De tillsätter en s.k. nationell samordnare som får två år på sig att resa landet runt, prata, identifiera problemet en gång till, presentera en slutrapport och sedan avgå. Problemet ifråga blir förstås inte löst. Däremot har politiker lyckats lyfta frågan upp på agendan under en tid och gett en gammal kollega ett bra jobb i några år.

Så här gjorde den borgerliga regeringen även med hemlöshetsproblematiken, där den tillsatte nationelle hemlöshetssamordnaren Mikael Anefur reste land och rike runt, presenterade en slutrapport och där socialdepartementet våren 2014 anordnade en intressant konferens i Västerås på vilken jag deltog. Men hemlösheten och bostadsbristen har knappast minskat som en följd av Anefurs arbete.

Det mest konkreta resultatet från Sahlins tid som samordnare är en stödtelefon för anhöriga till blivande jihadister, en telefon som hittills mottagit noll samtal. Sahlins linje har varit dialog och mammors kraft. Därför beskrev hon Örebros idé om att hjälpa återvändande IS-krigare med jobbsök och psykologkontakter, något som senare anammades av Stockholms rödgrönsrosa majoritet och kallades "Stockholmsmodellen", som "ett bra exempel".

Att en person som fått uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttrycker sig så, är anmärkningsvärt. Andra dagar har Sahlin varit ute i media och kritiserat kommuner för bristfällig eller obefintlig kunskap om de extremistmiljöer det svenska samhället nu måste bekämpa. Frågan verkar ha aktualiserats ute i kommun-Sverige, men vårt land fortsätter att vara europeiska mästare (tillsammans med Belgien) i att exportera IS-krigare. Problemet med hatpredikanter i landets moskéer vågade Sahlin aldrig lyfta, och så sent som härom dagen förklarade hon jihadismen med växande islamofobi i västvärlden.

Det mest konkreta resultatet av Mona Sahlins tid som nationell samordnare är alltså en telefon som aldrig ringer. Det säger onekligen något om en politiker som under sin 40-åriga politiska karriär egentligen aldrig har åstadkommit någonting.

Låt oss hoppas att vi sett det sista av henne i offentlig statlig tjänst. Sahlin behöver knappast återvända för sin försörjning. Efter många år som riksdagsledamot och minister har hon både sin pension tryggad och vänner på Solsidan som säkert kan bjuda på ett glas som tack.  

Läs även:
Fnordspotting

Mona Sahlin ska diskutera extremism i Washington

Mona Sahlin har i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med kort varsel blivit inbjuden till ett möte i Washington.

På mötet, till vilket flera svenska representanter ska resa, ska framgångsfaktorer i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism diskuteras. 

Det är oklart vilket Sahlins bidrag kommer vara. Kanske tar hon med sig förslag om en islamist-hotline och jobb och psykologkontakt för återvändande IS-krigare till mötet.

Detta skulle kunna bli hur pinsamt som helst...

"Islamist Direkt, kan jag hjälpa till med något?"

Mona Sahlin fick uppdraget av den förra regeringen. Hon skulle arbeta som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Hennes första insats i detta hjältemodiga uppdrag är att föreslå ett nödtelefonnummer för förhindra radikalisering av unga.

Detta känns så oerhört socialdemokratiskt. Naivt. Otillräckligt. Ja, lite skrattretande. Men välmenat. Oj, så välmenat.

Det är klart att unga som håller på att radikaliseras i våra förorter, som ser på IS-videor på YouTube, upprörs över upplevda orättvisor som begås mot den muslimska världen, kommer att kasta sig på luren för att prata ut. Eller...?

Det finns många olika sätt att arbeta mot extremism. Att skapa personliga band mellan en närvarande polis och ungdomar. Att ha en socialtjänst med människor ute på plats som vill och kan skapa en dialog med unga som känner sig utanför och letar efter ett sammanhang. Det är uteslutande fråga osexiga och långsiktiga insatser som inte kommer att ge några stora rubriker i sitt vardagliga gnetande. Men som, om de sköts rätt, kan fånga upp personer som annars hade kunnat förloras i kriminalitet och extremism.

Mona Sahlins "hjälplinje" är ett pinsamt slag i luften. En politikers svar på komplicerade frågor. Det känns ganska symptomatiskt att Sahlin efter en lång politisk karriär fortsätter sin skuggboxning i sin nya roll som nationell samordnare.

Just keep going, why don't ya...

Läs även:
Johan Westerholm

Kröning

En stukad socialdemokrati ska välja ny ordförande. Igen. Det var bara fyra år sedan sist. Då valdes Mona Sahlin som första kvinnliga partiordförande och förhoppningarna var höga. I dag väljs Håkan Juholt, en outsider som är obekant för väljarna och som får det svåra uppdraget som Sahlin misslyckades med: att driva partiet framåt i oppositionsställning.

Den senaste tidens farsartade spel inför partiledarvalet är ett av flera tecken på att Socialdemokraterna fortfarande famlar efter att hitta en identitet som oppositionsparti. Partiet har ju valt ledare tidigare också men då i regeringsställning. Nu har två raka ordförandeval skett i opposition. Väl i opposition blir sprickorna i partifasaden tydligare och mer öppna.

Någon Juholteffekt går det inte att tala om ännu. Väljarna vet helt enkelt alldeles för lite om honom ännu. Att han tycks väcka mest entusiasm hos betong- och gråsossar indikerar inte att han lär göra någon succé mot Reinfeldt framöver heller. Samtidigt ska han inte underskattas. Socialdemokraterna är revanschsugna medan alliansregeringen ger ett ganska trött och oengagerat intryck. Förr eller senare ledsnar folk på sina regeringar, det kommer att hända Reinfeldt också.

Nu behöver ett växande stöd i opinionen för Socialdemokraterna under de kommande åren inte betyda särskilt mycket i slutändan. Minns vilka siffror partiet red på under Sahlins ledning, egentligen ända fram till valåret 2010. Det är således först i början av 2014 som vi kan börja se vartåt det skulle kunna barka i nästa val. Allt innan dess är förspel. Och en sjuhelsikes uppförsbacke för Juholt med cykelhjälmen att trampa sig ur.

Inget krismed(v)etande

Lars Ohly biter tillbaka mot Mona Sahlins angrepp på Vänsterpartiet i sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiordförande. Ohly har en del poänger men hans grundläggande analys är förstås felaktig. Du måste appellera till människor som arbetar, du måste attrahera storstadsväljare och du får inte skrämma bort medelklassen om du ska vinna val i Sverige på 2000-talet. Att samarbeta med Vänsterpartiet, som är det enda partiet i riksdagen som har en omfattande samhällsförändring på agendan, skapar problem på alla dessa tre områden.

Ohly konstaterar att det inte skapar så stort förtroende för politiker om man som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kort efter valförlusten tar avstånd från politiken de stod för i valrörelsen. "Jag gick till val med en politik jag trodde på", säger vänsterledaren. Det kan man förstås ha respekt för. Problemet för Vänsterpartiet är att väldigt få väljare tror på den politiken i dag. Ska man döma av diskussionen (SVT Play) om vänsterns kris på Socialistiskt forum har partiet heller inga bra svar på hur det och den sargade arbetarrörelsen ska möta framtiden.

Samtidigt som Socialdemokraterna börjar komma underfund med att de av väljarna uppfattas som gamla och stela finns denna insikt inte alls på samma sätt i Vänsterpartiet. Lars Ohly verkade mer förbannad över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen än att hans eget parti i ännu ett val fick ett så pass begränsat stöd från väljarna. De företrädare som bar idén om ett frihetligt svenskt vänsterparti har sedan länge rensats ut. Kvar finns den ideologiska kärnan. Och den attraherar aldrig mer än runt fem procent av väljarna. Ohly verkar nöjd med det.

Sossarnas (eventuella) lärdomar

I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.

Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.

Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: "Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring." Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.

S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg - Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade "pensionärsskatten" fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.

Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.

Med könet som villkor

Synen på jämställdhet i Sverige är i sanning märklig. Som konstaterat tidigare är det inte fråga om någon riktig jämställdhet utan om ett kvinnoperspektiv. Det är precis detta vi får se nu när Socialdemokraternas valförlust ska analyseras och efterträdarfrågan lösas.

Det måste bli en feminist, helst ska hon vara kvinna också, säger S-kvinnorna. Jo, det var ju ingen högoddsare att partiets kvinnoförbund skulle framföra den ståndpunkten. Men de är inte ensamma om sitt könsstereotypa förhållningssätt. Fotbollsfrun Malin Wollin tycker att "mansgrejen" har provats så många gånger nu, nu är det dags för en kvinnlig statsminister. Som om Sverige skulle bli ett bättre land bara statsministern inte hade penis. Och som om chansen inte funnits där för bara någon månad sedan. Det hon tydligen inte har lyckats snappa upp är att svenska folket med buller och bång faktiskt röstade nej till möjligheten att få en kvinnlig statsminister. Inte för att Mona Sahlin är kvinna, vilket somliga tydligen fortfarande vill få den rödgröna valförlusten att handla om, utan för att väljarna inte hade förtroende för henne.

Jag tror faktiskt att svenska folket bryr sig väldigt lite om huruvida landets statsminister är man eller kvinna. Några av världens ledande länder leds numera av kvinnor. Både Margot Wallströms och Maria Wetterstrands popularitet visar att förtroendet eller förmågan inte sitter i könet. Men en kvinnlig statsministerkandidat ska vaskas fram för att hon är kompetent, inte för att hon är kvinna. Feministerna börjar således i fel ände. Att skylla Sahlins misslyckande på något annat än hennes bristande ledarförmåga, partiets bristande vilja att förnyas samt en rad strategiska misstag längs vägen, är dessutom att göra det väldigt lätt för sig. Men fokuseringen vid könet, kvinnoperspektivet, genus och patriarkala maktstrukturer skymmer allt annat.

Det socialdemokratiska partiet är i akut behov av förnyelse. Men det enda S-kvinnorna vill är att nästa partiledare är feminist och (i första hand) kvinna. Det är en ren sosseparodi som utspelas framför våra ögon. Wollin föreslår Veronica Palm som nästa S-ledare. Ur mitt perspektiv är det ett alldeles strålande val. Det ökar möjligheterna för 12 raka år i opposition för Socialdemokraterna. Och fortsatta ledarkriser. Just do it.

Sahlin mötte motvind redan från början

Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.

Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.

Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.

När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.

Rosornas krig och borgerliga utmaningar

Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.

Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.

Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.

Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.

Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.

Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.

Kampen har bara börjat.

Socialdemokratins seger

Det kan tycks lite udda att i denna tid, veckor efter socialdemokratins värsta valförlust i svensk historia tillika den andra raka valförlusten, prata om socialdemokratins seger. Men ser vi samhällsutvecklingen ur ett bredare perspektiv och lyfter in Moderaternas ompositionering i politiken, är det ganska tydligt. Det är också mycket möjligt att förklaringen till socialdemokratins europeiska kris - ty den är ju ingalunda en isolerad svensk företeelse - finns här. Socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig.

Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.

Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.

Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.

Lämna V utanför

Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.

Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.

Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.

Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.

Rätt person att förhandla med?

Ingen hyfs i svensk politik

Någon lade kanske märke till att Mona Sahlin erkände sig besegrad på valnatten men inte gratulerade segraren Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna gör inte så. Göran Persson gratulerade inte Reinfeldt efter förlusten 2006 heller. Den hyfs från amerikanska valrörelser där förloraren alltid gratulerar segraren till en bra valrörelse - ett slags respekt för det demokratiska utslaget - finns inte i Sverige.

Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.

Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.

Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.

Morgondagens socialdemokrati

I gårdagens Agenda i SVT uppenbarades en tydlig spricka mellan den nya och gamla socialdemokratin. Den gamla personifierades av Nalin Pekgul, som i bittra ordalag skyllde valförlusten på medierna och borgerligheten (dumma, dumma Alliansen som inte ville diskutera Socialdemokraternas frågor ur ett sosseperspektiv!). Pekgul fastslog att nederlaget ingalunda kunde förklaras med partiets samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att det faktiskt finns mätningar som visar att många socialdemokratiska väljare lämnat partiet just på grund av det rödgröna samarbetet.

Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.

Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.

Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.

Slutet på en era - början på vad?

Inför valet såg jag tre stora målsättningar i fallande ordning: Majoritet för Alliansen. Socialdemokraterna som näst största parti. En jämnare borgerlig allians med starkare småpartier. Alla tre kom på skam. Ändå finns skäl att inte vara alltför nedstämd om vi betänker vad valresultatet kan betyda på lite längre sikt.

Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.

Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.

Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.

Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.

Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...

Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.

Jakten på alternativa förklaringar

Redan nu kan vi skönja de konspiratoriska resonemangen som kommer att från vänsterhåll kommer att förklara en sahlinsk valförlust. Gemensamt för dem är att en valförlust för Socialdemokraterna absolut inte är partiledare Mona Sahlins fel.

Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:

- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)

Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.

Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.

Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).

Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.

Det här är Mona.

Värderingsskiftet runt hörnet

Det är fritt fall inom SAP. Opinionsvinden blåser partiet rakt i ansiktet. Ledningen kallar till krismöte. Valarbetarna suckar. Valet som skulle bli så oerhört jämnt ser ut att kunna bli en borgerlig triumf.

Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.

Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.

Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.

I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.

Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.

Joho, vi gillar henne visst!

23 gamla gråsossar går i dag ut och bekänner sin tro till partiordförande Sahlin. Det säger ganska mycket om partiets kris, och Mona Sahlins urholkade förtroendekapital, när så många gamla ledande socialdemokrater känner sig tvingade att göra ett dylikt utspel mindre än två veckor före valet. Att man stöder sin partiledare borde vara så självklart.

Samtidigt ger ännu en mätning (vilken i ordningen?) Alliansen ett tydligt övertag i opinionen. Precis som tidigare är det de borgerliga småpartierna som stärks. Centerpartiet går framåt och Folkpartiet har en god möjlighet att bli tredje största parti.

Sossemoral

När det gäller att jaga väljare är Socialdemokraterna särskilt hänsynslösa. Eller kanske uppfinningsrika. Jag minns fortfarande hur en nära anhörig till mig berättade om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren besökte äldreboenden och "hjälpte" de äldre att rösta "rätt". Valsedlar tillhandahölls såklart. Fiffigt.

Nu jagar Mona Sahlin invandrarröster genom att anordna en röstskola i Örebro och låta väljarna ta vägen förbi den egna valstugan. Det är ju snällt av Socialdemokraterna att "hjälpa" nyanlända invandrare att rösta - en uppgift som annars borde vara Valmyndighetens. Och råkar de rösta på Socialdemokraterna blir Mona glad.

Alla medel är tillåtna när makten och härligheten står på spel.

Utan visioner i valrörelsen

Det är bara tre veckor kvar till valet och ännu saknas valtemperaturen. Var finns glöden? Engagemanget? Och var är visionerna?

Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.

Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.

Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.

Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.

Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.

Moderat dominans

Moderaterna är större än Socialdemokraterna i även den senaste opinionsmätningen. Detta är ingen vallokalsundersökning, inget valresultat. Men att mätning efter mätning visar att Moderaterna kan hamna runt 30 procent borde skrämma Socialdemokraterna en aning. Partiet kammade inte ens hem 35 procent i valet 2006 och riskerar nu att göra ett ännu sämre val med Mona Sahlin som partiledare. Det är nästan som om hela rörelsen väntar på hennes fall för att kunna ladda om inför valet 2014. Kanske har även sossarna själva vett att inse att Mona Sahlin som statsminister är en särdeles dålig idé.

Som det ser ut riskerar vi att få en regering som fullständigt domineras av Moderaterna. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna krälar alla kring 5 procent. Ett sådant valresultat skulle betyda ännu fler moderata ministerposter. Förr om åren hade det varit en önskesituation, i dag är det snarare tvärtom. En valspurt bland småpartierna kan förhoppningsvis jämna ut mandatfördelningen något.

Sedan har vi den osäkra komponenten Sverigedemokraterna, som jag fortfarande har väldigt svårt att föreställa mig ta plats i den lagstiftande församlingen. I rent underhållningssyfte vore det spännande om de faktiskt lyckades komma in i riksdagen.

Det kommer att bli ett jämnt val. Allt vi egentligen vet är att det kommer att bli underhållande att se förloraren och outhärdligt att se vinnaren. Oavsett valutgång.