Det är bara tre veckor kvar till valet och ännu saknas valtemperaturen. Var finns glöden? Engagemanget? Och var är visionerna?
Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.
Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.
Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.
Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.
Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar