Idéfattig allians banar väg för Juholt

Den rödgröna oppositionen fick i den senaste SCB-mätningen större väljarstöd än regeringen. Om det vore val i dag skulle alltså statsministern heta Håkan Juholt. Men det är inte val och mätningen saknar därför helt relevans annat än som ytterligare en varningsklocka för hårt trängda centerpartister och kristdemokrater. Inte heller Vänsterpartiet har mycket att glädjas över.

För den som har kort minne visar en snabb googling hur stor ledning de rödgröna hade långt in på valåret 2010. För nästan exakt ett år sedan, den 10 juni 2010, presenterade SCB sin stora mätning inför valet och valrörelsen. De rödgröna ledde då med 50,2 procent mot Alliansens 44,2. Det mesta av mätningen gjordes i maj. Sedan vände det. Rejält.

De opinionsmätningar som görs under de kommande åren är därför ointressanta för utgången av riksdagsvalet 2014. Men de kan ändå tjäna som en påminnelse om att vi efter nästa val kan få ett regeringsskifte. Inte därför att Socialdemokraterna är så bra, inte därför att Håkan Juholt är en trovärdig statsministerkandidat. Utan för att väljarna helt enkelt har tröttnat på Alliansen. Alla regeringar drabbas av folkets trötthet efter ett tag. Folk vill se nya ansikten i TV-rutan. Det drabbade Göran Persson 2006. Fredrik Reinfeldt är ingalunda immun mot detta 2014.

Alliansen utstrålar initiativlöshet, idébrist och samtidigt en stigande maktfullkomlighet. Jag skulle med glädje rösta bort dem i nästa val - om det bara fanns en rimlig opposition att välja i stället. Men det gör det ju inte. Med en rödgrön regering skulle vi få mer av förbud och regleringar, vi skulle få se mer genusidioti och därtill skulle skatterna höjas. Det enda som återstår är således att inte rösta på något av blocken och bli besviken oavsett utgång. Den politiska situationen för en liberal är tröstlös.

Advokat, författare, pratkvarn

Ingen verka tycka att Thomas Bodströms bok är särskilt bra eller välskriven. Men alla vill läsa den. Onekligen har advokaten, före detta justitieministern och tredje rangens deckarförfattaren, lyckats i sitt uppsåt att skapa hype för sin bok.

Nu när Bodström är fri som en fågel och inte behöver svara till någon socialdemokratisk partiordförande för sina utspel, kan han säga vad han egentligen tycker. Och det är uppenbarligen rätt mycket. Han föreslår att Socialdemokraterna tar efter Miljöpartiet vad öppenhet i partiet valprocess beträffar. Han tycker att partiet borde appellera till alla löntagare och således stryka "arbetarepartiet" ur namnet (endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på partiet 2010, så det finns väl fler skäl till ett namnbyte). S borde klippa de nära banden till LO, föreslår Bodström, och parties riksdagsledamöter borde inte sitta längre än två mandatperioder. Att vara riksdagsledamot ska inte vara något livslångt arbete.

Inget av detta kommer att hända under traditionalisten Juholts ledning. Förslagen möttes närmast med ett hånleende. Men hur många i partiet håller med? Det är svårt att veta eftersom folk inte säger något. Thomas Bodströms alla förslag är bra och rimliga. Men han var själv lika tyst och medgörlig som alla andra under den tid han var höjdare i partiet och faktiskt hade makten att påverka. Väl på insidan tänkte Bodström på sin karriär, inte på partiets bästa. Att han begär något annat av alla andra gör honom inte särskilt trovärdig.

Onekligen tillåter det traditionsbundna partiet inga stora förändringar. Mona Sahlin försökte men stoppades. I linjetalet i december 2010 framgick hur pass stora förändringar hon egentligen hade velat genomföra. Precis som Bodström föreföll Sahlin befriad att få säga de där förbjudna orden om partiets nödvändiga förnyelse. Men hon gjorde det först när makten över partiet glidit ur hennes händer.

Det är som om Partiet är en egen levande organism som socialdemokrater anpassar sig till och inte vågar ifrågasätta. Uppenbarligen var två raka valnederlag inte tillräckligt för att förmå dem att tänka om. S får helt enkelt invänta ett tredje. Då blir det fart, ska ni se...

SAP.

Historiska tider

Det som nu sker i svensk inrikespolitik är helt unikt. Vi har en borgerlig allians som har vunnit två val i följd och ett socialdemokratiskt parti som har gjort två riktiga katastrofval. Som om inte detta vore nog för att stuka självförtroendet för landets under decennier enda statsbärande parti har jakten efter en ny partiordförande, den andra på fyra år, utvecklats till rena fiaskot.

Processen att välja en ny partiordförande för Socialdemokraterna har alltid varit speciell. Ingen får säga ja utåt utan måste säga nej eller nja. Endast valberedningen får veta personens verkliga inställning. Detta slutna förfarande ska undvika öppna stridigheter och ena partiet, är det tänkt. Följden blir emellertid att endast en liten klick får delta aktivt i processen att få fram en efterträdare. Det är inte konstigt att det muttras i leden och framkommer krav på mer öppenhet. Även gamla rävar som Stig Malm tar bladet från munnen.

I takt med att de svenska Socialdemokraterna, som sista parti i det tidigare så S-dominerade Europa, har blivit ett parti bland andra har även attraktionskraften att bli partiledare minskat. Ilija Batljan går till näringslivet. Thomas Bodström struntar i sitt riksdagsuppdrag och stannar i USA och skriver deckare i stället. Ulrica Messing gifter sig rikt och försvinner från politiken. Pär Nuder, impopulär kronprins under Göran Persson, går till näringslivet. Kvar blir andrahandssorteringen, politiker som lär få svårt att ena partiet och ännu svårare att leverera valsegrar.

Man måste ha respekt för den traditionella valprocessen i partiet, tycker en av de påstådda partiledarkandidaterna Thomas Östros. Frågan är om partiet någonsin har åtnjutit mindre respekt och förtroende än just nu. Det tidigare så stolta partiet har närmast rasat samman när det inte kan ta sina väljare för givna längre. Plötsligt finns skäl att ställa sig frågan vad det egentligen var som gjorde Socialdemokraterna så skickliga och svårslagna i alla år.

Det är alltid underhållande när den till synes oövervinnerlige inte vinner längre. Efter valsegern 2002 såg vi ett starkt, kaxigt och till synes oslagbart socialdemokratiskt parti lett av en populär statsminister. Partiet nosade på 40 procent. Knappt tio år senare är partiet slaget i spillror efter två valförluster och två partiledarbyten på fyra år, skvalpar kring 29 procent i väljaropinionen och har uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i sin roll som oppositionsparti. Lägg därtill en historiskt stark borgerlighet (även om dess politik lämnar mycket i övrigt att önska). Det är historiska tider.

Vänsterpartiet direkt, kan jag hjälpa till med något?

Ida Gabrielsson, ordförande i både Ung vänster och i den framtidskommission som ska analysera Vänsterpartiets valresultat och blicka framåt, tycker att partiet ska börja "göra politik". I stället för att demonstrera, måla plakat och dela ut flygblad ska Vänsterpartiet börja erbjuda sådant som läxhjälp, tjejtaxi, juridisk rådgivning samt driva fritidsgård. Partiet ska alltså bli något slags samhällsservice.

Visst behöver Vänsterpartiet göra något om det ska överleva några fler riksdagsval och Gabrielsson har rätt i att partiets förkärlek för demonstrationer känns "som en kuliss till 70-talet". Men det är svårt att förstå hur hon resonerar när hon vill förvandla partiet till något slags samhälleligt allt-i-allo. Det andas desperation över att partiets politik inte får väljarnas förtroende.

Efter ännu ett valnederlag skulle Vänsterpartiet ha chansen att förnya sig, kasta av sig det kommunistiska oket och satsa på att bli en frihetlig vänster som ifrågasätter Alliansens övervakningsstat, står för en annan narkotikapolitik och kritiserar regeringens ständiga fokus på ekonomiska frågor. Till exempel. Det finns ju utrymme för en sådan opposition. Men så länge det sitter traditionalister och kommunister i partiets cockpit kommer det inte att ske. Kanske får vi se lite vänsterpartistisk läxhjälp i stället.

För bra för sitt parti

Ilija Batljan, oppositionslandstingsråd i Nynäshamn och en av de mest rimliga socialdemokraterna i landet, lämnar politiken för näringslivet.

Så sent som i somras meddelade Batljan att han vid en rödgrön valförlust skulle lämna sina politiska uppdrag för ett jobb på WHO. Nu blir han i stället vice vd i bostadsaktiebolaget Dombron. Socialdemokraterna har därmed förlorat en av sina fränaste och mest konstruktiva interna kritiker. Vägen ligger öppen för nya valnederlag.

Inte mycket till omstart

Alliansregeringen har varit förfärlig på flera plan. Den saknar ideologisk ryggrad, har fört en fortsatt repressiv kriminalpolitik och till råga på allt byggt ut övervakningsstaten i rekordfart. Men när det gäller skattepolitiken har den ändå en del goodwill att inkassera. Sveriges löntagare har fått behålla mer av sin lön. Skattesänkningarna har gjort skillnad i folks plånböcker och sannolikt starkt bidragit till att Alliansen behållit makten.

Socialdemokraternas kriskommission är klar med sin sammanställning av vad som gick snett i förra valet och hur partiet ska komma tillbaka i svensk politik. Det första kommissionen pratar om är dock det troliga behovet av att höja skatterna i framtiden. Det klingar lite illa eftersom den samtidigt påtalar vikten av att förändra människors bild av partiet.

I mångt och mycket tycks kriskommissionens rekommendation vara att vrida Socialdemokraterna vänsterut. Minskade klyftor (höjda marginalskatter, höjda bidrag), skärpt arbetsrätt (minskad flexibilitet på arbetsmarknaden) och utbyggd offentligfinansierad välfärd (höjda skatter) är alla förslag som lika gärna hade kunnat komma från Vänsterpartiet. Socialdemokraterna lär få mycket svårt att tvätta bort bilden som ett skattehöjande bidragsparti om den följer kriskommissionens råd.

Besvikna sossar till SD

"Jag är nationalist och starkt troende. Det har ingenting med hitlerismen att göra. Men Gud har skapat världens folk och satt upp gränser för hur de ska leva. Vi ska inte blanda negrer och andra."

Man ska inte bli upprörd över fåntrattar som den gamle nazisten Lars Erik Aldin. De förtjänar förstås inte det engagemanget. Men lite fascinerad blir jag ändå över det finns människor som på 2010-talet har ett 1930-talsperspektiv på världen. Men så är ju Aldin knappast den genomsnittlige SD-väljaren heller.

Ett chockat Sverige grubblar fortfarande över hur i hela friden Sverigedemokraterna kunde ta sig in i riksdagen. Och vilka är deras väljare? Jakten på att "avslöja" vilka SD egentligen är har bara börjat. Den gamle nazisten Aldin är förstås en skänk från ovan i sammanhanget. Han var ju rent av med på Hitlers dagar. Kopplingen till sin bruna historia kommer SD aldrig undan, hur välpolerad fasaden än är.

Men att stämpla dem som nazister är förstås fel. Många väljare är gamla besvikna och konservativa socialdemokrater som anser att Sverige inte är vad det en gång var. Där ingår förstås även förändringen i landets etniska sammansättning. Att det är just Socialdemokraterna som tillhör SD:s allra mest högljudda kritiker handlar förmodligen inte bara om Jimmie Åkessons inställning till invandringspolitiken utan även om att det gamla arbetarepartiet faktiskt tappar väljare till Sverigedemokraterna. Partiet har ju tidigare lyckats behålla invandringskritiska väljare genom att föra en i praktiken restriktiv politik på området. Nu har många tagit steget till SD.

Först kom ingenting...

Att betrakta svensk inrikespolitik just nu är som att titta in i ett torkskåp. Det brusar lite grand men det händer fanimej ingenting av intresse.

Socialdemokraterna slickar fortfarande såren och äter alvedon efter stjärnsmällen i september. Men mest går de och väntar på att en ny partiledare ska ta över, en person som enligt de flesta bedömare heter Sven-Erik Österberg. Han som är snäppet mer karismatisk än Bosse Ringholm. Miljöpartiet går också i väntans tider. Om några månader lämnar Peter Eriksson och Maria Wetterstrand över till två nya språkrör, troligen Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. I Vänsterpartiet har tydligen valnederlaget inte betytt någonting. Inte bara tänker Lars Ohly sitta kvar, han ser gärna en nya rödgrön allians inför valet 2014.

Med en sådan här kass opposition är det inte så svårt att vara borgerlig regering. Faktum är att inte heller ett partiledarbyte skrämmer särskilt mycket. Österberg är inte direkt någon ny Anna Lindh och lär få svårt att gå hem i stugorna. Han lär knappast locka tillbaka medelklass- eller de kvinnliga väljarna från Moderaterna.

För närvarande finns inget alternativ till Alliansen i svensk politik. Oppositionen är kraftlös och ointressant. Kort sagt: det händer ingenting. Det är nästan så att man saknar Göran Persson.

När man frågar Fredrik Reinfeldt vad han vill med regeringsmakten
sätter han på en Kent-skiva och spelar en viss låt...

Allt har ett slut, även Alliansen

Maud Olofsson påminde i går om överenskommelsen i Högfors mellan de borgerliga partiledarna som sade att alla skulle bidra till och tjäna på allianssamarbetet. Efter drygt fyra år vid makten är det tydligt vilket parti som har tjänat på bildandet av Alliansen.

Moderaterna påstår att deras valanalys visar att de främst tagit väljare från Socialdemokraterna och även från Vänsterpartiet, men högst sannolikt har de även snott väljare från sina borgerliga allianskollegor. Valresultatet gav Reinfeldt grönt ljus för att ytterligare stärka M-dominansen i regeringen och samtidigt är det Reinfeldt & Borg som åtnjuter högst förtroende hos folket. De tre små allianspartierna har uppenbara problem att synas och höras, vilket inte kommer att bli lättare under de kommande fyra åren när det stora partiet lagt beslag på ännu fler viktiga ministerposter.

"Alla ska bidra, ska ska tjäna på"... Om diskussionens vågor går höga bakom stängda dörrar vet inte vi som finns på utsidan, men utåt spelar Björklund, Olofsson och Hägglund närmast rollen som knähund åt statsministern. Det kommer inte att hålla. Den interna kritiken kommer att öka om opinionsvindarna fortsätter att piska främst Olofsson och Hägglund i ansiktet. Samtidigt har partierna knappast mycket till val. Att regera med Socialdemokraterna är inte aktuellt. Detta vet Reinfeldt vilket gör att han kan behandla sina kollegor som han behagar. Det enda som betyder något för Moderaterna är en fortsatt framgång för det egna partiet, vars mål som bekant är att axla SAP:s gamla maktmantel, och att de tre övriga klarar sig över riksdagsspärren med hygglig marginal. Då kan man fortsätta regera. Makt för maktens skull.

Alla koalitioner spricker förr eller senare. Ett partiledarbyte i något av småpartierna kan öppna upp för en tuffare ton mot statsministern eftersom en ny partiledare inte behöver känna riktigt samma plikt gentemot Högforsöverenskommelsen. Därtill ska läggas möjligheten med bildandet av ett nytt borgerligt parti av två existerande (en hopslagning av Folkpartiet och Centerpartiet har länge eggat mångas fantasi, men det är knappast realistiskt) och ett helt nytt liberalt parti vid horisonten.

Reinfeldts och Moderaternas arrogans och maktfullkomlighet kommer att straffa sig. Frågan är bara hur lång tid det tar.

Centern leker Björklund

Centerpartiet backade i valet och går uselt i opinionen så här några månader senare. Samtidigt gick Folkpartiet hyfsat och stödet för Jan Björklunds ordning-och-reda-skola tycks stort. Kanske är det därför som Maud Olofsson nu föreslår att elever ska få betygsätta lärare och skolor.

Att tänka nytt är förstås bra. Men att tänka folkpartistiskt är förmodligen ingen framgångsväg för Centerpartiet. Svensk skola behöver utvecklas och förbättras, men fokus får inte stanna vid enkla åtgärder som tidigare betyg, lärarlegitimation och betyg på lärarna. Då kommer den jättetanker som Björklund liknat skolan vid aldrig att gå att vända. Just nu seglar den som bekant åt fel håll.

Liberaler måste samarbeta

Höstens riksdagsval innebar en enorm motgång för socialdemokratin. Det var roligt. Det innebar också att kommunister hölls utanför regeringen. Det var härligt. Men valresultatet innebar också att Moderaterna svällde rejält. Redan efter fyra år vid makten har Reinfeldt tagit över Perssons HSB-mantel och hela hans ministär andas självgodhet och maktfullkomlighet. Vem kunde tro att det skulle gå så hiskeligt fort för borgerligheten att upprepa Socialdemokraternas misstag?

Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.

Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.

Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.

Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.

Liberaler, förenen eder.

I Ohlys värld

Lars Ohly lever lite i en egen värld. Inte bara ideologiskt utan även när det handlar om att analysera valutgången. Han går till ett så kallat generalangrepp på Socialdemokraterna, som vänsterledaren anser har gått för långt åt höger.

Enligt Ohlys egenhändigt hopsnickrade analys hade De rödgröna kunnat vinna valet om de bara propagerat för en tydligare vänsterpolitik. Så måste förstås en V-ledare tycka, men att han gör en grej av det på DN Debatt när hans eget parti gjort ännu ett förlustval och, som det enda vänsteralternativet, endast lockar runt fem procent av väljarkåren borde få varningsklockor att ringa.

Faktum är att de allra flesta utanför Vänsterpartiet och den extrema vänstern har insett att det var Lars Ohlys parti som i första hand drog ned det rödgröna alternativet. Så fort kompromisserna i den ekonomiska politiken började, dalade stödet. Ohly är visserligen medveten om vikten av mittenväljarnas stöd, men har inget bra svar på hur Vänsterpartiet skulle kunna locka dessa med sin världsfrånvända politik. Partiet har en tid i kylan att se fram emot de kommande fyra åren.

Det är inte säkert att Socialdemokraterna hade vunnit valet i en allians med enbart Miljöpartiet. Mona Sahlin var aldrig en särskilt populär statsministerkandidat. Ohly har rätt i att partiet även innan valkatastrofen led av dåligt självförtroende. Men Vänsterpartiets medverkan gjorde väljarna än mer obenägna att rösta rödgrönt. Ohly är därför i högsta grad ansvarig för det rödgröna valfiaskot. Utan att själv inse det, tydligen.

Så kallad fattigdom

De utförsäkrade, "offren" för regeringens socialförsäkringsreform, var ett hett kort för den rödgröna oppositionen i valrörelsen. Regeringen var aldrig särskilt duktig på att förklara reformen och hamnade ständigt på defensiven. Slutdebatten i SVT, när Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand alla tog upp enskilda fall för att beröra tittarna och ställa alliansledarna på pottkanten, var självaste crescendot.

Valet är över men debatten fortsätter. Inte minst i Aftonbladet. Nu får vi veta att utförsäkrade tvingas till härbärgen eftersom de har det så dåligt ställt ekonomiskt. En av dem är Eva Nilsson som har 10 300 kronor efter skatt att överleva på. Problemet för henne är emellertid inte dessa pengar i sig, problemet är att hon har en hyra på 7 200 kronor. Det är klart att man får svårt med ekonomin om hyran är 70 procent av ens disponibla inkomst.

Detta har således föga med någon sjukförsäkringsreform eller nyfattigdom i Sverige att göra, det handlar om vanligt sunt ekonomiskt förnuft. Att tvingas flytta till ett mindre och billigare boende kan vara tufft. Men bland änkor/änkemän är det många som tvingas ta det beslutet. Även personer som tvingas gå ned i lön av olika orsaker måste ibland flytta. Det är så livet ser ut.

Att döma av kommentarerna till artikeln är det fler som har svårt att känna något stort medlidande med en person som klagar över sin inkomst på 10 300 kronor efter skatt. Det finns folk som har det riktigt svårt ekonomiskt i Sverige, däribland fattigpensionärerna. Ge dem en plats i rampljuset i stället.

Inget krismed(v)etande

Lars Ohly biter tillbaka mot Mona Sahlins angrepp på Vänsterpartiet i sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiordförande. Ohly har en del poänger men hans grundläggande analys är förstås felaktig. Du måste appellera till människor som arbetar, du måste attrahera storstadsväljare och du får inte skrämma bort medelklassen om du ska vinna val i Sverige på 2000-talet. Att samarbeta med Vänsterpartiet, som är det enda partiet i riksdagen som har en omfattande samhällsförändring på agendan, skapar problem på alla dessa tre områden.

Ohly konstaterar att det inte skapar så stort förtroende för politiker om man som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kort efter valförlusten tar avstånd från politiken de stod för i valrörelsen. "Jag gick till val med en politik jag trodde på", säger vänsterledaren. Det kan man förstås ha respekt för. Problemet för Vänsterpartiet är att väldigt få väljare tror på den politiken i dag. Ska man döma av diskussionen (SVT Play) om vänsterns kris på Socialistiskt forum har partiet heller inga bra svar på hur det och den sargade arbetarrörelsen ska möta framtiden.

Samtidigt som Socialdemokraterna börjar komma underfund med att de av väljarna uppfattas som gamla och stela finns denna insikt inte alls på samma sätt i Vänsterpartiet. Lars Ohly verkade mer förbannad över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen än att hans eget parti i ännu ett val fick ett så pass begränsat stöd från väljarna. De företrädare som bar idén om ett frihetligt svenskt vänsterparti har sedan länge rensats ut. Kvar finns den ideologiska kärnan. Och den attraherar aldrig mer än runt fem procent av väljarna. Ohly verkar nöjd med det.

Sossarnas (eventuella) lärdomar

I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.

Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.

Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: "Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring." Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.

S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg - Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade "pensionärsskatten" fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.

Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.

Tillbaka till framtiden

Mitt i den socialdemokratiska valkrisångesten kom Thomas Östros med idéer om en nödvändig reform av partiets skattepolitik syftande till att inte skrämma bort mittenväljare i stad och i villa och göra Sverige mer konkurrenskraftigt internationellt. Det är förslag som borde ses som startskott för en nödvändig idéutveckling i partiet. Men han har redan fått mothugg.

Förslagen bemöts nämligen indirekt av Veronica Palm som vill gå rakt motsatt väg, det vill säga inte göra någonting alls åt den socialdemokratiska högskattepolitiken som förlorat dem två val i följd. Palm vill inte bara återinföra fastighets- och förmögenhetsbeskattningen utan vill också stå upp mot fortsatta inkomstskattesänkningar för folk som arbetar. Hon låter mer som Lars Ohly än som en socialdemokratisk företrädare.

Ur borgerligt perspektiv är det förstås bara att luta sig tillbaka och le. Den socialdemokratiska krismedvetenheten har helt uppenbart inte satt sig ens bland de personer som utpekas som främsta utmanare om partiledarposten efter Mona Sahlin. Det är förbluffande. Och, förstås, väldigt tacksamt.

Med könet som villkor

Synen på jämställdhet i Sverige är i sanning märklig. Som konstaterat tidigare är det inte fråga om någon riktig jämställdhet utan om ett kvinnoperspektiv. Det är precis detta vi får se nu när Socialdemokraternas valförlust ska analyseras och efterträdarfrågan lösas.

Det måste bli en feminist, helst ska hon vara kvinna också, säger S-kvinnorna. Jo, det var ju ingen högoddsare att partiets kvinnoförbund skulle framföra den ståndpunkten. Men de är inte ensamma om sitt könsstereotypa förhållningssätt. Fotbollsfrun Malin Wollin tycker att "mansgrejen" har provats så många gånger nu, nu är det dags för en kvinnlig statsminister. Som om Sverige skulle bli ett bättre land bara statsministern inte hade penis. Och som om chansen inte funnits där för bara någon månad sedan. Det hon tydligen inte har lyckats snappa upp är att svenska folket med buller och bång faktiskt röstade nej till möjligheten att få en kvinnlig statsminister. Inte för att Mona Sahlin är kvinna, vilket somliga tydligen fortfarande vill få den rödgröna valförlusten att handla om, utan för att väljarna inte hade förtroende för henne.

Jag tror faktiskt att svenska folket bryr sig väldigt lite om huruvida landets statsminister är man eller kvinna. Några av världens ledande länder leds numera av kvinnor. Både Margot Wallströms och Maria Wetterstrands popularitet visar att förtroendet eller förmågan inte sitter i könet. Men en kvinnlig statsministerkandidat ska vaskas fram för att hon är kompetent, inte för att hon är kvinna. Feministerna börjar således i fel ände. Att skylla Sahlins misslyckande på något annat än hennes bristande ledarförmåga, partiets bristande vilja att förnyas samt en rad strategiska misstag längs vägen, är dessutom att göra det väldigt lätt för sig. Men fokuseringen vid könet, kvinnoperspektivet, genus och patriarkala maktstrukturer skymmer allt annat.

Det socialdemokratiska partiet är i akut behov av förnyelse. Men det enda S-kvinnorna vill är att nästa partiledare är feminist och (i första hand) kvinna. Det är en ren sosseparodi som utspelas framför våra ögon. Wollin föreslår Veronica Palm som nästa S-ledare. Ur mitt perspektiv är det ett alldeles strålande val. Det ökar möjligheterna för 12 raka år i opposition för Socialdemokraterna. Och fortsatta ledarkriser. Just do it.

Sahlin mötte motvind redan från början

Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.

Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.

Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.

När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.

Rosornas krig och borgerliga utmaningar

Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.

Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.

Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.

Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.

Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.

Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.

Kampen har bara börjat.

Socialdemokratins seger

Det kan tycks lite udda att i denna tid, veckor efter socialdemokratins värsta valförlust i svensk historia tillika den andra raka valförlusten, prata om socialdemokratins seger. Men ser vi samhällsutvecklingen ur ett bredare perspektiv och lyfter in Moderaternas ompositionering i politiken, är det ganska tydligt. Det är också mycket möjligt att förklaringen till socialdemokratins europeiska kris - ty den är ju ingalunda en isolerad svensk företeelse - finns här. Socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig.

Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.

Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.

Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.