Avgång och inställd debatt

Dödsfall, barnafödslar och avgångar kommer alltid olägligt.

Sten Tolgfors, denne Moderaternas Bosse Ringholm, avgår som försvarsminister och den medverkan i kvällens Debatt (om barnfattigdom) som jag var inplanerad på blev plötsligt inaktuell. Det är inte första gången SVT ändrar sig med kort varsel, men det är första gången jag har resa och hotell bokat och klart. Lite irriterande, förstås, när man har stuvat och fixat för att få det att gå ihop tidsmässigt. Men då står å andra sidan sambon för middagen som kompensation i dag.

Några bloggposter i ämnet barnfattigdom för den som är intresserad av att se ämnet ur min synvinkel hittas nedan:

Fattigdom eller konsten att prioritera?
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

Exit Håkan - men krisen består

Precis som det ryktades om redan efter det senaste socialdemokratiska krismötet avgick Håkan Juholt i dag efter bara tio månader som partiordförande. I den bakvända verklighetens parti ställde Verkställande utskottet ett ultimatum: VU uttalar stöd för Juholt - om han avgår.

Det finns ett antal faktorer som tillsammans gjorde att Håkan Juholts tid som partiledare blev så kort:

- Juholts egna tillkortakommanden. Håkan Juholt själv bär förstås huvudansvaret för sin korta partiledartid. Han har begått en rad snedsteg och varit precis så yvig som han själv beskrivit innan han blev partiledare. I dagens stenhårda politiska klimat finns inget utrymme för sådant. Han saknade den erfarenhet som tidigare S-ordföranden haft och därmed också det nätverk och det stöd i partiet som en ordförande behöver för att samla ett så stort parti. Katastrofsiffror i opinions- och förtroendemätningarna gjorde allt etter värre.

- Partiets sätt att välja ledare. Håkan Juholt var inget förstahandsval, knappt ens ett tredje- eller fjärdehandsval. Sättet på vilket han valdes undergrävde genast hans position i partiet. Det fanns aldrig något starkt stöd för Juholt, han vaskades fram av valberedningen och deras val överraskade alla. För många var Juholt helt eller tämligen okänd.

Det som har hänt borde få Socialdemokraterna att fundera över hur de ska välja framtida ledare. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt fick det stöd eller det mandat som skulle ha behövts för att genomföra nödvändiga förändringar i SAP. Under Juholts tid bedrevs dessutom omfattande krypskytte, eller skott inifrån som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt saken.

I grunden fanns inget enormt avgångstryck mot Juholt bland partiets medlemmar. Allt tyder på att Håkan Juholt slogs för sin politiska framtid in i slutet och att det var VU som i slutändan fällde avgörandet.

- Mediedrevet. När en person tillträder på en politisk topposition startar medierna omedelbart en kraftig granskning. Minsta spricka i fasaden, minsta misstag får snabbt enorma konsekvenser. När ett misstag läggs till det andra blir situationen snart ohållbar - hur små de än är var för sig.

Juholt har själv öppnat för drevet genom att göra misstag, snubbla på orden och säga saker som inte stämmer. Men mediedrev är en synnerligen äcklig företeelse och på ett mänskligt plan går det verkligen att förstå vilken olustig situation som Juholt har befunnit sig i de senaste månaderna.

Och nu då? Partiets situation har på intet vis förbättrats. Socialdemokraternas kris har i grunden väldigt lite med Håkan Juholt att göra. Somliga skulle säga att den började under Göran Perssons tid och att en splittrad borgerlig opposition sköt den något på framtiden. Partiet har fortfarande ingen klar riktning, ingen tydlig vision. Ingen vet vad Socialdemokraterna har att erbjuda.

Antalet starka kandidater till partiledarposten har inte blivit fler. Pär Nuder lär inte vara mer intresserad nu när det är ett 25-procentsparti som söker en ledare. Thomas Östros behandlades synnerligen styvmoderligt när Juholt tog över och är kanske inte alls sugen på att ta på sig ledartröjan.

Socialdemokraternas kris är inte ett dugg mindre nu när Håkan Juholt har lämnat ledarskapet. I grunden är det dessutom en fråga om att få något slags opposition i Sverige.

Rätt läge för nytt blod

Centerpartiets Maud Olofsson väntas annonsera sin avgång i dag. Hon kommer att lämna partiledarposten på höstens C-kongress. Det är inget konstigt i detta. Olofsson har suttit som partiledare i över tio år, hon har lett Centerpartiet i tre valrörelser. Det är helt rätt läge att stiga av nu för att bereda plats åt efterträdaren att bygga sin plattform innan nästa val.

Partiet har under Maud Olofssons ledning tagit ett stort kliv bort från Socialdemokraterna och blivit ett helhjärtat borgerligt parti. Samtidigt som det har cementerat blockpolitiken har det möjliggjort ett borgerligt maktskifte. Partiet har omprövat energipolitiken och lanserat sig som småföretagarnas parti. Men samtidigt har Centerpartiet misslyckats med att bli borgerlighetens miljöparti. Centern är dock det mest liberala borgerliga partiet. Det säger måhända inte så mycket eftersom konkurrensen inte är direkt hård, men medan det är svårt att se någon potential för liberal idéutveckling i M, KD och FP lever hoppet trots allt i C. Partiets brister till trots.

Vem tar då över i höst? Ett hett tips är förstås Annie Johansson. Ung, javisst. Men Gustav Fridolin har nyss tagit över som manligt språkrör för Miljöpartiet. Vill C satsa ungt finns alltså en unik chans att göra det nu. Andra bedömare har sagt Anna-Karin Hatt. Hanna Wagenius har just blivit vald till ny förbundsordförande för CUF. Kanske är Annie Johansson det bästa liberala alternativet till partiledarposten i moderpartiet. Måhända är det lättare för ett liberalt CUF att göra sin röst hörd hos Annie Johansson än hos Maud Olofsson.

Exit Schyman

Gudrun Schyman avgår som talesperson för Feministiskt initiativ. Även om hon förblir i partistyrelsen tappar ett redan mycket litet och marginaliserat parti sin främsta tillgång.

Schyman tycker avskyvärda saker. Hon är företrädare för den värsta sortens radikalfeministisk sexmoralism och pekpinnepolitik. Men hon är en utmärkt retoriker och en strålande populist och därmed en tillgång för sitt parti.

Med tanke på att feministpartiet har haft svårt att hävda sig i mediebruset och tvangs ta till så desperata metoder som att elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan bara för att få press blir det förstås ännu svårare nu när Schyman tackar för sig. Det lär dessutom bli svårt för nästa partiledare att komma ut ur Schymans skugga.

I och med detta kan vi i alla fall hoppas på att radikalfeministernas egna parti marginaliseras ytterligare. Det räcker gott med tokfeministerna i de andra partierna.

Sahlin mötte motvind redan från början

Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.

Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.

Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.

När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.

One by one...

FN:s chefsförhandlare om klimatet, Yvo de Boer, avgår. Han lämnar sin post den 1 juli. Bakgrunden är det misslyckade mötet i Köpenhamn i december.

Nu är frågan om även chefen för FN:s klimatpanel IPCC, Rajendra Pachauri, ska lämna sin post. Det har inget med klimatmötet att göra, men desto mer med den bristande trovärdighet som IPCC skaffat sig efter upprepade avslöjanden om oegentligheter, överdrifter och rena lögner i klimatpanelens arbete.

Pachauri har redan släppt sin första roman och kan således fortsätta med att skriva fiktion för egen räkning i stället för i FN:s regi.

Till detta ska läggas att Phil Jones, chef för Climate Research Unit, CRU, (vars email blev offentliggjorda) har i en intervju erkänt att världen inte alls har blivit varmare de senaste 15 åren. Och när han får frågan om det inte kan förhålla sig så, att den uppvärmning vi såg under perioden 1975-1998 delvis kan bero på naturliga orsaker, svarar Jones att "det ligger lite utanför mitt kompetensområde". Kompetensområdet är således att endast leta efter mänsklig påverkan, punkt.

Trovärdighet, var ordet för dagen...

Skyddad verkstad

Landshövding Marianne Samuelsson (tidigare språkrör för Miljöpartiet) får gå från sitt uppdrag efter sina uttalanden om "gräddfil" för företagare vad gäller strandnära byggtillstånd. Kommunminister Mats Odell (KD) tycker att det är bättre om Samuelsson får nya arbetsuppgifter inom regeringskansliet i stället.

Ja, det vore ju förfärligt om någon som får sparken inte genast fångas upp av sina egna i politikerfrälset...

Exit Nuder

Pär Nuder lämnar riksdagen. Ännu en tongivande figur i det gamla gardet är borta. Både Göran Persson och Pär Nuder, sossarnas svar på Biffen och Bananen, har nu lämnat politiken.

Nuder sitter visserligen tills vidare kvar i VU och ingen ska väl svära på att han inte kommer att göra comeback i framtiden om Partiet kallar. Men så länge Mona Sahlin styr lär det knappast vara aktuellt. Och enda chansen att få henne utbytt är ett förlora valet 2010, vilket skulle betyda comeback i en regering för Nuder tidigast 2014.

Med Nuders avhopp dräneras socialdemokraterna ytterligare på kunnigt folk. Kvar finns fullkomliga nollor som Luciano Astudillo och Mona Sahlin själv. Det är inte direkt någon "toppning av laget" vi ser just nu.

Tanken på sossar vid makten är alltid jobbig, men tanken på att det i alla fall är kunniga sossar som sitter där är betydligt angenämare. Utvecklingen i partiet gör att den tanken börjar kännas alltmer avlägsen. Mona Sahlin borde varken vara stolt eller nöjd.

Kvar blir ja-sägarna

Jodå, det finns en och annan rakryggad moderat kvar. Eller snarare fanns.

Kristian Persson avgår från moderaterna i Tierp. Orsaken är partiets hållning i viktiga integritetsfrågor som FRA och den nya fildelningslagen. "Frågan om personlig frihet och med en minimal stat som inte övervakar medborgarnas åsikter har alltid varit viktig för mig." Men uppenbarligen inte för moderaterna längre.

Kvar i partiet blir karriäristerna och ja-sägarna.

Det är en anmärkningsvärd vandring som partiet har gjort under Reinfeldts ledning. Moderaterna, som tidigare var kritiskt mot den stora fackliga makten, omhuldar i dag den svenska modellen och försvarar facklig rasism mot utländska arbetare. Partiet, som tidigare kritiserade statliga monopol, försvarar i dag spelmonopolet och får en utredning på sitt bord som inte bara föreslår fortsatt dominans för Svenska Spel utan även Internetcensur för att bevara monopolet i fråga. De blå, som brukade prata om valfrihet för barnfamiljer, driver numera igenom "jämställdhetsbonus" för att leda människor "rätt" i vardagen. Till detta kan vi addera integritetskränkande lagar som FRA och IPRED som partiet med stor entusiasm drivit igenom med ena handen och klubbat ned alla kritiker med den andra.

Det är en sorglig vandring bort från frihetliga ideal och framtidstro som moderaterna gjort under Reinfeldts ledning. Sorglig.

Nu vet vi: Mac bättre än PC

Alla Mac- och PC-anhängare kan sluta träta om vilket format som är det bästa. Nu vet vi svaret ty nu har nämligen mannen med facit, Carl Bildt, yttrat sig. Och han väljer Mac.

"Den nya världen är alldeles definitivt bättre än den gamla", säger Bildt efter att ha bytt från PC till Mac.

Snart ska även jag ta steget in i den nya världen, är det tänkt.

Trygghetens äpple i vardagen.

Reinfeldt lämnar moderaterna

Reinfeldt lämnar moderaterna. Tyvärr ar det inte Fredrik -vilket är precis vad borgerligheten skulle behöva. Nej, det är kommunpolitikern Lars-Olof Reinfeldt från Vetlanda (oklart om och i sådana fall hur han har släkt med statsministern) som lämnar partiet efter katastrofen med FRA-lagen.

Tydligen hade två ombudsmän skickats för att försöka tala honom till rätta, vilket inte uppskattades av kommunpolitikern Reinfeldt. Tänk om statsministern hade haft samma inställning i viktiga principiella fragor.

Ännu en person som skulle behövas i ett nytt frihetligt borgerligt parti?

(Beijing, kl. 18.19)

Ridå för Romney

Mitt Romney avslutar sin presidentvalskampanj. Detta rapporterar Mark Halperin på sin blogg. Därmed återstår inte ens några teoretiska möjligheter för John McCain att missa det republikanska partiets nominering.

Halperin menar att Mike Huckebee, trots att han aldrig utgjort något reellt hot mot McCain, i allra högsta grad stått i vägen för Mitt Romney. Det är säkert en riktig bedömning. McCain har inte gjort succé hos den s.k. kristna högern, de konservativa väljare som hade kunnat flockats hos Romney har i stället till stor del hamnat hos Huckabee - till ingen nytta.

Romney stod för bara något dygn sedan och utropade till sina anhängare att han, trots nederlagen under supertisdagen, minsann skulle kämpa sig hela vägen till konventet och sedan till Vita huset. De är så ärliga de där politikerna...

Har drevjournalistiken nått vägs ände?

SvD lyfter fram läsarreaktioner på medias pågående drev, där den senaste ”nyheten” är att Schenströms ersättare Nicola Clase har betalt för svarta tjänster. Många läsare reagerar mot det drev mot borgerliga politiker som aldrig tycks nå ett slut (kanske känner sig moderater särskilt utpekade?). Är det en konspiration mot just borgerliga politiker? Arbetar någon eller några för att avsätta regeringen?

Jag ser faktiskt inte detta samband. Visst tycks medias drev bara bli värre för varje år som går, men det är inte bara borgerliga makthavare som har fått känna på detta. Minns någon Mona Sahlin? Gudrun Schyman? Laila Freivalds? Och för all del Lars Danielsson? Laila Freivalds undvek ett nytt drev mot sig själv genom att avgå efter tsunamikatastrofen, annars hade det sannolikt blivit en liknande process som första gången. Drevet riktar sig mot makthavare och tar inte hänsyn till partifärg.

Visst är det extra roligt för en journalist att gräva fram att en sossepolitiker som är emot att människor ska få köpa sina lägenheter själv har gått och köpt sig en lägenhet. Eller att en borgerlig regering som kritiserat socialdemokraterna för bristande krisberedskap själv har en ansvarig person som super till på krogen när hon har jour. Men jag tror att det finns en gräns för när sådant här över huvud taget är intressant.

Vi behöver inte måla konspirationer på väggarna för att tycka att drevjournalistiken är motbjudande. Journalister har grävt fram mycket bra saker om maktens män och kvinnor genom historien, men i dagens upptrissade mediebrus krävs nästan dagliga scoop för att få människors uppmärksamhet. Då blir varje litet snedsteg uppförstorat och målat i svartvitt. Media vill dessutom uppvisa resultat, en makthavare som har klantat sig måste få sitt straff på något sätt. Därför blir det i förlängningen media som avsätter både partiledare, ministrar och statssekreterare. Det är obehagligt.

Jag hyser en svag förhoppning om att folk i gemen börjar bli ganska trötta på denna sorts journalistik. Om de journalister som ägnar så mycket tid åt att snoka i hur många vindsvåningar en makthavare har byggt med svarta pengar i stället lade all denna energi åt att syna makthavarna politiskt, ställa dem mot väggen i politiska frågor, skulle vi få ett mycket intressantare och givande medieklimat. Men kanske är det utanför deras kompetensområde.

Söker vi övermänniskor?

Det gick undan det här. Time-outen gavs aldrig tid att verka och lugna ned stämningen, Ulrica Schenström avgick omedelbart. Det borde rimligen betyda att hon hade jour den där kvällen och att hon var berusad. Eller?

Precis som med fallen Borelius, Stegö Chiló och Odenberg faller detta tillbaka på statsministern. Oförmågan att bemöta den (för all del hysteriska) mediala bevakningen har åter gjort sig gällande. Tre ministrar och en statssekreterare, alla moderater, på ett drygt år - det är inget smickrande facit för en regering som i opposition kritiserade socialdemokraterna för bristande regeringsduglighet och kanske delvis också vann valet på denna fråga.

Det går att kritisera medias uppskruvade tonläge och ständiga krav på "resultat" i form av avbön, avgångar och offentliga förnedringar. Lars Danielsson klarade sig i många år innan han begick ett misstag och fick drevet efter sig. Vad Danielsson än gjorde eller inte gjorde drunknar detta i den enorma reaktion som framför allt kvällspressen skapade. Ulrica Schenström drack vin på krogen med en TV4-reporter. Aftonbladet blåser upp det som en jätteskandal (frågan är om inte slaskblaskan egentligen var mer intresserad av den där kyssen än alkoholintaget).

Jag hade önskat att Schenström tagit en längre time-out och låtit saken bero, inte låtit pressen vinna ännu en gång. Framför allt borde hon och statsministern ha diskuterat igenom detta noga direkt efter publiceringen av bilderna och enats om händelseförloppet. Ingen kunde när Aftonbladets skandalrubrik gick till pressarna bevisa att Schenström varit redlöst berusad. Det va trots allt flera som delade notan.

Risken med medias ständiga jakt efter att fälla politiker och andra ansvariga är att vi går mot ett system där vi söker övermänniskor till dessa positioner. Människor som alla ser likadana ut, som helst inte dricker och är lika tråkiga som att se färg torka. Som Bosse Ringholm och Sten Tolgfors, med andra ord. Pålitliga men torra som fnöske. Kom inte och klaga på att vi har tråkiga politiker sedan, bara.

Problemet just nu är ändå att Reinfeldt har problem att agera när det hettar till. Det är ingen förtroendeingivande krishantering vi har sett från hans sida - och då har det lyckligtvis inte inträffat någon nationell katastrof under den nya regeringen. Känslan av fullständig krisberedskap vid en stor tragedi vill inte riktigt infinna sig...

Den enda som försvarar Schenström i dag är för övrigt Anna Sjödin.

Reflektion

Ulrica Schenström tar time out. Vad det egentligen betyder på sikt återstår att se - det känns som att hennes eventuella återkomst hänger ganska mycket på hur hårt tidningar som Aftonbladet väljer att driva detta framöver. Jag ska undanhålla mig från att fria eller fälla statssekreteraren (även om jag kan instämma i att Reinfeldt för närvarande har en hel del att förklara). En reflektion tänker jag ändå göra: är det inte lite märkligt att personer på vänsterkanten som tidigare upprördes över förföljelsen av Lars Danielsson och ansåg att hans förehavanden den där annandagen inte var så viktiga, nu tar första bästa tillfälle att kritisera den borgerliga statsministern och dennes statssekreterare?

Odenbergs avgång faller tillbaka på Reinfeldt

Ännu en minister avgår, vilket innebär att tre ministrar har avgått på mindre än ett år. Mona Sahlin tycker att det är allvarligt. Det är hennes jobb att tycka det, men hon har inte fel i sak. Det är statsministern som väljer vilka ministrar han vill ha i sin regering. Att en tvingades avgå på rekordtid och en annan på en god andraplats var illa nog. Nu tänkte sig nog många att alliansregeringen skulle få lugn och ro. Istället avgår en av de tyngsta ministrarna, dessutom i öppen polemik med statsministern och den väg som försvarspolitiken tagit.

Om Odenberg avgår för att han tycker att han inte kan ställa sig bakom alliansens försvarspolitik, är det ett rakryggat beslut som han ska ha all heder för. Alldeles för få politiker vågar stå upp för sina åsikter och dessutom ta konsekvenserna av dem. Vi minns Erik Åsbrinks avgång och vilken sits det satte Göran Persson i. Odenberg gör nu något liknande mot Reinfeldt. Han utpekar besparingsförslagen som oseriösa och lämnar även riksdagen.

Det är bara moderata ministrar har som har avgått. Vad säger det om de nya moderaterna och vad säger det om statsministern? Detta faller oavkortat tillbaka på Reinfeldt, på hans förmågor som ledare och statsminister. Att en försvarsminister avgår med omedelbar verkan är ingen skitsak för en regeringschef.

Nu tror jag visserligen att det är klokt att ställa om Sveriges försvarsmakt. Inte bara från invasions- till insatsförsvar utan också från egenproduktion till att köpa det som försvarsmakten behöver. Det svenska försvaret är dyrt i dag. Varje skattekrona ska, precis som Reinfeldt säger, ifrågasättas.

Avslutningsvis: Reinfeldt fick frågan om vad dessa tre avhopp säger om alliansens regeringsduglighet. Svaret kändes inte helt förberett:

”Avhopp är inte en regerings största problem, det viktiga är att man har statsråd som är motiverade för uppgiften och vill hålla ihop.” Tre avhoppade ministrar är inga bra argument.

Underbart är kort

Den historiska borgerliga majoriteten blev inte långvarig. Nu hoppar två moderater i Sundbyberg över till socialdemokraterna och därmed ändras majoritetsförhållandet. Det moderata kommunalrådet kallar det ”sorgligt” och menar att han inte hört någon kritik från de två avhopparna. Själva menar de att moderaterna är ett parti i kaos. Fyra gruppledare har kommit och gått och man fick hämta folk utifrån för att klara uppgiften. Oavsett orsaken till avhoppen, är det lite anmärkningsvärt ändå att två moderater väljer att lämna sitt parti för socialdemokraterna. Bara sådär. Eller så är det helt enkelt ett tecken på hur lika dessa två partier har kommit att bli.