Oppositionen som försov sig

Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

Folk har alltid varit lite okunniga

Det hävdas att falska nyheter på nätet köps med hull och hår av intet ont anande medborgare. Det är därför vissa partier går framåt i opinionen medan andra tappar, ska vi förstå. Det talas om faktaresistens, vilket har liknats vid "klimatförnekelse", och att sanningen inte längre spelar någon roll i den politiska debatten.

Allt detta är förstås överdrifter, men framför allt tror jag att vi bör ta en titt bakåt och se efter hur välinformerat svenska folket har varit tidigare. Det räcker att titta på enskilda sakfrågor ett knappt decennium bakåt i tiden. Hur många vanliga väljare hade stenkoll på FRA-lagen när den under stora protester klubbades i riksdagen 2008? Hur många vet vad datalagringen innebär eller känner till att den faktiskt har ogiltigförklarats av EU-domstolen men ändå fortgår med politikernas goda minne? Hur många vet exakt hur mycket skatt de betalar varje månad? Vem har egentligen koll på pensionssystemet?

Svaret på dessa frågor är att de allra flesta inte har koll. Det är inte så konstigt. Livet är komplicerat, nu mer än någonsin, och det går inte att begära att människor ska kunna allt (även om det hade varit trevligt om fler brydde sig om annat än snöröjningen utanför villan och hanteringen av köttfärs på ICA). Det är just därför att vi inte har koll som vi har en representativ demokrati där vi väljer företrädare som ska representera och tala för oss i olika svåra frågor.

Så länge dessa väljare röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna var det inte så stigmatiserande att vara oinformerad. Och så länge utlandet hade en felaktig Sverigebild som var överdrivet positiv var det inget fel i falska nyheter och överdrifter om det fredliga bullerbylandet i norr.

Nu, däremot, är okunskap, faktaresistens och påstådda vrångbilder av Sverige plötsligt ett gigantiskt problem som måste tacklas med statens fulla kraft. Utrikesdepartementet ska ge svenska ambassader hjälp att gå till motangrepp mot desinformationen. Ursäkta om jag inte är så värst imponerad av trovärdigheten i denna kampanj.

Problemet med vår representativa demokrati är att våra företrädare tänker mer på sig själva och sina politiska partier än på oss som valt dem. De är så att säga inga oberoende sanningsvittnen utan ger en vinklad bild av samhällsproblem och fenomen som passar deras egen agenda. Ibland ideologisk, ibland rent partitaktisk.

Politiker säger det som gynnar den egna saken och kan plötsligt svänga från en position till en annan utan att väljarna, som ofta vill tro på politikernas ord, hänger med. Givetvis är detta inget svenskt fenomen, men det är ett gott argument för att ge politikerna så lite makt och inflytande som möjligt över våra liv.

Att stora delar av den politiska, mediala och kulturella eliten nu har gått på vandringsmyten att folk hastigt och lustigt har blivit faktaresistenta och inte längre lyssnar på rim och reson är besvärande eftersom det kan leda till att de får för sig att "åtgärda problemet".

Vi kan ha stora uppfostringskampanjer att se fram emot.

DGS: Välfärdsstaten

Problemen för MP lär fortsätta

Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Åsa Romson satt som språkrör i hela fem år men lär bli en parentes i partiets historia. Mest för att partiet nog självt vill det. Romson avgår som språkrör med ett förtroende från svenska folket på patetiskt låga 3 procent.

I dag återvaldes Gustav Fridolin som språkrör på partiets kongress. Hans nya kollega heter Isabella Lövin. Ett nytt ansikte ersätter en impopulär politiker. Men det är inte alls självklart att Lövin kommer att lyckas mycket bättre än sin föregångare.

Möjligen kan kommunikationen utåt förbättras något då det motsatta förhållandet knappast ens är tänkbart, men MP lär inte över en natt framstå som eller bli ett mer trovärdigt och pålitligt parti.

Vi ska minnas att det fortfarande är samma parti som svek i övervakningsfrågorna och som offrade sina starka åsikter i migrationspolitiken för att få sitta kvar i regeringen. MP är pålitligt i en fråga, och det är dess förmåga att svika.

Precis som tidigare kommer MP vara ett parti för naiva drömmare, tillväxtfientliga idealister och för dem med Kronblom som andlig förebild. Personer som anser att det där med ekonomi "brukar lösa sig". Människor som tycker att vi inte ska arbeta så mycket. Personer som inte ser några begränsningar i vad politiken kan och ska göra.

"Vi var väldigt omtyckta. Nästan av alla", sammanfattade Åsa Romson Miljöpartiets ställning efter valet 2010 när hon höll sitt avskedstal som språkrör på partikongressen under fredagen. Det är en inte alls osann beskrivning av en tid då närmast alla - vänstern, liberalerna, borgerligheten, medierna - strök Miljöpartiet medhårs. Partiet var, som någon uttryckt det, nära nog fridlyst.

I regeringsställning utsätts emellertid alla partier, och dess företrädare, för en hårdare granskning. Detta klarade inte ett MP med naivitet som livsluft och med en uppenbar ovana vid att hålla garden uppe. Resultatet blev en katastrofal krishantering när medierna hittade godbitar att sätta tänderna i.

Med halva mandatperioden kvar ser miljöpartisterna en chans till nystart. Några nya ansikten ska få fart på tåget igen, är det tänkt. Folk ska glömma allt som hänt. MP:s problem är djupare än så.
Samtidigt ska den politiska glömskan inte underskattas som faktor.

Om Sverige hade haft en riktig opposition hade den kunnat göra livet lite besvärligare för både Miljöpartiet och regeringen. Då skulle folk inte riskera att glömma.

Läs även:
Adam Cwejman

Placeboliberalerna

Dagens stora snackis i sociala medier är förstås att Folkpartiets ledning föreslår ett namnbyte. Varken till Moralisterna, Feministerna eller Förbudsivrarna utan till Liberalerna.

Det blir förstås lite fånigt. Folkpartiet är inte mer liberalt än Centerpartiet, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Det är ett feministiskt och moralistiskt förbudsparti som ligger närmare partierna på vänsterkanten i många frågor. Ändå har FP kallat sig liberaler och haft "liberalerna" inskrivet i partinamnet länge.

Hur vore det om Folkpartiet tog ett namn som speglade både dess ideologi och praktiska politik? Då skulle "Liberalerna" nog vara ett sistahandsalternativ.

Överdriv inte nazisthotet

I en mastodontartikel i gårdagens DN med titeln "Det ockuperade landskapet" får vi följa hotet från nazismen i södra Dalarna. Björn af Kleen skriver hur företrädare för Svenska Motståndsrörelsen (SMR), som tack vare att några skrev deras namn på sverigedemokratiska valsedlar kom in i Ludvikas kommunfullmäktige, sprider oro i bygden.

I dagens uppföljning intervjuas Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon vill nu se en "nationell strategi" mot nazismen.

I går kväll kom nyheten att Svenskarnas parti, före 2008 Nationalsocialistisk front, lägger ned sin verksamhet. Partiet ökade visserligen i senaste valet, men missade målet att nå 10 000 röster och få det antal mandat som satts som mål.

Det här betyder att på ett års tid har både Nationaldemokraterna och SvP lagt ned sin verksamhet. Vart de aktiva tar vägen blir intressant att följa. Sannolikt startas en ny verksamhet någonstans, alla lär knappast gå till det oborstade SMR. Men ett nytt parti kommer få starta från ruta ett.

Nazismen har aldrig fått fäste i Sverige. I allmänna val, mitt under Hitlers glansår, lyckades de svenska nationalsocialisterna aldrig få mer än en procent av väljarstödet. I dag, när uniformer och ridstövlar är undanstoppade, handlar det om några tusen röster. I hela landet. Att utmåla svenska nazister som ett hot mot demokratin är således tossigt.

Men vänstern älskar nazisterna. De behöver denna ondsinta motståndare för att visa att de själva står på den goda sidan. De behöver hotet. Utan nazisterna skulle vänsteraktivisternas värld bli mindre konfliktfri, och det vore en smärre katastrof för partier och aktivister vars hela livsluft är konflikter. Vissa organisationer lever dessutom i ordets rätta bemärkelse av att uppmåla ett hot från nazismen.

Nazister kan givetvis utgöra ett hot mot enskilda individer. I synnerhet SMR drar sig inte för att gå till handgripligheter. Men här skiljer sig SMR knappast från vänsterextremister som AFA och Revolutionära fronten, som Mona Sahlin uppenbarligen inte vill se någon nationell strategi mot.

Precis som det är skillnad på hat och fint hat, är det skillnad på extremism och fin extremism. Det beror helt enkelt på vem som hatar och vem som får skallen inslagen. 

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Ny moderatledare vald

Kan Piratpartiet kanske driva piratfrågor nu?

Anna Troberg avgår som ordförande för Piratpartiet. Beslutet känns inte oväntat efter en längre tid av interna stridigheter och olika uppfattningar om partiets framtida färdriktning.

Partiledare kommer och går. Det är inget konstigt med det, i synnerhet inte efter två katastrofval som PP gjorde i både EU- och riksdagsvalet. Det anmärkningsvärda i detta fall är snarare sättet på vilket Troberg lämnar. Enligt Troberg har hon nämligen utsatts för homofobi.

Anna Troberg säger till Ekot att en del i partistyrelsen inte ställer upp på alla människors lika värde. Det är en oerhört allvarlig anklagelse som sannolikt inte lär få stå oemotsagd. När jag läser mer om saken i hennes långa blogginlägg börjar jag förstå hur det förmodligen ligger till. Troberg har velat göra PP till ett hbtq-parti. Hbtq-rättigheter är hennes verkliga hjärtefråga.

Troberg skriver om "en oroväckande brist på empati" och om ett parti i vilket vissa inte vill tala om lika rättigheter för alla. Min gissning - ty det kan bara vara en gissning eftersom jag inte är partimedlem eller har tillgång till de interna diskussionerna (även om jag såklart får höra saker) - är att Trobergs entusiasm för hbtq-frågor inte har mötts med den entusiasm och de applåder som hon önskat. Jag har svårt att tro att PP skulle vara drabbat av mycket mer sexism och "hbtq-fobi" än andra politiska partier. Faktiskt.

Personligen har jag sett med viss förfäran på när PP börjat förvandlas till något slags lila Feministiskt initiativ eller en partipolitisk version av RFSL. Partiets styrka har varit dess fokus på piratfrågorna - friheten på internet, rätten till personlig integritet, kamp mot massövervakning och storebrorsfasoner och fräscha idéer på bland annat upphovsrättsområdet. Under de senaste åren har hbtq skymt dessa frågor. Som hbtq-parti kan PP dessutom aldrig bli bättre än vissa partier på vänsterkanten. Det är således inget framgångsrikt recept.

En misslyckad valkampanj i EU-valet och en helt obegriplig kampanj i riksdagsvalet förstärkte bara bilden av ett vilset parti som inte vet vad det vill.

Så... efter denna tid av piratpartistisk hbtq-aktivism blir min fråga: kan Piratpartiet kanske börja driva piratfrågor igen nu? Det skulle kännas kul.

Läs även:
HAX

Eh... va?

En missad chans

Moderaterna är på väg att göra om samma misstag som Socialdemokraterna gjorde när de valde Håkan Juholt och Stefan Löfven. I stället för en öppen kamp där partimedlemmar får välja inriktning, väljs en ny ledare utan större diskussion. Det viktiga är att visa enighet utåt.

Sättet på vilket Anna Kinberg Batra är på väg att bli vald till ny partiordförande bådar inte gott för Moderaterna. Om de socialdemokratiska påvevalen är odemokratiska är detta inte så mycket bättre. Och framför allt: ingen vet vad hon vill, bara att hon är "kunnig" och "professionell". Är det inte en smula märkligt att välja en partiordförande, som dessutom kommer att bli borgerlighetens statsministerkandidat, utan att först få veta i vilken riktning personen avser att driva partiet?

Efter Reinfeldts dryga tio år som partiledare hade Moderaterna nu chansen att få igång en idédebatt i partiet igen. Vaska fram några kandidater, låta dem resa runt i landet och träffa partiaktiva för att berätta vad just de vill med Moderaterna, i vilken riktning partiet bör gå för att vinna valet 2018 och förändra Sverige till det bättre.

Så hade man kunna göra. Nu kommer en ny partiledare sannolikt väljas helt utan diskussion om vad personen i fråga tycker och vill.

Jag tror att valet av Kinberg Batra kommer att cementera Nya Moderaterna som ett ljusblått sosseparti, stärka partiets Stockholmsprofil och därmed bädda för Sverigedemokraterna ute i landet.

Om det räcker för att bilda regering efter valet 2018 är svårare att sia om eftersom vi just nu har två lika värdelösa block. Men det kan bli en resa ned mot Bo Lundgren-nivåer i stället för mot Reinfeldts succésiffror 2010.

Det vore faktiskt välförtjänt.

Läs även:
Dagens Samhälle

Det här partiet skulle jag rösta på

Årets riksdagsval satte fingret på ett problem som alltfler liberaler och konservativa känner igen sig i: det finns inga vettiga partier att rösta på längre. Alla har kladdat ihop sig i mitten och tycker likadant i alla frågor.

Sju av åtta riksdagspartier är så överens att det inte finns något annat än procentsatser och marginaler att bråka om längre. Sverigedemokraterna sticker ut i migrations- och integrationsfrågorna, men är i övrigt ett tämligen traditionellt socialkonservativt parti med inslag av socialdemokratisk välfärdsvurm. Framför allt har samtliga partier gemensamt att de vill att politiken ska bestämma mer över våra liv.

Det behövs en ny kraft i svensk politik. Ett riktigt alternativ. Det lär aldrig finnas ett parti att omfamna helhjärtat, men om ett nytt parti åtminstone kan stå för hälften av nedanstående idéer, har det min röst.

Från detta nya parti skulle jag vilja se:

FRIHET UNDER ANSVAR
- självförsörjning som ett självändamål, vilket betyder lägre skatter och färre bidrag
- ersätt sysselsättningsmålet med ett självförsörjningsmål (ex: politiken ska syfta till att så många som möjligt blir självförsörjande, inte att de har någon sorts sysselsättning betald av andra)
- likhet inför lagen, oavsett kön, läggning eller härkomst
- alla vuxna har rätt att ingå partnerskap, det ceremoniella sköts privat och religiösa församlingar bestämmer själva vilka som får vigas hos dem
- stärkt äganderätt (ex: staten ska inte förbjuda rökning på andras mark, däremot kan ägaren av egendomen förbjuda någon att röka eller beträda området)
- insikt: det är företagare och entreprenörer, inte politiker, som skapar arbetstillfällen
- mer liberal vapenlagstiftning som inte misstänkliggör skötsamma vapenägare

BROTT OCH STRAFF
- skärpta straff för våldsbrott
- avskaffad "två tredjedelsregel" - tidig frigivning ska vara undantag, inte regel
- större fokus på återfallsprevention under interneringen
- brott utan offer stryks, vilket bl.a. omfattar narkotikainnehav, sexköp, koppleri men också sådant trams som dansförbud utan tillstånd, innehav av viss pornografi och provokativ konst
- reformera nämndemannasystemet - inga politiska domstolar!

SVERIGE I VÄRLDEN
- Sverige ut ur EU, frihandelsavtal med övriga världen
- en självständig utrikespolitik men med gott samarbete med likasinnade stater
- stärkt försvarsmakt med målet att skydda svenska gränser
- bevara en fri riksbank och den svenska kronan

MIGRATION M.M.
- alla som vill komma till Sverige är välkomna så länge de försörjer sig själva och inte begår brott
- den som vill ta hit vänner eller anhöriga förväntas stå för uppehälle och försörjning tills vederbörande löst det själv
- avskaffat enprocentsmål i biståndspolitiken, plocka bort korrupta regimer från biståndslistan och satsa på akut katastrofbistånd som räddar liv
- medborgarskap som förvärvats på oärligt sätt kan återkallas
- alla oavsett härkomst ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden (ex: inga specialanställningar utifrån födelseland)

TRYGGHET OCH RÄTTSSÄKERHET
- stärkt skydd för den personliga integriteten (ex: avskaffad bulklagring av ej brottsmisstänktas kommunikation, en ny FRA-lag som tydligt avgränsar myndighetens befogenheter och en genomlysning av verksamheten vart fjärde år så att ändamålsglidning ej sker)
- fokus på rättssäkerheten i all ny lagstiftning
- inrättandet av en konstitutionsdomstol
- devisen "få men bra myndigheter" förverkligas
- riksdagen bantas på ledamöter (små klasser är bättre än stora)
- tre mandatperioder i rad införs som gräns för hur länge en riksdagsledamot kan sitta
- stärkt yttrandefrihet, vilket betyder att människor får stå ut med att inte allt som sägs, skrivs och på annat sätt uttrycks faller dem i smaken
- ta bort lagen om hets mot (vissa) folkgrupp(er)
- informationsfriheten ska vara skyddad (ex: staten har ej rätt att censurera vare sig tidningar, filmer eller webbsajter)
- religionsfriheten ska skyddas, men övergrepp i religionens namn accepteras ej

SKATTER M.M.
- skala ned progressiviteten i skatteskalan och inför på sikt platt skatt
- sluta straffbeskatta viss konsumtion
- öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att avskaffa LAS och göra det lättare att anställa och avskeda vid behov
- avskaffa på sikt Arbetsförmedlingen och låt privata aktörer ta över
- allt offentligt stöd till extremistorganisationer och samfund dras in
- avskaffa de generella bidragen och behovspröva de stödåtgärder som anses nödvändiga

ÖVRIGT
- ersätt skolplikten med en läroplikt
- en skola befriad från politisk klåfingrighet (ex: skolan ansvarar själv för disciplin och pedagogik)
- en konst fri från politiken
- staten ska ej syssla med så kallad genusvetenskap

- avkaffa bruksvärdesprincipen, inför marknadshyror stegvis
- röj upp i regelträsket runt bostadsbyggandet, korta byggplanprocessen
- låt ett enhetligt bolag ta över underhållet av järnvägen

- avskaffa en rad statliga monopol, som Systembolagets detaljhandelsmonopol och spelmonopolet
- avskaffa diskrimineringsombudsmannen
- skydd för djur och natur, men ej tokbeskattning
- utbyggd kärnkraft med moderna reaktorer, de fossila bränslena fasas ut

Ungefär så. Kort sagt ett parti som tar idén om frihet under ansvar på allvar. Som erkänner människors integritet och förmåga att vara herrar i sina egna liv. 

Hand upp, någon?

Man kan väl få drömma...

Lägg ned kvinnoförbunden!

Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet har ett kvinnoförbund. Även Piratpartiet ska tydligen få ett. Lika bra det, kanske, när partiet nu ändå har bestämt sig för att bli som alla andra.

I en tid när nästan alla partier är mer eller mindre feministiska, när i stort sett alla beskriver Sverige som ett land med en könsmaktsordning och när kvinnor anses mer skyddsvärda än män, är det för mig besynnerligt att politiska partier ska behöva ha särskilda avdelningar för kvinnofrågor.

Det är dessutom en väldigt konstig syn på kvinnor i politiken och på politiken som sådan. Kvinnoförbund inom de politiska partierna signalerar nästan att politik är en manlig syssla, vilket verkligen inte är fallet i dag, och att kvinnor får organisera sig tillsammans i särskilda avdelningar.

Så varför kvinnoförbund? Vad tycker exempelvis Nya Moderaterna som är så antifeministiskt eller kvinnofientligt att partiet behöver en särskild avdelning som driver just kvinnofrågor? Är det så svårt för kvinnliga moderater att driva hjärtefrågor på stämmorna?

Eller är kanske kvinnoförbunden bara en ursäkt för vissa att känna sig ännu lite godare än alla andra och dricka en massa kaffe under tiden?

Förklara gärna för mig, den som vet.

Valaffischer 2014

Valaffischer är ett knepigt tema. De ska på ett ögonblick fånga vårt intresse och samtidigt säga någonting konkret om vad partiet vill.

Vi minns klavertrampen. Moderaternas "Rösta på din frisör", exempelvis. Och naturligtvis alla menlösa "Ja till Europa" som präglat EU-valen.

I de senaste riksdagsvalen tycker jag att Folkpartiet har varit generellt sett bäst. Alltid tydliga budskap. Ja till det ena, nej till andra. För si, och emot så. Det är i mitt tycke så en bra valaffisch ska se ut. Miljöpartiet har också lyckats formulera ibland rätt kvicka budskap som går fram.

Folkpartiet följer detta framgångskoncept även denna gång. Miljöpartiets är OK. I övrigt ser det inte överdrivet upplyftande ut när man betänker att dessa kommer täcka alla tomma ytor i det offentliga rummet under den kommande månaden.

Det finns bra och mindre bra exempel hos alla riksdagspartier. Förutom Socialdemokraterna, som verkar vara genomusla denna gång. Det är för mig obegripligt att Sveriges största parti inte kan anlita en vettig PR-byrå.

Nedan är de sämsta exemplen från varje parti. Varför de sämsta? För att de är roligare.

Om man super och inte jobbar, ser man så här suddigt.

Trots att temperaturen inte stigit under hela 00-talet.

Mot... karies? Astma?

Vem var spekulant då?

Närodlad politik - men först lite centralplanering.

Två olika budskap samtidigt. 

Som om de hade med varandra att göra.

Någon som tycker annorlunda?

 In kommer Gösta.

 

 

OK, vi lägger till Piratpartiet också:

 

Eh...va?

 

De som tar idéer på allvar

Jag gillar när människor tar sina egna idéer och värderingar på så stort allvar att de låter dem tala i handling.

Som när Mattias Lundbäck får nog av Moderaternas inställning till personlig integritet och öppenhet i offentlig förvaltning och går ur partiet efter över 30 år. Eller som när Erik Hultin efter sju år i Centerpartiet går till Piratpartiet på grund av Centerns svek i integritetsfrågorna.

Om det inte påverkar när ens parti byter ståndpunkt, eller gång på gång säger en sak och gör en helt annan, är det inte längre en idé eller ideologi man försvarar. Utan en partilogotyp. Då kan man lika gärna bli fotbollssupporter i stället.

Mattias Lundbäck och Erik Hultin är två personer som tycker att politiskt engagemang ska betyda något i praktiken. Det hedrar dem. Men de är tyvärr ganska ensamma.

Tänk om...

Tänk om varje valrörelse handlade mer om medborgarnas fri- och rättigheter och mindre om utbyggda bidrags- och subventionssystem.

Tänk om riksdagspartierna slogs om att vara det som bäst slog vakt om människors rätt till ett privatliv.

Tänk om partierna tävlade om vem som tar rättssäkerheten på störst allvar.

Tänk om fler såg värdet i att besluten ska fattas så nära människor som möjligt, nämligen av dem själva.

Tänk om den politiska makten faktiskt avskaffade lagar i stället för att ständigt stifta nya.

Tänk om fler brydde sig mindre om hur andra lever sina liv och mer om hur de lever sina egna.

De partier vi förtjänar

Två av tre väljare tycker att riksdagspartierna är för lika varandra. 67 procent önskar större skillnader, enligt en studie som presenteras i Almedalen på fredag.

Och visst är det så. Ideologierna är i praktiken döda. Kristdemokraterna är inte kristna längre. Vänsterpartiet är inte särskilt kommunistiska. Moderaterna har blivit sossar. Centerpartiet är lika otydligt som vanligt. Och Miljöpartiet vill vinna den lattesörplande medelklassen i storstäderna.

Politiska partier är i praktiken kampanjorganisationer i dag. Det bedrivs över huvud taget väldigt lite idéarbete. Med hjälp av politiska konsulter och beställda opinionsmätningar försöker partierna navigera och vinna väljare. Partimedlemmar är i praktiken anhängare av en logotyp, inte en idé.

Det saknas en politisk konflikt i dagens svenska politik. De åtta riksdagspartierna är överens om allt utom detaljerna. Endast Vänsterpartiet (riksbanken, offentligt ägande) och Sverigedemokraterna (migrationspolitik, EU) sticker ut i vissa enskilda frågor.

Att många väljare tycker att partierna är för lika är samtidigt en aning ironiskt. Väljarna straffar nämligen den som sticker ut i endera riktning. Minns hur Centerpartiet hånades efter sitt förslag till idéprogram. Här var det ett riksdagsparti som ville tänka lite större, vara lite visionärt - och både gräsrötter och väljare slog bakut. Riksmedierna tävlade i att göra sig lustiga över Centern.

Partierna hamnar inte i mitten av en slump. De lägger sig där då väljarna straffar partier som anses som ytterligerhetspartier. Moderaternas vandring under Reinfeldts ledning är det tydligaste exemplet på att det är i sörjan i mitten som väljarna finns. Således har även Kristdemokraterna lagt sig där (vilket jag tror är ett misstag).

Konsekvensen blir att politiken töms på innehåll, att konfliktytan krymper och att det egentligen inte spelar någon större roll vilken sida som regerar. I förlängningen kan detta få alltfler att fråga sig om de ens ska gå och rösta. Spelar det någon roll?

Det finns förstås ett sätt att förändra allt detta, åtminstone kortsiktigt: rösta in nya partier. Men så långt vill nog inte de svarande i undersökningen gå.

Å andra sidan...

Det är ingen hemlighet att jag ofta beklagar mig över svensk politik. Men när man känner sig som mest deppig över dess håglöshet kan man alltid skänka italienarna en tanke.

Italien går till val i dag. Förutom icke-politikern Mario Monti och vänsterkandidaten Pier Luigi Bersani kandiderar även den oförbätterlige Silvio "Bunga Bunga" Berlusconi och en ståuppkomiker vid namn Beppe.

Vid en jämförelse känns ju en svensk valrörelse riktigt seriös och relevant.

Ett centerparti för alla - och ingen

Att det skulle blåsa kring det liberala idéprogram som tagits fram till Centerstämman var väntat. Men mycket tyder nu på att det kanske inte blir så mycket till strid alls om det nya partiprogrammet på Centerpartiets stämma i mars.

Anna-Karin Hatt, andra vice ordförande, avvisar förslagen och efterlyser en "starkare rättviseprofil" (partiet ska alltså bli mer vänster). Även partistyrelsen tar avstånd från de mest liberala förslagen som rör plattare skatt, fri invandring och rätten att bestämma över egna levnadsformer (som kommit att kallas månggifte). Annie Lööf uppges själv säga nej till det sistnämnda, vilket får ytterligare tyngd av att partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson hävdar att partistyrelsen inte kommer att anta förslaget om månggifte.

Partitoppen fegar helt enkelt ur. Om alla uppenbart liberala delar stryks, kommer Centerpartiet endast att få ett traditionellt konservativt partiprogram som inte blickar framåt utan endast slår vakt om tingens ordning. Allt ska förbli som det har varit. Det skulle göra det svårt för partiet att förklara för väljarna varför de ska välja C framför M, FP eller KD. Och då finns det ganska liten anledning för partiets liberala krafter att stanna kvar.

Enligt Hatt är uppgiften "inte att sära ut och skapa ett smalare centerparti, där färre känner sig hemma". Partiprogrammet behöver således bli tillräckligt urvattnat för att så många som möjligt ska kunna skriva under på det. Det är svårt att se hur detta ska göra partiet tydligare.

Läs även:
Prärietankar, HAX

Idédebatt som vitaliserar

Uppror inom Centern, hävdar Expressen. Centeruppror, skriver DN. "Internt uppror hotar Annie Lööf", dundrar Aftonbladet. Oavsett utgången på centerstämman i mars har partiet i alla fall lyckats väcka mediernas uppmärksamhet.

I förslaget till nytt idéprogram - en bred och visionär text som beskriver vilka långsiktiga mål partiet ska ha - finns kontroversiella men viktiga delar. För mycket nyliberalism, hävdar vissa kritiker i partiet.

Och visst är förslaget till idéprogram bitvis radikalt. Konservativa vänsterpersoner som Hans Lindqvist upprörs föga förvånande av en liberal inställning till polyamori, platt skatt och flexicurity. Men det är ett pris som Centern måste vara berett att betala.

De svarta rubrikerna till trots är det precis så här det ska fungera i ett levande politiskt parti. Idédebatt. Mothugg. Diskussion. Och till sist beslut om vilken väg partiet ska gå. I ett landskap av döende ideologier och sjunkande medlemssiffror skulle fler partier kunna vitaliseras om de följde Centerpartiets exempel och vågade bli ideologiska.

Centerpartiet har haft en identitetskris under lång tid. Partiet har dessutom haft viss sjukdomsinsikt i 15 år utan att göra särskilt mycket åt sitt sjunkande väljarstöd. En tillfällig uppgång märktes under Maud Olofssons ledning, då partiet definitivt förklarade sig borgerligt. Men förutom i kärnkraftsfrågan har Centern inte rört sig märkbart i endera riktning i större frågor.

Den sittande partistyrelsen verkar ha för avsikt att agera. Centerpartiet ska bli ett tydligt liberalt alternativ i svensk politik. Det är lättare sagt än gjort. Dels har C svikit när det hettat till i principiellt viktiga frågor, vilket gjort många liberala väljare skeptiska. Dels är stora delar av partiet sannolikt inte alls med på tåget utan vill hålla kvar vid epitetet "socialliberal" och helst inte ta några principiella hänsyn alls.

Men partiet har inget val. För att kunna överleva måste Centerpartiet bli relevant. Och för att bli relevant i ett så idéfattigt politiskt klimat som det svenska måste C våga sticka ut. Centerpartiet skulle kunna bli en härligt bråkig röst i allianssamarbetet framöver. Allra först måste de liberala krafterna leverera på partistämman.

Tidigare bloggat:
Centerns kris också en möjlighet

Ett frihetligt centerparti?

Centerpartiets nya partiprogram ser ut att bli det mest liberala av alla riksdagspartiers (förslaget finns som PDF här). Konkurrensen är visserligen inte särskilt hård, men Centerns vandring i liberal riktning är ändå värd att nämna.

Däri finns visionen om fri invandring, kritiken mot centralism (inklusive maktförskjutningen till EU) och insikten att det digitala samhället kräver en ny syn på upphovsrätt. I förslaget är Centerpartiets ståndpunkt att staten "ska vara så liten som möjligt", en i svenska förhållanden rätt radikal hållning. Att partiet också tar ställning för månggifte är ännu mer radikalt (återstår att se hur den raden mottas på stämman i mars).

För en som lärt sig att vara misstänksam mot sådant som låter lite för bra för att vara sant finns anledning att inte bli alldeles till sig i trasorna riktigt än. Centerpartiets tidigare försök att gå i bräschen - det så kallade integritetsmanifestet - betydde inte ett jota när det väl kom till votering i riksdagen. Partiet struntade då i egna stämmobeslut.

Förslaget till nytt partiprogram är faktiskt riktigt bra. Till och med smått fantastiskt för att komma från ett parti som redan sitter i riksdagen. Om detta blir Centerpartiets politik, om den drivs aktivit och om C menar allvar med att bli Sveriges mest liberala parti, kan jag överväga en röst på Centern igen. Men då krävs att partiet först visar att det menar allvar och går från ord till handling.

Sjabbla inte bort det här nu.