Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Den ironiska generationen

Jag kan förstå varför kommentarsfunktionen har inaktiverats till detta klipp.

Nu ska KD täcka flanken - eller?

I går tackades Göran Hägglund av efter 24 år i riksdagen. I dag valdes Ebba Busch Thor som ny KD-ledare. Hon placerade utan att tveka partiet till höger i svensk politik. Detta utmålades i Rapport-inslaget som kontroversiellt och riskabelt.

Men Kristdemokraterna har aldrig varit något vänsterparti. Nu när övriga tre allianspartier trängs i mitten är den enda rimliga vägen till framgång att söka locka liberalkonservativa borgerliga väljare till KD. Då ska man inte kalla sig mittenparti. Då ska man inte fega ur i tuffa konfliktfrågor. KD måste bli mer än bara ett parti som propagerar för större valfrihet i föräldraförsäkringen. Denna fråga har partiet drivit i flera valrörelser utan att lyfta.

Ebba Busch Thor har en grandios uppgift framför sig. Göran Hägglund var en hygglig person som gillades av betydligt fler än som var beredda att rösta på honom. Han drev KD mot mitten och ledde det mot flera förlustval i rad. Först på sin partiledartids sista skälvande månader vågade Hägglund påbörja en omprövning av partiets migrationspolitik.

KD måste bli modigare. Det finns inte så mycket mer att förlora i detta läge. Busch Thor måste därför våga göra vissa i de egna leden upprörda. Våga få skit från hånfulla Aftonbladet-krönikörer. Våga Twitterdrev och hånfulla ledarstick i vänsterpressen. Ty det är priset hon måste betala för att göra KD relevant igen genom att ta i frågor som rör allt från feminism, invandring, försvaret och rättspolitiken.

Det är inte säkert att det räcker nu när gamla moderatväljare börjat hitta ett nytt hem i SD. Men att fortsätta ducka, att vara ett mittenparti utan identitet, är bevisligen inget kristdemokratisk framgångsrecept. Det vet vi nu.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor kommer försöka täcka upp högerflanken i svensk politik.

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.