Klimatalarmism blir lag

Inte utan stolthet presenterade regeringen under torsdagen ett nytt klimatpolitiskt ramverk, ett klimatpolitiskt råd och en ny lag. Åtgärderna stöds av alla partier utom Sverigedemokraterna.

"På samma sätt som det finanspolitiska ramverket har bringat ordning och reda i ekonomin, så kommer detta att bringa ordning och reda i klimatpolitiken", sade Stefan Löfven på pressträffen tillsammans med Isabella Lövin (MP). Det är onekligen en intressant jämförelse. Löfvens regering har nämligen fått tung kritik av Finanspolitiska rådet för att bryta mot det finanspolitiska ramverket, så särskilt mycket ordning och reda har det inte varit.

Varje år ska regeringen presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen. En handlingsplan ska finnas på plats för varje mandatperiod. Att prioritera bort klimatfrågan blir ett lagbrott. Det blir alltså i praktiken olagligt att ha en annan miljö- och klimatpolitik än den som den nuvarande regeringen driver. Och denna lag stöds helhjärtat av Alliansen, den så kallade oppositionen.

Det som irriterar mig mest är att svenska politiker verkar tro att det lilla Sverige gör har någon som helst påverkan på det globala klimatet. Ett land som bidrar med någon promille av de totala utsläppen skulle kunna fördubbla eller halvera dem utan att det påverkar ett endaste dugg.

Det som avgör är hur USA, Kina och andra stora utsläppsländer väljer att agera. Inte hur mycket svenska bilister och företagare på landsbygden beskattas sönder och samman. Detta vet rimligen Löfven. Ändå ska Sverige "gå före". Det låter ibland som att hela världens öde hängde på vad de svenska regeringen företar sig.

Klimatfrågan har blivit en religion för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och, tydligen, även för allianspartierna.

Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

God konsumentupplysning

Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna nu, hastigt och lustigt, vill se en gemensam alliansbudget som med Sverigedemokraternas stöd kan knuffa bort Stefan Löfven från statsministerposten möttes av stor förvåning. Tidigare har moderatledaren avvisat ett sådant förslag från Kristdemokraterna.

Kinberg Batra medgav i Studio Ett att det funnits ett hårt internt tryck att fälla regeringen. Troligen kände hon sig mer eller mindre tvungen att göra dagens utspel, även om hon visste att det skulle skjutas i sank av två allianskollegor. Missnöjet med att allianspartierna varit alldeles för veka i opposition är omfattande.

Jag tror dock att tillfället var illa valt. Detta utspel borde moderatledaren ha gjort redan hösten 2015. Att fälla regeringen vid en budgetomröstning ett år före ordinarie val är långt ifrån optimalt. Det skulle kunna resultera i det där extravalet som aldrig blev av, och ett extraval under ett ordinarie valår är förstås ingen betjänat av. Och såväl Centerpartiets som Liberalernas hållning i frågan om en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna har länge varit känd.

Allt detta vet Anna Kinberg Batra, varför torsdagens utspel nog främst ska ses som ett sätt för henne att visa sina egna väljare att det åtminstone inte är hennes fel att Löfven fortfarande sitter kvar. Det ansvaret får två andra partiledare bära. Samtidigt har det uppenbara risker eftersom det blottar den djupa spricka som går rakt igenom Alliansen, något Löfven inte var sen att påtala under dagen.

Alliansen finns fortfarande, men mest på papperet. Rent sakpolitiskt har Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt större chans till framgång i ett samarbete med Sverigedemokraterna. De behöver dessutom stödet. Liberalerna och Centerpartiet, som notera väl beskriver ett borgerligt maktövertagande som "politiskt kaos", kan gott närma sig Socialdemokraterna i stället. Det förefaller vara där de hör hemma.

Samtidigt som det moderata utspelet föll platt var det ganska bra att det gjordes. Nu har vi nämligen svart på vitt att Annie Lööf och Jan Björklund hellre ser Stefan Löfven som statsminister än Anna Kinberg Batra.

Detta är bra konsumentupplysning för alla borgerliga väljare inför det val som oundvikligen kommer 2018.

Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Löfvens nya tonläge

I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var "en liten ansträngning". Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

I en intervju i Financial Times så sent som i våras ansåg Löfven att alla kurvor i Sverige pekar åt rätt håll och att det faktum att så många svenskar anser att landet tvärtom går åt fel håll är "surrealistiskt". Detta uttalande har Löfven fått äta upp flera gånger - det symboliserade just det världsfrånvända etablissemang som alltfler svenskar har fått nog av.

Månne har han lärt något av det hela för det är en lite mer ödmjuk statsminister som framträder i DN.

"Det finns ingen organiserad ondska eller rasism i detta utan är en rädsla och oro om samhället kommer att fungera."

Löfvens svar på varför populistiska krafter växer är att "det handlar om människors rädsla och oro". Detta är en grov förenkling och om statsministern på allvar tror att rädsla är förklaringen har han inte kommit så mycket närmare en lösning än han var för två år sedan. Han utvecklar emellertid resonemanget något och tycks landa åtminstone i närheten av en rimlig analys (om än omformulerad): "vi har misslyckats."

Det växande stödet för icke-etablissemangspartier handlar i grunden om ett missnöje med de etablerade partierna och missnöjet grundas i sin tur i ett politiskt misslyckande. Ett misslyckande med skolan. Med att upprätthålla lag och ordning. Med vården. Med bostadsförsörjningen. Med arbetsmarknadspolitiken. Svensk politik har under alldeles för lång tid kört i samma invanda hjulspår. Partierna har inte förmått tänka nytt, och det går inte att hitta många spår av nytänkande hos vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Centerpartiet nu heller.

Löfvens nya signaler kommer kritiseras från vänsterhåll, men den fajten har han råd att ta i sin jakt på förlorade mittenväljare. Det många kommer sätta ett frågetecken för är hans trovärdighet. Efter alla utspel om rasism, nazism och allmän brunsmetning skorrar det ganska falskt när den socialdemokratiske ledaren nu sträcker ut en hand och säger att han förstår. Att väljarna inte är onda eller rasistiska.

Statsministern vill förstås undvika att göra som Hillary Clinton gjorde - förolämpa miljoner väljare. Det slår alltid tillbaka. Frågan är vad skillnaden är här, ty det är en utmaning att förklara varför väljare som inte är onda röstar på partier som enligt Löfven vill montera ned den svenska välfärden och kasta ut cancersjuka på gatan. Eller varför väljare som inte är rasistiska röstar på ett parti som enligt Löfven är nyfascistiskt och rasistiskt.

Sverige har plötsligt en regeringschef som säger sig förstå folket. Han har knappt två år på sig att visa det.

Läs även:
Fnordspotting

Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Läggmatch

Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

Amatörregeringen

Ardalan Shekarabi är "riktigt förbannad". Orsaken till civilministerns ilska är att Sverigedemokraterna beslutat sig för att inte stödja regeringens proposition om nya regler kring offentlig upphandling. Eftersom inget av allianspartierna stöder lagförslaget kommer det falla i riksdagen.

Detta är den situation som alla minoritetsregeringar måste finna sig i. Även Stefan Löfvens. Problemet med den rödgröna Löfven-regeringen är att den från första början har sträckt ut ena handen och delat ut ett knytnävsslag med den andra. Inviterna om samarbete har helt enkelt inte varit trovärdiga.

Trots detta har flera allianspartier lyckats sluta en rad överenskommelser med regeringen, men det är troligt att dessa hade kunnat vara betydligt fler om Löfven varit intresserad av samarbete över blockgränsen på riktigt. Ett parti som fortfarande tror att det kan behandla övriga riksdagspartier som undersåtar kommer få svårt att finna samarbetspartners.

En minoritetsregering behöver förankra förslag i riksdagen innan den går fram med dem. Detta har Löfven under två års tid visat att han inte förstår. Att budgeten föll var det första tecknet. Sedan har det fortsatt. Det är som om Socialdemokraterna inte vill acceptera eller förhålla sig till den nya politiska verklighet de befinner sig i.

Ett parti som "aldrig någonsin, någon gång, någonstans" skulle göra sig beroende av SD blir alltså upprört när SD inte stödjer regeringens lagförslag.

Det är onekligen en intressant inställning till realpolitik att förvänta sig stöd från ett parti som man aldrig ens bjuder in till överläggningar eller vill ha med att göra över huvud taget.

Sverige styrs av en amatörregering med en uppblåst självbild.

Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Vem fan ska regera?

Ju närmare nästa val vi kommer, desto mer brännande blir frågan om möjliga regeringskonstellationer. Spekulationerna är redan igång, allt från en allians-SD-regering till en mittenregering med Socialdemokraterna.

Även om partiaktiva inom borgerligheten drömmer om att åter bilda en alliansregering, som vore det 2006 igen, är det uppenbart för de flesta att en sådan aldrig kommer kunna samla en majoritet i riksdagen. De fyra allianspartierna samlar runt 40 procents väljarstöd just nu, och då har vi varit snälla och ignorerat att Kristdemokraterna egentligen ligger under spärren. Detta skulle bli en lika svag och svajig regering som den sittande rödgröna konstellationen.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen är en person som gärna sticker ut hakan. Han har föreslagit ett tätt samarbete mellan M, KD och SD och i söndagens Agenda fick Tapani Juntunen ut budskapet att Moderaterna efter nästa val borde lämna L och C och i stället skapa ett nytt samarbete med KD och SD. Den 12 år gamla Alliansen har spelat ut sin roll.

Sakpolitiskt vore det inte omöjligt. Partierna skulle kunna enas om skolpolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken, sannolikt utan större bryderier nå en uppgörelse om den ekonomiska politiken och även finna beröringspunkter på en rad andra områden, däribland arbetsmarknadspolitiken.

Samtidigt finns det förstås även i sakfrågor uppenbara hinder, inte minst SD:s syn på EU och Nato. Just därför skulle det bli svårt att sitta i regering ihop. Men det betyder inte att partierna inte skulle kunna samarbeta i enskilda sakfrågor samt göra upp om en budget.

Anna Kinberg Batra var tydlig med att detta inte intresserade henne. Hon håller fast vid att det är Alliansen som gäller. Denna kompromisslöshet kan bli borgerlighetens fall i nästa valrörelse. Stefan Löfven kommer att spela kortet om regeringsduglighet. Med fyra år som statsminister kommer han kunna peka på att han klarat av att regera i minoritet i ett prekärt politiskt läge (tack vare att Alliansen tillät det, förvisso). Vad har den spretiga Alliansen att komma med? Ska den regera med stöd av SD?

Här borde Anna Kinberg Batra, för att en gång för alla slippa få dessa frågor, svara klart och tydligt: "Vi söker mandat för en ny alliansregering, men vi är redo att göra upp i enskilda sakfrågor med alla partier som stödjer vår politik. Även SD."

Ett sådant svar skulle inge respekt, ty folk i gemen är inte lika upprörda över SD:s politik som ledarskribenter på DN och Aftonbladet är. I synnerhet inte Kinberg Batras egna väljare. Målet måste vara att skapa en så stabil regering som möjligt och nå konkreta resultat i sakfrågor. Detta borde för varje ansvarstagande politiker vara viktigare än etiketter och prestige.

I stället valde Anna Kinberg Batra att spela rasistkortet. Oklart varför. Det har ju inte fungerat i de två senaste valen.

Lyssna till:
Diskussion om regeringsfrågan i Studio Ett

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Därför sitter Löfven kvar efter valet

Det är halvtid i Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister. Kriserna har avlöst varandra. Tre ministrar har avgått, stora delar av regeringens politik har fått stöpas om. Grundfundamenten i det svenska välfärdsbygget svajar betänkligt. Nu ska jag förklara varför det mesta trots detta tyder på att Löfven kommer sitta kvar efter valet 2018.

Med två år kvar till nästa val brukar oppositionen stå som starkast. Det var 2008 som Alliansen förklarades "rökt" av statsvetaren Sören Holmberg. Då låg allianspartierna gemensamt nio procentenheter under 2006 års valresultat. Oppositionen samlade över 55 procent. Kontroversiella reformer som ökad egenfinansiering av a-kassan tärde på förtroendet för regeringen. Sedan kom finanskrisen.

Alliansen lyckades komma tillbaka och vinna valet 2010. Men den politiska kartan började redan då ritas om när riksdagen fick ett nytt parti och Reinfeldts regering tappade sin majoritetsställning.

Snabbspola fram till i dag. Det är nu, med två år kvar till valet, som oppositionen borde vara som starkast. Det är nu det är på sin plats att vädra sitt missnöje och riskfritt att svara något av allianspartierna när opinionsinstituten ringer.

I stället samlar Alliansen enligt en ny Inizio-mätning blott 41 procent, knappt två procentenheter mer än i senaste valet. På detta underlag bildar man ingen handlingskraftig regering (i synnerhet inte som KD åter igen hamnar under spärren).

Regeringen Löfven genomgår just nu ett slags Operation Upprensning. År av Reinfeldtnaivitet ska åtgärdas. Löfven skärper tonen och lagstiftningen mot terrorism, lägger förslag på skärpta straff mot bilbrännande ligister, förändrar asylpolitiken, har skärpt hanteringen av svenska pass och skickar nu även ut en testballong om förbud mot tiggeri, nationellt eller lokalt. Det är osäkert om det sistnämnda verkligen resulterar i någonting, men signalen som förslaget sänder är tydlig: "vi tar missnöjet på allvar". Mycket är säkert snack, men det går inte att förneka att S+MP-regeringen faktiskt har åtgärdat en hel del som Alliansen gav blanka tusan i.

Löfven vill förmodligen både visa handlingskraft och städa upp inför nästa val. Missnöjda svenskar ska inte ges något skäl att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna utan känna att de lika gärna kan stödja Socialdemokraterna eftersom S nu genomför många av de förslag som M och SD lagt fram.

Dessutom måste alla inse att Alliansen existerar mest i teorin. Dess företrädare intalar sig att de kan vinna nästa val och regera precis som de gjorde 2006-2014. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt. Det är lite avslöjande när centerpartister i sociala medier gläds åt opinionssiffran 8,3% för det egna partiet och skryter om "en stabil ledning" för Alliansen, när den borgerliga fyrklövern endast ligger två procent över såväl valresultatet som de rödgröna.

Eftersom Anna Kinberg Batra hittills inte har visat någon som helst vilja att samarbeta med ett växande SD, återstår egentligen bara två alternativ efter nästa val: en storkoalition mellan S och M eller en fortsatt Löfven-regering.

Just nu förefaller det mest realistiska alternativet vara att Stefan Löfven sitter kvar på ungefär samma mandat som i dag. Oppositionen är helt enkelt för svag och splittrad. Chanserna att fälla regeringen har kommit och gått.

Kanske kan Moderaterna komma tillbaka till valet 2022. Med en ny ledare värd namnet och ett realistiskt regeringsalternativ. En ny allians.

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression