Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Sverige inget att lita på

"Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? - Tjuv." Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. [...] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med "mentorering" i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.

Nej, Sverige ska inte gå med i Nato

Nedmonteringen av det svenska försvaret, också kallat "särintresset" av en viss statsminister, parat med ökad rysk aggression i närområdet har fått Natoförespråkarna att vädra morgonluft igen. Nu är samtliga fyra allianspartier för ett Natomedlemskap.

Det är som om åratal av socialistisk och borgerlig nedskärning av vår försvarsförmåga nu kan svepas bort. Tanken är att andra länder ska komma till Sverige hjälp. Då behöver vi inte lägga så mycket pengar på försvarsmakten.

Detta är ett dubbelfel. Det är fel dels för att ett Natomedlemskap faktiskt kräver av den enskilda medlemmen att den kan bistå andra medlemmar om dessa hotas militärt och dels för att detta oundvikligen förutsätter att Natomedlemmen faktiskt har en acceptabel försvarsförmåga. Vilket Sverige alltså inte har.

Jag ser gärna att Sverige övar och samarbetar militärt med andra länder med vilka vi delar intressen. Självfallet ska vi göra det. Men Sverige tjänar inte på att gå in i en försvarsallians inom vilken vårt inflytande skulle bli perifert och där vi åläggs att delta i andra länders militära utflykter. Det är illa nog att våra politiker placerat svenska soldater i en turbulent kittel som Afghanistan.

Nu väntas Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna begära att frågan om ett värdlandsavtal med Nato skjuts upp i ett år, en så kallad vilandeförklaring, vilket av borgerliga Nato-förespråkare har tolkats som att V och SD "samarbetar" (på samma sätt som V och C "samarbetar" i asyl- och migrationspolitiken, får vi anta). Sverige har under senare tid tagit tydliga steg närmare Nato. Det kan vi göra så länge vi inte går med.

Om vi inte köper den pinsamma retoriken att det enda som står som alternativ till Nato är Putin, vad ska vi då ha i stället? En avsevärt stärkt svensk försvarsförmåga, till att börja med. Och ja, det kommer att kosta. Men betänk då följande: under åren fram till 2020 har Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begärt ökade anslag på 160 miljarder kronor. Det motsvarar drygt tre årliga försvarsbudgetar.

Det finns uppenbarligen pengar. De måste bara läggas på rätt saker. Vi behöver en välfungerande försvarsmakt inte enbart för att avvärja militära hot utan också för att klara nationella krissituationer. Översvämningar. Större katastrofer. Och allt sådant vi i dag helst inte vill tänka på.

Sedan bör Sverige söka militärt samarbete med sina nordiska grannländer i första hand. Och med Nato, givetvis. Men det är inte samma sak som att gå med i en militärpakt.

Halt! Här snackar vi genusfrågor

Svenska politiker har fått upp ögonen för försvarsfrågan efter det ryska agerandet på Krim. Senkommet men välkommet (även om det knappast kommer betyda särskilt mycket i praktiken).

Händelseutvecklingen har även fört upp frågan om svenskt Natomedlemskap på agendan igen. Enligt Försvarsmakten har dock Sverige redan i dag en ledande roll - sedan februari 2013 leder nämligen Sverige genusarbetet i Nato.

Om ryska styrkor beslutar gå över gränsen kan Försvarsmakten alltid slänga en skarpt formulerad handlingsplan på dem.

Manning inför rätta

I dag ska Bradley Manning, anklagad för spioneri och landsförräderi efter att ha avslöjat övergrepp av den amerikanska militären, framträda inför en militärdomstol i Maryland.

Manning, som utsatts för tortyrliknande behandling under tiden han suttit inspärrad, väntas erkänna vissa brott men neka till spioneri och landsförräderi.

Utsikterna för en frikännande dom eller ens ett kortare fängelsestraff är inte särskilt goda. Allt annat än livstid skulle kännas som en stor överraskning.

En stormakts rätt

När DN hävdar att USA är den "viktigaste internationella kraften för demokrati och mänskliga rättigheter" är det svårt att inte dra lite på smilbanden. Eller kanske sucka. DN:s ledarredaktion lever kvar i en Kalla kriget-värld i vilken USA står mellan oss och tyranniet och där det är amerikanerna som är självklara good guys.

Verkligheten är mer komplicerad än så (vi behöver kanske inte nämna så mycket mer än Irakkriget och CIA:s "black sites" för att glorian ska hamna lite på sned). Men det hindrar inte ledarredaktionens Martin Liby Alonso från att hävda att "Kinas ökade konfliktbenägenhet" gör amerikansk närvaro välkommen.

USA har bytt fokus. Från Mellanöstern till Asien. Kriget i Irak är avslutat, nu kan USA öka sin närvaro i andra delar av världen. Detta gör USA genom att knyta handelskontakter men inte minst spänna sina militära muskler.

Oron som ett militärt växande Kina medfört i västs ögon har hittills varit obefogad. Kina har visat väldigt få aggressiva tendenser gentemot andra länder. Men som självständig stormakt har Mittens rike självfallet samma rätt som USA eller Ryssland att satsa på militären och värna sitt territorium.

Till den nya verkligheten hör kampen om små ögrupper som västra och södra sandöarna (西沙群岛 och 南沙群岛). Vem som har rätt till dessa är egentligen irrelevant. Om USA vill fungera som något slags medlare mellan Kina och andra nationer som gör anspråk på dessa kobbar står det dem fritt. Men något säger mig att de mest är ute efter att sätta ned foten mot Kina genom att bygga allianser med andra mindre grannländer. Det är en svajig balansgång. USA har inte råd att göra sig ovän med Kina just nu. Och en stormakt på dekis måste till slut acceptera att nya stormakter också vill ha inflytande och makt. 

Att många i väst, av rent slentrian, fortsätter att se USA som det demokratiska föredömet i världen är en aning besvärande. USA är västvärldens mest aggressiva stat om man ser till de krig och konflikter som landet antingen startat, blandat sig i eller på olika sätt burit ansvar för. Det är alls ingen fredsälskande nation vi pratar om. Tvärtom har militära äventyr länge varit en del av den amerikanska identiteten. Presidenten ska besegra ondskan och hemkomma med en seger. 

Det finns vissa indikationer på att Kina kommer att ha ett något högre tonläge framöver än vad landet haft de senaste 20 åren (men det är upp till det nya ledarskiktet att finna en balans mellan en stormakts rätt och aggressiv nationalism). Dock finns ännu inget som tyder på att Kina ens kommer att komma i närheten av USA vad gäller militära äventyr världen över. Om det är en sådan inblandning västvärlden fruktar, kan den vara lugn. 

Kina satsar på militären

Kina satsar mer och mer pengar på sin militär. Årets budget ligger på runt 700 miljarder kronor. Det ska jämföras med budgeten för den "interna säkerheten", till vilken all möjlig kontroll över befolkningen räknas, som så sent som i fjol var något högre.

En starkare kinesisk militär närvaro i Asien uppges oroa USA. Kina har ofta visat sig väldigt lättkränkt - ett av många exempel är att relationerna till Norge fortfarande är frostiga efter att Liú Xiǎobō (刘晓波) tilldelats Nobels fredspris 2010. Men förutom lite gnabbande med Japan har Kina, till skillnad från USA, inte visat några som helst aggressiva tendenser i sin utrikespolitik.

Att en framväxande stormakt vill satsa på militären är inte så märkligt. Och till skillnad från USA har ju Kina faktiskt råd. Miljarderna till militären till trots ligger Kina fortfarande långt efter USA:s 3 500 miljarder. Barack Obama, eller vem som nu leder Vita huset efter höstens val, behöver nog inte vara så orolig.

Militärstaten USA

Att vi sedan den 11 september 2001 har sett en mycket oroväckande utveckling vad gäller mänskliga rättigheter i den demokratiska världen i allmänhet och i USA i synnerhet har konstaterats många gånger. Det är därför inte alls förvånande när nya hiskeliga förslag dyker upp. Det som ger mig en obehaglig känsla i magen är att förslagen faktiskt kan bli verklighet, att ingen inskränkning i våra fri- och rättigheter tycks för stor.

Det senaste i raden är National Defense Authorization Act för 2012, som bland annat skulle ge militären makten att fängsla civila utan anklagelse eller prövning på obestämd tid om presidenten ger ordern. Detta ska även gälla amerikaner på amerikansk mark. Senaten röstade nyligen nej till det så kallade Udall-tillägget, som skulle ge kongressen möjligheten till granskning. Röstsiffrorna blev 60-38 för avslag. Dussintals amerikanska senatorer röstade alltså i praktiken för att förvandla USA till en militärstat. Nu återstår att se vad som händer.

Allvarligt talat, vad fan är det som händer i USA? Det börjar kännas som 1984 och V för Vendetta på en och samma gång. Fast på riktigt.