Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Att odla hotmyten

Sverigedemokraterna kan sällan hålla ett politiskt möte ostört. Partiledningen har lyckats dra nytta av denna situation då den gynnar partiets strävan efter martyrskap och position som antietablissemangsparti. Underförstått: när man säger sanningen hotas man.

Feministiskt initiativ gör samma sak. Såväl Fi som icke partianslutna feminister menar att kvinnor näthatas och utsätts för hot, och att det är allra värst för feministerna.

Enligt Gudrun Schyman har flera av partiets representanter utsatts för hot som tvingat dem att resa hem från Almedalen. Polisens skydd räcker inte, tycker hon. Men enligt polisen har det varken inkommit någon anmälan eller bevittnats något som bekräftar det Schyman påstår.

Vi vet alltså inget om huruvida det har inträffat något och vad dessa hot i så fall skulle bestå i - att som politisk motståndare besöka ett möte är faktiskt inte olagligt, även om Schyman inte gillar det.

Hon har inga problem med den toplessprotest som genomfördes mot Fredrik Reinfeldt i går. Då gäller devisen att "aktivism är att föredra framför passivitet". Jag tror inte att Schyman hade varit lika generös om protesten riktats mot henne eller hennes parti.

Samtidigt som Fi utmålar sig som utsatt nås vi av uppgifterna att en ung transsexuell man tagit livet av sig efter att ha utsatts för hat från Fi:s ungdomsförbund Unga feminister. Den nyheten nådde av någon outgrundlig anledning aldrig stora svenska medier...

Gudrun Schyman förklarar hoten mot Fi med en "polarisering i samhället". Lite ironiskt, kan tyckas, då hennes eget parti i allra högsta grad bidrar till polariseringen.

Tips:
Om du vill se SvD:s helt menlösa och undfallande intervju med Schyman kan du se den här. Men det vill du förmodligen inte.

Aschbergs vulgär-TV sprider mer hat

Robert Aschberg har alltid haft smak för det spektakulära och vulgära. I TV3 har han fått tämligen fria händer genom åren.

Det nya programmet Trolljägarna är som klippt och skuret för hans idé om god samhällsjournalistik: sök upp folk, lek domstol och dra ned brallorna på dem framför kameran när de inte ger de svar du önskar (men vet att du inte kommer att få). Ridå. Upprepa.

Aschberg ser sig som något slags samhällskämpe som skipar rättvisa när polisen inte hinner med eller prioriterar annat. Men han är ingen polis. Han är en underhållare. Trolljägarna är inget rättviseprogram. Det är ett slags folkdomstol, ett program som handlar om att förödmjuka människor inför en TV-publik. "Där fick de jävlarna!"

Programidén är lika primitiv som handlingen att dra ned byxorna för någon på stan. Klart att vi tittar. Programmets popularitet är lika förutsägbar som väljares ständiga krav på längre straff och kastrering av sexualförbrytare.

Trolljägarna skulle ha kunnat göras på ett annat sätt. Det hade varit möjligt att söka kontakt med näthatarna, vara genuint intresserad av vad som driver dem, söka få dem att reflektera över vilken skada de åsamkar andra människor. Men det hade inte blivit lika spektakulärt. Och det programmet hade inte letts av Robert Aschberg.

Dessutom har uthängningarna fått konsekvenser som programmakarna nog inte riktigt räknade med. Nu är det nämligen trollen själva, hatarna, som hatas av andra. "Samma skit", sade Aschberg i SVT:s Debatt när Piratpartiets Anna Troberg tog upp faktumet att programmet startat en negativ hatspiral som ingen har kontroll över.

Ska TV3 månne utöka programserien för att även söka upp de som hatar hatarna?

Läs även:
Toklandet