Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande. 

Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Nej, Sverige ska inte gå med i Nato

Nedmonteringen av det svenska försvaret, också kallat "särintresset" av en viss statsminister, parat med ökad rysk aggression i närområdet har fått Natoförespråkarna att vädra morgonluft igen. Nu är samtliga fyra allianspartier för ett Natomedlemskap.

Det är som om åratal av socialistisk och borgerlig nedskärning av vår försvarsförmåga nu kan svepas bort. Tanken är att andra länder ska komma till Sverige hjälp. Då behöver vi inte lägga så mycket pengar på försvarsmakten.

Detta är ett dubbelfel. Det är fel dels för att ett Natomedlemskap faktiskt kräver av den enskilda medlemmen att den kan bistå andra medlemmar om dessa hotas militärt och dels för att detta oundvikligen förutsätter att Natomedlemmen faktiskt har en acceptabel försvarsförmåga. Vilket Sverige alltså inte har.

Jag ser gärna att Sverige övar och samarbetar militärt med andra länder med vilka vi delar intressen. Självfallet ska vi göra det. Men Sverige tjänar inte på att gå in i en försvarsallians inom vilken vårt inflytande skulle bli perifert och där vi åläggs att delta i andra länders militära utflykter. Det är illa nog att våra politiker placerat svenska soldater i en turbulent kittel som Afghanistan.

Nu väntas Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna begära att frågan om ett värdlandsavtal med Nato skjuts upp i ett år, en så kallad vilandeförklaring, vilket av borgerliga Nato-förespråkare har tolkats som att V och SD "samarbetar" (på samma sätt som V och C "samarbetar" i asyl- och migrationspolitiken, får vi anta). Sverige har under senare tid tagit tydliga steg närmare Nato. Det kan vi göra så länge vi inte går med.

Om vi inte köper den pinsamma retoriken att det enda som står som alternativ till Nato är Putin, vad ska vi då ha i stället? En avsevärt stärkt svensk försvarsförmåga, till att börja med. Och ja, det kommer att kosta. Men betänk då följande: under åren fram till 2020 har Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begärt ökade anslag på 160 miljarder kronor. Det motsvarar drygt tre årliga försvarsbudgetar.

Det finns uppenbarligen pengar. De måste bara läggas på rätt saker. Vi behöver en välfungerande försvarsmakt inte enbart för att avvärja militära hot utan också för att klara nationella krissituationer. Översvämningar. Större katastrofer. Och allt sådant vi i dag helst inte vill tänka på.

Sedan bör Sverige söka militärt samarbete med sina nordiska grannländer i första hand. Och med Nato, givetvis. Men det är inte samma sak som att gå med i en militärpakt.

Sverige och krisberedskapen

Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.

Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.

Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.

En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.

De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.

Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.

Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.

Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.

Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).

Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.

Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.

Naivitet som religion

Svensk politik bedrivs i dag utifrån välmenande men ack så naiva utgångspunkter. Som att alla vill arbeta. Att alla vill göra rätt för sig.

Hårda fakta på allt från fusket i sjukförsäkringen till asylsökande som far med osanning och personer som ordnar skengiftermål och fejkar anställningskontrakt med det enda syftet att få stanna i Sverige hjälper inte. Vi måste tro människor om gott, sägs det. Allt annat är cynism, fascism och kanske rent av rasism.

Ann-Charlotte Marteus har uppmärksammat detta svenska perspektiv i politiken. Svenska politiker har nämligen tagit för vana att när de backar från en tidigare ståndpunkt lägga till "vi var naiva". Som för att landa mjukt. Ingen kan ju bli arg på den som varit naiv. Denne har bara trott gott om andra människor, och vem kan klandra personen för det?

Jag är hellre lite cynisk än hjälplöst naiv i mina politiska utgångspunkter. Politiken måste förhålla sig nyktert till verkligheten. Naiva politiker har vi ingen nytta av. Politiker som underskattar hot mot landets säkerhet, som spelar ned riskerna med importen av jihadister, som bara tror underrättelsemyndigheter om gott och som hellre vill se en mjuk poliskår som fokuserar på genusfrågor än en som aktivt bekämpar den grova brottsligheten - sådana politiker tjänar inte folket. De undergräver på sikt förtroendet för hela demokratin.

Att måla rosa moln på en askgrå himmel kommer inte förändra vädret till det bättre. Ändå görs det ständigt, på område efter område. Förhoppningar och drömmar går före den krassa verkligheten helt enkelt eftersom den sistnämnda är tråkigare.

Ett exempel är när regeringen säger att kostnadsökningen för utgiftsposten migration och integration var "oväntad" - trots att Migrationsverkets prognoser uppdaterades flera gånger under valåret 2014 och vi i flera år nu har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige. De undvek prognoserna därför att de var obehagliga. Eller så trodde de helt enkelt mer på sina egna floskler än saklig information.

Ett annat exempel är Ryssland. Hela riksdagen är tagen på sängen av Putins agerande i Ukraina - trots att samma land under samma president gick i krig med Georgien av snarlika skäl 2008. Alliansen och oppositionen ville inte prioritera försvaret då eftersom det var roligare att lova välfärdssatsningar och skattesubventioner till vissa branscher.

Ett tredje exempel är synen på jihadismen och IS krig mot civilisationen - för det måste man faktiskt vara ärlig att kalla det som nu pågår i Irak och Syrien. Här uppvisas en synnerligen upprörande naivitet som bottnar i en kulturrelativism. Att ta avstånd från IS barbari riskerar i nyvänsterns ögon att tolkas som ett avståndstagande från eller kritik mot islam (trots att IS slaktande inte sägs ha något som helst med islam att göra). Ur denna skruvade verklighetsbild föds galna idéer som de om jobb och bostad till återvändande IS-krigare - ett fullt seriöst förslag från Stockholm stads rödgrönrosa majoritet (strategidokumentet är numera borttaget från stadens hemsida).

Naivitet är en dygd i svensk politik. Den räddar ansiktet på den som gjort bort sig och får den mest inkompetente att framstå i lite bättre dager. "Personen ville i alla fall väl." Detta är en farlig hållning. Den leder, helt uppenbart, till usla politiska beslut, och öppnar upp för ett samhälle som inte tar medborgarna på allvar.

Jag misstänker att det är därför Miljöpartiet kommer undan med sin humbugpolitik gång efter annan. De vill ju någonstans "väl" i väljarnas ögon. Inte helvete heller.

Naiva humbugpartier som MP ska hållas borta från makt och inflytande. Det borde vara en dygd om något.

I Gudruns värld

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

Almedalen: KD tar strid mot IS

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund.

Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi. Det är bra. Terrorism ska bekämpas genom att sätta dit terroristerna med hårdare medel, inte övervaka hela befolkningen.

Hennes förslag att skicka Jas-plan för att bekämpa IS möttes av tveksamma applåder från åhörarna. Inte ens partiledningen såg särskilt entusiastisk ut. Sannolikt är Busch Thor mer hårdför än sitt parti, och här kan hon komma att behöva ta strider framöver.

En försiktig kritik mot den rådande migrationspolitiken i förslaget att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Men djupare än så gick inte Busch Thor. Vilket var lite synd. Men det lär komma mer.

Ebba Busch Thors heta motstånd mot kvotering och identitetspolitik var uppfriskande. Ingen annan partiledare lär kritisera dessa fenomen med samma entusiasm. Jag delar hennes bild av identitetspolitiken som ett slags gift i samhället, ett virus som ligger bakom att det blivit svårt att ta avstånd från kvinnoförtryck när det har religiösa motiv, ja till och med från islamistisk terrorism.

Det var ett bra tal med tydliga ställningstaganden. Talet ger visst hopp om att KD kan växa till ett borgerligt alternativ i svensk politik med förmåga att locka både konservativa och en och annan desillusionerad liberal.

Huruvida dessa fromma löften infrias återstår förstås att se. Risken är att Ebba Busch Thor precis som Göran Hägglund är lite bättre än sitt parti.

Läs även:
Fnordspotting

På KD:s Twitter såg det i dag ut så här. 
Ingen snabbväg i bostadskön så långt ögat når.

Sverige kan inte försvaras - och det är ert fel

Den uppmärksammade försvarsöverenskommelsen är klar. Försvarsmakten får ökade anslag på två miljarder årligen fram till 2020. Folkpartiet hade krävt betydligt mer och hoppade av samtalen i protest. Vilket gör att de nu som ensamt alliansparti kan hävda att de höjda anslagen är otillräckliga.

Det är förstås helt sant. Men som gårdagens SVT-dokumentär Vad hände med försvaret? visade har nedmonteringen av den svenska försvarsmakten pågått i flera decennier, under borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar. Folkpartiet var delaktigt i detta. Det som återstår i dag är en bråkdel av den kapacitet som det gamla invasionsförsvaret hade i fråga om manskap och materiel.

Försvarsmakten klarar inte av att försvara Sverige i dag. Detta innebär inte enbart en oförmåga att freda svenskt territorium som helhet (det har nog svensk försvarsmakt aldrig haft förmågan till) utan att den inte klarar att försvara ens enskilda mål mot begränsade angrepp. Vi klarar inte att försvara huvudstaden, elförsörjningen, viktig infrastruktur och så vidare. I praktiken betyder försvarsbeslutet på ett femprocentigt påslag att Försvarsmakten även fortsättningsvis inte får de medel som krävs för att den ska kunna klara sitt uppdrag.

Vilka andra verksamheter behandlas så här styvmoderligt? Tänk om Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, som är två riktiga miljardslukare, bara skulle få hälften av de medel de begär för att klara sitt uppdrag. Eller om polisen skulle få en halverad budget på några få år.

"En oerhörd satsning." Så beskriver försvarsminister Hultqvist en anslagsökning på ungefär fem procent. Det är ett skämt. Men så har försvaret under lång tid också behandlats så. Som ett skämt. Som något man inte behöver ta på allvar. Inte lyssna till. Inte intressera sig för.

I stället för att se till att Sverige kan försvaras har regeringen, såväl den förra som den nya, gjort meningslösa solidaritetsutfästelser mot omvärlden (som om den svenska Försvarsmakten skulle kunna hjälpa andra länder under angrepp när den inte ens kan freda svenskt territorium) och Försvarsmakten börjat prioritera genusfrågor.

Jag är övertygad om att Sverige behöver inleda en upprustning. Då handlar det inte om några få miljarder på fem år utan om att nå en försvarsförmåga som inkluderar ett försvar av viktiga militära mål. Dit hör såväl Gotland som huvudstaden.

Det ska inte behöva handla om pengar. Sverige har ju råd med 156 miljarder till integration och migration på ett fåtal år. Sverige har även råd med assistansersättning på 30 miljarder och en sjukpenning på 32 miljarder årligen. När Migrationsverket och Försäkringskassan skriker efter mer pengar är det ingen som är framme med den röda märkpennan.

Mikael Odenberg, den moderate försvarsministern som hoppade av i protest mot försvarspolitiken, menar att det behövs en realistisk planering och att det kommer ta "mycket lång tid att åtgärda de gångna årens försyndelser". Först när en sådan planering är på plats, som givetvis måste utgå från 1) vad vi vill att Försvarsmakten ska göra och 2) när vi vill att den ska göra det, kan vi börja prata kronor och ören. Målet måste vara klart först.

Allt vi vet nu är att de pengar som regeringen och tre allianspartier vill skjuta till bara täcker redan existerande hål i försvarsbudgeten. Detta, hävdar de före detta försvarsvänliga Moderaterna, är en "viktig markering mot alla länder i Östersjöområdet".

Pyttsan!

Tidigare bloggat:
Mot Sverige i tiden

Läs även:
Mikael Odenberg

Mot Sverige i tiden

Att ta ansvar för Sverige. Det är vad alla folkvalda politiker säger sig vilja göra. Ingen hävdar att de innerst inne ger blanka tusan i landet och prioriterar annat.

Men konkreta handlingar talar tydligare än populistiska fraser. Det är därför tämligen enkelt att se på konsekvenserna av den politik som förts och förs och sedan dra slutsatser av dessa. En sådan slutsats är att svenska politiker lägger större vikt vid hur saker och ting ser ut än hur de egentligen är, och att Sverige som land inte är deras prioritet.

Nattväktarstaten är själva grunden i varje fungerande statsbildning. Se det som ett skrov som krävs för att fartyget över huvud taget ska flyta. Ett rättsväsende, en polis och en försvarsmakt vars verksamheter ser olika ut men vars gemensamma mål är att skydda liv och egendom, att skydda våra negativa rättigheter, utgör detta skrov.

På skrovet kan byggas en i princip hur stor överbyggnad som helst. Skola och sjukvård tenderar att komma tidigt. I Sverige har emellertid överbyggnaden blivit så hög att fartyget som helhet blivit instabilt. Barlasten har kastats överbord samtidigt som överbyggnaden blivit allt tyngre. Politikerna öser på med positiva rättigheter och glömmer vad som är grunden.

Eller för att tala klarspråk:

När Sveriges regering och riksdag så oförtrutet monterar ned landets försvarsmakt - vårt skydd mot yttre militära hot - finns skäl att ifrågasätta om de har Sveriges bästa för ögonen. De höjda anslag som nu föreslås är en senkommen omvändelse under galgen.

När polis och andra relevanta myndigheter inte längre anser sig kunna skydda människors rätt till sin egendom, och politiker inte tycker att detta är ett problem, finns skäl att fråga sig om polisen finns till för medborgarna. Eller för någon annan.

När regeringen överväger sänkta anslag till rättsväsendet, trots att Domstolsverket begärt mer pengar för att korta handläggningstiderna, visar den att den tydligt prioriterar annat än rättssäkerhet (rättsväsendets totala budget är jämförbar med utgiftsposten "migration och integration").

När generaldirektören för en av landets största tillika sämst fungerande myndigheter hävdar att Sverige inte kan ha en riktad arbetskraftsinvandring så länge det råder krig i världen, även om landet skulle tjäna på detta, betyder det att förhållanden i omvärlden ges högre prioritet än i Sverige.

För mig finns det bara två möjliga förklaringar till denna utveckling. Den ena är att politikerna, trots att så många kunniga och intelligenta människor kommit med sakliga invändningar på alla möjliga områden, inte begriper konsekvenserna av sin politik. Det skulle innebära att de är korkade.

Den andra förklaringen är att de förstår mycket väl vilka konsekvenerna är. Det skulle innebära att de vill det här, och att de ser det som önskvärt att äganderätten urholkas, att Sverige som land inte kan försvara sig mot yttre angrepp och att andra människors intressen går före svenska folkets.

Jag kan tänka mig att vissa faller i kategori 1, andra i kategori 2. Miljöpartiet tillhör tvivelsutan den kategori som vill se denna utveckling. Socialdemokraterna har inga idéer för hur den ska kunna brytas. Och Moderaterna skäller nu högt i opposition men saknar trovärdighet eftersom de själva under åtta års tid i högsta grad bidragit till den situation vi har i dag.

Nästa gång en politiker säger att den vill "ta ansvar för Sverige", finns goda skäl att rygga tillbaka. Och utgå från att det förmodligen är det sista politikern vill.

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Ett haveri

Försvaret är fortfarande nedprioriterat

Regeringen vill satsa på försvaret. Ubåtsjakten och militäriseringen av Gotland ges prioritet. Det var nyheten som basunerades ut i går. Sex miljarder kronor extra ska det satsas.

Det låter som mycket pengar, men det är ett tillskott över fem år vilket gör den årliga utgiftsökningen tämligen återhållsam. Försvarsmakten har begärt 16 miljarder under fyra år, alltså fyra miljarder årligen, för att klara sitt grunduppdrag. Det är jämförbart med de 18 miljarder som Migrationsverket har begärt i ökade anslag för de närmaste fem åren.

Alliansens försvarspolitiker beskriver satsningen, trots att den överträffar den som Alliansen lade i regeringsställning, som "för lite, för sent". De borgerliga visar prov ett stort hyckleri och visar på den uppenbara skillnaden mellan att sitta i regering och att vara i opposition. I regeringsställning kallade den borgerlige statsministern det svenska försvaret för "ett särintresse". Alliansen valde att bortse från det förändrade omvärldsläget. Hemmaförsvaret krympte och satsningar gjordes i stället på utlandsuppdrag.

Försvarsminister Peter Hultqvist verkar vara en reko man. Men på frågan om regeringens satsning täcker försvarets behov svarar han att han inte vill spekulera i det. Det är ett väldigt märkligt svar. Ska inte behoven vara själva utgångspunkten för vilka och hur stora satsningar som görs?

Hultqvist vore inte socialdemokrat om han inte ställde försvarets resursbehov mot skolans, vårdens och omsorgens. Men det känns som en dum jämförelse. Statens grunduppgift är faktiskt att säkra den territoriella integriteten. Detta uppdrag kan en stat, om den vill fortsätta existera, aldrig kompromissa från.

Den svenska försvarsmakten borde därför få alla de resurser den begär. Den är, till skillnad från väldigt många andra utgiftsposter i statens budget, inget särintresse.

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

Jag ger upp

I Sverige 2014 har ironierna och sarkasmerna tagit slut.

Sverige behöver rusta upp

Jag är ingen krigshetsare och tillhör inte bombhögern. Det vet den som läst denna blogg en tid. Men jag är heller inte pacifist.

Jag tror på ett starkt svenskt försvar. Ett militärt försvar är lite som en försäkring. Vi tror inte att huset eller lägenheten kommer att brandskadas i morgon, sannolikheten för det är liten. Vi hoppas att det inte ska hända om fem år heller. Rent statistiskt kommer det inte att göra det. Men vi vet inte. Bor man dessutom i ett område där antalet bränder ökar, är det ganska klokt att ha en försäkring.

Utvecklingen i världen har varit positiv i flera decennier. Antalet militära konflikter minskar, demokratierna blir fler (vilket inte sällan hänger ihop), den extrema fattigdomen sjunker. Däremot finns det fortfarande uppenbara hot mot fred och säkerhet i vissa delar av världen.

Det hot som världen kallar ISIS eller Islamiska staten, IS, men som Malaysia, som en protest mot att dessa religiösa extremister och barbarer varken är muslimer eller en stat, kallar daesh tycks ha tagit ledare och säkerhetsbedömare på sängen.

IS expanderar sitt terrorvälde i Irak, Syrien och Kurdistan. Rörelsen tycks välfinansierad, vältränad och välorganiserad. Motståndare avrättas under förödmjukande former. Halshuggningar av journalister filmas och sprids. Kvinnor våldtas.

Nu har USA med stöd från en rad arabstater börjat bomba IS-mål. Det går inte att hitta några vettiga invändningar mot sådana insatser. IS är en farsot som bara måste utrotas. Det finns inget förhandlingsläge med dessa extremister.

IS utgör inget direkt hot mot Sverige, även om det finns svenska islamister som åker för att slåss för dem. Vi har däremot desto större anledning att hålla koll på Ryssland. Det tycks ha slagit runt för Putin på riktigt på sistone. Alternativt spelar han ett väldigt medvetet och uträknat spel mot västmakterna. I så fall är han en spelare av rang och ett reellt hot.

Svenskt luftrum har kränkts upprepade gånger av Ryssland på sistone. Om Sverige har någon incidentberedskap beror lite på när kränkningen sker (man vill ju inte jobba övertid). Nu senast skedde den när Sverige råkade ha flygplan till hands. Dessa markerade och regeringen gjorde sin egen markering genom att kalla upp ryske ambassadören till UD.

Men nu framkommer uppgifter att flygplanen inte var beväpnade med robotar. Jag kan förstå om Ryssland inte tar Sverige på något som helst allvar. Sverige kommer dessutom snart få en regering i vilken ett parti som vill nedrusta försvaret väntas ingå. Miljöpartiet kanske kan tänka sig en kompromiss här, men då kommer en svekdebatt att följa i de grönmuskiga lägren.

Det svenska försvaret blev en marginell fråga i valrörelsen. Såväl Socialdemokraterna som Alliansen föreslog ökade anslag - men det var små ökningar och det skedde under galgen. Båda har under lång tid fört en resolut nedrustningspolitik.

Nu står vi där med dålig incidentberedskap, såväl för militära hot som för stora nationella katastrofer, och en regering som inte lär vilja göra så mycket åt saken. Men gissa om Alliansen kommer att låta som försvarets bästa vänner i opposition.

Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

En stat som gör fel saker

Folk ska jobba, inte supa, löd ett av finansminister Anders Borgs mer bevingade citat. Till detta kan man foga: Staten ska skydda liv och egendom, inte sälja sprit eller skapa genusplaner.

Storbranden i Västmanland kommer att bli omdiskuterad under lång tid framöver. Inte bara för dess rekordstora omfattning utan för hur den svenska beredskapen såg ut. Branden hade kunnat fås under kontroll tidigare om resurserna sett annorlunda ut, kan man konstatera. Och även om ett litet land som Sverige inte kan förväntas ha enorma resurser, inser nog de flesta att situationen i dag inte är acceptabel.

I andra länder kallas militären in när det inträffar större katastrofer. I kinesiska Yunnan såg vi nyligen hur militären hjälpte till att rädda drabbade och röja i bråten efter ännu en katastrofal jordbävning. Det är så det brukar se ut i andra länder.

Men i Sverige har Försvarsmakten inga resurser längre. Frivilliga insatser fick därför sköta matinsamlingar och evakueringar av boende och djur.

Däremot finns uppenbarligen resurser till annat, som vi kan läsa om på Försvarets hemsida:

Försvarsmakten arbetar även genom Nordic Centre for Gender in Military Operations (NCCGM), som fungerar som ett nav för information, kunskap och erfarenheter kring genusperspektivet i internationella insatser. Här utbildas bland annat Försvarsmaktens Gender Field Advisors. Centrumet fungerar som ett Department Head för genus inom NATO och finns vid Livgardet i Stockholm.

Man skulle kunna tro att Fi:s maktövertagande redan vore ett faktum. 

Det är förstås nedslående att svenska politiker nedmonterat det svenska försvaret så här. Det är pinsamt att Försvarsmakten sysslar med genusfrågor men inte har resurser att bistå vid den största skogsbranden i modern svensk historia.

Men berättelsen ovan visar också på något annat, nämligen att människors frivilliga insatser kan göra skillnad. Att vi i motsats till vad vänsterpartierna alltid har hävdat faktiskt kan själva. Att vi inte i alla lägen behöver ett offentligt skattefinansierat maskineri som gör allt åt oss.

Detta är en desto trevligare lärdom av eländet. Men jag blir bedrövad när jag tänker på vad staten ägnar sig åt i stället för sina kärnuppgifter.

Halt! Här snackar vi genusfrågor

Svenska politiker har fått upp ögonen för försvarsfrågan efter det ryska agerandet på Krim. Senkommet men välkommet (även om det knappast kommer betyda särskilt mycket i praktiken).

Händelseutvecklingen har även fört upp frågan om svenskt Natomedlemskap på agendan igen. Enligt Försvarsmakten har dock Sverige redan i dag en ledande roll - sedan februari 2013 leder nämligen Sverige genusarbetet i Nato.

Om ryska styrkor beslutar gå över gränsen kan Försvarsmakten alltid slänga en skarpt formulerad handlingsplan på dem.

Nu är försvaret poppis igen (i några dagar)

Det är ett yrvaket Politikersverige som nu anser att satsningar på försvaret kanske inte är en så dum idé ändå. Till och med Vänsterpartiet uttrycker en sådan ståndpunkt, om än försiktigt och motvilligt.

Skälet är givetvis den ryska aggressionen mot det ukrainska Krim. Men hur kan detta komma som en blixt från en klar himmel? Vladimir Putin visade sitt rätta ansikte redan i Tjetjenien. Och så sent som 2008 stöddes Abchazien och Sydossetien av rysk militär i sina utbrytningsförsök från Georgien. Då slutade det med att Ryssland drog sig tillbaka när målet var uppnått.

För Sverige har ingenting egentligen förändrats. Men det obehagliga i att Ryssland skickar in trupp i ännu ett grannland gör att till och med Fredrik Reinfeldt nu tycker att Sverige (kanske, eventuellt) måste satsa lite på försvaret. Månne är det svenska försvaret inte längre ett särintresse i statsministerns ögon.

Reaktionen från svenska försvarspolitiker och partiledare är förstås pinsamt. Man bygger inte en långsiktigt trovärdig försvarspolitik genom att agera på enskilda händelser i närområdet. Även om det i dag funnits en total uppslutning för en omfattande svensk upprustning skulle det ta lång tid att nå en kapacitet som var märkbart större än den är i dag.

Inte bara svenska politiker gör bort sig. Ännu större grodor kommer från amerikanskt håll. "Inget land har rätt att oprovocerat sända in trupp i ett annat land", sa Barack Obama i kväll på en presskonferens i Vita huset. Utrikesminister John Kerry sade i går att "på 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning".

Politiker borde faktiskt ha vett att hålla munnen stängd ibland.

Reinfeldt hyllar enveckasförsvaret

Två procent av svenska folket tycker att Sverige har en bra försvarspolitik. Men enligt Fredrik Reinfeldt är det svenska försvaret i dag bättre, eller bättre anpassat till verkligheten, än det var 2006.

Uttalandet är en halvsanning. Alliansen har mycket medvetet fortsatt omställningen av försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar som mestadels används utomlands. I takt med att hotet mot Sverige minskat och förändrats i sin karaktär, har en omställning varit motiverad.

Men detta har också fått konsekvenser på hemmaplan, vilket bristande beredskap vid ryska flygövningar varit ett av många tecken på. ÖB har konstaterat att Sverige skulle kunna stå emot ett begränsat angrepp i ungefär en vecka.

Nu låter Moderaterna, som i opposition slogs för större satsningar på försvaret, annorlunda. "Försvaret av Sverige börjar i Sverige". Minsann. Tråkigt då att det knappt finns något att försvara gränserna med.

Finland är inte imponerat. Där ses Sverige som ett avskräckande exempel. Om nu det svenska och finska försvaret ska samarbeta förväntar sig nog vårt östra grannland att även Sverige har ett försvar värt namnet. Annars är ett försvarssamarbete lönlöst ur finskt perspektiv. Och i dag kan det svenska försvaret faktiskt inte ens freda svensk gräns.

Tillbaka till grunduppdraget!

I Socialtjänsten pratar vi ofta om grunduppdrag. I den moderna tidens sociala köp- och säljverksamhet finns alltid en beställare och en utförare. Och, givetvis, en klient där i mitten.

Uppdragsgivaren/beställaren ger ett tydligt definierat uppdrag till utföraren. Eftersom socialt arbete handlar om förändringsarbete med människor, och människor per definition är oförutsägbara, tenderar det att inträffa saker som gör att utföraren ibland tvingas kliva utanför den mall som utgör grunduppdraget. Det viktiga är att steget inte blir för långt och vandringen där utanför alltför långvarig. Det gäller att hitta tillbaka till uppdraget igen.

I Sverige verkar staten alltmer ha kapitulerat från sitt grunduppdrag. I grunduppdraget ingår en rättsstat, polis och en försvarsmakt mot yttre hot. Där ingår också ansvar för att sörja för den övergripande infrastrukturen i samhället.

Sverige har valt en modell med en extensiv och universalistisk välfärdsstat. Staten har åtagit sig vad vi kan kalla ett gigantiskt tilläggsuppdrag. Beställaren är rimligen majoriteten av väljarna. Statens klor når således långt utanför vad som skulle definieras som en grunduppdrag.

Och där uppstår problemet: Staten ägnar mer tid och resurser åt dessa sidouppdrag än det som ska vara statens huvuduppgifter, helt enkelt eftersom grunduppdraget tagits för givet och inte tillfredsställer beställaren längre. Han vill ha mer. Politikerna agerar därefter.

Rättssäkerhetsfrågor nämns aldrig i valrörelsen, trots att rättsstaten är demokratins grund. Försvaret blir aldrig en valfråga, ingen prioriterar tråkiga infrastrukturfrågor när de kan prata höjda bidrag och rättspolitiken behandlas alltid styvmoderligt av populistiska plakatpolitiker.

Effekterna går inte att blunda för längre. Vi ser en förfallen infrastruktur. Vi ser en försvarsmakt som enligt ÖB kan hålla stånd mot ett begränsat anfall under en vecka och som tar ledigt på röda dagar. Vi har en polismakt som visserligen vuxit i omfång men som inte har blivit ett dugg bättre på att sköta sitt jobb. Kärnuppgifterna för en stat, det som den verkligen borde göra, har blivit sekundära.

Det verkar nästan som att staten skulle må bra av lite handledning. Kliv in i boxen igen. Tillbaka till grunduppdraget!

Noll koll

Ryska bomb- och jaktplan övade bara fyra mil utanför svenskt territorium. Några Jasplan för att identifiera främmande flyg fanns emellertid inte redo. I stället lyfte Natoplan från Litauen och skuggade ryssarna.

"Normalt har vi bra beredskap", säger Försvarsmaktens insatschef. God dag yxskaft.