Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

Har separatisterna gått för långt nu?

Allt tyder på att Malaysian Airlines MH77, en Boeing 777, sköts ned över ukrainskt luftrum nära den ryska gränsen. 295 människor har omkommit. Högst sannolikt mördats.

Bilderna från kraschen, med föremål som segnar ned mot marken, och med vrakdelar spridda på ett så stort område, indikerar att planet faktiskt blev nedskjutet.

En separatistledare för "Folkrepubliken Donetsk" Igor Strelkov skröt på ryska VKontakte (motsvarande Facebook) att de skjutit ned ett Antonov-plan efter att flyget varnats att det olovligen beträtt luftrum tillhörande "folkrepubliken". Kort efter att det blev känt att det kraschade planet tillhörde Malaysian Airlines ska meddelandet ha tagits bort.

Den ukrainske presidenten Porosjenko har redan kallat kraschen för ett terrordåd och därmed indirekt pekat ut separatister. Separatisterna å sin sida kommer hävda att den ukrainska armén är ansvarig. Det som talar emot detta är att armén inte tidigare använt luftvärn, helt enkelt eftersom separatisterna saknar flyg.

Uppgifter säger att färddatorn, den så kallade svarta lådan, ska ha tagits om hand av separatister. Om detta stämmer kommer vi aldrig få veta hela sanningen om kraschen.

Det vi nu har att vänta är ett vidrigt propagandakrig, givetvis helt utan hänsyn till de stackars människor vars anhöriga av allt att döma har mördats på det mest fruktansvärda sätt.

Frågan är hur de länder vars medborgare har dödats kommer att reagera. 77 nederländska medborgare sägs vara bland offren, men säkert finns där även fransmän, tyskar och amerikaner. Har separatisterna skitit i det blå skåpet nu? Och vilken blir reaktionen mot Ryssland, som ju försett dem med vapnen?

Putins växande aptit

Händelseutvecklingen i Ukraina är oroväckande, för att uttrycka det milt.

Krim är förlorat. Nu håller delar av östra Ukraina på att slitas loss av kriminella gäng som ockuperar polisstationer, myndighetsbyggnader och lokala parlament, kidnappar polischefer och journalister och jagar bort demonstranter för ett enat Ukraina när polisen handfallen ser på. Det är skakande hur små beväpnade grupper kan överta kontrollen på detta sätt.

Putin tittar sannolikt på och bockar av sin lista punkt för punkt. Allt går nu hans väg. Ukraina är destabiliserat. Enskilda delar vill utropa självständighet och sannolikt ansluta till Ryssland. Putin gör sitt genom att underlätta för dem att bli ryska medborgare.

Putin kan komma att svälja sitt grannland bit för bit. Han har inte gjort någon hemlighet av att han ser Kiev och Ukraina som innerst inne ryska. Målet är sannolikt att destabilisera Ukraina så mycket att landet antingen upphör att existera som suverän statsbildning, alternativt blir en rysk lydstat under en ryssvänlig president.

Omvärlden? Den gör - ingenting. Sanktioner, javisst, men det var när Krim annekterades. Sedan har västvärlden inte velat gå vidare. Tyskland är rädda för att Putin ska stänga gaskranen. USA vill inte ha ett nytt kallt krig, och absolut inte några militära äventyr. Barack Obama har därför varit pinsamt lam i både uttalanden och handling. Och övriga börja inse att det är jobbigt att bråka med en jätte som Ryssland.

Ryssland använder förstås dubbla måttstockar i allting det företar sig. Utrikesminister Sergej Lavrov kritiserar Ukraina för att kalla "fredliga demonstranter" för "terrorister". Närmast genant, givetvis, när man betänker att det är just detta som Putin gjort under sin tid vid makten. Om det är något Lavrovs chef bemästrar till fulländning, är det att slå ned på oppositionella och brännmärka vanliga demonstranter som förrädare och terrorister.

Det finns inga goda avsikter i Rysslands agerande. Ja, det är faktiskt svårt att inte dra paralleller till Hitlers uppladdning under 30-talet som slutade med att Tjeckoslovakien slukades. Då tyckte britter och fransmän att det inte var så konstigt att tyskar ville förenas med andra tyskar. Detta synsätt gav grönt ljus för intagandet av Sudetlandet och Anschluß av Österrike. Argumentationen från den ryska regimen i dag bär tydliga likheter med den tyska då. Och i likhet med dåtiden vet ingen hur långt imperialisten är beredd att gå.

Kina vacklar fortfarande och tycks osäkert på hur det ska agera. Som kinesiska bedömare uttryckte det i statliga CCTV häromkvällen går den kinesiska regeringen en besvärlig balansgång just nu. Å ena sidan vill den behålla goda relationer med USA, EU och Ryssland. Å den andra markera mot att Ryssland kränker Ukrainas nationella suveränitet.

Det är upp till västvärlden att visa att Putins agerande får svåra konsekvenser. Hittills har varken EU eller USA förmått detta. Vilket givetvis har stärkt Putin ytterligare och ökat risken för ett sönderfall och i värsta fall inbördeskrig i Ukraina.

För varje dag, varje vecka, växer Putins självförtroende. Och, i värsta fall, även hans aptit. Ibland är historielösheten hos världens mäktigaste män och kvinnor förbluffande.

Läs även:
Fröjdhpunkt

Putin gör precis som han vill

Krim är på väg att åter bli ryskt. Vladimir Putin spelar ett högt spel men han har befolkningen bakom sig och vet att det han gör är ganska riskfritt. Omvärlden står som vanligt handfallen när en stormakt agerar.

Både USA och EU riktar sanktioner mot enskilda ryssar som anses delaktiga i annekteringen av Krim. Putin svarar med att uppmana "herr Obama och eurobyråkraterna" att sätta upp hela duman på listan. "Ta er i häcken", med andra ord.

Viss kritik som Putin rutinmässigt framför mot väst, och som han upprepade i sitt tal, är faktiskt legitim. Västländerna har generellt sedan andra världskriget sett på sig som världens föredöme. Inte helt utan orsak, givetvis. Det var här som den moderna demokratin först slog rot. I västvärlden har historiens friaste och rikaste samhällen skapats.

Men framgångarna har gjort väst närmast berusat av sin egen förträfflighet, vilket lämnat blinda fläckar på förståelsen av andra kulturer och uppfattningar. Inte minst är detta tydligt i fall som Ryssland och Kina. När Putin hävdar att USA och EU hycklar när de kritiserar andra länder för brott mot mänskliga rättigheter och sedan själva begår dem, har han rätt.

Problemet är att den störste hycklaren är Putin själv. Han jämför folkomröstningen på Krim med Kosovos utropade självständighet. Ryssland har emellertid inte erkänt Kosovo, vilket gör att parallellen faller. Han har inte lyckats ge en rimlig förklaring till varför det för ett land, som under lång tid pläderat för att stater inte lägga sig i andras inre angelänheter, är rätt och riktigt att med vapenmakt annektera delar av en annan suverän stat.

Nu riktar alltså USA och EU sanktioner mot Ryssland. De kommer förmodligen få liten eller noll effekt. Visserligen kan de kan få vissa ekonomiska effekter för Ryssland, men de lär i så fall få ekonomiska konsekvenser även för EU. Det Europa i detta läge borde är att försöka göra sig oberoende av rysk gas. Vilket är lättare sagt än gjort.

Det vore oerhört olyckligt om Putins agerande orsakade en kollaps i de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och väst under de kommande åren. Samtidigt är det just nu svårt att se hur detta ska kunna undvikas.

En nedlagd kinesisk röst

Både Ryssland och Kina har i alla tänkbara sammanhang drivit tesen att ingen utomstående har rätt att blanda sig i ett lands inre angelägenheter. Så motiverades exempelvis motståndet mot att någon fick ingripa mot slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad.

Nu när Ryssland i både bildlig mening och praktisk handling gått över gränsen i Ukraina betyder denna tes om varje lands rätt till självbestämmande plötsligt ingenting för Putin längre. Han vill "skydda ryska liv", ganska exakt samma motivering som Hitler använde när han intog Sudetenland.

Kritiken från Kina har uteblivit, men kineserna visade åtminstone i FN:s säkerhetsråd att de inte stöder den ryska aggressionen. Ryssland såg som väntat till att lägga in sitt veto mot den resolution som skulle ha ogiltigförklarat folkomröstningen på Krim. Kina valde att lägga ned sin röst.

Detta får ses som en markering, även om den kinesiska ledning öppet inte har uttalat ett avståndstagande. Det är ändå rimligt att anta att Kina ser på utvecklingen med oro. Den kinesiska ledningen står helt och fullt bakom Ett Kina-policyn (一个中国政策, yī gè Zhōngguó zhèngcè). Det kan således inte ligga i Kinas intresse att stödja utbrytningar av det slag som det nu under farsartade former röstas om på Krim.

Diskussionen leder osökt in på Tibet (西藏) och Xinjiang (新疆). Det ena en provins som omvärlden verkar se som ockuperad mark tillhörande dalai laman, det andra en problemfylld autonom provins med en minoritetsbefolkning som anser sig vara förtryckt av hankineserna.

Med detta som ursäkt har uigurer genomfört en rad massakrer på oskyldiga civila runt om i Kina, nu senast i Kunming (昆明) och Changsha (长沙). Det finns i nuläget skäl att åtminstone överväga om inte den östturkestanska islamiska rörelsen ETIM kan ha något med det mystiska försvinnandet av flyg MH370 att göra, givet planets destination (Beijing) och att huvuddelen av de ombordvarande var kineser.

Vi vet inte vad Kina säger till Ryssland i intima samtal över telefon (NSA kanske vet). Men vi vet att den kinesiska regeringen kommer fortsätta bestrida provinsers rätt att bryta sig fria från Kina och att landet konsekvent motsätter sig militära lösningar i världssamfundet.

Det finns därför goda skäl för Kina att inta en tuffare hållning mot Ryssland om det skulle visa sig att Putins aptit inte är mättad när Krim har blivit ryskt.

Nu är försvaret poppis igen (i några dagar)

Det är ett yrvaket Politikersverige som nu anser att satsningar på försvaret kanske inte är en så dum idé ändå. Till och med Vänsterpartiet uttrycker en sådan ståndpunkt, om än försiktigt och motvilligt.

Skälet är givetvis den ryska aggressionen mot det ukrainska Krim. Men hur kan detta komma som en blixt från en klar himmel? Vladimir Putin visade sitt rätta ansikte redan i Tjetjenien. Och så sent som 2008 stöddes Abchazien och Sydossetien av rysk militär i sina utbrytningsförsök från Georgien. Då slutade det med att Ryssland drog sig tillbaka när målet var uppnått.

För Sverige har ingenting egentligen förändrats. Men det obehagliga i att Ryssland skickar in trupp i ännu ett grannland gör att till och med Fredrik Reinfeldt nu tycker att Sverige (kanske, eventuellt) måste satsa lite på försvaret. Månne är det svenska försvaret inte längre ett särintresse i statsministerns ögon.

Reaktionen från svenska försvarspolitiker och partiledare är förstås pinsamt. Man bygger inte en långsiktigt trovärdig försvarspolitik genom att agera på enskilda händelser i närområdet. Även om det i dag funnits en total uppslutning för en omfattande svensk upprustning skulle det ta lång tid att nå en kapacitet som var märkbart större än den är i dag.

Inte bara svenska politiker gör bort sig. Ännu större grodor kommer från amerikanskt håll. "Inget land har rätt att oprovocerat sända in trupp i ett annat land", sa Barack Obama i kväll på en presskonferens i Vita huset. Utrikesminister John Kerry sade i går att "på 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning".

Politiker borde faktiskt ha vett att hålla munnen stängd ibland.

Ryssland agerar som stormakter brukar

Västvärlden tävlar just nu i att ta avstånd från Rysslands militära operation på ukrainskt territorium på Krim.

Det är inte svårt att kritisera Vladimir Putin den här gången heller. Men egentligen gör Ryssland nu exakt det stormakter alltid brukar göra - stärker sitt inflytande i den egna intressesfären. Putin är knappast den förste och heller inte den siste ledaren som gör detta.

Ukraina är definitivt en rysk intressesfär, och när nu Viktor Janukovitj har flytt fältet (och verkar befinna sig i Ryssland) kan Putin gå miste om inflytande. På Krim bor dessutom en rysk majoritet, vilket komplicerar frågan ytterligare. 

Moderaten Gunnar Hökmark tycker att väst måste vända Ryssland ryggen. Detta eftersom Ryssand nu har som mål att "invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Moskvas styre och att strunta i allt vad internationella regler och lagar säger". 

Precis som Carl Bildt är Hökmark väldigt pigg på att kritisera Ryssland när felaktigheter begås - men fullständigt ointresserad när USA begår dem. Hyckleriet är häpnadsväckande. Ty vad gjorde inte USA i Irak om att invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Washingtons inflytande och strunta i allt vad internationella regler och lagar säger?

Inte heller Putin lär önska ett storskaligt krig mot Ukraina. Det han främst vill är att markera mot väst, att visa Ukraina vem som bestämmer. Att besätta Krim är ett sätt att uppnå bådadera.

Att hugga huvudet av Lenin

En miljon människor uppges i dag ha varit ute på gator och torg i Kiev för att protestera mot den västfientliga regeringen som leds av Viktor Janukovitj. Oro finns för att regimen ska slå till med våld.

När tyska styrkor invaderade Sovjetunionen i juni 1941 och de baltiska staterna tillfälligt befriades från stalinismen revs Stalinstatyer av lokalbefolkningen. Då ersattes en ockupation av en annan. I dag revs en Leninstaty i Ukraina av demonstranter som gick löss med slägga på den gamle kommunistledaren. Att slå huvudet av Lenin är en mycket talande symbolhandling.

Bollen ligger nu hos Janukovitj. Kommer han att försöka kommunicera med demonstranterna? Kommer han att gå dem till mötes och närma sig väst? Det känns inte sannolikt. Tyvärr är risken för våld betydligt större.

Det börjar kännas lite som den orangea revolutionen igen. Då gick ukrainare man ur huse för att visa att de var urless på det gamla och ville ha något nytt. Målet är åter igen att riva betydligt mer än bara symboler av ett svunnet system.

Uselt och självgott om sexhandeln

Precis som inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 uppmärksammas sexhandeln i årets EM-värdland Ukraina. Då krävde tokstollar som Claes Borgström en bojkott av fotbollsmästerskapet för att "ta ställning mot sexslaveriet" och myter om busslaster med östeuropeiska prostituerade och rader av samlagsbås spreds. Nu försöker DN piska upp stämningen lite med en titt på "fotbollsfestens mörka baksida".

Läsaren förväntas genast komma i stämning med hjälp av att DN:s rubriksättare använder begreppet "sexträsk" om prostitutionen i Ukraina under fotbolls-EM. Självfallet väljer man som illustration en bild av en bil som stannat och en kvinna som böjer sig ned för att tala med chauffören genom passagerarfönstret. Alla stereotyper av prostitution ska användas.

I artikeln berättas om flera olika sexsäljare (men de kallas givetvis prostituerade), däribland 20-åriga Karolina som sparar ihop pengar till en könsoperation i Thailand. Lite svårt att förstå på vilket sätt hon skulle vara ett offer är det allt. Och märk väl: att sälja sex är olagligt i Ukraina. Det råder således ingen legal marknad för sexhandel. Ukraina är inte, som tidigare påståtts i samma tidning, "ett paradis för sexturister".

Vid sidan om huvudartikeln finns även en liten propagandatext för den svenska sexköpslagen. I vanlig ordning görs hopblandningar av sexhandel och människohandel hejvilt och utan urskiljning. EU-parlamentarikern och sossen Anna Hedh kastar ur sig en rad påståenden. Som att "[l]egaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda". Det är lätt att bli lite matt, faktiskt. Det onda i människohandel är inte svårt att se. Att tvinga någon - oavsett om det är byggnads-, jordbruks- eller sexarbete - är och ska vara olagligt. Men det är mycket fult att stämpla "traffickingoffer" på alla sexsäljare.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IOM (International Organization for Migration) tidigare lagt fram en rapport som visar att inom människohandeln i fem östeuropeiska länder (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien och Bulgarien) har de flesta fallit offer för tvångsarbete inom byggsektor, jordbruk och tiggeri, inte för påtvingad sexhandel. Jag har inte hört Anna Hedh engagerar sig ett dugg för denna majoritetsgrupp. Nej, det är sexet som är intressant, inte utnyttjandet.

Anna Hedh kan heller inte hålla sig från att köra "lyckliga horan"-argumentet: "Det finns inte så många lyckliga horor utan många är offer för människohandel." Hedh har förstås talat med alla Europas sexsäljare för att höra sig för om de 1) är lyckliga och 2) är offer för människohandel.

Hennes påstående är så absurt att det är svårt att bemöta sakligt. Självfallet finns det sexsäljare som både trivs med sitt arbete och gör det helt frivilligt, vissa av dem bloggar och finns bara några klick bort, andra har intervjuats av exempelvis Petra Östergren. Ja, jag har själv intervjuat ett antal i både Thailand och Sverige. Den ständiga kopplingen mellan prostitution och människohandel är genuint oärlig.

Men det är så här infantil diskussionen är i Sverige. Sexköpslagens försvarare tillåts kasta ur sig vilka absurda påståenden som helst utan att det ställs några kritiska motfrågor. Alla svenska journalister  verkar ha glömt hur man formulerar frågan "Hur vet du det?".

Det finns en illa dold självgodhet över svenska politikers syn på sexköpslagen. Den representerar för dem något slags bevis för hur högt stående den svenska kulturen är - och samtidigt hur efterblivna alla andra länder är. Då passar det sig utmärkt att hävda att andra nationer borde/måste följa efter Sverige.

Hedh anser att Sverige borde exportera sitt förbud mot sexköp till andra länder. Säkert skulle hon helst vilja att lagen antogs på EU-nivå så att länder med annan uppfattning om sexhandel än Sverige tvangs införa ett förbud liknande det svenska.

Och Birgitta Ohlsson, som föreslagit förbudsskyltar på Malmskillnadsgatan, talar om att Sverige "tagit på sig ledartröjan". Jag skulle önska att den där tröjan kastades långt, långt bort och att svenska politiker började vakna upp och inse att Sverige inte är världens civilisatoriska höjdpunkt. Samt gärna att svenska journalister tog sitt arbete på lite större allvar.