Kritiken mot Kinas OS slår fel

Kina har fått ett OS igen. Denna gång gäller det vinter-OS 2022 och precis som 2008 är det Beijing som kommer stå som värd. Det är första gången en stad kommer att ha arrangerat både sommar- och vinter-OS.

Kritiken som nu kommer från bland andra Amnesty är väntad. Den påminner mycket om den vi såg när Beijing skulle arrangera sommar-OS. Bristande mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet satt på undantag. Arresteringar och folkomflyttningar.

Då hade farhågorna dock även om hur själva spelen skulle bli. Det drogs jämförelser med Hitlertysklands Berlin-OS 1936. Det antogs att Kommunistpartiet skulle utnyttja tillfället att sprida propaganda inför hela världen. Riktigt så blev det nu inte. Spelen blev de kanske bäst arrangerade i de olympiska spelens historia. Månne kan detta också kallas för ett slags propaganda.

Frågan är vad som hade varit alternativet för IOK när städer som Oslo, Kraków och Lviv drog tillbaka sina kandidaturer och endast Almaty och Beijing återstod. Det är, som SOK:s Stefan Lindeberg uttryckte saken, "lätt att stå utanför och kritisera när man inte själv kan ansöka". Stockholm fick som bekant inget politiskt stöd för en vinter-OS-ansökan (och ingen tror väl att Sverige på allvar hade kunnat utmana Beijing i alla fall).

Ett problem med OS är att det har vuxit så snabbt och blivit så dyrt att demokratiska stater har svårt att hävda sig mot länder som Ryssland och Kina, där regimerna kan spendera precis hur mycket de vill och till vilka medel som helst se till att sportarenor byggs och infrastruktur kommer på plats.

Det är mot denna utveckling kritiken borde riktas, inte mot att ett kandidatland som förmodligen har de bästa förutsättningarna av alla får arrangera spelen. OS borde bli mindre och mer ekonomiskt försvarbart för arrangören.

Nå, saken är avgjord för den här gången. Om knappt sju år kommer jag som TV-tittare se fram emot välarrangerade spel, spännande tävlingar och både svenska och kinesiska idrottsframgångar på snö och is.

Feminist på hal is

I det feministiska Sverige twittrar elithockeyspelaren tillhörande Luleå Hockey, Johan Forsberg, om män som ett jätteproblem. Han säger sig tycka synd om heterosexuella kvinnor som måste dejta svenska män.

Forsberg får uppmärksamhet, som man alltid får om man säger något illa om män som grupp, och intervjuas i DN:s sportbilaga. Jag känner varken till eller är intresserad av Forsbergs sexuella läggning, men kanske kunde Forsberg själv dra sitt strå till stacken och skona de svenska kvinnorna genom att bara dejta män?

Han tycker också att män ligger bakom allt dåligt i världen. Huruvida detta även gäller honom själv framgår inte. Han vill, som han säger, "inte dra alla över en kam". Men vanligtvis består generaliseringar just av att ge en grupp en viss egenskap eller defekt, i detta fall tillskrivs halva jordens befolkning någon sorts ondska eller oförmåga till att göra gott.

Det är lite intressant att någon som säger sig ha "svårt för män i grupp" valde att bli hockeyspelare. Det är lite som att vara rädd för blod och bli kirurg.

Vi får hoppas att Johan Forsberg aldrig hamnar i NHL. Då kommer han få fullt upp med det nordamerikanska patriarkatet i form av lättklädda kvinnor på isen. Hur skulle det gå?

Inget för Johan Forsberg.

Ridå Laviolette

Jag skriver bara om hockey någon gång vartannat år. Nu är det dags igen.

Mitt lag i NHL, Philadelphia Flyers, har nämligen sparkat sin tränare. Det är inget dramatiskt i det, och det var ett korrekt beslut.

Men samtidigt väldigt tråkigt. Jag gillar nämligen Peter Laviolette skarpt. Känslostarka och högljudda tränare är inte ovanliga i NHL. Vissa är rent av lite emotionellt störda (John Tortorella), inte minst mot media. Men Laviolette hade klass, både under match och mot media efteråt.

Hans munhugg mot Pittsburghs coach Dan Bylsma stående på sargen. Eller när han hälsar en spelare i motståndarlaget att "go and fuck yourself" när denne ber honom vänta på att hela laget passerar innan Laviolette går ut i omklädningsrummet. Det finns en del att minnas honom för förutom de rent sportsliga resultaten.

Bojkott eller inte

Ända sedan eftervärlden bittert började titta tillbaka på den gyllene chans till propaganda som OS i Berlin 1936 gav Hitlerregimen, har diskussioner om bojkott av olika idrottsarrangemang varit i svang.

Under Kalla kriget skedde de facto bojkotter av Moskva-spelen 1980 respektive spelen i Los Angeles 1984. När Beijing skulle arrangera sommar-OS 2008 kom krav på bojkott för att Kina bryter mot mänskliga rättigheter, men de föll för döva öron och spelen blev oerhört framgångsrika.

Nu gäller det Ryssland och dess nyinstiftade lagar mot så kallad homosexuell propaganda. Men en bojkott av vinter-OS i Sotji nästa år är lika feltänkt som tidigare bojkottkrav.

Det brukar sägas att den som tror att idrott och politik inte hör ihop är naiv. Så är det visserligen. De går inte helt att separera. Men det betyder inte att idrottarna är politiska eller att tävlingarna är det. Idrott bidrar med ett värde som politiken inte kan. Den förenar människor från olika kulturer, etniciteter och religioner och dömer inte utifrån dessa kriterier. Den är rättvis.

Vi ska minnas att det aldrig är idrottarna själva som kräver bojkott av ett idrottsarrangemang. Det är tyckare som inte har någonting att förlora, och som i vissa fall inte ens är sportintresserade, som kräver bojkotter. Det är inte orimligt att anta att de inte skulle vara fullt lika intresserade att riskera sina egna karriärer på dylika symboliska aktioner.

Jag har därför svårt att ta dylika bojkottkrav på allvar. Det är innehållslös retorik i syfte att få några kvällstidningsrubriker och ingenting annat.

Det är dessutom intressant att notera att det uppenbarligen är de ryska antigaylagarna som väckt de mest högljudda kraven på bojkott. Att Vladimir Putin spärrat in och haft ihjäl politiska motståndare i åratal var uppenbarligen inte skäl nog. Ryssland har aldrig varit ett hem för mänskliga rättigheter. Och om det nu är ett krav för att få arrangera olympiska spel, torde även USA - ett land som dödar barn med drönare i fjärran land - ligga pyrt till.

Om ni bryr er om mänskliga rättigheter i Ryssland, och annorstädes, finns det många bättre sätt att arbeta för dessa än att kräva att världens elitidrottare ska ta smällen.

Olympiastadion i Berlin.

Om fotboll och det så kallade kvinnohatet

Efter ett antal elaka och sexistiska tweets om det svenska damlandslaget i fotboll har det tagit hus i helsike. Damfotbollen har blivit "kvinnokamp".

Inte så förvånande i det feministiska Sverige, förstås. Här ska allt, även idrotten, göras till en kamp mot patriarkatet. Det är det förfärliga med feminismen. Den kryper in överallt.

Kommentarerna kom efter landslagets 1-1-match mot Danmark. Själv förstår jag inte vad som är så speciellt med just dessa elaka tweets. Vad får inte det manliga landslaget utstå efter dåliga insatser? Och klubblagen där tränare och spelare dödshotas?

Detta är inget försvar för vare sig sexistiska kommentarer, hot eller allmänt dåligt beteende. Men jag vill mena att den feministiska diskursen i Sverige gör all kvinnlig aktivitet till en fredad zon. Allt annat är "kvinnohat".

Den högljudde hockeyexperten Niklas Wikegård sågade damhockeyn och fick givetvis massvis av skit efteråt. Det är svårt att ens kritisera en företeelse som damfotboll eller damhockey utan att utpekas som en hatisk person, en patriarkal kvinnohatare. Det gör att många säkert är tysta i stället.

Det svenska diskussionsklimatet har skrumpnat ihop. Och det har vi feminismen att tacka för.

Den farliga idrotten

Moralisterna fick vatten på sin kvarn efter att boxaren Frida Wallberg golvats och fått en hjärnblödning. Nu är det fritt fram för hjärnforskare och neurologer att kritisera boxningen och ropa efter förbud ioch fler regleringar igen.

Ja, boxning kan vara farligt. Precis som störtlopp, Formel 1 eller en rad extremsporter. Men all elitidrott bär med sig en potentiell risk. Det dör folk på fotbollsplanen med jämna mellanrum. Hockeyspelare tvingas sluta på grund av upprepade hjärnskakningar. Elitsport är ingen lek. Kroppen tar stryk, olyckor händer.

Det är klart att risken för skador är större i en sport som går ut på att slå den andre motståndaren, men vems ansvar är det att två vuxna människor vill ställa upp mot varandra i en ring om inte de inblandade parternas? Myndiga människor måste få fatta dessa beslut själva.

Det är bra att branschen har ett helt annat säkerhetstänkande i dag än när Ingemar Johansson boxades och en person kunde bli golvad åtta gånger i samma rond utan att domaren bröt. Men om vi ska ha tillåta vuxna människor att fatta beslutet om de vill boxas eller ej, måste vi också tillåta riktig boxning. Ingen mellanmjölksvariant som bara passar i Landet Lagom.

Hjärnforskare och neurologer - era tjänster behövs annorstädes.

Johan Olsson vinner guld!

Andra bloggposter får vänta. Alldeles nyss vann nämligen Johan Olsson guld i skid-VM:s sista lopp, den klassiska femmilen. Detta efter att i ha åkt i ensamt majestät i 35 kilometer. En fantastisk prestation!

Masstart på femmilen har gjort att Norge prenumererat på guldmedaljer tack vare spurtspecialisten Petter Northug. Det var varit tråkiga lopp med sällskapsresa i 49 kilometer och spurtuppgörelse med norsk seger.

Enda chansen har varit att gå ifrån i god tid. Farhågor fanns att dagens lopp, som gick i varmt väder, skulle bli ovanligt långsamt. Olsson och schweizaren Dario Cologna satte färg på loppet genom att dra ifrån tidigt. Efter att Cologna fallit hade Olsson inget annat val än att fortsätta på egen hand. Det räckte hela vägen.

Norrmännen var för ovanlighetens skull ödmjuka och unnade Olsson guldet. Eller för att citera Verdens Gang: Vanvittig prestasjon av Olsson!

Sista chansen att rädda NHL-säsongen

Det har varit en tung tid för alla hockeyfans. NHL-lockouten suger, kort sagt. Ägare och spelarfack har misslyckats med att nå en uppgörelse och efter två månader har vi fortfarande inte fått se någon NHL-hockey.

Nu görs ett sista försök att nå en uppgörelse för att rädda åtminstone delar av säsongen. Själv har jag i princip gett upp hoppet eftersom inga tecken på samförstånd har funnits hittills.

Men nu sägs förhandlarna ha haft det bästa maratonmötet hittills och hoppet om att ligan kan starta före jul finns. Hoppet är ju som bekant det sista som överger en.

Sablar

Så blev det då klart: det blir lockout i NHL. Giriga ägare vägrar gå spelarfacket till mötes och ställer hellre in säsongen.

Det var tacken för att man köpt ett års abonnemang hos Viasat Hockey...

Lida pin

Efter talangfulla Ye Shiwens (叶诗文) OS-guld i simning haglade dopningsryktena. Orättvist, tyckte kineserna. Ye har dopningstestats och visat sig ren.

Säkert finns det gott om dopade guldmedaljörer även i London-OS, inom en rad olika grenar. Men en förklaring till stora framgångar kan också vara djävulsk träning.

I Kina drillas barn från tidig ålder på hårda idrottsskolor. Ye Shiwen säger att hon tränat fem timmar om dagen sedan hon var nio år gammal. Det är priset för ett OS-guld.

Det är därför inte så överraskande att Sverige inte tar några OS- och VM-medaljer i gymnastik. Kinesiska barn drillas stenhårt från lågskoleåldern medan vi i Sverige anser att "barn ska få vara barn" och upprörs över att det sker en utsortering bland mer och mindre begåvade barn som idrottar.

Om lidandet är värt guldmedaljen är förstås en annan femma.

OS med västerländska ögon

Redan på förhand satt svenska journalister och hoppades på att Londons OS-invigning, och själva spelen, skulle slå Beijings från 2008. Det vore ett slags revansch för att diktaturen gjorde så bra ifrån sig för fyra år sedan, från första till sista dagen.

Såväl DN:s Johan Esk som SvD:s Ola Billger hoppades och fick enligt dem själva se London bräcka Beijing i kategorier invigningsceremonier. "Så mycket bättre än Peking", konstaterar den sistnämnda.

Mycket av invigningen måste ha varit tämligen obegriplig för alla utanför västvärlden, något som dagen efter även belystes för ett ögonblick i BBC. DN:s Lisa Edwinsson skriver att världen häpnat inför Londons invigningsshow och citerar en rad både brittiska och andra tidningar som sprider rosor över spektaklet. 

Washington Post citeras inte. De håller nämligen inte med. "Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London's ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene." Bleacher Report jämför Beijings och Londons invigningar i olika kategorier och ger London 8 och Beijing 9,5.

Britterna älskar sin drottning. Men att fjäsket för monarkin skulle få en sådan framträdande roll under invigningen av sommarspelen var bara för mycket. Tänk om Kina hade hyllat Mao Zedong under sin invigning. Nu är drottning Elizabeth ingen despot, men hon är en representant för ett odemokratiskt, förlegat och stockkonservativt statsskick som trots detta (eller kanske tack vare?) är omåttligt populärt i England.

Så nej, objektivt kan man knappast hävda att Londons invigning var bättre än Beijings. Den var roligare, mer lekfull, mer avslappnad, kort sagt annorlunda. Väldigt många västerlänningar ville emellertid att den skulle vara bättre och ansträngde sig för att se just detta.

OS-trött

I kväll invigs de olympiska sommarspelen i London. Sedan väntar 600 timmar sportsändningar i SVT:s kanaler under de kommande veckorna, exklusive allt som SVT sänder på nätet. Det är en monumental satsning som den statliga televisionen gör på det som betraktas som årets stora händelse.

Själv är jag redan trött på OS och undrar om jag alls kommer att titta på sändningarna. Kanske på lite herrhandboll, möjligen. Men många av de svenska medaljhoppen är inte med. Vissa är skadade. Andra har pensionerat sig. Så det återstår att se varifrån alla väntade medaljer ska komma.

Beijing höjde ribban för vad som betraktas som välorganiserade och professionellt arrangerade olympiska spel. Själva invigningen var i en klass för sig och lär bli svår för London att bräcka.

Säkerhetsförberedelserna är hysteriska. London kommer att vara en belägrad stad. Även Beijing höjde säkerheten inför OS 2008. Och vissa av åtgärderna permanentades, som säkerhetskontrollerna i tunnelbanan och säkerhetsringen runt Himmelska fridens torg (även om det mest är ett spel för galleriet). Det återstår att se hur det höjda säkerhetsläget i London påverkar livet för invånarna efter att spelen är över.

OS har blivit för stort, för kostsamt. Och för den plågade brittiska ekonomin kommer de olympiska spelen onekligen vid ett känsligt läge - även om politikerna förstås använder spelen som en tid för andrum från allt det som är jobbigt just nu.

De som har ritat, och godkänt, logotypen för Londons OS

borde se sig om efter ett annat arbete.

Uselt och självgott om sexhandeln

Precis som inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 uppmärksammas sexhandeln i årets EM-värdland Ukraina. Då krävde tokstollar som Claes Borgström en bojkott av fotbollsmästerskapet för att "ta ställning mot sexslaveriet" och myter om busslaster med östeuropeiska prostituerade och rader av samlagsbås spreds. Nu försöker DN piska upp stämningen lite med en titt på "fotbollsfestens mörka baksida".

Läsaren förväntas genast komma i stämning med hjälp av att DN:s rubriksättare använder begreppet "sexträsk" om prostitutionen i Ukraina under fotbolls-EM. Självfallet väljer man som illustration en bild av en bil som stannat och en kvinna som böjer sig ned för att tala med chauffören genom passagerarfönstret. Alla stereotyper av prostitution ska användas.

I artikeln berättas om flera olika sexsäljare (men de kallas givetvis prostituerade), däribland 20-åriga Karolina som sparar ihop pengar till en könsoperation i Thailand. Lite svårt att förstå på vilket sätt hon skulle vara ett offer är det allt. Och märk väl: att sälja sex är olagligt i Ukraina. Det råder således ingen legal marknad för sexhandel. Ukraina är inte, som tidigare påståtts i samma tidning, "ett paradis för sexturister".

Vid sidan om huvudartikeln finns även en liten propagandatext för den svenska sexköpslagen. I vanlig ordning görs hopblandningar av sexhandel och människohandel hejvilt och utan urskiljning. EU-parlamentarikern och sossen Anna Hedh kastar ur sig en rad påståenden. Som att "[l]egaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda". Det är lätt att bli lite matt, faktiskt. Det onda i människohandel är inte svårt att se. Att tvinga någon - oavsett om det är byggnads-, jordbruks- eller sexarbete - är och ska vara olagligt. Men det är mycket fult att stämpla "traffickingoffer" på alla sexsäljare.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IOM (International Organization for Migration) tidigare lagt fram en rapport som visar att inom människohandeln i fem östeuropeiska länder (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien och Bulgarien) har de flesta fallit offer för tvångsarbete inom byggsektor, jordbruk och tiggeri, inte för påtvingad sexhandel. Jag har inte hört Anna Hedh engagerar sig ett dugg för denna majoritetsgrupp. Nej, det är sexet som är intressant, inte utnyttjandet.

Anna Hedh kan heller inte hålla sig från att köra "lyckliga horan"-argumentet: "Det finns inte så många lyckliga horor utan många är offer för människohandel." Hedh har förstås talat med alla Europas sexsäljare för att höra sig för om de 1) är lyckliga och 2) är offer för människohandel.

Hennes påstående är så absurt att det är svårt att bemöta sakligt. Självfallet finns det sexsäljare som både trivs med sitt arbete och gör det helt frivilligt, vissa av dem bloggar och finns bara några klick bort, andra har intervjuats av exempelvis Petra Östergren. Ja, jag har själv intervjuat ett antal i både Thailand och Sverige. Den ständiga kopplingen mellan prostitution och människohandel är genuint oärlig.

Men det är så här infantil diskussionen är i Sverige. Sexköpslagens försvarare tillåts kasta ur sig vilka absurda påståenden som helst utan att det ställs några kritiska motfrågor. Alla svenska journalister  verkar ha glömt hur man formulerar frågan "Hur vet du det?".

Det finns en illa dold självgodhet över svenska politikers syn på sexköpslagen. Den representerar för dem något slags bevis för hur högt stående den svenska kulturen är - och samtidigt hur efterblivna alla andra länder är. Då passar det sig utmärkt att hävda att andra nationer borde/måste följa efter Sverige.

Hedh anser att Sverige borde exportera sitt förbud mot sexköp till andra länder. Säkert skulle hon helst vilja att lagen antogs på EU-nivå så att länder med annan uppfattning om sexhandel än Sverige tvangs införa ett förbud liknande det svenska.

Och Birgitta Ohlsson, som föreslagit förbudsskyltar på Malmskillnadsgatan, talar om att Sverige "tagit på sig ledartröjan". Jag skulle önska att den där tröjan kastades långt, långt bort och att svenska politiker började vakna upp och inse att Sverige inte är världens civilisatoriska höjdpunkt. Samt gärna att svenska journalister tog sitt arbete på lite större allvar.

Hockey inget för kärringar eller Croneman

DN:s sportkrönikör Johan Croneman har mången gång i sina texter återkommit till hur dålig TV4:s (tidigare SVT:s) hockeyexpert Niklas Wikegård är. I lördagens krönika var det dags igen. Denna gång handlade det om "mansgriseri".

Skälet? Niklas Wikegård hade krävt att Skellefteå skulle visa lite stake i SM-finalen mot Brynäs. Norrlänningarna låg under och var på väg att förlora finalserien. Croneman tycker att "stake" är ett ord man kan uttala i ett omklädningsrum eller i ett lumparminne från 40-talet, men absolut inte i TV.

Ty Croneman vill ha en politiskt korrekt sportsändning. Där får man inte säga ord som "stake", det är nämligen "reaktionärt mansgriseri". Croneman tar i från tårna upp till hårfästet och det är oerhört svårt att förstå upprördheten. Vidare upprörs han av att Wikegård (helt uppenbart) gillar slagsmål i hockeyn. Detta kan man tycka vad man vill om och svensk hockey är betydligt snällare än nordamerikansk. Själv tycker jag att det i laddade möten kan tända till matchen - men så följer jag också Philadelphia Flyers och inte Skellefteå.

Förflyttad till andra sidan Atlanten blir Wikegård vare sig någon tuffing eller mansgris utan en helt vanlig kommentator. Lyssna gärna till presskonferenserna efter en match där. Lyssna till New York Rangers' coach Tortorella efter en förlust. Croneman skulle behöva en "bleep"-funktion varje gång. Ja, det är en grabbig stämning. Men sådan ska hockeyn i mina ögon också vara.

Wikegård är nog ganska van vid kritik och något säger mig att han gillar att sådana som Johan Croneman blir upprörda. I stället för att låtsas att damhockey är sevärt tog Wikegård tidigare fram storsågen - vilket genast väckte ilska hos somliga. Men han hade ju rätt. Damhockey är inte kul att titta på.

Niklas Wikegård fungerar bra som sidekick och tyckare men dåligt som matchkommentator (en sådan ska inte under några omständigheter skrika "sassabrassa mandelmassa"). Om Johan Croneman har problem med att hockey är en hård och manlig sport får han nog helt enkelt se på fotboll i stället. Där är manlighet ofta en bristvara.

De så kallade experterna...

Sportexperter är ett intressant släkte. De presenteras som allvetande i TV och tidningar, men när de ska tippa en segrare i en match går det oftast på tok. Ändå återkommer de år efter år och är lika mycket "expert" som tidigare. Kan de inte bara erkänna att ett tips i en fotbolls- eller hockeymatch i mångt och mycket är en gissning?

Mikael Renberg tippade att Luleå skulle vinna SM-guld i hockey. De åkte ut i första rundan (1-4 mot AIK). Nu har Renberg tippat Skellefteå i finalen mot Brynäs. Gävlelaget leder med 2-0 i matcher så långt.

Blickar vi mot andra sidan Atlanten är det samma sak. I år har i stort sett alla "experter" tippat att Philadelphia Flyers kommer få stryk av Pittsburgh Penguins i första slutspelsrundan. "Pittsburgh är helt enkelt för bra", sade några av NHL.com:s experter. 4-1 i matcher till pingvinerna, sade vissa. Trots att Flyers vunnit fyra av sex möten i grundserien.

Efter nattens match leder Philadelphia med 2-0 i matcher. Och nu väntar två raka hemmamatcher för Flyers. Det är inte över än, men erkänn en viss uppförsbacke efter två raka hemmaförluster för Pittsburgh (detsamma gäller för övrigt Vancouver som förlorat två raka på hemmais).

Men vänta bara. Nästa år kommer experterna minsann att pricka rätt. Då är de tillbaka och ska frälsa oss med sin visdom.

Ett händelserikt 2012

Ett nytt år är här. 2011 var ett väldigt händelserikt år men redan nu vet vi att det kommer att hända en hel del under 2012 - med eller utan Mayakalenderns apokalyps. Vi har sommar-OS i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Vi har presidentval i Ryssland, ett val som Vladimir Putin planenligt lär vinna. Därutöver är det presidentval i både Frankrike och USA.

Förutom propagandasegern att bo i Vita huset när USA till slut fann och dödade Usama bin Ladin har Barack Obama inte lyckats med mycket under sin tid som president. Vem som blir hans utmanare återstår att se, det mesta tyder väl på Mitt Romney, men vem det än blir är det svårt att känna någon entusiasm.

Om vi vänder blicken österut: Hú Jǐntāo avgår som Kinas president och ersätts sannolikt av vicepresidenten Xí Jìnpíng. Vilken väg Kina kommer att ta återstår att se, men det verkar vara få bedömare som tror på några politiska reformer under Xís ledning. Däremot har västvärldens ekonomiska bekymmer redan fått återverkningar för Kina: tillverkningsindustrin backar.

Många utmaningar återstår. Hús eftermäle kommer sannolikt att vara stärkt politisk stabilitet och fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Samtidigt är antalet "massincidenter" fortsätt många. Lite tyder på något omfattande uppror i Kina så länge ekonomin fortsätter att växa, men å andra sidan var det få om ens någon som förutspådde den arabiska våren.

# 21

Jag gillar Peter Forsberg. Inte bara för det han gjort på isen och hur han gjort det utan för hans ödmjuka inställning. Han är sålunda så långt från Zlatan det över huvud taget går att komma.

Det var en fin dokumentär SVT hade snickrat ihop - även om jag även hade hoppats på att få se lite återblickar från tiden i Philadelphia och inte bara från Colorado. I Flyers bildade han tillsammans med Simon Gagne The Dynamic Duo. Forsberg spelade fram, Gagne satte pucken. Gång på gång.

Det var Flyers som draftade Forsberg 1991 men de valde att byta bort honom i en omtalad trade som bland annat gjorde att den store Eric Lindros hamnade i Flyers och Peter Forsberg i Quebec. Lindros karriär dalade och kantades av problem, Forsbergs resulterade i två Stanley Cup innan skadeproblemen till slut satte stopp. Utan alla skador hade Forsberg sannolikt uppnått ännu större saker.

Det var en fantastisk karriär Forsberg satte punkt för tidigare i år när han efter ett sista comebackförsök insåg att foten inte höll för spel på högsta nivå. Tack, Peter, för allt.

Forsberg och Gagne tillsammans i Philadelphia.
Alla Flyersfans minns med värme Forsbergs tid i klubben.
Tyvärr var laget inte särskilt bra just då.

Grisen is back

I vintras bloggade jag om skidåkaren Petter Northug som har för vana att håna sina konkurrenter när han äntrar upploppet i ledning och klyver mållinjen först. SVT:s Jonas Karlsson kallade Northug för "en gris" när han bromsade och väntade in konkurrenterna innan han slutligen klev över mållinjen i herrstafetten. Vilket säkert ytterligare stärkte norrmannen i sin övertygelse att det han gör är rätt och för sportens bästa.

I dag var det stafett igen, den första för säsongen. Det blev ett jättetråkigt lopp som slutade som vanligt i seger för Norge och Northug. Alla andra åkare beter sig som paralyserade i hans närhet, lite som när Mike Tyson under sin storhetstid gick upp mot livrädda motståndare som inte vågade följa någon egen strategi utan bara väntade på att bli utslagna.

Denna gång blev det inte ens någon riktig spurtuppgörelse. Northug kunde i lugn och ro ta sig i mål och passade då på att göra en ful gest, något han skämtade bort som en "en hyllning till noshörningen". Han vet förstås att detta genast skapar rubriker i både Sverige och Norge och att det polariserar.

Jag fortsätter att tycka att Northug är en fantastisk skidåkare och en usel sportpersonlighet. Att håna sina konkurrenter är inte att "bjuda på sig själv". Då är det desto roligare att se Marit Bjørgen, som är fantastisk på alla sätt.

Damfotboll - kejsarinnan är naken

Niklas Wikegård, före detta hockeytränare och bisittare i SVT:s Hockeykväll (numera i TV4) har blivit populär genom sitt rättframma och provokativa sätt. Det kändes därför logiskt att det var han och ingen annan som tog bladet från munnen och sade några väl valda ord om damhockey - något han givetvis DO-anmäldes för.

Det är således inte konstigt att så många väljer att spela med. Kritiserar man damlagidrott riskerar man ju att bli betraktad som en mansgris som diskriminerar och ser ned på kvinnor. Så dåligt självförtroende har damlagidrotten fortfarande.

Sportsändningarna fylls med inslag om damfotboll, inslag som faktiskt bara torde vara intressanta för de närmast sörjande. Under sommaren är det väl förlåtligt eftersom de större ligorna ligger i dvala, men att under brinnande fotbolls- och hockeysäsong ta tid att utförligt berätta om en match i damallsvenskan...? Vem bryr sig?

TV-kommentatorerna låtsas dessutom alltid som om det är riktig kvalitetsfotboll de kommenterar. "Oj, vilket måååål!" skriker de när någon fjuttar in ett skott och målvakten dramatiskt kastar sig åt fel håll. Det liknar ett väl inövat skådespel - kanske sitter kommentatorerna rent av och knyter nävarna i en from förhoppning om att tittarna inte ska genomskåda det hela och se att det är knattefotboll de sitter och blir upphetsade över.

DN:s Johan Croneman skriver:

"Tv-kommentatorer som låtsas att de tittar på en dammatch som om det vore en herrmatch på samma nivå gör ingen en tjänst. Jag menar inte att de nödvändigtvis måste säga att spelet exempelvis är på en nivå som motsvarar en hygglig svensk herrmatch i division 4, västra Göta­land, men överdriven politisk korrekthet blir å andra sidan bara löjeväckande."

Just så. Det känns väldigt... svenskt. I England, "fotbollens hemland", prioriteras damfotbollen inte av BBC. TV4 direktsänder däremot en rad matcher från dam-VM och svensk press skriver massor. För att vara till lags? För att inte få kritik om diskriminering?

Tro nu inte att jag ser ned på kvinnoidrott som sådan. Jag följer jättegärna Charlotte Kalla i skidspåret och Emma Green Tregaro i höjdhopp. Men vi måste vara ärliga och säga att damhockey inte förtjänar en minuts TV-tid och att damfotboll är likvärdig med herrfotboll i en av de lägre divisionerna i det svenska seriesystemet. Det låga publikintresset i damallsvenskan talar ett tydligt språk.

NHL: Himmel eller helvete

"I like our team", sade Philadelphia Flyers general manager Paul "Homer" Holmgren så sent som i maj efter att Flyers blivit utslagna av Boston Bruins i fyra raka. Sedan dess har allt vänts upp och ned.

Efter två säsonger med rena rama målvaktscirkusen (förrförra säsongen skaderelaterat, den senaste säsongen prestationsrelaterat) krävde klubbens ordförande Ed Snider att Holmgren började leta efter en riktig förstemålvakt. Han hade därmed inget annat val än att spendera stora summor. Vilket på grund av lönetaket oundvikligen krävde förändringar i truppen. Valet föll på Phoenix' Ilja Bryzgalov som burväktare. I samma veva offentliggjorde Homer att klubbens affischnamn de senaste sex åren, radarparet och de nära vännerna Jeff Carter och lagkapten Mike Richards, gjort sitt. De skickades till Columbus respektive Los Angeles. Carter var så chockad att han gjorde sig oanträffbar både för media och sin nya klubb. Richards var synbart besviken men kommer åtminstone till en satsande klubb. Båda hade skrivit decennielånga kontrakt och den 1 juli skulle no trade-klausulen ha trätt i kraft.

Den mest chockerande affären på många år var ett faktum. I retur fick Flyers gott om löneutrymme och ett flertal mycket lovande unga spelare. Men det är ett helt annat lag nu än i maj. Totalt tio spelare har lämnat klubben. Homer knöt ihop säcken genom att inte resigna Ville Leino (Ville ville helt enkelt ha för mycket) och i stället skriva ett ettårskontrakt med 39-årige tjecken Jaromir Jagr, en spelare som inte varit på en NHL-is sedan 2008 och som Flyers-fans aldrig gillat.

Himmel eller helvete? Det är frågan. Paul Holmgren kan antingen framstå som ett geni eller en galenpanna som förstört ett lag som gick till final 2010 när vi summerar nästa säsong. Flyers kommer genom att trada eller inte resigna Carter, Richards, Leino och Nik Zherdev få försöka ersätta närmare 100 mål. Uppenbarligen räknar Holmgren med att Bryzgalov och ligans kanske bästa försvar ska vinna många matcher.

Jeff Carter och Mike Richards fick rykte om sig som partyprissar.
Richards var dessutom en hårt kritiserad lagkapten som skydde media.